Motivering
         
         Allmänt
         
         Statsrådet fattade den 6 maj 2010 ett principbeslut
            om att Fennovoima Ab:s kärnkraftsprojekt är förenligt
            med samhällets helhetsintresse. Riksdagen godkände
            beslutet den 1 juli 2010. Det nu aktuella principbeslutet från
            statsrådet av den 18 september 2014 kompletterar det tidigare principbeslutet,
            som fortfarande gäller utan ändringar. Enligt
            det nya principbeslutet är uppförandet av ett
            nytt kärnkraftverk på kraftverksområdet
            i Pyhäjoki och uppförandet av de kärnanläggningar
            som behövs på samma anläggningsplats
            för att enheten ska kunna drivas, på det sätt som
            lösningarna på anläggningens centrala funktionsprinciper
            och säkerställandet av anläggningens
            säkerhet presenteras i en ansökan som den 4 mars
            2014 lämnats till statsrådet, och på det
            sätt som konstaterats det gällande principbeslutet,
            kompletterat på det sätt som sökanden föreslår
            i sin ansökan, också fortsättningsvis
            förenligt med samhällets helhetsintresse. 
         
         
         Miljöutskottet granskar i detta utlåtande
            statsrådets kompletterande principbeslut med avseende på dess
            miljö- och klimatkonsekvenser. Utskottet framför
            synpunkter som framförts av utfrågade sakkunniga.
            Vissa talar för att projektet enligt principbeslutet ska
            genomföras, medan andra talar mot det. Det som presenteras är främst
            synpunkter där den som framfört dem har ändrat åsikt
            efter 2010 års principbeslut.
         
         
         Miljöutskottet tänker inte här ta
            ställning till om principbeslutet om ansökan ska
            upphävas eller fortsätta att gälla. Statsrådets
            beslut bygger på 5 § i kärnenergilagen,
            som säger att användning av kärnenergi,
            med beaktande av dess olika verkningar, ska vara förenlig
            med samhällets helhetsintresse. Bedömningen av
            vad som är förenligt med samhällets helhetsintresse
            påverkas också av annat än de miljö-
            och klimatpolitiska synpunkter som framförs i detta utlåtande.
            Statsrådets motivering gäller inte bara miljö-
            och klimatkonsekvenserna, utan också bl.a. konkurrenskraften,
            dvs. stöd till eltillgång och skäliga elpriser
            samt tryggande av en tillräcklig självförsörjningsgrad
            när det gäller eltillförsel. Det kompletterande
            principbeslutet om Fennovoima Ab måste behandlas också med
            beaktande av att det är fråga om att det uttryckligen är
            en kompletterande beslut och av att 2010 års principbeslut
            fortsatt gäller.
         
         
         Klimatpolitiska mål och förändringar
            på energimarknaden
         
         
         FN:s mellanstatliga panel för klimatförändringar
            IPCC publicerade den 3 november 2014 en syntes av sina tidigare
            mellanrapporter. Panelen varnar där för att klimatförändringen
            före sekelskiftet med stor sannolikhet kommer att orsaka risk
            för allvarliga och omfattande globala effekter som inte
            går att reparera. Där sägs också att det
            krävs betydande minskningar av utsläppen av växthusgaser
            under de kommande årtiondena och en nedskärning
            av utsläppen till så gott som noll före
            sekelskiftet, om vi vill begränsa temperaturstegringen
            till mindre än två grader före århundradets
            slutClimate Change 2014 Synthesis Report, www.ipcc.ch. .
            Rapporten utgör ett viktigt underlag för FN:s
            klimatkonferens i Paris 2015, vars mål är att
            få till stånd ett globalt, effektivt avtal mot
            klimatförändringen. 
         
         
         Finlands långsiktiga mål är ett koldioxidneutralt
            samhälle. Vi har i den klimat- och energipolitiska framtidsredogörelsen
            förbundit oss vid att före 2050 skära
            ned på utsläppen av växthusgaser med
            minst 80 procent av 1990 års nivå. En proposition
            med förslag till klimatlag ligger för närvarande
            i riksdagen för behandling. Den föreslagna 6 § i
            den lagen innefattar bestämmelser om ett sådant
            minimimål inom planeringssystemet för klimatpolitiken.
            Den 16 oktober 2014 publicerade den parlamentariska energi- och
            klimatkommittén en energi- och klimatfärdplan fram
            till 2050. Dess utgångspunkt är att presentera
            olika scenarier för utsläppsminskningar på 80—95
            procent och den granskar olika sätt att bygga upp ett utsläppssnålt
            samhälle på. Energiproduktionen genererar 80 procent
            av utsläppen av växthusgaser i Finland, om man
            räknar in den energi som förbrukas i trafiken. 
         
         
         När energi- och klimatstrategin uppdaterades 2013 var
            ett av basscenarierna att en faktor som bidrar till att minska utsläppen
            i Finland var antagandet att kärnkraftverken blir klara
            i enlighet med de tillstånd som getts genom principbeslutet.
            Efter 2025 kommer utsläppsminskningen emellertid att stanna
            upp och för att scenariot för utsläppsutveckling
            ska gå mot målet på 80—95 procent,
            som också Europeiska rådet antagit, behövs
            det andra åtgärder i framtiden.
         
         
         Utskottet konstaterar att kärnkraften således ingår
            som en väsentlig del i Finlands energipalett enligt den
            godkända nationella energi- och klimatstrategin. Strategin
            utgår från en strävan mot självförsörjning
            i fråga om eltillförsel, en märkbar minskning
            av växthusgasutsläppen, en fungerande elmarknad
            och kostnadseffektiva lösningar. Enligt Teknologiska forskningscentralen
            VTT:s och Statens ekonomiska forskningscentral VATT:s rapportYdinvoimapäätösten
            energia- ja kansantaloudelliset vaikutukset tutkimusraportti. skulle
            utsläppen av växthusgaser i Finland vara 4 procent
            mindre 2030—2050 om kärnkraften byggs ut. Fördelen med
            kärnkraft är att det är en utsläppsfri
            produktionsform, men också dess indirekta effekter måste
            granskas och beaktas. Tidsplanerna och totalpriset för
            kärnkraftsprojekten har också visat sig vara osäkrare än
            man antagit och denna osäkerhet avspeglar sig på hela
            energisystemets förutsägbarhet. 
         
         
         Fennovoima Ab:s kärnkraftsprojekt har redan fått
            ett positivt principbeslut och är i allt väsentligt
            fortfarande detsamma, men det har slagits fast att komplettering
            behövs till följd av ny leverantör av
            anläggningen och ändrad ägarbas. Enligt
            principbeslutet ska en klart stor del, minst 60 procent, av innehavet ägas
            av aktörer som har sin bostadsort eller hemvist inom EU
            eller EFTA-området. Enligt Fennovoima Ab:s uppskattning
            kommer detta kriterium att uppfyllas. 
         
         
         Anläggningens kapacitet har minskat till 1 200
            MW. Miljökonsekvenserna har inte förändrats
            väsentligt sedan 2010 års principbeslut, då de
            konstaterades vara små. På vissa punkter fanns
            det dock behov av ytterligare utredningar, och de skulle göras
            så, att de kan användas när ansökan
            om bygglov upprättas.
         
         
         Utskottet påpekar att det har skett stora förändringar
            på energimarknaden efter principbeslutet från
            2010. 
         
         
         Den snabba ökningen av skiffergasproduktion i Förenta
            staterna har till följd av sitt låga pris sänkt
            stenkolspriset, varvid användningen av stenkol ökat
            i Europa, i synnerhet eftersom priset på utsläppsrätter är
            lågt. Priset på utsläppsrätter
            har rasat inom EU och utsläppshandeln styr inte in investeringarna
            på kolsnåla lösningar såsom
            man tidigare antog. Försök har gjorts för
            att komma till rätta med problemen inom utsläppshandeln
            genom frysta kvoter (backloading) och förslag om en reservmekanism. 
         
         
         Kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 har haft en omfattande
            inverkan på synen på kärnkraftens säkerhet.
            Internationella energiorganet (IEA) kommer att behandla den osäkra
            kärnkraftsmarknaden i en rapport som snart publicerasIEA
            World Energy Outlook 2014, publiceras 12.11.2014. Nuclear power:
            Uncertainties continue to cloud the future for nuclear - government
            policy, public confidence, financing in liberalised markets, competitiveness
            versus other sources of generation and the looming retirement of
            a large fleet of older plants. The study will assess the outlook
            for nuclear power and its implications..
         
         
         Fukushimaolyckan bidrog till Tysklands beslut att avveckla kärnkraften
            (Energiewende). Tysklands mål är att höja
            andelen förnybar energi inom elproduktionen från
            dagens 25 till ca 50—60 procent senast 2035. Produktionen
            av förnybar energi har ökat i Europa, vilket bidragit
            till att sänka kostnaderna på tekniken för
            förnybar energi. Ökningen har byggt på offentligt stöd,
            men samtidigt har stödmekanismerna också sänkt
            partipriset på elektricitet och därmed försämrat
            de traditionella kraftverkens lönsamhet. Också på den
            nordiska marknaden har elpriset sjunkit klart och kommer dessutom
            enligt uppskattningar att hålla sig lågt långt
            in på 2020-talet. Det är svårt att i
            Finland bygga sådan ny kapacitet för elproduktion
            som skulle kunna konkurrera med den norska och svenska vattenkraften,
            sägs det i den parlamentariska energi- och klimatkommitténs
            betänkande. 
         
         
         De åtgärder som kan vidtas för att
            minska växthusgasutsläppen gäller dels
            minskad användning av fossila bränslen, dels ökad
            användning av förnybar energi, höjd energieffektivitet och
            främjande av ren teknik (cleantech). Energisystemet måste
            bli så gott som utsläppsfritt senast 2050 om inte
            teknik för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS) kan
            börja användas i stor utsträckning. Globalt
            sett har efterfrågan på förnybar energi
            och ren teknik ökat.
         
         
         De finländska cleantech-företagens omsättning ökade
            med 15 procent 2012. Fram till 2020 är målet att
            fördubbla branschomsättningen i Finland till 50
            miljarder euro. En sådan tillväxt uppskattas skapa
            mer än 40 000 nya arbetstillfällen. Cleantechbranschen
            fortsatte att växa 2013 trots det svåra ekonomiska
            läget. Den sammanlagda branschomsättningen 2013
            var 25,8 miljarder euro och den årliga tillväxten
            5 procent. Den parlamentariska energi- och klimatkommittén
            understryker dessutom i sina ställningstaganden att ren
            teknik och biobaserad ekonomi måste ingå i den
            näringspolitiska kärnan, och att man dessutom
            måste främja forskning, utveckling, demonstration,
            provanvändning och kommersialisering när det gäller
            lösningar som bygger på ren teknik och biobaserad
            ekonomi.
         
         
         Utskottet anser att de framtida tillväxtmöjligheterna
            i Finland kan bygga på ren teknik-sektorn och bioekonomi.
            Utbyggnaden av kärnkraften får inte minska möjligheterna
            att satsa på energieffektivitetsfrämjande åtgärder
            och förnybar energi, understryker utskottet. Det är
            framför allt fråga om indirekta effekter och därmed om
            den rätta balansen inom den samlade klimat- och energipolitiken.
         
         
         Utskottet pekar på det synsätt som framförts av
            en grupp professorerKasvua ja työllisyyttä uudella
            energiapolitiikalla, 17.2.2014 (Minna Halme, Janne Hukkinen, Jouko Korppi-Tommola,
            Lassi Linnanen, Matti Liski, Raimo Lovio, Peter Lund, Jyrki Luukkanen,
            Oskari Nokso-Koivisto, Jarmo Partanen, Markku Wilenius).,
            dvs. att den ekonomiska tillväxten och elförbrukningen
            gått hand i hand i Finland och att effektivisering av elförbrukningen
            inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning.
            Gruppen menar att utvecklingen i referensländerna avviker
            från utvecklingen i Finland på det sättet
            att vårt energiberoende fortfarande är starkt
            och elförbrukningen fortsatte att öka fram till
            recessionen 2008. Däremot har utvecklingen i fråga
            om förnybar elektricitet här stampat på stället,
            särskilt i början av 2000-talet då besluten
            om nya kärnkraftverk fattades i Finland. I referensländerna
            har man en mer integrerad syn på energipolitiken som en
            konkurrensfördel och källa till arbetstillfällen,
            medan den i Finland ansetts vara en konkurrenskraftshämmande
            kostnadspost. 
         
         
         En ökad global efterfrågan på ny
            energiteknik är en betydande möjlighet för
            Finland. Den inhemska marknaden kan användas när
            tekniken ska fasas in och man vill få referenser. Allt
            detta inverkar storligen på elpriset och samhällets
            helhetsintresse. Utskottet anser att det i princip är viktigt
            att jämföra kärnkraftslösningen
            med andra alternativa lösningar när man bedömer
            samhällets helhetsintresse. 
         
         
         Elförbrukningens utveckling i Finland
         
         De uppskattningar av den totala elförbrukningen 2020
            som presenterades när 2010 års principbeslut behandlades
            varierade mellan 83 och mer än 100 TWh. Enligt baslinjen
            i 2008 års klimat- och energistrategi uppskattades elförbrukningen
            2020 vara 103 TWh och enligt målscenariot 98 TWh. I och
            med att den ekonomiska utvecklingsbilden hade förändrats
            uppskattades elförbrukningen 2020 stanna vid 94 TWh i strategiuppdateringen
            2013. 
         
         
         Det stora problemet anses vara vårt beroende av importerad
            el. Detta är något som riktlinjerna i energi-
            och klimatstrategin ska råda bot på.   Det är
            också viktigt att notera att produktionskapacitet kommer
            att försvinna. Föråldrad kondenskraftkapacitet
            körs ned och de första kärnreaktorerna
            kommer att sluta användas i slutet av 2020-talet. Sammanlagt
            uppskattas kapacitet motsvarande 3 000 MW försvinna fram
            till 2030. Möjligheterna till ny kapacitet finns i begränsad
            utsträckning i vindkraft och småskalig produktion,
            men inte så mycket att kapacitetsbortfallet kan kompenseras. 
         
         
         Enligt scenarierna i rapporten från VTT och VATT kommer
            totalförbrukningen av elektricitet att stiga till 92 TWh
            2020 och till omkring 97—98 TWh 2030. Den uppskattade förbrukningen är
            mindre än i 2013 års uppdatering av energi- och
            klimatstrategin, vilket beror dels på nya sektorsspecifika
            uppskattningar av utvecklingen, dels på att EU:s klimat-
            och energipolitiska ramar fram till 2030 tagits med i granskningen.
            Beräkningar visar att om planerna på ny kärnkraft
            förverkligas kommer elbalansen enligt vissa scenarier att
            uppvisa exportöverskott 2025—2030, men redan år
            2035 kommer elen inte trots ny kärnkraft längre
            att räcka till för nettoexport. 
         
         
         De faktorer som framför allt påverkar energiförbrukningen är
            hur den ekonomiska tillväxten och strukturen utvecklas,
            hur priset på primärenergikällorna utvecklas
            samt hur tekniken utvecklas och hur detta påverkar både
            priset på producerad energi och effektiviteten i energianvändningen.
            Basuppskattningen för utvecklingen av efterfrågan
            på el bygger på basscenariot i energi- och klimatstrategin
            med uppdateringar efter de senaste kortfristiga ekonomiska prognoserna. Elefterfrågan
            ökar
            enligt VTT:s och VATT:s samtliga scenarier från 2010 till
            2035. Industrin fortsätter att bli mer elektrifierad under
            hela granskningsperioden, vilket innebär att elens andel
            av den slutliga energianvändningen ökar jämfört
            med bränsleanvändningen. Elförbrukningen
            inom tjänstesektorn följer i varje scenario i
            stor utsträckning antagandena i fråga om hur elanordningar
            kommer att användas. Men det kommer också att
            ske en effektivisering i fråga om tjänsterna,
            exempelvis allteftersom LED-belysning blir allt vanligare. 
         
         
         Det går att påverka elförbrukningen
            väsentligt genom åtgärder för
            energieffektivitet. Finland uppställde sitt mål
            för energieffektivitet i samband med energi- och klimatstrategin.
            Enligt det ska det vägledande nationella mål för
            absolut slutlig energianvändning som krävs i artikel
            3 i direktivet om energieffektivitet vara 310 TWh år 2020
            och motsvarande mål för primärenergianvändning
            2020 vara 417 TWh. Europeiska rådet kom i oktober i år
            på EU-nivå överens om ett bindande mål
            på minst 27 procent ökad användning av
            förnybar energi och om ett vägledande mål
            på 27 procent förbättrad energieffektivitet. 
         
         
         Internationella energiorganet (IEA) understryker att det på sätt
            och vis är energieffektivitet som är det mest
            effektiva bränslet och den största energiresursen.
            Av IEA:s första marknadsrapport om energieffektivitetEnergy
            Efficiency Market Report 2014, Market Trends and Medium-Term Prospects. framgår
            det bl.a. att man 2010 med hjälp av energieffektivitet
            sparade in mer än enda energiform — kol, olja,
            kärnkraft eller gas — producerade energi. Rapporten
            bygger på elva olika länders, däribland
            Finlands, energiförbrukning 1974—2010. Energieffektivitetens
            inverkan på ekonomin är enorm, men dess potential
            har ännu inte på långt när utnyttjats
            fullt ut. Trots detta är IEA-medlemsländerna slutliga
            energianvändning nu 60 procent mindre än den skulle
            vara utan de energisparåtgärder som genomförts
            under de fyra senaste årtiondena. 
         
         
         Det finns också andra sätt att åstadkomma omfattande
            effekter än genom bättre energieffektivitet, exempelvis
            genom utveckling av smarta elsystem i syfte att främja
            de möjligheter som efterfrågeflexibilitet erbjuder. Ökad
            efterfrågeflexibilitet gör det möjligt
            att kapa belastningstopparna och därmed minska behovet
            av toppkraft och reservkraft. Inom exempelvis processindustrin och
            i fråga om andra större elförbrukare
            varierar elanvändningen utifrån elpriset redan
            i dagens läge som en normal del av elmarknadens funktionssätt.
            En viss del av belastningen har genom avtal knutits till den avsedda snabba
            störningsreserven. Flexibiliteten när det gäller
            efterfrågan på el inom industrin kan utvecklas
            och utvidgas till den mer småskaliga industrin och tjänstesektorn.
            Fjärravläsbara elmätare ger möjlighet
            att utsträcka efterfrågeflexibiliteten till småskalig
            förbrukning, särskilt eluppvärmning.
            Det går ändå inte att jämföra
            efterfrågeflexibilitet direkt med produktionskapacitet,
            eftersom flexibiliteten infaller stundvis.
         
         
         Utfrågade sakkunniga har framfört att antagandena
            i VTT:s och VATT:s rapport om hur elförbrukningen ökar
            bygger på ett optimistiskt antagande om snabb ekonomisk
            tillväxt som leder till att elkonsumtionen ökar
            med             10—25 TWh
            från dagens nivå fram till 2035. Scenarierna inbegriper
            inte den möjligheten att recessionen håller i
            sig eller någon annan faktor som väsentligt påverkar
            förbrukningen, såsom eventuella skyldigheter i
            fråga om energiprestanda från EU:s sida. Ett eventuellt
            högt elpris uppmuntrar också till genomförande
            av större elbesparingsinvesteringar och leder till en minskning
            i totalförbrukningen av el. 
         
         
         Utskottet anser att scenarierna med fördel också kunde
            innehålla en realistisk nedre gräns för
            elförbrukningen utifrån de nämnda antagandena.
            Något som tagits upp under sakkunnigutfrågningen är
            huruvida investeringarna i kärnkraft försämrar
            möjligheterna att genomföra den omvälvning
            inom energiproduktionen som ett koldioxidneutralt samhälle
            kräver och att åstadkomma en snabbt ökad
            produktion av förnybar energi och utnyttjande av energieffektivitetspotentialen.
            Kärnkraftverk har en drifttid på cirka 60 år,
            vilket innebär att investeringen bestämmer lösningarna
            för flera årtionden framåt. Men samtidigt
            har det i fråga om kärnkraftsprojektet framhållits
            att det är en investering på marknadsvillkor som
            inte sökt ekonomiskt stöd från samhället.
            Exempelvis bygger målen för utbyggnad av vindkraften
            i stor utsträckning på det samhällsfinansierade
            tariffsystemet. Dessutom har det ansetts att kärnkraft
            och förnybar energi och energieffektivitet inte utesluter
            varandra, utan att det rör sig om kompletterande sätt
            att bygga upp en koldioxidneutralt samhälle i enlighet
            med energi- och klimatstrategin. Samtidigt kan kärnkraftsinvesteringarna
            bidra till att sinka eller utesluta vissa andra investeringar, och
            då stiger oron för huruvida det skapas tillräckligt
            med ny kapacitet för energieffektivitet och förnybara energiformer.
         
         
         Utskottet slår fast att den åtgärdshelhet
            för ren energi som bestäms i 2013 års
            energi- och klimatstrategi uppskattas kräva investeringar
            på omkring 20 miljarder euro i anläggningar och anordningar
            som producerar och förbrukar energi för att genomföras.
            De största investeringsobjekten består enligt
            strategin av de kärnkraftverk som fått principtillstånd,
            bioraffinaderier och en anläggning som framställer
            syntetisk naturgas samt utbyggnad av vindkraften. Utöver detta
            behöver man inom perioden för programmet för
            ren energi stärka el- och naturgasnäten med cirka
            6 miljarder euro och investera i bilar som minskar utsläppen
            från trafiken.
         
         
         Utfrågade sakkunniga har också tagit upp frågan
            om kärnkraftens lönsamhet i det fall att energipriset
            för långa tider sjunker till följd av
            ett massivt tillskott i utbudet på förnybar energi
            när elmarknaden integreras med den europeiska elmarknaden.
            Antagandet var tidigare att ett knappt utbud och stränga
            utsläppskrav håller energipriset högt
            väldigt länge, kanske rentav permanent. Nu har
            redan den vändning som skett i Tysklands energipolitik
            på mycket kort tid förändrat läget
            så att elpriset tidvis till och med varit noll. Detta ligger
            självfallet inte på hållbar grund, utan
            det är sannolikt att elmarknadens prisbildningsmekanismer
            kommer att uppdateras i framtiden. På lång sikt
            kommer en integrerad elmarknad i EU att förändra
            hela funktionslogiken. 
         
         
         Säkerhetsrisker
         
         Efter 2010 års principbeslut för Fennovoima
            Ab kom Fukushimaolyckan till följd av tsunamin efter en
            jordbävning. Efter olyckan gjordes många nationella
            och internationella utredningar om hur erfarenheterna av olyckan
            bör beaktas för att förbättra
            kärnkraftverkens säkerhet. 
         
         
         Strålsäkerhetscentralen har i sin preliminära säkerhetsuppskattning
            av projektet koncentrerat sig på det som har förändrats
            efter den ursprungliga behandlingen av principbeslutet för
            fyra år sedan. De största nyheterna är
            att anläggningen nu är en Rosatom AES-2006, att
            bolaget E.ON dragit sig ur projektet och att Rosatom blivit delägare.
            Förändringarna har enligt Strålsäkerhetscentralens
            uppfattning väsentligt påverkat både
            projektframskridandet och utvecklingen av Fennovoima Ab:s organisation,
            resurser och verksamhet. 
         
         
         Centralen anser att det är möjligt att uppföra en
            AES-2006-anläggning på Hanhikivi udde i Pyhäjoki
            så att de finländska säkerhetskraven uppfylls.
            Men i så fall krävs det ändringar i anläggningens
            konstruktion. Det rör sig framför allt om beredskap
            i fråga om flygplanskrascher, inre översvämningar
            och bränder och allvarliga olyckor.
         
         
         Utskottet påpekar att Fennovoima enligt Strålsäkerhetscentralens
            bedömning dock inte lyckats göra framsteg när
            det gäller att stärka kompetensen och utveckla
            ledningssystemet i enlighet med planerna i 2010 års principbeslut.
            Bolaget måste stärka sin kompetens och utveckla
            sitt ledningssystem för att det ska ha den kapacitet som
            behövs för att bedöma och sörja
            för säkerheten i det nya kärnkraftverket
            och för att ta fram det behövliga materialet för
            ett tillstånd att uppföra kärnanläggningen. 
         
         
         Centralen ifrågasätter i sitt yttrande hur
            bolaget med beaktande av dess nuvarande tillstånd i fråga
            om resurser och ledningssystem skulle kunna lämna in uttömmande
            dokumentation samtidigt som det ställer ansökan
            om tillstånd för uppförande av kärnanläggningen
            till statsrådet. Centralen konstaterar att detta ska beaktas när
            man planerar sammanställandet av och tidsplanen för
            det material som lämnas vid tillståndsförfarandet
            för uppförande av kärnanläggningen
            samt när man uppskattar längden på tillståndsförfarandet
            för uppförande av kärnanläggningen.
         
         
         Utskottet anser det vara nödvändigt att Strålsäkerhetscentralens
            bedömning beaktas fullt ut och att bolaget skyndsamt ska
            se till att uppfylla villkoren för att behandlingen av
            tillståndet inte ska dra ut på tiden.
         
         
         Direkta miljökonsekvenser
         
         Miljökonsekvenserna av kärnkraftverket har
            bedömts genom en bedömning enligt lagen om förfarandet
            vid miljökonsekvensbedömning (MKB-lagen) och i
            andra utredningar. I en bedömning som blev klar i år
            betonas i synnerhet sådana konsekvenser som i fråga
            om den föreslagna anläggningen med en kapacitet
            på 1 200 MW avviker från det som utreddes i fråga
            om den större anläggningen 2008. 
         
         
         Kärnkraftverkets viktigaste byggnader ska placeras
            i de centrala och nordliga delarna av Hanhikivi udde i Pyhäjoki
            kommun. Om anläggningen uppförs kommer markanvändningen
            att förändras både inom och utanför
            själva området. Utskottet hänvisar till
            sitt utlåtandet om 2010 års principbeslut och
            till resultatet av MKB-förfarandet. Där sägs
            det att de lokala direkta miljökonsekvenserna är
            små. Eftersom kylvattenmängden är mindre än
            tidigare i anläggningen enligt principbeslutet kommer konsekvenserna för
            vattnen också att vara mindre. Men däremot kommer
            ett tidigare obyggt och orört område att förändras,
            livsmiljöer på stranden och under vattnet att
            gå förlorade och områdets rekreationsvärde
            att försämras. Närings-, trafik- och miljöcentralen
            har i sina Natura-bedömningar kommit fram till att det
            inte finns något som tyder på direkta, klart försämrande
            effekter på områdets biotoper och arter, och några
            sådana uppskattas heller inte uppkomma. Ansökan
            om vattentillstånd om att anlägga en farled och
            en hamn och om arrangemangen för intag och utledning av
            kylvattnet ligger hos regionförvaltningsverket. Närings-,
            trafik- och miljöcentralen har yttrat sig om detta och
            då ansett att det inte föreligger några
            hinder för att bevilja tillstånd. Bolaget har ännu
            inte ansökt om tillstånd enligt miljöskyddslagen. 
         
         
         För miljöskyddets del har en av de viktigaste aspekterna
            att göra med den årliga värmebelastning
            (2 000 MW) som kylvattnet orsakar. Eftersom den värmebelastning
            som kondensvattnet genererar inte kan användas på området
            måste det ledas ut i havet på samma sätt
            som i Olkiluoto och Lovisa. Kärnkraftverket är
            ett kondenskraftverk där nästan två tredjedelar
            av den producerade värmen leds ut i havet med kylvattnet som
            går genom anläggningen. Vattentemperaturen stiger
            med 11—12 oC när det leds genom anläggningen.
         
         
         Konstruktionerna för kylvattenavlopp ska placeras på uddens
            nordliga strand. Enligt planen ska intaget av kylvattnet ske som
            strandintag via den hamnbassäng som finns på den
            västra stranden och ledas ut via norra stranden. När kylvattnet
            leds ut i havet stiger vattentemperaturen nära utloppsplatsen.
            Kusten vid udden är mycket öppen och därmed är
            vattenomsättningen effektiv. Samtidigt är uddens
            strandzon ändå mycket grund och har mycket grynnor.
            I synnerhet är Kultalanlahti på den östra
            sidan grunt, bara cirka en meter djupt upp till en kilometer från
            stranden. 
         
         
         Anläggningen kommer att behöva            40—45
            m3/s kylvatten. Enligt MKB-bedömningsmodellen
            begränsas en temperaturstegring på mer än
            fem grader i närområdet till den plats där
            kylvattnet leds ut till ett område på omkring 0,7
            km2 och en temperaturstegring på en grad till ett
            område på cirka 15 km2. Värmeverkan är
            som störst i ytvattnet och avtar ju djupare man går. Enligt
            modellen stiger temperaturen inte längre på fyra
            meters djup.
         
         
         På vintern kommer kylvattnets värmebelastning
            att hålla utloppsplatsen isfri och att tunna ut isskiktet
            framför allt på den norra och östra sidan.
            I början av vintern beror storleken på det isfria
            området och områdena med svag is i stor utsträckning
            på temperaturförhållandena. Allteftersom
            vintern framskrider och istäcket blir tjockare jämnar
            skillnaderna mellan isvintrarna enligt modellen ut sig så att
            det isfria vattenområdet kommer att vara 2,4—4,5
            km2 i februari-mars. Samtidigt sträcker sig
            det isfria området till 2—5 kilometer från
            utloppsplatsen och området med tunnare is ytterligare cirka
            0,5—2 kilometer bort. 
         
         
         Det varma kylvattnet uppskattas öka den totala produktionen
            av vattenflora och förändra växt- och
            djurarternas sammansättning bl.a. genom att trådalgerna ökar
            inom det uppvärmda området. Dessa konsekvenser
            kommer uppskattningsvis att gälla ungefär det
            område där temperaturen stiger med i genomsnitt
            minst en grad. Eftersom det enligt beräkningar inte kommer
            att ske stora förändringar i den grundläggande
            produktionen av biomassa är bedömningen den att bottenansamlingen
            av organiskt material kommer att vara liten. Därmed uppskattas
            detta inte ha några betydande konsekvenser för
            bottendjuren. Utledningen av kylvattnet ska enligt bedömningar
            inte orsaka anoxi (frånvaro av syre) i bottennära
            vatten eller betydligt öka grönalgsblomningen. 
         
         
         Utskottet konstaterar att antagandena om konsekvenserna för
            vattnen i stor utsträckning bygger på de mångåriga
            erfarenheterna av Olkiluoto och Lovisa. Havsmiljön i Hanhikiviområdet
            avviker emellertid från de miljöerna, så det är
            möjligt att miljökonsekvenserna kan avvika från
            antagandena. Bedömningen blir mer exakt i samband med de
            senare tillståndsförfarandena. 
         
         
         Konsekvenser för fiskbeståndet
         
         MKB-bedömningen visar att fisket kan störas
            av slembildning på fångstredskapen och på sommaren
            av att sikfisket försvåras, särskilt
            i fångstområdet norr om Hanhikivi udde. De viktigaste
            lekplatserna för sik, siklöja och strömming
            ligger strax norr om udden och i uppgrundningarna cirka 7—9
            kilometer norr om Hanhikivi. Konsekvensbeskrivningen i fråga
            om fiskbeståndet har inte förändrats
            nämnvärt sedan 2010 års principbeslut. 
         
         
         Konsekvenserna för fisket under byggtiden är omfattande.
            Under den tid anläggningen uppförs kommer det
            inte att gå att fiska på de platser där
            arbete utförs i vattnet och i deras omedelbara närhet.
            Sammanlagt kommer en livsmiljö i havsbottnen på omkring
            40 hektar att gå förlorad till följd
            av byggarbeten i vatten. På de områden som måste
            muddras förstörs lekplatser för strandsiken
            och strömmingen och yngelhabitat för strömmingen,
            strandsiken och siklöjan. Dessa fiskarter har många
            lekområden i havsområdet utanför Hanhikivi,
            så när vissa områden förstörs
            har detta enligt bedömningar ingen betydande inverkan på områdets
            samlade yngelproduktion. 
         
         
         Vandringssikens vandringsrutt till norr går delvis
            framför Hanhikivi. Laxens huvudsakliga vandringsrutt ligger
            längre ut till havs. En modellgranskning visar att en mer
            betydande uppvärmning av ytvattnet på sommaren
            under genomsnittliga vindförhållanden begränsas
            till området norr om Hanhikivi och till Kultalanlahti.
            På mer än två meters djup kommer uppvärmningen
            att vara liten. Vandringsfisken vandrar huvudsakligen i ytskiktet
            på några meters djup. Den lokala uppvärmningen
            av ytvattnet bedöms inte påverka fiskens vandring
            norrut i någon betydande omfattning, men sannolikt kommer vandringssiken
            inte att lika lätt kunna komma till de traditionella sikfiskeområdena
            norr om Hanhikivi.
         
         
         Produktion av kärnbränsle
         
         Enligt statsrådets principbeslut kan kärnbränsleförsörjningen
            tillgodoses tillförlitligt genom de arrangemang som anges
            i ansökan. Kärnbränsleförsörjningen
            och kärnmaterialtillsynen i samband med den kan ordnas
            så att de är förenliga med kärnenergilagen
            och Finlands internationella avtalsförpliktelser.
         
         
         Fennovoima kom i samband med avtalet om anläggningsleverans
            i december 2013 överens med Rosatoms dotterbolag TVEL om
            bränsleleverans för de första tio åren.
            Det kommer att behövas cirka 25 ton bränsle per år.
            Bränslet kommer att levereras till anläggningen
            på 2020-talet och framställningen av de behövliga
            komponenterna inleds 2—3 år före leveransen.
            Fennovoima har uppgett att bolaget granskar hela underleverantörskedjan
            innan framställningen inleds och delvis också därefter.
            En inspektion av avtalsparten TVEL utfördes redan innan
            avtalet undertecknades. Dessutom utgår man från
            att naturligt uran i princip fortsatt ska vara bolagets andrahandsalternativ
            när det gäller bränsle. 
         
         
         Bränsle som framställs av upparbetat uran produceras
            genom att uranet avskiljs från bränsle som använts
            i reaktorn. Genom uranåtervinning återanvänder
            man något som annars skulle gå till slutförvaring
            och därmed till spillo. Efter användning innehåller
            bränslet fortfarande cirka 96 procent återvinningsbart
            uran. Om återanvändningen sköts effektivt
            minskar miljökonsekvenserna under bränslets livscykel.
            
         
         
         Under sakkunnigutfrågningen uttrycktes farhågor
            för att det kärnbränsle som TVEL levererar
            i Ryssland bara framställs i Majak i Tjeljabinsk i östra
            Uralbergen. Slarviga processer vid anläggningen i Majak
            under flera årtionden sedan 1940-talet har lett till att
            det finns allvarligt förorenade områden i regionen.
            Den uppmätta radioaktiviteten där beror delvis
            på kärnvapenprogrammet, men den verksamheten upphörde 1990
            på den anläggningen. Men exempelvis det schweiziska
            företaget Axpo Holding AG avbröt i januari 2014
            leveranserna till sin anläggning från Majak beroende
            på misstankarna mot verksamheten. Några klara
            indikationer på att gränsvärdena skulle
            ha överskridits har man ändå inte fått
            trots många utredningar.
         
         
         Utskottet understryker Fennovoimas ansvar när det gäller
            att genom granskningar säkerställa att upparbetningsanläggningen
            för kärnbränsle uppfyller kraven enligt
            de internationella avtalsförpliktelserna och bland annat
            enligt ISO 14001-standarden. Verksamheten ska gå korrekt till
            och då är det väsentligt att bolaget
            genom avtalsarrangemang ser till att det har möjlighet
            att inspektera alla fabriker och anläggningar i bränsleproduktionskedjan.
            Inspektionerna ska sörja för att hela produktionskedjan
            uppfyller kvalitets- och miljökraven. 
         
         
         Slutförvaring av använt kärnbränsle
         
         Fennovoima har som mål att utveckla lösningen på frågan
            om slutförvaring av använt kärnbränsle
            och att genomföra slutförvaringen i samarbete
            med övriga finländska kärnavfallshanteringsskyldiga.
            Utskottet konstaterar att bolaget i enlighet med 2010 års
            principbeslut senast den 30 juni 2016 ska förelägga
            arbets- och näringsministeriet antingen ett avtal om samarbete
            kring kärnavfallshanteringen med de nuvarande avfallshanteringsskyldiga
            eller ett program för bedömning av miljökonsekvenserna
            av bolagets egen slutförvaringsanläggning. 
         
         
         Arbets- och näringsministeriet tillsatte den 13 mars
            2012 en arbetsgrupp för att styra kraftbolagens gemensamma
            utredning om alternativen för slutförvaring av
            använt kärnbränsle. Arbetsgruppen ansåg
            att en jämförelse av alternativen visade att det
            skulle vara ändamålsenligt och kostnadseffektivt
            att utnyttja den kompetens och den erfarenhet som utvecklats på området
            i samband med Posivas projekt och att försöka
            nå en optimal lösning på frågan
            om beredskap inför kommande slutförvaringsåtgärder.
            Det är inte avgörande om det finns en eller två slutförvaringsanläggningar.
            Skillnaden mellan en utvidgning av slutförvaringsplatsen
            i Olkiluoto och genomförande av ett helt separat slutförvaringsprojekt
            blir omkring 0,9—1,0 miljard euro i 2012 års penningvärde
            utan diskontering. Skillnaden mellan en utvidgning av slutförvaringsplatsen
            i Olkiluoto och byggande av en separat slutförvaringsanläggning
            optimalt blir cirka 0,2 miljarder euro i 2012 års penningvärde
            utan diskontering. Kostnadsdifferensen är väsentligt mindre
            om slutförvaringen genomförs optimalt.   Den är
            då liten satt i relation till livscykelkostnaderna för
            produktion av kärnkraft. Arbetsgruppen konstaterade också att
            det är rationellt att genomföra en säker
            slutförvaring vid rätt tidpunkt och på ett
            kostnadseffektivt sätt. Gruppen rekommenderade att bolagen
            ska fortsätta förhandla i syfte att finna en lösning
            och påpekade att kommersiella förhandlingar inte hör
            till arbetsgruppens arbete.
         
         
         Miljökonsekvenserna av slutförvaringen är enligt
            de utredningar som gjorts i samband med MKB-förfarandet
            små, påpekar utskottet. Frågan är
            framför allt etisk: framtida generationer är bundna
            av en lösning vars säkerhet måste bedömas
            i ett perspektiv på flera tusen år. Dessutom är
            också slutförvaringsplatsens samhälleliga acceptabilitet
            viktig och mer väsentlig än de direkta och enligt
            uppskattning ringa miljökonsekvenserna. Det väsentliga är
            att man nu finner en samarbetslösning där branschens
            hela erfarenhet och kompetens utnyttjas och eftersträvar
            bästa möjliga slutförvaringslösning.
            Utskottet menar att det hade varit önskvärt att
            en bindande planering av hur kärnbränslet ska
            slutförvaras skulle ha gjorts redan under ansökningsfasen
            för principbeslutet.