Motivering
Den kommunala ekonomin
Den kommunala ekonomin i ett helhetsperspektiv.
År 2001 förstärktes den kommunala
ekonomin i hela landet. Det årliga bidraget förbättrades
i alla kommungrupper med undantag för grupper med under
2 000 och över 100 000 invånare. I ett helhetsperspektiv
förblir den finansiella situationen i år god.
Staten och Finlands Kommunförbund har gjort en gemensam
bedömning av utvecklingen som visar att kommunernas finansiella
situation 2003 klart kommer att försämras. Men
samtidigt minskar antalet kommuner med ett negativt årligt
bidrag ytterligare. Den försämrade finansiella
situationen beror framför allt på att skatteinkomsterna
minskar, men också på att kommunernas uppgifter ökar
och att kostnadsnivån stiger. Utifrån den bedömning
som delegationen för den kommunala ekonomin och förvaltningen gjort
om utvecklingen minskar kommunernas årliga bidrag från
1,78 till 0,98 miljarder euro. Sammantaget kommer kommunernas ekonomier
att gå med ett underskott, eftersom det årliga
bidraget inte täcker vare sig avskrivningar eller nettoinvesteringar.
Enligt uppskattning kommer kommunernas ekonomier att försvagas
ytterligare under 2004—2006.
I detta sammanhang är det skäl att notera
att kommunernas likviditet ännu i år kommer att förstärkas
med inemot 400 miljoner euro genom rättelser i skatteredovisningen
av förhandsuppbörden för skatteåren
2001 och 2002. Dessa uppgifter har kommit fram först efter
det att regeringen lämnat sin budgetproposition.
En del kommuner står inför ett kärvt
ekonomiskt läge.
För en riktig uppfattning om läget gäller det
att analysera också enskilda kommuners ekonomi och i ett
bredare perspektiv ett enda budgetår med hänsyn
till olika inverkande faktorer.
Den ekonomiska situationen ser olika ut i olika kommuner. Trots
att en stor del av kommunerna har sin ekonomi i balans finns det
kommuner runt om i landet och i mycket olika kommungrupper som befinner
sig i allvarliga ekonomiska svårigheter. Det är
helt uppenbart att en mycket stor del av dessa kommuner inte kan komma
med adekvata åtgärder för att uppnå ekonomisk
balans och täcka sitt underskott. Alla kommuner klarar
inte heller av sina lagfästa uppgifter. Problemen ser ut
att tillspetsas också i huvudstadsregionen med dess höga
kostnadsnivå, i och med att bl.a. samfundsskatteintäkterna blir
mindre än beräknat. I Helsingfors har utdelningen
av samfundsskatten sjunkit under hälften av 1999 års
nivå. Statens åtgärder beräknas öka trycket
på att skärpa skattebördan med 1,8 procentenheter
i huvudstadsregionen. Situationen är likadan i en del andra
större städer och på traditionella industriorter,
där samfundsskatteintäkterna minskat i väsentlig
grad.
Behandlingen av lagförslagen.
Enligt arbetsfördelningen mellan utskotten hör
den kommunala ekonomin till förvaltningsutskottets ansvarsområde.
Men propositionerna remitteras till ett flertal utskott för
betänkande. Detta är ett principiellt problem
och kan leda till en del problem för riksdagens lagstiftande
makt, eftersom lagförslagen är beroende av varandra.
Utskottet har redan tidigare påpekat detta problem (t.
ex. FvUU 21/2001 rd).
Lägre utdelning av samfundsskatt till kommunerna
Regeringen föreslår permanenta bestämmelser om
utdelningen av samfundsskatt. Från och med 2003 föreslås
utdelningen till kommunerna vara 19,75 procent. Enligt propositionen
sänks utdelningen till kommunerna och höjs utdelningen
till staten på ett kostnadsneutralt sätt med avseende på de
finansiella relationerna mellan stat och kommun.
År 2002 slopades återindrivningen av momsåterbäringar
på kommunala upphandlingar. Inkomstbortfallet har beaktats
i andra penningflöden mellan stat och kommuner genom att
de kostnadsunderlag som statsandelarna bygger på har reducerats
med momsbeloppet och kommunernas utdelning av samfundsskatt sänkts.
Dessutom har samfundsskatten för kommunerna reducerats
med den kalkylerade återbäring som de får
på den dolda skatt som ingår i skattefria köp som
görs inom den privata sektorn. Ändringarna i propositionen
beror till största delen på att den slopade återindrivningen
av momsåterbäringar får effekter fullt
ut över hela året för första
gången 2003.
Dessutom beror de föreslagna ändringarna på att
statsandelarna jämnar ut skatteinkomsterna och därmed
påverkar kommunernas utdelning av samfundsskatten. Också sänkningen
av den kommunala arbetsgivarens folkpensionsavgift 2002 spelar in.
I propositionen räknas kommunernas utdelning av samfundsskatten
ut genom att det belopp på 806 miljoner euro som skall
dras av från kommunernas samfundsskatt sätts i
relation till debiteringskalkylen för skatteåret
2003. Utskottet anser att kommunernas andel av samfundsskatten inte
bör räknas ut på den kalkylerade avkastningen
av skatten på ett år utan att det belopp som dras
av från kommunernas samfundsskatt sätts i relation
till medeltalet för avkastningen från samfundsskatten
de tre senaste skatteåren.
Med stöd av lagen om skatteredovisning bestäms
det hur effekterna av samfundsskattereformen skall beaktas vid utjämningen
av statsandelarna mellan stat och kommuner. Utdelningen enligt 12 § lagen
om skatteredovisning slås slutgiltigt fast från
och med 2003. Först då kommer det fullt ut fram
hur utdelningen enligt de nya reglerna påverkar utjämningen
av statsandelarna.
Enligt vad utskottet har erfarit bygger den föreslagna ändringen
av 12 § i lagen om skatteredovisning på kalkyler
från augusti 2002 av kommunernas skatteinkomster. Sedan
dess har det kommit uppgifter om den slutliga beskattningen, med
undantag för samfundsskatten. En kalkyl utifrån
tillgängliga uppgifter visar att utjämningen av
statsandelarna ger kommunerna 33 miljoner euro mindre än
kalkylen i propositionen. Sett i ett statligt perspektiv betyder ändringen
att utgifterna för statsandelar minskar lika mycket. Ändringen
måste beaktas i 12 § i lagen om skatteredovisning
för att kommunerna inte grundlöst skall gå miste
om inkomster. Utjämningarna av statsandelarna till kommunerna
fastställs i mitten av december. Då blir det också slutligt
klart hur samfundsskatten fördelar sig mellan kommunerna.
Vidare påpekar utskottet att det inte är lämpligt
att den sänkta folkpensionsavgiften för kommunerna,
som slogs fast vid budgetmanglingen, lyfts fram som ett skäl
för att sänka kommunernas utdelning av samfundsskatten
med 0,50 procentenheter i ett läge då högre
skatteavdrag för kommunerna har lett till betydande bortfall
av skatteinkomster 2000—2003.
I sitt utlåtande påpekar grundlagsutskottet bland
annat att utredningar visar att den negativa effekten av den nya
utdelningen av samfundsskatten slår mycket hårt
mot vissa kommuner i kombination med vissa andra tidigare åtgärder (GrUU
41/2002 rd). Enligt utlåtandet har detta den
största konstitutionella betydelsen för hur kommunerna
skall klara av sina lagfästa åtaganden när
det gäller invånarnas sociala och kulturella rättigheter.
Förvaltningsutskottet omfattar grundlagsutskottets
uppfattning att riksdagen bör avkräva regeringen
en utredning om enskilda kommuners ekonomiska möjligheter
att klara av sina lagfästa åtaganden när
det gäller invånarnas sociala och kulturella rättigheter.
Dessutom hänvisar förvaltningsutskottet till sina
synpunkter på enskilda kommuner i avsnittet ovan om den kommunala
ekonomin och till sitt utlåtande om budgetpropositionen
och de där föreslagna åtgärderna
för att stärka den kommunala ekonomin (FvUU
25/2002 rd).
Det behövs en kommunalpolitik
I detta sammanhang vill utskottet uttrycka sin stora oro för
relationerna mellan stat och kommuner. Statens i vissa fall oförutsägbara
och kortsiktiga åtgärder har medfört
en del problem för kommunernas möjligheter att
planera för en stabil och långsiktig ekonomi.
Kommunerna har inte fått tillräckligt med tid
på sig eller adekvata resurser att ställa in sig
på de neddragningar och förändringar
som gjorts i den kommunala ekonomin och de nya åtaganden
som påförts dem. En del av de statliga åtgärderna
har visserligen varit neutrala i kommunalekonomiskt hänseende,
men de har ändå haft mycket olika effekter på enskilda
kommuner.
För att råda bot på läget är
det enligt utskottet nödvändigt att det läggs
upp riktlinjer för en samordnad och övergripande
kommunalpolitik. Den skall vara gemensam för stat och kommuner
och ta hänsyn till att kommunerna har många olika åtaganden
som de måste fullfölja under mycket varierande
förhållanden. Kommunalpolitiken skall vara en
långsiktig strategi för att säkerställa
statens och kommunernas ansvar för välfärdssamhället,
trygga och stärka kommunernas självstyrelse och
garantera tillgången till basservice på lika villkor
i hela landet och över lag säkra finansieringen
av de kommunala åtagandena. Också riksdagen måste
ha en stark roll när riktlinjerna för kommunalpolitiken
läggs upp.