Motivering
Syftet med de föreslagna lagändringarna är
att genomföra direktivet om rätt till tolkning
och översättning vid straffrättsliga
förfaranden (nedan tolkningsdirektivet).
Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs
och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen,
men med följande synpunkter och förslag till smärre ändringar.
Bestridande av förundersökningsmyndighetens
beslut gällande tolkning eller översättning
Enligt propositionsmotiven kan den som är missnöjd
med förundersökningsmyndighetens beslut gällande
tolkning eller översättning föra saken
till chefen för den som fattade beslutet eller till åklagaren
för behandling. Dessutom kan en misstänkt åberopa
utebliven tolkning eller översättning eller otillräcklig
kvalitet på tolkningen eller översättningen
när ärendet behandlas i domstolen, eftersom det
i sista hand är domstolen som ansvarar för att
rättegången är rättvis.
En del synpunktslämnare har förhållit
sig kritiska till denna punkt i propositionen med motiveringen att
förvaltningsklagan till chefen för den som fattade
beslutet, dvs. polischefen, räcker väl som den
möjlighet att bestrida beslutet som artikel 2.5 och 3.5
kräver och att det inte är ändamålsenligt
att i fråga om beslut som avses i propositionen förse åklagaren
med befogenheter visavi klagan över förundersökningsmyndighetens
agerande.
Utskottet påpekar att propositionsmotiven är förenliga
med det som sades om rättsmedlen avseende förundersökningsbeslut
i propositionen om översyn av förundersöknings-
och tvångsmedelslagstiftningen (RP 222/2010
rd, s. 70) och lagutskottets hithörande betänkande
(LaUB 44/2010 rd, s. 12). I det sammanhanget
konstaterade utskottet att det med tanke på förundersökningsbeslutens
art inte är nödvändigt med allmänna
bestämmelser om rätten att överklaga. Som
motiv för sin ståndpunkt anförde utskottet följande: "Förundersökning
handlar om förberedelser inför åtalsprövning
och rättegång och parterna kan därför
senare åberopa omständigheter i förundersökningsbeslutet
när målet kommer upp. Dessutom kan en part hänskjuta
beslutsärendet till chefen för den som
har fattat beslutet eller till laglighetsövervakaren genom
klagan. Frågan kan också hänskjutas till åklagaren."
Utskottet vill för tydlighetens skull framhålla att
den aktuella propositionen inte avser att skapa ett förfarande
för förundersökningsmyndighetens beslut
gällande tolkning och översättning som
avviker från andra förundersökningsbeslut, utan
att de möjligheter att bestrida beslut som ingår
i den nya förundersökningslagen bör anses adekvata
med hänsyn till direktivets krav.
Behörighet och jäv för tolkar och översättare
Som tolk eller översättare får enligt
propositionen anlitas en redbar och annars för uppdraget lämplig
person som har den skicklighet som uppdraget kräver (6
a kap. 6 § 1 mom. i lagförslag 1 och 4 kap. 12 § 4
mom. och 13 § 4 mom. i lagförslag 2). Av motiven
framgår det att förundersökningsmyndigheten
och domstolen ska se till att tolken eller översättaren
behärskar sitt uppdrag och, om så behövs,
vidta åtgärder för att ersätta
tolken eller översättaren. Dessutom sägs det
att till tolk i första hand ska utses en behörig professionell
tolk och till översättare i första hand
en auktoriserad översättare. Som tolk eller översättare
ska i allmänhet anlitas en person vars opartiskhet det
inte finns anledning att ifrågasätta. Regeringen
föreslår emellertid inga bestämmelser
om jäv för tolk eller översättare.
Från sakkunnighåll har det framhållits
att de föreslagna behörighetskraven för
tolk och översättare är alltför
vaga och påpekats att jävsfrågan måste
få större synlighet.
För en rättvis rättegång är
det ytterst angeläget att de tolkar och översättare
som anlitas under förundersökningen och i domstolen
har tillräckliga kvalifikationer. Utskottet menar att den nya
specialyrkesexamen för rättstolk som ger rättstolksbehörighet är
nödvändig för att höja kvaliteten
på rättstolkningen. Det är också viktigt
att utreda frågorna kring rättstolksregistreringen.
En arbetsgrupp vid undervisnings- och kulturministeriet kommer enligt
rapport att göra en sådan utredning redan i år.
Men i likhet med de flesta synpunktslämnare anser utskottet
att behörighetskraven för tolk och översättare
inte kan göras strängare än vad som föreslagits. Även
om man i första hand ska utse en behörig professionell
tolk respektive en auktoriserad översättare, finns
det situationer där en sådan tolk eller översättare
inte finns att tillgå för att ärendet
brådskar eller för att det handlar om ett sällsynt
språk. Sammantaget bedömt finner utskottet följaktligen
nivån på bestämmelserna om tolkbehörigheten
försvarbar med tanke på antalet språk
som det ska tolkas till och att ett ärende eventuellt behöver
behandlas i skyndsam ordning. Av praktiska skäl bör
ett visst utrymme lämnas för subjektiv bedömning av
vem som kan inkallas som tolk eller översättare.
Utskottets åsikt i jävsfrågan är
att man i den mån det är möjligt vid
förundersökning som tolk anlitar någon
som inte står i ett sådant förhållande
till ärendet eller parten att hens opartiskhet äventyras
i så hög grad att utredningen av ärendet
eller partens rättigheter äventyras.
Väsentliga handlingar enligt artikel 3.2 i tolkningsdirektivet
Enligt huvudregeln i artikel 3.1 i tolkningsdirektivet har misstänkta
rätt att få en skriftlig översättning
av alla handlingar som är väsentliga för att
garantera att de kan utöva sin rätt till försvar och
för att garantera att förfarandena går
rättvist till. Artikel 3.2 anger vilka handlingar som räknas
som väsentliga enligt punkt 1 och som därför
bör översättas (skäl 30). Presumtionen
i fråga om de här handlingarna är att
den misstänkte ska få antingen en skriftlig eller
muntlig översättning av dem för att ha
möjlighet att försvara sig. Enligt artikel 3.2
hör beslut om frihetsberövande, anklagelser eller åtal
samt domar till väsentliga handlingar.
Under utfrågningen framhölls det för
utskottet att inte bara beslut om anhållande utan också häktningsyrkande
bör inkluderas i de väsentliga handlingar enligt
artikel 3.2 som bör översättas. Dessutom
ansågs det att tvångsmedelslagens 3 kap.
21 § om översättning av ett beslut om häktning
bör ändras så att den inbegriper alla
beslut om häktning, även beslut om ny behandling av
ett häktningsärende och hovrättsbeslut
med anledning av klagan, och att 5 kap. i tvångsmedelslagen
bör kompletteras med bestämmelser om översättning
av beslut om reseförbud.
I artikelpunkten avsedda beslut genom vilka en person berövas
sin frihet är enligt utskottets mening i vårt
system beslut om anhållande och beslut om häktning.
Däremot är häktningsyrkande inte ett
beslut om berövande av en persons frihet, framhåller
utskottet. Som punkten i direktivet är formulerad utgör
häktningsyrkande inte en sådan väsentlig
handling som avses i punkten. Inte heller täcker formuleringen
in beslut om begränsning av rörelsefriheten, såsom
beslut om reseförbud.
Utskottet hävdar att de föreslagna ändringarna
i tvångsmedelslagen uppfyller direktivets krav i fråga
om beslut om frihetsberövande. När det gäller
andra handlingar än de som nämns i artikel 3.2
kräver direktivet inte att de alltid ska översättas
utan endast när den misstänktes rättssäkerhet
kräver det. Skyldigheten att översätta andra
handlingar bör bedömas mot artikel 3.1 utgående
från om översättningen behövs
för att garantera att den misstänkte kan utöva
sin rätt till försvar.
Utskottet ser inte heller det motiverade i att myndigheternas
skyldighet att tillhandahålla översättningar
utvidgas från direktivets krav genom komplettering av tvångsmedelslagen
med bestämmelser om obligatoriska översättningar oavsett
om de behövs med tanke på den misstänktes
rättssäkerhet eller inte. Översättning är inte
ett självändamål, och de behövliga
resurserna bör sättas in när partens
rättssäkerhet kräver det.
När det gäller andra än i artikel
3.2 nämnda handlingar tillämpas vid förundersökning
förundersökningslagens 4 kap. 13 § om översättning av
handlingar. Paragrafen utgår från att förundersökningsmyndigheten
från fall till fall ska bedöma om en översättning
behövs för att tillgodose en parts rättssäkerhet.
Som regeringen framhåller i propositionen behövs
en översättning inte nödvändigtvis
för att bevaka en parts rättigheter, om parten
har möjlighet att få reda på handlingens
innehåll med hjälp av sitt biträde och
handlingen inte till sitt innehåll är komplicerad
eller svår att förstå.
Tystnadsplikt för tolkar
I 23 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet
(, nedan offentlighetslagen)
finns en generell bestämmelse om tystnadsplikt. Den gäller
personer som i sin verksamhet hos en myndighet eller i ett uppdrag
för en myndighet får kännedom om sekretessbelagda
uppgifter. Propositionen utgår från att den
här bestämmelsen ligger till grund för
tolkarnas och översättarnas tystnadsplikt. Regeringen
föreslår som komplement till offentlighetslagens
23 § att till 6 a kap. i lagen om rättegång
i brottmål (nedan BRL) läggs en ny 7 § om
tystnadsplikt för tolkar. Den föreslagna bestämmelsen
blir tillämplig när tolken inte sköter
tolkningen på uppdrag av en myndighet. Enligt den nya paragrafen
har tolken tystnadsplikt exempelvis när det gäller sekretessbelagda
uppgifter som hen fått kännedom om vid tolkning
av rådslag på en advokatbyrå.
Det som rättegångsbalken föreskriver
om tystnadsplikt för ett rättegångsbiträde
och skyldighet för ett rättegångsbiträde
att vägra vittna föreslås också gälla
tolkar (BRL 6 a kap. 7 §). Hänvisningen till rättegångsbalken
visavi rättegångsbiträden avser balkens
15 kap. 17 § och 17 kap. 23 §. I rättegångsbalkens
15 kap. 17 § 2 mom. om tystnadsplikt hänvisas
det till strafflagen. Av de nämnda bestämmelserna
framgår alltså inte direkt utan via en hänvisningskedja
att brott mot tystnadsplikt är straffbart För
att legalitetsprincipen ska befästas ytterligare, anser
utskottet att det behövs en informativ hänvisning till
strafflagen. Utskottet föreslår därför
att 6 a kap. 7 § i lagen om rättegång
i brottmål kompletteras med ett nytt 2 mom.