Detaljmotivering

Första lagförslaget

17 §. Planeringen av väg och områdesanvändning.

Enligt den föreslagna bestämmelsen får en utredningsplan och en vägplan inte godkännas i strid med en plan med rättsverkningar. Utskottet har uppmärksamgjorts på att formuleringen är problematisk eftersom en utredningsplan på ett detaljplaneområde följaktligen måste upprättas med samma exakthet som vägplaner, om utredningsplanen strider mot detaljplanen. Med anledning av förslaget skulle landskapsplanen, generalplanen och detaljplanen komma att ändras innan utredningsplanen kunde godtas.

Det är lämpligare att en utredningsplan håller samma exakthetsgrad som en landskapsplan eller en generalplan. Då kan den allmänna planeringen av områdesanvändningen och den primära planeringen av vägprojekt gå hand i hand. I sådana fall kan en detaljplan som strider mot generalplanen och utredningsplanen anses vara föråldrad. Generalplanen skulle tjäna som rättesnöre både för detaljplanen och vägplanen. Följaktligen klarnar planeringen av områdesanvändningen och planeringen av vägprojekt gradvis, och vägplanen godkänns efter att detaljplanen har godkänts.

Ett villkor för att en generalplan ska få godkännas i strid med detaljplanen är att kommunen och den regionala miljöcentralen förordar ärendet. Därmed säkerställs det att inga utredningsplaner godkänns för detaljplaneområden utifrån föråldrade generalplaner.

Av denna anledning föreslår utskottet att en utredningsplan inte ska få godkännas i strid med landskapsplanen eller en generalplan med rättsverkningar och att en utredningsplan ska kunna godkännas i strid med en gällande detaljplan under förutsättning att kommunen och den regionala miljöcentralen tillstyrker utredningsplanen. Det ska fortfarande vara förbjudet att godkänna en vägplan i strid med en plan med rättsverkningar.

Utskottet har ändrat 2 mom. i enlighet med detta.

27 §. Växelverkan.

Utskottet har gjort en språklig justering i 2 mom. Ändringen påverkar inte den svenska lagtexten.

37 §. Anslutning till landsväg.

Enligt 1 mom. kan väghållningsmyndigheten tillåta en anslutning av en enskild väg till en landsväg som är underkastad förbud eller användning av en förbjuden anslutning för ett nytt ändamål. I lagförslaget anges som villkor bland annat att anslutningen är nödvändig för en ändamålsenlig användning av en fastighet. I vilket fall som helst är kriteriet att trafiksäkerheten inte får äventyras. Det är väghållningsmyndigheten som utifrån övergripande prövning medger tillstånd. Myndigheten kan också medge ett alternativt tillstånd för en plats som en ansökan inte gäller.

I vägplanen kan också ingå föreskrifter om lantbruksanslutningar. I 1 mom. föreskrivs att tillstånd för lantbruksanslutning måste medges för landsvägar som avses i momentet, om trafiksäkerheten inte äventyras av anslutningen och dess läge. När det gäller lantbruksanslutningar har väghållningsmyndigheten mycket begränsad prövningsrätt.

Utskottet påpekar att det på landsbygden ofta finns anledning att omorganisera fastigheter och att det då också kan vara aktuellt att ändra användningsändamålet för en lantbruksanslutning. I den här typen av frågor som gäller en relevant bebyggelse på landsbygden är det viktigt att myndigheterna har en positiv inställning till ändrat användningsändamål i de fall då kraven på en anslutning till en landsväg uppfylls, framhåller utskottet.

40 §. Indragning av anslutning.

I överensstämmelse med de övriga formuleringarna har utskottet ändrat "möjlighet att bli hörd" i 2 mom. till "tillfälle att bli hörd".

52 §. Reklam och annonsering invid vägarna.

Enligt grundlagsutskottet bör villkoren för undantagstillstånd för reklam invid vägarna preciseras och underlättas. Grundlagsutskottet påpekar att förbudet kan leda till att yttrandefriheten begränsas onödigt mycket och dessutom kan försvåra näringsutövning. Kommunikationsutskottet påpekar att det primära målet med förbudet mot reklam och annonsering invid vägarna är att trygga trafiksäkerheten. Det yttersta syftet med trafiksäkerheten är att garantera vars och ens konstitutionella rätt till liv och säkerhet. Med hänvisning till detta anser kommunikationsutskottet att trafikmiljön måste fredas och att information utan anknytning till trafiken inte bör tillåtas öka. Följaktligen anser kommunikationsutskottet bestämmelsen i propositionen vara positiv. Därför ska trafikinformation och turism vara de primära grunderna för undantag från regeln. I bestämmelsen nämns också undantag från förbud av andra skäl. Som ett sådant skäl kan näring och näringsutövning betraktas även om de inte har direkt samband med turism. Ett exempel på detta är produkter som lantbruksgårdar säljer direkt, till exempel bär och frukt och bearbetade produkter av dem.

Bestämmelser om utomhusreklam ingår i 36 § i den gällande naturvårdslagen och i 16 § i den gällande naturvårdsförordningen. I 16 § i naturvårdsförordningen föreskrivs att affischer och reklam för vissa tillställningar får placeras ut tidigast en månad före tillställningen och att de ska avlägsnas inom en vecka efter tillställningen. Enligt motiven till propositionen kommer 36 § i naturvårdslagen att ses över i samband med förberedelserna för det aktuella lagförslaget. I den föreslagna lagen finns ingen bemyndigandebestämmelse och utskottet anser det även i övrigt vara tydligare om också den förklarande bestämmelsen i 16 § i naturvårdsförordningen tas in i 2 mom.

Det har påpekats för utskottet att myndigheterna i olika delar av landet har olika tillämpningar av anvisningarna om annonsering. I vissa fall krävs det till och med att affischer om återkommande tillställningar som sommarteaterföreställningar måste tas bort inom ett dygn efter föreställningen. Till exempel sommarteateraffischer och andra affischer för kortvariga och återkommande tillställningar kan med stöd av den föreslagna bestämmelsen placeras ut på ett förnuftigt sätt under den tid som evenemanget pågår. Enligt utskottet är det viktigt att efterlevnaden av bestämmelsen övervakas och att myndigheterna i förekommande fall meddelar anvisningar om en samordnad tolkning av reklam och annonsering.

Utskottet har ändrat momentet i enlighet med detta.

55 §. Sakägare vid landsvägsförrättning samt ersättning av miljöskador.

Utskottet föreslår att begreppet sakägare ska samordnas med samma begrepp i förvaltningslagen (434/2003). I så fall avser sakägare den som anhåller om förrättning och någon annan person vars rätt eller intresse förrättningen inte gäller. Utskottet har följaktligen strukit kravet att en förrättning direkt ska gälla en persons rätt eller fördel. Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.

56 §. Besittningstagande.

Vid utfrågningen av de sakkunniga kom det fram att bestämmelsen om ersättning för kostnader vid avlägsnande eller flyttning av egendom är något otydliga. I sin beredning utgick kommunikationsministeriet från att markägarna åtminstone inte ska få sämre villkor. Följaktligen har det under beredningens gång varit självklart att kostnader för flyttning av egendom ska ersättas. Det finns inga planer på att ändra ersättningspraxis.

I 56 § 4 mom. utgår formuleringen från att parterna ska avtala om ersättning för kostnaderna när egendom avlägsnas. I 37 § 1 mom. i lagen om inlösning ingår en bestämmelse om kostnader för flyttning. Utskottet påpekar att ersättningar för kostnader när egendom avlägsnas från platsen redan nu är tryggade på en miniminivå i den gällande lagstiftningen. För att undvika oklarheter är det enligt utskottet ändå bäst att komplettera momentet med samma bestämmelse som ingår i 68 § 2 mom. i den gällande lagen om allmänna vägar (243/1954). Bestämmelsen blir 5 mom. i paragrafen.

För konsekvensens skull föreslår utskottet att ordet flyttning också läggs till i 4 mom.

Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.

64 §. Förutsättningar för ägoreglering.

  Med hänvisning till utlåtandet från grundlagsutskottet föreslår kommunikationsutskottet att villkoren för ägoreglering i 2 mom. ändras. I stället för "medför betydande olägenhet" bör det stå "medför nämnvärd olägenhet". Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.

76 §. Värdetidpunkt och beaktande av förändringar i den allmänna prisnivån.

Utskottet har gjort en språklig precisering i 2 mom. Ändringen påverkar inte den svenska lagtexten.

86 §. Registrering av landsvägsförrättning .

Lantmäteriverket och kommunikationsministeriet har föreslagit att 86 § kompletteras med ett 2 mom. om partiell registrering. Enligt utskottet är det positivt att partiell registrering tillåts. Utskottet föreslår därför ett nytt 2 mom. med detta innehåll.

95 §. Indragning av biområde.

Med hänvisning till utlåtandet från grundlagsutskottet föreslår kommunikationsutskottet en precisering i 1 mom. med innebörden att biområden måste dras in när de inte längre behövs för det ändamål som de är inrättade för. Utskottet har ändrat paragrafen i enlighet med detta.

105 §. Ändringssökande.

Utskottet har gjort vissa språkliga justeringar i 2 och 3 mom. Ändringarna påverkar inte den svenska lagtexten.

106 §. Begränsningar i ändringssökandet.

I utlåtandet från grundlagsutskottet föreslås att 106 § 1 mom. preciseras med innebörden att plan i det aktuella lagrummet avser en generalplan med rättsverkningar eller en laga kraft vunnen detaljplan på samma sätt som det har gjorts i den gällande lagen.

Det har påpekats för utskottet att besvärsrätten måste prövas med hänsyn till vad som de facto har godkänts genom respektive plan. Landskapsplanen är en översiktlig plan över områdesanvändningen i respektive landskap. Den innehåller grundläggande lösningar visavi samhällsstrukturen och områdesanvändningen. I landskapsplanen avgörs bl.a. behovet av vägar och vägarnas placering i stora drag, alltså den korridor som vägen ska gå genom. Den slutliga placeringen av vägen klarnar gradvis allt medan planläggningen och vägplaneringen fortskrider. Detta innebär också att besvärsrätten kvarstår i fråga om den exakta placeringen av vägen och de anknytande tekniska lösningarna trots att vägen kanske inte finns på den plats som föreslås i landskapsplanen. I besvärsskriften får sökanden dock inte hänvisa till att vägen är onödig när vägen en gång har föreslagits och behovet utretts i samband med landskapsplanen. I och med att landskapsplanen också anger vägens placering i stora drag går det inte att besvära sig över en vägsträckning som passerar vägen från den andra sidan av en by. I själva verket kan man inte ha någon större framgång med överklaganden som tar fasta på undantag från planen, eftersom vägplaneringen måste grunda sig på en plan med rättsverkningar och en vägplan inte kan godkännas i strid med en plan. Om det däremot vid planeringen av en väg går att visa att planen har en felaktig lösning måste frågan utredas vid en kontroll.

Vidare kan den slutliga placeringen av en väg också avvika från vägsträckningen i generalplanen. I takt med att sträckningen klarnar kvarstår således besvärsrätten i fråga om placeringen av vägen trots den vägsträckning som föreslås i generalplanen. I detaljplaner anges de tekniska lösningarna för vägar vanligen inte särskilt exakt. Besvärsrätten kvarstår också i detta fall oavsett vad som ingår i detaljplanen.

Enligt utskottet är det bättre om typiska problem för respektive planer avgörs på sin respektive nivå när de enligt lagförslaget inte kan överklagas. Landskapsplaner skiljer sig i detta hänseende inte från övriga plannivåer om man tar hänsyn till vilka frågor som de facto avgörs i landskapsplanen. Med hänvisning till detta anser utskottet att besvärsrätten kan undantas de frågor som avgörs i landskapsplanen. Dessutom bör det noteras att landskapsplanen vanligen är den första planen där viktiga vägsträckningar undersöks. Ofta är landskapsplanen också den enda planen för området. Med hänvisning till detta anser utskottet att paragrafen bör godkännas i enlighet med propositionen.

109 §. Närmare bestämmelser.

Utskottet har lagt till direktivnumret i 2 mom.

110 §. Ikraftträdande.

På förslag av kommunikationsministeriet föreslår utskottet att lagen träder i kraft den 1 januari 2006. Utskottet har ändrat 1 mom. i enlighet med detta.