Motivering
Allmänt
I den särskilda berättelsen behandlar justitieombudsmannen
sina iakttagelser rörande problem med vissa myndighetsuppgifter
i samband med att barn ska skyddas mot familjevåld. Justitieombudsmannen
undersöker bland annat hur myndigheterna uppfyller sin
skyldighet att göra barnskyddsanmälan till de
sociala myndigheterna. En viktig slutsats i berättelsen är
att lagstiftningen om barnskyddsanmälan måste
förtydligas och att sekretessbestämmelserna för
anmälningspliktiga myndigheter inom olika förvaltningar
måste samordnas med skyldigheten att göra barnskyddsanmälan.
Utskottet håller med justitieombudsmannen och skyndar på tydligare och
samordnad lagstiftning. Tydliga och konsekventa regler bidrar till
att effektivisera myndigheternas insatser för att skydda
barn mot familjevåld, framhåller utskottet.
Enligt utskottet är det uppenbart att det inte räcker
med en tydligare rättslig grund för att familjevåld
mot barn ska uppdagas bättre och kunna motverkas. Därutöver
behövs det åtgärder på bred
front, till exempel bättre samarbete mellan myndigheterna
inom olika förvaltningar och anvisningar för dem,
utbildning, övervakning och utredning. I detta sammanhang
vill utskottet särskilt framhålla att länsstyrelserna är
den myndighet som planerar, styr och övervakar socialvården
i länen. De måste få adekvata resurser
för att kunna ta hand om denna uppgift.
Medling i familjeärenden och barnskyddsanmälan
Bestämmelser om medling i familjefrågor finns
i äktenskapslagen ().
I 23 a § ingår en särbestämmelse
om tystnadsplikt för den som medlar. I paragrafen hänvisas
till sekretessbestämmelserna i socialvårdslagen
(). Bestämmelserna
har ersatts med bestämmelser i lagen om klientens ställning
och rättigheter inom socialvården (812/2000),
som trädde i kraft den 1 januari 2001. Enligt 23 a § i äktenskapslagen
berörs den som medlar inte av skyldigheten att lämna
uppgifter till de sociala myndigheterna, som ingår i 56 § i
socialvårdslagen. Hänvisningen ska nu tolkas som
att den gäller 20 § i lagen om klientens
ställning och rättigheter inom socialvården.
Den uttalade tystnadsplikten i 23 a § i äktenskapslagen
har ansetts betyda att den som medlar i familjefrågor inte
heller är skyldig att göra en barnskyddsanmälan.
Det är svårt att bilda
en samordnad uppfattning om 23 a § i äktenskapslagen,
bestämmelserna om sekretessbelagda uppgifter enligt lagen om
klientens ställning och rättigheter inom socialvården
och 40 § i barnskyddslagen ()
som gäller barnskyddsanmälan, påminner
utskottet. De otydliga bestämmelserna har resulterat i
tolkningen att skyldigheten att göra barnskyddsanmälan
inte gäller den som medlar. Men frågan hade också kunnat
tolkas på ett annat sätt, om man utgår
från att 40 § i barnskyddslagen är en
specialbestämmelse. Följaktligen finns det inga
specifika gränser för tillämpningen på den
som medlar.
Utskottet håller med justitieombudsmannen att lagstiftningen
bör ses över för att det entydigt ska
framgår att den som medlar i familjefrågor är
skyldig att göra barnskyddsanmälan. Vidare håller
utskottet med justitieombudsmannen att det vore befogat att medlaren
i vissa fall ska vara skyldig att göra barnskyddsanmälan.
Det är nödvändigt för barnets
säkerhet till exempel när medlaren får
reda på att ett barn utsatts för våld eller
sexuella övergrepp. I sådana fall måste
barnets bästa ha högre prioritet än konfidentialiteten
vid medling. Regeringen bör förbereda en översyn
av lagstiftningen med utgångspunkt i detta, framhåller
utskottet.
Polisanmälan
Om en barnskyddsanmälan ger anledning att misstänka
att barnet har utsatts för våld eller sexuella övergrepp är
det den sociala myndigheten som måste avgöra om
misstanken om brott ska anmälas till polisen eller inte.
Enligt gällande lagstiftning har de sociala myndigheterna
ingen skyldighet att polisanmäla misstänkta brott.
I berättelsen anser justitieombudsmannen att bestämmelserna
om de sociala myndigheternas rätt att polisanmäla
misstänkta våldsdåd eller sexuella övergrepp
måste förtydligas. Justitieombudsmannen föreslår
också att sociala myndigheter i vissa fall bör
vara skyldiga att polisanmäla misstänkta brott
när de gäller våldshandlingar eller sexuella övergrepp
mot barn.
Det är viktigt att polisen utreder om ett misstänkt
brott har ägt rum och besluta om eventuella fortsatta åtgärder.
Det är angeläget dels med hänsyn till
rättssäkerheten, dels för att få ett
slut på våldet. Åtminstone i allvarligare
fall bör sociala myndigheter följaktligen
bli skyldiga att polisanmäla misstänkta våldsbrott
eller sexuella övergrepp mot barn. Frågan kan
med fördel integreras i den planerade stora revideringen
av barnskyddslagen, framhåller utskottet.
Statistik och forskning
Enligt uppgifter till utskottet har vi i Finland ingen statistik
eller aktuell forskning kring våld mot barn och tendenserna
inom området. Det finns heller ingen forskning kring barns
rädslor och upplevelser av otrygghet. I berättelsen
påpekar justitieombudsmannen att information om barns oantastbarhet
och säkerhet bör samlas in och statistikföras
systematiskt för att bilden av barns säkerhet
ska vara mer tillförlitlig. Utskottet håller med
justitieombudsmannen och skyndar på mer statistik och forskning
kring våld mot barn och påpekar samtidigt att
anslagen för ändamålet bör vara
tillräckligt stora och varaktiga.
Lagutskottet har redan tidigare påpekat att justitieministeriets
förvaltningsområde satsar relativt litet på forskning
och föreslagit en systematisk ökning av forskningsanslagen.
Lagutskottet ansåg det då rationellt att utnyttja
befintliga strukturer och ansåg det befogat att Rättspolitiska
forskningsinstitutet får större anslag (LaUU 18/2004 rd).
Utskottet upprepar här sin tidigare ståndpunkt
om forskningsanslag inom justitieministeriets förvaltningsområde.
Om Rättspolitiska forskningsinstitutet får adekvata anslag
blir det enligt utskottets uppfattning också lättare
att få aktuell, adekvat och högkvalitativ dokumentation
om våld mot barn.
I detta sammanhang vill utskottet lyfta fram forskningsresultaten
om våldsoffer. Forskningsresultaten visar att det skett
en inkomstrelaterad segregering av risken att utsättas
för våld. Personer i de högsta inkomstkategorierna
upplever allt mindre våld, medan låginkomsttagare
upplever mer våld än tidigare. Orsakerna har satts
i samband med den ekonomiska krisen på 1990-talet och den
sociala segregeringen av bostadsområdenReino Sirén & Päivi
Honkatukia (toim.): Suomalaiset väkivallan uhreina. Tuloksia
1980—2003 kansallisista uhrihaastattelututkimuksista. Oikeuspoliittisen
tutkimuslaitoksen julkaisuja 215, 2005.. Sambandet mellan
social utslagning och risken att utsättas för
våld är ett oroväckande fenomen. Enligt
utskottet behöver vi större resurser för
ytterligare undersökningar. Fenomenet måste dessutom
vägas in i kommande strategier för att minska
våldet.