Allmänna synpunkter

Den föreslagna lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster innehåller samlade bestämmelser om den offentliga förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster, om kraven på stödtjänsterna, om åligganden som hänför sig till produktionen av stödtjänster och om behandlingen av personuppgifter och andra uppgifter i samband med produktionen (lagförslag 1). I lagen finns dessutom bestämmelser om rätten och skyldigheten att använda gemensamma stödtjänster för e-tjänster och om förutsättningarna för att använda tjänsterna. Befolkningsregistercentralen ska centraliserat ha hand om produktionen av stödtjänster. 

Förvaltningsutskottet välkomnar propositionen och anser att den kommer att förbättra tillgången till offentliga tjänster och en allsidig användning av information samt bidra till interoperabiliteten mellan de offentliga tjänsterna. Den föreslagna lagen bildar en rättslig grund för stödtjänsterna över lag. I servicevyn kommer kunderna i förvaltningen, alltså medborgare, företag eller andra myndigheter, att kunna få en inblick i de offentliga förvaltningstjänsterna och ta del av information om dem och av de registeruppgifter som finns om dem själva. Från servicevyn kan man gå in på de olika myndigheternas e-tjänster och använda en elektronisk meddelandeförmedlingstjänst. Tack vare lagen blir det möjligt att använda olika myndigheters offentliga tjänster med en inloggning och en identifiering. Praktiskt taget är det fråga om att principen om samservice fullföljs inom de digitala tjänsterna i den offentliga förvaltningen. 

Det väsentliga är att ha kunden och kundperspektivet i fokus när stödtjänsterna för e-tjänster och också själva e-tjänsterna utvecklas. På så sätt banar man väg för möjligheter och också för incitament att använda e-tjänster i vardagen. Exempelvis är det i regel betydligt lättare och kostnadseffektivare att redan i planeringsfasen väga in aspekter på tillgänglighet när det gäller olika funktioner. I det tekniska genomförandet bör också kraven på tillgänglighetsanpassning beaktas. De här faktorerna ingår bland andra i kvalitetskraven på stödtjänster som nu föreslås bli lagfästa. Det är serviceproducenten som svarar för att kraven uppfylls. Både de som producerar stödtjänster och de användarorganisationer som producerar e-tjänster bör också se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses enligt gällande lagstiftning. 

Utskottet lägger vikt vid åtgärder för att främja e-tjänster och digitalisering över lag med tanke på allmänheten och företagen. Tack vare digitaliseringen breddas möjligheterna att sköta ärenden oberoende av tid och plats samtidigt som onödigt dokumentflöde minskar och förvaltningens verksamhet blir effektivare. Det kräver naturligtvis också tillräckliga och fungerande bredbandsförbindelser och andra datakommunikationsförbindelser. När e-tjänsterna blir fler är det viktigt att se till att det finns tillräckligt med stöd för användningen av dem och att ta hänsyn till behoven hos olika användargrupper. Utskottet ser det som positivt att den föreslagna lagen gör det möjligt att uträtta ärenden för ett företags eller en äldre persons räkning med hjälp av en behörighetstjänst. Utskottet anser ändå att det fortfarande behövs kundservice som man besöker personligen för dem som behöver det. 

Sammanställning av lagstiftningen

Med tanke på uppfyllelsen av målen med lagen ser utskottet det som motiverat att samla alla bestämmelser om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster i en enda lag. Regleringen av informationsförvaltning och informationssystemtjänster är inte samordnad och det har lett till att det bildats parallella och överlappande styrningsstrukturer inom utvecklingen av IKT-tjänster och styrsystemet för produktionen. Det är också svårt att få grepp om den sammantagna lagstiftningen på området. Den föreslagna lagen reglerar samordnat produktionen av och kvaliteten på de digitala stödtjänsterna i den offentliga förvaltningen, relationerna mellan myndigheterna och de särskilda kraven på behandlingen av personuppgifter. Utskottet anser att den föreslagna lagen i väsentlig grad tydliggör dagens reglering och praxis. Bestämmelserna om kvalitet, tillgänglighet, användarvänlighet och datasäkerhet i fråga om stödtjänster är viktiga för att principerna för god förvaltning ska fullföljas. En del av de stödtjänster för e-tjänster som hör till lagens tillämpningsområde har använts redan länge, men det finns inga andra bestämmelser om dem än när det gäller uppgifter kring att ordna tjänsterna. Den föreslagna lagen kompletterar alltså också lagstiftningen på ett viktigt sätt. 

Eftersom det föreslås en separat lag om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster, ändras också lagen om anordnande av statens gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster (1226/2013, nedan TORI-lagen) på så sätt att dess bestämmelser om gemensamma stödtjänster för e-tjänster och e-förvaltning upphävs (lagförslag 2). Därmed ska TORI-lagen härefter uteslutande föreskriva om statens gemensamma grundläggande informationstekniktjänster och informationssystemtjänster. 

Centralisering av produktionen av stödtjänster

Befolkningsregistercentralen ska centraliserat ha hand om den huvudsakliga produktionen av stödtjänster. Den samlade förvaltningstjänsten för internetbetalning ska produceras av Statskontoret och karttjänsten för förvaltningen ska produceras av Lantmäteriverket. Propositionen innebär en väsentlig förändring jämfört med dagens läge där produktionen av stödtjänster är uppdelad på olika myndigheter, vilket också betyder att stödtjänsterna är åtskilda från varandra. Utskottet ser det som motiverat att centralisera produktionen, eftersom det gör det möjligt att utveckla stödtjänsterna samordnat. Även finansieringen av stödtjänsterna ska huvudsakligen handhas centraliserat av Befolkningsregistercentralen, likaså förhandlingar och avtal. Förvaltningen kommer därmed att bli effektivare och enklare. 

Ändringen är betydande, i synnerhet för Befolkningsregistercentralen, som kommer att få en annan roll då den ska ha hand om uppgifter kring utveckling och produktion av stödtjänster. Utskottet anser att centralen har god beredskap att sköta den här uppgiften. Den har sedan 2014 haft ansvar för att genomföra programmet för den nationella servicearkitekturen. Utskottet ser det som viktigt att sörja för att Befolkningsregistercentralen har resurser för uppdraget och att personalen har den kompetens som behövs. Det är också angeläget att Befolkningsregistercentralen, Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori som ska svara för den tekniska miljön för tjänsterna, och den aktör som ska producera driftstjänsterna samverkar så att tjänsterna säkert fungerar. 

Serviceproducenten kommer att kunna skaffa tjänstens komponenter från företag på samma sätt som nu. För tydlighetens skull påpekar utskottet att en sådan här underentreprenad med anknytning till produktion av stödtjänster inte innebär att en myndighetsuppgift läggs ut. Det är alltid den myndighet som producerar stödtjänsten som har ansvar för tjänsterna och myndigheten svarar också för underleverantörens verksamhet på samma sätt som för sin egen verksamhet. Det rör sig om att datasystem, programvara och tillhörande stödtjänster som underhåll eller programutveckling köps in på vanligt sätt, så som myndigheterna brukar göra till exempel inom produktion av olika myndighetsspecifika e-tjänster. 

Producenten av stödtjänster begär in anbud av leverantörerna för sina egna behov när det gäller produktionen av tjänster. Tjänsteproducenten samlar in information om användarorganisationernas behov och samordnar den med funktionaliteten hos de komponenter som underleverantören tar fram för stödtjänsterna. Kunden ingår inte något avtal direkt med tjänsteproducentens underleverantör. Tjänsteproducenten kommer sannolika att vara en starkare avtalspart än vad de enskilda ämbetsverken och inrättningarna för närvarande är. Tjänsteproducentens upphandlingsstrategiska val och upphandlingsbeslut kan påverka den inre jämvikten på marknaden inom IKT-området beroende på vilka tjänster som köps in och vem som levererar dem. Utskottet ser det därför som viktigt att upphandlingen genomförs systematiskt, långsiktigt, öppet och i fortlöpande dialog med marknadsaktörerna inom IKT-området. 

När tjänsterna organiseras i enlighet med den föreslagna lagen blir det möjligt att beakta dels de totalekonomiska effekterna för staten i fråga om styrning och ledning av verksamheten, dels de enskilda kundernas behov. Samtidigt möjliggörs fortlöpande utvärdering av ändamålsenlighet och totalekonomisk lönsamhet i egen produktion och anlitande av underleverantörer genom anbudsförfarande på marknaden. 

Styrning av förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster

Finansministeriet får i uppgift att styra anordnandet av de stödtjänster som avses i den föreslagna lagen, tjänsternas kvalitet samt tjänsternas interoperabilitet och förenlighet med den övergripande arkitekturen utifrån lagen om styrning av informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen (634/2011, nedan informationsförvaltningslagen). Finansministeriet ska svara för den allmänna administrativa och strategiska styrningen av produktionen av stödtjänster samt för styrningen av den informations- och kommunikationstekniska aktionsberedskapen, övriga beredskapen och säkerheten. Även resultatstyrningen av tjänsteproducenterna hör till finansministeriet. Jord- och skogsbruksministeriet svarar för resultatstyrningen av Lantmäteriverket. 

Med tanke på måluppfyllelsen är det viktigt att styrningen och ansvaret är tydligt utskrivna. Finansministeriets styrningsuppgift hänger samman med de uppgifter som ministeriet har enligt informationsförvaltningslagen. De motsvarande uppgifter som föreskrivs i informationsförvaltningslagen, TORI-lagen och lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (10/2015, nedan säkerhetsnätlagen) bildar inom ministeriet ett samordnat block inom styrningen av informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen, ordnandet av statens gemensamma tjänster, e-tjänsterna och informationsförvaltningssamarbetet mellan stat och kommuner. 

Samtidigt pekar utskottet på betydelsen av samarbete och möjligheter för andra förvaltningsområden att påverka inom den verksamhet som överskrider organisationsgränserna och berör hela den offentliga förvaltningen. Delegationen för informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen (JUHTA), som informationsförvaltningslagen föreskriver om, ska enligt den anknytande förordningen (163/2013) bland annat vid behov fungera som styrgrupp för beredningen av uppgifter som hänför sig till utvecklandet av elektronisk ärendehantering och informationsförvaltning inom den offentliga förvaltningen, till verkställandet av strategiska planer för informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen och till det nätverksbaserade samarbetet kring informationsförvaltningen i kommunerna. Som serviceproducent sammanställer dessutom Befolkningsregistercentralen användarorganisationernas behov inför utvecklingen av stödtjänster. Den föreslagna lagen gör det också möjligt att inrätta andra forum till stöd för kundvägledning och styrning av serviceproduktionen inom ramen för den offentliga förvaltningens stödtjänster för e-tjänster. 

Skyldighet och rätt att använda stödtjänster

Den föreslagna lagen föreskriver om en skyldighet för myndigheterna inom den offentliga förvaltningen att använda vissa stödtjänster. Skyldigheten gäller statliga förvaltningsmyndigheter, ämbetsverk, inrättningar och affärsverk. Kommunala myndigheter ska vara användningsskyldiga när de sköter lagstadgade uppgifter. De får använda alla stödtjänster även i sina andra uppgifter. Även domstolar och andra rättskipningsorgan har motsvarande skyldighet att använda vissa stödtjänster. 

Alla myndigheter inom den offentliga förvaltningen, självständiga offentligrättsliga inrättningar, riksdagen och dess ämbetsverk, fonder utanför statsbudgeten samt aktörer som genom lag, en med stöd av lag utfärdad förordning eller ett med stöd av lag utfärdat beslut av en statlig förvaltningsmyndighet har tillsatts för att självständigt sköta en offentlig förvaltningsuppgift får använda alla stödtjänster för att sköta en lagstadgad offentlig förvaltningsuppgift. En aktör som sköter ett offentligt uppdrag med stöd av ett avtal som baserar sig på lag har i regel rätt att använda stödtjänster i sitt uppdrag. Producenten av stödtjänsten ska besluta om rätt för sådana aktörer att använda identifieringstjänster, den samlade förvaltningstjänsten för internetbetalning och meddelandeförmedlingstjänsten. 

Den föreslagna lagen föreskriver också om villkoren för att avvika från användningsskyldigheten. Avsteg är tillåtna bara om myndigheten av tekniska eller funktionella skäl eller av skäl som hänför sig till kostnadseffektiviteten eller informationssäkerheten nödvändigtvis måste använda andra tjänster i sin verksamhet eller i en del av verksamheten. Undantag ska sökas hos den behöriga serviceproducenten. Vid behov ska finansministeriet besluta om användningsrätten. 

Det är t.ex. inte alltid möjligt eller ändamålsenligt att integrera system och systemmiljöer som används i verksamhet enligt användningsskyldigheten i 2 och 3 § i säkerhetsnätlagen och som når upp till hög beredskaps- och säkerhetsnivå med lösningar på lägre informationssäkerhetsnivå. I den här verksamheten bör man enligt propositionen i regel åtminstone inte enbart använda stödtjänster, t.ex. servicekanalen, då det är fråga om informationsutbyte som kräver högre informationssäkerhetsnivå eller hög beredskap. Till exempel i fråga om servicekanalen kan förhöjd informationssäkerhetsnivå uppnås med särskilda lösningar. I den övriga verksamheten, t.ex. elektroniska tjänster, är även aktörerna enligt säkerhetsnätlagen skyldiga att använda stödtjänsterna när det inte finns någon annan grund för undantag och anslutningen genomförs i enlighet med 17 § så att stödtjänstens eller de elektroniska tjänsternas informationssäkerhet eller funktion inte äventyras. 

Organisationer inom den offentliga förvaltningen får stöd ur statsbudgeten (28.70.03) för 2016 och 2017 för att ta i drift tjänster inom programmet för den nationella servicearkitekturen. Stödet ska användas för drifttagning av servicekanalen, servicevyer, servicedatalagret, identifieringstjänsten och behörighetstjänsten. 

Inom programmet har man på nationell nivå identifierat de viktigaste stödtjänsterna som många aktörer behöver inom sin egen produktion av e-tjänster. Utskottet ser det som ändamålsenligt och motiverat även med tanke på kostnadseffektiviteten att tjänsterna produceras på en gång för hela den offentliga förvaltningen. Samtidigt kan tjänsteleverantören dirigera sina egna resurser till uppgifter med högre produktivitet, när en del av de komponenter som stöder e-tjänsterna redan är genomförda och går att använda kostnadsfritt. 

De tjänster som tagits fram inom programmet för den nationella servicearkitekturen genomförs med öppen källkod, vilket gör att de också kan nyttiggöras inom kommersiell verksamhet. Det är en viktig aspekt i propositionen att rätten att använda stödtjänster är omfattande också i den privata sektorn. Företagen väntas få nya möjligheter till affärsverksamhet tack vare de tjänster som uppstår på plattformen av stödtjänster. Enligt utskottets uppfattning får företagen därmed mer varierade möjligheter att producera och genomföra tjänster inom den offentliga förvaltningen. 

Elektronisk identifiering

I 3 § 1 mom. 4 punkten i lagförslaget föreskrivs det om en tjänst för identifiering av fysiska personer. Tjänsten möjliggör stark elektronisk autentisering med hjälp av identifieringsverktyg enligt lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009, nedan autentiseringslagen). Identifieringstjänsten administrerar identifieringstransaktionen och lämnar ut identifieringsuppgifter om en person ur befolkningsdatasystemet till användarorganisationen. Detta gör det möjligt för användaren att under en nätverksavsökning förflytta sig från en offentlig förvaltningsorganisations tjänst till en annan, t.ex. från servicevyn till en elektronisk tjänst och tillbaka, utan att behöva identifiera sig på nytt. 

Riksdagen behandlar samtidigt en proposition med förslag till ändring av autentiseringslagen (RP 74/2016 rd). Kommunikationsutskottet har lämnat betänkande (KoUB 18/2016 rd) om den. I autentiseringslagen definieras leverantörer av elektroniska identifieringstjänster på så sätt att de tillhandahåller identifieringstjänster för användargrupper som inte har begränsats i förväg. Den tjänst som avses i 3 § 1 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster går däremot ut på att tillhandahålla identifieringsförmedling för en begränsad användargrupp. I egenskap av producent av identifieringstjänster för fysiska personer fungerar Befolkningsregistercentralen inte som leverantör av tjänster för identifieringsförmedling enligt identifieringslagen och hör således inte till det nationella förtroendenätet för elektronisk identifiering. När de föreslagna tjänsterna tillhandahålls har centralen ur identifieringslagens synvinkel rollen som en organisation som utnyttjar identifieringstjänster som tillhandahålls allmänheten och den köper identifieringstjänster av det nationella förtroendenätet. 

Bankerna har en betydande roll för identifieringstjänsternas tillförlitlighet genom den så kallade inledande identifieringen: eftersom så många använder bankkoder är inledande identifiering med bankkoder ofta det enda möjliga eller åtminstone det enklaste sättet. I likhet med kommunikationsutskottet vill förvaltningsutskottet påpeka att det finns en ganska stor grupp av människor som inte har möjlighet att få bankkoder. Exempelvis de som har förlorat sin kreditvärdighet har för närvarande svårt att få både nätbankskoder och mobilcertifikat, eftersom dessa ingår som en del av kundrelationen. Tillgängligheten till medborgarcertifikat är begränsad eftersom det behövs kortläsare för att använda certifikatet. 

I fråga om nätbankskoder pågår det enligt utredning beredning av ett lagförslag med syfte att nationellt genomföra betalkontodirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner). I lagförslaget föreslås en skyldighet för bankerna att i anknytning till bankkonto ge kunderna identifikatorer för allmän användning. Direktivet kräver koder som kan användas för att sköta bankärenden. 

Enligt utredning är målet detsamma för mobilcertifikat. För närvarande finns mobilcertifikat att få till alla så kallade postpaid-abonnemang i operatörernas eget förtroendenät. Dessutom har en operatör planer på att införa mobilcertifikat också för prepaid-abonnemang i år. Mobilcertifikat finns även att få för tjänstetelefoner, om arbetsgivaren inte särskilt har förbjudit aktivering av certifikatet.  

Utskottet ser det som viktigt att försöka hitta lösningar för att alla ska ha möjlighet till stark elektronisk autentisering efter eget val. Det är också ett villkor för att man ska kunna använda e-tjänster. Principen bör också vara att man ska få tillgång till både offentliga och privata tjänster med samma koder. 

Rättssäkerhet för kunderna i förvaltningen

Stödtjänsterna kan användas av allmänheten och av företag och myndigheter. Serviceproducenten är en myndighet som har till uppgift att under tjänsteansvar producera stödtjänster i enlighet med de allmänna lagarna om myndigheternas verksamhet och de krav som den föreslagna lagen ställer på serviceproduktionen. Bestämmelser om garantier för god förvaltning finns i grundlagen och i 2 kap. i förvaltningslagen (434/2003). Förvaltningslagen tillämpas på all förvaltningsverksamhet. Förvaltningslagens bestämmelser om behandling av förvaltningsärenden tillämpas på det egentliga fattandet av förvaltningsbeslut, genomförandet av offentliga tjänster och andra typer av faktiska åtgärder. 

Av stödtjänsterna är det bara en del, till exempel servicevyn, som utgör självständiga stödtjänster i förhållande till kunden inom förvaltningen. En rad stödtjänster, såsom identifieringstjänsten och tjänsten för internetbetalning, fungerar i bakgrunden som ett element i myndigheternas e-tjänster. Bestämmelser om myndigheternas elektroniska service finns i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). Dessutom finns det speciallagar som reglerar e-tjänsterna. 

Det väsentliga med tanke på garantierna för god förvaltning och rättssäkerheten för dem som uträttar ärenden inom förvaltningen är dels bestämmelserna om tjänsteansvar och allmänna rättsmedel i förvaltningen, dels det faktum att det är den myndighet som fungerar som serviceproducent som svarar för att kvalitetskraven och andra krav uppfylls, påpekar utskottet. Den föreslagna lagen föreskriver att serviceproducenten är skyldig att uppfylla vissa krav på kvalitet och informationssäkerhet i fråga om stödtjänster och krav i fråga om datasystem. Där ingår också bestämmelser om skyldighet att vidta åtgärder och göra anmälningar vid störningar och om beredskap för störningar. Serviceproducenten ska dessutom regelbundet rapportera om funktionen och informationssäkerheten i fråga om sina stödtjänster samt utan dröjsmål meddela betydande avvikelser avseende detta till finansministeriet eller till den myndighet som finansministeriet anvisat. 

De som uträttar ärenden inom förvaltningen har i fråga om stödtjänsterna möjlighet att få sina ärenden behandlade av serviceproducenterna. I egenskap av förvaltningsmyndigheter är serviceproducenterna tvungna att avgöra ärendena när de behandlar förvaltningsärenden. Kunderna inom förvaltningen får också genom polisanmälan hänskjuta ärendet till polisen och i form av skadeståndsärende till en allmän domstol. Dessutom kan kunderna anföra förvaltningsklagan hos en högre myndighet eller hos de myndigheter som övervakar lagligheten. 

Utskottet påpekar att stödtjänsterna i sig inte i regel är tjänster som skapar rättigheter eller skyldigheter, utan kunderna i förvaltningen sköter sina myndighetsärenden med hjälp av e-tjänsterna. Varje myndighet har ansvar för att dess e-tjänster fungerar. Om kunden har tekniska problem med e-tjänsterna tar han eller hon sannolikt kontakt med den myndighet som svarar för tjänsterna, och myndigheten tar reda på om problemet beror på dess egna system eller på stödtjänsterna. Myndigheterna har rådgivningsskyldighet enligt förvaltningslagen. De ska bland annat ge råd om hur förvaltningsärenden som ingår i deras behörighet ska väckas och hur behandlingen går till. Myndigheten ska till exempel ge anvisningar om hur kunden ska gå till väga enligt de bestämmelser som gäller för att uträtta ett ärende, om kunden på grund av ett tekniskt fel inte har kunnat sköta sitt ärende. 

Användaren föreslås få explicit lagfäst rätt att av serviceproducenten få de uppgifter som registrerats om användningen av stödtjänsten (14 §). Med hjälp av uppgifterna kan användaren till exempel påvisa om stödtjänsten fungerade på tillbörligt sätt när han eller hon skötte sitt ärende i förvaltningen. Användaren kan också nyttja de här uppgifterna om han eller hon i kontakten med en myndighet som är användarorganisation vill påvisa att någon brist i förfarandet beror på en felfunktion i stödtjänsterna eller i myndighetens e-tjänster. Också användarorganisationens rätt till information bidrar till att kundens rättigheter tillgodoses när det gäller att utreda eventuella problem med e-tjänsterna. Utöver besvärsmyndigheten kan myndigheten själv enligt 50 § i förvaltningslagen korrigera ett fel i sitt beslut, om det beror på ett fel som skett i förfarandet när beslutet fattades. 

Kundernas rättssäkerhet skyddas för sin del av de föreslagna bestämmelserna om behandling av personuppgifter och andra uppgifter i tjänsteproduktionen, om förvaring och utlämning av uppgifter och om informationssäkerhet. Utöver det som föreskrivs i den föreslagna lagen och i någon annan lag ska personuppgiftslagen (523/1999) och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) tillämpas på behandlingen av personuppgifter och andra uppgifter vid produktionen av gemensamma stödtjänster för e-tjänster. 

Aspekter på lagstiftningen om statligt stöd och den nationella konkurrensneutraliteten

I propositionsmotiven går regeringen in på uppbyggnad, opererande och användning av gemensamma elektroniska stödtjänster med avseende på lagstiftningen om statligt stöd och de nationella bestämmelserna om konkurrensneutralitet. De föreslagna tjänsterna kan anses vara ett stöd för elektroniska tjänsters interoperabilitet och utveckling av digital affärsverksamhet som är förenligt med marknaden. Det är ändå möjligt att framför allt tillhandahållandet av stödtjänster har karaktären av ekonomisk verksamhet som omfattas av både bestämmelserna om konkurrensneutralitet och lagstiftningen om statligt stöd. Om tillhandahållandet av tjänster enligt den föreslagna lagen för den privata sektorn till någon del anses vara ekonomisk verksamhet och även i övrigt strida mot bestämmelserna om konkurrensneutralitet, ska frågan enligt propositionen i princip bedömas i enlighet med 30 b § i konkurrenslagen (948/2011) som ett förfarande eller en struktur som direkt följer av lagstiftningen samt som skötsel av en uppgift som gäller ett allmänt intresse. 

Även om de tjänster som tillhandahålls som en del av den nationella servicearkitekturen i princip ska bedömas i enlighet med 30 b § i konkurrenslagen som ett förfarande eller en struktur som direkt följer av lagstiftningen samt som skötsel av en uppgift som gäller ett allmänt intresse, kan vilket förfarande som helst eller vilken struktur som helst som har anknytning till den nationella servicearkitekturen eller genomförandet av denna enligt utskottets uppfattning inte nödvändigtvis anses höra till tillämpningsområdet för 30 b § i konkurrenslagen. Konkurrens- och konsumentmyndigheten har behörighet att tillämpa 30 a § i konkurrenslagen och ingripa mot strukturer eller förfaranden med anknytning till den nationella servicearkitekturen eller genomförandet av denna, om det inte finns faktiska förutsättningar att tillämpa 30 b § i konkurrenslagen. 

Eftersom det anses vara en tolkningsfråga om lagstiftningen om statligt stöd och de nationella bestämmelserna om konkurrensneutralitet är tillämpliga eller inte, är det enligt propositionen ändamålsenligt att räkna med att göra en bedömning av förfarandenas och verksamhetsstrukturens konsekvenser och godtagbarhet, när verksamheten blivit etablerad några år efter lagens ikraftträdande. Utskottet anser att konkurrenseffekterna av den nationella servicearkitekturen behöver bevakas. Det är förståeligt att inte alla konsekvenser kan utvärderas med tillräcklig säkerhet och i ett samlat perspektiv så snart efter att lagen trätt i kraft. Enligt utredning kommer de verksamhetsmässiga effekterna i varje fall att bedömas ända från det att verksamheten inleds. Utskottet anser att också konkurrenseffekterna av den nationella servicearkitekturen i princip bör bevakas ända från start. 

Personalens ställning

När tjänsterna centraliseras till Befolkningsregistercentralen behövs det vissa personalöverföringar. Bestämmelser om villkoren för överförd personal finns i 28 § i den föreslagna lagen. Från Valtori överförs den personal i arbetsavtalsförhållande som arbetar med produktionen av medborgarkontot och Avoindata.fi till Befolkningsregistercentralen och börjar arbeta i tjänsteförhållande. Från Statskontoret överförs de tjänster som hänför sig till produktionen av tjänsten suomi.fi, som läggs ner, och de tjänstemän som utnämnts till dem till Befolkningsregistercentralen med stöd av 2 kap. i statstjänstemannalagen (750/1994). Från produktionen av tjänsten Företagsfinland.fi vid KEHA-centret ska personal också överföras till Befolkningsregistercentralen. De tjänster som hänför sig till produktionen av KATSO och de tjänstemän som sköter dem överförs från Skatteförvaltningen. Sammanlagt flyttas cirka 15 personer till Befolkningsregistercentralen. Utöver detta ska centralen få cirka 25 nya uppgifter och finansministeriet får två uppgifter inom styrning av den fortlöpande servicen. Det bedöms att Statskontoret eventuellt kommer att behöva en persons arbetsinsats för produktionen av den samlade förvaltningstjänsten för internetbetalning. 

Överföringen av personal bestäms enligt tidsplanen för överföringen av uppgifter. I regel kommer personerna att ta över de uppgifter som ingår i den överförda servicen och överföringarna görs enligt samma personalpolitiska principer och handlingsmodeller. De lagfästa villkoren för pendlingsregion ska beaktas vid samarbetsförfarandet inför personalöverföringarna. Lönerna till dem som överförs direkt med stöd av lagen betalas enligt de principer som finns inskrivna om samordning av olika lönesystem i underteckningsprotokollet till statens tjänste- och arbetskollektivavtal. 

I övergångsbestämmelsen om ordnandet av uppgifter (27 §) anges en bakre tidsgräns för överföringen av uppgifter. En mer exakt tidpunkt för överföringen av uppgifter och personal kommer att bestämmas senare. De nya uppgifterna påverkar också i övrigt organisationen på Befolkningsregistercentralen. Utskottet framhåller att ändringarna bör förberedas i samverkan med personalen på tillbörligt sätt. 

Sammanfattning

Den tekniska utvecklingen, livscykeln för olika organisationers servicearkitektur och de organisatoriska och verksamhetsmässiga förändringarna kräver att projekt och system kan reagera snabbt. Därför är det viktigt att lagstiftningen inte blir onödigt detaljerad. Vissa frågor måste regleras genom lag och andra frågor kan bestämmelser utfärdas genom förordning. Det finns också frågor som kan omfattas av övrig styrning eller god praxis. Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna utgör ett balanserat regelverk. 

Utskottet tillstyrker lagförslagen med ändringarna nedan och med ställningstagandena i betänkandet. Eftersom den sammantagna föreslagna lagstiftningen är ny och den digitala omvärlden och arbetssätten inom förvaltningen fortsatt förändras, ser utskottet det som nödvändigt att det bevakas och bedöms hur lagstiftningen fungerar och vilka effekterna blir, också konkurrenseffekterna.