Allmän motivering
Omständigheter som talar för lagförslaget
Det primära målet med ändringen av
markanvändnings- och bygglagen är att ge kommunerna
bättre möjligheter att tillhandahålla
tillräckligt många tomter för bostadsbyggande
och annan byggnation till ett skäligt pris utan att anläggningskostnaderna
ställer hinder i vägen. För att målet
skall kunna nås föreslår regeringen att en
del av planläggningskostnaderna lyfts över på de
markanvändare som får avsevärd nytta
av en plan. Kostnaderna skall i första hand föras över genom
markanvändningsavtal mellan kommuner och markägare.
Om de inte når samförstånd kan kommunen
ta ut kostnaderna av markägaren i form av en ersättning
för utvecklingskostnaderna.
Bättre möjligheter att planlägga
markområden är en mycket angelägen fråga,
anser utskottet, särskilt för bostadsbyggandet
i tillväxtcentra. Utredningar visar att regioner med en ökande
befolkning har svårigheter att finansiera kommunalteknik
och service för nya invånare och att detta är
en av de viktigaste orsakerna till att kommunerna inte kan tillhandahålla
tillräckligt många tomter för att trygga
tillgången på bostäder till ett skäligt
pris. Tomtbristen ger upphov till en obalans i efterfrågan
på tomter och bostäder, vilket gör att
priserna på både tomter och bostäder
stiger.
Rent generellt omfattar utskottet regeringens uppfattning att
de föreslagna lagändringarna ger ökade
möjligheter att förbättra samhällsbyggandet
oberoende av markägandet och intresset för att
ingå avtal. Dessutom anser utskottet att lagförslaget
fördelar ansvaret för genomförandet av planerna
rättvisare och jämnare mellan skattebetalarna
i kommunen och de som får en avsevärd nytta.
Utskottet anser lagförslaget nödvändigt
och tillstyrker det, men föreslår smärre
justeringar. Motiven till justeringarna anförs i detaljmotiveringen.
I den allmänna motiveringen kommenterar utskottet utlåtandet
från grundlagsutskottet.
Utlåtandet från grundlagsutskottet
Markanvändningsavtal.
Beträffande markanvändningsavtalen lyfter
grundlagsutskottet fram 20 § 2 mom. i grundlagen, där
det sägs att det allmänna skall verka för
att var och en har möjlighet att påverka beslut
i frågor som gäller den egna livsmiljön.
Med avseende på denna bestämmelse i grundlagen
kan 91 b § 2 mom. vara ett problem om bestämmelsen
inte tolkas så att avtalets bindande verkan kan följa
först efter att tiden för framläggning
har gått ut. Det är lämpligast att avtal
kan ingås med bindande verkan tidigast när kommunens
motiverade kommentar till anmärkningarna mot planförslaget
har lagts fram, anser grundlagsutskottet. Det kan vara skäl att
justera formuleringen i förslaget.
Enligt 91 b § 2 mom. i lagförslaget kan ett markanvändningsavtal
ingås med bindande verkan för parterna först
när ett utkast eller förslag till plan har varit
offentligt framlagt. Utskottet menar att formuleringen bör
tolkas så att ett avtal blir bindande först när
tiden för framläggningen har gått ut.
Ett problem med avseende på grundlagsutskottets förslag
att justera formuleringen är att lagstiftningen inte explicit
kräver en motiverad kommentar från kommunens sida
annat än när den som framför en anmärkning
anhåller om det. Det ger stort rum för tolkning
om markanvändningsavtal blir beroende av kommentarer från
kommunens sida. Dessutom är det oklart vilken kommunal
myndighet som är behörig att komma med ett ställningstagande.
Kommunen formulerar sin slutliga ståndpunkt till anmärkningen
först när planen godkänns.
Miljöutskottet understryker vikten av att det förs
en offentlig debatt om målen och innebörden i
planläggningen och att berörda parter kan lägga
fram sina synpunkter på ett förslag eller ett utkast
till plan innan ett bindande markanvändningsavtal ingås.
Parterna har möjlighet till detta redan när ett
utkast eller ett förslag till en plan har varit offentligt
framlagt. Därför anser miljöutskottet
att det är befogat att 91 b § formuleras i enlighet
med propositionen. Det skulle inte ge invånarna något
utökat inflytande om ett avtal blir bindande först
när kommunen har lagt fram sina synpunkter. Dessutom skulle
bestämmelsen inte vara entydig.
Utvecklingskostnadsersättning.
Enligt 91 a § är de markägare inom
ett detaljplanerat område som har avsevärd nytta
av detaljplanen skyldiga att medverka till kostnaderna för
samhällsbyggandet. Enligt grundlagsutskottet förefaller
det vara öppet i lagförslaget i vilken mån
villkoret "avsevärd nytta" kan ha en självständig
betydelse i relation till begränsningarna till exempel
i 91 c § 4 mom. och 91 e § 1
mom. Frågan bör preciseras.
Med anledning av anmärkningen från grundlagsutskottet
föreslår miljöutskottet en ändring
i 91 c § 4 mom. Ändringen förklaras närmare
i detaljmotiveringen.
Planändringar.
Grundlagsutskottet säger att lagförslaget
lämnar det öppet om och hur en redan betald avtalsbaserad
avgift eller utvecklingskostnadsersättning beaktas vid
en senare planändring, till exempel när ändringen
innebär att en tidigare ersatt utökad byggrätt
inskränks. Saken bör lämpligen preciseras
i förlängningen.
Miljöutskottet påpekar att inga förutsättningar
för en ny utvecklingskostnadsersättning uppkommer
när en byggrätt inskränks, förutsatt
att ändringen inte gäller ett nytt användningssyfte som
genererar en större nytta. Lagförslaget kräver
emellertid inte att en redan utbetald ersättning för
utvecklingskostnader återbetalas. Ersättningen
har grundat sig på kommunens kostnader för en
tidigare plan. Här bör också noteras att
kommunen har kunnat ta ut en utvecklingskostnadsersättning
för den tidigare planen först när markägaren
har utnyttjat den genererade nyttan antingen genom att få bygglov
eller genom att överlåta en fastighet mot vederlag.
Miljöutskottet påpekar att lagstiftningen inte
heller i andra situationer kräver att markägaren
skall få ersättning för inskränkt
byggrätt i en tidigare plan. Förslaget ändrar
inte heller på villkoren för avtalsbaserade ersättningar.
Med hänvisning till detta anser miljöutskottet att
det inte finns någon anledning att se över lagförslaget.
Ändringssökande.
Grundlagsutskottet påpekar att ändring i beslut
om fastställande av utvecklingskostnadsersättning
får sökas genom kommunalbesvär. Men besvärsrätten
bestäms utifrån förvaltningsprocesslagen,
och tillkommer med andra ord uteslutande en part. Av kommunalbesvär
följer att besvärsgrunderna måste specificeras
redan i besvärsskriften. Vid kommunalbesvär kan
besvärsinstansen inte ändra beslutet på grund
av besvären, till exempel beloppet för utvecklingskostnadsersättning,
utan bara återförvisa ärendet till första
instans. Grundlagsutskottet bedömer att kommunalbesvär
leder till ett onödigt tungrott och trögt besvärsförfarande. Saken
kräver ytterligare bedömning vid den fortsatta
behandlingen.
Miljöutskottet påpekar att besvärsrätten
i fråga om ett beslut som gäller utvecklingskostnadsersättning
på grund av sakens natur inte bör begränsas
till laglighetsgrunderna. Markägaren måste höras
när ett beslut bereds (91 h §). Därför
kan han eller hon anses ha goda förutsättningar
att i besvärsskriften anföra grunder för besvären
på det sätt som krävs vid kommunalbesvär. Överklagandena
vid utvecklingskostnadsersättning kommer sannolikt till
största delen att kräva att ärendet återförvisas
till den kommunala myndigheten innan något beslut kan fattas. Detta
gäller särskilt när fler markägare
har överklagat ett beslut om utvecklingskostnadesersättning
för ett och samma område. Över lag är
det inte befogat att domstolen gör de beräkningar som
ett justerat beslut kräver och till exempel ändrar
ersättningsbeloppet utan att återförvisa ärendet
till den kommunala myndigheten.
Vid kommunalbesvär får sökanden enligt kommunallagen
också yrka på rättelse. Om det hör
till någon annan kommunal myndighet än kommunfullmäktige
att förordna om utvecklingskostnadsersättning
har den som är missnöjd med beslutet rätt
att yrka på rättelse i enlighet med 89 § i
kommunallagen (365/1995), innan beslutet överklagas.
Med hänvisning till motiven ovan anser miljöutskottet
att kommunalbesvär är ett lämpligare
besvärsinstrument än förvaltningsbesvär
vid frågor som gäler utvecklingskostnadsersättning.
Detaljmotivering
91 a §. Markägares skyldighet att delta i
kostnaderna för samhällsbyggande.
I 1 mom. ingår en grundläggande bestämmelse
om markägares skyldighet att ta del i kostnaderna för
samhällsbyggande inom ett område som skall detaljplaneras,
om de har avsevärd nytta av detaljplanen.
Från flera håll har det påpekats
att det är svårt att exakt ange vad "avsevärd
nytta" innebär.
Enligt motiveringen till paragrafen skall nyttan bedömas
utifrån värdestegringen på de fastigheter
som finns på det tilltänkta området.
Värdestegringen på en fastighet bedöms
på grundval av värderingsgrunderna i lagen om
inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977).
Men frågan när nyttan är avsevärd måste
med stöd av lagförslaget bedömas från
fall till fall eftersom situationerna varierar och kriterierna för
avsevärd nytta ändras med tiden.
I ett hänseende specificerar lagförslaget
begreppet avsevärd nytta. I 91 c § 4 mom. sägs
att utvecklingskostnadsersättning inte får påföras en
markägare om området planlagts för bostäder och
byggrätten inte omfattar mer än 400 kvadratmeter
våningsyta. En byggrätt för bostadsbyggande
som omfattar mindre än 400 kvadratmeter våningsyta
betraktas således direkt med stöd av lagen inte
som en avsevärd nytta.
En markägare är inte automatiskt skyldig att betala
en del av kostnaderna för planen när kvadratmetergränsen överskrids,
påpekar miljöutskottet. Också då måste
det från fall till fall avgöras om värdestegringen
på fastigheten är så stor att markägaren
får en avsevärd nytta. Enligt motiveringen till
propositionen kan knappast ens en byggrätt under 500 kvadratmeter
våningsyta i dagsläge betraktas som en avsevärd
nytta vid bostadsbyggande. Denna ståndpunkt är
avsedd att styra tillämpningen av lagen.
91 c §. Utvecklingskostnadsersättning.
Förbudet i 4 mom. att ta ut en utvecklingskostnadsersättning
vid byggrätt för bostadsbyggande under 400 kvadratmeter
våningsyta är tänkt att utesluta enskilda
mindre husprojekt (t.ex. egnahem, parhus) från den lagstadgade
skyldigheten att ta del i kostnaderna för samhällsbyggande.
Utskottet föreslår att gränsen höjs
till 500 kvadratmeter våningsyta. En höjning är
nödvändig trots att kommunen enligt momentet kan
besluta att en högre gräns tillämpas
i kommunen eller på ett särskilt planområde.
Gränserna i författningstexten är vägledande
och kvadratmetergränsen i lagförslaget är
knappt tilltagen när det gäller parhus, om man
ser till bestämmelserna om våningsyta i den reviderade
markanvändnings- och bygglagen. Också för
den som tillämpar lagen är det tydligare om lagtexten
och motivtexten talar om ett och samma kvadratmetertal.
Vidare föreslår utskottet att 4 mom. preciseras
med att utvecklingskostnadsersättningen i andra situationer
(vid bostadsbyggrätt över 500 kvadratmeter våningsyta
och byggrätt för andra ändamål)
i lagen kopplas ihop med en avsevärd nytta för
markägaren enligt 91 a §. Ändringen stämmer överens
med uttalandet från grundlagsutskottet. Också en
del av de sakkunniga ansåg lagrummet vara otydligt.
91 d §. Kommunernas kostnader för samhälls-byggande.
Miljöutskottet har uppmärksamgjorts på att
det finns en gradskillnad mellan förpliktelserna i den
första och den andra meningen i 1 mom. Enligt den första
meningen kan kostnader beaktas, medan de i den andra meningen beaktas.
För att formuleringarna inte skall ge upphov till tolkningsproblem
föreslår utskottet att den andra meningen ändras
i överensstämmelse med den första meningen
till "kan beaktas".
91 f §. Utvecklingskostnadsersättningens
maximibelopp.
Enligt pargrafen kan i utvecklingskostnadsersättning
högst 60 % tas ut av den värdestegring
som detaljplanen medför för en tomt enligt detaljplanen.
Utskottet har diskuterat om den föreslagna maximiersättningen är
för hög. Enligt uppgifter till utskottet har ersättningsbeloppen
enligt markanvändningsavtal i snitt varit 30—40 % av fastighetens
värdestegring. Utskottet föreslår emellertid
ingen ändring i paragrafen eftersom 60 % har varit
maximiersättning i vissa markanvändningsavtal.
En lägre ersättningsnivå skulle strida
mot avtalspraxis, och det anser utskottet inte vara befogat.
Med tanke på tillämpningen påpekar
utskottet att paragrafen avser en maximiersättning. Vidare
understryker utskottet att kommunen enligt den föreslagna
paragrafen också kan tillämpa ett lägre
maximibelopp för ersättningen i kommunen eller
på det område som skall detaljplaneras.
Det krävs exaktare anvisningar för tillämpningen
av lagen när det gäller beloppet för
utvecklingskostnadsersättningen, anser utskottet. Anvisningarna
bör dessutom klargöra hur de övriga lagändringarna är
tänkta att tillämpas, till exempel kriterierna
för utvecklingskostnadsersättning och betydelsen
av avsevärd nytta.