Detaljmotivering

1. Konkurssilagen

3 kap. Rättsverkningarna av att en konkurs börjar

2 §. Godtrosskydd.

Enligt paragrafens 1 och 2 mom. är en förutsättning för godtrosskydd att personen i fråga inte visste eller borde ha vetat om konkursen. Även första meningen i 3 mom. är formulerad på detta sätt. Däremot tycks godtroskravet i andra och tredje meningen i 3 mom. ha inskränkts till att personen i fråga inte visste om saken, med andra ord krävs det inte att han borde ha vetat om saken.

Detta har inte varit avsikten. För att missförstånd inte skall uppstå föreslår utskottet preciseringar i den andra och tredje meningen i 3 mom.

4 kap. Gäldenärens ställning i konkursen

4 §. Meddelanden och andra försändelser till gäldenären.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaltarens rätt att omhänderta och öppna meddelanden och andra försändelser till gäldenären.

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande påpekat att bestämmelsens ordalydelse är problematisk med tanke på hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden, och därför bör en precisering av bestämmelsens ordalydelse övervägas.

Lagutskottet föreslår att 1 mom. ändras så att begränsningarna av förvaltarens rätt att omhänderta och öppna meddelanden framgår av huvudregeln. Dessutom föreslår utskottet att paragrafens 2 mom. ändras så att det endast gäller postförsändelser som hänför sig till gäldenärens ekonomiska verksamhet eller utredningen av konkursboet.

11 §. Tvångsmedel mot gäldenären.

Enligt paragrafen kan som tvångsmedel mot gäldenären användas (1) föreläggande av vite, (2) utdömande av vite och (3) påtryckningshäkte i högst sex månader. Primärt ska vite användas som tvångsmedel. Gäldenären kan förordnas att hållas häktad utan att vite föreläggs eller utdöms om det är uppenbart att gäldenären kommer att tredskas trots vitet, t.ex. när gäldenären efter att ha fått del av konkursansökan lämnar landet eller annars håller sig undan.

Maximitid på påtryckningshäkte.Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande särskilt tagit upp frågan om påtryckningshäkte och påpekat att det faktum att frihetsberövande är tillåtet sannolikt är ett relativt effektivt medel att få bukt med en tredskande gäldenär. Utskottet menar därför att det är befogat att ompröva om det är nödvändigt att förlänga den högsta tillåtna tiden för påtryckningshäkte från två till sex månader. En kortare häktningstid än sex månader skulle harmoniera betydligt bättre med de grundläggande fri- och rättigheterna, anser grundlagsutskottet.

Lagutskottet påpekar att tvångsmedel är nödvändiga i ett konkursförfarande eftersom gäldenären kan åstadkomma borgenärerna kännbar skada till exempel genom att hemlighålla eller förstöra egendom eller fördröja att egendomen överlåts till konkursboet. Det är viktigt för borgenärerna att konkursförfarandet pågår så kort tid som möjligt och att det får sin utdelning snabbt. Även bekämpningen av den grå ekonomin och den ekonomiska brottsligheten kräver att det vid behov finns effektiva tvångsmedel mot gäldenären.

Enligt gällande lag ska en tredskande gäldenär hållas häktad till dess att han fullgjort sin skyldighet (18 § 1 mom. konkursstadgan). Om gäldenären fortsätter sin tredska sedan han hållits häktad i två månader ska han dömas till fängelse i högst två år för konkursgäldenärstredska. Då konkursstadgan upphävs gäller inite heller bestämmelserna om gäldenärstredska. Även om påtryckningshäkte är begränsat till två månader förlänger förslaget inte häktningstiden så mycket som det påstås i grundlagsutskottets utlåtande, när man beaktar fängelsestraff som döms ut utöver det.

Ovkså många andra länder tillåter påtryckningshäkte för konkursgäldenärer. Bestämmelser om detta ingår i lagstiftningen i bl.a. Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Österrike. Den föreslagna maximitiden för påtryckningshäkte avviker inte från den som förekommer i de nämnda länderna. Endast i Sverige är denna tid kortare.

Gäldenärens bidrag krävs om konkursförfarandet ska kunna avslutas snabbt. Tvångsmedel behövs om gäldenären inte är samarbetsvillig. Påtryckningshäkte är inte ett effektivt medel för ett sakligt förfarande om maximitiden är kort. En oönskad effekt av att frihetsberövandet kan bli kortvarigt kan vara beräkning från gäldenärens sida. Lagutskottet anser att det inte är motiverat att i detta skede förkorta den föreslagna maximitiden om sex månader, särskilt med beaktande av att ett tredskande vittne med stöd av rättegångsbalken från 1948 kan dömas till påtryckningshäkte i högst sex månader.

Lagutskottet förutsätter med hänvisning till grundllagsutkottets utlåtande att man inom statsrådet dryftar maximitiden för påtryckningshäkte både för tredskande gäldenärer och vittnen samt straffets relation till de grundläggande fri- och rättigheterna.

Att höra gäldenären. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande också noterat bestämmelsen i 3 mom., enligt vilken gäldenären kan föreläggas vite och ett häktningsyrkande behandlas också om gäldenären inte har getts tillfälle att bli hörd. Det krävs dock att frågan är brådskande och att gäldenären inte har kunnat nås. Inte minst vid frihetsberövande är det en mycket viktig garanti för rättssäkerheten att gäldenären ges tillfälle att bli hörd. Avsteg från denna regel får bara göras av tungt vägande skäl. Enligt grundlagsutskottet kan ett sådant tungt vägande skäl i samband med konkursförfarande vara att personen inte kan nås. Däremot är det inte säkert att en brådskande behandling kan betraktas som ett behörigt skäl, särskilt inte i ett häktningsärende.

Lagutskottet påpekar att hela konkursprocessen är brådskande och att tvångsmedel tillgrips uttryckligen för att ärenden inte ska vara oavgjorda under obestämd tid. Kriteriet om brådskande behandling har således inget självständigt innehåll.

Det andra villkoret i förslaget, dvs. att gäldenären inte kan nås, kan ge intryck av att tröskeln för häktningsbeslut utan att höra gäldenären är synnerligen låg, även om detta inte är avsikten. Utskottet anser att uttrycket "gäldenären håller sig undan eller är på okänd ort" bättre beskriver att man först försökt få tag på gäldenären hemma, på arbetsplatsen eller något annat ställe där han normalt kunnat påträffas och att det av omständigheterna framgått att gäldenären medvetet försöker undvika att fullgöra sina skyldigheter. Uttrycket inbegriper också den möjligheten att gäldenären kan ha för avsikt att lämna landet eller hålla sig på okänd ort utomlands.

Utskottet föreslår därför att det i 3 mom. som villkor för handläggning av ett häktningsyrkande utan att höra gäldenären ställs att gäldenären håller sig undan eller är på okänd ort. Så formulerad motsvarar bestämmelsen i sak de situationer enligt 1 kap. 15 § 3 mom. i tvånsmedelslagen där den som begärts häktad och som inte är anhållen inte behöver ges tillfälle att bli hörd.

5 kap. Egendom som ingår i konkursboet

7 §. Ägarförbehåll och återtagningsrätt.

Enligt denna paragraf gäller bestämmelserna i föregående paragraf (6 §) med vissa förbehåll också lös egendom som egendomens överlåtare har rätt till utifrån ett villkor om ägarförbehåll eller återtagningsrätt.

Skrivningen i paragrafens början har visat sig svårtolkad. Utskottet föreslår en lagteknisk korrigering i paragrafen.

7 kap. Förfarandet i domstol

3 §. Behörig domstol i andra ärenden som gäller konkursen.

I paragrafen finns mera detaljerade bestämmelser om de ärenden som ingår i behörigheten för den domstol som har beslutat försätta gäldenären i konkurs.

I paragraftexten beaktas inte att offentligrättsliga fordringar, som skattefordringar och vissa lagfästa försäkringspremiefordringar, fastställs och påförs och att besvär över dem fortfarande behandlas i samma förfarande som utanför konkurs. För att principen ska bli beaktad föreslår utskottet en sådan ändring i 1 mom. 3 punkten att den domstol som är behörig i konkursärenden inte är behörig i ärenden som avgörs i något annat förfarande.

I 2 mom. har upptäckts ett skrivfel i den finska texten. Det påverkar inte den svenska texten.

9 kap. Utredningen av konkursboet och gäldenärens bokföring

2 §. Gäldenärsutredningen.

I paragrafen finns bestämmelser om gäldenärsutredningen.

Under behandlingen i utskottet har den iakttagelsen gjorts att bestämmelserna om att sända förteckningen över boets tillgångar och gäldenärsutredningen i lagförslaget skiljer sig från varandra. Det är ändå korrekt att de största borgenärerna får båda dokumenten utan särskild begäran, eftersom de har samband med varandra och ska upprättas inom samma tid. Utskottet föreslår därför att 3 mom. ses över.

I detta sammanhang har flera sakkunniga påpekat att boförteckningen ocksaå efter konkursen skall finnas tillgänglig hos någon myndighet. (När det gäller boförteckning ändras situationen så att domstolskontrollen slopas när förvaltaren inte längre behöver tillställa domtolen någon boförteckning.) Utskottet har upplysts om att avsikten är att komplettera förordningen om övervakningen av förvaltningen av konkursbon med bestämmelser om att förvaltarna alltid måste ge in boförteckningen och gäldenärsutredningen till konkursombudsmannen.

12 kap. Konkursfordringar, bevakning och utredning av fordringar

6 §. Bevakningen av en fordran.

Enligt paragrafen anses en fordran som har anmälts till domstolen senast på bevakningsdagen ha bevakats i tid.

Utskottet föreslår en precisering i den finska texten. Den påverkar inte den svenska texten.

16 §. Efterbevakning.

I paragrafen finns nya bestämmelser om efterbevakning och avgiften för den. Efterbevakningsavgiften avser att säkerställa att bevakningen sker inom utsatt tid. Därför tas avgiften ut, också om borgenären inte får utdelning eller om avgiften är större än utdelningen. Men avgift får inte tas ut om borgenären inte har fått meddelande om bevakningen eller om det finns ett lagligt hinder för att borgenären har underlåtit att bevaka sin fordran.

Bestämmelserna om underlåtenhet att bevaka fordran är snäva. Det är inte möjligt att låta bli att ta ut avgift även om det finns rimliga orsaker till det som beror av borgenärens förhållanden. Avgiften kan till exempel vara för stor i relation till en privatpersons betalningsförmåga och att få utdelning kan vara särskilt viktigt för hans eller hennes utkomst.

Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras med en bestämmelse om att förvaltaren kan låta bli att ta ut avgiften hos en privatperson.

13 kap. Utdelningsförteckningen och fastställande av förteckningen

Domstolens behörighet att fastställa utdelningsförteckningen.

I samband med utfrågningen av sakkunniga lyftes en principiell ändring fram som beror av de föreslagna bestämmelserna i kapitlet: den officiella prövningen av förmåner hör inte längre till domstolen. Därmed måste också ett förmånsrättsyrkande som inte grundar sig på lag godkännas av domstolen när den fastställer utdelningsförteckningen, om förvaltaren vid genomgång av bevakningar inte har upptäckt det olagliga förmånsrättsyrkandet.

I praktiken är det osannolikt att förvaltaren godkänner att en fordran har förmånsrätt också om den inte har det. Nuförtiden finns det bara ett fåtal förmånsrätter och förvaltaren ska i förslaget till utdelningsförteckning anteckna förmånsrätten för fordringar (13 kap. 1 § 1 mom. 1 p.). Därmed kommer saken fram vid bevakningen också när det finns ett betydande antal fordringar. Borgenären får alltså inte förmånsrätt enbart på den grunden att han eller hon yrkat på det i sin bevakningsskrift.

Det är dock skäl att komplettera lagtexten för den händelse att konkursförvaltaren inte alls upptäcker borgenärens förmånsrättsyrkande. Ändringar behövs i 13 kap. 3 och 16 §.

3 §. Yttrande om boförvaltarens bestridanden.

Enligt paragrafen får en borgenär vars fordran har bestridits av förvaltaren yttra sig om bestridandet.

Med hänvisning till det som anförts i föregående avsnitt föreslår utskottet att bestämmelsen preciseras så att borgenären får yttra sig fullt ut om sina egna fordringar och om sin bevakning. En tvist om t.ex. en efterbevakningsavgift kan föras till domstol i samband med att ett ärende som gäller utdelningsförtekningen avgörs. Domstolen avgör också sådana bevakningstvister, vilket framgår av 13 kap. 9 § 2 mom.

Ändringen föranleder också en justering av paragrafens rubrik.

9 §. Godkännande av en fordran.

I 2 mom. föreslås bli föreskrivet bland annat att om en rättegång som gäller en fordran eller något annat förfarande redan har inletts fastställs utdelningen för fordran utifrån det belopp som bestäms i rättegången eller förfarandet.

Utskottet hänvisar till principen om forum för offentligrättsliga fordringar i 7 kap. 3 §. Med anledning av detta föreslår utskottet att 2 mom. ses över genom att där särskilt konstateras att en rättegång redan kan ha anhängiggjorts vid en allmän domstol eller ärendet vara under behandling i något annat förfarande.

16 §. Rättelse och ändring av en fastställd utdelningsförteckning.

Enligt paragrafen kan domstolen på yrkande av förvaltaren eller borgenären i utdelningsförteckningen beakta en fordran som av en orsak som inte beror på borgenären har blivit obeaktad till följd av ett fel eller en försummelse vid behandlingen eller av någon annan sådan orsak.

Utskottet hänvisar till det som sägs tidigare i avsnittet "Behörig domstol vid fastställande av utdelningsförteckning" och föreslår att 2 mom. kompletteras med att domstolen i utdelningsförteckningen utöver fordran också kan beakta en förmånsrätt som av en orsak som inte beror på borgenären har blivit obeaktad.

14 kap. Konkursboets förvaltning

5 §. Boförvaltarens uppgifter.

I paragrafen räknas upp vad boförvaltaren ska göra.

Vid utfrågningen av sakkunniga fördes en sådan åsikt fram att förvaltaren bör kunna få handräckning av polisen för sina uppgifter.

I 40 § i polislagen sägs att polisen kan lämna en privatperson handräckning när detta är nödvändigt för att denne ska kunna utöva sina lagliga rättigheter och rättskränkningen är uppenbar. Villkor för handräckningen är att privatpersonen hindras att utöva sina lagliga rättigheter och det krävs polisbefogenheter för att kunna utöva dem. En privat part av detta slag kan också vara ett konkursbo. I en del speciallagar har för klarhetens skull tagits in bestämmelser om lämnande av handräckning. Utskottet anser det motiverat att konkurslagen kompletteras med en sådan bestämmelse som ett nytt 3 mom.

15 kap. Hur borgenärerna utövar sin beslutanderätt

11 §. Upphävande eller ändring av borgenärernas beslut.

I 1 mom. finns en hänvisning till 9 §. Hänvisningen bör dock gälla 10 § och följaktligen föreslår utskottet att saken korrigeras.

17 kap. Vård och försäljning av egendom som ingår i konkursboet samt bestämmelser om pantborgenärer

11 §. En pantborgenärs rätt att realisera pantsatt egendom.

I 3 mom. sägs det att om en borgenär i strid med 1 eller 2 mom. har vidtagit åtgärder för att realisera en pant, kan domstolen på yrkande av konkursboet förbjuda eller avbryta åtgärderna eller, om det är nödvändigt för att trygga boets rättigheter, bestämma om en säkringsåtgärd.

Utskottet har uppmärksamgjorts på att det i fråga om "säkringsåtgärderna" i 3 mom. inte är klart om detta är en hänvisning till bestämmelserna om säkringsåtgärder i rättegångsbalkens 7 kap. och avser t.ex. det i nämnda kapitel föreskrivna kravet för sökanden att ställa säkerhet och s.k. strängt skadeståndsansvar för sökanden.

Enligt utredning till utskottet är avsikten inte att hänvisa till rättegångsbalkens 7 kap. Paragrafen är helt självständig, trots att samma säkringsåtgärder som i rättegångsbalken kan komma i fråga, t.ex. kvarstad. För att det inte ska uppstå några oklarheter föreslår utskottet en omformulering av bestämmelsen.

19 kap. Konkursboets slutredovisning och utredning i efterhand

4 §. Godkännande av slutredovisningen.

Enligt 2 mom. ska boförvaltaren underrätta Rättsregistercentralen om att slutredovisningen har godkänts. Med tanke på framtida behov föreslår utskottet att momentet kompletteras med en bestämmelse om att justitieministeriet kan utfärda närmare bestämmelser om innehållet i meddelandet.

21 kap. Förlikning

3 §. Fastställande av förlikning.

Enligt paragrafen ska domstolen på ansökan av gäldenären och under de i lagen föreskrivna förutsättningarna fastställa en förlikning.

Enligt förslaget kan en borgenär tvingas att samtycka till förlikning, om utdelningen blir minst densamma som det han eller hon skulle ha fått genom konkurs. På grund av förlikning kan det trots allt hända att en sådan här borgenärs ställning blir sämre när han eller hon inte tillåts kräva in den utestående delen när gäldenären återfått det bättre ekonomiskt. Lagförslaget hindrar inte heller domstolen att fastställa en förlikning där borgenärer som motsätter sig förlikningen får en mindre utdelning än de övriga borgenärerna.

Utskottet menar att utgångspunkten bör vara att borgenärerna likabehandlas också vid förlikning. Därför föreslår utskottet att paragrafen kompletteras med ett nytt 2 mom. om att en förlikning inte kan fastställas om den är oskälig för de gäldenärer som motsätter sig den.

22 kap. Kungörelser och meddelanden samt konkursregistret

3 §. Kungörelse och meddelanden om konkursbevakning.

Paragrafen innehåller procedurbestämmelser för kungörelse och meddelanden om konkursbevakning.

Under behandlingen av ärendet observerade uskottet att det nya kungörelseregister som tas i bruk i och med revideringen av preskriptionslagstiftningen kräver bestämmelser om hur uppgifter om konkursbevakning fås in i registret när bevakningen inte längre grundar sig på domstolsbeslut. Avsikten är att när boförvaltaren underrättar domstolen om konkursbevakningen (12 kap. 5 § 2 mom.), ska domstolen föra in datumet i sitt informationssystem och därifrån går uppgiften vidare till registret. Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras med ett nytt 4 mom. om detta.

24 kap. Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser

2 §. Övergångsbestämmelser.

Enligt punkt b i 9 mom. tillämpas, med undantag för två paragrafer, bestämmelserna i 17 kap. om vård och försäljning av egendom som ingår i konkursboet och om pantborgenärer även om konkursen har börjat före lagens ikraftträdande, dock så att 7 § 2 mom. inte tillämpas på kostnader som egendomens vård orsakat före lagens ikraftträdande.

Sakkunniga som utskottet hört har framhållit att retroaktiviteten i paragrafen inte är lämplig, eftersom de bestämmelser som ska tillämpas ändras.

Generellt sett utgår propositionen från att den nya lagen ska börja tillämpas i så stor utsträckning också på konkurser som har inletts innan lagen trädde i kraft. Detta är motiverat av den anledningen att boförvaltarna inte ska behöva tilllämpa olika förfaranden på konkurser som utreds samtidigt.

Som ovan konstaterats har avsikten också varit att de nya bestämmelserna ska tillämpas på försäljning av egendom när det gäller konkurser som är anhängiga när lagen träder i kraft och där all pantsatt egendom ännu inte realiserats. Detta framgår klart och tydligt av motiven till övergångsbestämmelserna men däremot inte av själva övergångsbestämmelsen. Utskottet föreslår därför att 9 mom. b-punkten ändras så att där hänvisas till hela 7 §. Det innebär att 80 § i den gällande konkursstadgan tillämpas på försäljningskostnader som uppstått innan konkursen började.

13. Lag om ändring av 19 § handelsregisterlagen

Regeringen har nyss sänt till riksdagen en proposition med förslag till lag om konkurs- och företagssaneringsregistret samt vissa lagar som har samband med den (RP 153/2003 rd). Den nya propositionen innehåller i likhet med den nu aktuella propositionen ett förslag till ändring av 19 § i handelsregisterlagen. Eftersom regeringen föreslår en grundligare översyn av 19 § i den nyare propositionen och när meningen är att lagarna i propositionen ska träda i kraft samtidigt med konkurslagstiftningen, föreslår utskottet att lagförslag 13 förkastas i detta sammanhang.