Motivering

Enligt 5 § i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013), nedan betalningsvillkorslagen, får betalningstiden vid avtal mellan näringsidkare överskrida 60 dagar endast om det uttryckligen avtalats om detta. Nu föreslås tidsgränsen bli förkortad till 30 dagar. Den gällande regleringen baserar sig på Europeiska unionens lagstiftning, det så kallade direktivet om sena betalningar (2011/7/EU). Eftersom det handlar om minimireglering får medlemsstaterna hålla i kraft eller sätta i kraft bestämmelser som är förmånligare för borgenärerna än vad som behövs för att iaktta direktivet.

Propositionen bottnar i justitieministeriets utredning i samråd med näringslivsorganisationerna om företagens praxis i fråga om betalningstider. Enligt utredningen har betalningstiderna mellan företagen förlängts på senare tid. Utveckling förekommer särskilt inom industrin och i sådana fall där gäldenären är ett klart större företag än borgenären.

Lagutskottet välkomnar den föreslagna ändringen och ser positivt på att ärendet har åtgärdats snabbt och blivit omsorgsfullt berett. Betalningstiderna mellan företag i Finland har av hävd varit korta. Att tidsgränsen förkortas till 30 dagar återspeglar en betalningstid som betraktas som allmän i Finland och får företagen att vid avtalsförhandlingar fästa uppmärksamhet vid betalningstider som är längre än så. Ändringen bidrar till en förbättrad ställning särskilt för små och medelstora företag.

Regleringen hindrar inte avtalsparter från att avtala om en längre tidsgräns. Att bevara denna avtalsmöjlighet är viktigt eftersom situationerna och behoven företagen emellan är varierande och det finns avtalsförhållanden där det behövs betalningstider på mer än 30 dagar. Men det krävs uttryckliga avtal om betalningstider som är längre än den tidsgräns som avses i bestämmelsen. Det innebär exempelvis ett skriftligt avtalsvillkor. Däremot uppfylls villkoret om uttryckligt avtal inte av att till exempel en av parterna ensidigt meddelar att betalningstiden blir längre än vad som nämns i bestämmelsen.

Det bör i fortsättningen följas upp hur lagändringen fungerar och vilka konsekvenser den får. Det ska också observeras att vid sidan av lagstiftningen kan praxis i fråga om betalningstider mellan företag påverkas också genom näringslivets egna insatser, till exempel genom självreglering.

Sammantaget sett anser lagutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget utan ändringar.

Motionen

Utskottet föreslår att betalningsvillkorslagen ändras som regeringen föreslår. Därför föreslår utskottet att lagmotionen förkastas.