Regeringen föreslår att riksdagen godkänner den 1991 reviderade internationella konventionen för skydd av växtförädlingsprodukter (den s.k. UPOV-konventionen). Konventionen avser att trygga växtförädlarnas rättigheter. Den fastställer en minimistandard för lagstiftningen om växtförädlarrätten. Enligt lagstiftningen om förädlarens rättigheter har den som förädlar fram nya växtsorter rätt till ersättning för utnyttjande av förökningsmaterial av en sort som han eller hon har förädlat. Konventionen har ursprungligen utarbetats 1961 och den har reviderats 1972, 1978 och nu senast 1991.

Vid revideringen 1991 förstärktes förädlarrätten betydligt. I den reviderade konventionen inskrevs skyldigheten att utvidga skyddet för växtsläkten och växtarter till att omfatta samtliga växtsläkten och växtarter. Konventionen ändrades så att förädlarens rätt gäller inte endast alla former av produktion, utbjudande och yrkesmässig försäljning av förökningsmaterial, utan också behandling, import, export och lagring av förökningsmaterial i syfte att utföra dessa åtgärder. Den reviderade konventionen godkänner också arrangemang som ger förädlaren rätt till ersättning för skördat material av en sort, om han eller hon inte har rimlig möjlighet att få ersättning för utnyttjandet av förökningsmaterialet.

Enligt den reviderade konventionen skall förädlaren också ha rätt att få ersättning av en odlare som på sin egen mark förökar en skyddad sort för eget bruk. Enligt konventionen har en medlemsstat rätt att själv avgöra hur den, inom rimliga gränser och med hänsyn till förädlarens legitima intressen, vill begränsa förädlarrätten så att en odlare på sin mark kan använda sådant förökningsmaterial av en skyddad sort som har producerats på hans eller hennes mark.

Den reviderade konventionen innehåller också bestämmelser om vilka rättigheter en sortägare har då en annan förädlare har använt en skyddad sort för att utveckla en ny skyddad sort så att den nya sortens egenskaper på ett avgörande sätt bygger på den först skyddade sortens egenskaper.

Konventionen har trätt i kraft internationellt 1998. För Finlands del träder den i kraft en månad efter den dag då anslutningsinstrumentet deponerades.

I propositionen ingår ett förslag till lag om införande av de bestämmelser i konventionen som hör till lagstiftningens område. Lagen avses träda i kraft samtidigt som konventionen.