Motivering

Artikel 191 i EG-fördraget lyfter fram politiska partier på europeisk nivå som viktiga integrationsfaktorer inom unionen. De konstateras bidra till att skapa ett europeiskt medvetande och till att uttrycka unionsmedborgarnas politiska vilja. Denna roll för partier på unionsnivå behandlas också i artikel 12.2 i unionsfördraget.

För tillfället finns det fyra partier på europeisk nivå eller såkallade europeiska partier. Var sin egen grupp i parlamentet har Europeiska folkpartiet Kristdemokraterna (EFP), Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR), Europeiska socialdemokratiska partiet (ESP) och De gröna/Europeiska fria alliansen (EFGP). De europeiska partierna saknar personmedlemmar, de består av partier på nationell nivå. Som organisationer är de europeiska partierna inte särskilt starka, för de är funktionellt och ekonomiskt beroende av sina medlemspartier och partigrupperna i Europaparlamentet.

För att rätta till vissa missförhållanden kring finansieringen av de europeiska partierna har ett nytt andra stycke lagts till artikel 191 i EG-fördraget genom Nicefördraget. Där sägs att rådet i enlighet med förfarandet i artikel 251 skall fastställa regler för politiska partier på europeisk nivå och särskilt bestämmelser om deras finansiering. Nicefördraget har ännu inte trätt i kraft. Därför är det tvivelaktigt att bestämmelser om finansieringen av europeiska partier utfärdas innan det finns en klar rättslig grund.

Förordningen avser generellt sett att klarlägga på europeisk nivå verksamma politiska partiers status och finansiering i unionen. I likhet med regeringen tillstyrker utskottet i princip denna ambition. Samtidigt understryker utskottet den gemensamma förklaring (nr 11) som gavs i samband med att Nicefördraget undertecknades. Där sägs att finansieringen av politiska partier på europeisk nivå inte får utnyttjas för att direkt eller indirekt finansiera politiska partier på nationell nivå. Bestämmelserna om finansiering av politiska partier skall givetvis gälla på samma grundval för alla politiska partier som är företrädda i Europaparlamentet.

I föreslagna artikel 1 föreskrivs att europeiska politiska partier kan deponera sina stadgar hos Europaparlamentet. Deponeringen är ett villkor för att partiet skall kunna beviljas finansiering över Europeiska gemenskapernas allmänna budget. Enligt den föreslagna förordningen skall ett parti som deponerar sina stadgar hos Europaparlamentet bland annat i sitt program och i sin verksamhet respektera de grundläggande principerna i Fördraget om Europeiska unionen om demokrati, om iakttagande av de grundläggande rättigheterna och om rättsstaten. Avsikten är att förhindra att till exempel ett sådant parti får finansiering som har inskränkningar i vissa rättigheter, intolerans och främlingsfientlighet på sitt program. Målet är godtagbart. Men bestämmelsen om villkoren för deponering är så generellt och vagt formulerad att den lyfter fram behovet av att trygga rättssäkerheten för ett ansökande parti. Den oberoende kontroll av framstående personer som avses i artikel 2 kan inte anses tillräcklig på denna punkt.

Enligt artikel 4.1 får finansiering enligt den föreslagna förordningen bara användas till utgifter som anges i det berörda europeiska politiska partiets stadgar. Utskottet anser att förordningen bör innefatta tillräckligt utförliga bestämmelser om finansieringens ändamål i stället för att de europeiska partierna själva skall få bestämma om saken i sina egna stadgar.

Enligt föreslagna artikel 6 skall ett europeiskt partis egenfinansiering vara minst 25 procent av partiets budget. Regeringen vill höja egenfinansieringen till 50 procent. Frågan bör övervägas ytterligare vid den fortsatta beredningen, menar utskottet, bland annat med hänsyn till partiernas möjligheter att skaffa egen finansiering. Egenfinansieringen bör inte slås fast på en olämpligt hög nivå.

I artikel 5 föreskrivs om verkställighet och kontroll av partifinansieringen. De berörda avdelningarna skall få utföra kontroller på platsen. Av förslaget framgår inte om kontrollbefogenheterna avses sträcka sig så långt som till enskilda personers hemfrid. Enligt 10 § 1 mom. i vår grundlag är vars och ens hemfrid tryggad. Enligt samma paragrafs 3 mom. kan det genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna skall kunna tryggas eller för att brott skall kunna utredas. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis ansett att ett ingrepp i hemfriden är acceptabelt "för att brott skall kunna utredas", om åtgärden i bestämmelsen binds vid förekomsten av en konkret och specificerad orsak att misstänka att brott mot lagen har skett eller kommer att ske (se t.ex. GrUU 12/2001 rd). Hemfridsskyddet tas också upp i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 7 i stadgan har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. Vid den fortsatta beredningen bör dessa bestämmelser om skyddet för hemfriden beaktas på lämpligt sätt.