Motivering
Allmänt
Kulturutskottet har sett på redogörelsen i
de delar som berör utskottets ansvarsområde, alltså undervisningsministeriets
förvaltningsområde. Inom ministeriets ansvarsområde
har integrationen framför allt samband med invandrares
utbildning, men också kultur-, motions-, idrotts- och ungdomspolitiken.
I redogörelsen föreslås att integrationslagens räckvidd
ska anpassas till omvärldsförändringarna
på området. Oberoende av grunden för
invandring föreslås lagen också omfatta
personer som beräknas stanna i Finland minst ett år.
I sådana fall ska till exempel de som flyttar till Finland
och deras familjemedlemmar ha rätt till individuella integrationsåtgärder
vid inflyttningen.
Kulturutskottet konstaterar att språkkunskaper är
det mest centrala villkoret och faktorn framför andra för
att en invandrare ska integreras. De är ett villkor för
att invandrarna ska kunna tillägna sig grundläggande
undervisning och ha framgång i fortsatt utbildning. När
invandrare söker arbete är goda språkkunskaper
en betydande konkurrensfördel, och för att de
ska smälta in i det finska samhället och sin egen
näromgivning tjänar språkkunskaperna
till att öppna dörrar och knyta kontakter. Utskottet
poängterar att alla invandrare bör få tillgång
till en tillräckligt långvarig och högkvalitativ
undervisning i finska eller svenska, för utan språkkunskaper finns
det risk för att engagemang och deltagande urholkas, med
marginalisering i samhället och i förhållande
till dess möjligheter och tjänster som följd.
Marginalisering är alltid en tragedi på det personliga
planet och en förlust för samhället. Utskottet
hänvisar till sitt utlåtande (KuUU 10/2008
rd) om ministeriets utredning om åtgärder
för att förebygga marginalisering av unga.
Arbetsfördelning och resurser
Integrationslagen är en ramlag som styr integrationen
och som anger arbetsfördelningen framför allt
mellan de regionala och lokala myndigheterna när det gäller
integrationen. Enligt undervisningsministeriet har bristande resurser
för att främja integrationen varit den största
utmaningen. För att integrationen ska lyckas krävs det
ett effektivt tväradministrativt samarbete och en mer precis
arbetsfördelning, både inom statsförvaltningen
och lokalt. De här samarbetsformerna är först
i stöpsleven.
Arbets- och näringsministeriet administrerar anslaget
för integrationsutbildning. Den har under de senaste åren
utvecklats framför allt med hjälp av utbildningsstyrelsens
läroplansrekommendationer och det har i sin tur bidragit
till bättre samordning av den utbildning som anordnats
av olika parter runtom i landet.
På det lokala planet har kommunen det allmänna
och samordnande ansvaret för att utveckla, planera och
följa upp integrationen av invandrare. Kommunen ska genom
de insatser och tjänster som nämns i 7 § i
integrationslagen främja integrationen av sådana
invandrare som inte hör till arbetskraften men som har
rätt till en integrationsplan och av invandrare som arbetskraftsbyrån
hänvisar till kommunala åtgärder och
tjänster.
Arbetsfördelningen mellan olika myndigheter har i vissa
delar ansetts fungera bra, men medan arbetskraftsförvaltningens
integrationsutbildning under de senaste åren har minskat
i omfång, har den s.k. likställda utbildningen ökat avsevärt.
På grund av ökad efterfrågan på utbildning
har kostnaderna skjutits över på kommunerna genom
statsandelssystemet. Den kalkylerade ersättningen för
integrering av flyktingar är densamma som i början
av 1990-talet. Men samtidigt har bl.a. integrationslagen fört
med sig nya förpliktelser för kommunerna.
I vissa utlåtanden har man ställt sig betydligt mer
kritiskt till arbetsfördelningen och resursproblemen. Ansvaret
t.ex. för att ordna språkutbildning har ansetts
rörigt. Det är lätt hänt att kostnaderna
hopar sig i de kommuner där det finns mycket invånare
som talar ett främmande språk och som behöver
undervisning i finska eller svenska. Dessutom ordnar flera parter överlappande
nybörjar- och fortsättningskurser samtidigt och
innehållet är svårligen jämförbart.
Det händer att invandrarna går samma kurser flera gånger
om. Integrationsutbildningen utgår beklagligt ofta från
organisationers, läroanstalters och lärares behov.
Invandrarsynvinkeln har i många fall förbigåtts.
En del sakkunniga anser att kommunerna gärna kunde
ges ett ökat ansvar för integrationen av vissa
specialgrupper (de som saknar läs- och skrivförmåga,
de som står utanför arbetskraften). Inte minst äldre
invandrare är realistiskt sett ofta mycket svåra
att sysselsätta. När det gäller språkutbildning
för utländska studerande bör läroanstalterna
ha det huvudsakliga ansvaret.
Vissa remissinstanser anser att lagstiftningen ger gott om möjligheter,
men att de inom undervisning och småbarnsfostran är
beroende av kommunernas och andra utbildningsanordnares frivillighet,
och det betyder att invandrare blir olika behandlade på olika
orter. Trots att integration är en lagfäst och
permanent verksamhet har den typiskt varit beroende av olika slag
av projektfinansiering.
Kulturutskottet anser att förslaget i redogörelsen
att utvidga integrationslagens tillämpningsområde
till alla invandrare oberoende av invandringsgrund är lovvärt.
Enligt regeringsprogrammet är regeringens invandringspolitiska
mål att bedriva en aktiv, samlad och konsekvent politik som
fullt ut beaktar såväl arbetskraftsbehovet, invandrarnas
varierande utgångspunkter som internationella åtaganden.
Integrationslagen har i långa stycken stiftats med tanke
på de humanitära behov som personer med flyktingbakgrund och/eller
som kommit till landet som asylsökande har. Men merparten
av dem som flyttar till Finland är och kommer fortsatt
att vara sådana som kommer hit antingen genom äktenskap
eller för att arbeta.
Det måste gå att hitta en hållbar
och långsiktig lösning på behovet av
resurser för integration som tillfredsställer
stat, kommuner, arbetsgivare, utbildningsanordnare och andra intresserade
parter och som förenklar nuvarande praxis och som framför
allt garanterar kvaliteten på utbildningen för
invandrare. Om den arbetsbaserade invandringen ökar på önskat
vis, betyder det att behovet av integrationsåtgärder
blir mer varierat och att resursbehovet ökar. Ansvaret
för integrationsåtgärder och för
beslut om dem bör föras så nära
invandrarna som möjligt.
Integrationsutbildning och likställd utbildning
För vuxna invandrare ordnas arbetskraftspolitisk utbildning
i form av integrationsutbildning, undervisning i att läsa
och skriva och språkutbildning som förbereder
dem t.ex. för en allmän språkexamen.
Numera lägger man större vikt vid individuella
studier och vid att kartlägga språkkunskaperna
och yrkeskompetensen för att kunna lägga upp ett
personligt studieprogram.
Den likställda utbildningen har år för år
blivit allt populärare. Utbudet av likställd utbildning har ökat
speciellt mycket i huvudstadsregionen. Också på orter
där det på grund av det ringa antalet invandrare
har varit svårt att tillhandahålla integrationsutbildning
som arbetskraftspolitisk utbildning har invandrare kunnat hänvisas
till lämplig utbildning som annars ordnas på orten.
Enligt utredning har invandrarbefolkningen en allt mer heterogen
bakgrund och det ökar behovet av en allsidig undervisning
i finska som beaktar deras bakgrund och livssituation. Arbetsförvaltningens
nuvarande system för integrationsutbildning klarar inte
av att tillhandahålla tillräckligt med språkundervisning
för en så här stor målgrupp.
I integrationsutbildning deltar årligen en hel del
personer som gått samma kurs en eller flera gånger
för att inga andra åtgärder står
till buds. Utbildning som kan likställas med arbetskraftspolitisk
utbildning har använts för att täppa
till luckor i integrationsutbildningen. Problemet med likställd
utbildning på eget initiativ är att den är
så splittrad; undervisningen saknar klara mål
och uppföljningen av inlärningsresultaten är svag.
Det skiljer sig också mellan arbetskraftsbyråerna
i hela landet när det gäller vilka utbildningar
som ska betraktas som likställda.
Kritiken i utlåtandena låter förstå att
arbetskraftspolitisk utbildningspraxis och konkurrensutsättning
fördröjer tillträdet till utbildning
och tär på invandrarnas ork för att studera.
Man bör tvärtom kunna ingå långvariga
avtal om språkutbildning med en kompetent utbildare för
att utbildningen ska kunna pågå non-stop. Ett
praktiskt förslag till utveckling är att finansieringen och
utbildningsmöjligheterna ses över totalt enligt
modellen med utbildningskonton, som är en fortsättning
på det redan testade konceptet med utbildningscheckar.
Kulturutskottet lyfter fram målet i redogörelsen
att alla invandrare i Finland som behöver språkundervisning
eller integrationsutbildning och som uppfyller redogörelsens
krav på bosättningstid i Finland ska kunna erbjudas
utbildning oberoende av grunden för uppehållstillstånd.
Ju mer varierad invandringen och behovet av integrationsutbildning
blir, desto större vikt måste man lägga
vid att utvärdera de utbildades egna behov och vid att
ordna den rätta sortens utbildning för dem.
Familjen spelar en stor roll för att integrationen
ska lyckas. När en integrationsplan läggs upp
gäller det att beakta hela familjens situation. Det är
till exempel mycket viktigt att mammor stöder sina barn
i språkundervisningen. Utskottet har erfarit att inlärningsresultaten är
svaga för de barn och unga som får allra minst
stöd för sin språkinlärning.
Faktum är att det ofta är mycket besvärligt
för mammor i familjer med flera barn att gå på språkkurs.
Genom att stödja mammor i deras studier, t.ex. genom att
ordna dagvård för barn under skolåldern,
får mammorna en möjlighet att studera och det
underlättar deras egen integration och inverkar positivt
på hela familjen. Invandrarmän bör inte
heller glömmas bort. Deras liv har förändrats
radikalt och en stark kulturbundenhet kan göra att förändringen är
mycket svår.
Kulturutskottet understryker framför allt att systemet
som helhet måste fungera för invandrarna. Det
bör utvecklas utifrån principen om samservice
så att invandrarna oberoende av bostadskommun får
hjälp och undervisning enligt sina personliga behov och
sin integrationsplan. Systemet måste visa flexibilitet
om integrationen av någon anledning inte fortskrider enligt planerna.
Det är precis i problemsituationer som det visar sig om
systemet verkligen fungerar och servicen är tillräcklig
för invandrarna.
Grundläggande utbildning och utbildning på andra
stadiet
Invandrarbarn i skolplikts- och förskoleåldern kan
få förberedande undervisning för grundläggande
utbildning. Den förberedande undervisningen är
avsedd för alla barn med invandrarbakgrund som ännu
inte har tillräckliga kunskaper i finska eller svenska
för att studera i en grupp för grundläggande
utbildning.
Antalet elever med annan språklig bakgrund i grundläggande
utbildning har ökat med 41 procent mellan 2000 och 2007.
Under samma tid har eleverna med annan språklig bakgrund
i åldersgruppen ungdomar ökat med 56 procent.
Det kvantitativa utbildningsbehovet varierar avsevärt lokalt
och är framför allt koncentrerat till de större
städerna med omgivning.
Invandrare har möjlighet att få undervisning
i finska eller svenska enligt en särskild lärokurs
i finska eller svenska som andraspråk. Men enligt utredning
har omkring en fjärdedel (25 %) av alla
invandrarelever i hela landet inte tillgång till särskild
undervisning i finska eller svenska som andraspråk.
Invandrare har möjlighet att söka in till grundläggande
yrkesutbildning och förberedande utbildning för
grundläggande yrkesutbildning för invandrare.
Läroavtalsutbildningen har ökat i popularitet
bland invandrare. Studier i finska eller svenska som förbereder
för yrkesutbildning spelar en central roll för
att de ska bli antagna och klara av studierna. En del sakkunniga framhåller
i sina utlåtanden att det prov i finska som läroanstalter
på andra stadiet ordnar inte får vara utgallrande
utan diagnostiskt för att förebygga marginalisering
och för att de studerande ska få det stöd
med finskan som de behöver vid sidan av yrkesstudierna.
År 2006 fanns det omkring 1 900 invandrarelever i våra
gymnasier. Antalet invandrare i gymnasieutbildning har inte ökat
speciellt mycket trots att antalet invandrare har ökat.
Däremot kan man se att färre invandrare
i gymnasieåldern går på gymnasieutbildning än
för några år sedan.
Sakkunniga anser att det vid sidan av yrkesutbildning, gymnasieutbildning
och annan utbildning också behövs språkundervisning
för att stärka invandrarelevernas språkliga
kunskaper. Men någon utbyggnad får inte längre
plats i de nuvarande läroplanerna, och det är
ingen lösning att bara utvidga den förberedande
utbildningen. Att förlänga studierna för
en grundläggande examen i kombination med ett förstärkt språkligt
inslag kan vara en lösning, likaså inlärning
i arbetet. I utlåtandena påpekas det också hur
svårt det är att få tag på behöriga
lärare och att lärarna behöver påbyggnadsutbildning.
Ett särskilt problem är de vuxna invandrare som
har sökt till språkkurser men som inte har fått
plats eller som på grund av barnavård inte har
kunnat delta i undervisning i finska som andraspråk. De
här vuxna saknar helt en utbildningsväg. De bör
kunna erbjudas nybörjarundervisning i att läsa
och skriva, undervisning för grundskolans årsklasser
1—6 och annat särskilt stöd i inlärningen,
beroende till exempel på deras erfarenheter i flyktingläger
och av tortyr.
Kulturutskottet lyfter fram redogörelsens utvecklingsförslag
nr 5, dvs. att målet är att alla invandrarungdomar
ska fullfölja läroplanen för grundläggande
utbildning och att ambitionen är att andelen invandrarungdomar
inom utbildning på andra stadiet ska höjas så att
den stämmer överens med motsvarande andel av hela
befolkningen. Det gäller att identifiera och stoppa marginaliseringsutvecklingen
bland ungdomar i samarbete med skolor, sociala myndigheter, ungdomsmyndigheter,
polisen, olika organisationer och ungdomarna och deras föräldrar.
Utskottet ser målen som absolut centrala för att
förhindra att invandrarunga marginaliseras. Därför är
det också viktigt att förstå och acceptera
att målet kräver särskilda utbildnings-
och elevvårdstjänster allt från gymnasiet
till yrkesläroanstalter och att de oundvikligen ger upphov
till merkostnader. Småbarnsfostran spelar också en viktig
roll för den språkliga inlärningen. Den
här infallsvinkel saknas nästan helt bland förslagen
i redogörelsen. Det är angeläget att
barn i invandrarfamiljer senast i åldern 3—4 är
med om offentlig småbarnsfostran i någon form,
antingen barndagvård eller öppen daghemsverksamhet.
Invandrarelever bör också stödjas
i att bevara och utveckla sitt hemspråk för att
uppnå en fungerande tvåspråkighet. Enligt
vad utskottet har erfarit har det en avgörande inverkan
på integrationen om invandrare har fått undervisning
i sitt hemspråk eller inte. Undervisningen har konstaterats
stärka invandrarbarnens identitet, förbättra
deras inlärningsresultat och minska beteendestörningar
bland dem. Det är viktigt med en levande och fungerande
två- och flerspråkighet både för
invandrarna själva och för vårt alltmer internationaliserade
samhälle. En levande flerspråkighet är
en rikedom som det lönar sig för samhället
att värna och förbättra.
Utskottet ser det som absolut vitalt att de tonåriga
invandrare som löper den största risken att marginaliseras
och som på grund av språksvårigheter
inte klarar skolan kan engageras i samhället genom arbete
eller utbildning. Läroavtalsutbildning är ett
beaktansvärt alternativ i kombination med en integrerad
och tillräckligt långvarig språkundervisning.
Det är mycket bra med en modell som integrerar språkundervisningen
i det arbete eller de studier som invandraren deltar i. Utskottet
hänvisar till sitt betänkande KuUB 17/2008
rd och menar att läroavtalsutbildningen måste
tilldelas resurser i motsvarighet till behovet. Det uppmärksammar
också olika frivilligorganisationers och över
lag tredje sektorns möjligheter att hjälpa unga
som riskerar att marginaliseras.
De som arbetar med invandrare, alltså lärare, elevvårdare
och annan personal, behöver en allsidig fortbildning. För
att lärarna ska lyckas i sitt arbete måste de
känna elevernas bakgrund och kunskapsbas, deras särskilda
inlärningsbehov och de krav som familjebakgrunden och den
kulturella bakgrunden ställer för undervisningsarbetet.
Det är angeläget att engagera lärare
och annan personal med invandrarbakgrund i undervisningsarbetet
och skolornas elevvård, eftersom de med sin bakgrund har
kännedom om kulturen och språket och inser invandrarproblemen
och vet hur de kan lösas. Det måste tas fram flexibla ad
hoc-lösningar för behörighetskrav och
kompetens för lärare och annan personal. Problemet är
givetvis mycket större än så och gäller
alla utbildade invandrare. Utskottet har den uppfattningen att det
finns många välutbildade och kompetenta invandrare
i uppgifter som inte motsvarar deras yrke och kompetens för
att det är svårt för dem att verifiera
sina examina och skaffa sig nödvändig kompetens
i Finland. Situationen är ohållbar både
för invandrarna och för samhället, då man
ju också vill främja invandringen av utbildad
arbetskraft. Det räcker inte bara med att erkänna
examensmotsvarighet och behörighet, utan det behövs
också ett systematiskt sätt att handleda och skaffa
tillträde till fortbildning eller arbete för att
uppnå de finska behörighetskraven.
Vuxenutbildning
Inrikesministeriet och undervisningsministeriet har tillsatt
en beredningsgrupp som fram till den 31 december 2008 ska komma
med konkreta planer och förslag om viktiga och akuta insatser
för att främja dels arbetsbaserad invandring,
dels invandrares sysselsättning och placering i utbildning
till grund för en totalreform av vuxenutbildningen.
Undervisningsministeriet tillsatte den 1 februari 2008 en beredningsgrupp
för att utarbeta ett förslag till utvecklingsprogram
för det fria bildningsarbetet 2008—2012. Gruppen
lämnade sin halvtidsrapport den 6 oktober 2008. Rapporten
lyfter starkt fram invandrarnas utbildningsbehov. Där konstateras
att vissa uppgifter inom invandrarutbildning och arbetskraftutbildning mycket
väl kunde tas över av folkhögskolorna och
att möjligheterna till en sådan utvidgning behöver
utredas i samband med utvecklingsprogrammet för det fria
bildningsarbetet. Ett särskilt handlingsprogram för
det fria bildningsarbetet för invandrares utbildning och
deltagande föreslås bli integrerat i utvecklingsprogrammet.
I samband med totalreformen av vuxenutbildningen är
det också nödvändigt att utvärdera konsekvenserna
för invandrarutbildningen. De parter som anordnar vuxenutbildning
förfogar över ett brett geografiskt nätverk
och kan därmed tillhandahålla utbildning också för
invandrare på mindre orter. Vuxenutbildningens resurser
måste anpassas till den beräknade ökningen
i invandringen och dess konsekvenser för utbildningsbehovet.
Integration och frivilligarbete
Undervisningsministeriet bedömer att frivilligarbetet
kommer att spela en allt större roll för att främja
integrationen. Ministeriet disponerar över anslag för
att främja kulturella minoriteters, typ invandrares, egen
kultur och eget språk. Men stödet för
integrationsfrämjande frivilligarbete har försvårats
av att det inom statsförvaltningen saknas ett centraliserat
anslag som är explicit avsett för att stödja
integrationsfrämjande frivilligarbete.
Undervisningsministeriet har för sitt vidkommande stött
frivilligorganisationernas integrationsfrämjande åtgärder
som ett led i kultur-, motions-, idrotts- och ungdomspolitiken.
I samband med genomförandet av regeringens barn- och ungdomspolitiska
utvecklingsprogram har stödet ökats för
ungdomspolitiken.
Sakkunniga har bl.a. pekat på vilken stor roll idrotten
spelar i arbetet för större tolerans. Centralförbundet
för motion och idrott har till exempel tillhandahållit
stöd för att starta upp ny motions- och idrottsverksamhet
i invandrarföreningar som inte tidigare varit aktiva på området. Under
de senaste åren har invandrarkvinnor, invandrarflickor
och invandrarfamiljer prioriterats särskilt. Genom att
stödja verksamhet på gräsrotsnivå har
man med relativt små satsningar kunnat öka toleransen
mellan deltagarna och främja integreringen av invandrare
både i de sammanslutningar som organiserat verksamheten
och i samhället.
Det har setts som en brist i redogörelsen att den förbigår
konsten som en faktor med avgörande inverkan på människors
välbefinnande, identitet och attityder och att den inte
tillräckligt starkt lyfter fram samarbetet mellan majoritetsbefolkningen
och inflyttare. Som exempel på fungerande aktiviteter för
invandrare nämns mångkulturella konstverkstäder.
I utlåtandena om ungdomsarbetet poängteras utöver
språklig utbildning också andra färdigheter
för att invandrarunga ska kunna fungera i det finska samhället
och veta vilka rättigheter och skyldigheter de har. Man
har framför allt pekat på den roll likabehandlingsplaner
spelar för arbetet mot rasism i kommunerna, behovet av
att anställa skolkuratorer med invandrarbakgrund i skolorna,
möjligheterna till stödundervisning och samarbete
med invandrarorganisationer och andra organisationer. Dessutom kritiseras
avsaknaden av stödformer för personer som utsatts
för diskriminering och rasism.
Utskottet har fått den uppfattningen att kommunernas
insatser för att integrera och utbilda invandrare är
mycket varierande och beroende av kommunens storlek, resurser och
antalet invandrare. Det största problemet vid sidan av
resursbrist är tyvärr de allmänt negativa
attityderna till invandrare. I kommuner med många invandrare
har man ordnat med specialtjänster för invandrare
och satsat på att integrera dem i samhällelig
verksamhet. Ett bra exempel på detta är Tammerfors
stads invandrarråd. Liknande exempel finns visserligen
i många andra kommuner också. Ett sätt
att klart lyfta fram invandrares och andra särgruppers
servicebehov är att göra upp likabehandlingsplaner.Utskottet
pekar på vilken stor roll kultur och idrott spelar för
integreringen av invandrare i det finska samhället. Enligt
sakkunniga kan man t.ex. genom att stödja invandrares idrottsverksamhet
på gräsrotsnivå öka toleransen
och invandrares kontakter med majoritetsbefolkningen, förebygga
marginalisering och till och med anvisa eller hitta nya arbetsplatser
för invandrarna. De nödvändiga satsningarna är
mycket små i relation till nyttan av dem. Utskottet föreslår motionscheckar
för att främja idrotts- och motionsintresset bland
invandrare.
Konst och kultur spelar också en viktig roll för
invandrarna. Genom att föra fram sin egen kulturella bakgrund
och bekanta sig med den finländska kulturen lägger
man en grund för förståelsen för
olikheter i samhället och för ökad tolerans.
Kulturorganisationerna utför ett värdefullt arbete
bland invandrare och det är förtjänt
av samhällets stöd. Med hjälp av kulturcheckar
kan man ge invandrarna bättre möjligheter att
stärka sin kulturella bakgrund och förstå den
finländska kulturen.
Utskottet lyfter till slut fram den roll som ungdomsarbetet
spelar för att främja invandrarungas villkor och
hindra direkt diskriminering. De sakkunnigas utvecklingsförslag är
välmotiverade och ungdomsorganisationerna måste
engageras bättre i integreringen av invandrare.