Allmän motivering

Målen med miljöskyddslagen och avloppsvattenförordningen

Sammanfattningsvis anser utskottet propositionen nödvändig och ändamålsenlig. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande synpunkter och ändringsförslag.

Utskottet framhåller att målet med förordningen om avloppsvattenStatsrådets förordning 542/2003 om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät. är att minska miljöbelastningen från fastigheter som inte är anslutna till allmänt avlopp. Vidare har målet varit att göra det lättare att förhindra att avlopp från fastigheter förorenar boende- och vattenmiljön och att uppfylla de rikstäckande målen för vattenvård. Bestämmelser om avloppsvatten i glesbygd ingick tidigare i vattenlagen och senare togs bestämmelser också in i hälsoskyddslagen sett i ett hälsoskyddsperspektiv. År 2000 trädde miljöskyddslagen i kraft och den innehåller en allmän reningsskyldighet för fastigheter utanför avloppssystemet. Förordningen om avloppsvatten trädde i kraft den 1 januari 2004 och den preciserar skyldigheten. Dessutom innehåller markanvändnings- och bygglagen bestämmelser om tillstånd inom avloppsvattensystemet.

Statsrådets principbeslut om riktlinjer för vattenskyddet fram till år 2015 gäller ett allmänt mål att minska avloppsvattenbelastningen från en rad olika källor. Principbeslutet lägger fast de viktigaste åtgärderna för att reducera belastningen i vid bemärkelse, inte bara för avloppsvatten i glesbebyggelse, utan också för avloppsvatten från jordbruk, skogsbruk, industri, samhällen, vattenbyggnad och torvproduktion. I principbeslutet understryks det att det krävs åtgärder för att minska näringsbelastningen inom alla sektorer, om målet för god vattenstatus ska nås. Eutrofieringen och de anknytande faktorerna varierar mycket från område till område och det måste beaktas när vattenvårdsåtgärder sätts in.Enligt principbeslutet ska olägenheterna av avloppsvatten från glesbygden reduceras genom att kraven i statsrådets förordning om behandling av avloppsvatten verskställs. Centrala avloppssystem och behandling av avloppsvatten kommer att främjas när det är rationellt med avseende på vatten och avlopp och miljön. Samtidigt ska det tas fram och införas kostnadseffektiva och miljömässigt hållbara tekniker för behandling av avloppsvatten av enskilda fastigheter. Dessutom ska man ta fram och satsa på skötsel och tjänster för behandling av avloppsvatten från enskilda fastigheter. År 2004 utgjorde fosforbelastningen från glesbygd ungefär 8 % av den totala näringsbelastningen från mänskliga aktiviteter. År 2008 var belastningen cirka 9 %, medan kvävebelastningen var cirka 3 % 2004 och ungefär 3,5 % 2009.

Reningsnivån i rekommendationenEnligt rekommendation 28E/6 bör åtgärder motsvarande en lindrigare belastning främjas i glesbygder 2017. om behandling av avloppsvatten enligt programmet HELCOM för skydd av Östersjön motsvarar den lägsta reningsnivån i förordningen om avloppsvatten och den ska fläggas fast i kommunala miljöskyddsföreskrifter.

Vattenvårdsmålen är viktiga för att god vattenstatus ska kunna nås. Det är A och O att förebygga olägenheter i närheten av fastigheter, till exempel att brunnsvatten och badstränder förstörs och att det luktar illa. Indirekt är det fråga om mer omfattande och allmänna mål för vattenvården. Miljöbelastningen måste reduceras inom alla sektorer, men med hänsyn till den förväntade nyttan och kostnaderna för åtgärderna. Vattenvårdsmålen finns också i lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) som trädde i kraft 2004 och genom vilken EU:s ramdirektiv om vattenpolitiken genomfördes. I lagen ingår det bestämmelser om planering av vattenvård, och god vattenstatus är det generella målet. Vattenvården planeras för varje enskilt vattenförvaltningsområde. Då kan målen och de nödvändiga åtgärderna analyseras i ett övergripande perspektiv och med avseende på kostnadseffektiviteten. De lagfästa förvaltningsplanerna godkändes av statsrådet den 10 december 2009 och likadana åtgärder bör sättas in mot avloppsvattenbelastningen i glesbygdLagen om vattenvårdsförvaltningen grundar sig på ett direktiv. Också åtgärder enligt nationella författningar, till exempel effektivare behandling av avloppsvatten i glesbygd, betraktas som så kallade grundläggande åtgärder enligt lagen. De så kallade grundläggande åtgärderna baserar sig ofta på ekonomiska styrmedel och är huvudsakligen frivilliga. Det kan exempelvis vara vattenvårdsåtgärder inom jordbruk och skogsbruk. De åtgärder för att nå god vattenstatus som ingår i handlingsplanerna kan genomföras på många olika sätt som inte är direkt förpliktande för offentlig förvaltning eller enskilda verksamhetsutövare.. I betänkandet om regeringens redogörelse om ÖstersjönMiUB 2/2010 rd — SRR 6/2009 rd, Statsrådets redogörelse om Östersjöns utmaningar och Östersjöpolitiken. förutsatte utskottet att behandligen av avloppsvatten i glesbygden ska bli mer flexibel och att verkställigheten av förordningen därför bör utredas utan att man tummar på målen för vattenvården.

Problem med att verkställa förordningen

Förordningen om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät trädde i kraft den 1 januari 2004, men en övergångsperiod på tio år tillämpas på befintliga fastigheter när förordningen träder i kraft. Skyldigheten ska alltså uppfyllas senaste den 1 januari 2014. Detta gäller inte nybyggnader eftersom förordningen tillämpas på dem genast.Verkställigheten har fortskridit långsamt och enligt vissa bedömningar har bara cirka 10—15 % av fastigheterna än så länge effektiviserat behandlingen av sina fastigheter enligt bestämmelserna i förordningen. Den långsamma takten beror delvis på ovissheten om vilka system som krävs och om de kommunala vattentjänstverkens verksamhetsområden kommer att utvidgas, det höga priset på minireningsverk, brister i bidragssystemen och undersökningresultat som visar att en del minireningsverk har tekniska problem. Det har rentav lämnats in en interpellation om att förordningen ska upphävas (IP 3/2010 rd).

I promemorian om förordningen om avloppsvatten (6.6.2003) framhålls det att en effektivisering av behandlingen av avloppsvatten från hushåll i vissa fall åsamkar fastighetsinnehavarna orimligt stora kostnader. Följaktligen bör man vid verkställigheten vara extra uppmärksam på att fastighetsinnehavare med dålig ekonomi inte drabbas av oskäliga åtgärder. Vidare sägs det i promemorian att 18 § i miljöskyddslagen kommer att ändras för att miljöskyddsmyndigheten i oskäliga situationer från fall till fall ska kunna medge uppskov med att uppfylla kraven i förordningen. Lagändringen trädde i kraft 2005. Vidare påpekades det i promemorian om enskilda fastigheters möjligheter att få bistånd att anslagen för bidrag har varit otillräckliga och att det bör utredas om de räcker till och hur de fördelas.

Med anledning av detta påpekar utskottet att de största problemen med verkställigheten var kända redan när förordningen förbereddes och att den i vissa avseenden visat sig vara svårare att verkställa än förväntat. Utskottet understryker att rådgivning till enskilda fastigheter och avloppsvattenlösningar anpassade efter fastigheten är nödvändiga förutsättningar för att bestämmelserna ska kunna verkställas med framgång. Det kan variera med användningen av fastigheten och miljöförhållandena vilka system på fastigheten som är mest kostnadseffektiva och lämpliga. Dessutom har kommunerna genom miljöskyddsföreskrifter kunnat införa lindrigare eller strängare bestämmelser om reningsnivån. Också det påverkar valet av system.

Propositionen syftar inte till att i någon högre grad ingripa i kraven på behandling av avloppsvatten, utan den förtydligar i synnerhet när det går att avvika från kraven (så kallade sociala betalningshinder). Dessutom ska de allmänna kraven på reningsnivå i förordningen inte tillämpas om innehavaren är stadigvarande bosatt i fastigheten och har fyllt 68 år när lagen träder i kraft och fastigheten har ett fungerande avloppsvattensystem (så kallat automatiskt uppskov). När fastigheten byter ägare och stadgivarande boende gäller inte uppskovet längre. Den kommunala miljöskyddsmyndigheten kan ingripa om behandlingen av avloppsvatten utgör en risk för vattenförorening. Det automatiska uppskovet gäller alltså bara de ingående kraven på reningsnivå och inte skyldigheten att behandla avloppsvatten i allmänhet.

Bedömning av funktion och rimlighet

I sitt utlåtande bedömer grundlagsutskottet propositionen med avseende på grundlagen och anser det nödvändigt att miljöutskottet gör en bedömning av huruvida förordningen innehåller normer som är viktiga för den enskildes skyldigheter och som med hänsyn till 80 § i grundlagen ska regleras i lag. Vidare förutsätter grundlagsutskottet att miljöministeriet under den sittande riksdagens mandatperiod ska uppdatera bestämmelserna så att de följer grundlagen. Samtidigt bör ministeriet förvissa sig om att de lagfästa kraven på behandling av avloppsvatten ligger på en nivå som tillåter att de uppfylls klanderfritt med skäliga investeringar och fungerande teknik. Det finns godtagbara skäl enligt 6 § 2 mom. i grundlagen för åldersgränsen på 68 år i ikraftträdandebestämmelsen, det så kallade automatiska uppskovet, anser grundlagsutskottet.

På grund av det ovan stående är det uppenbart att ärendet bör behandlas snabbt, påpekar utskottet. Också byggnadstillsynsmyndigheterna har stött på problem när det har visat sig att den gällande förordningen om avloppsvattensystem strider mot grundlagen och bör alltså inte tillämpas. I samarbete med miljöministeriet har utskottet utrett olika aspekter på frågan så omfattande och grundligt som möjligt för att kraven ska kunna uppfyllas. En samlad bedömning utgår för det första från vilken del av förordningen som på grund av 80 § i grundlagen bör ingå i lag. Utifrån den gemensamma bedömningen anser utskottet att kriterierna för de generella kraven på behandling av avloppsvatten och vissa andra bestämmelser bör tas in i lag.

Vidare anser utskottet med hänvisning till den samlade bedömningen att målen med bestämmelserna i sin helhet måste göras rimligare och tydligare och att möjligheterna till undantag på sociala betalningsgrunder måste motiveras på ett ändamålsenligt sätt och med hänsyn till miljöaspekterna. Det är en så stor ändring jämfört med propositionen att utskottet beslutat föreslå ett nytt 3 a kap. i miljöskyddslagen med bestämmelser om behandling av hushållsavfallsvatten i områden utanför vattenverkens avloppsnät. Nedan motiverar utskottet ändringsförslaget.

De viktigaste ändringsförslagen

Utskottets viktigaste förslag i kombination med förslagen i propositionen är som följer:

1. Det grundläggande kravet på reningsnivå ska göras skäligare.

2. Kravet på reningsnivå ska var vara utgångspunkt för planering och byggande av avloppsvattensystem, inte ett tillsynskriterium.

3. Det ska ordnas rådgivning för enskilda fastigheter i hela landet.

4. Det ska införas en tydligare rätt till undantag på sociala grunder för fastighetsägaren för fem år i sänder.

5. Fastigheter där personer över 68 år bor stadigvarande behöver inte vidta några saneringsåtgärder utom när avloppsvattensystemet i övrigt saneras.

6. Det krävs bättre bidragssystem för att hushåll med små inkomster ska kunna få stöd för nya avloppsvattensystem.

7. Övergångsperioden förlängs med ungefär två år, fram till 2016.

8. Åtgärder ska vidtas för att förhindra att brunnsvatten förstörs och att det uppstår hygieniska olägenheter. På känsliga områden vidtas vattenvårdsåtgärder. På sikt kommer nivån på vattenvården att höjas, även i fråga om avloppsvatten i glesbygd.

Utskottet har gått in för dessa ändringar inte minst för att grundlagsutskottet kräver att kraven på avloppsrening måste ligga på en nivå som tillåter att de uppfylls oklanderligt med rimliga investeringar och fungerande teknik. Bestämmelserna klargör att fastigheterna måste ha lämpliga system för behandling av avloppsvatten som vid normal användning kan antas ge den lagfästa reningsnivån. Det handlar alltså inte i första hand om regler för att kontrollera att reningsnivån uppfylls.

Rimligare krav på grundläggande reningsnivå

Utskottet föreslår alltså att den nuvarande lägsta kravnivånLägsta kravnivå: 80 % organiska ämnen, 80 % totalfosfor och 30 % totalkväve. Det strängaste kravet: 90 % organiska ämnen, 85 % totalfosfor och 40 % totalkväve. ska vara huvudregeln eftersom en övervägande del av fastigheterna finns långt från stränder, viktiga grundvattenområden och känsliga områden som i övrigt riskerar att bli förorenade. Under normala förhållanden kan kraven uppfyllas med exempelvis ett system bestående av en tredelad slamavskiljare (slambrunn) och markbearbetning. Med markbearbetning avses antingen infiltration alternativt markbädd om marken inte lämpar sig för infiltration. Utskottet understryker att detta inte är något stort avsteg från den miljöskyddsnivån eftersom kommunerna själva kan bestämma på vilka områden de strängare kraven ska tillämpas för att motverka miljöförstöring. Det gäller extra känsliga områden, till exempel stränder, grundvattenområden och fastigheter med mycket liten yta. Sverige tillämpar liknande regler. Lindrigare krav är alltså huvudregeln där och strängare krav kan införas om det finns särskilda skäl. Enligt utskottet bör den allmänna regeln i miljölagstiftningen om minimikrav och särskilda krav när det finns miljömässiga skäl vara den naturliga utgångspunkten. Det är alltså också strukturellt sett motiverat att ändra lagstiftningen enligt detta.

De procentsatser för kravnivåerna för rening som ingår i den gällande förordningen behöver inte tas in i lagen, anser utskottet. Det är mer rationellt att föreskriva om kriterierna för målen i lag och att precisera dem i förordning. Mycket tekniska regler, till exempel gränsvärden, kommer också i fortsättningen att ingå i förordning. Följaktligen krävs det att ett tillräckligt exakt och noga avgränsat bemyndigande att utfärda förordning tas in i lagen.

Utskottet vill understryka att det inte anses innebära någon större försämring av miljöskyddsmålen att den nuvarande lägsta nivån tas in som minimimål. För stränder och viktiga grundvattenområden bör kraven också i fortsättningen vara strängare. Men detta ska föreskrivas i de kommunala miljöskyddsföreskrifterna. I förordning av statsrådet kommer det att ingå vägledande bestämmelser om strängare krav eftersom det har ansetts rimma illa med de frivilliga bestämmelserna att ta in bindande krav. Om strängare krav tas in i de kommunala miljöskyddsföreskrifterna innebär det samtidigt att kommunen får en betydligt starkare roll. Detta är enligt utskottet motiverat eftersom ett av målen med bestämmelserna är att förhindra att det uppstår olägenheter, i synnerhet i närmiljön, och eftersom de lokala förhållandena spelar en extra stor roll.

Enligt 19 § 2 mom. i miljöskyddslagen kan de kommunala miljöskyddsföreskrifterna gälla åtgärder för att förbättra vattnens status om de behövs enligt en förvaltningsplan som avses i lagen om vattenvårdsförvaltningen. Förvaltningsplanerna godkändes av statsrådet 2009 och de innehåller uppgifter för varje avrinningsområde om avloppsvattenbelastningen i glesbebyggelse i relation till andra belastningskällor, likaså åtgärder som behövs för att reducera belastningen. De bindande målen i förvaltningsplanerna förpliktar indirekt till åtgärder på de avrinningsområden där belastningen från avloppsvatten i glesbebyggelse uppskattas vara en betydande faktor när det gäller att uppfylla miljömålen i lagen om vattenvårdsförvaltningen.

Enligt vissa uppskattningar kommer fosforbelastningen från glesbebyggelse att minska från 350—400 till cirka 150 ton om året, om den lägsta kravnivån, alltså den nya basnivån, följs heltäckande i hela landet. Fosforbelastningen på vatten från mänsklig aktivitet kommer därmed att minska med totalt 5—6 procentenheter. Kvävebelastningen på vatten från mänsklig aktivitet är cirka 77 000 ton per år och avloppsvatten från glesbebyggelse står för cirka 3 % av detta. Med en effekt på 30 % för kvävereduktionen beräknas utsläppen till miljön minska från cirka 3 700 till cirka 2 700 ton om året, dvs. med ungefär 1 000 ton. Om man dessutom räknar in det kväve som försvinner ur marken före ytvattnet, kommer den årliga kvävebelastningen på vatten att minska med omkring 700 ton. Jämfört med den samlade belastningen från mänsklig aktivitet är den reducerade kvävebelastningen inte särskilt stor, men nödvändig för att målen ska kunna nås. Med de vanligaste reningssystemen kan en reduktion på 40 % nås praktiskt taget utan större merkostnader för anläggning.

Om kommunerna inte alls utfärdar miljöskyddsföreskrifter om strängare kravnivå, leder de lindrigaste kraven på reningsnivå enligt utskottets förslag till att utsläppen av organiska ämnen och fosfor i miljön tillåts i dubbelt så stora mängder som vid de strängaste kraven. Därmed kommer fosforbelastningen att öka med cirka 50 ton om året jämfört med läget enligt den gällande lagstiftningen.

Om kommunerna inte utfärdar miljöskyddsföreskrifter om strängare kravnivå, leder utskottets förslag till att kvävebelastningen kalkylmässigt ökar med cirka 400 ton om året jämfört med de strängaste kraven. Den lägsta kravnivå för kvävebelastningen lämpar sig på grund av miljöförhållandena normalt för glestbebyggda områden där de stora arealerna tillåter större avloppsvattenbelastning jämfört med bästa möjliga och användbara teknik utan att miljöolägenheterna ökar i samma omfattning. Den reducerade kvävebelastningen är inte särskilt betydande om man ser till den samlade belastningen från mänsklig aktivitet för den är inte större än cirka tre procent.

De kalkylerade utsläppsökningarna på grund av lagändringen kommer inte att realiseras fullt ut eftersom strängare föreskrifter kommer att tillämpas i första hand på strandområden och viktiga grundvattenområden enligt vad de kommunala miljöskyddsföreskrifterna bestämmer.Också med de föreslagna lägsta standardkraven kan man uppfylla miljöskyddskraven på tillståndet i närmiljön. De samlade miljöskyddskraven analyseras och genomförs via förvaltningsplanerna.

Den vanligaste tekniken motsvarar i stort sett den som behövs för den nuvarande kravnivån även om man i många fall kan välja ett enklare utförande. De tekniska lösningarna för att uppfylla skyldigheterna kommer i de flesta fall att vara oförändrade. Vanliga tekniska lösningar anpassade efter minimikraven är till exempel slambrunn i kombination med infiltration eller markbädd. Också minireningsverk med biologisk behandling och kemisk fosforfällning är möjliga. Det finns ett flertal alternativ i och med att bestämmelserna är teknikneutrala. Anläggningskostnaderna för effektivare avloppsvattensystem uppskattas i snitt vara 3 000—4 000 euro. Det bör emellertid noteras att det är mycket svårt att komma med genomsnittliga uppskattningar eftersom de enskilda lösningarna kan komma att skilja sig mycket från varandra. Kostnadsbesparingar kan genereras främst genom att man prutar på konstruktionernas storlek, utrustning och skötsel- och servicestandard. Då kan förstås risken för störningar öka, men ändringen uppfyller kravet på att investeringarna ska vara skäliga, ett krav som också grundlagsutskottet har ställt. Utskottet anser att ändringsförslagen garanterar att investeringar är skäliga också av den anledningen att onödiga investeringar i olämpliga och dyra lösningar kan undvikas.

Högre krav på behandlingen av avloppsvatten är ett viktigt mål som kräver långsiktigt arbete och som det inte finns någon anledning att tumma på. Det finns inga miljömässiga eller andra skäl att göra stora ändringar i kravnivån, när reglerna görs mer fungerande och undantag på sociala betalningsgrunder införs, mer rådgivning ges och bidragssystemen förbättras. Dessutom är medborgarnas skydd för berättigade förväntningar visavi åtgärder från förvaltningen och möjligheterna att förutse dem viktigtUtskottet har också beaktat den generella skadeståndsrättsliga regeln att ett beslut som fattats under utövning av offentlig makt och som faller inom ramen för de rättsliga gränserna för den tillgängliga prövningen vid varje tidpunkt inte utlöser någon skadeståndsskyldighet (HD 2006:71).. Ännu större ändringar i kravnivån kan alltså leda till att ett eventuellt skadeståndsansvar för staten måste diskuteras. Utskottet menar att de föreslagna ändringarna inte är så betydelsefulla att frågan behöver diskuteras.

För att god vattenstatus ska kunna nås måste näringsbelastningen minska inom alla sektorer och därför är det nödvändigt att den samlade belastningen från avloppsvatten i glesbygd sänks. En miljon invånare i glesbygden belastar miljön en aning mer än 4,2 miljoner människor som är anslutna till avlopp. Eutrofieringen och de relaterade faktorerna varierar stort mellan olika områden och det måste beaktas, när de individuella vattenvårdsåtgärderna läggs fast och sätts in. Detta sägs också i principbeslutet om vattenvård. Det är alltså motiverat med olika lösningar för fastigheterna, och större flexibilitet tillåts i de sociala grunderna. De system som krävs för behandling av avloppsvatten har kopplingar till principen om bästa tillgängliga teknik enligt 4 § 1 mom. 3 punkten i miljöskyddslagen. Den tilllämpas vanligen med hänsyn till att åtgärderna ska vara kostnadseffektiva och ekonomiskt genomförbara.

Trots minimikraven i lagen kan det löna sig vid saneringar att, om det är möjligt, välja den anläggning eller den metod som ger bästa möjliga reningsresultat eftersom ett avloppsvattensystem kan höja värdet på fastigheten på samma sätt som andra stora reparationer. Ett avloppssystem ger omedelbara förbättringar i de boendes närmiljö och förebygger hygieniska olägenheter och motverkar till exempel risken för att brunnsvatten förorenas. Ett av de mycket viktiga målen med bestämmelserna är att förhindra hygieniska olägenheter i närheten av fastigheten.

Samtidigt med utskottets ändringsförslag har miljöministeriet berett ett förslag till förordning som ska ersätta den förordning som upphävs. Den ska innehålla bestämmelser om procentsantser. Följaktligen förutsätter utskottet

Planeringen ska utgå från bestämmelserna

Samtidigt som utskottet föreslår att de grundläggande kraven på avloppsvattensystem för enskilda fastigheter ska tas in i lag undersöker det om reglerna företrädesvis kan gälla planering och byggande. Vidare är det angeläget att de är teknikneutrala, det vill säga att kravet är att fastigheten ska köpa in en lämplig anläggning eller metod eller en kombination av dem utan att valet är bundet till någon anläggning eller metod. A och O är att man väljer de system som lämpar sig bäst för fastigheterna och som ger största möjliga funktionssäkerhet. Bestämmelserna avser explicit att reningsnivån ska nås teknologineutralt och att belastningen från avloppsvatten ska minska den vägen. Utskottet föreslår att lagen får en ny 27 c § enligt vad som sägs i detaljmotiven för att klargöra att målet att minska den totala belastningen i första hand ska nås genom att de som konstruerar och bygger avloppsvattenystem ska ta hänsyn till kravet på reningsnivån.Nivån kan variera till exempel med belastningen eller på grund av väderleksförhållandena, men de lagfästa kraven ska trots det uppfyllas. Det är angeläget att fastigheterna i glesbygden har funktionssäkra system som ger en skälig reningsnivå och är anpassade till fastigheten och dess behov. Dessutom bör fastighetsägaren kunna direkt underhålla systemet med hjälp av handböcker och serviceråd.

Kriterier för undantag

De kriterier för undantag som regeringen föreslår är nödvändiga, anser utskottet. Av särskilda skäl ska man kunna avvika från de allmänna kraven för en viss tid om miljöbelastningen är liten. Utskottet framhåller att förorening eller risk för förorening av miljön är ett centralt begrepp i miljöskyddslagen, medan en obetydlig miljöbelastning uppenbart ligger under risken för förorening. En obetydlig belastning bör bedömas i relation till belastningen från obehandlat avloppsvatten som läggs fast i 27 a §. En förutsättning för att belastningen ska betraktas som liten är att det inte bor så många i fastigheten att antalet är betydligt högre än antalet boende per fastighet i snitt i glesbygd, det vill säga tre personer. Dessutom bör man beakta av vilken typ den befintliga vattenarmaturen är och hur mycket avloppsvatten den ger upphov till. Separering av svartvatten och gråvatten kan också vara ett kriterium för om belastningen ska anses vara liten eller inte. Anvisningarna för tolkningen av liten miljöbelastning måste utgå från detta för att praxis för undantag ska bli så samordnad som möjligt.

Det automatiska uppskovet som börjar gälla för personer över 68 år när lagen träder i kraft är godtagbart i miljöhänseende eftersom undantagen i ett helhetsperspektiv och statistiskt sett kommer att vara kortvariga. Dessutom kan miljömyndigheten trots undantag kräva nödvändiga åtgärder om det finns risk för att miljön förorenas. Det är viktigt att göra en samlad bedömning, påpekar utskottet. Man bör också räkna med att avloppsvattenfrågan oftast är ordnad om det bor en person över 68 år i en fastighet av mycket hög standard. Vidare bör man observera att bestämmelserna ska tillämpas om fastigheten saneras. Undantaget gäller alltså bara det befintliga läget. I och med att det automatiska uppskovet i lag är kopplat till dem som är stadigvarande bosatta i fastigheten kan man inte få undantag för sommarstuga på grund av ålderskriteriet. Meningen med det automatiska uppskovet är inte att personer över 68 år ska lockas att låta bli att förbättra sitt avloppssystem. Utskottet vill uppmuntra alla som är över 68 år att se över reningsnivån i sitt avloppsvattensystem om de har ekonomiska möjligheter till det. Det handlar nämligen alltid om stora investeringar för värdet på fastigheten och det allmänna fastighetsunderhållet.

Uppföljning av verkställigheten och andra åtgärder

Utskottet anser att övergångsperioden för den nya förordningen bör förlängas med två år precis som det antogs när regeringen lämnade sin proposition. Gamla fastigheter måste alltså uppfylla kraven senast 2016.

Det är nödvändigt att noga följa upp hur lagen verkställs. För att den ska kunna verkställas effektivt behövs det rådgivning till enskilda fastigheter och den måste styras och stödjas på riksplanet. Rådgivningen ger samtidigt viktig information för uppföljningen. Strängare regler kommer via kommunens miljöskyddsföreskrifter. Därför måste uppföljningen av verkställigheten på riksnivå innefatta uppgifter från flera olika kommuner. Utskottet anser att ministeriet bör styra kommunerna att undersöka om miljöskyddsbestämmelserna behöver ses över och att införa strängare reningsmål för områden där det är motiverat från miljöskyddssynpunkt. I vilket fall som helst är skyddet av yt- och grundvatten och god vattenstatus mål som kommer från vattenvårdslagen.

Också de många möjligheterna till undantag kräver att det formuleras en tydlig syn på dem och att man kan göra en bedömning av deras effekter för de samlade målen. Senare kan det bli nödvändigt att utreda avloppssystemens tekniska driftsålder och funktion och ta ställning till om det behövs åtgärder för att reningsresultaten ska ligga på en rimlig nivå i äldre system. Följaktligen föreslår utskottet

Vattenvårdslagen trädde i kraft 2001 och den föreskriver att kommunerna ska lägga fast på vilka områden fastigheterna ska anslutas till vattenledningsnätet och vilka områden som ska anslutas till avloppsnätet. I närheten av avloppsnäten finns det många områden som av miljöskyddsskäl bör anslutas till avloppsnätet. Också vid projekt för transportledningar kan glesbebyggelse längs sträckningen ofta anslutas till avloppet. Kommunernas arbete med att bestämma verksamhetsområdena för vatten- och avloppsanläggningar går långsamt på många ställen av ekonomiska skäl. Vatten- och avloppslagstiftningen och bidragssystemet där har medverkat till att fler avlopp och transportledningar byggs, men det har gått för långsamt om man ser till det stora behovet. Statsunderstödet till vatten och avlopp är nödvändigt för att avloppsprojekten ska avancera, påpekar utskottet. Samtidigt hänvisar utskottet till sin bedömning i tidigare budgetutlåtanden att anslagsbehovet för avloppsnätet i hela landet är omkring 20 miljoner euro. Följaktligen föreslår utskottet

Vidare påpekar utskottet att det är lättare att nå målen för behandling av avloppsvatten från hushåll om måluppfyllelsen kan skyndas på med till exempel större användning av fosfatfria tvättmedel. Reduceringsbehovet uppskattas i förhållande till belastningssiffrorna och därför kan belastningen påverkas direkt via avloppsvattnet från fastigheterna. Toalettavfallet står i vilket fall som helst för största delen av avloppsbelastningen. Cirka 90 procent av totalkvävet, ungefär 80 procent av totalfosforn och 98 procent av de fekala bakterierna i avloppsvattnet kommer från urin och avföring. I detta sammanhang vill utskottet påminna om HELCOM:s pågående arbete för att minska och få ett slut på användningen av tvätt- och diskmedel som innehåller fosfater. Tvätt- och diskmedel utan fosfater är till störst nytta i hushåll utanför avloppsnätet. Utskottet hänvisar till sitt betänkande om statsrådets redogörelse om Östersjön och upprepar kravet på ett snabbt beslut om förbud mot tvätt- och diskmedel som innehåller fosfater.

Rådgivning

Den viktigaste faktorn för att lagen och förordningen ska kunna verkställas med framgång är att det ordnas adekvat rådgivning för enskilda fastigheter. Avloppsvattensystem måste väljas med hänsyn till förhållandena och det behövs planering för varje enskild fastighet. Därför går det inte att införa bestämmelser om krav på avloppsvattenbehandling som alla fastigheter kan uppfylla med exakt samma lagfästa tekniska lösningar. Redan den gällande förordningen uppmärksammar frågan om rådgivning. Dessutom har utredningsman Lauri Tarasti föreslagit att statsbudgeten för 2011 och 2014 ska innehålla 5 miljoner euro i statsunderstöd och budgeten för 2012 och 2013 dessutom 6 miljoner euro om året för organisationernas rådgivning om förbättringar i fastigheternas avloppsvattensystem för att de ska uppfylla kraven i förordningen om behandling av avloppsvatten i glesbygden.

Utskottet påminner om att behovet av rådgivning inte försvinner även om lagen preciseras och det införs en ny förordning eftersom det alltså behövs rådgivning för enskilda fastigheter. Självfallet medför också lagändringen ett behov av mer information. Rådgivningen måste vara neutral och fri från tillverkares och materialproducenters intressen och andra kommersiella intressen. Finlands miljöcentral utarbetar ett utbildningsprogram med tillhörande material och uppdaterar dem. Närings-, trafik- och miljöcentralerna övervakar användningen av statsunderstödet och ska styra kommunerna och invånarna i sitt distrikt att anlita rådgivarna. Kommunerna är tillsynsmyndigheter för VA-frågor i glesbygden och de kommer att samarbeta med organisationerna och rådgivarna om rådgivningen. Kommunernas rådgivning är viktig i och med att de kommunala kraven i miljöskyddsföreskrifterna och informationen och rådgivningen om verksamhetesområdena för vattentjänster är frågor som varje kommun själv bestämmer om. Utskottet understryker att kommunerna har en viktig roll för att verkställa lagen och känner en viss oro för hur resurserna till miljöskyddet ska räcka till. Ministerierna bör följaktligen i samarbete med kommunerna se till att de kommunala myndigheterna får nödvändiga anvisningar för att lagen ska kunna verkställas effektivt och rådgivning ordnas.

I den tredje tilläggsbudgeten för 2010 ingår ett anslag på en miljon euro för ett pilotprojekt Förberedelserna för rådgivningen till enskilda fastigheter har redan startat. Det är angeläget att pilotprojektet får tillräckligt stora anslag för att det ska kunna byggas ut till riksomfattande rådgivning med anslag från mom. 35.10.61.Det har nämligen kommit fram att det behövs mer rådgivning än beräknat och extra resurser måste sättas in, framhåller utskottet. Därför föreslår utskottet

Bidrag och stöd för att köpa avloppsvattensystem

Sedan 2005 har man kunnat få hushållsavdrag för kostnaderna för installation och reparation av avloppsvattensystem i bostäder och fritidshusVid arbete som utförs maskinellt har också den kalkylerade andelen maskinellt arbete godkänts som hushållsavdrag och det spelar en roll för kostnaderna för att installera avloppsvattensystem (HD 12.8.2009).. Skattestödet är en extra faktor som också påverkar frågan om att göra målnivån rimligare. Hushållsavdraget bör ses över så att det i så hög grad som möjligt stöder åtgärder som är motiverade med avseende på miljöskyddet, till exempel saneringsarbete för att förbättra behandlingen av avloppsvatten och höja energieffektiviteten.

Utskottet framhåller att bidraget via hushållsavdraget inte är till någon hjälp för hushållen med de allra minsta inkomsterna eftersom de inte betalar så mycket skatt att de skulle kunna utnyttja avdraget effektivt. Låginkomsttagare har kunnat få bidrag för hushållsavloppsvatten från Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet ARA via anslagen till reparations- och energistöd. Bidraget kan vara 35 procent av de godtagbara kostnaderna för avloppsvattensystem som uppfyller lagfästa krav. Bidraget beviljas av bostadskommunen. År 2009 fick cirka 350 personer bidraget och beloppet var i snitt 3 000 euro. Anslaget har räckt till för alla sökande eftersom inkomstgränserna är relativt låga. Anslaget till reparations- och energistöd och inkomstgränserna bör höjas ytterligare för att fler ska kunna utnyttja möjligheten att få bidrag. Därför föreslår utskottet

Kontroll av de tekniska systemen och konsumentinformation

Utskottet påpekar att den föreslagna lagstiftningen är teknikneutral, det vill säga lagen föreskriver inte någon viss anläggning eller metod för behandlingen av avloppsvatten, utan planeraren ska lägga fram förslag till teknisk lösning som uppfyller kraven i lagen och förordningen. Det viktiga är att det genomsnittliga reningsresultatet är tillräckligt bra. Detta klarläggs i den nya 27 c §.

Minireningsverk kan CE-märkas, men däremot inte reningsmetoder, eftersom de inte är produkter.Tillverkarna kan CE-märka minireningsverk om de uppfyller alla krav i den europeiska produktstandarden (EN 12566-3). Finland får inte lägga till krav i standarden, som exempelvis att testet ska göras med en last bestående av fem personer, eftersom det strider mot principen om fri rörlighet för varor. Följaktligen är CE-märkning ingen garanti för att systemet lämpar sig för fastigheterna. På grund av dessa oklarheter är det bra att lyfta fram frågan i informationen till allmänheten. CE-märkning av byggvaror blir obligatorisk i EU 2013. Efter det måste alla minireningsverk som rörs av den europeiska standarden vara testade enligt standarden. Det är viktigt att det framgår av rådgivningen att inte CE-märkningen nödvändigtvis betyder att ett minireningsverk lämpar sig för alla fastigheter trots att det uppfyller kraven i standarden.