MOTIVERING
När Finland 1.1.1995 blev medlem av Europeiska unionen
(unionen) överfördes en relativt stor del av landets
behörighet att självständigt besluta
om sin lagstiftning och andra dylika angelä-genheter till
unionen. För att kompensera denna maktöverföring
har unionens medlemsländer i sin tur alltid en stadigvarande
representation i unionens olika organ. Detta är en nödvändig
förutsättning för att landet skall kunna
ta vara på sina intressen och för att det skall
ha realistiska och ändamålsenliga möjligheter
att påverka utvecklingen inom unionen.
Genom självstyrelselagen ()
har landskapet Åland ett långt utvecklat självstyre som
innefattar överförd lagstiftnings- och förvaltningsmakt
från riksdag och regering. Då landskapet tillsammans
med resten av landet beslöt godkänna ett inträde
i unionen överfördes även en betydande
del av denna lagstiftningsbehörighet till gemenskapen.
Trots denna kompetensöverföring har landskapet
däremot inte någon representation i unionens organ.
Detta beror främst på att unionen endast erkänner
länder som sina medlemmar och därmed är
bestämmelserna om dess organ även uppbyggda runt
dessa medlemsstater.
Ovannämnda betyder att självstyrda områden inom
unionens medlemsstater inte i eget namn kan tilldelas representation
i unionens organ. Detta innebär att områden av
det slag som till exempel Åland har en egen representant
i unionens organ endast ifall medlemsstaterna internt besluter att
fördela det antal mandat som tillkommer det på ett
sådant sätt eller om de är så stora
att de nationellt i val den vägen erhåller representation.
Till exempel Danmark beslöt att överlåta
ett av sina mandat i Europaparlamentet åt det själv-styrda
Grönland. Det självstyrda området har
sedermera utträtt ur unionen men principbeslutet består
som prejudikat. Belgien å sin sida arbetade för
ett extra mandat för landets tyskspråkiga minoritet
och klarade av, i samband med en tidigare utvidgning av unionen,
att behålla ett extra mandat med motiveringen att detta
tilldelas den ifrågavarande minoriteten, som proportionellt till
befolkningstalet endast är obetydligt större än Åland.
I motsats till ovanstående exempel beslöt
man däremot i Finland att inte ge ett av landets mandat
i Europaparlamentet till det självstyrda Åland.
Då man fattade beslut beträffande bestämmelserna
om hur Finlands representanter skulle väljas valde man
en linje där hela landet utgjorde en enda valkrets. I regeringens
proposition beträffande lagförslaget (RP
351/1994 rd) poängterades dock att landskapet Åland
innehar en särställning som baserar sig på den
då gällande regeringsformen och som har garantier även
i internationell rätt. För att kompensera det
att även Åland överlät lagstiftningsbehörighet
till unionen ansågs det befogat att genast inleda förhandlingar
med unionen om att Finland skulle tilldelas en extra plats i Europaparlamentet.
Därmed klargjorde den dåvarande regeringen att
en åländsk representant är konstitutionellt
berättigad. Vidare poängterades att landskapets
möjligheter att påverka den nationella beredningen
av gemenskapsärendena, då främst lagstiftning,
bör tryggas i tillräcklig grad.
Ett extra mandat i Europaparlamentet kunde framöver
eventuellt realiseras i och med att anta-let finländska
mandat i samband med att Rumänien och Bulgarien inträder
i unionen år 2007 ytterligare skall sjunka till 13. Finland
kunde härmed, med hänvisning till Belgien, redan
nu börja arbeta för att landet då skulle
få bibehålla sitt 14:e mandat med motiveringen
att detta skulle tilldelas det självstyrda Åland.
Oberoende av om detta arbete skulle leda till ett framgångsrikt
resultat är det befogat att land-skapet Åland
ges säte och stämma i Europaparlamentet, som alltmer
utvecklas till en central aktör i den europeiska lagstiftningsprocessen. Bestämmelserna
om landskapets befogenheter att delta i den nationella beredningen
av gemenskapsärendena i Finland och dess rätt
att kräva att den åländska ståndpunkten överlämnas
till unionen i fall man inte kan komma överens i ärenden
som berör landskapet, utgör ett steg för att
försöka korrigera obalansen. Men ett deltagande
i den nationella beredningen kompenserar ingalunda det faktum att
landskapet i likhet med Finland överlät stora
delar av sina befogenheter att självständigt besluta
om sina angelägenheter. Bara genom en egen representation
har landskapet en faktisk möjlighet att till fullo kunna
ta vara på sina intressen. Det är oskäligt
att landskapet Åland som på grundlagsenlig nivå garanterats
en rätt att i princip självständigt fatta beslut
om sina inre angelägenheter, ifråga om unionsärenden
som berör samma ämnesområden är
utan en direkt påverkningskanal.
Lagstiftningsmakten i Finland är delad mellan riksdagen
och lagtinget enligt grundlagen och självstyrelselagen.
Enligt 3 § självstyrelselagen företräds Ålands
folk av dess lagting. Ålands konstitutionella ställning är
genom självstyrelselagen betydligt starkare än
andra lagstiftande regioners ställning i Europa. För övrigt
har Åland ett eget, från det övriga Finland
fristående partiväsende, varför man befogat
kan ifrågasätta om partierna i det övriga
Finland och de representanter som väljs genom detta partiväsende
alls representerar det åländska folket.
Med hänvisning till ovanstående föreslås
i motionen att Finland visavi valet av landets representanter i
Europaparlamentet skulle indelas i två valkretsar, så att
landskapet Åland skulle bilda en från den resterande
delen av landet avskild valkrets. Ett av Finlands 14 mandat skulle,
i enlighet med bestämmelserna om valet av landskapets riksdagsledamot,
väljas från landskapet Ålands valkrets.