Detaljmotivering

Lag om handläggningen av brottmål som gäller personer som i samband med Europeiska unionens militära krishanteringsinsats EUNAVFOR Atalanta misstänks för sjöröveri eller väpnat rån

1 §. Lagens tillämpningsområde.

Den föreslagna lagen har med rätta ett mycket snävt tillämpningsområde av skäl som framgår av propositionen. Lagen gäller endast förfarandet när en person som gripits misstänkt för sjöröveri eller väpnat rån i samband med insats Atalanta befinner sig på ett fartyg under finsk flagg eller när Finland i något annat fall tillfrågas om önskan att utöva straffrättslig jurisdiktion. Lagen tillämpas alltså inte på andra eventuella marina krishanteringsinsatser. Lagen avser inte heller reglera de procedurer som tillämpas om den gripne misstänks för något annat internationellt brott än sjöröveri eller väpnat rån.

I 2 mom. definieras vad som avses med sjöröveri och väpnat rån enligt den aktuella lagen. Sjöröveri får sitt innehåll ur 1 § 12 punkten i en förordning om tillämpning av strafflagen () där det hänvisas till FN:s havsrättskonvention som satts i kraft i Finland genom lag . Enligt propositionsmotiven (s. 13) avses med sjöröveri dråp, misshandel, frihetsberövande eller rån mot en person som befinner sig på ett fartyg eller ett luftfartyg, eller kapning, stöld eller skadegörelse av ett fartyg, ett luftfartyg eller egendom som finns på ett fartyg eller ett luftfartyg, som ska anses vara sjöröveri enligt FN:s havsrättskonvention. Handlingen ska alltså ha begåtts på det fria havet eller i en stats ekonomiska zon.

Om en handling som motsvarar beskrivningen av sjöröveri begås på någon stats territorialvatten, handlar det inte om sjöröveri enligt havsrättskonventionen. Eftersom de resolutioner från FN:s säkerhetsråd som har samband med operationen tillåter staterna att operera även på somaliska vatten, ska lagen också tillämpas på brott som motsvarar beskrivningen av sjöröveri om de begås på vattnen i fråga. Dessutom täcker lagen in situationer där EU har avtalat med något land i området om åtgärder inom landets territorialvatten om ett brott av denna typ begås där. Den andra meningen i det föreslagna 1 § 2 mom. handlar om just sådana situationer. Där sägs det att med väpnat rån avses handlingar som motsvarar sjöröveri i den omfattning som FN:s säkerhetsråds resolution och rådets gemensamma åtgärd om Europeiska unionens militära insats tillåter staten att agera för att förhindra sjöröveri.

Utskottet konstaterar att det i det föreslagna 1 § 2 mom. inte handlar om att kriminalisera "sjöröveri" eller "väpnat rån", utan att avsikten med lagen är att precisera när undersökningströskeln för gärningarna är nådd. I och för sig har en liknande hänvisningsteknik använts i vissa andra fall, främst i författningar med folkrättsliga kopplingar som i exempelvis lagen om uppfyllande av vissa förpliktelser som grundar sig på Finlands medlemskap i Förenta Nationerna och Europeiska unionen ().

Den straffrättsliga legalitetsprincipen kräver en exakt skrivning i strafflagar. Även om principen egentligen gäller sättet att beskriva brotten och de straffrättsliga påföljderna, talar samma ambition om likställd och förutsägbart lagtillämpning för en så tydlig och noga avgränsad reglering som möjligt. Lagutskottet håller med grundlagsutskottet om att den straffrättsliga legalitetsprincipen kräver en avsevärt tydligare definition av sjöröveri och väpnat rån och föreslår för den lagtekniska tydlighetens skull att bestämmelserna om dem tas in i en separat paragraf som utformats som en normal definitionsparagraf (ny 2 §).

2 §. Definitioner. (Ny).

Av orsaker som nämns i samband med 1 § 2 mom. föreslår utskottet att lagen kompletteras med en ny 2 § med definitioner. Samtidigt ändras numreringen på de efterföljande paragraferna.

3 (2) §. Inledande av förundersökning.

I 1 mom. föreskrivs det om förundersökningsvillkoren. Förundersökning ska inledas, om det finns skäl att misstänka att ett brott enligt 1 §, dvs. sjöröveri eller väpnat brott, har begåtts. Ett annat villkor är att finsk lag enligt 1 kap. 2—6 § i strafflagen är tillämplig på gärningen. Brottet ska alltså ha en sådan anknytning till Finland som nämns i strafflagsparagraferna, t.ex. att brottet riktar sig mot ett finskt fartyg eller en finsk medborgare eller att den misstänkte är finsk medborgare.

Som tredje villkor gäller att det av skäl som gäller utredningen och för att straffansvaret ska förverkligas är ändamålsenligt med en förundersökning. Bestämmelsen låter förundersökningsmyndigheten avgöra om förundersökning ska inledas eller inte med anledning av brottet. Enligt detaljmotiven till paragrafen kunde hänsyn tas exempelvis till den misstänkte förövarens nationalitet och bosättningsort eller någon annan anknytning till ett annat land som har uttalat önskemål om att utöva straffrättslig jurisdiktion, samt vilket lands myndigheter som har de bästa förutsättningarna att ta fram en brottsutredning (s. 14/I). Utskottet anser att andra omständigheter som kunde vägas in i lämplighetsprövningen är t.ex. i vilket land det är lättast att ta emot bevisning och att målsägandens rättigheter blir tillgodosedda.

Förundersökningsledaren fattar beslutet om förundersökning efter att först ha inhämtat riksåklagarens bedömning av om ett åtalsförordnande kommer att ges i målet. Med tanke på att de tidsfrister som rekommenderas för meddelande om beslut att utöva jurisdiktion är mycket korta, är det angeläget att de finska myndigheterna har god beredskap till snabbanalys av läget.

Det föreslagna 1 mom. tillåter beslut att inte inleda förundersökning även om den misstänkte har i lagen angivna koppling till Finland i det fall att skäl som gäller utredningen och för att straffansvaret ska förverkligas talar för att förundersökningen utförs i ett annat land än Finland. En sådan situation kan uppstå exempelvis när anfallet riktar sig mot en annan medlemsstats fartyg och ett finländskt fartyg utför gripandet och en finländare i krishanteringsstyrkan då såras. Om det angripna fartygets flaggstat meddelar att den önskar utöva straffrättslig jurisdiktion, kunde det i princip vara möjligt att samtidigt väcka åtal för det brott mot finländaren som begicks i samband med gripandet.

Om gripandet utförs av något annat än ett finländskt fartyg men brottet riktar sig mot en civil finländare ombord på ett fartyg under en annan stats flagg, vänder sig det operativa högkvarteret först till flaggstaten för det fartyg som utförde gripandet. Om den staten meddelar att den inte önskar utöva sin jurisdiktion, vänder sig det operativa högkvarteret till de andra staterna i insatsen, exempelvis Finland, av den anledningen att brottet riktar sig mot Finland. Eftersom brottet riktar sig mot en finländare vore det motiverat att behandla målet här, men också då gäller som villkor att det ska vara ändamålsenligt av skäl som gäller utredningen och för att straffansvaret ska förverkligas.

Om inte bara Finland utan också andra stater önskar utöva straffrättslig jurisdiktion, ska förundersökningsmyndigheten efter samråd med riksåklagaren eller av denne förordnad åklagare kontakta de andra staternas myndigheter för att klarlägga var undersökningen och lagföringen lämpligast kan genomföras. Förverkligandet av straffansvar är förenat med rättvis rättegång, en rätt som inte nödvändigtvis tillgodoses fullt ut i alla staters straffprocessförfaranden.

Utskottet konstaterar att det material som insatsen samlar in kan användas i förundersökningen och straffprocessen i enlighet med principen om fri bevisprövning. När gripandet skett utför krishanteringsstyrkan en preliminär undersökning och därefter tar myndigheten i den stat som avser använda sin jurisdiktion itu med den egentliga förundersökningen. Syftet med krishanteringsstyrkans preliminära undersökning är att klarlägga vilka stater som är behöriga och ta till vara bevis för eventuell senare undersökning och rättsprocess, oavsett i vilken stat undersökningen sker.

I det stående säkerhetsklassificerade direktiv som Atalantas operativa huvudkvarter utfärdat (Detention SOP Standard Operating Procedure: Handling of Detainees/Suspected Pirates/Armed Robbers at Sea and Evidence Collection) anges i detalj hur den preliminära undersökningen efter gripande ska gå till, bl.a. hur bevismaterial ska samlas in, dokumenteras och förvaras och hur själva gripandet ska dokumenteras bl.a. med fotografier och vittnesutsagor. Direktivet innehåller detaljerade föreskrifter och dokumentmallar för bl.a. undersökning av misstänkta, preliminärt förhör och bedömning av erhållna bevis. När det gäller t.ex. fotografering av bevismaterial anges bl.a. vilka tekniska kvalifikationer den kamera som används för att dokumentera bevismaterialet med ska ha och illustreras hur och av vad foton ska tas. Med de här detaljerade föreskrifterna vill man försäkra sig om att insatsen trots avvikande nationella rutiner levererar ett fullgott bevismaterial som alla aktörer har tillgång till.

Enligt 2 mom. tillämpas i handläggningen av brottmål i övrigt vad som bestäms i förundersökningslagen eller någon annanstans i lag. Hänvisningen till annan lag syftar enligt propositionens detaljmotiv på bl.a. tvångsmedelslagens bestämmelser om häktningsrättegång. Om det låter sig göra kan rättegång hållas med anlitande av videokonferens som det föreskrivs om i 1 kap. 15 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. I det fall att Finland beslutar sända ett eget örlogsfartyg till området, kommer man enligt uppgift att förse det med AV-utrustning, som i förekommande fall kan användas vid behandling av häktningsbegäran. Det går också att ordna med tolkningstjänst. En häktningsbegäran kan med stöd av 1 kap. 15 § 3 mom. i tvångsmedelslagen också behandlas utan att den som begärts häktad hörs, förutsatt att han eller hon inte är anhållen och inte finns i Finland.

4 (3) §. Beslut om att inte utöva straffrättslig jurisdiktion.

Om förundersökning inte inleds ska enligt paragrafen på överföringen av misstänkta för brottsrannsakan och lagföring tillämpas vad som bestäms i Förenta nationernas säkerhetsråds resolution och i den gemensamma åtgärden enligt 1 § och i de regler som med stöd av dem antagits för insatsen. Till följd av de ändringar som utskottet föreslagit i 1 § behöver hänvisningarna i den första meningen till resolutionen och den gemensamma åtgärden preciseras.

Enligt paragrafens andra mening får en person som befinner sig på ett fartyg under finsk flagg emellertid inte överföras till en stat där den berörda personen kan dömas till dödsstraff eller riskera tortyr eller annan behandling som kränker människovärdet. Grundlagsutskottet menar att den föreslagna bestämmelsen är förenlig med grundlagsutskottets linje att hindren för utlämning i grundlagen inte undanröjs enbart genom att man avstår från att verkställa dödsstraffet, utan att det krävs adekvata garantier för att ett sådant straff inte döms ut. Enligt insatsreglerna ska operationschefen i sitt beslut också beakta de krav den nationella lagstiftningen i den stat som gripit de misstänkta eventuellt ställer på dessa åtgärder. Ett operativt arrangemang av detta slag är enligt grundlagsutskottets bedömning garanti nog för att förbudet i 9 § 4 mom. realiseras fullt ut.

Grundlagsutskottet har emellertid fäst sig vid eventualiteten att en person som är misstänkt för sjöröveri eller väpnat rån och som överförts till en annan stat överförs vidare till ett tredje land. Enligt grundlagsutskottet gäller det att försäkra sig om att en gripen person som befinner sig på ett fartyg under finsk flagg inte överlämnas vidare till ett land där han eller hon riskerar dödsstraff eller ett land där han eller hon löper risk för att utsättas för tortyr eller någon annan form av behandling som kränker människovärdet. Lagen måste kompletteras med en sådan bestämmelse för att kunna bli behandlad i vanlig lagstiftningsordning, menar grundlagsutskottet.

Lagutskottet konstaterar att regeringen på många ställen i propositionen understrukit att man vid överföringar måste ta hänsyn till kravet på rättvis rättegång och andra människorättsaspekter. Av propositionen framgår det att garantier för en rättvis rättegång och respekt för de mänskliga rättigheterna finns inskrivna i de överföringsavtal som EU redan förhandlat fram. Dessa bestämmelser är alltså integrerade i det system som även de finska myndigheterna måste följa. Däremot finns det inte ett tydligt förbud mot dödsstraff i alla avtal, och därför har utskottet ansett det nödvändigt att lägga till en bestämmelse om detta i lagen. Lagutskottet håller med grundlagsutskottet om att det i en bestämmelse i den föreslagna lagen lämpligen bör skrivas in att rättegången ska gå rättvist till. Utskottet föreslår följaktligen att den andra meningen kompletteras även på denna punkt.

Avslutningsvis vill utskottet påminna om att EU/EUNAVFOR måste informeras om paragrafändringarna i samband med Finlands beslut om medverkan.