Allmänt
I propositionen föreslås ändring av dataskyddslagen (1050/2018) och lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018, nedan dataskyddslagen avseende brottmål).
Lagarna föreslås bli kompletterade med bestämmelser om ett nytt rättsmedel som de registrerade har tillgång till i situationer med passivitet från dataombudsmannens sida. Om dataombudsmannen inte har behandlat ett ärende inom tre månader från det att ärendet inleddes eller inom denna tid har meddelat den registrerade en uppskattning om när ett beslut kommer att ges, har den registrerade rätt att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen. Besvären anses då avse ett avslagsbeslut som gäller behandlingen av ärendet.
I propositionen föreslås det också att det till 15 § i dataskyddslagen fogas bestämmelser om dataombudsmannens rätt att delegera beslutanderätt till föredragande tjänstemän i ärenden där praxis för lagens tillämpning är vedertagen och ärendets rättsliga natur eller innehåll inte kräver föredragning för dataombudsmannen.
Dessutom föreslås det att bestämmelserna om behandling av personbeteckningar i 29 § i dataskyddslagen och 12 § i dataskyddslagen avseende brottmål preciseras. Enligt förslaget får en registrerad inte identifieras enbart med personbeteckning eller en kombination av personbeteckning och den registrerades namn.
Passivitetsbesvär
Av propositionen framgår att kommissionen gav Finland en formell underrättelse den 6 april 2022 och ett motiverat yttrande den 27 januari 2023, i vilka den anser att Finlands lagstiftning inte till alla delar är förenlig med artikel 78.2 i den allmänna dataskyddsförordningen (EU) 2016/679 och artikel 53.2 i direktiv (EU) 2016/680. EU:s dataskyddslagstiftning förutsätter uttryckligen att det rättsmedel som står till förfogande vid situationer med passivitet från dataombudsmannens sida ska vara ett domstolsförfarande. Finland svarade den 23 mars 2023 på Europeiska kommissionens motiverade yttrande och förslagets bestämmelser om passivitetsbesvär hänför sig till denna helhet.
Enligt artikel 77 i den allmänna dataskyddsförordningen har den registrerade rätt att lämna in ett klagomål till en tillsynsmyndighet om den registrerade anser att behandlingen av personuppgifter som avser honom eller henne strider mot förordningen, utan att det påverkar något annat administrativt prövningsförfarande eller rättsmedel. Det föreslås att det till 21 § i dataskyddslagen och 57 § i dataskyddslagen avseende brottmål fogas bestämmelser om passivitetsbesvär, enligt vilka den registrerade har rätt att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen, om dataombudsmannen inte har behandlat ett ovan nämnt klagomålsärende inom tre månader från det att ärendet anhängiggjordes eller inom denna tid har underrättat den registrerade om en uppskattning av när beslutet kommer att ges.
Vad besvären avser. De föreslagna passivitetsbesvären anses i propositionen avse ett avslagsbeslut som gäller behandlingen av ärendet. Vid förvaltningsutskottets hörande har det framförts att den lösning i propositionen där dataombudsmannens passivitet tolkas som ett beslut om förkastande av behandlingen är delvis misslyckad. Detta beror bland annat på att avslag inte är ett juridiskt begrepp och att begreppet inte heller är lätt att förstå i allmänspråklig bemärkelse. Vid utfrågningen i utskottet har det också framförts att den tidigare under remissbehandlingen föreslagna modellen, där dataombudsmannens passivitet ansågs vara ett beslut om att inte ta upp ärendet till prövning, är mer förståelig.
Enligt utredning till förvaltningsutskottet har man i de föreslagna bestämmelserna om passivitetsbesvär medvetet avvikit från andra bestämmelser om dröjsmålsbesvär som grundar sig på EU-lagstiftningen, enligt vilka besvär i allmänhet riktas mot en myndighets negativa innehållsmässiga beslut, såsom avslag på ansökan. Detta beror särskilt på att dataskyddslagstiftningen inte fastställer någon ovillkorlig tidsfrist för avgörandet av ärendet, utan det är med tanke på iakttagandet av tidsfristen tillräckligt att den registrerade åtminstone underrättas om hur ärendet framskrider.
Utskottet konstaterar att det är väsentligt att besvärsrätten dock har ett tydligt föremål. Enligt utredning till utskottet lämpar sig de gällande regleringslösningarna i myndigheternas dröjsmålssituationer inte som sådana för de passivitetssituationer som avses i dataskyddslagstiftningen, utan det har varit nödvändigt att anpassa den regleringslösning som valts i dem. I de föreslagna bestämmelserna har avsaknaden av dataombudsmannens beslut eller meddelande således jämställts med en situation där behandlingen av ärendet har avslutats och slutresultatet är negativt för den registrerade. I praktiken är det fråga om att de åtgärder som myndigheten åtminstone förutsätts vidta saknas, med andra ord att dataombudsmannen inte har meddelat den registrerade åtminstone en uppskattning om när beslutet kommer att ges. Besvären har således ansetts gälla ett avslagsbeslut som gäller behandlingen av ärendet.
Lagutskottet fäster i sitt utlåtande (LaUU 15/2023 rd) uppmärksamhet vid det som framfördes också vid utfrågningen i förvaltningsutskottet, nämligen att det med tanke på rättsmedlets effektivitet har betydelse vilka befogenheter domstolen har till sitt förfogande. Förvaltningsutskottet påpekar att passivitetsbesvären enligt förslaget endast gäller ett avslagsbeslut om behandling av ett klagomålsärende. På basis av ett överklagande som riktas på detta sätt saknar förvaltningsdomstolen bland annat grunder för att bedöma på vilka sakliga grunder eller processuella grunder dataombudsmannen har fattat ett avslagsbeslut eller hur lagenligheten av ett avslagsbeslut annars ska bedömas.
För att ett rättsmedel ska vara effektivt i praktiken måste det gälla hela det ärende som behandlas av dataombudsmannen och som är föremål för passivitetssituationen. Enligt en utredning till förvaltningsutskottet har regeringen inte i propositionen tagit ställning till hur förvaltningsdomstolen ska avgöra ärenden som gäller passivitetsbesvär, trots att det i konsekvensbedömningen sägs att ärendet i många fall kan avskrivas eller till exempel återförvisas till dataombudsmannen för behandling. Enligt uppgift har syftet med den föreslagna formuleringen dock varit att täcka in de olika typerna av klagomål som behandlas av dataombudsmannen.
Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det med tanke på bestämmelsernas mål och syfte är tillräckligt att likställa försummelser av den aktuella tidsfristen med den typ av beslut som närmast gäller den situation som det är fråga om i praktiken. Förvaltningsutskottet anser i likhet med lagutskottet att likställandet av passivitetssituationer med "avvisningsbeslut" i detta fall är en bättre lösning och föreslår preciseringar i båda lagförslagen på det sätt som anges nedan.
Krav på skyndsam behandling som en förutsättning för domstolsbehandlingen. Sakkunniga har i första skedet av rättsmedlet föreslagit en bestämmelse enligt vilken den som saken gäller i händelse av dröjsmål först ska framställa en begäran till dataskyddsmyndigheten om avgörande av ärendet eller om meddelande om åtgärder.
I propositionen (s. 20) framgår det att vid beredningen har det bedömts om det är nödvändigt att föreskriva att framställande av krav på skyndsam behandling eller annan förfrågan till dataombudsmannen ska vara en förutsättning för att ett ärende som gäller överskridande av den lagstadgade tidsfristen ska kunna föras till domstol för behandling. Enligt propositionen ska behandlingen av ett passivitetsärende dock inte medföra onödigt merarbete för den registrerade, dataombudsmannen eller domstolarna. Eftersom förfarandet bör vara så klart som möjligt för alla parter, ansågs det enligt propositionen inte ändamålsenligt med ett sådant mellanskede. Detta är enligt propositionen också förenat med en risk för att bestämmelserna inte är förenliga med EU-rätten.
Utskottet konstaterar att de registrerade också utan ett särskilt påskyndat förfarande har möjlighet att ställa förfrågan om sitt ärende med stöd av de gällande bestämmelserna i förvaltningslagen (434/2003). På basis av att den registrerade tagit kontakt kan dataombudsmannen rätta till situationen och lämna en saknad bedömning av när beslutet kommer att ges, varvid det inte längre är nödvändigt att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen.
Sammantaget anser förvaltningsutskottet att det inte är nödvändigt att som villkor för besvärsrätten ställa särskilda krav på skyndsam behandling, begäran eller förfrågan till dataombudsmannen.
Förvaltningsdomstolens beslutssammansättning. Vid utfrågningen av de sakkunniga har förvaltningsutskottets uppmärksamhet också fästs vid att det vid passivitetsbesvär tillämpas samma bestämmelser om behandlingen av ett besvärsärende som på behandlingen av andra besvärsärenden. Enligt utredning till utskottet innebär detta i förvaltningsdomstolen att tre domare deltar i behandlingen av ärendet som beslutsför sammansättning.
Enligt en utredning till utskottet har frågan om förvaltningsdomstolarnas sammansättning bedömts under beredningen. Utgångspunkten i bestämmelserna i propositionen är dock att passivitetsbesvär för konsekvensens skull omfattas av samma bestämmelser som andra besvärsärenden, inklusive exemplen i gällande lagstiftning på myndigheternas rättsmedel vid dröjsmål.
Enligt erhållen utredning är det ändamålsenligare att bedöma frågorna om förvaltningsdomstolarnas beslutssammansättning som en separat helhet. Vid justitieministeriet pågår en förstudie om behoven av att se över förvaltningsdomstolarnas sammansättning. Förvaltningsutskottet anser i likhet med lagutskottet att den lösning som valts i propositionen är motiverad och att det också är motiverat att den samlade bedömningen av bestämmelserna om sammansättningen görs separat. Utskottet påskyndar en helhetsbedömning för att förvaltningsdomstolarnas sammansättning i fortsättningen alltid ska vara ändamålsenlig med beaktande av ärendenas natur.
Rättegångsavgift. Av propositionen (s. 12) framgår det att förvaltningsdomstolens rättegångsavgift 2023 är 270 euro. Utskottet har gjorts uppmärksamt på fastställandet av avgiften i det fall att dataombudsmannen hinner korrigera sin försummelse medan ärendet är anhängigt vid förvaltningsdomstolen. Att ett ärende förfaller är enligt lagen om domstolsavgifter (1455/2015) inte i sig en grund för avgiftsfrihet.
Enligt en utredning till utskottet har frågan om rättegången borde vara avgiftsfri bedömts under beredningen av propositionen. Enligt utvärderingen inverkar rättegångsavgiften i praktiken inte nämnvärt begränsande på tillgången till rättsmedel. Enligt erhållen utredning är det med hjälp av tolkning av lagen möjligt att undvika uttag av avgifter när ett ärende förfaller. Grunden för avgiftsfriheten är i så fall att uttaget av avgiften är uppenbart oskäligt. Det är dock fråga om prövning i enskilda fall (7 § 2 mom. i lagen om domstolsavgifter 1455/2015). Enligt inkommen utredning har det tills vidare inte ansetts vara nödvändigt att föreskriva om avgiftsfri rättegång. Utskottet konstaterar att med hänvisning till erhållen utredning och på de grunder som framgår av propositionen kan avgörandet om rättegångsavgift i propositionen anses godtagbar. Samtidigt konstaterar utskottet dock att det finns skäl att följa upp och utvärdera tillämpningspraxisen i anslutning till rättegångsavgiften.
Överföring av dataombudsmannens beslutanderätt
I propositionen föreslås det att dataombudsmannens beslutsfattande ändras så att dataombudsmannen kan överföra beslutanderätten på tjänstemän som är föredragande i ärenden där praxis för lagens tillämpning är vedertagen. Utskottet har ofta i betänkanden och utlåtanden (bl.a. FvUB 2/2023 rd och FvUU 20/2023 rd) ansett det vara viktigt att dataombudsmannens byrå tillförsäkras tillräckliga resurser. Utskottet välkomnar att den föreslagna 15 § möjliggör en snabbare lösning av juridiskt enkla ärenden som kräver förvaltningsbeslut och samtidigt frigör dataombudsmannens och de biträdande dataombudsmännens resurser för att avgöra ärenden som kräver mer rättslig prövning. Den föreslagna ändringen har till syfte att förbättra förutsättningarna för att tillgodose den registrerades rätt att få ett ärende behandlat utan dröjsmål.
Användning av personbeteckning
I propositionen föreslås det att 29 § i dataskyddslagen och 12 § i dataskyddslagen avseende brottmål, som gäller behandling av personbeteckningar, ändras så att en registrerad inte får identifieras enbart med personbeteckning eller en kombination av personbeteckning och den registrerades namn. Enligt utredning till utskottet har problemet med användningen av personbeteckningen varit att den används inte bara för att entydigt specificera en person, utan också för att identifiera en person.
Bestämmelserna om förutsättningarna för behandling av personbeteckningar togs tidigare in i regeringens proposition RP 132/2022 rd, som förföll i riksdagen eftersom propositionen inte hann slutbehandlas före riksdagsvalet. Grundlagsutskottets utlåtande om den tidigare propositionen (GrUU 87/2022 rd), enligt vilket identifieringen och specificeringen enligt grundlagsutskottet bör definieras tydligt i lag, har beaktats i denna proposition. Utskottet anser det motiverat att personbeteckningens ursprungliga syfte att vara ett sätt att specificera de registrerade preciseras och förtydligas.
Sammanfattning
Förvaltningsutskottet konstaterar att det föreslagna rättsmedlet för passivitetsbesvär är exceptionellt i Finlands rättssystem. Utskottet anser dock att bestämmelserna om passivitetsbesvär är motiverade med tanke på att avsikten med det nya rättsmedlet är att avhjälpa den brist som kommissionen konstaterat i det nationella genomförandet av förordningen och direktivet. Utskottet konstaterar också att regleringens faktiska rättsförbättrande effekt antas vara blygsam. Utskottet anser det vara viktigt att man följer upp och utvärderar hur den föreslagna regleringen fungerar också i ljuset av de frågor som utskottet lyft fram och söker lösningar på eventuella problem.
I propositionen (s. 14) konstateras det att syftet med de föreslagna bestämmelserna om ett nytt rättsmedel och ändringen av 15 § i dataskyddslagen är att allmänt främja behandlingen av ärenden inom skälig tid. Förvaltningsutskottet välkomnar att de föreslagna bestämmelserna om tidsfrister i dataskyddslagen och dataskyddslagen avseende brottmål också kan förbättra dataombudsmannens praxis i fråga om ärendehantering och anvisningar om svar till den registrerade. Utskottet konstaterar att långa behandlingstider allmänt taget inte kan åtgärdas enbart med rättsmedel utan myndigheterna behöver också anvisas tillräckliga resurser med beaktande av uppgifternas art. Utskottet anser det vara viktigt att se till att dataombudsmannens byrå har tillräckligt med resurser.