Allmän motivering
Fängelselagstiftningen reformerades grundligt 2006.
Vid översynen upphävdes lagen om verkställighet
av straff och lagen om rannsakningsfängelse, och ersattes
med fängelselagen ()
och häktningslagen ().
Det främsta syftet med reformen var att fångarnas grundläggande
rättigheter skulle motsvara kraven i grundlagen. Bestämmelserna
om fångars rättigheter och skyldigheter flyttades
därför över till lagnivå.
Lagarna har nu varit i kraft i åtta år och
det har blivit uppenbart att de till vissa delar kräver ändringar. Å andra
sidan har det i verkställigheten av fängelsestraff
och häktning skett sådana förändringar
som enligt propositionen kräver en reform av lagstiftningen.
Riksdagens justitieombudsman har under den tid lagarna varit i kraft lämnat
ett flertal beslut om fängelselagen och tillämpningen
av den. En betydande del av de nu föreslagna ändringarna
grundar sig uttryckligen på frågor som lyfts fram
i riksdagens justitieombudsmans avgörandepraxis.
De viktigaste ändringarna hänför
sig till fångars och häktades rätt att
söka ändring och till fångars kontakter
utanför fängelset. Vidare föreslås ändringar
i bestämmelserna om beräkningen av strafftiden,
placering i fängelse, innehållet i verkställigheten
av fängelsestraff samt om disciplin, övervakning
och granskning.
Syftet med propositionen är att minska utrymmet för
tolkning av bestämmelserna i fängelselagen och
häktningslagen (s. 25/I och 73). Vidare syftar
propositionen till att effektivisera verksamheten genom att förenkla
förfarandena och minska onödiga arbetsmoment (s.
25/I). Utifrån inkommen utredning menar lagutskottet
att lagstiftningen om fängelse och häktning bör
ses över. Propositionen uppfyller väl de mål
som ställs upp: de föreslagna ändringarna
preciserar de gällande, flertydiga eller innehållsmässigt bristfälliga
bestämmelserna om fängelse och häktning.
Enligt utredning är ändringarna mycket välkomna
med hänsyn till det praktiska fångvårdsarbetet.
Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig
och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslagen,
men med följande kommentarer och ändringsförslag.
Villkorlig frigivning
Enligt föreslagna 3 kap. 8 § 2 mom. i fängelselagen
ska en verkställighetsansvarig besluta om villkorlig frigivning
i det fall där den dömde avtjänat den
andel av straffet som avses i 2 c kap. 5 § i strafflagen
före ankomsten till fängelset.
Utifrån inkommen utredning förblir det oklart hur
en dömd, som helt avtjänat den avsedda andelen,
kan friges utan ogrundat dröjsmål så att han
eller hon inte behöver anlända till fängelset.
Utskottet konstaterar att den föreslagna bestämmelsen
i 3 kap. 8 § 2 mom. i fängelselagen möjliggör
att verkställighetsenheten i dylika fall väljer
ett sådant ändamålsenligt förfarande
för beslutsfattandet och för delgivning av villkorlig frigivning
och av den dag då prövotiden börjar som
gör att man kan undvika att den dömde i onödan
anländer till fängelset. Utskottet fäster uppmärksamhet
vid att fängelsestraffet består av en del som
avtjänas i fängelse och en del som utgöra
villkorlig frigivning. Prövotiden för villkorlig
frigivning börjar när den dömde friges villkorligt.
Fängelsestraffet har avtjänats helt först
när båda delarna är avtjänade.
Bestämmelsen tillåter också i fortsättningen
att den dömde vid behov kan efterlysas om han eller hon
inte kan nås eller inte följer en uppmaning att
ta kontakt.
Användning av egna kläder
Den föreslagna 7 kap. 2 § i fängelselagen
gäller fångens klädsel. I öppna
anstalter ska fångarna använda sina egna kläder.
I slutna fängelser får fångarna använda
egna kläder. Användningen av egna kläder
i fängelset eller på en fängelseavdelning
kan begränsas av skäl som hänför
sig till ordningen eller säkerheten i fängelset
eller övervakningen.
Begränsning av användningen av egna kläder måste
bedömas mot den normalitetsprincip för fångvården
som fastställs i 1 kap. 3 § i fängelselagen.
Fängelsestraffets innebörd är frihetsberövande
eller begränsning av friheten. Verkställighet
av fängelse får inte medföra andra begränsningar
i fångarnas rättigheter och förhållanden än
de som bestäms i lag eller som nödvändigtvis följer
av själva straffet. Förhållandena i fängelserna
skall ordnas så att de i så hög grad
som möjligt motsvarar de förhållanden
som råder i samhället.
Utskottet anser att förslaget i första hand
preciserar och klargör den gällande regleringen
så att begränsningar som gäller hela
fängelset eller en fängelseavdelning samlas i
paragrafens 2 mom., medan bestämmelserna om enskilda plagg
tas in i 3 mom. En mindre innehållsmässig ändring är
att 2 mom. samtidigt preciseras så att också säkerhet
i fängelset kan utgöra grund för begränsningar.
I den gällande bestämmelsen nämns ordningen
i fängelset och övervakningen som grunder. Tillägget
klargör att allmänna begränsningar av
användningen av egna kläder kan komma i fråga
närmast i fängelser med hög övervaknings-
och säkerhetsnivå. Enligt utskottets uppfattning är
den föreslagna ändringen således motiverad.
Fångars brevväxling
Enligt 12 kap. 1 § i lagförslaget har fångar
rätt till korrespondens per post. Skillnaden jämfört med
nuläget är att denna rätt uttryckligen
gäller korrespondens per post. Riksdagens justitieombudsman
har ansett (dnr 1621/4/05, 13.4.2007) att fängelset
enligt den gällande lagstiftningen inte kan förplikta
fångar som korresponderar med varandra i ett och samma
fängelse att skicka meddelande per post, utan fångarna
måste också ges möjlighet att använda
fängelsets interna post i sin korrespondens. Fängelserna
har i enlighet med justitieombudsmannens avgörande ändrat sin
praxis. Enligt förslaget ska denna nya praxis ändras.
Det är alltså inte fråga om en utökning "för
tydlighets skull", som det sägs i propositionsmotiven
(s. 44).
Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande (GrUU
34/2014 rd, s. 2/II) att bestämmelsen
om fångars brevväxling är betydelsefull
med tanke på skyddet för privatlivet enligt 10 § 1
mom. i grundlagen. Bestämmelsen motiveras i propositionen
med att det kan äventyra ordningen och säkerheten
i fängelset om den interna posten får användas
för kommunikation och kontakter mellan fångarna
(RP, s. 44/II). Om fångar kan använda
fängelsets interna post får de snabbare kontakt
med varandra. Det kan vara av viss betydelse för ordningen
och säkerheten på fängelset. Å andra
sidan är bestämmelserna om att kontrollera, läsa
och kopiera fångars brev, postförsändelser
och meddelanden desamma oberoende av om försändelser
eller meddelanden levereras per post eller via den interna posten
på fängelset. Med tanke på den omfattande
rätten att kontrollera och läsa brev, postförsändelser
och meddelanden anser grundlagsutskottet att propositionen inte
innehåller tillräckligt starka motiv för
att inskränka rätten för fångar
att anlita intern post i sin korrespondens. Grundlagsutskottet uppmanade
därför lagutskottet att utreda om ändringen är
nödvändig.
Lagutskottet har fått tilläggsutredning av
justitieministeriet. Enligt utredningen är syftet med indelningen
av ett fängelse i avdelningar att separera olika grupper
av fångar och garantera att fångarna kan avtjäna
sina straff i säkerhet. Att korrespondera per intern post
går snabbt; i regel går meddelandena fram till
en fånge på en annan avdelning redan samma dag.
Detta kan dock försvaga fängelsets möjligheter
att upprätthålla ordningen. I praktiken utnyttjar
i synnerhet medlemmar i organiserade kriminella sammanslutningar
den interna posten för kommunikation mellan medlemmarna.
I till exempel Riihimäki fängelse utgör
80-85 procent av de meddelanden som skickas genom den interna posten
kommunikation inom organiserade och andra kriminella sammanslutningar.
Fångar som inte hör till sådana sammanslutningar
har sällan behov av att skicka meddelanden som intern post.
De meddelanden som skickas av fångar som hör till
organiserade kriminella sammanslutningar gäller frågor
som anknyter till sammanslutningens verksamhet. Meddelanden behandlar
ofta medlemsrekrytering, brott mot gruppens regler samt information
om fångar som anlänt till fängelset och
om arten av deras brott. I meddelandena ges öppna eller
dolda anvisningar om påtryckningar eller till och med våld
mot andra fångar för att till exempel tvinga dem
att ansöka om isolering. Eftersom meddelandena går
fram snabbt kan fångarna genom denna kommunikation till
exempel komma överens om uppror eller störningar.
Via den interna posten hinner fångar också informera
varandra om fångar som under en fångtransport
fängelset befinner sig i fängelset. I fråga
om kommunikation mellan häktade kan ytterligare problem
tillstöta med anledning av att det kan ha fastställts
begränsningar för de häktades kontakter.
För att säkerställa ordningen och
enskilda fångars säkerhet är det viktigt
att fängelset kan begränsa organiserade kriminella
sammanslutningars handlingsutrymme. När det gäller
kommunikation mellan organiserade kriminella sammanslutningar uppfylls
oftast förutsättningarna för läsning,
men däremot inte förutsättningarna för
kvarhållande av meddelandet. Ett meddelande kan normalt
inte kvarhålls därför att avsändaren
i meddelandet frågor efter uppgifter om en namngiven fånge,
såvida inte det samtidigt ingår ett hot mot fången.
Möjligheten att läsa sådana meddelanden
eliminerar alltså inte den risk som distribution av meddelandet
till mottagaren medför för ordningen i fängelset
eller för en enskild fånges säkerhet. Å andra
sidan kan fångar som inte hör till sammanslutningen
utnyttjas som avsändare av meddelandet, vilket innebär att
inte ens förutsättningarna för läsning
uppfylls. Enligt utredningen kan rätten att skicka meddelanden
som intern post till en fånge på en annan avdelning äventyra
ordningen i fängelset och fångarnas säkerhet.
På dessa grunder anser lagutskottet att det i vissa fall är
nödvändigt att begränsa kontakten mellan
fångarna.
Utskottet fäster dock uppmärksamhet vid att den
föreslagna ändringen enligt propositionsmotiven
(s. 44—45) inte innebär att fängelset
inte kan leverera meddelanden mellan fångarna som intern
post. Den föreslagna bestämmelsen fastställer
endast att fängelset inte har skyldighet att leverera meddelanden
mellan fångarna som intern post. Det är också i
fortsättningen möjligt - och värt att
rekommendera - att fångar som inte hör till en
kriminell sammanslutning skickar meddelanden till varandra som intern
post.
Kroppsvisitation
Enligt föreslagna 16 kap. 4 § i fängelselagen
kan en fånge kroppsvisiteras om han eller hon misstänks
för innehav av sådana otillåtna föremål
eller ämnen som avses i 9 kap. 1 § 1 och 2 mom.
eller om kroppsvisitation är behövlig för
att förebygga att fången rymmer eller olovligt
avviker från en öppen anstalt, för att
avvärja en fara som hotar ordningen eller säkerheten
i fängelset, för att utreda en misstänkt
ordningsförseelse, på grund av ankomst eller återkomst
till fängelset eller i samband med oövervakade
besök eller besök av barn. Kroppsvisitation omfattar
undersökning av vad fången har i sina kläder
eller annars bär på sig. En ändring jämfört
med nuläget är att kroppsvisitationen även
omfattar undersökning av fångens mun.
Under behandlingen av ärendet har utskottet förelagts
ett förslag om att flytta bestämmelsen om undersökning
av fångens mun till 16 kap. 8 §, som gäller
kroppsbesiktning. Förslaget om undersökning av
mun avviker från definitionen av kroppsbesiktning i 8 kap.
30 § 1 mom. 1 punkten i tvångsmedelslagen.
Utskottet konstaterar att begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning
samt de situationer där dessa förfaranden tillämpas
skiljer sig åt också i de gällande lagarna.
Dessutom är behörig myndighet när det
gäller visitationer enligt tvångsmedelslagen polisen
eller någon annan förundersökningsmyndighet.
Enligt 16 kap. 4 § i gällande fängelselag
kan kroppsvisitation till exempel innebära att fången
måste klä av sig. Detta framgår av 16
kap. 9 § 1 mom. i fängelselagen. Säkerheten
i fängelset förutsätter att beslut om
visitation eller besiktning kan fattas snabbt och smidigt. Enligt
16 kap. 10 § i fängelselagen beslutar fängelsedirektören
om kroppsbesiktning. Att fängelsedirektören i
varje enskilt fall måste besluta om undersökning
av en fånges mun skulle i praktiken medföra problem.
Dessutom är villkoren för utförande av
kroppsbesiktning betydligt strängare än för
kroppsvisitation. Utskottet anser bestämmelserna vara motiverade.
Användning av fängsel
Enligt 18 kap. 2 § i fängelselagen får
en fånges omedelbara rörelsefrihet får
begränsas med handbojor, knippförband av plast
eller andra motsvarande medel, om det är nödvändigt
för att 1) förhindra rymning under transport,
2) tygla sådant våldsamt uppträdande
som inte kan förhindras på något annat
sätt och som kan äventyra fångens eller
någon annans säkerhet eller orsaka betydande skada
på egendom, 3) avvärja överhängande
risk för våld, eller 4) säkerställa kroppsbesiktning.
Motsvarande bestämmelser finns i 13 kap. 2 § i
häktningslagen.
Regeringen föreslår inga ändringar
till denna del. Under beredningen av propositionen har det enligt
uppgift dock varit aktuellt att till häktningslagen foga
en bestämmelse enligt vilken det av säkerhetsskäl är
möjligt att belägga fångar med fängsel
under transporter. Någon sådan bestämmelse
ingår dock inte i propositionen, eftersom man under beredningen
kom fram till att små resurser och brister i transportfordonen
inte är godtagbara skäl för en allmän
begränsning av fångars och häktades grundläggande
rättigheter. Problemet med bestämmelsen var att
den gav rätt att belägga de transporterade fångarna
med fängsel utan individuell prövning, vilket
ansågs strida mot principen om proportionalitet vid begränsning
av de grundläggande rättigheterna.
Enligt utredning har till exempel Vanda fängelse stora
svårigheter att sköta fångtransporter och
transporterna kräver en avsevärd del av fängelsets
ytterst begränsade resurser. För att förbättra
situationen måste regeringen enligt utskottet fortsätta
beredningen av en bestämmelse som garanterar säkrare
fångtransporter. Relevanta faktorer i en sådan
bestämmelse kunde enligt utskottet vara bland annat antalet
fångar som transporteras vid ett och samma tillfälle
samt övriga transportförhållanden. I
stadstrafik håller transportfordonen låg hastighet
och måste ibland stanna, vilket ökar risken för
rymning och därmed också äventyrar utomståendes
säkerhet. Utskottet föreslår därför
att riksdagen godkänner följande uttalande: Riksdagen
förutsätter att regeringen skyndsamt börjar
bereda lagändringar genom vilka säkerheten under
fångtransporter kan garanteras bättre än
i dag (Utskottets förslag till uttalande).
Observation i isolering och observationsoverall
Bestämmelser om observation i isolering finns i 18
kap. 4 § i fängelselagen. Om det finns grundad
anledning att misstänka att en fånge har förbjudna ämnen
eller föremål i sin kropp, får fången
placeras i ett rum eller en cell där det dygnet runt är
möjligt att observera fången och att de förbjudna ämnena
och föremålen lämnar hans eller hennes
kropp. Den föreslagna ändringen innebär
att det kan krävas att fångar som isoleras för
observation använder observationsklädsel. Med
observationsklädsel avses en så kallad observationsoverall
som fången inte själv kan ta av sig. Enligt förslaget
ska en fånge med observationsklädsel få tillträde
till toalett med en gång när han eller hon begär
det.
Enligt 18 kap. 4 § 2 mom. får observation
i isolering får fortgå tills de förbjudna ämnena
eller föremålen har lämnat fångens
kropp eller tills det annars inte längre finns skäl
till isolering. Observationen får dock pågå högst
sex dygn om inga förbjudna ämnen eller föremål
upptäcks vid kroppsbesiktning. Om ämnen eller
föremål upptäcks får observationen
fortsätta i högst tre dygn till. En likadan ändring
föreslås i 13 kap. 4 § i häktningslagen.
Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om
propositionen (GrUU 34/2014 rd) att
bestämmelserna om frister för observation i isolering
och användning av observationsoverall, avbrytande av åtgärden
om fångens hälsa äventyras och undersökning
av fångens hälsotillstånd kräver
procedurer som säkerställer att det inte är omänskligt,
förnedrande eller kränkande för människovärdet
att behöva använda observationsoverall. Grundlagsutskottet
ansåg inte att bestämmelserna utgör något
problem i konstitutionellt hänseende.
Lagutskottet vill fästa uppmärksamhet vid
att föreslagna 18 kap. 4 § 1 och 3 mom. i fängelselagen
innehåller precisa bestämmelser om observation, övervakning
och iakttagande av fången. Med stöd av bestämmelserna
kan fången observeras och övervakas dygnet runt.
Hälso- och sjukvårdspersonal ska så snart
som möjligt undersöka fångens hälsotillstånd.
Fången ska noggrant iakttas genom teknisk övervakning
och på annat sätt.
Enligt inkommen utredning kan man genom att använda
observationsoverall förhindra att en fånge på nytt
sväljer ett ämne eller föremål
som fången transporterat i kroppen. Att på nytt
svälja droger medför stor fara för fångens
hälsa. Utskottet fäster också uppmärksamhet
vid att användningen av observationsoverall inte minskar övervakningen
av fången jämfört med i dag, men att
overallen gör övervakningen mer effektiv. Utskottet
menar att förslaget absolut är motiverat, men
ser det som viktigt att det genom förordning av statsrådet
utfärdas närmare bestämmelser om verkställigheten
av observation i isolering och om förhållandena
därvidlag.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av fängelselagen
12 kap. Brevväxling, telefonsamtal och elektronisk
kommunikation
9 b §. Övervakning av elektronisk kommunikation.
I den föreslagna paragrafen hänvisas till
lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (516/2004).
Den lagen har upphävts genom lag 917/2014 (informationssamhällsbalken). Propositionen
har en hänvisning till den upphävda lagen för
att det inte ska råda oklarhet om att fängelserna
utöver de särskilda rättigheter som fastställs
i fängelselagen har rätt att i egenskap av sammanslutningsabonnent
behandla identifieringsuppgifter och meddelanden t.ex. av informationssäkerhetsskäl.
Informationssamhällsbalken innehåller nu motsvarande
bestämmelser och utskottet föreslår att
hänvisningen ändras så att den gäller
informationssamhällsbalken.
19 kap. Anmälningar och lämnande av upplysningar
5 §. Anmälningar till polisen.
Det föreslagna 19 kap. 5 § 2 mom. i fängelselagen
har fått en misslyckad språklig utformning. Utskottet
föreslår att det justeras tekniskt. Enligt bestämmelsen ska
polisen underrättas om frigivning av en fånge
som dömts för brott mot liv eller för
ett grovt vålds- eller sexualbrott. De nämnda
brotten omfattar mord (SL 21:1), dråp (SL 21:2), dråp
under förmildrande omständigheter (SL 21:3), grov
misshandel (SL 21:6), grov våldtäkt (SL 20:2)
och grovt sexuellt utnyttjande av barn (SL 20:7).
20 kap. Ändringssökande
2 §. Förbud mot att söka ändring.
Riksdagen godkände hösten 2014 regeringens
proposition med förslag till en lag om ändring
av fängelselagen (se RP 110/2014 rd och LaUB
10/2014 rd). Genom propositionen ändrades
2 kap. 1 § i fängelselagen, vilket påverkar
innehållet i förbudet mot att söka ändring
i den nu föreslagna 1 punkten i 20 kap. 2 § 1
mom. Bestämmelsen om förbud mot att söka ändring
bör för tydlighetens skull ändras så att
den utöver tidpunkten för inledande av verkställighet även
gäller det fängelse i vilket den dömde
förordnats att anmäla sig.
2. Lag om ändring av häktningslagen
1 kap. Allmänna principer för verkställighet av
häktning
1 §. Tillämpningsområde.
Häktningslagens 1 kap. 1 § 2 mom. ändrades
genom lag 820/2014 så att det på häktade
som samtidigt avtjänar fängelsestraff eller förvandlingsstraff
för böter tillämpas, utöver
andra bestämmelser, vad som föreskrivs i 2 kap.
3 § 4 mom. (se RP 71/2014 rd).
En sådan hänvisning bör nu fogas till
den föreslagna paragrafen. Därigenom måste
också lagens ingress ändras.
8 kap. Brevväxling, telefonsamtal och elektronisk
kommunikation
7 c §. Övervakning av elektronisk kommunikation.
I den föreslagna paragrafen hänvisas till
lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation ().
Den lagen har upphävts genom lag .
På de grunder som anförs ovan i samband med 12
kap. 9 b § i lagförslag 1 föreslår
utskottet att hänvisningen ändras så att
den gäller informationssamhällsbalken.
3. Lag om ändring av strafflagen
6 kap. Om bestämmande av straff
13 §. Avräkning av tiden för frihetsberövande.
I de föreslagna ändringarna i 3 kap. i fängelselagen,
vilka enligt utskottet är motiverade, föreslås
det att strafftiden ska beräknas i dagar. Enligt detaljmotiven
(s. 36/II) till 3 kap. 1 § i fängelselagen
ska avräkningen enligt 6 kap. 13 § i strafflagen
göras enligt det faktiska antalet dagar för tiden
för frihetsberövandet. I domstolens beslut anges
det antal dagar som avräkningen berör. Domstolen
kommer inte längre att uppge den tid som avräknas
enligt kalendertiden, utan avräkningen ska uppges enligt
det faktiska antalet dagar.
Av detta följer enligt propositionsmotiven att bestämmelsen
om frihetsberövande i 6 kap. 13 § i strafflagen
måste ändras. Regeringen föreslår att
det i slutet av paragrafen infogas en bestämmelse om att
tiden för frihetsberövande ska anges i dagar.
Enligt inkommen utredning vore det bästa alternativet
ur domstolarnas synvinkel att domstolen i domen endast anger tiden
för frihetsberövande och förordnar om
avräkning. Avsikten är att avräkningen
ska göras när domen verkställs. Utskottet är
av samma åsikt. För tydlighetens skull föreslår
utskottet att det till lagrummet fogas en bestämmelse om
att begynnelse- och avslutningsdagen för frihetsberövandet
ska anges i domen.
Utskottet påpekar dock att det i propositionen föreslagna
tillägget till 6 kap. 13 § i strafflagen om att
tiden för frihetsberövande ska beräknas
i dagar i första hand är informativt och hänvisar till
hur avräkningen görs och hur strafftiden beräknas
enligt fängelselagen. I fråga om frihetsberövandet
ska domslutet i fortsättningen inte ta upp något
annat än begynnelse- och avslutningsdagen. Det kräver
enligt uppgift ändringar i datasystemet.
I propositionen (s. 66—67) konstateras i fråga
om strafftiden att då man övergår från
att beräkna strafftiden enligt kalendertiden till att räkna
den i dagar kommer vissa fängelsestraff att lindras med
några dagar. I enstaka fall kan ändringen också förlänga
strafftiden. Den avräkning av tiden för frihetsberövande
som domstolen utför med stöd av 6 kap. 13 § i
strafflagen kan enligt den gällande lagen likaså gälla
en tid som är längre eller kortare tid än
vad den faktiska tiden för frihetsberövandet är
då den räknas enligt antalet dagar, beroende på månadens längd.
Om en annan lag än den som gällde när
brottet begicks gäller när domen meddelas, ska
enligt 3 kap. 2 § 2 mom. i strafflagen den nya lagen tillämpas
om den leder till ett lindrigare slutresultat. Om det efter brottets
begående stiftas en ny lag som föreskriver ett
lindrigare straff, ska den skyldige enligt artikel 15 i konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976)
komma i åtnjutande härav. Eftersom beräkningen
av strafftiderna ändras till följd av den föreslagna
lagändringen, måste enligt propositionen de strafftider
vars längd kan påverkas av de nya bestämmelserna
räknas på nytt. Enligt principen om tillämpning
av lindrigare lag ska den nya lagen tillämpas på beräkningen
av strafftiden i de fall där detta leder till ett lindrigare
slutresultat för fången.
Utskottet ser det inte som motiverat att bestämmelsen
utformas så att domstolen tvingas uppskatta vilket beräkningssätt
som leder till ett lindrigare slutresultat. I praktiken skulle detta under
en övergångsperiod leda till avsevärt mycket
mer arbete för domstolarna, eftersom de måste
beräkna domen två gånger för
att kunna avgöra vilket slutresultat som är lindrigast.
Att beräkna strafftiderna är en uppgift för
Brottspåföljdsmyndigheten. Vilket beräkningssätt
som är mest förmånligt för den
dömde framgår först vid verkställandet
av domen. Det är enligt utskottet dock nödvändigt
att principen om lindrigare lag iakttas.