Motivering
Bildningsutskottet behandlar här utfallet av de förslag
som lämnats av arbetsgruppen (TAISTO II) som utrett utbildningsdimensioneringen, fostran
till företagsamhet samt konstnärernas sociala
trygghet, beskattning och sysselsättning.
Prognostisering av utbildningsbehovet och dimensionering av
utbildningen
Genom att prognostisera utbildnings- och kompetensbehovet försöker
man få fram information om hurdana kunskaper som kommer
att behövas i arbetslivet i framtiden och hur behovet kan
bemötas med hjälp av utbildning. Målet är att
det ska finnas tillräckligt med rätt slags kompetens
att tillgå på arbetsmarknaden. Den kvantitativa
prognostiseringen av utbildningsbehovet förbättras
i samråd mellan myndigheter, regionala organisationer och
utbildningsarrangörer. Statsrådets nätverk
för prognostisering bl.a. samordnar och utvecklar prognostiseringen
samt förbättrar samarbetet mellan de olika aktörerna.
Den 4 december 2003 godkände statsrådet planen
för utveckling av utbildning och forskning 2003—2008
och beslutade samtidigt om målen för utbildningsutbudet
2008 enligt sektor, utbildningsområde och språkgrupp.
Målen för utbildningsutbudet utvärderas
utifrån utvecklingen i samhället, ekonomin och
arbetskraften samt revideras vid behov genom ändringar
i utvecklingsplanen. En viktig utgångspunkt är halvtidsutvärderingen
av arbetsministeriets projekt Arbetskraft 2025. Enligt nya beräkningar behövs
det ett mindre antal nya studerande än tidigare inom den
grundläggande yrkesutbildningen i naturbruk, teknik och
trafik. Fler studerande behövs i synnerhet inom universitetsutbildningen
i förvaltning och handel, den grundläggande utbildningen
i social- och hälsovård samt all slags humanistisk
och pedagogisk utbildning. Det bedömdes dock att de senaste årens
möjligheter att prognostisera arbetskraftsutvecklingen
på lång sikt är förknippade
med många osäkerhetsfaktorer som borde utredas mer
noggrant vid beredningen av målen för utbildningsutbudet
för 2012. Sådana är bl.a. produktivitetsmålen
för den offentliga sektorn och de verkningar de har på personalen
samt den pågående kommun- och servicestrukturreformen. Slutsatsen är
att utvärderingen inte ger anledning att ändra
de nybörjarplatsmål för 2008 som uppställts
i utvecklingsplanen.
Utbildning och kunskaper är viktiga faktorer för
produktiviteten och den ekonomiska utvecklingen, likaså när
det gäller samhällets förmåga att
skapa förutsättningar för välfärd.
Konkurrenskraften, internationaliseringen, den ökande fritiden
och i synnerhet den åldrande befolkningen är faktorer
som väsentligt inverkar på utbildningsbehovet
och därför bör utvärderas på grundval
av detta. Utbildningen bör ge de studerande s.k. substantiella
kunskaper och färdigheter såväl som beredskap
att förstå främmande språk och
kulturer samt att behärska allt mer komplexa helheter och
interaktiva situationer. De internationella studieprogrammen bidrar
för sin del till att Finland får mer utländsk
arbetskraft.
Vid behandlingen av utbildningsdimensioneringen begärde
utskottet utlåtanden av alla landskapsförbund.
Det är klart att landskapens konkurrenskraft bygger på ett
starkt kunskapsunderlag. Att det är svårt att
prognostisera det kvantitativa utbildningsbehovet beror på att
landskapen har mycket olika behov till följd av den finländska
befolknings- och arbetsplatsstrukturen och dess utveckling. Landskapsförbunden
anser bl.a. att undervisningsministeriets planer på att koncentrera
nybörjarplatserna till landskapen med minskande befolkning
för att göra utbildningsutbudet mångsidigare
där kommer att leda till en ohållbar situation
i de landskap som har befolkningstillväxt. Bristen på nybörjarplatser,
i synnerhet inom yrkesutbildningen, kommer att förvärras
ytterligare och allt fler unga kommer att välja att inte
alls utbilda sig. Visserligen måste man ordna utbildning
i vissa branscher i de landskap där befolkningen minskar,
i syfte att garantera tillgången till arbetskraft i de
branscherna. Ett exempel är lärarutbildningen,
som måste ordnas för att det ska gå att
rekrytera lärare överallt.
Utskottet instämmer i påpekandet i några
utlåtanden att utbildningen bör dimensioneras
i allt högre grad på grundval av regionala bedömningar.
Den ökande omsättningen i arbetslivet och de betydande
strukturella förändringarna gör att utbildningen
måste prognostiseras och dimensioneras regionalt. Utbildningsutbudets
validitet är helt klart en regional konkurrenskraftsfaktor.
Enligt utredning ger samarbetet för att kartlägga
utbildningsbehovet goda resultat på vissa håll.
Den allmänna uppfattningen som utskottet fick vid utfrågningen
av sakkunniga var att samarbetet trots det bör utökas,
intensifieras och fördjupas. I fråga om landskapens
och den regionala ekonomins utveckling har parterna i sin dialog
inte i tillräcklig grad beaktat olikheterna mellan landskapen
när det gäller tillväxtutvecklingen,
branschernas uppbyggnad och förändringarna i den
eller landskapens målsättning. Undervisningsministeriet
och beslutsfattarna på riksnivå har för
sin del i uppgift att samordna utbildningsbehoven och -dimensioneringen
enligt åldersstruktur och riksomfattande faktorer. Utbildningsutbudets
kvantitet bör också vara flexibel så att
möjligheterna till utbildning består fastän
situationen förändras. I dagsläget då utbildningsarrangörerna är
kringspridda på fältet är det svårt
att åstadkomma några förändringar. Det
får inte bli så att den enskilda utbildningsarrangören
bara bevakar sina egna intressen, utan prognostiseringen måste
gå ut på att hela områdets utveckling
ses över i samråd mellan alla parter så som
utbildningsexperter, representanter för arbetslivet och
den offentliga sektorn.
Utskottet har också blivit uppmärksammat på att
utbildningen på andra stadiet bör dimensioneras
med beaktande av både yrkes- och gymnasieutbildning. För
att utbildningen ska bli mångsidigare bör samarbetsmöjligheterna
effektiviseras och utökas. Även i detta sammanhang är
utbildningsbehoven väsentliga. Andelen utbildning inför
fristående examina bör höjas. Läroavtalsutbildning
lämpar sig också för en del ungdomar. Även
om behovet av utbildning på ungdomsstadiet minskar på vissa
håll, ökar behovet av vuxenutbildning i form av
omskolning och fortbildning.
Ett förslag är också att universitetsutbildningen
inte ska dimensioneras på grundval av antalet nya studerande
i förhållande till det s.k. högskoleområdets
egen ungdomsårsklass. Då undervisningsministeriet
nu sätter nybörjarplatserna i relation till högskoleområdena
kan det ge en felaktig bild av utbildningsutbudet och de ungas chanser
att bli antagna vid universiteten. Detta på grund av att
utbildningsutbudet och ansökan är riksomfattande.
Dessutom föreslås det att planen för
utveckling av utbildning och forskning 2007—2012 ska innehålla
riksomfattande mål för nybörjarplatserna
enligt utbildningssektor och -bransch. Det anses vara motiverat
bl.a. därför att läroinrättningarna
då mer effektivt kan planera sitt utbud. Till de skolor
som planerar sin verksamhet enligt elevantal är nybörjarmålen
nämligen en effektiv signal om i vilken riktning utbildningen bör
styras.
Fostran till företagsamhet
Enligt regeringsprogrammet ska företagsamhet främjas
på olika utbildningsnivåer och bli ett mer lockande
alternativ i valet av yrkesbana. Det sörjs för
att de utbildningspolitiska projekten tar de små och medelstora
företagens behov i beaktande. I entreprenörskapsutbildningen
och rådgivningen till företagare fästs
särskild vikt vid stödet till företagare
som anställer sina första arbetstagare. Företagarnas
möjligheter till läroavtalsutbildning förbättras.
Politikprogrammet för företagsamhet består
av fem delområden: företagarfostran och företagarinformation,
grundande av företag samt företagens tillväxt
och internationalisering, skatter och avgifter som inverkar på företagsverksamheten,
företagsamhet i regionerna, författningar gällande
företag och verksamheten på marknaden.
Enligt planen för utveckling av utbildning och forskning
2003—2008 behövs det ny företagsamhet
för att servicenivån i välfärdssamhället ska
kunna bibehållas. Fostran till företagsamhet som
ett genomgående tema i hela utbildningssystemet och en
positiv inställning till företagsamhet lägger
grunden till entreprenörskap. I syfte att stödja
entreprenörskap vidtas åtgärder för
att stärka samverkan mellan utbildning och arbetsliv, förbättra
kunskapen om företagsamhet bland lärare och studiehandledare
samt utveckla undervisningens innehåll och undervisningsmetoderna
i all utbildning.
Undervisningsministeriet har som mål att utveckla en
riksomfattande och regional företagsamhetskultur och en
allmänt positiv inställning, främja inre
och yttre företagsamhet, förbättra företagarnas
och företagens verksamhet samt stödja generationsväxlingar.
Vid utfrågningen lyfte de sakkunniga fram att den allmänna
uppfattningen i skolorna är att företagsamhet
och fostran till företagsamhet är s.k. yttre företagsamhet
och inte en metod som aktivt används i utbildningen. Det är
heller inte vanligt att man ser företagsamheten som ett
sätt att upptäcka eller dra nytta av sina egna
starka sidor. En sådan inre företagsamhet kunde
hjälpa framtida anställda och eventuella framtida
företagare att bemöta de utmaningar som de ställs
inför.
Fostran till företagsamhet kan få sin början redan
i dagvården genom att tyngdpunkten läggs på självständighet,
ansvar och självstyrning. Det blir sedan en princip i all
utbildning, allt från förskola och grundläggande
utbildning till yrkeshögskola och universitet. Det är
viktigt att den grundläggande lärarutbildningen
innehåller studier i fostran till företagsamhet
och att lärarna regelbundet får fortbildning och
kan uppdatera sina kunskaper.
Finlands Kommunförbund har koordinerat det nationella
projektet Entreprenörskap i kommunerna (2000—2006),
som slutförs i slutet av innevarande år. Inom
ramen för projektet har det dagliga skolarbetets koppling
till företagsamhet förbättrats och stärkts
i grunderna för läroplanerna. Samarbetet mellan
skola och företag har intensifierats, begreppet entreprenörskap
klarlagts och stödjande metoder konkretiserats i utbildningen.
I den färska utvärderingen av projektet (i juni
2006) bedömdes de nationella åtgärderna
för att stödja entreprenörskap vara ganska
bra i allmänhet. De reviderade grunderna för läroplanerna,
fortbildningen i fostran till företagsamhet, materialet
och olika projekt utgör i bästa fall ett rätt
bra underlag för lärarnas arbete. Politikprogrammet
för företagsamhet bedömdes vara relativt
viktigt för arbetet i praktiken. Tack vare den ökade
riksomfattande debatten om företagsamhet och de förändrade
attityderna har diskussionen också tagit fart inom utbildningen.
Utskottet uppmärksammar att lärarnas arbete enligt
en enkät allt mer går ut på att uppmuntra eleverna
till självständigt arbete, vilket har gett upphov
till ett ökat intresse för och förändrade attityder
till företagsamhet. Kommunledningen bedömdes fortfarande
vara lite negativt inställd. Det kommer att vara en utmaning
i fortsättningen.
Utskottet ser det som viktigt att de som arbetar med undervisning
fortsättningsvis får bättre kännedom
om arbets- och näringslivet. Det förutsätter
att beslutsfattarna och andra påverkare både på ett
lokalt och riksomfattande plan arbetar för företagsamhet
på gräsrotsnivån. I det här sammanhanget är
det av största vikt att intensifiera samarbetet och skapa
nätverk mellan utbildning och näringsliv. Fostran
till och inövningen i företagsamhet bör
greppas som en större helhet och ett vardagligt inslag
i utbildningen samt som en verksamhetsmetod för att bemöta de
framtida utmaningarna i samhället.
Utfallet av förslagen från arbetsgruppen (TAISTO
II) som utrett konstnärernas sociala trygghet, beskattning
och sysselsättning
Konstnärernas sociala och ekonomiska ställning har
utretts av tre arbetsgrupper under de senaste tio åren.
Dessa s.k. TAISTO-kommissioner har lämnat ett flertal förslag
om hur konstnärernas sociala och ekonomiska ställning
kunde förbättras samt hur de frågor som
gäller social trygghet och beskattning kunde lösas.
Förslagen har allmänt taget ansetts vara bra men
har inte i tillfredsställande utsträckning kunnat
drivas framåt p.g.a. den knappa finansieringen. Enligt
uppgift har det varit svårt att bereda några åtgärder
också därför att det i många
fall behövs samarbete mellan förvaltningsområdena.
I fråga om vissa förslag har förvaltningsområdena
inte uppnått samförstånd t.ex. om vem
som ska ansvara för eller finansiera åtgärderna.
TAISTO II-kommissionen försökte hitta gemensamma
modellösningar för flera konstarter. Därför
gällde förslagen mestadels anvisningar om myndighetspraxis
samt ändringar i lagstiftningen eller tillämpningen
av den. Frågor som speciellt lyftes fram var konstnärernas
sysselsättning och företagsamhet samt pensioner
och utkomstskydd vid arbetslöshet. I synnerhet fokuserade
kommissionen på förhållandet mellan stipendier
och social trygghet. Därför tillsatte social-
och hälsovårdsministeriet år 2003 en
arbetsgrupp med uppgift att utreda den sociala tryggheten för
dem som lever på stipendier. Arbetet har äntligen
gått framåt så långt att regeringen enligt
utredning överlämnar en proposition till riksdagen
i tid för att lagstiftningen ska kunna träda i
kraft i början av 2007.
Utskottet vill se att snabba åtgärder vidtas
för att klarlägga konstnärernas arbetsrättsliga
ställning samt förbättra sysselsättningsutsikterna
och den sociala tryggheten. Lösningarna ska ge konstnärerna
en jämlik ställning i relation till andra yrkesgrupper
och beakta särdragen i de olika typerna av konstnärligt
arbete. Utskottet tar detaljerat ställning till förslagen
om pensionsskyddet för stipendiater när propositionen
behandlas under höstsessionen 2006.
Riksdagens uttalanden
På grundval av erhållen utredning anser utskottet
att följande i berättelsen relaterade åtgärder utförda
med anledning av riksdagens uttalanden är tillräckliga
eller annars har blivit obehövliga:
-
Erkännande
av examina, RP 248/1996 rd (s.
180)
-
Undervisningen för de gravt handikappade, RP
159/1996 rd, uttalande 2 (s. 194)
-
RP 86/1997 rd, uttalande
2, 4, 5 och 7 (s. 194-196)
-
Effektivering av utvärderingsarbetet på kommun-
och skolnivå, Rådet för utbildningsvärdering,
svenskspråkig verksamhet, RP 135/2002
rd, uttalande 2 (s. 204)
-
Morgon- och eftermiddagsverksamheten för skolbarn,
RP
57/2003 rd (s. 207)
-
Revideringen av universitetslagen, RP 10/2004
rd, alla uttalanden (s. 207)
-
Stöd för skolresor, RP
97/2004 rd (s. 209).