Allmänt
Kulturutskottet konstaterar att skuldsättningen inom de offentliga finanserna med påföljande anpassningsåtgärder ställer upp strikta förbehåll för verksamheterna inom undervisnings- och kulturministeriets ansvarsområde. Jämlika utbildningstjänster av hög kvalitet från småbarnspedagogik till högskola måste tillförsäkras alla också när resurserna minskar. Anpassningen av verksamheten och ekonomin sker genom strukturella reformer och genom ökad produktivitet och effektivitet i utbildningssystemet, särskilt genom spetsprojektet för utbildning och kompetens.
I överensstämmelse med regeringsprogrammet görs det inte någon indexhöjning av statsandelarna för 2018.
Kulturutskottet finner det ytterst positivt att klientavgifterna för småbarnspedagogik föreslås bli sänkta från och med början av nästa år. Reformens totala effekt är cirka 70 miljoner euro. Avgifterna för familjer med låga och medelstora inkomster sjunker och syskonrabatten för ett andra barn stiger till 50 procent. Regeringen inleder också ett försök med avgiftsfri småbarnspedagogik för femåringar i samarbete med kommunerna.
Tilläggsfinansieringen på 25 miljoner euro för att stärka jämlikheten inom småbarnspedagogiken och stöda skolor på krävande områden är mycket viktig, anser utskottet. Utskottet understöder att införandet av ny pedagogik och lärandemiljöer påskyndas, att försöks- och utvecklingsarbetet i skolorna stöds och att lärarnas kompetens stärks. År 2018 inriktas spetsprojektmedel om sammanlagt 24 miljoner euro för att främja digital kompetens samt språkförsök och tillgången på grundläggande konstundervisning.
Kulturutskottet vill betona vikten av att förnya gymnasieutbildningen.
Läroanstalterna för fritt bildningsarbete kan från och med nästa år genomföra en ny integrationsmodell för invandrare med fokus på läs- och skrivförmåga i överensstämmelse med integrationsplanen och studier i finska/svenska på ett flexibelt sätt. För genomförandet av utbildningen anvisas 4,9 miljoner euro.
Kulturutskottet konstaterar att reformen av yrkesutbildningen träder i kraft vid ingången av 2018, då lagstiftningen, finansierings- och styrsystemen samt examenssystemet för utbildningen ses över. Samtidigt ska den examensinriktade arbetskraftsutbildningen och en del av den arbetskraftsutbildning som inte leder till examen flyttas över till undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Därför höjs anslagen för yrkesutbildning under undervisnings- och kulturministeriets huvudtitel med 50,7 miljoner euro. Utskottet ser det som viktigt att det för nästa år föreslås en extra satsning på 15 miljoner euro för att stöda genomförandet av yrkesutbildningsreformen. För att minska ungdomsarbetslösheten och svara på kompetensbehoven ökas utbudet av yrkesutbildning med 1 000 studerandeår. Kostnaderna för detta uppgår till 9,4 miljoner euro.
Det är nödvändigt, menar utskottet, att genomförandet av yrkesutbildningsreformen och genomförandet av utbildningen följs upp på bred front i överensstämmelse med de uttalanden om uppföljning som riksdagen har godkänt.
Inom högskola och forskning främjas kvalitet, genomslag och internationell inriktning i fråga om utbildning och forskning. För att främja nätverksbaserat samarbete mellan universiteten föreslås ett tilläggsanslag på 2 miljoner euro och för att svara mot behovet av högskoleutbildad arbetskraft i regioner med en positiv strukturomvandling föreslås ett anslag på 6 miljoner euro. Utskottet anser det vara ytterst behövligt att antalet utbildningsplatser för universitetsutbildade barnträdgårdslärare höjs. För utveckling av personalens struktur inom småbarnspedagogiken föreslås ett tillägg på 5 miljoner euro för 2018.
Utskottet vill betona att det också satsas på toppforskning och forskningens genomslag i budgetpropositionen. Finlands Akademi föreslås få en bevillningsfullmakt på 25 miljoner euro för 2018 för att inrätta de forskningskluster som ska bli flaggskepp för universitet och forskningsinstitut. Utskottets bedömning är att flaggskeppsprogrammet stärker topparna i den finländska vetenskapen och tillsammans med innovationsnätverken stöder forskningens genomslag i termer av att stödja samhällelig och ekonomisk tillväxt. Utskottet vill också betona betydelsen av övrig forskarinitierad forskning inom universiteten med tanke på innovationspotentialen.
Omsorgsfullt övervägda positiva satsningar i det rådande ekonomiska läget är utveckling av datahantering och högprestandaberäkning för 12 miljoner euro, reform av den grundläggande och kompletterande utbildningen för lärare för 23 miljoner euro och förbättring av kvaliteten på matematikundervisningen för 5 miljoner euro.
För rekapitalisering av yrkeshögskolorna och universiteten föreslås 70 miljoner euro och för yrkeshögskolornas FUI-verksamhet satsas 5 miljoner euro för att svara mot kompetensbehovet och utveckla arbetslivet i regionerna.
För studiestöd till studerande med familj förslås ett månatligt försörjartillägg på 75 euro; för det reserveras 10 miljoner euro. Behovet av anslag för bostadsbidrag under undervisnings- och kulturministeriets huvudtitel har minskat då studerande från och med den 1 augusti 2017 huvudsakligen kom att omfattas av det allmänna bostadsbidraget. Utskottet vill betona behovet av att följa upp konsekvenserna av bostadsbidragsreformen och ändringarna i studiestödet särskilt för försörjningen för studerande som har familj eller delar bostad.
För finansieringen av kultur och konst förslås sammanlagt 456,6 miljoner euro vilket är 6,7 miljoner euro mindre än i år. Av finansieringen utgör penningspelsverksamhetens vinstmedel 244,3 miljoner euro, vilket är 10,7 miljoner euro mer än i år. Kulturutskottet uttrycker sin allvarliga oro över att en växande andel av konsten och kulturen finansieras med penningspelsverksamhetens vinstmedel. Det är av primär vikt för aktörerna inom konst och kultur att finansieringen är så stabil som möjligt, så att verksamheten kan planeras på flera års sikt. Att den statliga finansieringen, som är livsviktig för konst och kultur, i tilltagande utsträckning binds till avkastning från penningspel medför ett osäkerhetsmoment uttryckligen vad gäller finansieringsnivåns kontinuitet.
Av ökningen av vinstmedlen från penningspelsverksamhet som används för konst och kultur lösgörs 10 miljoner euro ur fonden för outdelade vinstmedel, och av det ska en miljon euro användas för att planera en ombyggnad av Finlands Nationalteaters lilla scen och tre miljoner euro för anslagsöverföringar till arbets- och näringsministeriets huvudtitel för att finansiera en stimulansordning för den audiovisuella branschen. Dessutom görs ur fonden för outdelade vinstmedel en donation på sex miljoner euro till Finsk-estniska kulturstiftelsens kapital. Utskottet stöder de här satsningarna.
Tack vare spetsprojektet kan konst och kultur bli mer tillgänglig för alla. Utbudet av grundundervisning i konst och annan konst- och kulturverksamhet utökas med handledd klubbverksamhet och kultur för barn i skolorna. Principen om en procent till konsten utvidgas till icke visuella konstgrenar och ska täcka in användningen av konst- och kulturtjänster inom social- och hälso- och sjukvården. För denna verksamhet reserveras 2018 totalt 2,6 miljoner euro.
Kulturutskottet anser att spetsprojektet En timme motion om dagen är en viktig del av spetsprojekten i regeringsprogrammet. Dessutom fortsätter försöken i läroanstalter på andra stadiet. För projektet används 2018 spetsprojektsfinansiering på 7 miljoner euro.
Utskottet anser det vara ytterst viktigt att verkstadsverksamhet för unga och uppsökande ungdomsarbete stöds som en del av spetsprojektet Ungdomsgarantin ändras i riktning mot en kollektiv garanti.
Jämlik småbarnspedagogik och grundläggande utbildning för alla
Den allmänna bilden i ljuset av forskningen
Kulturutskottet har utfrågat sakkunniga på bred front om nivån på småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen, uppnådda resultat i inlärning och annat och till dem relaterade regionala och andra skillnader. Debatten om skillnader i studieresultat har fått ny fart av vårt lands försämrade resultat i den internationella Pisa-utvärderingen. Finlands aktuella utmaning är de trender som också identifieras i propositionen och som gäller att studieresultaten segregeras och försvagas och att deltagandet i småbarnspedagogik ligger på en låg nivå internationellt sett.
Positivt i de senaste Pisa 2015-resultaten är att Finland fortfarande hör till toppländerna bland de deltagande länderna och att vår placering fortfarande är förhållandevis god särskilt jämfört med OECD-länderna. Kunskaperna i naturvetenskap placerade sig tredje bäst bland OECD-länderna och i fråga om läsfärdigheter är de finländska ungdomarna fortfarande till de främsta. Den nedgående trend i matematik som konstaterades vid de föregående Pisa-undersökningarna har fortsatt, men nedgången är nu långsammare och försämringen i läsfärdigheter har stannat av. Ungdomar med invandrarbakgrund klarar sig bättre än förr och de svenskspråkiga elevernas kunskaper i förhållande till de finskspråkiga har förbättrats. Enligt undersökningen har vi fortfarande goda lärare och skolor och resultaten visar inte på några faktorer i skolornas eller lärarnas verksamhet som skulle kunna förklara den långvariga försämringen i kunskapsnivå.
En närmare granskning visar att även om skillnaderna mellan skolorna i vårt land enligt undersökningen är mycket små i ett internationellt perspektiv, verkar skillnaderna mellan de bästa och sämsta skolorna öka. Också nivån i toppskolorna har enligt undersökningarna sjunkit i Finland och exempelvis nivån i de framgångsrikaste skolorna i naturvetenskap är i Finland nästan densamma som i skolorna i OECD-länderna i genomsnitt. Undersökningsresultaten visar på en särskilt stark sjunkande trend i matematik. Där motsvarar minskningen i kunskapspoäng ungefär ett läsårs studier. Denna iakttagelse bekräftas av IEA:s undersökning TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study) som gällde elever i årskurs fyra. Undersökningen visar att en allt större del av eleverna inte ens når de minimikunskaper som behövs för att klara sig i de fortsatta studierna, arbetslivet och till och med i vardagen. Bland eleverna med svaga framgångar är pojkar överrepresenterade. Enligt erhållen bedömning lämnar upp till 6 000 pojkar årligen grundskolan med ytterst svaga läsfärdigheter.
Kännetecknande för segregeringen är att skillnaderna i regionala studieresultat ökar till följd av utsatthet. Så sent som i slutet av 1990-talet ökade skillnaderna i regel genom att de välbärgade profilerade sig, men under de senaste tjugo åren har skillnaderna börjat öka särskilt i de utsattas del av fördelningen. I fråga om utsatthet i regionerna betonas två nationella periferier: de stora glesbygderna i östra och norra Finland samt städernas tätnande kärnor av utsatt befolkning. Exempelvis i skolorna i Helsingfors är variationen mellan elevområden i fråga om välbärgade och utsatta lika stor som variationen mellan kommunerna i hela Finland. Det finns fler barn med varierande bakgrund och sociala problem inom vissa områden, vilket ställer skolor och daghem inför nya utmaningar. I dessa områden uppstår lokala nischer av utsatthet och exempelvis en ensidig koncentration av befolkning med invandrarbakgrund.
Utöver skillnaden mellan skolor i samma kommun har undersökningarna också tagit fasta på betydande skillnader i kunskaper mellan olika klasser i samma skola. De har enligt undersökningarna ökat kraftigt och är för närvarande betydligt större än i de andra nordiska länderna. Denna utveckling har förklarats bland annat med ett inofficiellt system med nivåkurser som har bildats i skolorna och där eleverna enligt sin prestationsnivå styrs till parallellklasser på olika nivå. Elevvalet till olika specialklasser har betonat elevernas tidigare prestationsnivå och test. På grund av åtstramade resurser finns det samtidigt mindre utrymme för att på traditionellt vis ge särskilt stöd till vissa elever direkt i samma grupp. Dessutom kan integrationen av specialelever i vanliga elevgrupper enligt undersökningen vara en orsak till att denna modell med klasser på olika nivå har blivit mer allmän.
För att få en helhetsbild är det viktigt att också ta till sig de faktorer där undersökningsresultaten inte ger ett entydigt svar i fråga om orsak och verkan.
Den empiriska forskningen ger ingen entydig förklaring till sambandet mellan gruppstorlekar och inlärning. Gruppstorlekarna kan variera av många orsaker, eftersom grupperna lätt blir små på små orter. I stället för gruppstorlekarna bör man enligt forskarna diskutera hurdan pedagogik som fungerar i små respektive stora grupper.
På grundval av empirisk forskning kan man inte heller dra några slutsatser om vilken inverkan sparbesluten för utbildningen har haft eller hur utvecklingsprojekten påverkar undervisningens kvalitet. För det första har det gått alltför kort tid för att några slutsatser ska kunna dras. En annan orsak är att omställningarna i utbildningssystemet inte är ett hermetiskt laboratorium där olika variabler skulle kunna kontrolleras. Omställningarna berör på något sätt alla, vilket gör att det inte finns en ”nollhypotes” att jämföra förändringarna med. Undervisningens kvalitet påverkas också av otaliga andra faktorer såsom ort, lärarkårens struktur, eleverna och deras föräldrar och även slumpen.
Kulturutskottet anser att de nämnda forskningsresultaten är ytterst allvarliga både på individuell nivå för de unga som inte når den erforderliga kunskapsnivån och för vårt lands sammantagna kompetenspool, eftersom framtidens arbete och agerande i medborgarsamhället i allt högre grad kräver mångsidig kompetens och förmåga att ständigt skaffa nya kunskaper. Utskottet vill understryka att trenden med svagare studieresultat behöver utredas på bred bas och att lösningar måste hittas. Den socioekonomiska bakgrundens inverkan på studieresultaten har redan bekräftats genom forskningsresultat.
Utskottet understryker också att attityderna inom familjerna är av betydelse. Undersökningar visar att en positiv attityd till utbildning och tro på vikten av utbildning för framgång i livet hos föräldrarna nedärvs till barnen.
Kulturutskottet konstaterar att utbildningssystemet är det enda systemet i samhället som öppnar nya framtidsmöjligheter för medborgarna. Därför är jämlikhet i utbildningsmöjligheter som samhällsmål en grundpelare i ett demokratiskt och öppet samhälle. Däremot är jämlikhet i fråga om studieresultat en mer sammansatt fråga, eftersom det finns skillnader mellan människor såväl i fråga om inlärning som förmåga. Men utbildningssystemet ska inte öka dessa skillnader utan jämna ut dem så att var och en har möjligheter att ta sig fram i livet. Pisa-resultaten visar att den utbildningspolitiska linje som Finland valt har fungerat skäligen väl. Därför är det fortfarande förnuftigt att iaktta samma linje. Ett litet folk har inte råd att förlora en enda medborgare genom utslagning.
Utskottet vill betona att när det gäller att utveckla jämlika möjligheter är det i fortsättningen bekämpningen av så kallade nedgående spiraler och utslagning som bör betonas. Vi behöver socialpolitiska lösningar exempelvis för att eliminera fattigdom bland barnfamiljer, åtgärder relaterade till stadsplanering för att förhindra lokal segregering, långsiktiga lösningar för att stärka den grundläggande finansieringen av utbildningen och omsorgsfullt övervägda evidensbaserade separata bidrag i enlighet med modellen med positiv diskriminering för att utveckla verksamheten i skolor som arbetar i svåra förhållanden.
Den grundläggande utbildningen
Målen för regeringens program Den nya grundskolan är elevorientering, kompetenta lärare och en öppen och samverkande kultur. Tutorlärare stöder den pedagogiska förnyelsen, introduktionen av nya läroplaner och utvecklingen av kollegernas kompetens.
Utbildningsstyrelsen beviljade ett specialunderstöd på 7,5 miljoner euro för tutorlärarverksamheten 2016. Nästan 80 procent av utbildningsanordnarna sökte finansieringen. Verksamheten inleddes våren 2017. Hösten 2017 finns det cirka 8 miljoner euro att söka och dessutom finns det 1,8 miljoner euro i regionala koordinerings- och utvecklingspengar.
Programmet för att utveckla lärarutbildningen och lärarnas kompetens tilldelas sammanlagt 60 miljoner euro. Genomförandet av utvecklingsprogrammet och projekten för lärarutbildning inleddes 2017. Verkställandet stöds med ett anslag på 15 miljoner euro till de högskolor som ordnar lärarutbildning.
För försöket med att tidigarelägga språkundervisningen söks projekt vars mål är att finna nya arbetsmodeller för att utnyttja barnens förmåga till tidig språkinlärning samt att motivera och engagera eleverna. Ett fokusområde är också verksamhet relaterad till språkinlärning i småbarnspedagogik, förskola eller grundläggande undervisning i syfte att tidigarelägga och utveckla språkinlärningen. För detta spetsprojekt avsätts 10 miljoner euro 2017–2018.
Ungefär en fjärdedel av Finlands kommuner deltar genom regeringens spetsprojekt i försök med att tidigarelägga språkundervisning. Ett syfte är att skapa ett rikstäckande fortbildningsprogram som stödjer projektet. Spetsprojektet har enligt erhållen utredning först inletts på lokal nivå. Vidare genomförs 2018 ett försök med det andra inhemska språket i enlighet med regeringsprogrammet.
Regeringen beslutade vid sin halvtidsöversyn i april 2017 inleda 19 nya åtgärder för att främja barns och ungas välbefinnande, förebygga utslagning och minska mängden unga som står utanför utbildning och arbetsliv. I åtgärderna ingår en utredning av behoven att utveckla specialundervisningen. Utredningen genomförs inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet och gäller småbarnspedagogik och förskola och grundskola.
Arbetsgruppen för utveckling av krävande särskilt stöd, som tillsattes av undervisnings- och kulturministeriet, publicerade sin slutrapport (Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2017:34) i september 2017. Enligt rapporten finns det i Finland cirka 10 000 förskole- och grundskoleelever som årligen behöver krävande särskilt stöd i inlärningen och skolgången. För att elevernas rättigheter ska kunna tillgodoses rättvist i hela landet, föreslår arbetsgruppen i sin rapport tolv åtgärder för att utveckla den grundläggande undervisning och skolgång som ordnas av bland annat sjukhus, kommuner och samkommuner och anstalts- och specialskolor.
Kulturutskottet lägger stor vikt vid de ovan konstaterade projekten och satsningarna. Utskottet understryker att finansieringen bör permanentas för dokumenterat goda projekt såsom tutorlärarverksamheten. Utskottet framhåller också att den omfattande projektfinansieringen bör göras mer förutsägbar, långvarig och enklare att söka. Alla kommuner har inte tillräckligt med administrativ personal för att fylla i de delvis svårbegripliga ansökningarna. Att förenkla ansökningsförfarandet skulle redan i sig öka den regionala jämlikheten.
Användningen av anslag för positiv särbehandling.
Syftet med anslaget för så kallad positiv särbehandling är enligt utredning att förebygga anhopning av sociala problem och att öka den utbildningsmässiga jämlikheten och den sociala balansen mellan olika regioner. Samtidigt främjas elevernas fysiska, psykiska och sociala välbefinnande. Erfarenheterna av positiv särbehandling är enligt utredning uppmuntrande. Helsingfors stad har till exempel sedan 1990-talet beviljat skolor i stadsdelar med sämre framgång stöd genom finansiering för positiv särbehandling. Finansieringen har tilldelats skolor som arbetar i svåra förhållanden. Då syftar man exempelvis på låg utbildningsnivå eller fattigdom bland områdets vuxna eller på en stor andel elever med utländskt modersmål. Stödinsatsernas genomslag har yttrat sig i hur stor andel av eleverna som fortsätter sina studier direkt efter grundskolan.
År 2016 förenades statsbidragen för jämställdhet och mindre elevgrupper i statsbudgeten. År 2016 beviljades understöd för åtgärder som främjar jämlikhet inom utbildningen, utvecklande av kvaliteten på specialundervisningen inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen och anställning av skolgångsbiträden i anknytning till det och för att minska undervisningsgruppernas storlek, vilket inkluderade ett tillägg föreslaget av finansutskottet.
I 2016 års budgetproposition beviljades högst 7 645 000 euro till understöd för utvecklande av kvaliteten på specialundervisningen inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen och anställning av skolgångsbiträden i anknytning till det och högst 10 540 000 euro för åtgärder som främjar jämlikhet inom utbildningen. Finansutskottets tillägg till budgetpropositionen uppgick till 2 000 000 euro och gällde förbättring av den grundläggande undervisningens kvalitet.
För att öka åtgärdernas genomslag förenades det särskilda understödet för att sammantaget täcka åtgärder för att främja jämlikhet inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen, utveckla kvaliteten på specialundervisningen, med anknytning till det att anställa skolgångsbiträden och att minska undervisningsgrupperna så att högst 20 185 000 euro kunde sökas för åren 2016—2017. Understödet var avsett för förskoleundervisning och grundläggande undervisning. I budgetpropositionen för 2018 uppgår jämlikhetsunderstödet till sammanlagt ungefär 30 miljoner euro.
Kulturutskottet vill betona att det finns undersökningsresultat som visar att stöd baserade på positiv särbehandling har genomslag. För att förbättra genomslaget ytterligare bör kriterierna för utdelning av understöd granskas övergripande och ambitiöst i samband med besluten om utdelning, så att understöden faktiskt når de områden, skolor och elever som är i störst behov av stöd. Det är uppenbart, menar utskottet, att det behövs ytterligare studier för att reda ut hur stödet inriktas, vilka resultat det ger och hur de effektivaste stödformerna bör utvecklas. Enligt inlämnade sakkunnigyttranden bör stöd baserade på positiv särbehandling tas i bruk både nationellt och lokalt.
På grundval av inkomna yttranden vill utskottet betona att ett viktigt sätt att bekämpa segregation av skolorna och i synnerhet att stödja skolor i förfördelade områden är att stärka förtroendet för den egna närskolan. Förtroende för kvaliteten i närskolan sporrar familjer att välja sin närskola och minskar också segregationen i bostadsområdena. Bra närskolor förutsätter både satsningar på skolornas pedagogiska färdigheter och exempelvis insatser för att förebygga och åtgärda sociala problem och mobbning. För att stärka närskolorna krävs ett tätt samarbete mellan kommunens bildningssektor och markanvändningsplanering.
Vissa åtgärdsförslag till utskottet.
I de inlämnade sakkunnigyttrandena har kulturutskottet fått ta del av en stor mängd förslag till olika åtgärder som utöver finansieringen för positiv särbehandling bör vidtas för att garantera en jämlik grundskola för alla oavsett bostadsort och andra förhållanden.
Av dem bör man enligt utskottets bedömning särskilt betona förslaget att höja finansieringsnivån för grundläggande utbildning och förslaget att trygga att det treledade systemet för stöd för lärande och skolgång motsvarar elevernas behov. I yttrandena föreslås som mål att de ekonomiska satsningarna på den grundläggande undervisningen bör höjas till det nordiska genomsnittet, som Finland för närvarande är betänkligt långt ifrån. Kulturutskottet ser det som viktigt att avancera målinriktat för att höja finansieringsnivån.
Yttrandena betonar också att anslaget för flexibel grundläggande utbildning redan länge har legat kring 6 miljoner euro, medan behovet förutsätter större satsningar. En annan central förebyggande modell för att minska avhopp från skolan är den stödundervisningshandledning som gäller övergången mellan grundskola och andra stadiet.
Som ett led i att öka skolornas resurser har det föreslagits att samarbetet mellan olika organisationer (exempelvis ungdomsarbete, hälsovårdstjänster) ska utvecklas för att stödja eleverna. Internationellt och inom finländska utvecklingsprojekt har man också goda erfarenheter av att stödja skolorna och eleverna genom att komplettera skolpersonalen med nya yrkesgrupper såsom social- och ungdomsarbetare med specialisering på elevernas välbefinnande och aktivering.
Centrala är också de ändringar som föreslagits i syfte att precisera elevernas subjektiva rättigheter och trygga likabehandlingen i den grundläggande utbildningen. Rent allmänt har det framhållits att lagstiftningen om grundläggande utbildning är för vag för att kunna trygga att elevernas rättigheter genomförs och att den grundläggande utbildningen behandlar alla lika i hela landet. De vaga normerna i lagen om grundläggande utbildning och en övervakning baserad på angivarsystem samt övervakarnas bristfälliga befogenheter har gett anledning till ändringsförslag. Utskottet lyfter bland dessa förslag fram ett förslag om att Utbildningsstyrelsen kunde införa vissa kvalitetskriterier som binder utbildningsanordnarna. Utskottet ser det också som ytterst beaktansvärt att den grundläggande utbildningen saknar en för alla gemensam målsatt lärokurs (grundläggande lärokurs), det vill säga kriterier för godtagbar lärokurs. Varje elev bör tillförsäkras undervisning och stöd som garanterar att de kan fullgöra lärokursen med godkänt betyg. Utskottet ser det som viktigt att undervisnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen utvärderar huruvida förslaget om målsatt lärokurs är ändamålsenligt och genomförbart.
Yttrandena visar på att det behövs fler stödåtgärder för övergången till andra stadiet. Problemen vid övergången hör enligt yttrandena mer allmänt ihop med svårigheter att nå en tillräcklig kompetensnivå och brister i trestegsstödet för lärande och skolgång. Andelen elever som behöver ett starkare stöd har ökat ända sedan 1990-talet, men det konkreta stödet till eleverna (exempelvis specialundervisning och specialundervisning på deltid) har enligt yttranden ändå inte ökat i proportion. Förslaget om förlängd läroplikt hänför sig också dels till problemen med övergångsfasen, dels till mängden avbrutna studier på andra stadiet.
Det har också framställts en rad förslag som syftar till att stärka rektorernas och lärarnas arbetshälsa, utveckla skolans ledning, stödja professionell utveckling i skolan genom tillräcklig fortbildning och att minska nivåskillnaderna i lärarnas kunskaps- och färdighetsbas rent allmänt. I förslagen ingår önskemål om riktad fortbildning som gäller differentiering och stöd till eleverna i en heterogen grupp. Utskottet inser att utbildningsanordnarna i praktiken har väldigt olika resurser för att stödja och utveckla lärarnas kompetens. Det bidrar till att bryta ner grunden för en jämlik grundläggande utbildning och det bör i fortsättningen ägnas särskild uppmärksamhet.
Småbarnspedagogiken
Småbarnspedagogikens ställning.
Systemet för småbarnspedagogik har utvecklats stegvis under hela 2000-talet. Att förvaltningsområdet övergick från social- och hälsovårdssektorn till området för pedagogik och undervisning och att lagstiftningen om småbarnspedagogik samt grunderna för planen för småbarnspedagogik förnyades stärker småbarnspedagogikens ställning som den första etappen av det livslånga lärandet. Utöver den småbarnspedagogik som kommunerna ordnar ger stöd till privat vård och stöd till hemvård familjerna möjligheten att välja det lämpligaste sättet att utnyttja barnets rätt till småbarnspedagogik och vård. Utskottet ser positivt på att lagen om småbarnspedagogik betonar såväl barnets rättigheter som pedagogiken.
I ett internationellt perspektiv håller den finländska småbarnspedagogiken en hög nivå. Men samtidigt varierar utvecklingen och anordnandet av tjänsterna för småbarnspedagogiken bland annat beroende på skillnader i kommunernas ekonomiska situation och sysselsättningsläge och på geografiska skillnader. Finlands Akademis råd för strategisk forskning har finansierat forskningsprojektet CHILDCARE, som samordnas av Jyväskylä universitet. Resultaten visar att vissa kommuner ser investeringar i tjänster för småbarnspedagogik som ett led i barnens studiegång, medan andra kopplar dem till behov och tjänsteutbud relaterade till föräldrarnas arbete. Att tjänsterna varierar lokalt är en prioriterad fråga när det gäller att genomföra en småbarnspedagogik av hög kvalitet och upprätthålla likvärdiga tjänster i hela landet. Utskottet noterar att utmaningarna kring differentieringen av befolkningsgrupper och regioner påverkar småbarnspedagogiken på motsvarande sätt som den grundläggande utbildningen. Inom småbarnspedagogiken är det angeläget att med större precision identifiera de utmaningar som uppstår genom de allt mångsidigare verksamhetsmiljöerna. Småbarnspedagogikens betydelse för barnens möjligheter till jämlikhet är enligt flera undersökningar rentav större än skolans. Kompetensskillnader som uppstår i tidig barndom blir ofta bestående när barnet når skolåldern. En högkvalitativ småbarnspedagogik kan stödja inlärningen hos alla barn och minska framtida skillnader i kunskaper och färdigheter.
Utskottet konstaterar att konsekvenserna av regional segregation i småbarnspedagogiken och allokeringen av relaterade resurser inte har studerats på samma sätt som i fråga om den grundläggande undervisningen. Saken bör utredas. Prioriterade metoder för att stödja den regionala kvaliteten på småbarnspedagogik är också att bekämpa differentieringen i systemet genom att styra familjernas val. På så sätt kan differentiering utifrån barnens bakgrund förebyggas. En kompetent personal och tillräckligt små grupper har prioritet med avseende på kvaliteten på småbarnspedagogiken och föräldrarnas förtroende.
Deltagande och tillgång.
Ett mål i budgetpropositionen är att antalet barn som deltar i småbarnspedagogik ska öka. Graden av deltagande i småbarnspedagogik har under de senaste åren ökat något. År 2016 deltog cirka 68,1 procent av 1—6-åringarna i småbarnspedagogik. Talet ligger under medelvärdena för OECD-länderna och de nordiska länderna.
Det varierar kraftigt mellan olika regioner i vårt land hur barnen deltar i småbarnspedagogik. En utmaning är bland annat hur de barn ska inkluderas som också enligt undersökningarna skulle gynnas mest av det. Deltagandet i småbarnspedagogik sammanhänger också med frågan om att avgränsa den subjektiva rätten till småbarnspedagogik till 20 timmar i veckan. Utskottet vill lyfta fram ett uttalande som ingick i utskottets betänkande (KuUB 11/2015 rd) om regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om småbarnspedagogik (RP 80/2015 rd) och som godkändes av riksdagen. I uttalandet sades att riksdagen förutsätter att statsrådet gör en samlad bedömning av de olika reformernas konsekvenser för barnen, jämlikheten mellan olika familjer och jämställdheten mellan könen och att denna bedömning beaktas vid översynen av lagen om småbarnspedagogik.
Enkäten i projektet CHILDCARE visade på ett samband mellan olika villkor för utbetalningen av kommuntillägget till hemvårdsstödet och vården av barn i hemmet. En större del av föräldrarna vårdade barnen hemma när kommunen betalade hemvårdsstöd för det yngsta barnet och syskontillägg för syskon. När kommuntillägget för hemvårdsstöd endast betalades för det yngsta barnet, vårdade föräldrarna sin ettåring hemma lika ofta eller mer sällan än i kommuner som inte betalade kommuntillägg till hemvårdsstöd. Enkäten visade också på det som framgått av tidigare undersökningar, exempelvis Institutet för hälsa och välfärds och FPA:s undersökningar, att barn till föräldrar med högre utbildning oftare deltar i småbarnspedagogik än barn till föräldrar med lägre utbildning. Samtidigt svarade över hälften av de föräldrar som besvarade CHILDCARE-enkäten att samhällets stöd ger möjligheter att vårda barnet hemma.
Utredningen Vägkarta för småbarnspedagogiken för 2017—2030 tar upp hur småbarnspedagogiken kan nå särskilt familjer med låga inkomster eller barn till lågutbildade mödrar, vilka för närvarande hamnar utanför. Förslaget i budgetpropositionen om att sänka avgifterna för småbarnspedagogik är viktigt, anser utskottet. Viktigt är också att reda ut genom vilka åtgärder en höjd deltagarfrekvens på jämlik basis kan tryggas.
För att öka deltagarfrekvensen i småbarnspedagogiken bör enligt utskottets mening ökad uppmärksamhet ägnas åt utvärdering och kvalitet. Resultaten av undersökningsprojektet CHILDCARE betonar att uppmärksamhet bör fästas vid kommunernas kundstyrning inom småbarnspedagogiken och vid de nationellt enhetliga principerna för kundstyrningen. Enligt undersökningen behövs det större medvetenhet om nyttan med småbarnspedagogik för barn under skolåldern. Utskottet konstaterar att med tanke på småbarnspedagogikens kvalitet är det viktigt att trygga en tillräcklig och kompetent personal. Också i det avseendet innehåller budgetförslaget en ökning av mängden utbildning i anslutning till personalmängden inom småbarnspedagogik. Att personalen räcker till bör följas upp med regelbundna och korta mellanrum, så att åtgärder kan vidtas i tid när behoven förändras.
Utskottet ser betydande möjligheter i att stärka barndagvårdens roll som närtjänst. Ett centralt problem är den svaga tillgången till småbarnspedagogik särskilt i stora städer, där den stora efterfrågan på dagvårdsplatser kan leda till att plats erbjuds långt från hemmet och grannskapet. Det försvagar samhörigheten med den egna närskolan och kan leda till ett motstånd mot att välja den för barnens skolgång.
En viktig metod för att utveckla småbarnspedagogiken bör vara att stärka småbarnspedagogikens koppling till studiegången. Utskottets uppfattning är att en metod kan vara att garantera dagvårdsplats inom närskolans elevupptagningsområde på samma sätt som inom grundläggande undervisning. Reformen skulle medföra kontinuitet för familjerna och öka samhörigheten med de sociala nätverken. En dagvårdsplats nära hemmet stödjer också dokumenterat smidigheten i familjernas vardag, minskar behovet av ansträngande transporter och kan sporra till större deltagande i dagvården. Det knyter familjerna till de lokala skolorna, vilket kan bidra till att stödja en positiv utveckling i närskolorna och bostadsområdena och ge goda möjligheter också för samarbetet mellan småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen. Medvetenheten om småbarnspedagogikens pedagogiska betydelse för att jämna ut skillnader i inlärning bör också stärkas.
Mer variation i produktionen av småbarnspedagogiska tjänster.
Det förekommer i tilltagande utsträckning lokala skillnader också i fråga om utbudet av privata tjänster etableras och var de etableras. En förutsättning för produktion av småbarnspedagogiska tjänster är offentligt stöd såsom kommunernas kommuntillägg för privat vård och servicesedlar för småbarnspedagogik. Privata tjänster inrättas inte i alla kommuner; kommunens befolkningsunderlag och mängden kunder med betalningsförmåga räcker inte nödvändigtvis till för att tjänsterna ska bära sig.
Forskarna bakom undersökningen CHILDCARE undersöker anlitandet av privata dagvårdstjänster. Resultaten står ännu inte till förfogande. Inom ramen för undersökningen gjordes dock en enkät bland föräldrar till barn i ettårsåldern. Den visar att om kommunen hade en servicesedel i bruk, vårdades ettåringen oftare privat än om kommunen endast erbjöd kommuntillägg för privat vård. Särskilt i stora kommuner anlitade föräldrar med högre utbildning (universitet, yrkeshögskola, institutnivå) privat småbarnspedagogik i högre grad än föräldrar med lägre utbildning. Det är enligt utskottet angeläget att exempelvis när lagstiftningen om småbarnspedagogik ses över säkerställa kvaliteten på tjänsterna oberoende av produktionssätt och se till att de inte leder till ojämlikhet vid anlitandet av tjänsterna.
Avgifter.
I budgetpropositionen föreslås att avgifterna för småbarnspedagogiken för familjer med små och medelstora inkomster samt för familjer som har fler än ett barn sänks från och med 2018 i enlighet med den regeringsproposition som lämnades hösten 2017, och dessutom inleds ett försök med avgiftsfri småbarnspedagogik för femåringar. Utskottet stöder förslagen. Att sänka avgifterna ger fler kvinnor stöd för att övergå eller återvända till arbetslivet och ökar mängden barn som deltar i småbarnspedagogiken. Genom försök med avgiftsfri dagvård kan man utreda om avgiftsfrihet bidrar till att etablera systemet. Utskottet ser det som viktigt att i fortsättningen utvärdera möjligheterna att utvidga avgiftsfriheten också till fyraåringar och fäster uppmärksamhet vid ett mål som konstaterades i utskottets utlåtande om förslaget till rambeslut (KuUU 10/2017 rd) om att ”på längre sikt bör det nationella målet vara att vi i allt större omfattning går mot avgiftsfri småbarnspedagogisk verksamhet på deltid”.
Översyn av lagstiftningen om småbarnspedagogik.
Omställningarna i styrsystemet för småbarnspedagogik går enligt utskottets mening i rätt riktning. Ändå måste den fortsatta beredningen av lagstiftningen om småbarnspedagogik absolut slutföras snarast möjligt. Beredningen bör väga in forskningsbaserad kunskap om småbarnspedagogik och resultaten av utvärderingarna om effekterna av lagstiftningen jämte ändringar, såsom begränsningen av den subjektiva rätten till dagvård. I samband med beredningen bör man också se till att trygga ett välfungerande samarbete mellan småbarnspedagogiken och rådgivningsbyråerna för barnavård.
Öppen högskoleundervisning
Öppen högskoleundervisning är öppen för alla och att delta är inte beroende av exempelvis ålder eller tidigare utbildning. Öppen högskoleundervisning ges av universitet och yrkeshögskolor och bland läroanstalter för fritt bildningsarbete av medborgarinstitut, arbetarinstitut och sommaruniversitet. Samarbetet kring den öppna högskoleutbildningen bedrivs och utvecklas exempelvis mellan högskolorna och det fria bildningsarbetet inom regionerna. Ett heltäckande och mångsidigt fält av anordnare ger goda möjligheter att vidareutveckla utbildningen så att den bättre än för närvarande kan svara mot nya utbildningsbehov.
Öppen högskoleundervisning ger möjligheter till livslångt lärande.
Den öppna högskoleundervisningen är en kanal för livslångt lärande och gullgör en mångfald uppgifter som ökar jämlikheten i utbildningshänseende. Målen och motiven för att studera vid öppna högskolan kan exempelvis vara komplettering av yrkeskompetens, förberedelse inför examensstudier, höjd allmänbildning eller bara studier för nöjes skull. Den öppna högskoleundervisningen erbjuder studerande möjlighet att pröva på studier innan de hittat sin egen nisch och läroanstalt. Den kan också vara en plats för studier för den som ännu inte har blivit antagen för examensstudier inom önskad bransch. Studier som avläggs inom öppna högskolan ger utbildningsprogrammet och högskolan en fingervisning om den studerandes motivation och färdighet för fortsatta studier innan studierätten beviljas. Utskottet vill betona att den öppna högskoleutbildningens roll för det livslånga lärandet bör synas bättre än nu i högskolornas strategiska ledarskap, så att öppna högskolan blir en naturlig och viktig del av högskolornas utbildningsuppdrag och växelverkan i samhället.
Situationen för den öppna högskoleutbildningen.
Antalet deltagare i den öppna universitetsutbildningen har ökat under de senaste åren: från 72 421 deltagare (netto) 2010 till 86 165 deltagare 2016. Antalet deltagare i den öppna yrkeshögskoleutbildningen har ökat snabbt, även om volymen ännu inte är lika stor som i det öppna universitetet: 2010 deltog 9 191 personer, men 2016 var antalet redan uppe i 25 160 personer. Inom läroanstalterna för fritt bildningsarbete genomfördes 2014 nästan 70 000 undervisningstimmar studier inom öppna universitetet. Av timmarna producerade sommaruniversiteten 66 procent, folkhögskolorna 25 procent och medborgarinstituten 9 procent. Antalet studerande var över 110 000. I motsats till vad som är fallet med högskolorna har mängden öppen högskoleutbildning i det fria bildningsarbetets regi minskat något de senaste åren.
Enligt universitetslagen och yrkeshögskolelagen kan högskolorna anordna utbildning som innehåller delar av examina som öppen universitets- eller högskoleutbildning eller i övrigt som fristående studier. Lagarna ger möjligheter att erbjuda öppen högskoleundervisning men förpliktar inte till det. För undervisning inom öppna universitetet och fristående studier beviljar universitetet personer som på eget initiativ söker till utbildning en tidsmässigt och innehållsmässigt avgränsad rätt att delta i examensstudier. De har likväl inte rätt att avlägga examen. Maximibeloppet på den avgift som tas ut av den studerande är 15 euro per studiepoäng som ingår i studierätten. Studiepoäng som avlagts vid öppen högskoleutbildning utgör kalkylmässiga kriterier i högskolornas finansieringsmodeller, men högskolorna bestämmer själva om finansieringens interna fördelning.
Studier avlagda inom öppen högskola motsvarar högskolornas examensutbildning och räknas i regel till godo om en studerande antas till examensstudier. Det kan fortsättningsvis uppstå problem om studierna är avlagda på annat håll än i den högskola där examensstudierna bedrivs. Också vid byte av högskola eller studieinriktning finns det rum för förbättring i fråga om att identifiera tidigare studier eller kompetens, trots att den senaste studentundersökningen (Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2017:37) visar att situationen kan anses vara ganska god. Enligt utredning till utskottet ska undervisnings- och kulturministeriet före utgången av 2017 utvärdera situationen för att identifiera och erkänna kompetens. På grundval av utvärderingen fastställs eventuella fortsatta åtgärder.
Yrkeshögskolorna har i sina examensstadgor definierat villkoren för att övergå till examensstudier genom så kallade studievägar eller öppen väg. Kravet är oftast att 40—60 studiepoäng är avlagda. Det är vanligt att via den öppna vägen söka till examensprogram som det också i övrigt finns många sökande till, vilket innebär att den öppna vägen inte fungerar som ett medel för att minska anhopningen av ansökningar.
Finansieringsmodellen utgör en utmaning i utvecklingen av den öppna yrkeshögskoleutbildningen. I yrkeshögskolornas finansieringsmodell är den öppna yrkeshögskoleutbildningens indikatorandel 5 procent, vilket inkluderar bland annat specialiseringsutbildningen. Värdet på avlagda studiepoäng har sjunkit då mängden avlagda studier har ökat och basfinansieringsramen samtidigt har sjunkit. Det nuvarande finansieringssystemet styr enligt yttranden inte yrkeshögskolorna tillräckligt mot en mångsidig verksamhet i enlighet med principen om livslångt lärande.
Läroanstalterna för fritt bildningsarbete har en viktig roll i den öppna högskoleutbildningen. Bland annat ökar de tillgången till undervisning regionalt och under sommaren. När en läroanstalt för fritt bildningsarbete genomför öppen högskoleutbildning, anordnar den utbildningen i överensstämmelse med sin egen lagstiftning och anmäler prestationer och kostnader som grund för statsandelen. Genomförandet baserar sig på ett avtal med högskolan, där det bland annat avtalas om undervisningsarrangemang och kvalitetssäkring. Liksom i fråga om annan öppen högskoleundervisning motsvarar innehållet högskolornas examensfordringar. Vid läroanstalterna för fritt bildningsarbete betalar den studerande mer för de öppna studierna än vid öppna högskolan. Om avgifterna vore de samma som vid öppna högskolan, skulle sannolikt fler avlägga öppna högskolestudier inom det fria bildningsarbetet. Intresset för studier inom det fria bildningsarbetet skulle också öka om dessa studier i högre grad skulle tillgodoräknas den studerande vid senare studier vid högskola eller universitet.
Över 6000 studerande studerar årligen inom folkhögskolornas långvariga utbildningar. Fler än trettio folkhögskolor ordnar studier inom öppna universitetet eller högskolan; de erbjuder en betydande väg till fortsatta studier. Enligt ett sakkunnigyttrande till utskottet har beredningen vid undervisnings- och kulturministeriet inte beaktat folkhögskolornas betydelse som byggare av den öppna vägen, trots att tusentals ungdomar studerar vid dem vid övergången från andra stadiet till högskola. Under ett år vid folkhögskola avlägger de studerande i genomsnitt 40—50 studiepoäng i avvikelse från studieämnen och studielinjens övriga studier.
Vid medborgarinstituten ges undervisning för regionala och lokala bildningsbehov. Instituten är tillgängliga för alla, vilket innebär att de erbjuder goda möjligheter för att avlägga studier inom öppna högskolan också där exempelvis högskolor inte finns. Å andra sidan framgick det vid utskottets sakkunnigutfrågning att samarbetet med öppna universitetet beror på det geografiska läget. Exempelvis i glest bebodda regioner där möjligheterna till utbildning är mindre än i södra Finland krävs det effektivare insatser om man vill förtäta samarbetet. Ett problem vid anordnandet av öppen högskoleutbildning vid medborgarinstituten är bland annat att flera universitet erbjuder öppna universitetsstudier utan samarbetsläroanstalter och att universiteten har prissatt sitt samarbete så att det blir dyrt att ordna undervisningen vid medborgarinstitut, vilket leder till att de avgifter som tas ut hos studerande skjuter i höjden.
Utskottet anser att det fria bildningsarbetets möjligheter att agera bättre på fältet för öppen högskoleutbildning bör utredas. Utskottet ser det som viktigt att undervisnings- och kulturministeriets ovan nämnda utredning om identifiering och erkännande av kompetens beaktar också undervisningen inom läroanstalterna för fritt bildningsarbete. Den öppna högskoleundervisning som ges inom ramen för det fria bildningsarbetet kan också bidra till att minska anhopningen av ansökningar till högskolorna. Att minska anhopningen handlar för närvarande inte om några betydande mängder studerande. Det fria bildningsarbetet har goda möjligheter att erbjuda öppen högskoleundervisning. Undervisningen har dock minskat i popularitet, vilket enligt utskottets bedömning beror åtminstone på att man har tvingats höja kursavgifterna.
Att utveckla den öppna högskoleundervisningen inom pågående projekt.
Den öppna högskoleundervisningen har på sistone varit på tapeten i undervisnings- och kulturministeriets nystartade beredningsarbete, där man bland annat diskuterar hur principen om livslångt lärande ska integreras med universitetens och högskolornas strategi och verksamhet.
Utöver det nämnda arbetsgruppsarbetet har den öppna högskoleundervisningen blivit föremål för utveckling också vid förnyandet av antagningen av studerande och i arbetet med en vision för högskoleutbildningen och forskningen. Senast 2020 ska högskolorna förnya sin antagning av studerande så att betygsantagning är den huvudsakliga vägen till högskoleutbildning. Vid sidan av det utvecklas sekundära urvalsförfaranden för att säkra möjligheterna till studier för personer i annorlunda livssituationer bland annat på grundval av studier i öppna högskolan. Den så kallade öppna vägen har tills vidare varit en trång passage till examensstudier.
Behovet av att tänka om i fråga om livslångt lärande har aktualiserats starkt också i arbetet på en vision för högskoleutbildningen. Projektet inleddes i början av året. Syftet med det är att ta fram en framtidsbild som möjliggör utvecklandet av ett högkvalitativt, inflytelserikt och internationellt konkurrenskraftigt högskolesystem före utgången av 2030.
Utskottet ser det som viktigt att utveckla den öppna högskoleutbildningen och hitta flexibla antagningsprocesser som bidrar till högskolestudierna kan inledas snabbare än i nuläget. För att en studerande ska kunna göra ett motiverat val att söka sig till studier genom öppna högskolan bör studievägarna vara bestående och utgöra en strategisk del av högskolans antagningsprocess. Så är det inte nu, och därför menar utskottet att det behövs utveckling. I fråga om dem som saknar högskoleexamen bör möjligheten till avgiftsfria studier i den så kallade öppna vägen utredas.
Studiesociala förmåner vid öppna högskolestudier.
Avsaknaden av studiesociala förmåner inverkar negativt på intresset för att avlägga studier vid öppna högskolan. Vid högskolestudier måste man studera på heltid för att få studiestöd. Andra studier än de som leder till högskoleexamen räknas som heltidsstudier om deras omfattning i genomsnitt är minst fem studiepoäng per studiemånad. Vid högskolestudier kan studiestöd utöver för studier som leder till examen fås för förberedande studier för invandrare och för fristående studier inom programmet för yrkesinriktad fortbildning. Studerande som har rätt att avlägga examen vid högskola kan få studiestöd för studier vid öppen högskola och sommaruniversitet om studierna hänför sig till examen. En studerande vid folkhögskola kan få studiestöd för studier på heltid, men inte om studierna bedrivs vid öppna universitetet.
Utskottet ser det som viktigt att utreda möjligheten att ändra reglerna så att studier vid öppna högskolan ger rätt till samma studiesociala förmåner som examensinriktade högskolestudier.
Vissa frågor som rör försörjning för konstnärer
Systemet med utställningsarvode
Enligt utredning till utskottet är bildkonstnärernas försörjningsnivå i ljuset av flera färska undersökningar alarmerande svag och svagast bland alla yrkeskonstnärer. Centret för konstfrämjande publicerade 2014 undersökningen Taiteilijan asema 2010. Konstnärernas konstruerade medianinkomst 2010 var enligt den 30 000 euro per år. Hos bildkonstnärerna uppgår motsvarande inkomster till endast 20 220 euro. Bildkonstnärernas svaga försörjning beror enligt utredningen i hög grad på strukturella orsaker. En bildkonstnär får ytterst sällan lön för sitt konstnärliga arbete eftersom branschen saknar sysselsättande strukturer.
Kulturutskottet har utrett möjligheterna att utveckla ett system för så kallat utställningsarvode som ett led i bildkonstnärernas försörjning i sin helhet. Det innebär en ersättning till konstnären i samband med utställningen. Idén med utställningsarvodet är främst att ersätta konstnären för den arbetsinsats som de framställda verken och deltagandet i en utställning har krävt. Finland har inget ramavtal om ersättningar och kostnader för utställningar. De flesta museerna har sin egen avtals- och arvodespraxis.
Utställningsarvodet måste skiljas från utställningsersättningen, som är en ersättning för att ett verk som omfattas av upphovsrätt enligt 2 § i upphovsrättslagen visas eller framförs offentligt. Utställningsarrangören betalar utställningsersättning till konstnären eller till upphovsrättsorganisationen Kuvasto för verk som är i konstnärens ägo när utställningen öppnas. Utställningsersättning betalas främst av museer. Gallerier betalar inte utställningsersättning.
Modellen med avtal om utställningsarvode har testats i praktiken bland annat i samarbete mellan Industrikonstförbundet Ornamo rf och Designmuseet (2014) och vid Konstnärsgillet i Finlands jubileumsutställning (2014—2015). Vid Ornamos pilotförsök tillämpades den rikssvenska ersättningsmodellen för medverkan vid utställningar, det så kallade MU-normalavtalet. Sveriges MU-avtal är en ersättning för deltagande i utställningar. I det finländska pilotprojektet användes definitionen utställningsarvode.
Efter Ornamos och Designmuseets samt Konstnärsgillet i Finlands pilotprojekt gjordes en enkät bland konstnärerna. Enkäten visar att yrkeskonstnärerna utför mycket obetalt arbete. Merparten av de som svarade meddelade att de aldrig hade fått utställningsarvode (77 procent), ersättning för produktionskostnader (79 procent), arvode för att delta i montering och nedmontering av en utställning (84 procent), arvode för att delta i program vid sidan av museiutställningar (75 procent), kostnadsersättning mot verifikat (57 procent) eller annan ersättning vars grunder inte har specificerats (79 procent). Däremot är utställningsersättningen etablerad sedan över tjugo år som en del av avtals- och ersättningsarrangemangen vid utställningar, och enligt en enkät bland museerna betalade 85 procent av museerna utställningsersättning för att på sina utställningar visa verk som tillhör konstnären. Av dessa betalade 50 procent ersättning också till konstnärer som inte hör till Kuvasto, som administrerar utställningsersättningarna. Enligt yttrande leder prissättningen av utställningsersättningarna minst till en ersättningsnivå i överensstämmelse med det ovan avsedda MU-avtalet.
En arbetsgrupp som var verksam vid undervisnings- och kulturministeriet 2015 utredde avtals- och ersättningspraxis i samband med konstutställningar. Arbetsgruppen granskade de utställningar som anordnas på museer eller konstgallerier eller vars anordnande annars stöds genom statliga medel.
Utredningen visar att Finland har en god avtals- och ersättningspraxis i fråga om Nationalgalleriet och de största utställningsarrangörerna i övrigt, även om det också finns rum för utveckling. Arbetsgruppen gav förslag till utveckling och åtgärder i sin slutrapport Avtals- och ersättningspraxis som ansluter sig till konstutställningar (UKM 2016:4). Förslagen rör bland annat museernas avtals- och ersättningspraxis, statsunderstöd till föreningar och andra organisationer, stöd till förmedlande aktörer och stöd för att öka galleriverksamheten och konstförsäljningen och för information. Arbetsgruppens slutrapport innehöll också rekommendationer till museer och andra utställningsanordnare och till konstnärer om vad som bör observeras när man avtalar om frågor som gäller utställningar.
Aarbetsgruppens förslag till utveckling och åtgärder byggde på principen om avtalsfrihet och på att en positiv utveckling bör stödjas genom spridning av god praxis. Arbetsgruppen noterade dels konstnärernas ekonomiska utmaningar, dels utställningsanordnarnas finansiella villkor och att administrativt tvång kan leda till attvissa utställningsanordnare tvingas lägga ned eller inskränka sin verksamhet.
För att genomföra arbetsgruppens förslag ledigförklarade undervisnings- och kulturministeriet i juni 2017 ett anslag på 250 000 euro. Genom anslaget ska museer som sköts yrkesmässigt och på heltid och som har regelbundna utställningar kunna täcka utställningsarvoden som betalas till konstnärer i samband med att utställningar ordnas. I annonsen om anslaget förutsattes museerna bidra med en självfinansieringsandel på 30 procent. Vid ansökningen prioriterades utställningar som ordnas 2018. Understödet avgränsades till arvoden till konstnärer och kunde inte användas till utbetalning av utställningsersättningar enligt 2 § i upphovsrättslagen eller till rese- eller transportkostnader eller till att ersätta materialkostnader förorsakade av framställningen av verk. Ett villkor för att bevilja understöd var att stödtagaren ska ingå ett skriftligt avtal med konstnären om deltagandet i utställningen och utbetalningen av utställningsarvodet.
Undervisnings- och kulturministeriet fick inom den utsatta tiden in 23 ansökningar där det ansöktes om sammanlagt 127 075 euro. Besluten om understöd fattas under hösten 2017. Enligt utredning till utskottet kommer försöket med understöd i samband med utbetalning av utställningsarvode att fortsätta under flera år. Först efter det är det möjligt att bedöma resultaten av försöket och besluta om fortsättningen på reformen.
På grundval av utvecklingsförslagen och rekommendationerna i arbetsgruppens slutrapport ledigförklarade undervisnings- och kulturministeriet sommaren 2017 också ett annat anslag. Dess syfte var att förbättra affärskompetensen hos de förmedlande aktörerna inom visuell konst och på så sätt förbättra försäljningen av konst och konstnärernas inkomstbildning. Inom utsatt tid inkom 45 ansökningar och sammanlagt ansöktes om nästan 1,7 miljoner euro. Anslaget för utdelning uppgår till cirka 230 000 euro. Besluten om understöd fattas under hösten 2017.
Undervisnings- och kulturministeriet har också i enlighet med rekommendationerna i arbetsgruppens rekommendationer inlett en genomgång av bland annat överlappningar med Centret för konstfrämjande i fråga om statsunderstöd för utställningar.
Kulturutskottet finner det angeläget att konstnärernas arbetsinsats vid anordnandet av utställningar beaktas på lika grund som andra parters insatser. Det är viktigt att eliminera hinder, som enligt erhållna yttranden ofta baserar sig snarare på attityder än på ekonomi eller lagstiftning. Utskottet ställer sig positivt till att försöket med understöd i samband med utställningsarvodet fortsätter i flera år. Det är angeläget med tanke på det fortsatta försöket med understödet, menar utskottet, att utreda orsakerna till att den första ansökningen om understöd föll så svagt ut att de sökta understöden uppgick till under hälften av det disponibla anslaget. Informationen om ansökningen bör effektiviseras och ansökningen bör tidsmässigt samordnas med museernas och andra eventuella ansökares egna planerings- och budgeteringsprocesser. Dessutom bör man fördomsfritt bedöma konstnärens ställning i ansökningsförfarandet exempelvis så att en konstnär vars verk ska visas på utställning på ett eller annat sätt utgör en part i beslutet om understöd.
Utskottet ser det som viktigt att den fortsatta beredningen i fråga om utställningsarvode som en dimension beaktar övrigt offentligt stöd för utställningen samt villkoren för detta stöd. Eventuellt kan tillämpningen av utställningsarvoden främjas genom lämpliga villkor. Statistikföringen över utställningsarvoden och utställningsersättningar bör förtydligas så att det vid den fortsatta beredningen råder samsyn om den gällande ersättningsnivån och de tillämpade ersättningsgrunderna. Vid sidan av utvecklingen av avtals- och ersättningspraxis bör man bedöma ersättningarnas ekonomiska effekt för hela konstnärskåren och gå in för att främja också andra åtgärdsrekommendationer från den aktuella arbetsgruppen. Konsekvensbedömningen bör också granska arrangemangens inverkan på museiutställningarnas mängd och kvalitet.
Konstnärsalliansen
Den grundläggande tanken bakom konstnärsalliansen är att minska klyftan mellan fast sysselsatta ochfältet av frilansar genom att skapa ett professionellt, ekonomiskt och socialt säkerhetsnät i form av arbetsförhållanden för kompetenta frilanskonstnärer. Målet är att öka frilansnätverkets möjligheter till fortlöpande professionellt arbete. Den nordiska modellen med konstnärsallianser används i Sverige och Norge.
I Sverige finns Teateralliansen, Dansalliansen och Musikalliansen. Deras verksamhet tilldelades i Sverige 2016 statliga medel om sammanlagt 88 miljoner svenska kronor (cirka 9 miljoner euro). De skådespelare som anställts i alliansen står i permanent anställningsförhållande till alliansen. Konstnärerna tar tjänstledigt från alliansen för den tid de arbetar på annat håll och återgår till att vara anställda av alliansen när de inte har annat arbete. Verksamhetsmodellen har beräknats medföra ekonomiska, sociala och professionella nyttoaspekter för de berörda konstnärerna. Som medlemmar har Teateralliansen har för närvarande cirka 160 skådespelare, Dansalliansen cirka 80 danskonstnärer och Musikalliansen cirka 150 musiker.
Norge har en gemensam professionell allians inom teater och dans motsvarande den i Sverige, Skuespiller- och danseralliansen. Efter en pilotfas 2013—2015 permanentades alliansens verksamhet 2016. Den specialförordning som krävdes för att stödja alliansens verksamhet föregicks av en längre dialog mellan Norges arbetsministerium och kulturministerium. Modellen har setts som ett bra sätt att stödja frilanskonstnärsskap, och statsfinansieringen för alliansen har ökat de senaste åren från 6,3 miljoner norska kronor (670 000 euro) 2014 till 14,1 miljoner norska kronor (1,5 miljoner euro) 2017. Statsbidraget till verksamheten beviljas av Norges kulturministerium. Som medlemmar har Norges allians för närvarande 56 konstnärer.
Alliansmodellen erbjuder utövare av konstnärsyrket i Sverige och Norge en anställning. Det handlar således inte om en lösning som är knuten till systemet med social trygghet. När arbetet upphör kan arbetet dock möjliggöra beviljande av utkomstskydd för arbetslösa på samma villkor som rätten till arbetslöshetsförmån i övrigt avgörs när ett anställningsförhållande upphör. Systemet beaktar också situationer där personer i tillfälliga uppdrag övergår till nya projekt samt tillfälliga perioder av arbetslöshet. Ersättningarna har gått att hålla på en saklig nivå, och det uppstår inte betydande tomrum i fråga om social trygghet och pensionsskydd. Också olika slag av fortbildningsmöjligheter har gått att inkludera i helheten.
I Finland har modellen utretts i samband med arbetet inom kommissionen för utredning av konstnärernas socialskydd, beskattning och sysselsättning (TAISTO II). Kommissionen TAISTO II föreslog att Finland ska inleda ett projekt som motsvarar Sveriges Teateralliansen. Ansvaret för genomförandet låg hos konstnärsorganisationerna i samarbete med arbetsministeriet.
Inrättandet av modellen med en allians har åter debatterats livligt på 2010-talet. För att förbättra sysselsättningsläget och framför allt för att säkerställa frilanskonstnärernas försörjning bör Finland enligt de sakkunnigyttranden som utskottet tagit del av bygga en konstnärsallians som inledningsvis omfattar både estradkonstnärer (dansare, cirkusartister, skådespelare, musiker) och de som utför konstnärligt planeringsarbete (regissörer, dramaturger, scenografi- kostymerings-, ljus-, video- och ljudplanerare). Alliansen bör finansieras med medel för hantering av arbetslösheten, eftersom den bör ses snarare som verksamhet som stöder sysselsättning än som direkt stöd till konsten.
Enligt utredning till utskottet kan möjligheterna att ta i bruk de anställningsförhållanden som avses i modellen med en konstnärsallians utredas på nytt i samband med arbetet inom undervisnings- och kulturministeriets arbetsgrupp för beredning av de centrala målen för konst- och konstnärspolitiken. Om arbetet går vidare vore det enligt utredning bra att formulera en syn på arbetsrättsliga frågor (arbetstid, varaktighet, äganderätt till arbete som utförts eller konstnärliga verk som producerats under anställningsförhållandet) och konkurrensfrågor (Alliansen som arbetsgivare, verksamhetens finansiering och konkurrensfrågor på marknaden).
Arbetsgruppen ska tillsättas inom kort och arbetet ska vara klart hösten 2018. Arbetsgruppens uppgift ska vara att utarbeta riktlinjer för utvecklingen av konst- och konstnärspolitiken och att utvärdera utvecklingsåtgärder för olika konstgrenar. Samtidigt ges det möjlighet att på bred bas bedöma hur förmedlarstrukturerna kan utvecklas.
Kulturutskottet vill lyfta fram frilanskonstnärernas låga utkomstnivå och den ständiga växlingen mellan anställningar, stipendieperioder och perioder av arbetslöshet. En alliansmodell utvecklad för finländska förhållanden kunde enligt utskottets bedömning ge en del frilanskonstnärer och andra representanter för yrkesgrupper inom konsten en mer permanent tryggad försörjning, och på så sätt väsentligen främja deras konstproduktion. Inom ramen för denna modell kan stipendieperioder, tillfälliga arbetsavtal och arbetslöshetsperioder alternera smidigt. Alliansmodellen skulle bland annat kräva skräddarsydda lösningar för sysselsättningsstöd och beskattning. Modellen skulle underlätta deltagande i kortvariga projekt och tillföra värdefull information med avseende på de förestående betydande omställningarna i arbetslivet, vilka väntas få till följd att anställningarna blir kortare och mer varierande och att karriärbyten blir mer allmänna. Utskottet påskyndar utredningarna i ärendet och talar för en utveckling av alliansmodellen exempelvis i form av avgränsade försök. Beredningsarbetet kräver samarbete över förvaltningsgränserna.
Stöd till unga idrottare
Finansutskottet föreslog i sitt betänkande om regeringens proposition till riksdagen om statsbudgeten för 2017 (FiUB 35/2016 rd — RP 134/2016 rd) godkännande av tillägg på sammanlagt 965 000 euro för idrottsstipendier, bidrag till stiftelsen URA och stöd till idrottsakademier. Förslagen stämde överens med de mer detaljerat motiverade framställningarna i kulturutskottets utlåtande om samma budgetförslag (KuUU 8/2016 rd — RP 134/2016 rd). Riksdagen godkände tilläggen i budgeten.
De ovan avsedda tilläggen för 2017 ingår inte längre i det aktuella förslaget till budget för 2018. Fjolårets tillägg har således enligt hävdvunnen praxis behandlats som ettåriga. Utskottet ser det som ytterst angeläget att finansutskottet överväger att dessa tilläggsanslag för 2017, vars totala belopp är 965 000 euro, inkluderas i budgeten för 2018.
Enligt utredning till kulturutskottet medför idrottarnas socioekonomiska ställning i dagens Finland stora utmaningar för unga vuxenidrottare som vill nå världstoppen. Efter det välfungerande systemet med idrottsläroanstalter på andra stadiet är det praktiskt och finansiellt förenat med stora utmaningar att kombinera idrott och studier. Åtstramningarna i studietider och studiestödet försvagar möjligheterna att genomföra en dubbel karriär. En idrottsutövare med ambition att nå toppen måste av tidskäl långtidsplanera och acceptera att studierna kräver fler studieår än normalt. Det tidsmässigt begränsade studiestödet räcker då inte som grundläggande försörjning.
Kulturutskottet vill betona att ett av de främsta bärande elementen för idrottarnas socioekonomiska ställning är systemet med idrottsstipendier. Syftet med idrottsstipendiet är att skapa ekonomiska förutsättningar för professionell idrottsträning på heltid. Stipendiets betydelse ökas av att det kan användas direkt för att täcka levnadskostnader, vilket inte är fallet med träningsbidrag.
Utskottet vill betona att när stipendiet beviljas är det viktigt att stödet är långsiktigt, det vill säga att stödet för en idrottare som beviljats stipendium kan uppskattas för flera år. Det kräver att det anslag som kan användas för stipendier är förutsägbart, eftersom det är svårt att reagera på årligen inträffande plötsliga uppgångar och nergångar på grund av kommensurabla kriterier och schemaläggningen av beviljandeförfarandet. Ökningen eller minskningen av anslaget bör vara tillräckligt permanent för det ska kunna göras ändringar för enskilda idrottare på grundval av utvärderingskriterierna.
Sökkriterierna för stipendiet är relativt strikta och begränsar i sig mängden sökande; 2017 söktes stipendiet av 454 idrottare och beviljades 220, det vill säga 48,4 procent procent av de sökande. Med hjälp av den stödsumma som tillfogades för 2017 (500 000 euro) kunde 53 fler idrottare få stipendium jämfört med 2016.
Huvuddelen av de unga idrottarna i Finland är knutna till idrottsakademier. I idrottsakademierna runtom i Finland finns sammantaget över 12 000 idrottare, omfattande allt från unga idrottare i högstadieåldern till idrottare på olympisk nivå. Extraresurserna på 300 000 euro för idrottsakademiernas specialistarbete som tilldelades 2017 för att stödja unga idrottare har via de största idrottsakademierna huvudsakligen riktats till toppidrottare och till de mest potentiella idrottarna i åldern 18 till 22 år. Extraresurserna gjorde i synnerhet det möjligt att ordna hälsovård för idrottarna till mycket skälig kostnad. Dessutom har specialisttjänster i muskelvård, näring och psykisk träning, som är viktiga för idrottare, kunnat ordnas i samband med den dagliga träningen. Åtgärderna har förebyggt skador och därmed lett till fler friska träningsdagar.
Urheilijoiden ammattienedistämissäätiö (URA) har till syfte att främja samhällsansvar i toppidrotten genom att stödja en andra karriär för idrottare. Möjligheten att få stipendium sporrar idrottare att planera studier och arbeta på dem vid sidan av idrottskarriären eller strax efter den. URA-stipendiet är också avsett att göra det lättare för idrottare i karriärens slutfas att övergå till en annan karriär.
Den höjning på 165 000 euro som riksdagen beviljade 2017 för URA-stiftelsens stipendium har inneburit att för läsåret 2017—2018 har stipendiet kunnat höjas från två tusen till tre tusen euro. Det har väsentligen toppidrotten för den nedskärning av studiepenningen som drabbat idrottare som studerar vid högskola. Stödet har direkt förbättrat de studerande idrottarnas socioekonomiska situation. Tack vare det större bidraget har också stipendiaternas antal ökat från cirka sjuttio till drygt hundra idrottare. Det har varit behövligt, eftersom antalet sökande har ökat starkt under de senaste tre åren. För läsåret 2017—2018 söktes stipendium av 420 studerande idrottare.
De idrottare som fick studiestipendium för läsåret 2016—2017 representerade fyrtio olika grenar: sommar- och vinterolympiska granar, icke olympiska grenar och handikappidrott. Av stipendiaterna var 55 procent män och 45 procent kvinnor. Över 60 procent av stipendiaterna studerade vid universitet, en dryg femtedel vid yrkeshögskola och 15 procent vid yrkesläroanstalt.
Kulturutskottet vill starkt betona vikten av att stödja en andra karriär, eftersom exempelvis största delen av idrottarna på den finländska landslagsnivån under sin idrottskarriär studerar antingen på andra stadiet eller i högskola. Att försörja sig enbart på idrott är i Finland möjligt bara i några få grenar och för enskilda medaljörer i elittävlingar för vuxna.