Motivering
Allmänt
Syftet med propositionen är att ersätta gällande militära
disciplinlag och lag om fullgörande av polisuppgifter inom
försvarsmakten med en enda lag med bestämmelser
om förebyggande, avslöjande och utredning av brott
inom försvarsmakten samt om militärdisciplinförfarandet
och de disciplinstraff som påförs i samband med
det. Avsikten med reformen är att modernisera och förtydliga
lagstiftningen om militärdisciplin och försvarsmaktens
brottsutredning och se till att bestämmelserna uppfyller
de krav som grundlagen ställer. Ett centralt mål är
också att förbättra rättsskyddet
för den som blir föremål för
ett militärdisciplinförfarande.
Genom en hänvisningsbestämmelse i 1 § 2 mom.
i lagförslag 1 föreskrivs om vilka personer militärdisciplinförfarandet
kan tillämpas på. Skyldigheten att försvara
landet i 127 § 1 mom. i grundlagen utgör i sig
en godtagbar grund för att begränsa de värnpliktigas
grundläggande fri- och rättigheter (GrUU
9/2007 rd, s 2/II). Men inskränkningar
i värnpliktigas och andra militärpersoners grundläggande
fri- och rättigheter ska i regel ändå bedömas
mot de allmänna villkoren och, i förekommande
fall, mot de särskilda villkoren för att begränsa
dessa rättigheter (RP 309/1993 rd,
s. 26). Utom att begränsningarna ska vara godtagbara måste
de vara noggrant avgränsade och proportionella samt tillgodose
de värnpliktigas rättsskydd (se t.ex. GrUU
9/2007 rd).
Enligt propositionsmotiven kan ett disciplinärt förfarande
användas i små och klara ärenden. Ett
disciplinstraff får påföras endast om
den som är misstänkt för ett brott har
erkänt gärningen eller om det annars kan anses
klart att personen är skyldig (46 § 1 mom. i lagförslag
1). Däremot framgår det inte direkt av lagen att
brott som behandlas i disciplinförfarande ska vara ringa.
Enligt lagförslaget ska man i ett militärdisciplinförfarande
kunna undersöka om en person som omfattas av ett militärdisciplinförfarande
har gjort sig skyldig till ett brott som avses i 2 § i
militära rättegångslagen. Utöver
de militära brott som avses i 45 kap. i strafflagen faller också många
andra gärningar som kriminaliserats i strafflagen inom
tillämpningsområdet. En del av dessa brott, exempelvis
brott mot liv och hälsa, är inte ringa. Tillämpningsområdet
för lagen omfattar således brott som inte ens
i propositionsmotiven är avsedda att behandlas i ett disciplinärt
förfarande (s. 42). Den föreslagna regleringen
ger ingen större klarhet i förhållandet mellan
disciplinärt förfarande och militär rättegång,
så bestämmelserna bör med fördel
preciseras så att de brott som ska behandlas i ett disciplinärt
förfarande anges noggrant.
Gripande och anhållande
En person som ertappats eller på sannolika skäl misstänks
för ett i 2 § i militära rättegångslagen avsett
brott får med stöd av 15 § i lagförslag
1 gripas och anhållas, om upprätthållandet
eller återställandet av disciplin, ordning eller
säkerhet kräver det. De föreslagna nya
befogenheterna är ett ingrepp i den personliga friheten,
som är tryggad i 7 § i grundlagen, men utgör
inte frihetsberövande (GrUU 9/2009 rd,
s. 3/I). Med hänsyn till militärdisciplinen
och säkerheten finns det godtagbara grunder för
regleringen, och dess räckvidd i fråga om person
(1 § 2 mom.) och geografiskt område
(24 §) är begränsad. Även bestämmelserna
om vem som har rätt att verkställa gripande är
precisa (16 §). Bestämmelsen utgör inte
något konstitutionellt problem på denna punkt.
Vid anhållande är det däremot fråga
om sådant frihetsberövande som avses i 7 § 3
mom. i grundlagen. Den föreslagna bestämmelsen
går betydligt längre än bestämmelserna
om anhållande i den nuvarande tvångsmedelslagen (450/1987)
och den nya tvångsmedelslag som träder i kraft
vid ingången av 2014 (806/2011), vilka kan tilllämpas
också i disciplinära förfaranden. I den
föreslagna paragrafen sägs ingenting om hur allvarligt
brottet ska vara för att anhållande ska vara tillåtet,
och enligt paragrafens ordalydelse kan anhållande göras
på grundval av samtliga brott som avses i 2 § i
militära rättegångslagen, om upprätthållandet
eller återställandet av disciplin, ordning eller
säkerhet kräver det. Anhållande innebär
ett avsevärt och relativt långvarigt ingrepp i
den personliga friheten. Utskottet menar att anhållande
inte är ett proportionellt tvångsmedel i samband
med brott som bara kan bestraffas med böter eller disciplinstraff
eller som enligt den allmänna praxisen inte leder till
strängare straff än böter eller disciplinstraff.
Vid en bedömning av den föreslagna bestämmelsen
måste man också ta hänsyn till artikel
5 i Europakonventionen. Enligt artikel 5.1 c i konventionen får
en person anhållas eller berövas friheten i den
ordning som lagen föreskriver för att ställas
inför behörig rättslig myndighet såsom
misstänkt för att ha begått ett brott,
eller när det anses nödvändigt att hindra
personen från att begå ett brott eller att undkomma
efter att ha gjort detta. Syftet med frihetsberövandet
ska alltså vara att ställa den misstänkte
inför behörig rättslig myndighetHirvelä — Heikkilä:
Ihmisoikeudet — käsikirja EIT:n oikeuskäytäntöön,
2013, s. 135, Pellonpää — Gullans — Pölönen — Tapanila:
Euroopan ihmisoikeussopimus, 2012, s. 415.. Till denna del
verkar 15 § i lagförslaget inte motsvara bestämmelsen
i Europakonventionen.
Till följd av det som sagts ovan bör möjligheten
till anhållande utgå ur paragrafen. Därmed skulle
anhållande regleras enbart genom tvångsmedelslagen.
Alternativt måste förutsättningarna för
och syftet med anhållande i samband med militärdisciplin ändras
så att de motsvarar proportionalitetsprincipen och bestämmelsen
i Europakonventionen. Det kan göras genom att koppla användningen
av tvångsmedel till hur allvarligt brottet är
och till de särskilda tjänstgöringsförhållandena
och till ändamålet med straffprocessen. Det är
en förutsättning för att lagförslaget
ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Verkställighet av disciplinstraff
Straff som påförs vid ett disciplinärt
förfarande ska, med undantag av varning och disciplinbot, verkställas
trots ändringssökande, enligt 70 § i lagförslag
1. Kommendören för truppförbandet kan
med anledning av en begäran om avgörande och domstolen
med anledning av disciplinbesvär av ett särskilt
skäl bestämma att disciplinbeslutet inte ska verkställas
eller verkställandet inte fortgå. Enligt propositionsmotiven är
avsikten att detta temporära förordnande ska tilllämpas
endast i undantagsfall (s. 70/I). För att det disciplinära
förfarandet ska fungera är det enligt propositionen
nödvändigt att disciplinstraff som inte vunnit
laga kraft kan verkställas (s. 29/II). Den bestraffade
ska enligt 68 § i lagförslag 1 ges gottgörelse
i form av pengar till den del som ett disciplinstraff som påförts
i ett disciplinbeslut har verkställts, och disciplinbeslutet
efter detta slutgiltigt har upphävts eller undanröjts
eller disciplinstraffet har lindrats.
Utskottet har tidigare sett det som problematiskt med hänsyn
till 21 § i grundlagen att en ekonomisk påföljd
av straffnatur som i sak kan jämställas med en
straffrättslig påföljd verkställs
trots ändringssökande. Utskottet ansåg
då att vanlig lagstiftningsordning förutsatte
att det som villkor för att ta ut påföljdsavgift
föreskrivs att beslut om att påföra avgift
har vunnit laga kraft. På detta sätt får
man genom rättsmedel adekvata garantier för att
rättssäkerheten blivit tillbörligen tillgodosedd
(GrUU 4/2004 rd, s. 7—8).
Bestämmelserna om verkställighet av disciplinstraff
som inte vunnit laga kraft överensstämmer dåligt
med oskuldspresumtionen, som hör till garantierna för
en rättvis rättegång enligt grundlagens
21 § och tryggas i artikel 6.2 i Europakonventionen. Problemet
blir mindre när hänsyn tas till syftet med militärdisciplinen,
arten av de straff som påförs vid disciplinförfarande,
möjligheten att avbryta eller skjuta upp verkställigheten
genom ett temporärt förordnande och gottgörelsen
till de bestraffade i det fall att disciplinstraffet undanröjs
eller lindras. Bestämmelserna inverkar inte på lagstiftningsordningen.
Utskottet föreslår dock att det övervägs
om de föreslagna bestämmelserna kan ändras
så att verkställigheten av disciplinstraff som
inte vunnit laga kraft förutsätter samtycke av
den bestraffade eller så att förutsättningarna
för temporärt förordnande lindras till
exempel genom att kravet på ett "särskilt
skäl" slopas.
Förbud att söka ändring
I fråga om beslut som har fattats av lägre
disciplinära förmän än kommendören
för truppförbandet kan ändring sökas
genom en begäran om avgörande hos kommendören.
I ett beslut som kommendören eller en högre disciplinär
förman än kommendören har fattat på en
begäran om avgörande får ändring
enligt förslaget sökas hos domstol. I ett beslut
som en domstol fattat i ett ärende som gäller
disciplinbesvär får enligt 65 § 3 mom.
i lagförslag 1 ändring inte sökas genom besvär.
Förslaget är betydelsefullt med tanke på 21 § 2
mom. i grundlagen. Enligt det momentet ska rätten att söka ändring,
som ingår i garantierna för en rättvis
rättegång och god förvaltning, tryggas
genom lag. Rätten att överklaga är en grundlagsfäst
huvudregel som det å andra sidan är möjligt
att lagstifta mindre avvikelser från genom lag (se t.ex. GrUU
18/2007 rd, s. 4/I). Utskottet menar
att förbudet mot fortsatta besvär är en
mindre avvikelse från huvudregeln om rätten att
söka ändring. Militärdisciplinförfarandet
och förbudet att söka ändring gäller
en noggrant avgränsad och liten grupp personer. I ett disciplinförfarande
kan man dessutom bara påföra lindrigare straff än
arrest för en misstänkt som har erkänt
gärningen eller vars skuld annars kan anses klar. Domstolen
får inte heller ändra ett disciplinbeslut till ändringssökandens
nackdel.
Övrigt
I 36 § 2 mom. och 87 § 2 mom. i lagförslag
1 nämns en förordning vid namn. Det är
inte korrekt på grund av författningshierarkin
(se t.ex. GrUU 20/2005 rd, s. 8/I).
Momentet bör alltså omformuleras.