Detaljmotivering

1. Lag om ändring av 6 och 7 kap. strafflagen

6 kap. Om bestämmande av straff

13 §. Avräkning av tider för frihetsberövande.

I paragrafens 4 mom. föreskrivs om avräkning från ungdomsstraff på grund av frihetsberövande. Enligt lagförslaget skall, om straffet är ungdomsstraff, frihetsberövandet avräknas i skälig mål.

Enligt motiven till propositionen (s. 18/I) motsvarar det frihetsberövande som avses i strafflagens 6 kap. 13 § frihetsberövandet i samband med ovillkorligt fängelse. I motiven framförs därför samma argument om ungdomsstraffets förhållande till frihetsberövande som i motiven till 19 § i lagen om ungdomsstraff framförs om ungdomsstraffets förhållande till ovillkorligt fängelsestraff. Enligt detta resonemang skall i regel två dagars ungdomsstraff motsvara en dags fängelsestraff.

Enligt lagutskottet är det inte godtagbart att en för den som döms till ungdomsstraff relevant fråga med avseende på jämlikheten som konsekvenserna av ett tidigare frihetsberövande på ungdomsstraffets längd endast framgår av omnämnanden i motiven till regeringens proposition. Utskottet föreslår därför att i momentet uttryckligen föreskrivs att ett dygns frihetsberövande motsvarar två ungdomsstraffdagar. För att avräkningen ändå skall kunna prövas från fall till fall föreslår utskottet en bestämmelse om att avvikelser från huvudregeln kan göras av särskilda skäl. I praktiken kommer sådana särskilda skäl med all sannolikhet att ha samband med ungdomsstraffets innehåll såsom det framgår av verkställighetsplanen. Av 4 och 5 § i lagförslag 2 framgår det att lagutskottet föreslår att domstolarna skall ha tillgång till verkställighetsplanen när straffet döms ut. I övrigt hänvisar utskottet till det som sägs i motiven till 19 § i lagförslag 2.

Ikraftträdandebestämmelsen.

Enligt ikraftträdandebestämmelsen i propositionen är huvudregeln den att på brott som begåtts före den nya lagens ikraftträdande tillämpas försökslagen. Samtidigt föreslås det att 14 § 2 mom. i försökslagen upphävs.

Enligt 14 § 2 mom. i försökslagen gäller lagen till utgången av 2004, och även därefter skall 12 § 1 mom. och de bestämmelser som gäller verkställigheten av straffet tillämpas. Likaså tillämpas lagen efter 2004 när mål som enligt 1 § hör till lagens tillämpningsområde behandlas i en hovrätt eller högsta domstolen. Genom försökslagens övergångsbestämmelser har man försökt avgöra frågan om vilken lag som skall tilllämpas på straff som redan har gått i verkställighet. Av 14 § 2 mom. i försökslagen följer inte att den skall tillämpas också när ett brott har begåtts 2004 men straff ännu inte har utdömts för det. Om ikraftträdandebestämmelsen i fråga om ändringen av 6 och 7 kap. i strafflagen utformas i enlighet med propositionen leder det till att försökslagen tillämpas i en vidare omfattning än vad som annars skulle vara fallet. Propositionens övergångsbestämmelser innebär även att på brott som begås 2004 tillämpas antingen försökslagen eller det allmänna påföljdssystemet enligt strafflagen beroende på vilken domstol som behandlar brottmålet. I så fall fortsätter också den regionalt begränsade tillämpningen av försökslagen åtminstone under en viss tid efter lagens ikraftträdande.

Lagutskottet har kommit fram till att de konsekvenser som relateras ovan inte är lämpliga eller ens möjliga med beaktande av de jämlikhetssynpunkter som grundlagsutskottet framför i sitt utlåtande. Lagutskottet föreslår därför att den nya lagen tillämpas också på brott som begåtts 2004. Detta leder till att försökslagen tillämpas uteslutande i enlighet med sin egen övergångsbestämmelse, dvs. 14 § 2 mom. Den sistnämnda bestämmelsen ska därför kvarstå i sin nuvarande form.

Det är också viktigt med tanke på den dömde att säkerställa att tillämpningen av den nya lagen också på brott som begåtts före dess ikraftträdande inte i enskilda fall leder till en strängare påföljd. Lagutskottet föreslår därför att i ikraftträdandebestämmelsens 2 mom. uttryckligen föreslås att i sådana fall får det straff som gärningsmannen dömts till inte vara strängare än det straff som han eller hon skulle ha dömts till enligt den lag som gällde vid gärningstidpunkten. Om en sådan situation uppkommer är domstolen alltså tvungen att helt konkret jämföra hur tillämpningen av den nya och den gamla lagen utfaller.

2. Lag om ungdomsstraff

2 §. Ungdomsstraffets längd och vad straffet innefattar.

Enligt paragrafen döms till ungdomsstraff i minst fyra månader och högst ett år. Ungdomsstraffet innehåller övervakarsamtal, uppgifter och program som främjar den sociala funktionsförmågan samt stöd och handledning i samband med dessa. I regel innefattar ungdomsstraffet också övervakad orientering i arbetslivet och i utförande av arbete.

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att den föreslagna bestämmelsen om innehållet i ungdomsstraffet är anmärkningsvärt öppen för att ligga på lagnivå och att straffets utformning i detalj fastställs först efter domen utifrån en verkställighetsplan som kriminalvårdsväsendet har fastställt. Grundlagsutskottet påpekar att bestämmelsen inte tillräckligt exakt begränsar myndighetens prövningsrätt när det gäller att i det enskilda fallet bestämma hur straffet ska se ut. I praktiken kan detta bli ett problem med avseende på en jämlik behandling även av dem som döms till ungdomsstraff. Grundlagsutskottet påpekar därför att bestämmelsen absolut måste preciseras t.ex. när det gäller det minsta och det högsta antalet veckotimmar som kan åtgå till sådana uppgifter, program och orienteringsperioder som avses i lagen. Denna precisering är en förutsättning för att lagförslaget till dessa delar kan behandlas i normal lagstiftningsordning.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. som föreskriver om ett maximalt antal timmar per vecka för sammankomster som utgör en del av verkställighetsplanen för ungdomsstraffet. Med sammankomster som ingår i straffverkställigheten avses övervakade samtal samt uppgifter och program som främjar den sociala funktionsförmågan och som den dömde fullföljer under övervakning samt övervakad orientering i arbetslivet och i utförande av arbetet. Antalet veckotimmar som åtgår till verkställigheten kan variera under maximigränsen t.ex. om den dömde under en viss period deltar i ett program eller en del av ett program.

4 §. Preliminär verkställighetsplan och 5 §. Verkställighetsplan.

Enligt de föreslagna paragraferna gör Kriminalvårdsväsendet på allmänna åklagarens eller domstolens begäran upp en preliminär verkställighetsplan för ungdomsstraffet. Av den preliminära verkställighetsplanen skall framgå ungdomsstraffets huvudsakliga innehåll. Efter att ett ungdomsstraff har dömts ut skall Kriminalvårdsväsendet göra upp en verkställighetsplan för ungdomsstraffet.

Konsekvensen av de föreslagna bestämmelserna är att ungdomsstraffet döms ut på basis av en preliminär verkställighetsplan och att straffets faktiska innehåll bestäms först därefter genom ett separat beslut av en förvaltningsmyndighet. Ett sådant arrangemang är problematiskt både med tanke på domstolarnas ställning och uppgifter och med beaktande av att det sammanhänger med rätten att söka ändring och andra frågor som berör verkställigheten och som man inte har tagit ställning till i propositionen. Också själva förfarandet är mycket tungrott eftersom den misstänkte och senare till ungdomsstraff dömde skall höras separat både i samband med den preliminära verkställighetsplanen och därefter när den egentliga verkställighetsplanen görs upp.

På grund av det som anförs ovan föreslår lagutskottet att systemet med en preliminär verkställighetsplan slopas och att ungdomsstraff alltid utdöms utifrån en egentlig verkställighetsplan. Det materiella innehållet i verkställighetsplanen samt förfarandet när planen görs upp motsvarar i utskottets förslag det som framgår av propositionen. Kriminalvårdsväsendet skall också i fortsättningen vara behörigt att utfärda föreskrifter som preciserar verkställighetsplanen. Enligt förslaget skall i momentet dessutom nämnas vad dessa föreskrifter kan gälla.

På grund av de föreslagna ändringarna måste paragrafernas rubriker ändras.

6 §. Inledande av verkställigheten av ett ungdomsstraff.

I den föreslagna paragrafen föreskrivs om när verkställigheten av ett ungdomsstraff skall inledas eller kan inledas. Dessutom innehåller paragrafen bestämmelser om när ett ungdomsstraff förfaller.

Enligt förslaget skall i regel verkställigheten av ett ungdomsstraff inledas utan dröjsmål när domen har vunnit laga kraft. Enligt motiven till propositionen (s. 29/I) kan inledandet av verkställigheten emellertid vid behov framskjutas om ett hinder som är känt före verkställigheten påbörjas dyker upp. Som exempel på ett sådant hinder nämns i motiven militärtjänstgöring som fortfarande pågår eller som skall inledas.

För att realisera denna möjlighet att framskjuta verkställigheten föreslår lagutskottet att en uttrycklig bestämmelse om detta tas in i paragrafens 1 mom. Enligt förslaget kan verkställigheten framskjutas om det finns något i bestämmelsen nämnt godtagbart skäl. Enligt utskottets uppfattning är det ändå inte nödvändigt att ge en uttömmande förteckning över godtagbara grunder utan som exempel kan nämnas fullgörande av värnplikt eller civiltjänst eller sjukdom. Beslut om att framskjuta verkställigheten fattas av Kriminalvårdsväsendet som enligt förslaget till 14 § också kan avbryta verkställigheten av ett ungdomsstraff temporärt.

10 §. Förordnande av övervakare.

I paragrafen föreskrivs om förordnande av övervakare och vid behov av en person som bistår denne.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att bestämmelsen om förordnande av en person som bistår övervakaren är av betydelse med avseende på 124 § i grundlagen eftersom den person som på detta sätt förordnats inte behöver vara en tjänsteman. Men enligt utskottets uppfattning är uppdraget att bistå tjänstemannaövervakaren inte så självständigt att den föreslagna bestämmelsen skulle vara problematisk från grundlagssynpunkt. Med tanke på rättssäkerheten och god förvaltning måste det ändå ses som en brist, fortsätter utskottet, att den föreslagna bestämmelsen inte utöver konstaterandet om lämplighet innehåller några kompetens- eller behörighetsvillkor för den person som förordnas att bistå övervakare. Grundlagsutskottet anser därför att lagförslaget måste kompletteras på dessa punkter.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att i paragrafens 2 mom. föreskrivs att den person som förordnas att bistå övervakaren har en för uppdraget lämplig utbildning inom det sociala området eller i barn- eller ungdomspedagogik samt erfarenhet av att arbeta med ungdomar. Lagutskottet anser att det med beaktande av personens uppgifter inte är nödvändigt att kräva att han eller hon har slutexamen inom något av de områden som nämns i paragrafen. Det räcker att personen i fråga har utbildning på något av de nämnda områden samt erfarenhet av att arbeta med ungdomar. I undantagsfall kan det ändå finnas situationer där det inte går att få tag på någon person som bistår övervakaren och som uppfyller dessa krav på utbildning. Med tanke på detta är det skäl att utforma bestämmelsen så att även någon annan lämplig person kan förordnas till uppdraget. Lagutskottet understryker ändå att den sistnämnda bestämmelsen är avsedda att tillämpas endast i undantagsfall vilket även formuleringen "av särskilda skäl" antyder.

Enligt utredning till utskottet är avsikten den att Kriminalvårdsväsendet skall ingå ett avtal med den förordnade personen om dennes uppdrag. Eftersom det är skäl att föreskriva om detta i lag föreslår utskottet ett omnämnande i paragrafen. Enligt 2 mom. i propositionen kan till den som förordnas att bistå övervakaren betalas arvode och kostnadsersättning av statens medel. Eftersom lagutskottet ovan föreslår att 2 mom. kompletteras med behörighetskrav för den som förordnas att bistå övervakaren föresfaller det lämpligt att bestämmelser om avtal, arvode och kostnadsersättning tas in i ett nytt 3 mom. Samtidigt föreslås att det uttryckligen nämns att Kriminalvårdsväsendet beslutar om betalning av de prestationer som nämns i momentet. Närmare bestämmelser om förfarandet vid betalning av arvode och kostnadsersättning utfärdas med stöd av 22 § 5 punkten genom förordning av statsrådet.

På grund av de föreslagna ändringarna i paragrafen har utskottet även ändrat paragrafrubriken.

11 §. Uppgifter för övervakaren och den som förordnats att bistå övervakaren.

Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om vilka uppgifter övervakaren och den som förordnats att bistå övervakaren skall sköta. Av formuleringarna i 2 mom. framgår att avsikten är att övervakaren ska kunna förplikta den som bistår honom eller henne att handla på ett visst sätt. Lagutskottet har preciserat utformningen av paragrafen på denna punkt.

Samtidigt påpekar utskottet att Kriminalvårdsväsendet också utan en uttrycklig bestämmelse kan utfärda allmänna anvisningar till den som bistår övervakaren när det gäller skötsel av uppgifter som hör samman med verkställigheten av ett ungdomsstraff.

13 §. Övervakning av droganvändning.

I paragrafen föreskrivs om övervakningen av förbudet mot användning av droger. Lagutskottet har justerat formuleringen i paragrafen så att de motsvarar dess förslag till 5 § 3 mom., 12 §, 14 § 1 mom. samt 15 § 1 mom.

14 §. Tiden för avtjänande av ett ungdomsstraff.

I den föreslagna paragrafen finns en bestämmelse om när tiden för avtjänande av ett ungdomsstraff börjar löpa samt om möjligheten att tillfälligt avbryta verkställigheten.

Lagutskottet har ovan i samband med 4 och 5 § föreslagit ett system där domstolen redan när ungdomsstraffet döms ut har tillgång till en verkställighetsplan. Om utskottets förslag godkänns leder det till att inledandet av ett ungdomsstraff enligt 1 mom. måste bindas till någon annan tidpunkt än till den när verkställighetsplanen delges den dömde. Lagutskottet föreslår därför att i momentet intas en bestämmelse enligt vilken tiden för avtjänande av ett ungdomsstraff börjar löpa när den dömde kommer till det första övervakarsamtalet eller till en annan sammankomst som avses i 2 § 2 mom.

Enligt paragrafens 2 mom. kan Kriminalvårdsväsendet tillfälligt avbryta verkställigheten av ungdomsstraffet för högst ett år. Enligt motiven (s. 28/II) kan verkställigheten avbrytas till och med flera gånger förutsatt att avbrotten sammanlagt inte varar längre än ett år. Lagutskottet föreslår en justering av momentet för att förtydliga detta.

I den föreslagna paragrafen finns inga bestämmelser om vad som händer med straffet när den i bestämmelsen avsedda maximitiden för tillfälliga avbrott har uppnåtts. Enligt motiven (s. 29/I) fortsätter tiden för avtjänande av ungdomsstraffet alltid utan avbrott tills den har löpt ut oberoende av om hindret kvarstår och den dömde av orsaker som beror på det inte vidtar sådana åtgärder som verkställigheten förutsätter. Lagutskottet anser att den föreslagna lösningen i situationer med långvariga hinder är skälig för de unga dömda. Det faktum att tiden för avtjänande fortsätter efter att maximitiden för avbrott har överskridits är emellertid så viktigt att lagutskottet föreslår en uttrycklig bestämmelse om detta i lag. Utskottet föreslår därför att till momentet fogas en ny mening.

15 §. Hämtning.

I paragrafen föreskrivs om möjligheten att hämta den som dömts till ungdomsstraff till ett övervakarsamtal eller någon annan motsvarande sammankomst samt om hur hämtningen verkställs.

Enligt föreslagna 1 mom. kan den dömde hämtas till nästa motsvarande sammankomst som övervakaren särskilt bestämmer om den som har dömts till ungdomsstraff uteblir från ett övervakarsamtal eller någon annan sammankomst som avses i 2 § 2 mom. utan godtagbara skäl som övervakaren har vetskap om. Enligt motiven (s. 29/II) krävs inga vägande skäl av typen laga förfall för att frånvaron skall godkännas. Som exempel på godtagbara skäl nämns i motiven en nära anhörigs insjuknande, en anställningsintervju eller en hastigt påkommen närvaroplikt som hänför sig till arbete eller studier. I motiven betonas dessutom att hämtningen alltid skall vara beroende av prövning och inte tillgripas i situationer där det är oklart om det finns godtagbara skäl.

Enligt utskottets uppfattning antyder motiven att förutsättningarna för hämtning är strängare än vad som framgår av 1 mom. Enligt själva paragrafen är det nämligen ett tillräckligt skäl för hämtning att övervakaren inte har vetskap om det godtagbara skälet. Eftersom hämtning och eventuellt hållande i förvar utgör ett betydande ingrepp i den personliga integriteten är det skäl att precisera förutsättningarna för hämtning. Enligt utskottets förslag kan hämtning komma i fråga endast om det t.ex. med hänsyn till den dömdes tidigare uppträdande är sannolikt att han eller hon utan hämtning skulle hålla sig undan också senare, redan avtalade möten. Hämtning kan då alltså inte komma i fråga i en situation där den dömde i allmänhet har deltagit i de sammankomster som verkställigheten av ungdomsstraffen har förutsatt och där hans eller hennes utevaro kan anses i någon mån oväntat.

16 §. Överträdelser av villkor och föreskrifter som gäller ett ungdomsstraff.

I den föreslagna paragrafen ingår bestämmelser om vilka påföljder som hänför sig till överträdelser av villkoren för ungdomsstraffet.

Enligt paragrafens 3 mom. kan Kriminalvårdsväsendet vidta åtgärder för att föra ett ärende till domstolsbehandling om den som har dömts till ungdomsstraff inte börjar avtjäna straffet eller om den dömde avbryter avtjänandet eller inte rättar sig efter en varning. I motiven (s. 32/I) påpekas att det är fråga om ett klandervärt förfarande. Åtgärder för att föra ärende till domstolsbehandling skall sålunda inte vidtas om den dömde har godtagbara skäl till sin underlåtelse, som t.ex. kan hänga samman med hans eller hennes hälsotillstånd, studier eller arbete. Lagutskottet föreslår att momentet förtydligas på denna punkt.

17 §. Rättegångsförfarandet vid överträdelser.

I paragrafen ingår en föreskrift om det förfarande som skall iakttas vid behandlingen av överträdelser av den som har dömts till ungdomsstraff när domstolen skall döma till ett annat straff. Enligt föreslagna 2 mom. ska domstolen höra den dömde personligen innan målet avgörs vid äventyr att målet avgörs trots att den dömde är frånvarande.

Lagutskottet har kommit fram till att den dömdes roll i det föreslagna förfarandet kan bli mycket obetydlig. Detta är inte rätt och riktigt med beaktande särskilt av att möjligheten att döma till ovillkorligt straff enligt föreslagna 18 § är något mer framträdande än i försökslagen. Det att en ung person är personligen närvarande i domstolen kan åtminstone i vissa fall fungera som varning och varnagel och avskräcka den unge från att återfalla i brott. Lagutskottet föreslår därför att bestämmelsen ändras så att när ett annat straff utdöms i stället för ett ungdomsstraff skall den dömde själv alltid höras personligen.

Vid övervägande av vilken straffart som skall dömas ut i stället för ungdomsstraffet skall enligt föreslagna 18 § 3 mom. hänsyn tas till personens ålder, hur stor del av straffet som är oavtjänat, hur allvarligt det klandervärda förfarandet har varit och av vilken karaktär det brott som ledde till ungdomsstraffet var. Av motiven till propositionen (s. 34/II) framgår också att vid bedömningen av hur klandervärt den dömdes beteende är kan avseende fästas t.ex. vid den dömdes uppträdande och vid hur den unga personen har betett sig på den plats där ungdomsstraffet avtjänas. Enligt den bedömning som lagutskottet har gjort har den åklagare som handhar ärendet inte nödvändigtvis några noggranna uppgifter om dessa omständigheter och det är osannolikt att den dömde själv kan föra fram omständigheter av denna typ som mycket väl kan vara fördelaktiga för honom eller henne. Det är därför viktigt att genom bestämmelsen uppmärksamma domstolarna på att även Kriminalvårdsväsendets representant bör höras. I praktiken är det sannolikt den unga personens övervakare som bäst känner till frågor av denna art. Det finns ändå ingen anledning att föreskriva att övervakaren måste höras utan det är befogat att ge domstolarna möjlighet att pröva detta från fall till fall. Om den som dömts till ungdomsstraff t.ex. inte alls har inlett avtjänandet ger hörandet av Kriminalvårdsväsendets representant inte någon tilläggsutredning av betydelse i ärendet. Huvudregeln bör ändå vara att domstolen bereder Kriminalvårdsväsendets representant en möjlighet att bli hörd.

18 §. Straff som döms ut i stället för ungdomsstraff.

Formuleringen av den föreslagna paragrafens 1 mom. förutsätter att domstolen efter att ha konstaterat att den dömde har förfarit på ett sådant sätt som avses i 16 § 3 mom. skall döma ut ett annat straff i stället för den del av undomsstraffet som inte har avtjänats. Enligt bestämmelsen har domstolen alltså ingen möjlighet att i ett sådant fall betrakta ungdomsstraffet som avtjänat i dess helhet. Enligt motiven (s. 34/I) skulle detta ändå vara möjligt. Enligt utredning till utskottet är motiveringen missvisande på denna punkt.

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om det som ska beaktas vid val av en ny straffart i stället för ungdomsstraffet. Som nytt straff kan enligt 3 mom. också ovillkorligt fängelsestraff aktualiseras om ungdomsstraffet i sin helhet eller till en mycket stor del är oavtjänat och om det med hänsyn till de prövningsgrunder som nämns i 2 mom. finns skäl till detta.

I motiven till propositionen (s. 10/II) påpekas att det att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut i stället för den del av ungdomsstraffet som inte har avtjänats kan kritiseras på den grunden att ungdomsstraffet i tiden dömdes ut eftersom det ansågs att det inte fanns vägande skäl för att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff. Å andra sidan sägs det också i motiven att ett ovillkorligt fängelsestraff i stället för den del av ungdomsstraffet som inte avtjänats är sällan ett effektivt sätt när det gäller en ung person som medvetet har försummat verkställigheten av ungdomsstraffet.

Med hänvisning i synnerhet till den sistnämnda synpunkten anser lagutskottet det godtagbart att det yttersta hotet vid allvarliga försummelser i verkställigheten av ungdomsstraffet gått och väl kan vara ett ovillkorligt fängelsestraff. Å andra sidan förenar sig lagutskottet om den uppfattning som framgår av motiven att utdömande av ett fängelsestraff i stället för ett ungdomsstraff förutsätter tungt vägande skäl. I motiven (se särsk. s. 34/II) där domstolen seriöst övervägde ovillkorligt fängelsestraff redan när ungdomsstraffet dömdes ut och där ungdomsstraffet sedan lämnats oavtjänat helt eller i stor utsträckning. För att synpunkter av denna typ skall väga tillräckligt tungt i domstolens prövning föreslår utskottet att momentet ändras så att dömande till ovillkorligt fängelsestraff med beaktande av de prövningsgrunder som nämns i 2 mom. dessutom förutsätter att det också enligt en helhetsbedömning föreligger "särskilda skäl".

19 §. Beaktande av den del av ungdomsstraffet som har avtjänats.

När någon döms till ett nytt straff skall enligt paragrafen den del av ungdomsstraffet som redan har avtjänats i skälig mål beaktas som en straffnedsättningsgrund.

I motiven (s. 34/II) framförs en klar ståndpunkt till vad som avses med en skälig relation mellan olika typer av straff i olika situationer. Avsikten är att när det döms till ovillkorligt fängelse i stället för ett ungdomsstraff motsvarar två ungdomsstraffsdagar en fängelsedag. Lagutskottet ställer sig inte direkt negativt till tanken på att undvika ett schematiskt betraktelsesätt när förhållandet mellan olika straffarter bestäms. Men utskottet upprepar det som anfördes i samband med ändringen av 6 kap. 13 § i strafflagen och påpekar att det inte är godtagbart att en så viktig fråga som ungdomsstraffets förhållande till ovillkorligt fängelsestraff bestäms utifrån omnämnanden i motiven till regeringens proposition. Utskottet föreslår därför att till paragrafen fogas en bestämmelse enligt vilken två ungdomsstraffdagar anses motsvara en dag ovillkorligt fängelse. Eftersom ungdomsstraffet kan vara mycket varierande till sitt innehåll föreslås det också att domstolarna skall ges möjlighet att bedöma saken från fall till fall. Domstolen kan då avvika från den ovan nämnda relationen mellan straffarterna i någondera riktningen beroende på hur det redan verkställda ungdomsstraffet i det enskilda fallet har utformats. Om den dömde t.ex. deltagit i intensiva program kan två ungdomsstraffdagar anses vara mer än en dag ovillkorligt fängelse. En avvikelse från den förvandlingsrelation som nämns i paragrafen förutsätter alltid att man i domsmotiveringen nämner på vilket sätt ungdomsstraffet har avvikit från det normala.

23 §. Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.

I samband med ikraftträdandebestämmelsen i förslaget till ändring av 6 och 7 kap. i strafflagen föreslog lagutskottet att den nya lagen om undomsstraff skall vara tillämplig även på brott som begåtts före lagens ikraftträdande. I så fall bör domstolen ändå se till att det straff som utdöms enligt den nya lagen inte blir strängare än straffet skulle ha varit om det utdömts enligt den lag som gällde vid gärningstidpunkten. Om den föreslagna ändringen i strafflagens ikraftträdandebestämmelse godkänns blir 2 mom. i denna paragraf överflödig. Lagutskottet föreslår därför att den stryks.