Motivering
Allmänt
En allmän målsättning med revideringen
av sametingslagen (974/1995) är att
förbättra samernas kulturella autonomi
och sametingets verksamhetsförutsättningar. Propositionen
vill förtydliga lagstiftningen om rätten för
en person som identifierar sig som same att bli erkänd
som same. Det föreslås att bestämmelsen
i 9 § i sametingslagen om myndigheternas skyldighet
och sametingets uppgift att förhandla om vittsyftande och
viktiga åtgärder som inverkar på samernas
rättigheter som urfolk ändras så att
de mer än tidigare betonar samarbetet mellan myndigheterna
och sametinget. Propositionen har också samband med regeringens
projekt för att ratificera ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolk
och stamfolk i självstyrande länder.
Utskottet har utgått från sitt eget verksamhetsområde
och fokuserat på frågor som gäller renskötsel,
jakt, fiske, skogsvård och naturnäringar samt
på de indirekta konsekvenserna för utnyttjande
av mark- och vattenområden till följd av definitionen
av begreppet same, sametingets allmänna behörighet
samt förslaget om utvidgad samarbetsskyldighet. Utskottet
konstaterar att det finns klara brister i utvärderingen
av lagförslagets indirekta verkningar.
Definitionen av same
Det föreslås att sametingslagens bestämmelse
i 3 § om definition av same ändras. Utskottet
slår fast att definitionen har direkta konsekvenser för renskötseln
och i synnerhet för rättigheter med anknytning
till jakt, fiske, skogsbruk, turism och naturnäringar.
Med same ska enligt förslaget avses en person som anser
sig vara same, förutsatt att han själv eller åtminstone
någon av hans föräldrar eller far- eller
morföräldrar har lärt sig samiska som
första språk, eller att han har tillägnat
sig samekulturen via sin släkt och upprätthållit
kontakten med denna kultur och är efterkommande till en
sådan person som har antecknats som lapp i ett myndighetsdokument
som har upprättats för beskattningen eller folkbokföringen,
eller att åtminstone någondera av hans föräldrar
har antecknats eller enligt den föreslagna lagen hade kunnat
antecknas som röstberättigad vid val av delegationen
för sameärenden eller sametinget.
Samernas rätt att som urfolk själv definiera vem
som är same, dvs. s.k. gruppidentifikation, föreslås
stärkas genom att valnämndens sammansättning
utvidgas och genom att ändringssökandet i ett ärende
som gäller antecknande i vallängden ändras,
så att omprövning i första instans ska
begäras hos sametingets sammanträde. En sådan
definition av same som föreslås i 3 § har
en direkt rättsverkan för en persons rätt
att delta i sametingsval.
I propositionsmotiven redogörs för rättspraxis
vid tolkning av definitionen av same och det refereras bland annat
till HFD 2011:81 där domstolen stöder sig på så kallad
självidentifikation och en sammantagen bedömning
av sökandens situation. I lagförslaget läggs
däremot vikt vid gruppidentifikation. Definitionen i förslaget
till 3 § 2) punkten förenar tre olika definitioner
med "och", vilket innebär att samtliga
definitionsleder måste uppfyllas om detta lagrum är
utgångspunkten för att en potentiell sökande
ska godkännas. Enligt lagen ska en person därmed
inte längre betraktas som same endast på den grunden
att han är efterkommande till en sådan person
som har antecknats som en fjäll-, skogs- eller fiskelapp
i jordeböckerna eller uppbörds- och mantalslängderna.
Utskottet noterar att den föreslagna definitionen av same är
smalare än definitionen i den gällande lagen.
Norges samelag (Sameloven) är från 1987 (LOV
198706-12 nr 56). Den norska bestämmelsen om definitionen
av en same finns i 2 kap. 6 § i samelagen. Alla som anmäler
att de uppfattar sig som same och som a) har samiska som hemspråk,
eller b) har eller har haft en förälder, en mor-
eller farförälder eller en mor- eller farförälders
förälder med samiska som hemspråk, eller
c) är barn till en person som är antecknad eller
har varit antecknad i vallängden kan enligt den bestämmelsen
kräva att bli upptagen i vallängden.
Under expertutfrågningen har det framgått att
upptagning i vallängden i Norge sker på anmälan
av sökanden och det har aldrig förekommit att
ett beslut att uppta någon i en vallängd
har överklagats.
Utskottet konstaterar att det har visat sig vara ytterst svårt
i Finland att definiera vem som är same och att man ständigt
stött på komplicerade problem. Det är
synnerligen viktigt att uppnå en så bred samstämmighet
som möjligt om definitionen såväl bland
samebefolkningen inom samernas hembygdsområde som bland
den övriga befolkningen på området. Det
finns skäl att undvika en lösning som bidrar till
att öka motsättningarna mellan de som bor på området.
Att på det sätt som görs i propositionsmotiven
betona begreppet gruppgodkännande kan leda till svåra tolkningsproblem.
Propositionen anger inte heller tillräckligt specifikt
vad som exakt avses med gruppgodkännande. Frågan
om en enskild individs möjlighet att åtnjuta rättigheter
och tillhöra ett urfolk bör därför
så vitt möjligt avgöras utifrån
objektiva kriterier. Utskottet påpekar att problemen med
att definiera begreppet same har särskild betydelse för
möjligheterna att bedriva renskötsel.
Samedefinitionen berör indirekt utöver renskötsel
också i synnerhet jakt, fiske, skogsvård, turism
och naturnäringar samt i vidare bemärkelse utnyttjandet
av mark- och vattenområden. I lagen om Forststyrelsen
(1378/2004) sägs det att vården, användningen
och skyddet av naturresurser i Forststyrelsens besittning inom samernas
hembygdsområde enligt sametingslagen ska samordnas så att
förutsättningarna för utövande av
samekultur tryggas, och inom renskötselområdet
enligt renskötsellagen så att de förpliktelser
som föreskrivs i renskötsellagen uppfylls. Dessutom
har man vid de nyss gjorda revideringarna av t.ex. miljöskyddslagen
(527/2014), vattenlagen (587/2011) och gruvlagen (621/2011)
och vid ändringar av naturvårdslagen (58/2011)
och skogslagen (1085/2013) konsekvent stärkt sametingets
möjligheter att delta i åtgärder och
projekt som drivs med stöd av dessa lagar. Riksdagen behandlar
för närvarande en totalrevidering av fiskelagen
(RP 192/2014 rd) som innefattar förslag som berör övre
Lappland och i synnerhet fisket i Enare träsk.
I 42 § i miljöskyddslagen föreskrivs
att tillståndsmyndigheten ska begära utlåtande
om en ansökan om miljötillstånd av sametinget,
om den i ansökan avsedda verksamhetens miljökonsekvenser
kan uppträda på samernas hembygdsområde.
Enligt 16 § i naturvårdslagen ska i nationalparker
och naturreservat som ligger i samernas hembygdsområde
förutsättningarna för samerna att bevara
och utveckla sin kultur tryggas. Enligt 38 § i gruvlagen
ska tillståndsmyndigheten inom samernas hembygdsområde
i samarbete med sametinget, renbeteslagen på området,
den myndighet eller inrättning som ansvarar för
förvaltningen av området och sökanden
utreda vilka konsekvenser verksamheten enligt malmletningstillståndet,
gruvtillståndet eller guldvaskningstillståndet
har för samernas rätt som urfolk att bevara och
utveckla sitt språk och sin kultur, och överväga
vilka åtgärder som behövs för
att minska och förebygga olägenheterna.
I 2 kap. 8 § i vattenlagen föreskrivs att
ett vattenhushållningsprojekt som genomförs inom samernas
hembygdsområde eller vars verkningar utsträcker
sig till det inte i mer än ringa omfattning får
försämra samernas möjligheter att som
urfolk utöva sina rättigheter att upprätthålla och
utveckla sin kultur samt idka sina traditionella näringar.
Enligt 12 § i skogslagen kan områden inom vilka
det är nödvändigt att bevara skogarna
för att förhindra att skogsgränsen förskjuts
genom förordning av statsrådet förklaras för
skyddsskogsområde. Dessutom kan statsrådet meddela
närmare bestämmelser om hur skog ska skötas
och användas och förnyelsen följas inom
skyddsskogsområdet. Innan statsrådet meddelar
sådana föreskrifter ska förhandlingar föras
med sametinget på det sätt som föreskrivs
i sametingslagen.
Med hänsyn till detta anser utskottet att regeringen
inte i sin proposition tillräckligt utförligt har
utrett vilka eventuella indirekta konsekvenser en ändring
av samedefinitionen skulle ha för utnyttjandet av naturresurserna
i norra Finland eller för användningen och förvaltningen
av mark- och vattenområden. Det är viktigt, menar utskottet,
att grundlagsutskottet utreder vilka indirekta verkningar förslagen
till ändrad definition kommer att ha på människor
och näringar inom det aktuella området. Samtidigt
finns det skäl att ta reda på hur den skärpta
definitionen av same inverkar på de samer som skulle lämnas
utanför definitionen och på den övriga
befolkningen på området.
Sametingets allmänna behörighet
I 5 § i sametingslagen föreslås ett
tillägg enligt vilket till sametinget hör att
främja att samernas rättigheter som urfolk tillgodoses
i Finland och enligt 3 mom. att utveckla och förvalta samekulturen
samt bevilja finansiering. I propositionsmotiven sägs att
förslaget inte inverkar på uppgifter som gäller
styrning och främjande och som i lag har föreskrivits
för myndigheterna eller andra organ som sköter
offentliga förvaltningsuppgifter. Men lagförslaget
innebär att sametinget får en bredare behörighet
att sköta ärenden som gäller samekulturen
och som är mycket vittsyftande.
Utskottet konstaterar att det är fråga om
en ändring som kan ha indirekta följder bland
annat för renskötsel, jakt och fiske och exempelvis också naturvården
också utöver sådana styrnings- och främjandeuppgifter
som föreskrivs i lag. Utskottet uppmärksammar
grundlagsutskottet på att det ännu finns skäl
att utreda och förtydliga sametingets roll när
det gäller att utveckla och förvalta samekulturen
på samernas hembygdsområde.
Samarbetsskyldighet
I propositionen föreslås det att förhandlingsskyldigheten
enligt 9 § i sametingslagen utvidgas till en samarbetsskyldighet.
Enligt 1 mom. ska myndigheterna och andra som sköter offentliga
förvaltningsuppgifter förhandla med sametinget
i syfte att uppnå samförstånd om vittsyftande
och viktiga åtgärder som ska genomföras på eller
vilkas verkan sträcker sig till samernas hembygdsområde
och om andra vittsyftande och viktiga åtgärder
som särskilt påverkar samernas språk
eller kultur eller deras ställning eller rättigheter
som urfolk. Enligt detaljmotiven i propositionen (s. 33) är
förhandlingsförfarandet ett mer långtgående
sätt att delta i beredningen av ärenden som myndigheterna
beslutar om. Förhandlingar som omfattas av samarbetsskyldigheten
måste därför föras också om
sådana ärenden som sametinget enligt någon
bestämmelse i speciallagstiftningen ska beredas tillfälle
att ge ett utlåtande om eller på annat sätt
höras i.
En åtgärd som enligt förslaget ska
höra till den föreslagna förhandlingsplikten
ska förväntas särskilt påverka
samernas språk eller kultur eller deras ställning
eller rättigheter som urfolk. För att en åtgärd
enligt den föreslagna bestämmelsen ska omfattas
av förhandlingsplikten ska den dessutom vara vittsyftande
eller viktig. Utskottet fastslår att traditionella näringar
såsom renskötsel, jakt och fiske ansetts höra
till den samiska kulturen. Men i propositionen har man ändå inte
gått igenom bestämmelserna i lagen om Forststyrelsen,
skogslagen, naturvårdslagen, miljöskyddslagen,
gruvlagen eller vattenlagen om samarbetsskyldighet med sametinget
eller behovet av att justera de här bestämmelserna. Utskottet
påpekar också att det nya förfarandet med
samarbetsskyldighet sannolikt skulle påverka sametingets
resursbehov. Det är också möjligt att
projekt fördröjs på grund av sametingets begränsade
resurser.
I förslaget till 9 § sägs det att
förhandlingar oberoende av det geografiska kriteriet ska
föras också om andra vittsyftande och viktiga åtgärder
som särskilt påverkar samernas rättigheter som
urfolk. Utskottet framhåller att propositionen inte tar
ställning till vilka vittsyftande och viktiga åtgärder
som oberoende av geografisk utsträckning skulle omfattas
av samarbetsskyldigheten när det gäller
renskötsel, jakt, skogsvård och fiske samt utnyttjande
av mark- och vattenområden.
Samarbetsskyldigheten skulle i framtiden inte gälla
enbart myndigheter utan också andra som sköter
offentliga förvaltningsuppgifter. Till den del det gäller
utskottets verksamhetsområde skulle samarbetsskyldigheten
gälla i synnerhet renskötsel, fiske, jakt och
naturnäringar samt i viss mån skogsvård.
Utskottet påpekar att man i propositionen borde ha bedömt
t.ex. hur samarbetsskyldigheten påverkar Renbeteslagsföreningens
och Finlands viltcentrals uppdrag och verksamhet. Dessutom har Forststyrelsen
en synnerligen central roll i förvaltningen av statens
jord- och vattenegendomar.
Renbeteslagens rättigheter, skyldigheter och uppgifter
fastställs i renskötsellagen (848/1990). I
juridisk bemärkelse är ett renbeteslag en samfällighet
på samma sätt som samfälld skog, och laget
fattar beslut om hur renskötseln ska ordnas på dess
område. Delägarna är jämlika
sinsemellan precis som i andra samfälligheter. Enligt renskötsellagen
har renbeteslaget rätt att företräda renägarna
och förhandla t.ex. med Forststyrelsen om sådant
som rör renskötseln på renbeteslagets
område. Under den tid den nuvarande lagen har varit i kraft
har det uppstått situationer på hembygdsområdet
där sametingets och Renbeteslagsföreningens uppfattning
om i vilken typ av ärenden förhandlingar ska föras
med renbeteslaget och vilka med sametinget har divergerat starkt.
Utskottet anser att lagförslaget så som det nu är
utformat inte skapar någon klarhet i saken. Sametingets
och renbeteslagens behörighet måste också i
detta sammanhang granskas med hänsyn till renskötsellagen.
Renbeteslagsföreningen sköter offentliga förvaltningsuppgifter,
bland annat renmärkesärenden. I 53 § i
renskötsellagen finns rätt detaljerade bestämmelser
om myndigheternas skyldighet att förhandla med renbeteslagen.
Enligt lagrummet ska statens myndigheter förhandla med
företrädare för det berörda
renbeteslaget vid planering av åtgärder som gäller
statens marker och väsentligt inverkar på renskötseln.
Förhandlingsskyldigheten gäller också samernas
hembygdsområde. Renbeteslagen har stor självständighet
i beslutsfattandet och så bör det också förbli
för att rennäringens villkor ska kunna säkerställas.
I renbeteslagen på samernas hembygdsområde
finns det många icke-samiska renskötare som utövar
sitt traditionella yrke. Inom hembygdsområdet bor samerna
och den övriga befolkningen sida vid sida på samma
områden och utövar samma näringar. Uppenbarligen
finns det också andra än samer i varje renbeteslag
inom hembygdsområdet.
Utskottet konstaterar att det i detaljmotiven till 9 § inte
tillräckligt utförligt behandlas hur förhandlingar
i enlighet med renskötsellagen relaterar till det föreslagna
förfarandet med samarbetsskyldighet. Utskottet föreslår
för grundlagsutskottet att det tar upp frågan
om hur samarbetsskyldigheten enligt föreslagna 9 § förhåller sig
till förhandlingsskyldigheten enligt 53 § i renskötsellagen
och hur andra motsvarande skyldigheter enligt speciallagar ska bedömas
med hänsyn till sametinget.
Vid expertutfrågningen framgick det att det i övre
Lappland finns anmärkningsvärt många innehavare
av s.k. särskilda rättigheter i förhållande
till befolkningsunderlaget på området. Det handlar
närmast om fastighetsbundna rättigheter som berör
statens vattenområden som förvaltas av Forststyrelsen
men det pågår också processer som gäller
markområden. Den föreslagna sametingslagen kan
i framtiden ha indirekta konsekvenser för utnyttjandet
och styrningen av utnyttjandet av naturresurser på mark-
och vattenområden och dessa konsekvenser bör ovillkorligen
klarläggas på förhand.
Avslutningsvis uppmärksammar utskottet grundlagsutskottet
på att regeringen inte i propositionsmotiven tillräckligt
noggrant har utrett lagförslagets konsekvenser för
näringar som renskötsel, skogsbruk, turism och
fiske eller för annat utnyttjande av naturresurser. Inte
heller analyseras konsekvenserna för den enskilda individens
status t.ex. som näringsutövare till den del det är
fråga om personer som faller utanför den nya definitionen
av begreppet same.