Talmanskonferensens förslag anknyter till det omfattande lagstiftningspaket om underrättelseinhämtning som nu behandlas i riksdagen. Utöver den föreliggande propositionen innehåller lagstiftningspaketet en proposition om civil underrättelseinhämtning (RP 202/2017 rd, GrUU 35/2018 rd), en proposition om militär underrättelseverksamhet (RP 203/2017 rd, GrUU 36/2018 rd) och en proposition om övervakning av underrättelseverksamheten (RP 199/2017 rd).
Riksdagen har utifrån proposition RP 198/2017 rd godkänt en ändring av 10 § i grundlagen. Enligt 10 § 4 mom. i den ändrade grundlagen ska det genom lag kunna föreskrivas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden, vid rättegång, vid säkerhetskontroll och under frihetsberövande samt för att inhämta information om militär verksamhet eller sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten.
I samband med grundlagsändringen ansåg grundlagsutskottet att det är särskilt väsentligt att i underrättelseverksamhetens omvärld se till att rättssäkerheten och tillsynen är lämpligt ordnad. Enligt grundlagsutskottet blir frågan om ett system för tillsyn över underrättelseverksamheten (laglighetskontroll och parlamentarisk kontroll) följaktligen mycket viktig med avseende på de föreslagna befogenheterna till civil och militär underrättelseinhämtning. Utskottet anser att det måste finnas ett effektivt och heltäckande system för tillsyn över underrättelseverksamheten (GrUB 4/2018 rd, s. 9, se också GrUU 35/2018 rd, s. 31, och GrUU 36/2018 rd, s. 36).
Tillsynen över underrättelsebefogenheterna har också behandlats i Europadomstolens och EU-domstolens rättspraxis. I sin rättspraxis har domstolarna lagt vikt vid rättssäkerhets- och tillsynssystemet såsom oberoende tillsynsorgan och effektiv tillsyn (se närmare GrUU 35/2018 rd, s. 5—13, och GrUU 36/2018 rd, s. 6—13, och de rättsfall som nämns där).
Syftet med det aktuella förslaget är att tillsammans med förslaget om övervakning av underrättelseverksamheten uppfylla de tillsynskrav som följer av grundlagen, människorättsåtagandena och EU-rätten. Den parlamentariska tillsynen över underrättelseverksamheten ingår som ett led i den övergripande övervakningen av underrättelseverksamheten, som också omfattar myndigheternas interna övervakning, domstolsbehandlingen av underrättelsebefogenheterna och den föreslagna efterhandskontroll som utövas av underrättelsetillsynsombudsmannen.
Grundlagsutskottet anser att myndigheter inte utan effektiv tillsyn kan ges befogenheter som så djupgående ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna som regeringen föreslår i propositionerna om civil och militär underrättelseverksamhet. För att den föreslagna lagstiftningen om underrättelseverksamhet ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning krävs enligt grundlagsutskottet att bestämmelserna om övervakning och parlamentarisk tillsyn är tillräckliga och redan har godkänts när plenum slutgiltigt beslutar om godkännande av lagarna om civil och militär underrättelseverksamhet (GrUU 35/2018 rd, s. 32, och GrUU 36/2018 rd, s. 36).
Sammantaget anser grundlagsutskottet att talmanskonferensens förslag behövs och fyller sitt syfte. De föreslagna bestämmelserna är allmänt taget lämpliga och förenliga med grundlagen. Utskottet tillstyrker förslagen till författningar, men med följande synpunkter och ändringsförslag.
Tillsättande av utskott
Riksdagen tillsätter enligt 17 § i riksdagens arbetsordning de permanenta utskotten omedelbart efter att den sammanträtt till valperiodens första riksmöte. Underrättelsetillsynsutskottet tillsätts enligt paragrafens 2 mom. dock först efter det att statsrådet har utnämnts efter ett riksdagsval, om inte riksdagen på förslag av talmanskonferensen beslutar något annat.
Förslaget att underrättelsetillsynsutskottet ska tillsättas vid en avvikande tidpunkt motiveras med uppdragets konfidentiella natur och med att utskottsmedlemmarna måste vara insatta i de frågor som utskottet behandlar samt med att utskottet inte bereder brådskande ärenden för beslut i plenum. Grundlagsutskottet anser att förslaget om tidpunkt för tillsättande av utskottet är motiverat. Utskottet påpekar ändå att effektiviteten i tillsynen över underrättelseverksamheten inte får äventyras genom alltför långa avbrott i den parlamentariska tillsynen. Det är enligt utskottet motiverat att riksdagen utnyttjar den möjlighet bestämmelsen ger att tillsätta utskottet redan innan statsrådet utnämnts, i det fall att utnämningen av statsrådet drar ut avsevärt på tiden.
Grundlagsutskottet anser i likhet med talmanskonferensen att det är principiellt viktigt att riksdagsgrupperna är representerade i underrättelsetillsynsutskottet på bred front. Utskottet konstaterar att det är riksdagsgrupperna som utser sina kandidater till utskotten. Det bör understrykas att valet av medlemmar i varje utskott ytterst görs av riksdagen i plenum.
Innan underrättelsetillsynsutskottet tillsätts ska talmannen enligt föreslagna 17 § 2 mom. skaffa i säkerhetsutredningslagen avsedd omfattande säkerhetsutredning om de personer som föreslås bli utskottsmedlemmar. De berörda riksdagsledamöterna ska enligt 5 § 1 mom. i säkerhetsutredningslagen ombes ge sitt skriftliga samtycke till att en utredning skaffas. Efter att ha fått säkerhetsutredningarna ska talmannen enligt motiven i talmanskonferensens förslag (s. 32) vid behov diskutera de åtgärder som de föranleder med dem som föreslås bli utskottsmedlemmar.
I avsnittet om förslagets förhållande till grundlagen (s. 39) framhålls att valet av utskottsmedlemmar också i det föreslagna förfarandet är beroende av riksdagens politiska prövning och att skyddspolisen inte får beslutsrätt i frågan samt att en säkerhetsutredning av person inte får innehålla myndighetens bedömning av personens oförvitlighet, tillförlitlighet eller lämplighet för en tjänst eller ett uppdrag. Utredningen är inte heller bindande för riksdagen.
Grundlagsutskottet har menat att det bakom förfarandet för säkerhetsutredning finns godtagbara och tungt vägande samhälleliga grunder för bestämmelserna med tanke på de grundläggande rättigheterna (GrUU 3/2014 rd, s. 3). Underrättelsetillsynsutskottets speciella uppgift och den speciella arten och omfattningen av utskottets rätt till information kan i praktiken ställa särskilda krav på medlemmarnas tillförlitlighet och integritet. Det föreslagna förfarande som bygger på säkerhetsutredning av person harmonierar dock inte med riksdagens ställning som folkvalt och högsta statsorgan (2 § 1 mom. i grundlagen) eller med riksdagsledamotens grundlagsfästa oberoende (29 § i grundlagen). Oberoendet understryks också av den i 30 § i grundlagen föreskrivna immuniteten, som bland annat omfattar ett förbud mot att förhindra ledamoten att utöva sitt uppdrag som riksdagsledamot.
Utskottet påpekar också att deltagande i utskottsarbetet är en viktig del av riksdagsledamotens uppdrag. I 48 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs om en begränsning i ledamöternas rätt att bli medlem i ett utskott. Enligt bestämmelsen kan en minister inte vara medlem i ett riksdagsutskott. En riksdagsledamot kan enligt 9 § i riksdagens arbetsordning befrias från medlemskap i ett utskott endast på egen begäran. Dessutom har en ledamot som redan är medlem i två utskott rätt att avböja medlemskap i fler utskott.
Enligt säkerhetsutredningslagen ska säkerhetsutredningen göras av skyddspolisen, vilket betyder att en myndighet som är föremål för underrättelsetillsyn på förhand självständigt skulle utreda omständigheter som påverkar tillförlitligheten hos medlemmar i tillsynsorganet. En sådan konstellation kan enligt grundlagsutskottet inte anses helt oproblematisk, med hänsyn till riksdagens självständighet och tillsynens oberoende, trots att den utredning som erhålls inte binder riksdagen.
Grundlagsutskottet menar att den föreslagna regleringen inte kan anses helt ändamålsenlig med tanke på arten av riksdagens verksamhet. Med hänsyn till underrättelsetillsynsutskottets uppgifter och rätt till information är det enligt grundlagsutskottet likväl motiverat att utreda omständigheter som kan påverka utskottsmedlemmarnas tillförlitlighet och integritet, så att riksdagen till medlemmar i underrättelsetillsynsutskottet kan utse ledamöter som bedöms vara oberoende. För att säkerställa att underrättelsetillsynsutskottet är oberoende i skötseln av tillsynsuppdraget och att valet av utskottsmedlemmar är självständigt måste det alltså skapas ett förfarande som tillåter utredning av huruvida en riksdagsledamot som är redo att bli medlem eller ersättare i underrättelsetillsynsutskottet har kopplingar som är relevanta med avseende på underrättelseverksamheten.
Grundlagsutskottet anser att syftena med talmanskonferensens förslag kan uppfyllas genom en mekanism som bättre lämpar sig för riksdagens verksamhet och som inte är baserad på en utredning enligt säkerhetsutredningslagen. Utskottet menar att det redan i den gällande lagstiftningen finns element som kan utgöra byggstenar för en sådan mekanism.
Säkerhetsutredning grundar sig på vissa register som anges i säkerhetsutredningslagen. Hit hör bland annat informationssystemet för polisärenden, straffregistret, näringsförbudsregistret, befolkningsdatasystemet, olika datasystem inom rättsförvaltningen, Gränsbevakningsväsendets och Tullens datasystem, visumregistret, vissa av huvudstabens register, centralkriminalpolisens register över misstänkta och skyddspolisens funktionella informationssystem. Vid omfattande säkerhetsutredning utreds dessutom den ekonomiska situationen, familjeförhållanden och släktband samt kopplingar till utlandet. Dessutom kan en närstående till föremålet för utredningen bli föremål för en normal säkerhetsutredning. Grundlagsutskottet menar att det av riksdagsledamotens särskilda ställning följer att granskningar mot registren måste begränsas till det som är nödvändigt. Det är dessutom viktigt att i alla faser av förfarandet undvika att en ledamot stämplas utan grund.
I 5 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet föreskrivs om skyddspolisens funktionella informationssystem, som är ett permanent personregister som är avsett för skyddspolisens bruk och förs med hjälp av automatisk databehandling. Enligt paragrafens 2 mom. kan informationssystemet innehålla uppgifter som skyddspolisen måste behandla för att kunna förebygga och utreda förehavanden eller brott som äventyrar rätts- och samhällsordningen eller statens säkerhet. I 3 mom. föreskrivs vidare om de uppgifter som gäller en persons identitet som får registreras i informationssystemet.
I propositionen om civil underrättelseinhämtning (RP 202/2017 rd) föreslås det att 5 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet ändras så att personuppgifter som skyddspolisen måste behandla för att kunna skydda den nationella säkerheten eller för att förhindra, avslöja och utreda förehavanden eller brott som äventyrar rätts- och samhällsordningen eller statens säkerhet kan lagras i informationssystemet. Också information som erhålls genom de nya befogenheterna ska lagras i skyddspolisens funktionella informationssystem.
I 18 § i dataskyddslagen föreskrivs om dataombudsmannens rätt att få information och utföra inspektioner. Enligt paragrafen har dataombudsmannen rätt att trots sekretessbestämmelserna avgiftsfritt få de uppgifter som behövs för skötseln av sina uppgifter. Enligt 29 § i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten har den registrerade rätt att be dataombudsmannen kontrollera lagenligheten i personuppgifter och behandlingen av dem, om den registrerades rätt till insyn har skjutits upp, begränsats eller vägrats med stöd av lag. Enligt 45 § 2 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet kan dataombudsmannen på begäran av den registrerade kontrollera att de uppgifter om den registrerade som ingår i skyddspolisens informationssystem är lagenliga. Grundlagsutskottet har för utlåtande fått en proposition med förslag till ny lag om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (RP 242/2018 rd).
Grundlagsutskottet ser det som ändamålsenligt att den omfattande säkerhetsutredning av ledamöter som föreslås bli medlemmar i underrättelsetillsynsutskottet ersätts med ett förfarande baserat på dataombudsmannens rätt till insyn och på att riksdagens generalsekreterare, den berörda ledamoten och ordföranden för ledamotens riksdagsgrupp delges de relevanta uppgifterna och att ärendet därefter vid behov diskuteras mellan parterna. Förfarandet går ut på att dataombudsmannen utreder om det i skyddspolisens funktionella informationssystem finns relevanta uppgifter om riksdagsledamoten. Förfarandet inleds genom att den riksdagsledamot som avses bli medlem eller ersättare i underrättelsetillsynsutskottet begär att dataombudsmannen granskar om det i skyddspolisens funktionella informationssystem finns uppgifter om honom eller henne.
Förfarandet är speciellt i fråga om dataombudsmannens rätt till insyn. Rätten till insyn gäller uppgifter i skyddspolisens funktionella informationssystem. Skyddspolisen gör alltså ingen bedömning av huruvida uppgifterna är relevanta för verksamheten i underrättelsetillsynsutskottet. Det ingår inte heller i dataombudsmannens uppgift att bedöma ledamotens oförvitlighet, tillförlitlighet eller lämplighet för medlemskap i utskottet. Det föreslagna förfarandet binder inte heller riksdagen i dess beslut om utskottets sammansättning, och det ställer heller inte upp några villkor för en riksdagsledamots valbarhet till utskottet.
För att förfarandet ska inledas förutsätts en begäran av den ledamot som avses bli medlem eller ersättare i underrättelsetillsynsutskottet. En begäran är förpliktande för dataombudsmannen. Avsikten är att kontrollen ska göras utan dröjsmål. Bestämmelser om dataombudsmannens skyldighet att granska uppgifterna utan dröjsmål kan enligt grundlagsutskottets uppfattning inte tas in i riksdagens arbetsordning, vilken innehåller bestämmelser om de procedurer som ska följas under riksmötet och om riksdagens organ och riksdagsarbetet. Utskottet föreslår därför att det i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten föreskrivs om dataombudsmannens rätt till insyn och om granskningens brådskande natur.
Efter granskningen delger dataombudsmannen den riksdagsledamot som lämnat begäran, ordföranden för ledamotens riksdagsgrupp och riksdagens generalsekreterare sina iakttagelser om huruvida det i informationssystemet finns uppgifter om riksdagsledamoten. Informationen lämnas först personligen till den berörda ledamoten och först därefter till generalsekreteraren och riksdagsgruppens ordförande. Därefter kan vid behov riksdagens generalsekreterare, den berörda ledamoten och ordföranden för ledamotens riksdagsgrupp också i dataombudsmannen närvaro diskutera hur registreringarna i skyddspolisens funktionella informationssystem påverkar ledamotens kandidatur till posten som medlem eller ersättare i underrättelsetillsynsutskottet. Enligt grundlagsutskottets uppfattning bör en sådan diskussion föras endast vid behov, och är alltså inte nödvändig om det inte framkommit några anmärkningsvärda omständigheter.
Bestämmelsen i riksdagens arbetsordning om att dataombudsmannen ska delge riksdagens generalsekreterare, den berörda ledamoten och ordföranden för ledamotens riksdagsgrupp sina iakttagelser om huruvida det i informationssystemet finns uppgifter om riksdagsledamoten går före den sekretess som i övrigt gäller de uppgifter som avses i bestämmelsen. Delgivandet gäller likväl endast förekomsten av uppgifter i informationssystemet, inte innehållet i uppgifterna. I det här sammanhanget måste det föreskrivas om sekretess, och en bestämmelse om detta fogas till arbetsordningen.
Utskottets uppgifter
Underrättelsetillsynsutskottet ska enligt föreslagna 31 b § 1 mom. i riksdagens arbetsordning utöva parlamentarisk tillsyn över den civila och militära underrättelseverksamheten. I 2 mom. finns närmare bestämmelser om utskottets uppgifter.
Utskottets uppgift hänför sig till civil och militär underrättelseverksamhet. Grundlagsutskottet noterar att lagstiftningen om civil underrättelseverksamhet innebär att skyddspolisens uppgifter ökar och även förändras avsevärt. Då lagstiftningen träder i kraft förändras skyddspolisens ställning till en kombinerad säkerhetstjänst inom landet och underrättelsetjänst för utlandet, som har till uppgift att inhämta information om hot mot den nationella säkerheten oberoende av om hoten utgör brott eller inte. I anslutning till den lagstiftningshelhet som gäller civil underrättelseinhämtning föreslås det att skyddspolisen inte längre ska ha de uppgifter i fråga om förundersökning som för närvarande hör till myndigheten. Skyddspolisen kommer dock fortfarande att ha i uppgift att förhindra och avslöja brott som äventyrar statens säkerhet. Likaså kommer skyddspolisen att i fortsättningen ha uppgifter som grundar sig på säkerhetsutredningslagen. I propositionen om civil underrättelseinhämtning konstateras att skyddspolisens uppgiftsfält och dess skyldigheter blir exceptionellt omfattande även i internationell jämförelse. Det följer av att de nya uppgifterna och befogenheterna i anslutning till informationsinhämtning som avser både inhemska och utländska förhållanden anvisas skyddspolisen, samtidigt som den i stor utsträckning har kvar sina nuvarande uppgifter och befogenheter (RP 202/2017 rd, s. 144).
För att övervakningen ska vara heltäckande måste kravet på tillräckliga övervakningsarrangemang också gälla skyddspolisens verksamhet i dess helhet, anser grundlagsutskottet. I fråga om laglighetskontrollen föreslår grundlagsutskottet att underrättelsetillsynsombudsmannens uppgift utvidgas (GrUB 9/2018 rd). Det är likväl nödvändigt att även den parlamentariska tillsynen gäller också annan verksamhet inom skyddspolisen än underrättelseverksamhet. Utskottet föreslår att 31 b § om underrättelsetillsynsutskottet ändras i enlighet med detta. Till denna del vill utskottet särskilt fästa uppmärksamheten vid civilunderrättelsepropositionens förslag till 5 a kap. 5 § i polislagen. Enligt den bestämmelsen får skyddspolisen under vissa förutsättningar fortsätta använda en metod för underrättelseinhämtning i syfte att förhindra och avslöja brott (se även GrUB 9/2018 rd, GrUU 8/2018 rd).
Underrättelsetillsynsutskottet ska enligt föreslagna 31 b § 2 mom. 4 punkten i riksdagens arbetsordning förberedande behandla underrättelseombudsmannens berättelser. Grundlagsutskottet omfattar det som sägs i motiven till bestämmelsen (s. 33) om att det blir en viktig del av utskottsarbetet att behandla ombudsmannens årsberättelse och upprätta betänkande om den för plenum. Underrättelsetillsynsombudsmannen kan dessutom lämna särskilda berättelser till riksdagen.
Grundlagsutskottet har ansett det klart att inrikesministeriets och försvarsministeriets årliga berättelser om underrättelseverksamheten också ska delges underrättelsetillsynsutskottet (GrUU 35/2018 rd, s. 32 och GrUU 36/2018 rd, s. 36). Grundlagsutskottet anser dock att dessa berättelser från ministerierna till sin betydelse avviker klart från underrättelsetillsynsombudsmannens berättelser. Ministeriernas berättelser kan enligt utskottets behandlas som ett led i den övervakning av att underrättelseverksamheten bedrivs på behörigt och ändamålsenligt sätt som avses i 31 b § 2 mom. 1 punkten. Underrättelsetillsynsutskottet har med stöd av 31 b § 3 mom. också rätt att för plenum upprätta ett betänkande om ett ärende inom sitt behörighetsområde, om utskottet anser att ärendets betydelse kräver det.
Grundlagsutskottet föreslår i sitt betänkande om övervakning av underrättelseverksamheten (GrUB 9/2018 rd) att statsrådet ska ge underrättelsetillsynsutskottet tillfälle att yttra sig innan ett ärende som gäller utnämning av en underrättelsetillsynsombudsman avgörs. Det är viktigt att riksdagen kopplas in i utnämningsförfarandet med tanke på ombudsmannens oavhängighet men också på grund av tjänstens auktoritet och uppgifternas karaktär. Utskottet föreslår att det till 31 b § om underrättelsetillsynsutskottets uppgifter fogas en informativ bestämmelse om medverkan i utnämningsförfarandet.
Om underrättelsetillsynsutskottet ännu inte har tillsatts när underrättelsetillsynsombudsmannen utnämns för första gången, ska statsrådet i stället ge grundlagsutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet. Det föreslås att en övergångsbestämmelse med denna innebörd fogas till den kommande lagen om övervakning av underrättelseverksamheten.
Sekretess och tystnadsplikt
Talmanskonferensen föreslår ändringar av bestämmelser om utskottshandlingarnas offentlighet i 43 a 1 riksdagens arbetsordning. Vidare föreslås en ny 43 b § om sekretess i underrättelsetillsynsutskottets verksamhet och en ny 43 c § om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande. Grundlagsutskottet anser bestämmelserna vara motiverade.
Grundlagsutskottet fäster uppmärksamheten vid föreslagna 43 §. Enligt bestämmelsen får en utskottsmedlem eller tjänsteman inte röja en handlings sekretessbelagda innehåll eller en uppgift som vore sekretessbelagd om den ingick i en handling eller en omständighet om vilken utskottet har fattat sekretessbeslut enligt 50 § 3 mom. i grundlagen. En utskottsmedlem eller tjänsteman får inte använda sekretessbelagda uppgifter för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. I förslaget finns en hänvisningsbestämmelse enligt vilket bestämmelser om straff för sekretessbrott och sekretessförseelse finns i 38 kap. 1 och 2 § i strafflagen.
Enligt den allmänna bestämmelsen i 43 a § 1 mom. i riksdagens arbetsordning blir handlingarna i ett ärende offentliga när ärendet har slutbehandlats i utskottet. Bestämmelsen bygger på 50 § 2 mom. i grundlagen, enligt vilket utskottens protokoll och därtill hörande andra handlingar är offentliga, om det inte av tvingande skäl bestäms något annat i riksdagens arbetsordning eller utskottet beslutar något annat i ett enskilt ärende. Enligt motiven till bestämmelsen om utskottshandlingarnas offentlighet i riksdagens arbetsordning (TKF 1/1999 rd, s. 24/I) får uppgifter ur protokoll och handlingar, som ännu inte är offentliga, lämnas ut bara om det är uppenbart att detta inte påverkar beslutsfattandet i utskottet negativt.
Syftet med 43 c § om tystnadsplikt är inte att kriminalisera yppande av information ur handlingar som ännu inte är offentliga, eller sådan information som på ovan avsett sätt vore offentlig enligt prövning om den hade antecknats i en handling. Talmanskonferensen föreslår att tystnadsplikten och förbudet mot utnyttjande begränsas till sekretessbelagda uppgifter och till omständigheter om vilka utskottet uttryckligen och särskilt fattat beslut om sekretess i enlighet med 50 § 3 mom. i grundlagen.
Den hänvisning till strafflagen som ingår i bestämmelsen om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande i 43 c § i arbetsordningen är till sin natur informativ och har inga självständiga rättsverkningar. I 38 kap. 1 § i strafflagen föreskrivs att det är straffbart att röja en omständighet i strid med tystnadsplikten. I samband med stiftandet av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet upphävdes 40 kap. 6 § i strafflagen om straffrättslig straffbarhet för röjande av arbetsdokument som inte är offentliga. Syftet var att trygga offentlighetsprincipen och i synnerhet offentligheten för beredning.
Föreslagna 43 c § i arbetsordningen utvidgar således inte kriminaliseringen till att täcka exempelvis obehörigt lämnande av information ur handlingar som ännu inte är offentliga eller information om omständigheter som ännu inte vore offentliga om de hade antecknats i en handling. Grundlagsutskottet ser det också som behövligt att understryka att exempelvis den samhällspolitiska debatten eller debatten inom riksdagsgruppen inte principiellt förändras med anledning av regleringen. Ledamöterna har också tidigare varit skyldiga att iaktta tystnadsplikt, men det har inte hindrat att debatten förs på en nivå som inte strider mot tystnadsplikten. Debatt om en icke offentlig omständighet inom riksdagsgruppen innebär inte heller brott mot tystnadsplikten.
Grundlagsutskottet framhåller en omständighet som nämns också i talmanskonferensens förslag, nämligen att när frågor om brott mot tystnadsplikten behandlas bör de ovan beskrivna aspekterna på riksdagsarbetet beaktas, likaså grundlagens 30 § om riksdagsledamöternas parlamentariska immunitet, som syftar till att trygga ledamöternas rätt att sköta sitt uppdrag som ledamot. Grundlagsutskottet har ansett att grundlagens bestämmelser om riksdagsledamotens ställning förutsätter att ledamotens yttrandefrihet och handlingsfrihet tryggas i allt som hör till fullgörandet av riksdagsmannavärvet, men det befriar inte ledamoten från ansvar för gärningar som enligt lag är straffbara (se GrUB 54/1982 rd, s. 4/I). Utskottet har inte sett något hinder i grundlagen för att föreskriva att en ledamots klandervärda handlande med tanke på ledamotsuppdraget är straffbart, om bestämmelserna annars uppfyller de krav som följer av grundlagen och om de inte obefogat äventyrar ledamotens möjligheter att sköta uppdraget fritt och ostört (GrUU 68/2010 rd, s. 3/II, GrUU 29/2001 rd, s. 2/II).