Allmän motivering

Allmänt

Syftet med propositionen är att lantmäteriverket enligt regeringsprogrammet ska ta över handläggningen av fastighetsinskrivningsärenden, som tidigare behandlats av tingsrätterna. Därför föreslås inskrivningsärendena flyttas över från justitieministeriets förvaltningsområde till jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde. Justitieministeriet ska överlåta ansvaret för lagfarts- och inteckningsregistret på lantmäteriverket. Överföringen gäller alla uppgifter om äganderätt och säkerheter som finns inskrivna om fastigheter i lagfarts- och inteckningsregistret. Utskottet framhåller att uppgifterna i registret har offentlig trovärdighet och att de är mycket viktiga när fastigheter överlåts och används som säkerhet. Ett tillförlitligt och välskött fastighetssystem där inskrivningsärendena utgör en central del är ett grundläggande villkor för att systemet med säkerheter ska fungera i vårt land. Utskottet har erfarit att den intecknade egendomen för närvarande uppgår till ca 260 miljarder euro, alltså fem gånger mer än statens årsbudget och ca 1,8 gånger mer än landets bruttonationalprodukt per år. Enligt utskottet är det nödvändigt att se till att registeruppgifterna förblir tillförlitliga. Detta kräver bl.a. tillräckligt med resurser för ändringar i informationssystem och förberedelser inför nya system. Man måste se till att tjänsterna med anknytning till inskrivning på alla sätt håller samma standard som förut.

Enligt en inkommen utredning ska inskrivningsjuristerna, inskrivningssekreterarna, kanslipersonalen överlag och stödpersonalen fördelas på 33 av lantmäteriverkets kontor. Kontoren i Alajärvi och Saarijärvi är de enda dit inga inskrivningssekreterare ska flyttas över från justitieministeriets förvaltningsområde. Med hänvisning till det som sägs ovan förutsätter utskottet att lantmäteriverkets alla kontor ska tillhandahålla tjänster som håller samma standard i alla inskrivningsärenden som berörs av reformen. (Förslag till uttalande 1)

Lantmäteriverket får mer ansvar i fastighetsfrågor i och med att det tar över inskrivningsärendena. Samtidigt förtydligas arbetsfördelningen mellan verket och domstolarna. Verkets uppgift att upprätthålla och administrera fastighetsdataarkiven framhävs. Utskottet ser det som viktigt att samtidigt försöka möjliggöra en effektivare behandling av inskrivningsärendena. I motiven till propositionen står det att lantmäteriverket får bättre möjligheter att utveckla behandlingen av lagfarts-, intecknings- och andra inskrivningsärenden, det elektroniska inskrivningssystemet och fastighetsdatasystemet jämfört med att dagens system hade behållits. Utskottet vill här också uppmärksamma det som står i motiven om att en kommission som utrett frågan på uppdrag av justitieministeriet (kommittébetänkande 2006:1) har kommit fram till att man i fråga om elektronisk fastighetsöverlåtelse kan räkna med att cirka en tredjedel av köpen kommer att göras elektroniskt fem år efter att systemet införts och att hälften av köpen kommer att göras elektroniskt tio år efter att systemet införts. Detta kommer i väsentlig grad att påverka myndigheternas arbete och kostnaderna för parterna i fastighetsköpen. När det gäller pantbrev kommer övergången från skriftliga till elektroniska handlingar sannolikt att ske betydligt snabbare och mer heltäckande.

De viktigaste procedurbestämmelserna om inskrivningsärenden finns i jordabalken (). Utöver dem ska behandlingen i tilllämpliga delar följa rättegångsbalkens bestämmelser om behandling av tvistemål i tingsrätten. Av motiven till propositionen framgår det att behandlingen av inskrivningsärenden efter reformen ska gå till enligt bestämmelserna om förvaltningsförfarande, som följaktligen ska komplettera jordabalkens bestämmelser om förfarande.

Generella bestämmelser om hörande av parter i förvaltningsärenden finns i 34—37 § i förvaltningslagen (434/2003). Utifrån den allmänt hållna hänvisningen i 6 kap. 14 § i jordabalken ska förvaltningslagen tillämpas på behandlingen av inskrivningsärenden, om det inte föreskrivs något annat i jordabalken. Enligt förslaget ska 6 kap. 6 § i jordabalken så som nu föreskriva om myndighetens möjlighet att ge sökanden tillfälle att lämna ett skriftligt utlåtande som behövs för att avgöra ett inskrivningsärende eller att kalla in sökanden personligen eller företrädd av ett ombud för att höras. Utskottet noterar att varken bestämmelsen eller motiveringen till den direkt ger vid handen hur bestämmelsen ska förhålla sig till förvaltningslagens bestämmelser om hörande av parter. Men det går att dra den slutsatsen att jordabalkens bestämmelse om hörande är avsedd att vara en specialbestämmelse i relation till de generella bestämmelserna om hörande i förvaltningslagen. Inskrivningsärendena har i tingsrätterna varit indispositiva tvistemål där förlikning inte är tillåten. I sådana mål måste domstolen ta fram ett faktaunderlag för avgörandet, vilket framhäver behovet av att höra parterna i oklara fall. Att beslutet nu ska fattas av en lantmäteribyrå i stället för av tingsrätten innebär inga ändringar i skyldigheten att utreda. Föreslagna 6 kap. 6 § i jordabalken är relativt generellt formulerad jämfört med 34—37 § i förvaltningslagen. Men föreslagna 6 kap. 6 § i jordabalken innehåller de behövliga elementen och rättsskyddsgarantierna för hörande av parter. Det finns heller ingenting i tillämpningspraxisen som tyder på att bestämmelsen behöver revideras. Således bildar 6 kap. 6 § i jordabalken grunden för att höra parter i inskrivningsärenden, med hänsyn till tillämpningspraxisen och de allmänna principerna för behandling av inskrivningsärenden. Förvaltningslagens bestämmelser om hörande av parter får alltså ingen stor betydelse eller faktisk räckvidd i inskrivningsärenden.

På lantmäteribyråerna ska inskrivningsärendena avgöras av en jurist som arbetar på byrån eller en annan tjänsteman som hör till byråpersonalen. Juristen ska ha till uppgift att avgöra svåra ärenden. Ingen lagfaren personal kommer att flyttas över till lantmäteriverket, så behovet av juridisk expertis till stöd för kanslipersonalen måste tillgodoses på annat sätt. Enligt propositionen ska ungefär 15 jurister anställas för att ha hand om inskrivningsärenden på lantmäteriverket, till en början ska de dock vara 18. Utskottet ser det som påkallat att ge akt på om antalet räcker till och att bereda sig på att det kommer att behövas fler jurister. Likaså är det viktigt att juristerna och kanslipersonalen på lantmäteriverket får utbildning.

Utskottet har erfarit att all personal som flyttas över till lantmäteribyråerna arbetar i tjänsteförhållande. Detsamma gäller de inskrivningsjurister som lantmäteriverket kommer att anställa. Det här nämns särskilt i 5 kap. 2 § i jordabalken. I motiven till lagrummet noterar regeringen att de som innehar posterna som inskrivningsjurist och inskrivningssekreterare ska vara anställda i tjänsteförhållande.

Sakkunniga har uppmärksammat innehållet i 9 § om överflyttning av personal i lagförslag 13 (Lag om införande av lagstiftningen om överföring av inskrivningsärenden). I en utredning som utskottet har fått noteras det att den kanslipersonal som nu har hand om inskrivningsuppgifter som huvudsyssla i tingsrätterna kommer att flytta över till lantmäteribyråer som sorterar under lantmäteriverket utan att deras tjänster ledigförklaras. De visstidsanställda vid tingsrätterna ska flytta över till lantmäteribyråerna för den återstående tiden av sin anställning. Lantmäteriverkets centralförvaltning ska besluta om överföringarna i enlighet med en plan som justitieministeriet fastställer. Definitionen av huvudsyssla behandlas i motiveringen till propositionen.

Dessutom har utskottet uppmärksamgjorts på att de statsanställdas ställning vid omorganiseringar bestäms bl.a. i statsrådets principbeslut den 23 mars 2006 (VM 9/01/2006) och i finansministeriets beslut den 6 november 2007 (VM 10/2007). Enligt lagen om samarbete inom statens ämbetsverk och inrättningar (651/1988) ska de förfaranden som föreskrivs i lagen följas utan att det särskilt stadgas om dem. De här besluten och lagen styr alltså myndigheternas beslut och verksamhet vid den aktuella omorganiseringen också.

Vid utfrågningen av sakkunniga framhölls det att reformens ekonomiska konsekvenser fortsatt bör undersökas i anknytning till beredningen av statsbudgeten för 2010. Dessutom har utskottet erfarit att jord- och skogsbruksministeriet i budgetberedningen för 2010 har tagit hänsyn till att lantmäteriverkets bruttoutgifter på grund av omorganiseringen kommer att stiga med 12 miljoner euro och att dess nettoinkomster kommer att stiga med 11 miljoner euro till följd av ansökningsavgifterna i inskrivningsärenden under moment 30.70.01 (Lantmäteriverkets omkostnader). Omkostnadsmomentet 30.70.01 för 2010 har anpassats till regeringens ramar av den 26 mars 2009. Således anser utskottet att det är mycket viktigt med ett tillräckligt anslag för att genomföra reformen. Det slutgiltiga beslutet om lantmäteriverkets anslag fattas av riksdagen när den beslutar om statsbudgeten för 2010.

I sitt utlåtande påpekar lagutskottet att omorganiseringen också kommer att inverka på domstolspraktiken. Enligt propositionen kan notarierna inte medverka i handläggningen av inskrivningsärenden på lantmäteriverket inom ramen för domstolspraktiken i dess nuvarande form. Men lagutskottet menar att det framtida innehållet i domstolspraktiken inte hör till de frågor som ska avgöras i den föreliggande propositionen. Enligt utredning har en arbetsgrupp, tillsatt av justitieministeriet och med uppgift att fundera ut hur domstolspraktiken ska ordnas i framtiden, tagit upp frågan om att domstolspraktiken skulle fortsätta på lantmäteriverket, men främst av administrativa orsaker ansett att praktiken inte går att genomföra på det sättet. Dessutom anser utskottet det viktigt att senare återuppta frågan om att låta domstolspraktiken inbegripa inskrivningsärenden.

I sin motivering uppger regeringen att tillgången till tjänster på svenska garanteras inom handläggningen av inskrivningsärenden också efter reformen. Med hänvisning till lagutskottets utlåtande förutsätter utskottet att jord- och skogsbruksutskottet och lagutskottet under höstsessionen 2009 föreläggs en utredning över de lagstiftande åtgärder och andra åtgärder som har vidtagits för att garantera att de språkliga rättigheterna är tillgodosedda i behandlingen av inskrivningsärenden. (Förslag till uttalande 2)

Bestämmelserna om köpvittnen

Regeringen föreslår att det stiftas en ny lag om köpvittnen med bestämmelser på lagnivå och bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser. Utskottet påpekar att inga stora ändringar kommer att ske i regleringen trots att den rättsliga grunden ändras. Lantmäteribyråerna tar över tingsrätternas uppgifter som gäller att förordna och övervaka köpvittnen. Bestämmelserna ska i varje fall ses över efter att reformen har trätt i kraft så att tillämpningspraxisen för att förordna köpvittnen blir samordnad och övervakningen kan organiseras. Därför föreslås lagen föreskriva att de gällande bestämmelserna om köpvittnen ska vara i kraft i två år efter att reformen satts i verket. Bestämmelserna i lagen om köpvittnen avses bli preciserade genom en ny förordning av statsrådet.

I 6 § i den föreslagna lagen om köpvittnen föreskrivs det om meddelande om bestyrkta överlåtelser. Enligt den gällande bestämmelsen på förordningsnivå ska meddelandet lämnas inom sju dagar efter att överlåtelsen har bestyrkts. Utifrån en utredning anser utskottet att tidsfristen för meddelandet lämpligen inte bör anges detaljerat på lagnivå på grund av den snabba tekniska utvecklingen. I stället bör det finnas en bestämmelse på förordningsnivå. Ett bemyndigande att utfärda förordning om detta föreslås i propositionen bli placerat i 11 §. Bestämmelsen i lagen (6 §) om att köpvittnet utan dröjsmål ska meddela att överlåtelsen har bestyrkts innebär redan i sig en stram tidsfrist. Utskottet ser det dock som nödvändigt att tidsfristen blir kortare än sju dagar när den tekniska utvecklingen gör det möjligt.

I 6 § 2 mom. föreslås bestämmelser om innehållet i köpvittnets meddelande. Enligt utredning har man i propositionen utgått från att sådana här frågor som är nära kopplade till den operativa verksamheten i praktiken ska regleras i en förordning av statsrådet. Ett bemyndigande att utfärda förordning om detta ingår i 11 §. När det bestäms närmare vad meddelandet ska innehålla måste man beakta bl.a. kommunernas behov av information om köpet. Visserligen måste man också ta hänsyn till att mycket detaljerade krav inte får leda till att meddelandet drar ut på tiden eller bli ett hinder för att införa ett mer ekonomiskt och effektivt sätt att lämna meddelandet.

Lagen ska inte föreskriva om påföljder för köpvittnen på grund av försummelser. Bestämmelserna om tjänsteansvar tillämpas på personer som är köpvittnen på grund av sin tjänsteställning. I fråga om personer som förordnats till köpvittne kan förordnandet återkallas om de gör sig skyldiga till försummelser. Dessutom kan de bli tvungna att ersätta skador. Det är viktigt att se över påföljdsbestämmelserna om det behövs, menar utskottet.

Kontaktuppgifterna till parterna i köpet hör till de uppgifter som måste vara lättåtkomliga för att kommunen ska kunna arbeta väsentligt effektivare när den utövar sin förköpsrätt vid fastighetsöverlåtelser. Därför föreslår utskottet i detaljmotiven nedan att lagen ska föreskriva om att lämna ut parternas kontaktuppgifter.

Att registrera och lämna ut information

Utskottet ser positivt på att regleringen av lagfarts- och inteckningsregistret föreslås bli förtydligad så att bestämmelserna på lagnivå skrivs in dels i 7 kap. i jordabalken, dels i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster (453/2002). Lagen om lagfarts- och inteckningsregistret blir därmed onödig och föreslås bli upphävd.

I 7 kap. 1 § i jordabalken anges det vad lagfarts- och inteckningsregistret ska innehålla för information. Enligt propositionen är det inte motiverat att föra in en uttömmande förteckning i lagen, eftersom fallen är så varierande. Därför är 1 mom. 7 punkten mer öppet formulerad än de andra punkterna. Utskottet påpekar att registreringen av uppgifter är avgränsad i det här lagrummet på så sätt att man i registret ska anteckna till en fastighet hänförliga rättigheter och gravationer, om de enligt denna eller någon annan lag ska uppges för inskrivningsmyndigheten eller behövs för registrets användningsändamål. Samtidigt har kapitlet kompletterats med en ny definition av syftet med lagfarts- och inteckningsregistret (1 a §), som bidrar till att precisera tillämpningen av 1 § 1 mom. 7 punkten. De här ändringarna är avsedda att framhäva att inskrivningssystemet i första hand ska skapa förutsättningar för säkra fastighetsöverlåtelser och system med säkerheter och samtidigt se till att lagfarts- och inteckningsregistret som basregister bättre ska kunna tillgodose myndigheternas intressen.

Enligt 7 kap. 2 § 2 mom. i den föreslagna jordabalken får lantmäteriverket utan hinder av 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) ge ut registeruppgifter i elektronisk form för de ändamål som anges i 1 a § i samma kapitel. Enligt en inkommen utredning ska det utifrån det ovannämnda syftet med registret bedömas om ändamålet är acceptabelt. Syftet med lagfarts- och inteckningsregistret ska som sagt föreskrivas i 7 kap. 1 a § 1 mom. i jordabalken. Där föreslås det stå att registrets syfte ska vara att

1) möjliggöra inskrivning av rättigheter och gravationer som hänför sig till en fastighet, för att rättsinnehavarnas rättigheter ska kunna befästas och utomståendes intressen tryggas, 2) främja behandlingen av inskrivningsärenden, 3) säkerställa att aktuella uppgifter om rättigheter och gravationer finns tillgängliga för beredning, genomförande och tillsyn i fråga om rättshandlingar och projekt som gäller fastigheter liksom även för domstolarnas och myndigheternas verksamhet.

Utskottet noterar att avgränsningen av syftet med registret i sista hand kommer att bestämma i vilken mån lantmäteriverket får lämna ut registeruppgifter i elektronisk form. Lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster ska föreskriva om informationstjänsten i sig.

Överklagande

Beslut i inskrivningsärenden ska kunna överklagas hos jorddomstolen. Dennas beslut ska kunna överklagas hos högsta domstolen med besvärstillstånd. Enligt utredning har den valda lösningen övervägts på djupet under lagberedningen, att inskrivningsmyndighetens beslut kan överklagas hos jorddomstolen och vidare till högsta domstolen om denna beviljar besvärstillstånd. Det har ansetts motiverat med en besvärsväg till en allmän domstol på grund av ärendenas art. Även om överföringen av inskrivningsärendena från tingsrätterna till lantmäteriverket innebär att inskrivningen nu ska avgöras av en förvaltningsmyndighet i stället för av en allmän domstol, ansåg man det under beredningen inte möjligt att inskrivningen av de aktuella privaträttsliga förvärven, inteckningarna, hyresrättigheterna och andra särskilda rättigheter ska överklagas enligt en förvaltningsprocess utan att man tar hänsyn till att de förvärv och andra rättigheter som inskrivningen gäller bygger på privaträttslig lagstiftning, som alltså bestämmer förutsättningarna för inskrivning. Dessutom är de allmänna domstolarna behöriga i tvister om giltighet och innehåll i förvärv och andra rättigheter eller obligationsrättsligt skydd och skydd för utomstående till följd av rättigheterna. Med hänvisning till det som sägs om överklagande hos jorddomstolen i motiven till propositionen och i lagutskottets utlåtande anser utskottet att förslaget om besvärsväg är motiverat.

Enligt 64 § 1 mom. i förvaltningslagen ska parterna stå för sina egna utgifter i förvaltningsärenden. Men utskottet har erfarit att passusen om den här frågan i motiven till propositionen bara gäller parternas ansvar för de kostnader som har uppkommit under behandlingen på lantmäteribyrån. Passusen i fråga handlar inte om ersättningar för kostnader som uppkommit under besvärsprocessen, utan frågan ska enligt fastighetsbildningslagen och hänvisningsbestämmelsen i dess 270 § avgöras enligt bestämmelserna i 21 kap. i rättegångsbalken. Förvaltningslagens 64 § tillämpas alltså inte när jorddomstolen behandlar överklagade inskrivningsärenden.

Avslutningsvis

Utskottet har ovan lyft fram lagfarts- och inteckningsregistrens mycket stora betydelse för överlåtelser av fastigheter och systemet med säkerheter i vårt land. Utskottet förutsätter att det före utgången av 2010 får en detaljerad utredning av hur reformen har fungerat bl.a. i fråga om de faktorer som behandlats i det här betänkandet. (Förslag till uttalande 3)

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning anser utskottet att propositionen är behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslaget med anmärkningarna ovan och följande ändringsförslag.