Regeringen ämnar ge försvarsmakten
rätt att använda militära maktmedel,
dvs. kanoner, robotar samt krigsfartyg och militära luftfartyg,
som en handräckning till polisen i syfte att förhindra eller
avbryta terroristbrott.
Enligt motiveringarna till propositionen avses med militära
maktmedel användning av vapenmakt med krigsmateriel som är
slagkraftigare än användningen av militärpersonens
personliga vapen. Utskottet hänvisar här till
territorialövervakningslagen.
Den allmänna principen är att försvarsmakten ger
polisen en handräckning när polisens egna resurser är
otillräckliga eller när det behövs sådant
specialmaterial eller kunnande som endast försvarsmakten
kan ge.
Användningen av militära maktmedel skulle basera
sig på bestämmelsen i polislagen och inte på speciallagstiftning.
Inrikesministeriet kan begära handräckning av
försvarsministeriet och statsrådet fattar beslut
om det. I synnerligen brådskande och farliga fall kan polisens
högsta ledning begära handräckning och
beslut om det fattas av huvudstaben. Statsrådet ska då utan dröjsmål
underrättas om begäran och beslutet om handräckning.
Regeringens proposition om försvarsmaktens handräckning
till polisen är dock på många sätt problematisk.
Under vissa omständigheter ger den försvarsmakten
rätt att skjuta ner ett kapat passagerarflygplan.
Bakgrunden till lagförslaget är terrorattackerna
mot New York och Washington med de kapade passagerarflygplanen den
11 september 2001.
Omedelbart efter attackerna förde man också i Finland
en livlig diskussion om nedskjutningen av det kapade flygplanet:
Vem har rätt att fatta beslut om nedskjutningen och under
vilka omständigheter eller kan en sådan rätt överhuvudtaget
beviljas?
Eftersom militära maktmedel används i mycket
exceptionella situationer och kan få mycket långtgående
konsekvenser, borde ansvarsprinciperna ha utretts noggrannare i
samband med beredningen av lagförslaget. Så var inte
fallet. Frågan om skadeståndsansvaret har inte
alls utretts i propositionen. Dessutom räcker det inte
att det politiska ansvaret i de allvarligaste fallen förverligas
först efteråt.
Det kapade passagerarflygplanets eventuella krasch i ett kärnkraftverk
nämns som ett exempel på en händelse
som ger upphov till att planet och dess passagerare kan förstöras
med militära maktmedel före själva kraschen äger
rum. Enligt lagförslaget är skyddet av egendom
tillräcklig orsak för användning av militära
maktmedel och bl.a. nedskjutning av ett passagerarflygplan.
De sakkunniga som försvarsutskottet hörde ansåg
att om ett småplan kraschar i ett kärnkraftsverk,
förorsakar detta inte någon fara för kraftverkets
omgivning. Också i fråga om ett militärplan
eller ett passagerarplan bedöms möjligheten av
en allvarlig reaktorolycka även i värsta fall
vara ganska liten trots att man på längre sikt inte
kan utesluta att en sådan reaktorolycka eller ett sådant
utsläpp som inom en tidsfrist på några timmar
förutsätter skyddsåtgärder i
omgivningen kan inträffa.
Nya kärnkraftverk planeras så att en eventuell
flygplanskrasch eller ett liknande externt hot inte förorsakar
sådan skada att en betydande mängd radioaktiva ämnen
släpps ut i omgivningen.
Som ett annat exempel nämns en situation där det
kapade passagerarplanet kan krascha mot ett ställe där
statens högsta ledning är samlad. Även denna
situation ger rätt att skjuta ner planet, trots att i en
verklig situation skulle statsledningen naturligtvis utan dröjsmål
evakueras till ett annat ställe.
I den nya lagen är det därmed fråga
om en mycket betydande och exceptionell behörighet som
till väsentliga delar främst tar fasta på den enskildes
grundläggande rättigheter (rätt till
liv). I samband med beredningen av lagen har tillräcklig
uppmärksamhet dock inte fästs vid skyddet av de
grundläggande fri- och rättigheterna eller de
mänskliga rättigheterna. Inga utlåtanden om ärendet
ombeddes när lagen lades upp. Därmed kan lagberedningen
inte heller anses ha varit lämplig.
Flygvapnet äger ett jaktplan vars uppgift är
att trygga landets territoriella integritet och som under tjänstetid
står i 15 minuters beredskap. Utanför tjänstetid är
beredskapen högst två timmar.
I samband med krigsövningen Aalto gjordes en simulering
av en eventuell flygplanskapning, vilket bekräftade tanken
om att den beslutsfattandeprocess som behövs för
att kunna identifiera och skjuta ner ett kapat flygplan tar i vilket fall
som helst så länge att utanför tjänstetid är möjligheterna
för att vidta de åtgärder som presenteras
i propositionen ganska små.
Jag anser att lagförslaget har beretts dåligt och
att det inte behövs i sin nuvarande form. Med stöd
av det ovan anförda föreslår jag att
lagförslaget förkastas och att stasrådet
inleder beredningen av propositionen på nytt.