Motivering
Allmänt
I artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen
ingår det så kallade ne bis in idem-förbudet,
som säger att ingen får lagföras eller straffas
på nytt i en brottmålsrättegång
i samma stat för ett brott för vilket han redan
har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet
med lagen och rättegångsordningen i denna stat.
Samma princip ingår i artikel 14.7 i den internationella konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel
50 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter.
Förbudet anses också ingå i bestämmelsen
om lagfästa garantier för en rättvis
rättegång i 21 § 2 mom. i Finlands grundlag
(RP 309/1993 rd, s 78/II; GrUU
9/2012 rd, s 3).
I Europadomstolens avgörandepraxis är förbudets
räckvidd inte begränsad bara till egentliga straffrättsliga
sanktioner, utan sträcker sig till olika slag av administrativa
påföljder av straffkaraktär. Skatteförhöjning
och tullhöjning utgör sådana administrativa
påföljder av straffkaraktär, och höjning
kan påföras för en gärning som också kan
leda till straffrättslig sanktion (t.ex. Jussila mot Finland
23.11.2006, Ruotsalainen mot Finland, Ruotsalainen mot Finland 16.6.2009).
De högsta domstolarnas rättspraxis (bl.a. HD 2010:45,
HD 2010:46, HD 2010:82, HD 2011:35, HD 2011:80, HD 2011:111, HD 2012:55,
HD 2012:71, HD 2012:79, HD 2012:106; se även HFD 2011:41)
har sedermera styrt rättskipningen vid skattebrott. Det
har dock skett utan tillräcklig nationell lagstiftning.
Avsikterna bakom den föreslagna regleringen anknyter huvudsakligen
till att uppfylla Finlands förpliktelser enligt internationell
rätt, och den åtminstone i viss mån åtstramade
tolkningen av dem, men det finns också uppenbara nationella behov
för ändringarna.
Den aktuella propositionens syfte är att tillhandahålla
regler för att samordna skatteförhöjningsförfarandet
och straffprocessen. Regleringen strävar inom dess tillämpningsområde
efter att samma ärende behandlas — och eventuell
påföljd påförs — i
ett enda förfarande. Det kan anses motiverat inte bara
med avseende på genomförandet av de grundläggande
rättigheterna och de mänskliga rättigheterna
utan också mer allmänt med avseende på en ändamålsenlig
sanktionspolitik. Lagutskottet förespråkar därför
att ne bis in idem-principen ska iakttas på lagstiftningsnivå.
Att skapa ett helt nytt system för förfaranden
mellan skatteförhöjningar och straffrättsliga
sanktioner innebär dock en stor utmaning och inbegriper
många rättsligt krävande frågor.
Lagutskottet konstaterar att förslaget endast gäller
samordningen av förfarandet med skatteförhöjningar
och straffprocessen. Ändå är det förståeligt
eftersom beskattningsarrangemangen har den största praktiska
betydelsen för att genomföra ne bis in idem-principen.
Men det behövs samordning också inom andra områden. Därför är
det angeläget att de lagändringar som krävs
för att ne bis in idem-principen fås
till stånd i större omfattning än vad
som nu föreslås.
I de högsta domstolarnas rättspraxis ovan är linjen
att åtal kan väckas och straff utdömas
om skatteförhöjningen inte har blivit slutgiltig
innan åtalet väcks. Enligt propositionen ska det
inte ha någon betydelse i fortsättningen att beslutet om
skatteförhöjning är slutgiltigt. Den
påförda skatteförhöjningen ska
hindra åtal och straff oberoende av om beslutet är
slutgiltigt eller inte. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande
om propositionen (GrUU 17/2013 rd) att
denna lösning till och med delvis kan anses gå längre än
vad människorättsförpliktelserna kräver
för närvarande. Till följd av skatteförhöjningsbeslutets karaktär
ser grundlagsutskottet det som motiverat att väckandet
av åtal inte är bundet till huruvida beslutet är
slutligt, utan åtal förhindras redan genom att
samma person har påförts skatteförhöjning.
Enligt lagutskottet måste det nya systemet vara så tydligt
som möjligt, men samtidigt måste det ge möjligheter
att beakta regleringsobjektets särdrag. Det är
särskilt viktigt att ta hänsyn till att besluten
om skatteförhöjning i hög grad sker automatiskt:
där ingår knappast nämnvärt med
prövning av enskilda fall. Lagutskottet anser att de ovan
nämnda aspekterna har beaktats vederbörligen i
den föreslagna lagstiftningen.
Men lagutskottets uppfattning är att det finns annat
att ändra i lagförslaget, enligt vad som framställs
nedan. Behoven har till vissa delar berörts redan i grundlagsutskottets
utlåtande, och de bör bli föremål
för särskild uppmärksamhet från
finansutskottets sida. Man måste också ta hänsyn
till att ändringar i en föreslagen bestämmelse
kan föranleda ändringar också i andra
föreslagna bestämmelser.
Förslag till åtgärdseftergift i
strafflagen
I 29 kap. 11 § 1 mom. i strafflagen (39/1889)
föreslås en bestämmelse enligt vilken
eftergift tillåts i fråga om anmälan,
förundersökning, åtal eller straff vid
brottmål som gäller skattebedrägeri,
lindrigt skattebedrägeri eller skatteförseelse,
om den förväntade eller påförda
skatteförhöjningen eller tullhöjningen
anses vara en tillräcklig påföljd. Vid
bedömningen beaktas hur allvarlig försummelsen
varit, om den upprepats, det förväntade straffet,
beloppet av den skatt eller tull som hänför sig
till försummelsen, den förväntade eller
påförda skatteförhöjningens
eller tullhöjningens storlek samt övriga påföljder
som försummelsen eventuellt orsakat den skattskyldige.
Enligt den gällande regleringen gäller möjligheten
till åtgärdseftergift lindrigt skattebedrägeri
och skattebrott. Ändringen utsträcker således åtgärdseftergiften
till vanligt skattebedrägeri. Det baserar sig på utgångspunkten
i propositionen om att en av två påföljdslinjer
ska väljas i fortsättningen: antingen skatteförhöjning
eller skattebrott. Det förutsätter inte bara en
ny separat lag om beskattningsförfarande (lagförslag
1) utan också att strafflagen (lagförslag 2) ändras så att
eftergift i fråga om straffrättsliga åtgärder blir
möjlig när skatteförhöjning
räcker som sanktion. Skatteförhöjning
som primär sanktion ska gälla alla lindriga skattebedrägerier
och skattebrott. Gärningar som kräver fängelsestraff ska
också i fortsättningen behandlas i straffprocesser,
men skatteförhöjning som primär påföljd
ska också gälla de lindrigaste skattebedrägerierna
enligt det grundläggande brottsrekvisitet i situationer
där gärningarna väntas leda till bötesstraff.
Enligt erhållen utredning förändras situationen
inte mycket jämfört med nuläget eftersom
skattebedrägeri i normala fall leder till fängelsestraff.
Av de straff som utdömdes 2010 var t.ex. 72 procent fängelsestraff.
En central fråga blir i fortsättningen om
ett ärende ska dirigeras in på linjen för
skatteförhöjning som administrativ påföljd
eller på linjen för straffprocess. Detta övervägande
kommer i praktiken att åläggas Skatteförvaltningen
och Tullen och de kriterier som påverkar bedömningen
föreslås som ovan bli inskrivna i strafflagen
(29 kap. 11 § 1 mom. i strafflagen). Dessa kriterier kan
anses vara ändamålsenliga, anser lagutskottet. Ändå vill
lagutskottet betona att det krävs ett gott samarbete mellan
de behöriga myndigheterna och straffprocessmyndigheterna för
att regleringen ska fungera i praktiken. Att bedöma hur
klandervärd gärningen är och att förutse
vilken påföljden blir kan i vissa fall vara krävande,
och enligt lagutskottet bör den behöriga myndigheten
i detta avseende överväga ärendet tillsammans
med åklagaren. Lagutskottet menar att finansutskottet bör överväga
att komplettera lagförslag 1 med en bestämmelse
om detta samarbetsåläggande.
Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande
att 3 § i lagförslag 1 och den senare
meningen i det föreslagna 2 mom. i 29 kap. 11 § ska ändras
så att den nya utredningen av ett ärende, som
avses vara en undantagsbestämmelse, är möjlig
endast då en tidigare påförd skatteförhöjning
har undanröjts. Det ska således inte i fortsättningen vara
möjligt att ett straff ens i undantagsfall utdöms
i en situation där en skatteförhöjning
i samma ärende fortfarande är i kraft. Det medför för
det första att uttrycket "påförd" skatteförhöjning
som förutsättning för åtgärdseftergift
måste strykas i förslaget till 29 kap. 11 § 1
mom. i strafflagen.
Ur bestämmelsen måste för det andra
strykas uttrycket att eftergift får ske i fråga
om "dom" om en förväntad eller
påförd skatteförhöjning eller
tullhöjning anses vara en tillräcklig påföljd.
I detta hänseende kan uttrycket i bestämmelsen
om att eftergift får ske i fråga om straff anses
vara tillräckligt och bättre kompatibelt med målen
i lagförslag 1. I sin helhet lämnar regleringen
olika myndighet tillräckligt med prövningsrätt
för att de ska kunna avstå från åtgärder i
olika skeden av processen.
För fastställandet av laglighetsprincipen
anser lagutskottet att 1 mom. bör preciseras så att uttrycket "försummelsen" på tre
ställen i momentet kompletteras med uttrycket "gärningen", som
beskriver aktiv verksamhet.
Därför föreslår lagutskottet
för finansutskottet att lagförslag 2, dvs. 29
kap. 11 § 1 mom. ändras enligt följande:
"I ett brottmål som avses i 1, 3 och
4 § får eftergift ske i fråga om anmälan,
förundersökning, åtal eller straff
(utesl.)
,
om en förväntad
(utesl.) skatteförhöjning
eller tullhöjning anses vara en tillräcklig påföljd.
När saken bedöms beaktas hur allvarlig gärningen
eller
försummelsen varit, om den upprepats,
det förväntade straffet, beloppet av den skatt
eller tull som hänför sig till
gärningen
eller
försummelsen, den förväntade
(utesl.)
skatteförhöjningens
eller tullhöjningens storlek samt eventuella övriga
påföljder av
gärningen eller
försummelsen
för den skattskyldige."
Liknande bestämmelser om skattebrott ska enligt propositionen
införas också i 46 kap. 16 § 1 mom.
och 50 a kap. 6 § 1 mom. i strafflagen. Enligt lagutskottet
bör motsvarande ändringar göras också i
dessa bestämmelser.
Undantagsbestämmelse om att ta upp ett mål på nytt
Enligt propositionen utgör en pålagd skatteförhöjning
inte i alla situationer ett hinder för en straffprocess.
I 3 § i lagförslag 1 sägs att efter det att
skatteförhöjning påförts kan
den behöriga myndigheten göra polisanmälan
i samma ärende endast om det har framkommit bevis om nya
eller nyuppdagade fakta efter det att skatteförhöjningen
påfördes. På motsvarande sätt
föreslås att det i 29 kap. 11 § 2 mom.
i strafflagen införs en bestämmelse om att åtal
kan väckas och dom meddelas endast om bevis om nya eller
nyuppdagade fakta har framkommit efter det att skatteförhöjningen
eller tullhöjningen påfördes. Liknande
bestämmelser ska enligt propositionen införas
i 46 kap. 16 § 2 mom. och 50 a kap. 6 § 2 mom.
i strafflagen. Syftet är att skapa en nationell reglering
enligt vilken ett ärende kan tas upp på nytt enligt
artikel 4.2 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen.
Det handlar i praktiken om situationer där förfarandet
efteråt visar sig vara väsentligt svårare än
man först trodde. Som det framställs på sidan 29
i propositionen skulle skatteförhöjningen eller
tullhöjningen i dessa situationer på basis av den
nya bevisningen och de nya fakta ursprungligen inte ha blivit påförd
och ärendet hade förts över för
behandling i en straffprocess. Det handlar t.ex. om att en gärning
som förutsätter en smärre skatteförhöjning
vid skatteinspektionen visar sig vara ett grovt skattebedrägeri
som förutsätter fängelse. I sådana
situationer är det motiverat att undersöka ärendet
på nytt och det harmonierar också med tilläggsprotokollet
till Europakonventionen, med de avgränsningar som beskrivs
nedan.
Grundlagsutskottet menar i sitt utlåtande att artikel
4.2 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen inte är
ett hinder för att föreskriva nationellt om den
här typen av situationer och tillåta att en myndighet
kan göra polisanmälan i samma ärende
också efter att en sanktion påförts i
en administrativ process. Ett villkor är att ett lagakraftvunnet
avgörande kan åsidosättas endast om det
finns särskilda grunder för det. Som nya bevis
till den svarandes nackdel får man till exempel inte åberopa
omständigheter som hade kunnat eller borde förelagts
i det tidigare förfarandet. Det står enligt grundlagsutskottet
dessutom klart att en ny behandling av ärendet kan komma
i fråga endast om det nya beviset är av sådan
art att kännedom om det skulle påverkat processens
utgång väsentligt. Det måste enligt grundlagsutskottets åsikt
framgå av regleringen att ett ärende kan tas upp
till ny behandling i en straffprocess endast om det efter att skatteförhöjningen
påförts har framkommit sådana nya eller
uppdagade fakta som skulle ha lett till att skatteförhöjning
ursprungligen inte skulle ha blivit påförd och
till att ärendet hade förts över för
behandling i en straffprocess. Ett villkor är dessutom
att det inte beror på myndigheten själv att de
nya eller nyuppdagade omständigheterna inte har beaktats
tidigare. Dessutom anser grundlagsutskottet det viktigt att ett
beslut om skatteförhöjning undanröjs
innan ärendet förs över för
behandling i en straffprocess.
Lagutskottet anser att synpunkterna i grundlagsutskottets utlåtande
förutsätter ändringar inte bara i lagförslag
1 utan också i de bestämmelser som föreslås
i strafflagen. Enligt lagutskottet är det motiverat att
i lagförslag 1 föreskriva om att undanröja
en tidigare skatteförhöjning som har påförts
på felaktiga grunder jämte villkor och närmare
förfarande. I det avseendet vill lagutskottet betona att
straffprocessens tydlighet kräver att det tidigare beslutet
om skatteförhöjning undanröjs och att
tröskeln för undanröjandet ur rättssäkerhetssynvinkel
på de sätt som framgår ovan i grundlagsutskottets
utlåtande bör bindas bl.a. till väsentlighetskriteriet.
Bestämmelsen om ny undersökning i strafflagen bör
i sin tur bindas till regleringen i lagförslag 1 på så sätt
att åtal kan väckas endast då skatteförhöjning
som påförts i samma ärende i enlighet med
det ändrade lagförslag 1 har undanröjts.
På så sätt undviks överlappande
reglering.
Lagutskottet anser således att det är motiverat
att de senare meningarna i 29 kap. 11 § 2 mom.,
46 kap. 16 § 2 mom. och 50 a kap. 6 § 2 mom. ändras
till följande:
"Åtal kan emellertid väckas
och dom meddelas, om bevis om nya eller nyuppdagade
väsentliga
fakta
har framkommit efter det att skatteförhöjningen
eller tullhöjningen påfördes
och
en skatteförhöjning som påförts
tidigare i samma ärende har undanröjts enligt § i
lagen om skatteförhöjning och tullhöjning
som påförs genom ett särskilt beslut
( / ) ."
Skärpningsgrund
I lagförslag 2 i propositionen föreslås
följande bestämmelse i 29 kap. 11 § 3
mom.: "När gärningsmannen döms
till straff för ett brott som avses i 1 eller 2 § ska
en skatteförhöjning som inte påförts
personen i enlighet med lagen om skatteförhöjning
och tullhöjning som påförs genom ett
särskilt beslut ( / ) betraktas som en omständighet
som skärper straffet så att böter som nämns
i 6 kap. 10 § 1 mom. ska föreläggas gärningsmannen
såsom tilläggspåföljd i samband med
villkorligt fängelsestraff oberoende av om de villkor som
anges i sistnämnda bestämmelse uppfylls. Om gärningsmannen
föreläggs böter eller ovillkorligt fängelsestraff,
ska straffet skärpas."
De sakkunniga som utfrågats av lagutskottet har riktat
skarp kritik mot skärpningsgrunden. Med avseende på bestämmelserna
om straffmätningen i strafflagen är det ytterst
problematiskt att en allmän domstol delvis ska bygga sin
bedömning av straffskalan på vad den antar att
svaranden har befriats från.
I 6 kap. 5 § i strafflagen föreskrivs om skärpningsgrunder.
Sådana är: 1) att den brottsliga verksamheten
har varit planmässig, 2) att gärningsmannen har
begått brottet såsom medlem av en grupp som har
organiserats för att begå allvarliga brott, 3)
att brottet har begåtts mot ersättning, 4) att
brottet har begåtts utifrån ett motiv som baseras
på ras, hudfärg, härstamning, nationellt
eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, sexuell
läggning eller funktionsnedsättning eller utifrån
ett annat motiv som är jämförbart med
dessa, och 5) gärningsmannens tidigare brottslighet, om
förhållandet mellan den tidigare brottsligheten
och det nya brottet visar att gärningsmannen, med anledning
av att brotten är likartade eller annars, är uppenbart
likgiltig för förbud och påbud i lag.
Bestämmelsen gäller alla brott i strafflagens särskilda
del och strafflagen känner inte till mätnings-
eller skärpningsgrunder för enskilda brott som
de som nu föreslås. På grund av systematiken
i strafflagen skulle en skärpningsgrund för skattebedrägerier
också ur denna synvinkel vara ytterst problematisk och
exceptionell. I gruppen med lindringsgrunder tas skälighetsgrunderna
ut som en separat grupp. För att förhindra ansamling
av sanktioner beaktas som lindrande omständighet bl.a. "de
andra följder som brottet har lett till eller domen medför
för gärningsmannen" (6 kap. 7 § 1
punkt i strafflagen). Om en person döms för t.ex.
grovt skattebedrägeri ska ansamling av sanktioner undvikas
genom att man inte beaktar endast straffet utan också skatteförhöjning
som påförts i ett administrativt förfarande.
Vid utmätning av straffet i Högsta domstolens
förhandsavgörande HD 1981-II-14 beaktades som
lindrande omständighet de stränga ekonomiska påföljder
som förorsakades de anklagade i form av skatteförhöjningar
och extra skatt.
Reformen medför att personen inte längre har en
tidigare påförd skatteförhöjning
då han eller hon döms till straff för
skattebedrägeri. I dessa situationer tillämpas
således inte längre bestämmelsen om sanktionskumulation,
och en tidigare påförd administrativ påföljd
ska inte heller enligt den allmänna regleringen om straffmätning verka
för en lindring när straffet utmäts.
Det innebär att praxis för påföljder
kan väntas skärpas i någon utsträckning
trots att det föreslagna 3 mom. stryks.
På grundval av erhållen utredning anser lagutskottet
att den föreslagna skärpningsgrunden är
oförenlig med de grundläggande principerna för
bestämmande av straff i strafflagen. I grundlagsutskottets
utlåtande påpekas dessutom att om ikraftträdandet
tidigareläggs måste skärpningsgrunden
uppmärksammas eftersom den inte kan tillämpas
retroaktivt. Förslaget till tidigarelagt ikraftträdande
nedan innebär ytterligare en grund för att bedöma
skärpningsgrundens nödvändighet. Därför
anser lagutskottet att 29 kap. 11 § 3 mom. i lagförslag
2 bör strykas.
Ändå anser lagutskottet att det är
ytterst viktigt att den övergripande straffnivån
inte sjunker i och med ändringen, och att synpunkterna
ovan beaktas i praxis för åtal och domar.
Ikraftträdandebestämmelser
På gärningar och försummelser som
inträffar innan lagarna i lagförslag 1 och 2 träder
i kraft tillämpas enligt lagförslagens ikraftträdandebestämmelser
de lagar som gällde vid ikraftträdandet. De nya
bestämmelserna tillämpas alltså inte retroaktivt
i några som helst avseenden. Till följd av beskattningsförfarandets
natur innebär den föreslagna regleringen att de
verkningar regleringen syftar till kommer att få fullt
genomslag först efter åtskilliga år.
En sådan ikraftträdandebestämmelse skulle
leda till ett mycket långt övergångsskede
under vilket ärenden fortsättningsvis måste
avgöras enligt det nuvarande rättsläget,
som måste betraktas som otillfredsställande.
Enligt utredning till lagutskottet vore det viktigt ur de allmänna
domstolarnas synvinkel att lagförslagen sätts
i kraft i brådskande ordning. För närvarande
uppstår situationer som är mycket problematiska
med avseende på likabehandling.
Det prekära med ikraftträdandebestämmelsen är
att det som ovan konstaterats att regeringen genom propositionen
intar en annan linje i fråga om slutgiltighetskriteriet än
i den myndighetspraxis som fortfarande följs och som baserar
sig på HD:s avgöranden. Problemet utgörs
således främst av de anhängiga fall där
skatteförhöjning har påförts
innan åtal har väckts. Enligt den praxis som fortfarande
följs kan åtal väckas om skatteförhöjningen
inte har blivit slutgiltig innan åtalet väcks.
Enligt det nya föreslagna förfarandet ska det
däremot inte finnas två påföljder. Utan
den föreslagna ikraftträdandebestämmelsen
kan straff således inte bestämmas om skatteförhöjning
har påförts tidigare, oavsett om skatteförhöjningen är
slutgiltig eller inte. Det skulle i praktiken innebära
att åtalen efter att lagen har trätt i kraft måste
förkastas i alla de fall där skatteförhöjning
redan har påförts. Det är inte acceptabelt,
anser lagutskottet. Därför är det motiverat
att begränsa regleringens tidsmässiga räckvidd.
Utskottet menar att en tidsmässig begränsning
av tillämpningen i sig är möjlig, åtminstone
för fall som behandlas i en straffprocess när lagen
träder i kraft. Utskottet konstaterar vidare att det primärt är
fråga om en processuell revidering. Propositionen gäller
behandling av gärningar i separata förfaranden
och tar inte i nämnvärd grad upp gärningarnas
straffbarhet. Ikraftträdelsebestämmelser som skjuter
upp införandet av ett förfarande som anknyter
till en procedurreform av detta slag har enligt grundlagsutskottet
ingen direkt koppling till den s.k. principen om lindrigare lag
som föreskrivs i internationella människorättskonventioner,
där det sägs att om det efter brottets begående
stiftats ny lag som föreskriver ett lindrigare straff,
ska den skyldige komma i åtnjutande av det lindrigare straffet
(se GrUU 27/2001 rd, s. 2 och GrUU 21/2005
rd, s. 4). Grundlagsutskottet finner det dessutom motiverat
att överväga om det finns skäl att ändra
ikraftträdandebestämmelserna till exempel så att
de tillåter det föreslagna förfarandet
också i de fall där gärningen eller försummelsen
har inträffat innan bestämmelserna har trätt
i kraft men myndigheten ännu inte har fattat beslut om
skatteförhöjning.
Lagutskottet konstaterar att tanken bakom en lindrigare lag är
att ge den misstänkte den fördel som den nya lagen
medger i situationer där förhållningssättet
till hur klandervärd gärningen är har
förändrats. Detta är inte fallet i propositionen,
utan det handlar framför allt om en processuell reform
där kriminaliseringens räckvidd inte föreslås
bli ändrad. Principen om lindrigare lag lämpar
sig alltså i själva verket inte på en
situation som den i propositionen, vilket också framgår
av grundlagsutskottets ställningstagande. Innan den nya
regleringen träder i kraft har myndigheterna inte kunnat
samordna administrativa sanktioner och straffrättsliga
påföljder. Därför har myndigheterna
påfört sanktioner enligt principen att endast
ett slutligt avgörande som getts i ett annat förfarande
utgör ett hinder för en andra utredning, och myndigheterna
har då inte haft möjlighet att på det
sätt som föreslås avstå från
att påföra t.ex. administrativa påföljder
för att trygga straffprocessen.
Därför instämmer lagutskottet med
grundlagsutskottet i att det är motiverat att de nya bestämmelserna
blir tillämpade så snart som möjligt
efter att lagen har trätt i kraft, men bara på fall
där valet mellan straffprocess och skatteförhöjningsförfarande ännu
inte har gjorts. I motsats till vad som framställs i propositionen är
det därför inte motiverat att det enbart är
tidpunkten för gärningen som avgör om
de nya bestämmelserna ska tillämpas; utslagsgivande
ska vara huruvida det redan har påförts skatteförhöjning
i ärendet. Har skatteförhöjning påförts
tillämpas det gamla förfarandet, har skatteförhöjning
inte påförts tillämpas den nya regleringen.
Lagutskottet föreslår därför
för finansutskottet att den senare delen av ikraftträdandebestämmelserna
i lagförslag 1 och 2 ska lyda som följer:
"På gärningar och försummelser
för vilka skatteförhöjning har påförts
redan före lagens ikraftträdande tillämpas
den lag
som gällde vid ikraftträdandet."
Att ikraftträdandet tidigareläggs på ovan
relaterat sätt innebär enligt lagutskottet en
ytterligare orsak att avstå från skärpningsgrunden
eftersom förbudet mot retroaktiv tillämpning av
strafflagen medför att skärpningsgrunden som finns
i propositionen men som lagförslaget föreslår
ska strykas inte i någon situation hade gått att
tillämpa retroaktivt.
Annat
I lagförslag 9 i propositionen föreslås
att 32 § i bränsleavgiftslagen (1280/2003)
ska kompletteras med ett nytt 2 mom. enligt följande: "På lagstridigt
undandragande av bränsleavgift och på försök
därtill tillämpas inte bestämmelserna
i 29 kap. 1—3 § i strafflagen (39/1889)."
Förslaget skulle innebära att lagstridigt
undandragande av bränsleavgiften dekriminaliseras i sin
helhet. Det kan inte enligt lagutskottet anses motiverat eftersom
det inte beaktar den möjligheten att den som är
betalningsskyldig och den som är misstänkt för
eventuellt skattebedrägeri kan vara olika parter. Därför
föreslår lagutskottet för finansutskottet
att bestämmelsen i lagförslag 9 ska ändras
enligt följande:
"På lagstridigt undandragande av bränsleavgift
och på försök därtill tillämpas inte
bestämmelserna i 29 kap. 1—3 § i strafflagen
(39/1889),
om en straffrättslig påföljd
skulle bestämmas för samma person för
vilken en administrativ påföljd av straffkaraktär
har bestämts eller skulle kunna bestämmas eller
för vilken personen kan bli ansvarig med stöd av
bestämmelserna om skatteansvar."
Tillägget kan motiveras med att dekriminaliseringen
inte behöver utsträckas till situationer där det
inte handlar om samma sak. Straffrättsligt ansvar kan fortsättningsvis
anses vara motiverat om gärningen har begåtts
t.ex. inom ett aktiebolags verksamhet.
En likadan ändring bör också gälla
29 § i lagen om bränsleavgift som betalas för
privata fritidsbåtar (),
som propositionen inte föreslår någon ändring
i. Enligt 29 § i lagen om bränsleavgift som betalas
för privata fritidsbåtar ska den som framför
en båt för vilken bränsleavgift som förfallit
till betalning är obetald dömas till böter
för bränsleavgiftsförseelse. Bränsleavgiften
ska trots benämningen betraktas som skatt och inte som
avgift. Därför tillämpas bestämmelserna
i 29 kap. i strafflagen om bl.a. skattebedrägeri oavsett
att skattelagen i dagsläget saknar hänvisningar
till bestämmelserna.
Därför föreslår lagutskottet
för finansutskottet att 29 § i lagen om bränsleavgift
som betalas för privata fritidsbåtar ()
ska kompletteras med ett nytt 2 mom. enligt följande:
"På lagstridigt undandragande av bränsleavgift
och på försök därtill tillämpas inte
bestämmelserna i 29 kap. 1—3 § i strafflagen
(39/1889),
om en straffrättslig påföljd
skulle bestämmas för samma person för
vilken en administrativ påföljd av straffkaraktär
har bestämts eller skulle kunna bestämmas eller
för vilken personen kan bli ansvarig med stöd av
bestämmelserna om skatteansvar."
I lagförslag 4—8 i propositionen finns hänvisningsbestämmelser
till bestämmelsen om åtgärdseftergift
i lagförslag 2, dvs. 29 kap. 11 § 1 mom.
i strafflagen. Bestämmelserna är delvis olika
formulerade och utskottets förslag till ändring
i den föreslagna bestämmelsen medför
att alla dessa hänvisningsbestämmelser behöver ändras.
Bestämmelserna bör enligt lagutskottet ändras
så att de i överensstämmelse med strafflagen
använder formuleringarna eftergift i fråga om
anmälan, förundersökning, åtal
samt straff i ett brottmål.