Centerns utskottsgrupp anser att den nuvarande regeringen, ledd av Samlingspartiet, bedriver samma politik som den tidigare samlingspartistiskt ledda regeringen under valperioden 2011—2015 Även denna gång riktas de största nedskärningarna mot tjänster som människor behöver. Statens ekonomi balanseras genom att överföra kostnadsansvar till kommuner och välfärdsområden, och ojämlikheten mellan kommuner och kommuninvånare påskyndas.
Regeringen, ledd av Samlingspartiet och Sannfinländarna, försöker inte ens följa sitt eget program, och det märks särskilt inom kommunpolitiken. Mandatperioden är redan halvvägs, men inte ett enda lagförslag som stärker kommunernas ekonomi eller minskar deras skyldigheter har lagts fram för riksdagen. Detsamma gäller finansieringen av välfärdsområdena, som ansvarar för social- och hälsovård och räddningsväsendet — där har regeringen enbart fokuserat på nedskärningar. Kommunernas finansieringssystem reformeras inte, och reformen av statsandelarna till kommunerna görs som en minireform utan att inkludera undervisnings- och kulturministeriets statsandelar. Även detta har skjutits upp med minst ett år.
För ett år sedan ålades alla myndigheter inom inrikesministeriets förvaltningsområde att spara, vilket försvårar en långsiktig hantering och utveckling av den inre säkerheten i ett försvårat säkerhetsläge. I praktiken innebär detta en nedskärning av basfinansieringen för säkerhetsmyndigheterna.
Regeringen driver medvetet på ojämlikheten mellan kommuner och kommuninvånare
Enligt regeringens plan för de offentliga finanserna 2026—2029 har besluten under mandatperioden stärkt kommunalekonomin med 300 miljoner euro. Detta påstående är tveksamt och speglar i bästa fall endast finansministeriets egen syn. I den nämnda summan ingår sannolikt en ökning av statsandelarna med 277 miljoner euro som gjordes i november 2023 för att korrigera en tidigare beräkning av överföringen av social- och hälsovården — en åtgärd som i praktiken endast förhindrade en lika stor nedskärning i statsandelen för kommunal basservice. För kommunerna var detta ett nollsummespel. Höjningen av fastighetsskattens nedre gräns från början av 2024 gav ytterligare 108 miljoner euro, men detta gynnade endast 15 städer som tidigare haft råd att hålla sina skattesatser låga. Av detta belopp gick två tredjedelar till Helsingfors och Esbo.
Vid ramförhandlingarna i april beslutade regeringen att skära ned statsandelarna för kommunal basservice med 75 miljoner euro. Statsandelarna har redan minskats genom en indexbroms på en procentenhet, vilket innebär en nedskärning på cirka 110 miljoner euro år 2027. Dessutom kommer statsandelarna att minska med över 20 miljoner euro nästa år på grund av regeringens avregleringsprogram, trots att inga normer ännu har avreglerats.
Det är också avgörande att regeringen, i enlighet med sitt program, fullt ut kompenserar kommunerna för de skatteintäktsförluster som uppstår till följd av de stora skattesänkningar som beslutades i ramförhandlingarna. Vi påpekar dock att dessa effekter inte fördelas jämnt mellan kommunerna. Däremot förvärrar de ovan nämnda nedskärningarna i statsandelarna kommunernas ekonomiska läge ytterligare. Fler kommuner tvingas höja kommunalskatten. Skillnaden mellan den lägsta och högsta kommunalskattesatsen är hela 6,2 procentenheter i år, och klyftan riskerar att öka ytterligare. Tyvärr verkar detta inte bekymra regeringspartierna.
Finansminister Riikka Purra sade under remissdebatten om planen för de offentliga finanserna den 7 maj 2025 i riksdagens plenisal att regeringens mål är att kommunalekonomi ska vara i balans eller visa ett lätt underskott år 2027. Detta stämmer inte alls. Enligt den nu aktuella redogörelsen om planen för de offentliga finanserna kommer kommunalekonomin varken att vara i balans eller ha ett litet underskott år 2027. Enligt regeringens egen utredning till riksdagen kommer kommunalekonomin att ha ett underskott på 1,9 miljarder euro år 2027, jämfört med 1,2 miljarder euro år 2023, det vill säga i början av valperioden. Det verkar alltså inte ens vara regeringens mål att uppnå balans eller ett mindre underskott. Detta visar att regeringen och dess nyckelministrar inte är intresserade av kommunalekonomin.
Halvvägs in i mandatperioden kan man sammanfatta att regeringens få åtgärder och deras effekter har slagit mycket olika mot olika kommuner. Det är tydligt att regeringens åtgärder — eller snarare dess uttalade passivitet — har försvårat situationen för de flesta kommuner.
Nästa år är det fjärde året efter social- och hälsovårdsreformen som kommunerna får vänta på den utlovade statsandelsreformen för kommunal basservice, efter att regeringen i höstas sköt upp reformen med åtminstone ett år. Också den avreglering som utlovats kommunerna har motvind, trots att kommunerna redan för drygt ett år sedan lämnade nästan 500 förslag till normer som kan avvecklas.
Däremot lägger regeringen via flera ministerier på löpande band fram nya lagförslag som ökar kommunernas kostnader. Gemensamt för dem är att de undergräver kommunernas rätt att själva besluta om organiseringen av de lagfästa uppgifterna på det sätt som de anser vara bäst. Som exempel kan nämnas de ändringar som gjorts i avfallslagen, kravet på invånargräns för kommunernas byggnadstillsyn samt den artificiella höjning av omsättningsgränsen för inhouse-anknutna enheter som kommer att ske i höst och som enligt Konsument- och konkurrensverkets uppskattning skulle medföra extra kostnader för kommunerna med upp till en miljard euro.
Utifrån det program för kommunernas ekonomi som publicerades i samband med ramförhandlingarna är det inte överraskande att de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna hotar att fördjupas ytterligare och att differentieringen är regionalt betingad. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att minska de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna, trots att den i sitt program utlovar stöd bland annat till kommuner i nedgång. Regeringen har helt lämnat invånarna i östra Finland, som drabbats hårdast ekonomiskt av Rysslandssanktionerna, att klara sig själva med sina tjänster.
Det går därför inte att undvika slutsatsen att regeringens passivitet och oföretagsamhet är avsiktlig. Samlingspartiet har under flera valperioder, oavsett om partiet suttit i regering eller opposition, konsekvent förespråkat urbanisering och ansett att antalet kommuner är för stort.
Till skillnad från Samlingspartiets tidigare statsministerperiod 2011—2015 strävar partiet inte längre efter att minska antalet kommuner direkt genom en kommunstrukturlag. Nu strävar man efter samma mål genom att underlåta att genomföra utlovade reformer samt genom att urholka kommunernas självbestämmanderätt i fråga om hur lagstadgade uppgifter ska genomföras. På så sätt tvingas kommunerna att agera ineffektivt och kostsamt. En sådan kommunpolitik är skadlig för hela den offentliga ekonomin i en tid då regeringen borde sträva efter att öka effektiviteten och produktiviteten. Att medvetet skapa ekonomiskt krisdrabbade kommuner stärker inte den kommunala ekonomin. Regeringens kommunpolitik kan bäst beskrivas som kall och ansvarslös. I slutändan drabbar detta kommuninvånarna i form av högre skatter och försämrade tjänster.
Försämrad ekonomi i välfärdsområdena hotar närservicen inom social- och hälsovården
Utifrån regeringens halvtidsöversyn minskar anslaget till välfärdsområdena från 27,1 miljarder euro i början av ramperioden 2026—2029 till 26,9 miljarder euro i slutet av perioden, i 2026 års prisnivå.
Vid sakkunnigutfrågningarna kunde ministerierna inte förklara hur välfärdsområdena, trots ökande servicebehov i befolkningen, skulle kunna uppfylla sina lagfästa uppgifter och samtidigt hålla ekonomin i balans enligt lagens krav, när finansieringen minskar mot slutet av ramperioden. Därför anser vi att det mål för välfärdsområdenas finansiering som skrivits in i redogörelsen om planen för de offentliga finanserna är orealistiskt.
En annan central synpunkt som framfördes vid sakkunnigutfrågningarna var att finansieringen av välfärdsområdena inte bör utsättas för punktvisa, engångsmässiga nedskärningar, eftersom dessa undergräver trovärdigheten i finansieringssystemet och incitamenten för ekonomisk balans. Trots detta fortsätter regeringen att agera på detta sätt.
Vi anser därför att om regeringen agerade klokt, skulle den fokusera på att skapa ett fungerande finansieringssystem för välfärdsområdena. Fram till 2029 befinner sig välfärdsområdenas finansiering i en övergångsfas innan finansieringssystemet blir permanent. Till dess måste nödvändiga ändringar göras, exempelvis vad gäller behovsbasering. Tyvärr har regeringen inte ens inlett detta arbete.
En annan stor utmaning för välfärdsområdena är att de enligt lag ska täcka sina ackumulerade underskott senast vid utgången av 2026. Underskotten har uppstått till följd av otillräcklig initial finansiering under 2023—2024, vilket berodde på flera faktorer som varken den föregående regeringen eller välfärdsområdena kunde påverka.
De sammanlagda underskotten för välfärdsområdena under de två första verksamhetsåren uppgår till cirka 2,5 miljarder euro. Om välfärdsområdena i år uppnår ett nollresultat, skulle de nästa år behöva uppnå ett överskott på totalt 2,5 miljarder euro för att täcka underskotten inom den lagstadgade tidsramen. Det är uppenbart att detta är omöjligt utan att äventyra de lagstadgade tjänsterna.
I stället för att stödja välfärdsområdena i deras reformarbete och stabilisera deras finansiering, har regeringen fram till halvtid i valperioden enbart fokuserat på nedskärningar i finansieringen och på att överföra styrningsansvaret från social- och hälsovårdsministern till välfärdsområdena.
Den korrigeringar av social- och hälsovårdsreformen som statsminister Petteri Orpo (saml) lovade i början av valperioden har inte förverkligats. Inför välfärdsområdesvalen hävdade statsministern i stället att de flesta välfärdsområden skulle nå sina ekonomiska mål. Detta stämmer inte och visar tydligt regeringens bristande intresse för välfärdsområdena och de människor som är beroende av deras tjänster.
Enligt sakkunnigutfrågningarna och en utredning som social- och hälsovårdsministeriet genomförde vintern 2025, strävar de flesta välfärdsområden inte ens efter att täcka underskotten till utgången av 2026, eftersom detta skulle äventyra människors rätt till social- och hälsovårdstjänster.
Bland annat välfärdsområdena, Institutet för hälsa och välfärd och rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har föreslagit att tidsfristen för att täcka underskotten förlängs med två år. Centern lade fram en lagmotion om detta i november 2023. Men regeringen vägrar lyssna och har inte gått med på detta, trots att det skulle kosta statsfinanserna mycket lite.
Justitiekanslern konstaterade i sitt beslut den 23 april 2025, med anledning av ett klagomål från Satakunta välfärdsområde och Södra Karelens välfärdsområde, att regeringen omedelbart bör vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder när finansieringsprincipen generellt äventyras. Enligt justitiekanslern kan man, om det finns systemiska problem med finansieringens tillräcklighet, även överväga innehållet och tidsfristerna i 115 § i lagen om välfärdsområden. I denna bedömning bör enligt justitiekanslern tryggandet av grundläggande rättigheter beaktas som en tungt vägande faktor.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att regeringen långt ifrån har gjort allt som krävs för att trygga välfärdsområdenas finansiering och de social- och hälsovårdstjänster som människor behöver. I stället tycks regeringen ha obegränsat med tid och pengar för att stötta privata läkarjättars affärsverksamhet genom att kanalisera hundratals miljoner euro i extra medel via FPA-ersättningar. Bland annat Läkarförbundet anser att detta inte är förnuftigt.
Vi vill också uppmärksamma den uppkomna snedvridningen i välfärdsområdenas finansiering som orsakas av servicebehovsfaktorer och diagnosdata. Det är inte ändamålsenligt att välfärdsområdena konkurrerar med antalet diagnoser för att säkra sin finansiering. Problemet måste få en hållbar lösning som inte snedvrider finansieringsläget.
Besparingar riktade mot säkerhetsmyndigheterna
De säkerhetsmyndigheter som lyder under inrikesministeriet har ålagts besparingar för åren 2025—2028, med stöd av det så kallade produktivitetsprogram som regeringen beslutade om vid ramförhandlingarna för ett år sedan. Inom inrikesministeriets förvaltningsområde riktas besparingarna bland annat mot polisen, skyddspolisen, Gränsbevakningsväsendet, räddningsväsendet, Nödcentralsverket, Räddningsinstitutet i Kuopio samt Migrationsverket.
Som en allmän iakttagelse konstaterar vi att varje förslag till skärpning av utlänningslagen hittills har lett till ökad arbetsbörda och högre kostnader för Migrationsverket. Liknande signaler har kommit från polisen och domstolarna. Regeringen har dock inte gett något tilläggsanslag för detta. Vid halvtidsöversynen beslutade regeringen om tilläggsfinansiering bland annat till polisen, skyddspolisen och Gränsbevakningsväsendet. Situationen är dock inte tillfredsställande ur deras perspektiv heller, eftersom tilläggsfinansieringen är av engångskaraktär, medan besparingskraven enligt produktivitetsprogrammet är permanenta och urholkar myndigheternas långsiktiga basfinansiering.
Mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget vill vi understryka att säkerhetsmyndigheterna behöver stabila och tillräckliga långsiktiga finansieringsutsikter för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Hittills har vissa säkerhetsmyndigheter till och med tvingats inleda omställningsförhandlingar till följd av de besparingar som regeringen krävt.
Vi vill betona att Finlands säkerhet är en helhet som består av utrikes- och säkerhetspolitik, försvar och inre säkerhet. Varje delområde måste upprätthållas på ett tillfredsställande sätt.
Vi vill särskilt lyfta fram den svåra situationen vid Räddningsinstitutet i Kuopio. Institutet har fått i uppdrag att kraftigt öka antalet utbildade räddningspersoner. Otillräcklig finansiering och de besparingsåtgärder som riktats mot Räddningsinstitutet utgör redan ett hot mot räddningsväsendets och nödcentralsverksamhetens framtida kapacitet, eftersom institutet med nuvarande finansiering inte har möjlighet att utbilda det antal nya yrkespersoner som behövs inom räddningsbranschen.
Ur Räddningsinstitutets perspektiv är det anmärkningsvärt att regeringen från och med 2024 började finansiera Helsingfors räddningsskola, som tidigare finansierades av Helsingfors stad. I praktiken innebar detta att hälften av den tidigare beslutade tilläggsfinansieringen till Räddningsinstitutet i Kuopio i stället tilldelades Helsingfors räddningsskola. Det kan därför sägas att Räddningsinstitutet i Kuopio har blivit föremål för nedskärningar två gånger.
Vi instämmer i det som framfördes vid utskottets utfrågning, nämligen att de nuvarande sparåtgärderna kan äventyra räddningsväsendets och nödcentralsverksamhetens förmåga att effektivt möta framtida utmaningar och trygga medborgarnas säkerhet. Som en åtgärd på kort sikt föreslår vi att utbildningen inom räddningsbranschen koncentreras till det nationella Räddningsinstitutet i Kuopio, som även skulle kunna ha en verksamhetspunkt i Helsingfors. På så sätt skulle finansieringen för räddningsväsendet styras dit där den ursprungligen hörde hemma.