Motivering

De föreslagna bestämmelserna

I propositionen föreslås det att bestämmelserna om sökande av ändring i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (EU-utlämningslagen) och i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna (nordiska utlämningslagen) ändras så att Helsingfors tingsrätts avgörande i ett utlämningsärende får överklagas hos högsta domstolen bara om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd. Också nu sker överlagandet direkt hos högsta domstolen utan process i hovrätten, men överklagandet är inte beroende av besvärstillstånd.

Det föreslås också att lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt ändras så att i ärenden som gäller olovligt bortförande av ett barn från den stat där barnet var bosatt får ändring i Helsingfors hovrätts beslut sökas hos högsta domstolen med besvärstillstånd. Enligt gällande lag får ändring sökas hos högsta domstolen utan besvärstillstånd.

Besvärstillstånd och överklagande

Utgångspunkter.

De föreslagna ändringarna är relevanta med tanke på bestämmelserna i 21 § i grundlagen om rättssäkerhet och rätt att söka ändring och med tanke på artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 14 i den internationella konventionen medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen). Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att få sin sak behandlad av en behörig domstol och att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol. I 21 § 2 mom. i grundlagen står det att rätten att söka ändring ska tryggas genom lag. Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en rätt till en rättvis rättegång.

Förslaget begränsar inte rätten att få ett ärende som gäller utlämning för brott eller återlämnande av barn behandlat i ett domstolsförfarande som uppfyller kravet på en rättvis rättegång. Vid en konstitutionell bedömning av propositionen handlar det främst om huruvida det med hänsyn till den rätt att söka ändring som är ett av kriterierna för en rättvis rättegång enligt 21 § i grundlagen eller med hänsyn till internationella förpliktelser avseende mänskliga rättigheter som är bindande för Finland, kan anses sakligt att överklagande till högsta domstolen med aneldning av ett beslut som getts i första instans i den grupp av ärenden som det här är fråga om är möjligt bara om högsta domstolen meddelar besvärstillstånd med stöd av 30 kap. 3 § i rättegångsbalken. Sådana bestämmelser ingår nämligen i 37 § i lagförslag 1, 34 § i lagförslag 2 och 42 § i lagförslag 5.

Bedömning med utgångspunkt i Europakonventionen.

Artikel 6.1 i Europakonventionen kräver inte explicit att rätten att överklaga tryggas, men om ett ärende som avgjorts i första rättsinstans kan tas till prövning av en fullföljdsdomstol i en konventionsstat, ska förfarandet även i andra rättsinstans uppfylla kraven enligt artikel 6. Men av artikeln följer inte att besvärsprocessen i alla avseenden ska motsvara processen i första rättsinstans. Exempelvis kan ett förfarande med besvärstillstånd eller ett förfarande för att uteslutande avgöra rättsfrågor uppfylla kraven enligt artikeln, även om den som söker ändring inte ges möjlighet att bli hörd personligen i fullföljdsdomstolen. Ändringssökande som baserar sig på besvärstillstånd kan anses uppfylla de krav som följer av Finlands internationella människorättsförpliktelser (GrUU 33/2012 rd, s. 3/I).

Enligt artikel 2.1 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen ska var och en som dömts av domstol för brottslig gärning ha rätt att få skuldfrågan eller straffet omprövat av högre domstol. Eftersom dessa frågor inte behandlas eller avgörs i beslut som gäller utlämning för brott, är den rätt att överklaga som tilläggsprotokoll 7 garanterar inte relevant vid bedömningen av lagförslagen.

Bedömning med utgångspunkt i grundlagen.

Enligt 21 § i grundlagen är rätten att söka ändring ett av kriterierna för en rättvis rättegång. Grundlagsbestämmelsen hindrar dock inte att man genom lag föreskriver om mindre undantag från garantierna för en rättvis rättegång under förutsättning att undantagen inte ändrar rättsskyddsgarantiernas ställning som huvudregel eller äventyrar individens rättighet till en rättvis rättegång (se RP 309/1993 rd, s. 78, och GrUU 59/2014 rd, s. 2 och 4-5). Kravet på besvärstillstånd begränsar rätten att söka ändring. När grundlagsutskottet i andra ärenden har bedömt regleringar av denna typ har det påpekat att begränsning av besvärsrätten genom ett tillståndsförfarande i första besvärsinstans är möjligt endast i mycket exceptionella situationer (se GrUU 21/2011 rd, s. 2, GrUU 35/2009 rd, s. 3).

Grundlagsutskottet har nyss i ett utlåtande ansett att analysen av huruvida systemet med tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten kan godkännas anknyter till definitionen av besvärsrätt och att det är fråga om att rätten att söka ändring enligt 21 § 2 mom. i grundlagen innebär att parter har rätt att få sin sak behandlad uttryckligen i en fullskalig rättegång i två rättsinstanser (GrUU 59/2014 rd, s.4). Utgångspunkten för bedömningen av den föreliggande propositionen är densamma, men skillnaderna i förfarandet för fortsatt handläggning i hovrätten och besvärstillståndsförfarandet i högsta domstolen är så stora att inga andra slutsatser kan dras av grundlagsutskottets tidigare utlåtanden när man analyserar denna proposition (se även GrUU 33/2012 rd, s. 4/I). Bestämmelserna i 30 kap. 3 § i rättegångsbalken om det besvärstillstånd som högsta domstolen meddelar utgör en klart högre tröskel än bestämmelserna i 25 a kap. 9 § om tillstånd till fortsatt handläggning.

Grundlagsutskottet har inte ansett besvärstillståndsförfarandet i de allmänna domstolarna vara grundlagsstridigt. Men utskottet har i allmänhet haft att ta ställning till bestämmelser som gäller besvärstillstånd i ärenden där hovrätten har varit fullföljdsdomstol (se GrUU 59/2014 rd, s. 4/II). Kravet på besvärstillstånd för att kunna överklaga ett beslut som getts i första domstolsinstans är en exceptionell begränsning av besvärsrätten och en sådan reglering kräver med hänsyn till rättssäkerhet och överklagande vägande, allmänt godtagbara och särskilda grunder.

När grundlagsutskottet prövade överklagande av marknadsdomstolens avgöranden i immaterialrättsliga tvistemål och ansökningsärenden ansåg det att bindande av besvärsrätten till högsta domstolens besvärstillstånd inte äventyrar parternas rätt till en rättvis rättegång eller står i strid med 21 § 2 mom. i grundlagen med hänsyn till koncentrering av avgörandeverksamheten och säkerställandet av expertisen i branschen, sammansättningen och behörighetsvillkoren för domstolens medlemmar, en snabbare behandling samt kravet på förekomsten av vägande skäl.

De ärenden som nu föreslås bli beroende av besvärstillstånd är utlämning för brott och återlämnande av barn. Det handlar om noga avgränsade och i juridiskt hänseende specifika grupper av ärenden. Vid behandlingen av sådana ärenden förutsätter rättstryggheten särskild expertis på den internationella straffrättens och privaträttens område. Det är likaså av betydelse att för Finland bindande internationella förpliktelser kräver att ärendena ska behandlas i exceptionellt skyndsam ordning. När det gäller begränsning av besvärsrätten måste avseende också fästas vid att även förekomsten av andra vägande skäl gör det möjligt att meddela besvärstillstånd, vilket öppnar för att beakta omständigheter som sammanhänger med ett korrekt beslutsfattande. I en sådan situation kan det med hänsyn till rättssäkerheten finnas ett särskilt behov att bedöma förekomsten av ett annat vägande skäl (se även GrUU 33/2012 rd, s. 4/I). Av relevans för bedömningen är också att beslutet om utlämning för brott är ett procedurbeslut och endast avgör frågan om huruvida personen ska utlämnas till den medlemsstaten för lagföring och verkställighet av straff som har utfärdat en arresteringsorder.

Sammantaget anser utskottet att den föreslagna begränsningen av rätten att överklaga ett beslut i första instans i ärendekategorierna utlämning för brott eller återlämnande av barn i ett sådant författningssammanhang som det här är fråga om inte äventyrar parternas rätt till en rättvis rättegång eller strider mot 21 § 2 mom. i grundlagen, när man dessutom beaktar att behandlingen av dessa ärenden skulle koncentreras i första instans, vilket främjar rättstryggheten.