Motivering

Enligt lagförslag 1 kompletteras 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp med en bestämmelse om rätt till personlig assistans för personer med grav funktionsnedsättning. I sak innebär detta att assistansen inte längre är en anslagsbunden tjänst utan att personer med grav funktionsnedsättning har subjektiv rätt till den och att kommunen har särskild skyldighet att tillhandahålla den.

I 19 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs det att alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. I 3 mom. i samma paragraf står det att det allmänna ska tillförsäkra var och en tillräckliga hälso- och sjukvårdstjänster enligt vad som närmare bestäms genom lag. Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna kan utgångspunkten i 3 mom. anses vara att nivån på tjänsterna ska vara sådan att den ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället (RP 309/1993 rd, s. 75—76). Grundlagens 22 § kräver att det allmänna ser till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses.

Den nu föreslagna lagändringen bidrar till att tillgodose rättigheterna enligt grundlagens 19 § och är därmed förenlig med grundlagens 22 §. Utskottet påpekade i samband med behandlingen av reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna att man måste se till att kommunerna faktiskt har möjligheter att klara av de nya uppgifter och skyldigheter reformen medför (GrUB 25/1993 rd, s. 3/II, se även GrUU 41/2002 rd, s. 3/II). I sista hand är det staten som ska se till att kommunerna har tillräckligt med pengar för att tillhandhålla även de nu aktuella tjänsterna så att alla med grav funktionsnedsättning ska kunna garanteras omsorg på lika villkor, var än i landet de bor (se även GrUU 37/2006 rd, s. 2—3).

När det gäller att ordna personlig assistans definierar den nya 8 c § i lagförslag 1 den som gravt handikappad som till följd av ett långvarigt eller framskridande handikapp eller sådan sjukdom nödvändigt och upprepade gånger behöver en annan persons hjälp och behovet av hjälp inte i främsta hand beror på sjukdomar och funktionshinder som har samband med normalt åldrande. Rätten till assistans är i bestämmelsen inte bunden till ålder utan till den objektiva orsaken till funktionsnedsättningen, och följaktligen behöver den inte bedömas utifrån 6 § 2 mom. i grundlagen.

Enligt 8 d § 4 mom. i lagförslaget kan en anhörig eller annan närstående inte utses till personlig assistent för en person med grav funktionsnedsättning, om detta inte av särskilt vägande skäl kan anses förenligt med den funktionshindrades intresse. I bestämmelsen handlar det om en rimlig lagfäst begränsning av sättet att ordna en tjänst som bekostas av det allmänna. Bedömd mot egendomsskyddet i 15 i grundlagen saknar begränsningen relevans.