Integrationsstöd
I propositionen föreslås det att lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) ändras så att arbetslösa arbetssökande som med stöd av utlänningslagen (301/2004) fått uppehållstillstånd i Finland och andra invandrare som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa i fortsättningen ska beviljas integrationsstöd i stället för arbetsmarknadsstöd. Integrationsstöd ska betalas i högst tre år. Integrationsstödet ska uppgå till 90 procent av beloppet av grunddagpenningen. Integrationsstöd betalas till en invandrare som inte har rätt till arbetslöshetsdagpenning (lagförslag 1). Det krävs också en ändring av 19 § i lagen om främjande av integration (1386/2010) på grund av lagändringen (lagförslag 2).
Utskottet konstaterar att fram till ingången av 2015 tryggades en invandrares försörjning under tiden för integrationsplanen genom arbetsmarknadsstöd som betalades i form av integrationsstöd. Vid ingången av 2015 slopades integrationsstödet, och man började betala arbetsmarknadsstöd eller utkomststöd under tiden för integrationsplanen. Bestämmelser om rätten till arbetslöshetsförmån under tiden för integrationsplanen finns i 19 § i lagen om främjande av integration. Syftet med den ändring som nämns ovan var att förenkla verkställigheten av systemet med utkomstskydd för arbetslösa vid arbets- och näringsbyråerna och Folkpensionsanstalten. För invandraren hade det ingen betydelse vad stödet kallades.
Nu inför man på nytt en förmån med benämningen integrationsstöd i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Stödet ska betalas i stället för arbetsmarknadsstöd till personer som kommer till Finland och anmäler sig som arbetslösa arbetssökande och i regel första gången försöker komma in på arbetsmarknaden här. Stödet är mindre än arbetsmarknadsstödet, som uppgår till samma belopp som grunddagpenningen. Till en mottagare av integrationsstöd ska det dessutom betalas barnförhöjning för sådana barn som stödmottagaren försörjer och som är i Finland med honom eller henne. Propositionen är ett led i genomförandet av målen i de invandrings- och asylpolitiska åtgärderna av den 11 september 2015 och den 8 december 2015 enligt vilka stödet som utgångspunkt ska vara lägre än arbetsmarknadsstödet.
För betalningen av det föreslagna integrationsstödet tar man in en särskild definition av invandrare i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (5 § 1 mom. 16 punkten i lagförslag 1). Definitionen har en mångstegsstruktur. I praktiken anses en person som helt saknar anknytning till Finland eller som bara har en avlägsen anknytning till landet som invandrare vid betalningen av integrationsstöd enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Det avgörande är om en person på grundval av boende eller arbete i Finland har fått en sådan anknytning till Finland att han eller hon har omfattats av den bosättningsbaserade sociala tryggheten här under den tid som avses i bestämmelsen. Ett ytterligare villkor är att personen vistas i landet med ett tillstånd som beviljats för annan än kortvarig vistelse eller med stöd av registrerad uppehållsrätt eller ett beviljat uppehållskort, om ett sådant förutsätts enligt utlänningslagen.
Enligt propositionen kan medborgare i tredjeländer lika väl som medborgare i Europeiska unionens medlemsstater få integrationsstöd. Enligt uppgift grundar sig rätten att få förmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa inte på medborgarskap. Därför kan inte heller integrationsstödet grunda sig på medborgarskap. Enligt propositionen kan också personer med finskt medborgarskap få integrationsstöd. Det har beaktats i definitionsbestämmelsen i bisatsen ”...om ett sådant förutsätts”, där det hänvisas till uppehållstillstånd. Av en finsk medborgare krävs det självfallet inte uppehållstillstånd eller annan uppehållsrätt enligt bestämmelsen.
Utskottet konstaterar att definitionen av invandrare i lagen om utkomstskydd för arbetslösa är vidare än definitionen i lagen om främjande av integration. Definitionen i lagen om utkomstskydd för arbetslösa behövs ändå för tillämpningen av den lagen och är avsedd endast för det ändamålet. Utskottet anser att det är viktigt att man noterar skillnaderna mellan definitionerna av invandrare och betonar noggrannhet vid användningen av begreppen när lagarna tillämpas.
För tydlighetens skull konstaterar utskottet att finska medborgare inte omfattas av tillämpningsområdet för lagen om främjande av integration och att det inte kan ordnas åtgärder för främjande av integration för finska medborgare enligt den lagen. Enligt uppgift beaktas servicebehovet för en finsk medborgare som kommer till Finland och registrerar sig som arbetslös arbetssökande vid behov i en individuell sysselsättningsplan i stället för i en integrationsplan.
Bedömning av om en person är stadigvarande bosatt i Finland
Enligt lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet (1573/1993) tillämpas lagstiftningen om social trygghet på en person som flyttar till Finland, om det med beaktande av personens helhetssituation anses att han eller hon flyttar till Finland för att stadigvarande bosätta sig här och om han eller hon dessutom har ett gällande uppehållstillstånd som ger rätt till minst ett års vistelse i landet eller av särskilda skäl tillstånd för kortare tid. I lagens 3 a § 2 mom. räknas det dessutom upp olika faktorer som visar att en person bosätter sig stadigvarande här. Huruvida en person bosätter sig stadigvarande i Finland bedöms utgående från personens helhetssituation.
I propositionen föreslås det att den ovannämnda lagen ändras så att det faktum att en person är flykting eller har fått uppehållstillstånd i Finland på grund av alternativt skydd eller humanitärt skydd inte längre hör till de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av om en person som flyttar till Finland bosätter sig här stadigvarande. I detta syfte föreslås det att 3 a § 2 mom. 2 punkten upphävs (lagförslag 3). Grunden för uppehållstillståndet och orsaken till invandringen ska enligt propositionen beaktas i helhetsbedömningen av om bosättningen är stadigvarande utan att det särskilt betonas i lagen.
I propositionsmotiven sägs det att syftet inte är att strama åt lagens kriterier för att en person ska anses vara stadigvarande bosatt i Finland utan att betona betydelsen av att göra en helhetsbedömning. Enligt motiven har uppehållstillstånd på grund av flyktingstatus och internationellt skydd blivit en avgörande faktor i tillämpningspraxis. Som en följd av detta har det använts olika grunder för att bedöma stadigvarande bosättning i Finland för olika invandrargrupper. Utskottet anser att den föreslagna lagändringen är motiverad. Orsaken till invandringen liksom personens egen uppfattning om flyttningens karaktär ska fortsättningsvis beaktas vid bedömningen av om bosättningen är stadigvarande, men efter ändringen behandlas de personer som flyttar till Finland mera jämlikt vid helhetsbedömningen.
Sammanfattning
I propositionsmotiven konstateras det att flyktingkrisen i världen har förvärrats och att migrationen till Europa har ökat explosionsartat. Under 2015 kom det ett rekordantal asylsökande till Finland, 32 476 personer, medan det totala antalet 2014 var sammanlagt 3 651. Av dessa asylsökande kommer enligt uppskattning cirka 35 procent att få uppehållstillstånd. Detta kan betraktas som den största invandringsvågen i Finlands samtidshistoria. Antalet asylsökande har nu stabiliserats. Före utgången av oktober 2016 kom det cirka 5 000 asylsökande, vilket också det är mer än det totala antalet under 2014.
Utskottet anser att det är viktigt att se till att de invandrare som vistas lagligt i landet integreras effektivt och kommer in på den finländska arbetsmarknaden. Det stora antalet invandrare på en kort tid ställer stora krav på det finländska samhället. Ett syfte med propositionen är att i samband med storskalig invandring trygga arbetslösa invandrares grundläggande försörjning under tiden för integrationen på ett för samhällsekonomin och de offentliga finanserna hållbart sätt och att samtidigt minska Finlands dragningskraft som målland för asylsökande. Propositionen har beröringspunkter med målsättningen att aktivera och främja integrationen av invandrare i samhället och förbättra deras sysselsättningsförutsättningar.
Utskottet anser att propositionens syften är viktiga. Den plötsliga kraftiga ökningen av antalet asylsökande 2015 är inte nödvändigtvis något tillfälligt fenomen. Det har inte skett någon förändring i de orsaker ute i världen som har lett till denna situation. Utskottet anser att det är viktigt att man i Finland förbereder sig på att samma situation kan uppstå igen och att man tryggar invandrarnas grundläggande försörjning och samtidigt beaktar de aspekter som har relevans för hållbarheten i de offentliga finanserna. De föreslagna ändringarna beräknas minska utgifterna för utkomstskyddet för arbetslösa, men enligt propositionen kan besparingarna i de offentliga finanserna bli mindre än väntat om utgifterna för utkomststödet ökar på grund av att boendeutgifterna stiger.
Utskottet anser att det inte går att få exakta uppgifter om vilka direkta konsekvenser för antalet asylsökande minskningen av en viss förmån har, men med beaktande av den snabba informationsspridningen på nätet kan man anta att informationen om också den här ändringen når fram och kan påverka bedömningen av hur attraktivt Finland är för asylsökande.