Detaljmotivering

1. Lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism

3 §.

Enligt föreslagna 3 § kan närmare bestämmelser om verkställigheten av lagen utfärdas genom förordning av republikens president. Grundlagsutskottet har upprepade gånger konstaterat att det är svårt att se på vilka grunder bestämmelserna bör utfärdas genom förordning av republikens president i stället för statsrådet (t.ex. GrUU 29/2001 rd). På denna grund föreslår lagutskottet att bemyndigandebestämmelsen ändras så att det är statsrådet som utfärdar förordning.

2. Lag om ändring av 34 kap. strafflagen

9 b §. Finansiering av terrorism.

I paragrafen föreskrivs att en gärning av typen förberedelse skall vara straffbar som ett självständigt brott. I 1 mom. 1 punkten räknas de brott upp, vilkas finansiering utan några extra villkor bestraffas som finansiering av terrorism. Kriminaliseringen i denna punkt sträcker sig utöver förpliktelsen i konventionen, eftersom det inte krävs att de finansierade gärningarna har ett terroristiskt syfte på samma sätt som i 2 mom. Det kan bli aktuellt att bedöma t.ex. en gärning som nu bestraffas som anstiftan till sabotage som finansiering av terrorism utan att gärningen har något som helst terroristiskt syfte.

I 1 mom. 2 punkten räknas som straffbara gärningar upp olovlig användning av kärnenergi, brott mot stadgandena i kärnenergilagen eller en annan straffbar gärning som riktar sig mot ett kärnämne eller som utförs med hjälp av ett kärnämne. Kärnenergilagen har ändrats genom lag 415/2002 så att de självständiga straffbestämmelserna i lagen har ändrats till hänvisningsbestämmelser till strafflagen. Genom lag 400/2002 reviderades 44 kap. i strafflagen i sin helhet och i dess 10 § föreskrivs att straffbar användning av kärnenergi skall kriminaliseras. Lagarna träder i kraft den 1 september 2002. Utskottet föreslår inte att punkten ändras eftersom det ännu inte är klart när lagförslaget och konventionen skall sättas i kraft i Finland. Författningarna måste justeras när förpliktelserna i Europeiska unionens rambeslut om bekämpning av terrorism sätts i kraft nationellt före utgången av detta år.

Utskottet ser det som absolut nödvändigt att också följande aspekter tas upp till granskning utöver de ovannämnda när kapitlet om terroristbrott i strafflagen förbereds och regeringens proposition RP 44/2002 rd om straffrättens allmänna läror behandlas:

• I artikel 2.1 i konventionen förutsätts för att en gärning skall vara straffbar att medel har insamlats eller tillhandahållits uppsåtligen och rättsstridigt. Avsikten med villkoret för lagstridig gärning är att ställa humanitärt bistånd på krisområden utanför bestämmelsens räckvidd, när det bland befolkningen kan finnas kriminella som klassificeras som terrorister, men biståndsorganisationens resurser inte räcker till för att skilja dem från den övriga befolkningen. De föreslagna brottsrekvisiten omfattar inte villkoret att gärningen skall vara lagstridig, eftersom det med hjälpa av den inte har ansetts möjligt att dra en klar gräns för när t.ex. insamlingar i anknytning till humanitärt bistånd inte är straffbara. Utskottet understryker att verksamhet av detta slag klart hamnar utanför gränsen för straffbarhet, eftersom finansieringen av terrorism förutsätter vetskap om att medlen avses bli använda för ett eller flera terrordåd.
• Artikel 2.5 a—c i konventionen gäller medverkan till brott. Bestämmelserna i punkt c är nästan identiska med artikel 2.3 c i konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister. I sitt betänkande om regeringens proposition RP 231/2001 rd om godkännande av konventionen framhöll lagutskottet att bestämmelsen var mycket öppen i och med att gärningsformen medverkan inte preciseras i den (LaUB 6/2002 rd). Utskottet ansåg då att det längre fram var skäl att granska strafflagens bestämmelser om delaktighet med tanke på våra internationella avtalsförpliktelser och EU:s straffrättsliga lagstiftning.
• Straffskalan för brottet föreslås vara fängelse mellan fyra månader och åtta år. Skalan är exceptionellt bred och avviker från de allmänna skalorna i totalreformen av strafflagen. Den föreslagna skalan motiveras med den stora variationen i gärningsformer och klandervärdighet. I normala fall indelas rekvisitet i flera gärningsformer med sina egna respektive straffskalor.