Motivering

Lag om ändring av strafflagen

Ikraftträdande

Republikens president beslutade att inte stadfästa lagen om ändring av strafflagen, eftersom det efter antagandet av lagen har framkommit att vid domstolar finns åtal för ekonomiska brott för vilka på grund av straffrättslig preskription inte kan dömas till straff enligt den nya lagen.

Enligt 78 § grundlagen skall en lag som republikens president inte har stadfäst godkännas med oförändrat sakinnehåll eller förkastas sedan respektive utskott lämnat sitt betänkande.

Enligt 6 § 2 mom. 3 punkten i den antagna lagen får straff inte dömas ut när det från den dag då brottet begicks har förflutit tio år, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i högst två år eller böter. Enligt gällande lag får straff inte dömas ut för sådana brott när det från den dag då brottet begicks har förflutit femton år. Av 3 § 2 mom. i förordningen om införande av strafflagen följer att nya kortare preskriptionstider skall tillämpas också på brott som begicks före den nya lagens ikraftträdande om inte något annat bestäms i lag.

Förkortningen av den preskriptionstid som förhindrar utdömande av straff på ovannämnda sätt är motiverad. Det har ansetts att en förkortning av preskriptionstiden är problematisk närmast i fråga om de oredlighetsbrott som gäldenär som har begåtts före den 1 juni 1994. Då trädde en lag i kraft genom vilken en grov gärningsform för gäldernärsbrott infördes i strafflagen. För brott som har begåtts före lagens ikraftträdande utdöms straff enligt en lindrigare lag som gällde vid tidpunkten för gärningen.

Åtalsrätt för gäldenärsbrott preskriberas efter fem år. Detta innebär att åtal för oredlighet som gäldenär för brott som har begåtts före bestämmelsen om den grova gärningsformen trädde i kraft bör ha väckts senast i början av juni 1999. Enligt erhållen utredning finns det mindre än tio stycken sådana mål anhängiga vid domstolar.

Det finns starka grunder för straffrättslig preskription. Den ställer gränser för åtalsrätt för gamla brottmål, utdömande av straff i redan anhängiga mål och också för en oskälig försening av verkställigheten. Grunderna för preskriptionsbestämmelserna har antagits redan i samband med stiftandet av gällande lag och de har ansetts vara ändamålsenliga också vid antagandet av den icke stadfästa lagen och vid beredningen av en ny regeringsproposition om straffrättslig preskription RP 45/2001 rd som behandlas i utskottet.

Utskottet anser att det är viktigt att nya bestämmelser om straffrättslig preskription skall träda i kraft så snart som möjligt och att de lätt kan tillämpas utan en enstaka paragraf gällande undantagsbestämmelse som gäller i flera år. Å andra sidan behövs det en viss tilläggstid för att slutföra anhängiga mål. Om behandlingen av dem inte hinner slutföras så att straff som utdömts för dem vinner laga kraft innan denna lag träder i kraft preskriberas brotten.

Med stöd av det ovan anförda föreslår utskottet att lagen träder i kraft den 1 januari 2006.

Lagändringar som gjorts efter antagandet av lagarna

Sedan riksdagen har antagit ovannämnda lagar har lagstiftningen ändrats så att bestämmelserna i 8 kap. skall ändras innan det träder i kraft. I kapitlet bör göras åtminstone följande ändringar:

• Strafflagens 40 kap. om tjänstebrott har reviderats genom lag 604/2002. Enligt 12 § i kapitlet tillämpas bestämmelserna om tjänstemän också på offentligt anställda arbetstagare. Därför kan omnämnandet om offentligt anställda arbetstagare strykas från 1 § 4 mom.
• Eftersom 7 och 12 § om förverkandepåföljd i 8 kap. har ändrats genom lag 875/2001 bör 9 och 14 § ändras.
• Eftersom lagen om villkorligt straff har upphävts genom lag 521/2002 skall hänvisningsbestämmelsen i 18 § 1 mom. ändras att gälla strafflagens 2 b kap.

Brott som faller inom Internationella brottmålsdomstolens behörighet

Enligt artikel 29 i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen gäller inte preskriptionstiderna brott som hör till domstolens behörighet. Till domstolens behörighet hör också sådana brott som enligt den nationella lagstiftningen preskriberas. I motiveringen till propositionen om godkännande av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen RP 161/2000 rd konstateras att nationella bestämmelser om straffrättslig preskription inte medför problem eftersom domstolens behörighet kompletterar den nationella straffrättsliga behörigheten.

I sitt utlåtande om propositionen konstaterade lagutskottet att nationella bestämmelser om preskription inte helt stämmer överens med stadgan (LaUU 16/2000 rd). Utskottet fann det nödvändigt att den nationella lagstiftningen ändras så att den i en faktisk situation skall stämma överens med de internationella bestämmelserna.

Grundlagsutskottet har fäst uppmärksamhet vid frågan och konstaterat att det vore fel att överväga en komplettering av bestämmelserna med att straff utan hinder av preskriptionstiderna kan dömas ut i Finland för de allvarligaste internationella brotten trots att gärningen enligt strafflagen inte kan ge fängelse på livstid (GrUU 27/2001 rd). Lagutskottet omfattar grundlagsutskottets uppfattning och förutsätter att frågan utreds i samband med beredningen av ändringar i 8 kap. strafflagen.

Lag om upphävande av 5 § 3 mom. lagen om samhällstjänst

2 §.

Utskottet föreslår att lagen träder i kraft den 1 januari 2006.

Lag om upphävande av 8 § lagen om villkorligt straff

Efter lagens antagande har lagen om villkorligt straff upphävts genom lag 521/2001. Med anledning av detta konstaterar utskottet att den tidigare antagna lagen förfaller.