Förslaget

Syftet med det föreslagna direktivet är att förbättra det straffrättsliga skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen genom tillnärmning av medlemsstaternas nationella lagstiftning. I förslaget ingår de bestämmelser i den inom ramen för tredje pelaren 1995 antagna konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen jämte tillhörande tre protokoll som harmoniserar medlemsstaternas materiella strafflagstiftning. I direktivet ingår också bestämmelser om samarbetet mellan de nationella myndigheterna och kommissionen. Direktivet innehåller således inga nya skyldigheter för medlemsstaterna utan innehållet om materiell straffrätt i de redan antagna konventionerna överförs till direktivet, det vill säga till den första pelaren.

Regeringens ståndpunkt

Genom att anta artikel 280 i EG-fördraget som rättslig grund för direktivet godkänner medlemsstaterna att gemenskapen vid skydd av gemenskapens ekonomiska intressen har behörighet på den materiella straffrättens område. Utgångspunkten har varit att EG inom den första pelaren inte har behörighet att utfärda straffrättsliga normer fastän gemenskapsrätten indirekt kan påverka den nationella straffrätten. Det har allmänt ansetts att medlemsstaterna i direktiven inte kan åläggas att fastställa straffrättsliga sanktioner för överträdelse av direktivbaserade bestämmelser. Det straffrättsliga samarbetet har ansetts höra till det mellanstatliga samarbetet i den tredje pelaren. Regeringen har också i tidigare ståndpunkter förhållit sig negativ till att en medlemsstat genom ett gemenskapsrättsligt direktiv i den första pelaren åläggs att föreskriva om straffrättsliga skyldigheter.

Kommissionens förslag baserar sig på specialbestämmelsen i artikel 280.4, som enligt kommissionen placerar gemenskapens ekonomiska intressen i en särställning så att en harmonisering av den materiella straffrätten för deras del är möjlig i första pelaren. Det centrala problemet är hur bestämmelsen skall tolkas. Regeringen anser att artikel 280 i grundfördraget på mycket goda grunder kan tolkas så att den inte ger behörighet för straffrättslig reglering. Kommissionens tolkning är dock inte helt utesluten.Vid valet av tolkning är det i stor utsträckning fråga om ett politiskt val av hur långt man vill att gemenskapens behörighet skall utvecklas. I enlighet med riksdagens riktlinjer gav Finland vid regeringskonferensen inte sitt stöd till att straffrätten i detta skede av unionsutvecklingen blir föremål för övernationellt beslutsfattande. En allmän uppfattning bland medlemsstaterna är att de bestämmelser i grundfördraget som ändrades genom Amsterdamfördraget inte ger gemenskapen behörighet på straffrättens område.

Om det i dagens läge anses föreligga ett politiskt behov av att ändra de bestämmelser i grundfördraget som gäller den straffrättsliga behörigheten bör saken tas upp vid följande regeringskonferens. Eftersom det är fråga om ett viktigt principiellt avgörande bör det inte träffas på det sätt kommissionen föreslår, d.v.s. genom en vid tolkning av bestämmelserna i grundfördraget. Regeringen understöder inte att denna politiskt viktiga fråga avgörs genom tolkning av en oklar ordalydelse i artikeln och det är därför inte befogat att i detta sammanhang ändra den tidigare ståndpunkten i fråga om förhållandet mellan straffrätten och gemenskapsrätten. Regeringen förhåller sig därför avvisande till kommissionens förslag eftersom rättsgrunden för förslaget kan anses otillräcklig.