Allmän motivering
Omfattande revideringar av rättegångsförfarandet
har företagits under 1900-talet, såväl
när det gäller tvistemål som brottmål.
Revideringen av rättegångsförfarandet
i brottmål vid underrätterna genomfördes
med lagar som trädde i kraft den 1 oktober 1997.
Revideringen av rättegångsförfarandet
i brottmål har följts upp ända sedan
revideringen trädde i kraft för att möjliggöra
snabba åtgärder om det ansågs nödvändigt.
I samband med uppföljningen har man lagt märke
till att vissa delar av rättegången kräver
nya bestämmelser. Propositionens syfte är att
tillgodose detta behov. Tyngdpunkten har lagts vid bestämmelser
som gör det möjligt att ta i bruk nya bevisningsmetoder.
På de grunder som framgår av motiveringen till
propositionen och utifrån utredningen till utskottet finner
utskottet propositionen behövlig och ändamålsenlig.
Utskottet förordar lagförslagen med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Vittnesskydd
De föreslagna bestämmelserna som syftar till
att förbättra skyddet för vittnen och
andra som skall höras kompletterar de skyddsbestämmelser
som redan nu finns i lagen. Förslagen är moderata och
motiverade. Vittnesskyddet får emellertid inte stå i
strid med de krav som ställs på en rättvis
rättegång. Detta innebär bl.a. att den åtalades
genom människorättskonventionerna garanterade
rätt att under samma förhållanden som åklagaren
och målsäganden få höra alla
vittnen som vittnar emot honom eller henne respekteras.
För att de nya bestämmelserna skall kunna
utnyttjas fullt ut krävs det att domstolarna får
den tekniska utrustning de behöver för ändamålet. Utskottet
menar att detta måste ske utan dröjsmål.
Brådskandeförklaring av ett ärende
I 28 kap. rättegångsbalken föreslås
bestämmelser om när ett domstolsärende
kan förklaras brådskande. Förslaget bygger
på Europarådsdomstolens avgörande i målet Kudla
v. Polen, genom vilket domstolen ändrade sin tidigare tolkning
artikel 13 i Europarådskonventionen för de mänskliga
rättigheterna. Av avgörandet kan utläsas
att den nationella lagstiftningen bör ha ett effektivt
rättsskyddsmedel med hjälp av vilket en rättegång
antingen kan försnabbas eller ersättning utges
till parterna om rättegången drar ut på tiden.
Varje enskild stat får själv bedömma
hur detta rättsmedel skall utvecklas inom ramen för
det egna rättssystemet.
De sakkunniga som utskottet har hört har varit av olika åsikt
om Finland över huvud taget behöver ett nytt rättsmedel
av denna typ. Man har också frågat sig om det är
nödvändigt att genom ett sådant rättsmedel
påverka behandlingen av ärendet på förhand
eller om ett rättsmedel av typen klagomål i slutet
av processen skulle vara ett bättre rättsmedel.
Utskottet konstaterar att bestämmelserna om rättegångsförfarandet
i tvistemål justerades genom en lag som trädde
i kraft den 1 januari 2003. Enligt de nya bestämmelserna
skall domstolarna göra upp en behandlingsplan och tidtabell
för varje enskilt ärende. De nya bestämmelserna
har nyss tagits i bruk. I motiveringen till propositionen sägs
ingenting om hur de föreslagna bestämmelserna,
som också avser att påverka behandlingstidtabellen,
och de ovan nämnda bestämmelser som nyligen trädde
i kraft går att anpassa till varandra. Utskottet kan därför
inte förorda de föreslagna bestämmelserna
om brådskande förklaring. Utskottet tar inte heller
i detta skede ställning till om brådskandeförklaring är
det lämpligaste rättsmedlet med avseende på den nya
tolkningen av artikel 13 i Europarådets människorättskonvention.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av rättegångsbalken
17 kap. Om bevisning
11 §.
Enligt förslaget kan den som inte har fyllt 15 år
eller vars psykiska funktioner är störda höras
vid domstol under de förutsättningar som nämns
i 21 §. Om en sådan person inte kan höras vid
domstol kan hans eller hennes förundersökningsberättelse
under vissa förutsättningar beaktas vid huvudförhandlingen.
Utformningen av paragrafen är enligt utskottets mening
saklig. Utskottet noterar att paragrafen motiveras med att den misstänkte,
för att hans eller hennes möjlighet att ställa
frågor skall garanteras på behörigt sätt,
i praktiken bör ges möjlighet att få juridisk
hjälp med att ställa frågor. Det är
domstolens sak att ta ställning om den åtalades
rätt att ställa frågor enligt domstolens
uppfattning har garanterats på behörigt sätt. Om
så inte är fallet kan upptagningen inte som sådant
beaktas under rättegången.
Beträffande samordningen av denna paragraf och vissa
föreslagna bestämmelser i regeringens proposition RP
52/2002 rd om förundersökningslagen
och tvångsmedel konstaterar utskottet följande.
I båda propositionerna föreslås det
att till respektive paragraf fogas bestämmelser
om när en videoupptagning kan användas som bevisning
i domstol. De föreslagna lagtekniska konstruktionerna avviker
emellertid från varandra. Eftersom den bestämmelse
som ingår i föreliggande proposition är
av allmän natur och lagtekniskt analog med de övriga ändringarna
av rättegångsbalken, anser sig utskottet kunna
godkänna den föreslagna ändringen.
Den nämnda ändringen i 11 § sammanhänger med
den föreslagna 39 a § i propositionen RP 52/2002
rd som gäller tvångsmedelslagen. I sistnämna
paragraf föreslås bestämmelser om när polisen är
skyldig att göra en videoupptagning av en berättelse
som avges vid förundersökningen. Ett beslut om
videoupptagning av en förundersökningsberättelse
avgör emellertid inte frågan om den som hörs
också kan höras i domstol. Situationen kan förändras
efter förhöret och den förhörde
kan eventuellt också höras i domstolen.
Både den nu föreslagna 11 § och den
nya 39 a § i förundersökningslagen
förtydligar rättspraxis. De är inte beroende
av varandra på ett sådant sätt att de
borde träda i kraft samtidigt.
21 §.
I paragrafen ingår bestämmelser om det förfarande
som skall iakttas då en person under 15 år eller
en person med psykiska funktionsstörningar skall höras
som vittne eller i bevisningssyfte. I paragrafens 3 mom. finns ett
fel i den finska texten, som inte påverkar den svenska
texten.
34 §.
I paragrafen föreslås bestämmelser
om hörande av någon vid domstol utan att parterna är närvarande.
Gällande rättspraxis är otydlig på denna
punkt.
Enligt paragrafens 1 mom. kan ett vittne och vissa andra personer
som skall höras i bevisningssyfte under vissa förutsättningar
höras vid huvudförhandlingen utan att en part är
närvarande. I praktiken kan även andra personers
närvaro orsaka motsvarande bekymmer som parternas närvaro.
Det kan t.ex. vara fråga om medlemmar i en viss grupp eller
organisaton som sitter med i rättssalen bland publiken.
I motiveringen hänvisas det till lagen om offentlighet
vid rättegång och konstateras att avlägsnandet
av publiken från en rättegång bestäms
utifrån föreskrifterna i nämnda lag.
I lagen om offentlighet vid rättegång finns emellertid
inte någon bestämmelse med stöd av vilken en
person som stör bevisningen kan avlägsnas ur sammanträdessalen
under den tid bevisningen äger rum.
Det är motiverat att kunna avlägsna en person eller
grupp från domstolen som stör vittnesförhöret.
I detta syfte föreslår utskottet att paragrafens
1 mom. kompletteras så att bl.a. ett vittne kan höras
vid huvudförhandlingen utan att en part eller någon
annan person är närvarande. Utskottet påpekar
att avsikten inte är att ge domstolen möjlighet
att utifrån denna bestämmelse avlägsna
hela publiken.
28 kap. Brådskande behandling
1—6 §.
I den allmänna motiveringen konstaterades ovan att
utskottet inte förordar de föreslagna nya paragraferna.
Därför stryks 1—6 § ur lagförslaget.
Eftersom de gällande bestämmelserna i 28 kap. är
föråldrade och onödiga i dagens samhälle
föreslår utskottet att hela 28 kap. upphävs.
31 kap. Om extraordinärt ändringssökande
I rättegångsbalkens äldre avsnitt
om rättegångsförfarandet i tvistemål
används termen svarande och i fråga om bestämmelserna
om rättegångsförfarandet i brottmål
termen åtalad, medan de nyare bestämmelserna har
gått in för den allmänna termen svarande.
Detta har lett till bl.a. att vissa förslag till bestämmelser
i 31 kap. har blivit invecklade eftersom man varit tvungen att använda
bägge orden. Utskottet menar att det på det hela
taget skulle vara motiverat att förenhetliga terminologin.
Detta är emellertid inte möjligt i det här
sammanhanget utan måste skjutas på framtiden.
Ingressen.
Utskottets ändringsförslag leder till att
ingressen måste justeras.
2. Lag om ändring av 15 kap. 1 § strafflagen
1 §. Osann utsaga inför domstol.
För att säkerställa att straffrättsliga
legalitetsprincipen iakttas föreslås att strafflagens
bestämmelse om osann utsaga inför domstol kompletteras
med ett uttryckligt omnämnande som gäller videokonferens
och hörande per telefon. Till paragrafen fogas därför
ett nytt 2 mom.
Utskottet har uppmärksamgjort på att det enligt
17 kap. 34 a § i det första lagförslaget är möjligt
att vid huvudförhandlingen höra vittnen utan att
de är personligen närvarande med anlitande av
videokonferens eller någon annan lämplig teknisk
dataöverföring. I konsekvensens namn borde därför
till 15 kap. 1 § strafflagen fogas orden "eller någon
annan lämplig teknisk dataöverföring".
Utskottet omfattar detta.
Med stöd av det som anförs ovan föreslår
utskottet att momentet kompletteras. Samtidigt konstaterar utskottet
att den bortlämnade paragrafrubriken bör läggas
till.