Motivering
Rehabilitering
De föreslagna bestämmelserna om den rehabilitering
Folkpensionsanstalten ordnar har samband med 19 § 3 mom.
i grundlagen (GrUU 15/1995 rd, s. 4). I momentet föreskrivs
att det allmänna, enligt vad som närmare bestäms
genom lag, ska tillförsäkra var och en tillräckliga hälsovårdstjänster
och främja befolkningens hälsa. Av förarbetena
framgår att bestämmelsen inte avser att definiera
hur tjänsterna ska ordnas, utan den förpliktar
det allmänna att trygga tillgången till tjänster
(RP 309/1993 rd, s. 75). Klausulen om
att närmare bestämmelser ska utfärdas
genom lag ger lagstiftaren ett visst svängrum i regleringen
och antyder att det exakta innehållet i en grundläggande
fri- eller rättighet bestäms utifrån
hela komplexet av bestämmelser om grundläggande
fri- och rättigheter och vanlig lagstiftning (GrUU
20/2004 rd, s. 2/II, GrUB 25/1994
rd, s. 6).
Enligt det föreslagna 2 kap. ordnar Folkpensionsanstalten
yrkesinriktad rehabilitering (6—8 §),
medicinsk rehabilitering för gravt handikappade (9—10 §)
och annan rehabilitering enligt prövning (12 §).
Lagförslagets bestämmelser om rätten
för försäkrade och gravt handikappade
försäkrade att få yrkesinriktad eller medicinsk
rehabilitering är tillräckligt exakta. Med tanke
på det svängrum grundlagens 19 § 3 mom.
ger lagstiftaren finns det ingenting som konstitutionellt talar
mot förslaget.
Rehabiliteringspenning
Bestämmelserna om rehabiliteringspenningförmåner
i 3 och 4 kap. är relevanta med beaktande av 19 § 2
mom. i grundlagen (GrUU 15/1995 rd, s.
4/I). Momentet föreskriver att var och en genom
lag ska garanteras rätt att få sin grundläggande
försörjning tryggad bl.a. vid sjukdom och arbetsoförmåga.
Bestämmelsen förpliktar lagstiftaren att garantera
var och en som behöver grundläggande försörjning
en subjektiv rätt till denna trygghet som det allmänna
ska ordna. Denna trygghet är förknippad med vissa
sociala risksituationer som räknas upp i bestämmelsen och
de stödvillkor som föreskrivs i lag och dessutom
behovsprövning och procedurer (GrUB 25/1994 rd,
s. 10—11, RP 309/1993 rd, s. 74).
Då man bedömer huruvida den grundläggande
försörjningen är tillräcklig, är
det, som det påpekas i förarbetena till bestämmelsen,
av betydelse om en person — enligt en helhetsbedömning
av de lagstadgade systemen för försörjningen
och hans situation i övrigt — har förutsättningar
att få sin försörjning oberoende av att
de normala försörjningsmöjligheterna
har försvagats på grund av en sådan omständighet
som nämns i bestämmelsen (RP 309/1993
rd, s. 75/I). Grundlagsbestämmelsen förutsätter
att skyddssystemen är så täckande att
inga grupper lämnas utanför systemen och därmed
blir lidande (RP 309/1993 rd, s. 75/I).
I lagförslagets 32 § 3 mom. föreskrivs
det att rehabiliteringspenningen ska vara minst lika stor som dagpenningen
enligt 11 kap. 7 § i sjukförsäkringslagen.
Den sistnämnda paragrafen har stiftats med grundlagsutskottets
medverkan (GrUU 33/2004 rd, s. 3/I).
Förslaget ger alltså inte anledning till några
konstitutionella anmärkningar.
Enligt 24 § 1 mom. kan rehabiliteringspenning också betalas
för tiden från rehabiliteringsbeslutet till rehabiliteringens
början samt för tiden mellan rehabiliteringsperioder.
I ett sammanhang som detta finns det risk för att en förmån
som är beroende på prövning i vissa fall
leder till grundlagsvidrigt missgynnande. Försörjningen
behöver nämligen, som regeringen framhåller
i motiven, tryggas i synnerhet då rehabiliteringsklienten
inte har en arbetsplats att återvända till under
mellanliggande tider eller när den inte är tryggad
genom pension eller andra förmåner. Påpekandet
indikerar att en person under väntetider och mellanliggande
tider kan utestängas från de system som tryggar
den grundläggande försörjningen och bara
ha rätt till rehabiliteringspenning enligt prövning.
För att undvika att någon i strid med grundlagens
19 § 2 mom. faller mellan stolarna bör den föreslagna bestämmelsen
omformuleras så att rehabiliteringsklienten har rätt
till rehabiliteringspenning, om han eller hon under väntetider
eller mellanliggande tider inte får sin försörjning
exempelvis genom arbete eller andra system som säkrar inkomsttryggheten. Ändringen
är
ett måste för att lagen ska kunna behandlas i
vanlig lagstiftningsordning.
Andra synpunkter
Betalning av rehabiliteringspenning till ett kommunalt organ.
Rehabiliteringspenning kan med stöd av 48 § 3
mom. betalas till ett i 1 mom. avsett kommunalt organ för
att användas för den försäkrade
och dennes familj. För att så ska kunna ske krävs
dels att organet ber om det, dels att betalning av dagpenning till
den försäkrade själv på grund
av dennes levnadsvanor inte kan anses motsvara sitt syfte.
Förslaget ger myndigheten rätt att genom sitt agerande
kringskära en persons självbestämmanderätt.
Individens rätt att bestämma över sig själv
och sina göranden är förankrad i en lång rad
grundläggande rättigheter, särskilt i
rätten till personlig frihet i grundlagens 7 § och
skyddet för privatlivet i grundlagens 10 § (GrUU 59/2002
rd, s. 3/II, RP 309/1993 rd, s. 50/I
och 57/I). Den sistnämnda paragrafen utgår
från att den enskilde har rätt att leva sitt eget
liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller
andra utomstående (GrUU 9/2004 rd, s. 5/II).
Bakom förslaget ligger en med tanke på de grundläggande
rättigheterna godtagbar ambition att säkerställa
att rehabiliteringspenningen används för den försäkrade
och dennes familj. Att kriterierna för betalningen till
kommunen generellt binds till personens levnadsvanor och materiellt
till myndighetens uppfattning om vad som motsvarar rehabiliteringspenningens
syfte uppfyller emellertid inte det krav på exakthet som
ställs på lagstiftning med koppling till de grundläggande
rättigheterna. Förslaget måste därför
preciseras exempelvis genom att bestämmelsen binds till
att den försäkrades och dennes familjs försörjning äventyras
eller alternativt ändras genom tillägg av kravet
att den försäkrades samtycke behövs för
att penningen ska kunna betalas till kommunen (se 44 § i
folkpensionslagen). Om detta inte görs kan lagförslaget
inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning till denna del.
Överklagande.
I 55 § 1 mom. räknas upp vilka beslut den
försäkrade, de som producerar rehabiliteringstjänster
och den försäkrades anhöriga och närstående
personer får söka ändring i genom besvär.
Enligt förslaget får den försäkrade t.ex.
söka ändring i beslut som fattats med stöd av
6, 8 och 9 §, men det är oklart om han eller hon
kan överklaga andra beslut enligt lagen ens i det fall
att beslutet gäller hans eller hennes rättigheter
eller skyldigheter. Men utskottet menar att förteckningar
av denna typ inte kan fungera som ett slags indirekt förbud
mot att söka ändring, utan en persons rätt
att överklaga beslut som gäller hans eller hennes
rättigheter eller skyldigheter är i sista hand
direkt förankrad i grundlagens 21 § 1 mom. (GrUU
4/2004 rd, s. 9/I; se även
HD:2004:110). De föreslagna förteckningarna över
beslut som får överklagas är alltså sakligt
sett onödiga.
Besvärsförbud.
Beslut om rehabilitering enligt prövning får
enligt 55 § 2 mom. inte överklagas genom besvär.
Rehabiliteringen i fråga hänger samman med de
penningbelopp som 12 § 1 mom. föreskriver om.
Eftersom beslutet är beroende på prövning är
besvärsförbudet i sig inte problematiskt med avseende
på 21 § 1 mom. i grundlagen. Rätten enligt
2 mom. i samma paragraf att söka ändring talar
emellertid för att också dessa beslut bör
omfattas av besvärsrätten. I grund och botten
handlar detta bl.a. om att besluten bör kunna överklagas
för att det ska vara möjligt att övervaka
om myndigheternas verksamhet är behörig och jämlik
och för att säkerställa att tilllämpningen är
samordnad. Social- och hälsovårdsutskottet bör
på allvar överväga att stryka besvärsförbudet,
anser grundlagsutskottet (GrUU 46/2002 rd,
s. 9, GrUU 47/2002 rd, s. 4/I).
Godkännande av rehabiliteringsanstalt.
I de fall som avses i 18 § ställer 4 mom.
som krav för rehabiliteringspenning bl.a. att rehabiliteringen genomförs
i en godkänd rehabiliteringsanstalt för missbrukarvård.
Det framgår inte av texten vilken myndighet som bestämmer
om godkännandet. Detta måste läggas till
lagen, om inte något annat föreskrivs om behörig
myndighet i lagstiftningen i övrigt.
Närmare bestämmelser om villkoren för
godkännande av en anstalt utfärdas enligt 18 § 4 mom.
genom förordning av statsrådet. Utskottet har
mot bakgrund av grundlagens 80 § noterat att det överhuvudtaget
inte finns några bestämmelser om saken i den föreslagna
lagen. Det går alltså inte att genom förordning
utfärda "närmare" bestämmelser än
lagen. Syftet med de villkor som är tänkta att
föreskrivas om i förordning är enligt
propositionsmotiven att garantera att servicen är av god
kvalitet, har god effekt och är trygg. Detta är
i sig ett godtagbart och motiverat syfte. Grundlagsutskottet menar
att frågor av denna typ trots allt gäller såväl
rehabiliteringsanstalternas som rehabiliteringsklienternas rättigheter
och skyldigheter i den grad att de på föreslaget
sätt inte kan regleras enbart genom förordning.
Lagförslaget måste alltså kompletteras
med grundläggande regler om villkoren för godkännande
av en anstalt som innehållsligt motsvarar förslagets
syfte. Då utgör bemyndigandet att genom förordning
utfärda närmare bestämmelser inte något
problem.
Utskottet påpekar att 80 § 1 mom. i grundlagen
inte tillåter att man med stöd av bemyndigandet
i 18 § 4 mom. genom statsrådsförordning utfärdar
bestämmelser om godkännandeförfarandet
för anstalter, om de gäller grunderna för individens
rättigheter och skyldigheter. Med stöd av bemyndigande
kan förfarandet främst regleras genom bestämmelser
på mer specifik nivå än förvaltningslagen.
I 18 § 4 mom. nämns två förordningar
vid namn. Det är inte korrekt på grund av författningshierarkin
(GrUU 39/2004 rd, s. 3/II, GrUU
39/2002 rd, s. 2/II). Omnämnandena
bör alltså strykas i momentet.