Allmän motivering

Av den allmänna motiveringen till propositionen framgår det att förslaget avser att anpassa vår foderlag till EG:s färska beslut om animaliskt protein och till ändringarna i direktivet om kontroll av djurfoderfabrikat. Dessutom föreslås lagen bli ändrad på grund av vissa bestämmelser i grundlagen. Bestämmelserna om egenkontroller justeras i överensstämmelse med vissa ändringar som skett.

Kampen mot BSE hos nötkreatur gäller mycket vägande intressen för att avvärja risken för en allvarlig djursjukdom och för att skydda konsumenternas hälsa, påpekar utskottet. Detta måste beaktas i lagstiftningen och övervakningen trots att Finland enligt en vetenskaplig riskutvärdering klassificeras som ett land med mycket låg risknivå när det gäller BSE-sjuka. De i propositionen föreslagna ändringarna beror på de nyaste EG-bestämmelserna, och Finland är som EU-medlem skyldigt att genomföra dem. Också sett i ett finländskt perspektiv handlar det här inte bara om en hög skyddsnivå för konsumenterna, utan också om bevarat förtroende för myndigheterna och livsmedelskedjan hos konsumenterna. Nedan påpekar utskottet vissa praktiska problem med lagförslaget och de anknytande bestämmelserna och lyfter fram de ekonomiska konsekvenserna för gårdarna och foderindustrin samt anför vissa regionala synpunkter på frågan.

Av det ovan relaterade framgår det att största delen av EG-bestämmelserna om prevention av BSE-sjuka är direkt tillämplig lag i medlemsstaterna. Medlemsstaterna har således ingen större prövningsrätt visavi genomförande. Detta gäller till exempel kravet att djurfoderfabrikat som innehåller animaliskt protein måste tillverkas vid andra anläggningar eller på andra produktionslinjer än den övriga fodertillverkningen på det sätt som EG-bestämmelserna avser. I den mån som bestämmelserna får tolkas och de nationella avgörandena får fattas i samband med verkställighet på lägre nivå, anser utskottet att det nationella vägvalet måste se till de intressen som vårt jordbruk, vår foderindustri och våra konsumenter har. Därför bör det nationella genomförandet bygga på flexibla och praktiska lösningar inom de givna ramarna. Dessutom är det viktigt att de gemenskapsbestämmelser som skrivs in i bestämmelser på lägre nivå tolkas tydligt och entydigt. Detta förutsätter att myndigheterna när bestämmelserna på lägre nivå än lag bereds har täta kontakter med behöriga intressegrupper.

Enligt propositionen har de föreslagna ändringarna inga betydande statsfinansiella konsekvenser. Det administrativa arbetet vid Kontrollcentralen för växtproduktion kommer att öka bland annat på grund av övervakningen av de nya kraven. Men i propositionen utgår regeringen från att arbetet i dagsläget kan skötas med de befintliga resurserna, om planeringen av kontrollen ses över och vissa kontrollåtgärder högprioriteras. I detta sammanhang vill utskottet understryka att ändringarna inte får leda till att kontrollen försämras inom andra kontrollsektorer. Därför är det viktigt att ändringarna följs upp och att det i förekommande fall avsätts större resurser för övervakningen.

Enligt vad utskottet har erfarit medför åtgärderna i enlighet med gemenskapslagstiftningen betydande omstruktureringar av verksamheten inom foderindustrin inklusive nya investeringar och andra kostnader. Detta gäller särskilt fabriker med en enda produktionslinje, där flera olika fodertyper produceras, eftersom foderblandningar för idisslare och foderblandningar med fiskmjöl avsedda för svin, fjäderfä och fisk måste produceras på separata produktionslinjer i djurfoderfabrikerna. Problemen blir påtagliga framför allt i foderföretag med bara en enda produktionsanläggning, eftersom foderblandningar för idisslare och foderblandningar med köttbensmjöl avsedda för pälsdjur och sällskapsdjur måste produceras vid olika anläggningar. EU-bestämmelserna om separata transporter måste genomföras i Finland och ökar transportkostnaderna särskilt när fodertillverkningen ligger långt från den plats där animalieproduktionen finns.

De ekonomiska konsekvenserna av propositionen hänger enligt vad utskottet har erfarit huvudsakligen samman med djurfoderindustrins omfattande investeringar i anläggningar och byggnader (sammanlagt 27—30 miljoner mark), med sänkta tillverkningsvolymer, särskilt i små foderföretag och med de stigande transportkostnaderna (ungefär 10 miljoner mark på årsnivå). En del av företagen slutar helt att använda kombinerat kött- och benmjöl eller fiskmjöl vid djurfodertillverkning. Det kostar pengar att ändra recept och att använda dyrare råvaror. Dessutom kommer de nya bestämmelserna att leda till att en del företag slutar tillverka foder för vissa typer av djur, till exempel pälsdjur. Då försämras tillgången på foder för pälsdjur. Utskottet påpekar att tillgången på pälsdjursfoder och lämpliga foderråvaror måste tryggas.

Till en början kommer kostnaderna för den separerade produktionen att drabba djurfoderfabrikerna, men kostnaderna kommer senare också att påverka foderpriset. Dessutom kommer det att ha regionala konsekvenser, om foderindustrin centraliseras till södra Finland. Då blir transportkostnaderna till norra och östra Finland höga. Därför beräknas produktionskostnaderna stiga extra mycket i norra och östra Finland, bland annat för svinköttsproduktionen, som är helt beroende av köttdjurfoder. Vad beträffar kostnadseffekterna framhåller utskottet precis som regeringen i propositionens motivering att konsekvensernas omfattning kommer fram först när det blir klart på vilket sätt djurfoderindustrin kommer att omstrukturera sina funktioner. Ändå påpekar utskottet redan i detta sammanhang att produktionskedjan inom livsmedelsindustrin i det rådande marknadsläget har mycket begränsade möjligheter att slå ut de stigande kostnaderna på livsmedelspriserna. Det betyder att primärproduktionen får stå för kostnaderna. Staten måste vara beredd att ersätta de extra kostnader som produktionskedjan får på grund av gemenskapsåtgärderna för att garantera livsmedelssäkerheten. Dessutom är det viktigt att se till att åtgärderna inte leder till regionala höjningar av kostnaderna. Därför bör de regionala merkostnaderna, bland annat för transporter, i förekommande fall subventioneras med hjälp av den nationella stödpolitiken samtidigt som små djurfoderföretag måste få sin verksamhet tryggad. Utskottet förutsätter att myndigheterna noga följer upp vilka kostnadskonsekvenser och andra effekter lagen har och vidtar omedelbara åtgärder om det behövs (Utskottets förslag till uttalande).

Enligt utredning till utskottet är det meningen att som ett led i kvalitetsstrategin för den finska livsmedelsekonomin tillsammans med olika aktörer inom livsmedelskedjan i år börja göra upp en handlingsplan för främjande av nötköttsproduktionen. Redan före BSE-krisen ansågs det nödvändigt med en utredning av nötköttsproduktionen och en produktspecifik analys inom detta fält. I och med vårt EU-medlemskap och som läget är nu har detta blivit ännu mer angeläget. I samband med handlingsprogrammet kommer det att läggas fram förslag till åtgärder för främjande av näringen. I detta sammanhang vill utskottet påpeka att kommissionen kommit med förslag till hur gemenskapens nötköttsmarknad kunde balanseras upp, bland annat genom begränsningar i produktionen. När det gäller nötkött är Finland dock ett underproduktionsområde. Det är ytterst angeläget, menar utskottet, att Finland inte omfattas av kommissionens förslag till begränsningar i nötköttsproduktionen.

Utskottet konstaterar att Finland efter förbudet mot kombinerat kött- och benmjöl blivit tvunget att öka importen av soja som foderråvara. Å andra sidan stiger priset på soja i och med att efterfrågan i världen ökar. Dessutom leder en eventuell import av GMO-soja till svårigheter i synnerhet för ekoproduktionen i vårt land, eftersom GMO-produkter inte är tillåtna i den produktionen. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att proteinbehovet hos nötkreatur och svin i rätt stor utsträckning kan tillfredsställas med inhemskt rypsgröte. Nya forskningsrön visar att ryps har en proteinkonsistens som till och med gör den till en bättre proteinkälla för mjölkkor än soja. Under den tid vi varit med i EU har användningen av vegetabiliskt protein i foder dock minskat. Detta beror dels på att Finland tilldelats en låg rypsodlingskvot, dels på att odlingsstödet för ryps är lågt jämfört med stödet för andra spannmålsväxter. Finland har för närvarande en odlingskvot på 70 000 hektar för ryps, men från denna areal bör avdras den del som ligger i obligatorisk träda. Utskottet har redan tidigare talat för en större odlingskvot. Med hänsyn till den ovan relaterade situationen och orsakerna till den i kombination med Finlands geografiska läge, anser utskottet att Finland nu bör göra en ännu mer energisk insats för att få en större rypsodlingskvot. Därtill är det viktigt menar utskottet, att produktionen av vegetabiliskt protein i vårt land står sig i konkurrensen. Andra växter förutom ryps som används som proteinkälla i vårt land är bland annat ärter och korn.

Utskottet framhåller att fiskmjöl fortfarande får användas för utfodring av andra djur som används för livsmedelsproduktion än idisslare, förutsatt att det i enlighet med de nya EU-bestämmelserna är tillverkat helt avskilt från djurfoderfabrikat avsedda för idisslare. Utskottet vill här påpeka att också våra insjöfiskar, bland annat mörten, kan utnyttjas som energikälla. I och med att priserna på foderråvaror stiger finns det möjligheter att utnyttja också insjöfisk i foderproduktionen. Ministeriet bör därför med det snaraste utreda vad som kunde göras för att proteinet i insjöfiskar kunde användas som råvara i husdjursfoder, menar utskottet.

Av de orsaker som framgår av propositionsmotiveringen och med stöd av erhållen utredning finner utskottet förslaget behövligt och ändamålsenligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget med anmärkningarna ovan och ändringsförslagen nedan.