På tjugo år har det inte satsats så lite som just nu på att köpa och förbättra kollektivtrafiktjänsterna. Anslagen har reducerats till en så låg nivå att hela kollektivtrafiknätet hotar att raseras. Privatbilismen ökar i rasande fart och ändå föreslår regeringen för n^te gången en kännbar nedskärning i anslagen för att köpa och utveckla kollektivtrafiktjänsterna. I sitt program utfäster sig regeringen att förbättra villkoren och servicen och att skjuta till mera medel för kollektivtrafiken. Sitt uttalade åtagande till trots har regeringen under hela sin period vid makten handlat precis tvärtom — med fortsatt försämrade villkor och minskad finansiering som följd. Regeringen har misslyckats i sin kollektivtrafikpolitik.

Kollektivtrafikvolymerna har minskat under de senaste åren i relation till både den övriga trafiken och körarbetet. Det framgår av länsstyrelsernas rapporter att antalet resenärer i exempelvis landsortstrafik klart har minskat och att kollektivtrafikproblemen redan drabbar många stadsregioner. Migrationen, den minskade finansieringen av kollektivtrafiken och kostnadsökningen gör det svårt att förbättra servicen.

Under de följande två åren kommer mer än 520 avgångar i busstrafiken att dras in i Finland för att de går miste om länsstyrelsernas statsstöd för köptjänster. Hårdast drabbas Östra Finlands län som på grund av regeringens budgetpolitik står att förlora 173 stamlinjeavgångar inom köptrafiken. I ett landsomspännande perspektiv drabbar indragningarna fler än 4,1 miljoner busstransporter och hotar omkring 1 400 dagliga avgångar.

Regeringen står i beråd att rasera busstransportnätet med sina nedskärningar. Efter indragningarna har vi områden i östra Finland där det blir omöjligt att anlita kollektivtrafik för att ta sig till arbetet eller skolan. När bussförbindelserna mellan kommuncentra försvinner betyder det i många fall ortsbyte för att man ska kunna ta emot en studie- eller arbetsplats. Läget är ohållbart. Vi måste komma ihåg att kollektivtrafiken är den enda möjligheten för en stor del barn, unga, äldre och mindre bemedlade att företa längre resor. Konsekvensen av inbesparingarna är att vi har allt fler kommuner som saknar kollektivtrafikförbindelser under veckosluten. De är redan nu 50—60. Regeringens anslagsnedskärning betyder att 75 avgångar dras in också inom kommunikationsministerns egen valkrets i mellersta Finland. Bland annat hotar busstrafiken mellan Jyväskylä stad och flygplats att läggas ner helt.

Det är så här som staten vräker över ansvaret för kostnaderna för medborgarnas fortsatta rörlighet på kommunerna. Ju mer den kommunala ekonomin försvagas desto mindre kan kommunerna satsa på sin kollektivtrafik. Det nedkörda skolnätet, vägnätets skrala skick och bränslepriserna gör att landsbygden under regeringen Vanhanens tid avfolkas och diskrimineras mer än under någon valperiod hittills. I ett samhällsekonomiskt perspektiv genererar den medvetna negligeringen av landsbygden enorma kostnader.

Kollektivtrafiken har minskat proportionellt också i stadsregionerna; t.ex. i Tammerforsregionen har den stadigt minskat. Utvecklingen är direkt alarmerande i en del av de medelstora städerna; i Vasa har antalet resenärer minskat med inemot en tredjedel och i Kuopio med en femtedel.

Nedskärningarna hotar även åkeriernas ekonomiska villkor, vilket i sin tur betyder ständigt minskad service och konkurrens inte minst i landskapen. Minskade köptjänster kan dessutom betyda att arbetstillfällen för fyrahundra bussförare går förlorade.

Ju mer kollektivtrafikutbudet minskar desto mer ökar privatbilismen som ställer sig många gånger dyrare för samhället. Enligt vissa kalkyler använder Folkpensionsanstalten och kommunerna redan nu mer än 200 miljoner euro per år till att köpa upp särskilda taxitransporter.

Det är av största vikt att förbättra kollektivtrafiken också i syfte att stävja klimatförändringen. Vägtrafiken står för en knapp femtedel av våra koldioxidutsläpp som till två tredjedelar består av utsläpp från privatbilismen. Det har visat sig särskilt svårt att reducera koldioxidutsläppen från trafiken eftersom den ökade bilismen i samhället slukar det som den tekniska utvecklingen sparar in. För att trafikutsläppen ska kunna reduceras är det absolut nödvändigt med god samhällsplanering och mer biobränsle å ena sidan och större satsningar på kollektivtrafik, inte minst spårtrafik å den andra.

Tågtrafiken är den mest energieffektiva trafikformen, den förbrukar bara en fjärdedel av den energimängd som går åt till samma transportarbete med personbil. Ett bra bannät är ett måste för spårtrafiken, men just nu är bannätet i så uselt skick att det är en säkerhetsrisk. En tredjedel av bannätet kräver grundlig upprustning under de kommande tio åren.

Insatserna för spårtrafiken har också regionalpolitiska effekter. Regeringen framhåller i avsnittet om regionalpolitiken i sitt program att trafikleder och trafikförbindelser ska upprätthållas i syfte att trygga den regionala utvecklingen. Men banhållningsanslagen är fortfarande otillräckliga för behovet. I stället för att skära i banhållningsanslagen borde regeringen målmedvetet höja dem.

För många landskap är fungerande tågförbindelser ett livsvillkor. Snabba passagerarförbindelser verkar sammanhållande på samhällsstrukturen och bidrar till att utveckla stadszonerna. Stadsbanorna koncentrerar markanvändningen i huvudstadsregionen och motverkar uppkomsten av flaskhalsar i trafiken.

Allt sedan regeringen tillsatte sin trafikledsarbetsgrupp har det stått klart att den starkt lutar åt investeringar i vägnätet. Det behövs också adekvata investeringar i spårtrafiken. I brist på medel låter en rad viktiga banprojekt fortfarande vänta på sig, som Ringbanan via Helsingfors-Vanda flygplats, ELSA-banan mellan Helsingfors och Åbo och URPO-banan som ska knyta samman städerna längs västkusten. En effektiv banhållning kräver tillräcklig och förutsebar finansiering. Bara då kan man höja servicenivån, säkra en konkurrenskraftig järnvägstrafik och garantera bibehållna marknadsandelar.

Det planerade systemet med personalbiljett är till ingen nytta om vi inte har en fungerande kollektivtrafik att tillämpa den på. Regeringens åtgärder gör heller ingenting för att förbättra trafiksäkerheten, för enligt utredning är det bästa sättet att förbättra trafiksäkerheten att öka kollektivtrafiken i proportion till personbilstrafiken.

Det måste också nya öppningar till för att utveckla kollektivtrafiken. Regionala kollektivtrafiksystem typ snabbspårvägar bör stödjas i hela landet, också i de stora stadsregionerna Helsingfors, Åbo och Tammerfors.