Detaljmotivering

1. Målen för förnybar energi

Målen för produktion och användning av förnybar energi

Det främsta målet enligt strategin är att minska utsläppen av växthusgaser framför allt genom betydligt större produktion och användning av förnybar energi. Andelen förnybar energi ska fram till 2020 höjas till 38 procent i enlighet med den förpliktelse som kommissionen angett för Finland. Eurostats statistik visar att andelen förnybar energi i Finland 2005 var omkring 28,5 procent av den slutliga användningen. För att vi ska nå målet måste andelen förnybar energi höjas med omkring 30 procent fram till 2020. Utskottet understryker att ett avgörande villkor för att vi ska nå målen är att vi lyckas få ner den slutliga energiförbrukningen genom bättre energieffektivitet och energisparande. Målet bör vara en ekologiskt hållbar, kostnadseffektiv energipolitik som i högre grad utnyttjar inhemska förnybara energikällor. Det räcker inte med att bara minska koldioxidutsläppen utan det behövs också energisystem med hållbar livscykel.

Utskottet anser att strategins utgångspunkter och allmänna mål för förnybar energi är motiverade och pekar i rätt riktning, men att den inhemska förnybara energin i ett samlat perspektiv har mycket större potential än vad målen låter förstå. Det viktigaste är att förnybara naturresurser utnyttjas optimalt och energieffektivt för olika ändamål. Det gäller att öka användningen av förnybar energi på ett sätt som främjar en hållbar utveckling, och varje energikällas negativa konsekvenser för miljön och naturen bör bedömas och förebyggas. Dessutom bör sådana lösningar sökas som inte ökar användningen av förnybar energi och samtidigt främjar internationell handel med bioenergiråvaror som kräver långa transportsträckor och ger upphov till ökad trafik. Hand i hand med ökad användning av förnybara energikällor bör också miljökonsekvenser systematiskt följas upp och förebyggas och åtgärder vidtas för att bevara den biologiska mångfalden i naturen.

Möjligheter att utvinna mer förnybar energi

Strategin täcker in möjligheterna att producera mer förnybar energi. En ökad användning av förnybar energi innebär effektivare utvinning framför allt av skogs- och åkerbaserad bioenergi, biogas, vindkraft, solenergi och vattenkraft. Det krävs jämförelser av olika insatsers kostnadseffektivitet och miljökonsekvenser i form av livscykelanalyser för att garantera de rätta strategiska valen i framtiden.

Enligt strategin medger naturresurserna en ökning av den förnybara energin och för att påskynda processen behöver de nuvarande stöd- och styrsystemen ses över. Dessutom måste det satsas på forskning och utveckling och på att omsätta hållbar teknik i kommersiella produkter och på att ta dem i bruk. Finland har redan länge satsat systematiskt och kraftfullt på forskning och produktutveckling inom området energi och de bör vidareutvecklas.

Utskottet påpekar att produktionen och användningen av förnybar energi på senare tid inte i alla avseenden har ökat i önskad omfattning. I ljuset av den nuvarande utvecklingen är åtgärderna och förbättringsinsatserna sannolikt otillräckliga för att vi ska nå målen för förnybar energi. Vi måste bli bättre på att ta fram och utnyttja förnybar energiteknik med potential för snabbt genomförande på kort sikt och breda nya bioenergikoncept på längre sikt. De ambitiösa målen kräver ytterligare insatser och innovativa lösningar i alla sektorer av förnybar energiproduktion. En del åtgärder brådskar eftersom det tar tid att bygga upp till exempel ny infrastruktur eller för att det kan ta år att utverka miljötillstånd för energiproduktion. Många direkt genomförbara åtgärder har stimulerande och sysselsättningsfrämjande effekter som kan bidra till att målen för 2020 nås. Den ökade användningen av skogsflis betyder många fler nya arbetstillfällen och möjliggör företagsamhet inte minst i glesbygderna.

Om biomassabränsle måste transporteras långa vägar till stora anläggningar försämras lönsamheten samtidigt som utsläppen ökar. Den decentraliserade inhemska produktionen av energi från förnybara källor uppfyller i vissa delar framtidens krav på hur vi ska hejda och anpassa oss till klimatförändringen. Samtidigt kan vi minska Finlands beroende av fossila bränslen och förbättra självförsörjningen på energi och höja försörjningsberedskapen. Det primära är att utnyttja förnybar energi framför allt i form av närproducerad energi för då utvecklas också hemmamarknaden. Det gäller också att systematiskt förbättra konkurrensvillkoren för decentraliserad produktion av förnybar energi. Vidare bör olika instrument för att öka produktionen av biobaserad el och värme utnyttjas kostnadseffektivt.

Finland har hög kompetens på bioenergi och tillgång till mycket avancerad ny teknik, men ändå har man inte utnyttjat biobränsleresurserna i tillräcklig grad i energi- och bränsleproduktionen. Användningen av bioenergi har nästan fördubblats i Finland på cirka 15 år, men tillväxten hänger huvudsakligen samman med tillväxten i skogsindustrin. Ett hinder för ökad användning av bioenergi är att den har låg lönsamhet jämfört med fossila bränslen, eftersom investeringskostnader och priser har varit relativt sett högre. Vår existerande kraftverkskapacitet medger att vi utnyttjar skogsbaserad energi i mycket större utsträckning än vi gör i dag. Produktionen av förnybar energi måste göras konkurrenskraftigare trots att priserna på fossila bränslen tidvis fluktuerar mycket kraftigt.

Ökad utvinning av skogsbiomassa

Träbaserade bränslen har den största potentialen för mer bioenergi. Utskottet anser att målen för ökad energiutvinning ur skogsbiomassa i redogörelsen är helt riktigt bestämda i förhållande till skogarnas tillväxt, men potentialen ännu större än vad som anges i strategin. Strategin ställer som mål att mer skogsflis ska användas för energiproduktion och att användningen av skogsflis som råvara i industrin ska höjas från ca 3,6 miljoner 2006 till drygt 12 miljoner kubikmeter fast mått. Med skogsflis avses flis framställt av gren- och toppmassa, småvirke, stubbar och rotvältor. Skogsforskningsinstitutet bedömer att skogsenergins teknisk-ekonomiska potential ligger kring max 15 miljoner kubikmeter fast mått om året. Av detta är omkring sju miljoner kubikmeter toppar och grenar och lika mycket förstagallringar, resten av potentialen består av stubbar. Med hänsyn till ett hållbart skogsbruk och hållbar skogsvård kan användningen av trä för energiproduktion byggas ut avsevärt, om man samtidigt värnar skogarnas biologiska mångfald.

Tillgången på trä gör att det lämpar sig som energiråvara både för lokala energiverk och som industriell biprodukt som energi i hela landet. Dessutom lämpar sig trä för småskalig användning och för produktion av pellets. Genom pelletering blir trä tillgängligt för uppvärmning också i småhus och tätorter. Men utvinningen av bioenergi ger upphov till partikelutsläpp. Störst är partikelutsläppen per energienhet vid småskalig förbränning av trä, minst i sin tur vid produktion i industriell skala. Det är viktigt att kontrollera och minska partikelutsläppen, framför allt vid ökad småskalig förbränning av trä. Partikelutsläppen kan effektivt minskas genom bättre apparatteknik och bestämmelser.

Det råder allmän osäkerhet om huruvida det går att öka andelen träbaserad energi, eftersom möjligheterna att öka användningen av flis delvis har samband med avverkningen och skogsindustrins produktionsvolymer och struktur. Skogsforskningsinstitutet bedömer numera att den träbaserade energiproduktionen sannolikt minskar under de närmaste åren eftersom skogsindustrins kapacitet och produktion har minskat. Det beräknas att produktionen av bioenergi har minskat till följd av skogsindustrins kräftgång. Det gör det ännu viktigare att öka andelen förnybar energi och kräver nya innovationer för att andelen skogsbaserad energi ska kunna ökas oberoende av konjunkturläget i skogsindustrin. Utskottet konstaterar att förbränning av trä inte ger några växthusgasutsläpp i den kalkylerade växthusgasbalansen eftersom effekten beaktas tekniskt redan när förändringen i virkeskapitalet räknas ut.

Det anses allmänt att den ökade användningen av trä för energiproduktion inte kommer att försvåra skogsindustrins råvaruförsörjning, eftersom det i första hand är fråga om effektivare utvinning av avverkningsrester som uppstår i samband med skogsvård och vid förstagallringar av drivet energivirke. Men det är viktigt att säkerställa att en ökad användning av bioenergi inte försvårar skogsindustrins råvarutillförsel. För att säkerställa råvarutillförseln till träförädlingsföretag krävs det att stödsystemen för förnybar energi inte medverkar till att virke som uppfyller kraven på råvara i onödan går till energiproduktion. Genom ökad användning av bioenergi kan man rent generellt säkra industrins råvarutillförsel också i framtiden, för genom ökad användning av förstagallringsvirke för energiproduktion främjar man samtidigt skogsodling för massaved och timmer.

Det behövs olika slag av stödinstrument för att nå målen för bioenergi. Det finns också en stor risk för att en allt större del av det träbaserade bränslet exporteras från Finland, om stödnivåerna utomlands är högre än här. Det är angeläget att skräddarsy tilltänkta stödinstrument så att hela kedjan allt ifrån virkesproduktion, drivning, lagring och transport ända till energiproduktion fungerar smidigt utan några flaskhalsar.

För tillfället går omkring fem miljoner euro av medlen enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (Kemera) till att stödja energivirke. Just nu är det speciellt viktigt att öka förstagallringarna. Det är möjligt att öka utvinningen av energivirke framför allt i ungskog genom en betydande höjning av Kemera-stöden, men om användningen av skogsflis ska ökas flerfalt, behövs det ett mycket stort stödtillskott. Det bör också klarläggas om inmatningstariffer är till någon nytta för att öka energivirkesavverkningen av ungskog. Styrmekanismen ska se till att få upp den totala användningen av skogstillgångar genom ökad användning av träbiomassa från ungskogar för energiproduktion och å andra sidan att industrins råvaruförsörjning inte äventyras.

Hur skogsindustrins biprodukter kan utnyttjas

Utnyttjandet av skogsindustrins biprodukter och industrins materialeffektivitet står redan nu på ganska hög nivå, men det finns fortfarande skäl att se särskilt på hur man kan ta fram smart och resurssnål teknik. Om skogsindustrins kapacitet krymper, kan det minska basmängden förnybar energi till följd av minskad produktion av svartlut och biprodukter från den mekaniska skogsindustrin. Med hjälp av mer avancerad teknik kan kapacitetsutnyttjandet möjligen ytterligare höjas t.ex. genom förgasning av svartlut eller produktion av biodiesel.

Skogsforskningsinstitutet bedömer att de aviserade kapacitetsneddragningarna i skogsindustrin kan sänka grundnivån på den träbaserade produktionen i någon mån, eftersom den skogsbaserade bioenergin tidigare varit i hög grad kopplad till skogsindustrins råvarutillgång. Det är också mycket angeläget att främja virkesupphandling som inte är beroende av skogsindustrin och skyndsamt utvidga forskning och utveckling till denna sektor. En del av de produktionsneddragningar som på senare tid genomförts och aviserats inom skogsindustrin är till sin natur strukturella, inte konjunkturrelaterade, och därmed kan den beräknade användningen av gagnvirke i strategin visa sig vara överdimensionerad. Utskottet anser att beroendet mellan förnybar energi och skogsindustrins produktionsnivå systematiskt måste minskas i framtiden.

Det måste satsas inte bara på teknisk forskning utan också på ekonomisk-samhällelig och naturvetenskaplig forskning för att främja en kostnadseffektiv användning av förnybar energi och minimera de negativa effekterna av skogsindustrins kräftgång. Skogsindustrin bör införa nya energi- och kraftverkskoncept i snabbare takt; det finns också nya möjligheter att utvinna bränsle ur avfall. I det rådande svåra konjunkturläget måste den finska skogsindustrin stödjas i sin utveckling mot ett lönsamt och hållbart skogskluster som framställer ett brett sortiment av varor av högt förädlingsvärde och samtidigt fungerar som förädlingsanläggning för biobränsle.

Hållbar användning av skogarna

Utskottet konstaterar att det kollager som finns bundet i skogarna kan bevaras eller ökas om användningen av skogarna dimensioneras på ett hållbart sätt. Samtidigt kan man få kolet att binda upp sig för långa tider i skogsbaserade produkter, som byggnader och möbler. Den bärande principen för användning av skogsbiomassa bör vara att användningen är effektiv i ett helhetsperspektiv, vilket betyder att biomassan i sin helhet utvinns så noggrant som möjligt.

I fortsättningen bör man gynna användningen av träbaserade byggmaterial som förbrukar minst energi i produktionsfasen. Genom effektiv återvinning av byggvirke, papper och förpackningar kan man hindra att kol frigörs. I samband med skogsbruk, återvinning och materialutvinning kan mindre värdefulla men till energiinnehållet lika värdefulla fraktioner med tanke på produkttillverkningen styras till energiproduktion.

En hållbar användning av skogarna går i väsentliga delar ut på att skydda skogarna, bevara den biologiska mångfalden och se till att den förnyas och på att plantera ny skog för att säkerställa att kolet fortfarande effektivt binds upp. Skogarnas livskraft och tillväxtpotential bör upprätthållas och biodiversiteten bevaras genom statistikföring, uppföljning och forskning. För tillfället är det fortfarande knappt om forskningsdata om vilka långtidseffekter drivning av avverkningsrester har till exempel för näringshalten i skogsmark, markorganismernas sammansättning och funktion och naturens mångfald.

Enligt Skogsforskningsinstitutets undersökningar är det uppenbart att drivningen av avverkningsrester utarmar näringsresurserna i jordmånen och kan ta sig uttryck i försvagad skogstillväxt och bland annat längre omloppstid i framtiden. Klimatuppvärmningen förbättrar föröknings- och livsbetingelserna för många insekter och svampar som orsakar skada i skogarna och ökar vindfrekvensen, som i kombination med en allt längre tjälfri period höjer risken för vindfällen och stora stormskador. Klimatförändringen kan alltså betyda ökade risker för skogsskador i Finland och därför är det skäl att uppmärksamma till exempel kartläggningarna av risker för insektsskador och hur riskerna kan förebyggas.

Hur skogarnas biologiska mångfald kan bevaras

Det är viktigt att det finns en mer systematisk uppföljning av vilka konsekvenser en ökad användning av bioenergi har för skogarnas biologiska mångfald. När man bedömer vilken betydelse drivningen av energivirke har för skogarnas biologiska mångfald eller mer allmänt för skogsbrukets ekologiska hållbarhet, bör man också se på eventuella verkningar i stor skala och på längre sikt. I Finlands handlingsprogram och strategi för skydd och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden 2006—2016 ställs som mål att den ökade drivningen av energivirke och konsekvenserna av drivningsmetoderna för mångfalden i naturen ska utvärderas och negativa konsekvenser förebyggas med lagstiftning och rådgivning. Det är också möjligt att fler djurarter hotas, att hotade arter försvinner och att det sker skadliga förändringar i relationerna mellan olika djurarter om drivningen av energivirke ökar i snabb takt.

Den viktigaste enskilda faktorn som utarmar ekonomiskogarnas biologiska mångfald är att det murkna virket minskar. Om mängden murket virke fortsätter att minska i betydande grad till följd av energivirkesdrivningen, kan det betyda att allt fler arter hotas och att redan hotade biotoper och arter försvinner i ännu snabbare takt. Drivningen av energivirke får alltså inte leda till att grova torra stammar tillvaratas allt noggrannare stick i stäv med målen för bevarande av den ekologiska hållbarheten och mångfalden, som i sin tur i långa stycken grundar sig på internationella åtaganden. Det grova murkna virket är viktigare för arternas mångfald än toppar och grenar med mindre diameter, vilket betyder att avverkningsrester i princip kan utnyttjas på ett mer effektivt och hållbart sätt.

Forskningsdata om till exempel miljökonsekvenserna av stubblyftning har först nyligen börjat samlas in. Stubblyftning har uppenbarligen större konsekvenser än drivning av avverkningsrester för många strukturella drag i bestånd av betydelse för arter och ekologiska processer, t.ex. för mängden murket virke eller andelen oberedd undervegetation och humus. Det finns fortfarande för lite forskningsdata om hur avlägsnandet av organiskt material inverkar framför allt på markorganismer, skogsmarkens struktur och funktion och hur ny skogsmark bildas. Kalhyggen förändrar i sig markförhållandena i betydande grad. Jämfört med de här förändringarna har drivningen av avverkningsrester i de flesta fall klart mindre verkningar för floran än kalhyggen.

Utskottet ser det som mycket viktigt att konsekvenserna av energivirkesdrivningen för skogarna och deras tillväxt följs upp på ett heltäckande och planmässigt sätt. För att de negativa effekterna ska kunna förebyggas i förväg måste rekommendationerna om drivning av energivirke och spåren efter drivningen systematiskt bevakas. Resurserna för skogsforskning och forskning i naturens biologiska mångfald måste tryggas för att användningen av avverkningsrester ska kunna dimensioneras rätt och samtidigt måste mångfalden i skogsnaturen bevaras. De finska naturskogarnas areal har enligt uppskattning minskat med 2 procent per år i den nordliga boreala zonen. Det är uppenbart att det krävs effektivare uppföljning av den biologiska mångfalden i skogsnaturen och nya mätare för att följa upp konsekvenserna. Dessutom bör det finnas beredskap att skyndsamt se över och ändra anvisningarna om användningen av bioenergi och drivningen av skogsflis utifrån senaste forskningsrön.

Samarbetet mellan forskningen och skogs- och miljöförvaltningen som styr användningen och skyddet av skogarna måste bli bättre och intensivare för att undvika eventuell eftersläpning. Då kan man snabbt reagera med nödvändiga insatser om mångfalden i skogarna utarmas på grund av en ökad användning av bioenergi. Det behövs också nya styrmekanismer för att den senaste forskningen skyndsamt ska kunna omsättas i praktiska åtgärder. Utskottet understryker att forskningens och myndigheternas resurser måste tryggas för att de effektivt ska klara av den klart ökade arbetsmängden.

Sänkor i skog och mark

Sänkorna i skog och mark spelar en mycket viktig roll för Finland, eftersom de enligt uppskattning under de senaste åren har utgjort 20—40 procent av Finlands totala utsläpp. Skogsavverkningen är den faktor som inverkar starkast på sänkornas storlek; de har varierat kraftfullt från år till år. I strategin framhålls det i fråga om sänkor att man med nationella åtgärder kommer att se till att sänkorna bevaras genom de insatser som föreslås inom skogsbruket, genom att begränsa möjligheten att överföra skog till andra markanvändningskategorier och genom att rikta forskningen på ett sådant sätt att den minskar osäkerhetsfaktorerna kring utsläpp i marken.

Utskottet anser att sänkorna och deras betydelse har behandlats ganska ytligt i strategin med hänsyn till hur viktiga de är. Strategin utgår från antagandet att Finlands skogar också i framtiden tjänar som kolsänkor. Bedömningen grundar sig på tillgänglig information om kolbalansen i våra skogar 1940—2006. Riskerna med klimatförändringen, typ omfattande skogsskador, ökad användning av skogarna och eventuell röjning av skogar för annan användning, kan emellertid förändra läget så att skog och mark delvis fungerar som kolkällor när sänkorna försvagas. Dessutom kan ökade markutsläpp under inverkan av klimatförändringen öka koldioxidutsläppen och försvaga sänkorna. Ju rikligare och genetiskt mer varierad trädpopulationen är, desto bättre anpassar den sig till förändrade klimatförhållanden.

Skogsforskningsinstitutet bedömer att också den ökade avverkningen och drivningen av energivirke möjligen kan försvaga kolsänkorna i våra skogar. Minskningen har nära samband med hur intensivt skogarna utnyttjas. Avverkningsplanerna i det nationella skogsprogrammet 2015 beräknas i alla fall upprätthålla en mycket stor kolsänka. Utskottet är av den åsikten att riskerna med sänkorna systematiskt bör klarläggas och effektivt förebyggas. I framtiden gäller det också att utreda med vilka metoder en minskning av vår skogsareal kan hejdas och den vägen en försvagning av sänkorna hindras. Exempelvis tidigare torvproduktionsområden bör omvandlas till kolsänkor.

I den kommande klimatkonventionen intar skogarna sannolikt en klimatpolitisk nyckelroll. Enligt strategin bör sänkorna behandlas utifrån vetenskapliga kriterier i klimatpolitiken och en hållbar användning av mark eller skogar får inte bestraffas genom de beslut som fattas om sänkorna. Finland ska aktivt driva på att förhandlingarna resulterar i beslut om sänkor och en hållbar markanvändnings- och skogspolitik också i u-länderna, där biodiversiteten är rikligast. Det är viktigt att uppgifterna om utsläpp från marken preciseras, att ändringarna i markanvändningen mer systematiskt följs upp och att metoderna för forskning och statistikföring av sänkor utvecklas för att eventuella förändringar i sänkorna ska kunna följas upp och åtgärder vidtas för att öka dem.

Åkerenergi

Enligt strategin ska produktionen av energigrödor och användningen av jordbrukets sidoströmmar och av bioenergi från gödsel bl.a. i form av biogas främjas så att den förnybara energi som utvinns från dessa källor uppgår till ca 4—5 TWh fram till 2020. Framställningen och användningen av bioenergi från jordbruket har tagit fart i Finland först på 2000-talet. Utskottet har den uppfattningen att potentialen för framställning av bioenergi i jordbrukssektorn kommer att vara mycket större i framtiden än vad som anges i strategin och att det kommer att finnas flera potentiella råvarukällor.

Rörflen är en växt som producerar rikligt med biomassa ur strå för energi och som effektivt binder upp växthusgasutsläpp, minskar urlakningen med 40 procent jämfört med spannmålsodling, förbättrar markens struktur och kräver moderata mängder gödsel. Energigrödor bör på sikt i första hand odlas på organisk mark, som torvåkrar (ca 80 000 ha) och arealer som tas ur torvproduktion.

Ett alternativ med hög potential om man vill öka användningen av bioenergi från jordbruket är halm som uppstår som biprodukt vid spannmålsproduktion. Men det krävs stora investeringar i halmförbränningspannor och det höjer priset på den producerade värmeenergin till den grad att halm med nuvarande priser inte är fullt konkurrenskraftig med fossila bränslen. Pilotprojekt för halmförbränningsanläggningar bör stödjas, eftersom det kan öppna för nya referensanläggningar också för koncept som bygger på förnybara och jordbruksbaserade bränslen. Den halmförbränningsteknik som finns bl.a. i Danmark används ännu inte i Finland.

Halmutvinningen begränsas tills vidare också av varierande bärgningsförhållanden, avsaknaden av apparater som lämpar sig för bärgning och av planeringen och genomförandet av bärgningskedjan. Det krävs ett effektivare samarbete mellan jordbrukets bioenergisektor och skogssektorn i den bioenergirelaterade bärgnings-, transport- och logistikkedjan över lag. Det gäller att arbeta vidare på att ta fram bättre teknik för att bärga rörflen och annan åkerbiomassa och för att bearbeta dem. Vidare är det viktigt att utreda de framtida möjligheterna att använda andra växter som producerar biomassa ur strå för energi, som rödklint och majs. Det krävs fortsatta satsningar på forskning och utveckling för att öka användningen av åkerenergi.

Biogas

I klimat- och energistrategin anges inget särskilt, entydigt mål för användningen av biogas. Där sägs att produktionen och användningen av energigrödor ska främjas, precis som användningen av jordbrukets sidoströmmar och gödsel framför allt för produktion av biogas. Utskottet anser att det finns en stor potential för biogas i Finland som ännu inte har utnyttjats fullt ut. Den kemiska energipotentialen i animalisk biomassa beräknas ligga kring ca 2,5 TWh. Den kemiska energiutvinningen korrigerad med energigräs är 25—50 MWh per år, vilket ger till exempel en kemisk energipotential på 2,5—5 TWh på 100 000 hektar.

Det metan som finns i biogas är ett bränsle som kan utvinnas på många olika sätt för el- och värmeproduktion och framför allt som drivmedel för fordon och arbetsmaskiner. Med biogas kan man ersätta fossila bränslen, och det metan som uppkommer vid biogasprocesser har i många livscykelanalyser visat sig vara ett energieffektivt och miljövänligt sätt att producera också biodrivmedel. Biogas är en produktionsform som vid sidan av energi ger många andra miljöfördelar genom avfallshantering, mindre växthusgasutsläpp och luktproblem och effektivare utvinning av näringsämnen. Genom rötning av flytgödsel kan man minska de totala utsläppen av växthusgaser. Det är lämpligt att biogas i första hand produceras där det finns adekvat tillgång till organiskt material som lämpar sig för rötning.

Biogas kan framställas ur många slag av organiskt avfall och ur åkerbiomassa i biogasanläggningar. För biogasprocessen lämpar sig till exempel gödsel, halm, gräs, olika slag av slaktavfall och organiskt kommunalt avfall. Vid rötning av flytgödsel bryts organisk materia ner med hjälp av mikroorganismer i syrefria förhållanden. Slutresultatet är fast och flytande rötslam och biogas som huvudsakligen består av metan och koldioxid och som kan användas direkt för att producera el och värme och framför allt drivmedel. Dessutom kan biogas överföras via rör till det ställe där den används. Efter rening kan biogas användas speciellt som drivmedel och användningen har mycket stor tillväxtpotential.

Den stora utmaningen för biogasproduktionen är lagringen, eftersom det inte är ekonomiskt lönsamt att lagra gas för mer än en veckas säkerhetslager. Det uppstår mest gas på sommaren, medan en del av gasen på vintern då energibehovet är som störst går till att tillgodose processens eget uppvärmningsbehov. Problemet accentueras inom elproduktionen, eftersom CHP-anläggningar drivs enligt värmelast och då uppstår el som en biprodukt. Biogasbaserad el måste däremot produceras kontinuerligt när det finns tillgång till gas. Men det är svårt att hitta någon användning för värmen, inte minst på sommaren. En stor del av elproduktionen ger då upphov till kondensel med låg energieffekt som samtidigt höjer produktionskostnaderna för till exempel el som producerats med hjälp av biogas från jordbruk.

I Finland är avstånden långa och därför är det mest lönsamt att producera biogas decentraliserat nära de områden där materialen produceras för att minimera transportkostnaderna. Potentialen inte minst för produktion av jordbruksbaserad biogas är stor. Utskottet anser att biogas på det hela taget har en omfattande produktionspotential, men för att potentialen ska kunna utnyttjas behövs det avsevärda stödinsatser i framtiden, framför allt för att investeringarna är stora.

Inmatningen av förnybar energi i elnätet måste också göras lättare. Speciellt viktigt är det för biogas för att el, värme och biometan som förädlats till samma nivå som naturgas på lämpliga ställen ska kunna säljas för distribution i el-, fjärrvärme- eller naturgasnätet.

Det har redan skapats finansiella mekanismer för att främja biogas, men de nuvarande investeringsstöden har visat sig vara otillräckliga. Utskottet anser att en inmatningstariff för el som producerats med biogas effektivt skulle främja användningen av biogas.

Vindkraft

Strategin ställer som mål att vindkraftens totaleffekt ska höjas från nuvarande ca 120 MW till ca 2 000 MW fram till 2020, då den årliga elproduktionen med vindkraft ska vara omkring 6 TWh. Potentialen preciseras när vindatlasen blir färdig, men vindkraften har sannolikt större tillväxtpotential än vad som anges i strategin. Utskottet anser att riktlinjerna för vindkraft i princip är helt riktiga i strategin, men konstaterar att inmatningstariffen för vindkraft bara behandlas mycket schematiskt. En inmatningstariff är under beredning i en arbetsgrupp på arbets- och näringsministeriet.

Målet för ökad vindkraft utgör ett väsentligt inslag i den förnybara energiproduktionen och bör byggas ut i betydande grad. För att främja vindkraft behövs det ekonomiska satsningar och att de administrativa hindren för användning av vindkraft undanröjs. För att vindkraftsmålet ska nås måste det effektivare styrmekanismer och inmatningstariffer till. Inmatningstariffen för vindkraft måste vara kostnadseffektiv, fungera på marknadsvillkor, vara teknikneutral och internationellt konkurrenskraftig. På grund av högre kostnader och risker är det möjligt att havsvindkraft i början kräver en högre inmatningstariff och mer investeringsstöd för att komma i gång effektivt. Dessutom behövs det fortsatt andra extra satsningar på att ta fram och kommersialisera vindkraftsteknik.

Störst är potentialen för kust- och havsområdenas vindkraftsparker, men också andra områden har klara möjligheter att bygga ut vindkraften utifrån den vindatlas som är under beredning. Utskottet noterar att dröjsmålen med vindatlasen och planläggningen och problemen med tillstånd har bromsat upp utbyggnaden av vindkraft. Vindkraftsbyggandet styrs genom plan- och tillståndssystemet i markanvändnings- och bygglagen. Ett områdes lämplighet för vindkraftverk avgörs primärt genom planen, som beroende på områdets art och projektets storlek kan vara en landskaps-, general- eller detaljplan. Landskapsplanen spelar en central roll i att styra vindkraftsbyggandet, för om vindkraftsbyggandet koncentreras till särskilt angivna områden i landskapsplanen, kan också byggandets konsekvenser för landskapet minskas och vindkraftsbyggandet underlättas och samordnas med markanvändningen i övrigt. I planläggningen ska vindkraftsbyggandet samordnas med markanvändningen i övrigt och grannar och andra berörda parter garanteras medinflytande för att förebygga eventuella negativa verkningar. Miljöministeriet har på senare år försökt skapa större klarhet i den nödvändiga planläggningen och tillstånden för vindkraftsbyggande och vindkraftsbyggandets viktigaste miljökonsekvenser.

Placeringen av vindkraftverk styrs också av målen för områdesanvändningen som sågs över den 13 november 2008. De utgår från att de områden som lämpar sig bäst för vindkraftsutvinning ska anges i landskapsplanen. Vindkraftverken ska enligt målen också i första hand placeras i enheter med flera kraftverk. Men trots att mycket har gjorts i administrativ väg för att klarlägga planläggningen av vindkraft, tillståndsprocedurerna och MKB-processen har det varit problem med dem under de senaste åren. Planläggningsprocessen måste bli snabbare och tillståndsprocedurerna smidigare och dessutom måste MKB-lagstiftningen förtydligas. Vindkraftverksprojekten bör skyndsamt tas upp i projektförteckningen i MKB-förordningen för att minska antalet behovsprövade MKB-beslut och göra dem mer samordnade och snabbare.

Det kraftfullt ökade vindkraftsbyggandet kräver också mer planläggningsresurser för landskapsförbund och kommuner, för om planbesluten dröjer, kan en utbyggnad bromsas upp avsevärt. Vindkraftsproduktionen har ganska få negativa effekter för naturmiljön, men den kan väcka starkt motstånd bl.a. av landskapshänsyn. Det behövs en fungerande styrning av placeringen och dessutom bör bullerproblemen förebyggas och andra negativa effekter minimeras genom att de som berörs involveras i planläggning och beslut.

Vattenkraft

Vattenkraft är vid sidan av bioenergi den viktigaste förnybara energikällan. Enligt strategin kommer produktionen av vattenkraft att öka från nuvarande 13,2 till omkring 14,2 TWh kring 2020. Ökningen bygger på ett antagande om ökade regn och höjd effekt vid de existerande kraftverken. Dessutom finns det en viss tillväxtpotential för vattenkraft i våra vattendrag. Effektivitetsprojekt lönar sig i regel när maskineriet förnyas. Genom bättre översvämningskontroll som beaktar miljöeffekterna kan översvämningsriskerna minimeras och energiproduktionen byggas ut.

Torv

Strategin tar upp för- och nackdelarna med torvproduktion och torvanvändning till bred granskning. Torven förbättrar Finlands självförsörjning på energi och försörjningstrygghet och ersätter stenkol och olja, men den har avsevärda effekter för växthusgasutsläppen. Om torv används som uppblandat bränsle i kraftverk minskar till exempel de tekniska förbränningsproblemen med att använda enbart ved och därmed stöder användningen av torv användningen av andra inhemska biobränslen. Torvindustrin spelar också en regional- och sysselsättningspolitisk roll. Växthuseffekterna av energiutvinning ur torv har studerats i ett forskningsprogram om växthuseffekterna av torvanvändning och torvmarker som rapporterats i flera publikationerJSM 11/2007 och Boreal Environment Research 12:211—223..

På grund av torvens skadliga växthusgasutsläpp är det svårt att öka användningen. De negativa effekterna kan minskas genom att styra torvproduktion till torvmarker som används eller har använts för jordbruk, men de här markernas totala areal är begränsad. Konsekvenserna av energiutvinningen av torv kan också åtgärdas genom noggrann uppsamling av torvrester, bättre förbränningsteknik, beskogning och odling av rörflen på områden som tas ur torvproduktion. Inom utsläppshandeln bestäms torvens kolhalt och därmed också koldioxidfaktor utifrån de utsläpp som frigörs vid förbränning.

Utskottet anser att torvens skadliga konsekvenser bör förebyggas med hjälp av ytavrinningsfält som fungerar året runt och kemikalier och genom att släppa ut certifierade produkter på marknaden. Torv som uppfyller hållbarhetskriterierna och producerats på myrar som dikats enligt certifierade produktionskedjor kan ha en bättre växthusgasbalans än i genomsnitt. Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte den 10 februari 2009 en nationell arbetsgrupp för att bereda en strategi för myr- och torvmarker. Den har till uppgift att skapa en samsyn om hur myrmarker och myrnaturen och torvmarker kan användas på ett allsidigt och hållbart sätt och samordna olika behov av att utnyttja myrar och torvmarker. Det är bra att det skapas klarare mål och spelregler för användningen av myrmarker. I det sammanhanget bör också myrarna skyddas och myrnaturens mångfald tryggas.

Biodrivmedel

Enligt strategin utvecklas andra generationens biodrivmedel i Finland genom systematisk forskning, produktutveckling och demonstrationsverksamhet. Målet är produktion i stor skala. Finland har utfäst sig att se till att andelen biodrivmedel är minst 10 procent av alla drivmedel kring 2020, då mängden flytande biodrivmedel ska ligga kring 6 TWh. Andra generationens biodrivmedel och användningen av s.k. grön energi främjas med särskilda koefficienter enligt RES-direktivet och då är det tänkt att användningen av de här förnybara energikällorna ska göra det lättare att nå målen. Det är nödvändigt att främja användningen av biodrivmedel också för att förbättra bränslesjälvförsörjningen och för att utveckla större teknisk kompetens.

Det internationella forskarsamfundet har på senare tid presenterat väl underbyggda bevis på att möjligheterna att reducera utsläppen från biodrivmedel kan vara mycket mindre än man antagit och att konsekvenserna kan vara delvis skadliga för till exempel matproduktionen på jordklotet. Utskottet talar för ökad användning av biodrivmedel, men anser att det ska vara möjligt att fatta korrigerande beslut i den takt forskningen kommer med nya rön. För att undvika negativa konsekvenser för matproduktionen på jordklotet är det viktigt att börja använda andra slag av råvara än livsmedelsbaserade för biodrivmedelsproduktion. Andra generationens biodrivmedel, biogas och nya råvaror, till exempel avfalls-, trä- och åkerbaserad cellulosa, jatropa och algmassa, bör påskyndas.

I Finland forskar man i biodrivmedel på bred front och utvecklingen har gått snabbt. Finland ligger redan nu tekniskt i utvecklingens framkant när det gäller bioenergi och biodrivmedel och flera finska företag arbetar på att omsätta kunskapen i affärsverksamhet. Det är viktigt att utvecklingsarbetet och kommersialiseringen uppmuntras kraftfullt. Ambitionen bör vara att skapa en övergripande produktionskedja speciellt för biodrivmedel. Med hjälp av nya biodrivmedel som är under utveckling i Finland och som framställs av till exempel skogsavfall, halm, rörflen eller avfall är det möjligt att minska utsläppen med 30—80 procent jämfört med fossilt diesel eller bensin.

Vi bör fortsatt utveckla drivmedel också genom integrering av produktionen i cellulosafabriker och pappersbruk. Neste Oil och Stora Enso samarbetar till exempel om att demonstrera teknik för hur skogsindustrin kan producera värme, el och framför allt förnybar biodiesel genom att utnyttja primärenergin i biomassa. För biodiesel finns det lovande metoder som vätebehandling och syntetiska gaser. Det finns också en potential för avfallsetanol och etanol som uppkommer som biprodukt vid foderframställning. Tekniska innovationer och möjligheten att omsätta dem i kommersiella produkter bör uppmärksammas särskilt, men det gäller också att ta hänsyn till hur mycket utsläpp varje produkt ger upphov till under sin livscykel. Avfallsbaserade avancerade biodrivmedel kan enligt RES-direktivet räknas in i EU:s åtagande om 10 procent förnybar energi med koefficienten två.

Det finns en betydande potential och totalekonomiska fördelar i att använda inhemsk biogas som drivmedel. Avsaknaden av gasdrivna fordon bromsar emellertid upp användningen av gas som drivmedel. I Sverige används redan över 10 000 biogasdrivna personbilar och bussar. Följaktligen är det mycket viktigt att klarlägga vilka möjligheter det finns att utnyttja naturgasnätet för överföring av biogas till distributionsställen och andra objekt. Utskottet konstaterar att vi har möjligheter att använda mer biogas i trafiken; inte minst i busstrafiken och annan tung trafik i huvudstadsregionen kan det vara möjligt att utnyttja biogas. Det gäller att ta fram effektiva och rätt riktade incitament för användning av biogas som drivmedel. Ekonomiska styrmekanismer bör användas för att gynna alternativ som i ett livscykelperspektiv innebär energi- och materialeffektiva lösningar.

Kriterier för hållbar användning av biodrivmedel

Utskottet tillstyrker en vidareutveckling framför allt av andra generationens biodrivmedel och påpekar att vi själva kan reglera och övervaka produktionen av inhemsk skogs- och åkerbiomassa och att inga sådana etiska risker är involverade som i fråga om bränslen som framställs i tropikerna. Samtidigt kan man hindra att användningen av skogsbaserad biomassa leder till att skogar försvinner, olaglig avverkning eller förstöring av skyddsområden.

Det är nödvändigt att ta fram och upprätta heltäckande miljökriterier för biodrivmedel för att framställningen och användningen av biodrivmedel inte ska få negativa miljökonsekvenser. Skövlingen av tropiska skogar ger nu för tiden upphov till omkring 20 procent av koldioxidutsläppen i världen. Det är angeläget att ökad produktion och användning av biodrivmedel inte får negativa miljökonsekvenser, som avverkning av tropiska regnskogar till oljepalmsodlingar. Odlingen av oljepalmer och sockerrör är förenad med stora miljöproblem, men den har också negativa sociala och etiska konsekvenser. Inte minst bör man försöka hindra de indirekta skadliga effekterna för markanvändningen. Kriterierna bör kanske utvidgas också till den ekonomiska och sociala dimensionen av hållbar utveckling och försörjningstryggheten. Vidare bör man arbeta för att utvidga hållbarhetskriterierna till annan biomassa än sådan som används till drivmedel.

Miljökriterierna för förnybar energi bör på det hela taget vidareutvecklas för att undvika tolkningssvårigheter. Utskottet ser positivt på att den europeiska standardiseringsorganisationen CEN arbetar på att ta fram kriterier för hållbar användning för all biomassa som används för framställning av energi. Skogsbaserad biomassa bör ses som en acceptabel råvara för biobränsle om den framställts enligt kriterierna för hållbar vård och användningen av skogar.

2. Områdesanvändningens och samhällsstrukturens energieffektivitet

Energiproduktion och uppvärmningssystem

I områdesanvändningen bör man söka lösningar som gynnar en samhällsstruktur som gör det möjligt att reducera växthusgasutsläppen. Man måste sätta stopp för en splittring av samhällsstrukturen i stadsregioner och hitta metoder för att skapa en integrerad samhällsstruktur för att växthusgasutsläppen ska kunna reduceras.

I ett kolsnålt samhälle måste alla växthusgasutsläpp minskas radikalt och då måste man se både på enskilda utsläppskällor och på samhällsstrukturen och klimatkonsekvenserna av markanvändningen över lag. Samhällen, alltså boende och fastigheter, förbrukar nästan lika mycket energi som industrin, omkring 40 procent. Det är inte bara uppvärmningssystemen som påverkar utsläppen utan också samhälls- och regionstrukturen genom trafiken. För att nå målet krävs det en övergripande samhällsplanering; hur man ska planera och genomföra energieffektiva kolsnåla samhällsstrukturer som samtidigt är hållbara också i andra perspektiv, trivsamma och fungerande och som uppfyller människors önskemål på boendet. Boendelösningarna förväntas vara personliga och boendet ska ge uttryck för livsstil och identitet. Framtidens boendelösningar bör anpassas till de allt mer divergerande behoven.

Genom en integrerad samhällsstruktur i stadsregioner kan man främja en effektivare energianvändning och samtidigt höja regionens konkurrenskraft t.ex. i och med att arbetsmarknadsområdet utvidgas och samarbetet mellan olika delar av regionen förbättras.

Utskottet hänvisar här till en ändring i markanvändnings- och bygglagen som trädde ikraft den 1 januari 2009 och som gör det möjligt att bestämma i en detaljplan om skyldigheten att ansluta sig till ett centralt uppvärmningssystem (MiUB 13/2008 rd — RP 102/2008 rd — RSv 202/2008 rd). Planen måste bygga på adekvata utredningar och därför bör också aspekter på skyldigheten att ansluta sig till fjärrvärmenätet utredas när detaljplanen läggs upp. Ett villkor för bestämmelsen är att den behövs för en effektiv och hållbar användning av energi och för målen för luftens kvalitet eller andra mål i planen. När frågan behandlades underströk utskottet att skyldigheten måste bedömas mot de lokala förhållandena och målet att hejda klimatförändringen. Kommunerna bör i sina egna klimatstrategier bedöma vilka möjligheter det finns att öka en hållbar energianvändning och reducera växthusgasutsläppen genom obligatorisk anslutning till fjärrvärmenätet. Utskottet framhöll i sitt betänkande att målet för att hejda klimatförändringen bör vara att införa fjärrvärme baserad framför allt på kraftvärmeproduktion och huvudsakligen på användningen av förnybar energi. Bestämmelsen utesluter inte heller byggnadsspecifika kompletterande uppvärmningssystem (till exempel jordvärme, spisar och pannor för knubbved, pellets och flis, sol- och vindenergi).

Ändringen bidrar till de reviderade riksomfattande målen för områdesanvändningen som går ut på att man ska främja energisparande och förnybara energikällor och fjärrvärme. Kommunerna bör få praktiska verktyg för att utveckla samhällsstrukturen och bygga upp ett totaleffektivt uppvärmningssystem för att hejda klimatförändringen.

När nya bostadsområden byggs gäller det att beakta områdenas energieffektivitet. Men det är en större utmaning att förvandla uppvärmningssystemen i befintliga byggnader till energisnåla system. För det behövs det många slag av lösningar, rådgivning och incitament. I framtiden kan man kanske minska användningen av fossila bränslen och stödja befintliga uppvärmningssystem till exempel genom ökad användning av jordvärme och pellets, förbränning av bioolja i oljepannor och användning av solpaneler. Kommunerna kan också föregå med gott exempel genom att avstå från fossil olja i uppvärmningen av sina egna byggnader.

Det behövs metoder speciellt för att minska konsumtionstoppar och elanvändning. Luftvärmepumpar kan till och med bidra till elkonsumtionstoppar vid stark köld. Fjärravläsbara mätare och en timbaserad balansrapport behövs för en flexibel efterfrågan från småskaliga elkonsumenter. Det är viktigt att så fort som möjligt införa fjärravläsbar timbaserad elmätning. Möjligheten att styra elbelastningen bör beaktas bättre också när el och automatik planeras i byggnader.

För områdesanvändningen är det en utmaning att strategin föreslår betydligt mer vindkraft. Målet att öka vindkraften med 2 000 MW betyder i praktiken inemot 700 vindkraftverk. Vindkraftverkens placering anges i landskapsplanerna och det finns redan flera områdesreserveringar för dem. En översyn av vindatlasen är under arbete, men det är klart att det finns fler potentiella placeringsorter än man tidigare räknat med också i det inre av landet. Det betyder i sin tur ytterligare krav på lyckade placeringar som också beaktar landskapsvärden.

Samhällsstrukturens inverkan på trafiksystemet

Växthusgasutsläppen från trafiken utgör omkring 20 procent av alla utsläpp i Finland. Av de här utsläppen uppstår 90 procent inom vägtrafik och 60 procent av denna volym härstammar från personbilstrafik. Den klimatpolitiska kommissionen för kommunikationsministeriets förvaltningsområde (ILPO) har lagt ett förslag till klimatpolitiskt handlingsprogram för förvaltningsområdet 2009—2020 som ska reducera trafikutsläppen med 2,8 miljoner ton utöver det som reduceras genom användning av biodrivmedel.

Åtgärderna i handlingsprogrammet går ut dels på att förnya personbilsparken (potential 2,1—2,3 Mt), höja trafikens energieffektivitet (potential minst 0,3 Mt) och främja användningen av informationssamhällstjänster, men också på att styra tillväxten i persontrafiken i stadsregioner i riktning mot mer fördelaktiga transportformer, alltså på att främja gång-, cykel- och mopedtrafik och kollektivtrafik (potential 0,3 Mt). Beslut om ekonomiska styrmekanismer, till exempel bränsleacciser och vägtullar, fattas senast 2012, om utsläppsminskningsmålet inte annars nås.

Utskottet anser att prioriteringarna i programmet är riktiga och till den grad konkreta att de tjänar som ypperliga exempel på nödvändiga metoder att minska utsläppen. En femtedel av växthusgasutsläppen härstammar från trafiken och trafikvolymerna påverkas i sin tur i avgörande grad av samhällsstrukturen. I den bebyggda miljön är energisparande byggnadslösningar och ett minskat rörlighetsbehov avgörande frågor. Personbilstrafiken kan minskas genom att man gynnar gång-, cykel- och mopedtrafik och utsläppen med fordonstekniska medel. Det snabbaste och effektivaste sättet att påverka mängden trafikutsläpp för att nå målen fram till 2020 är att utveckla fordonstekniken, förbättra trafikens energieffektivitet, stödja kollektivtrafik och införa ekonomiska styrmekanismer för trafiken. Samhällsstrukturen har en avgörande betydelse för rörlighetsbehovet över lag, men det går givetvis mycket långsamt att minska utsläppen genom ändringar i samhällsstrukturen. Utskottet uppmärksammar i alla fall samhällsstrukturen alldeles särskilt, eftersom områdesanvändningen hör till dess ansvarsområde.

En integrerad samhällsstruktur bidrar inte minst i stadsregioner till att minska trafikvolymerna och personbilsberoendet och till att prioritera mindre miljöbelastande transportformer. Sambandet mellan markanvändningen och trafiksystemet måste stärkas kraftfullt och utvecklas som en odelad helhet så att trafiknätets möjligheter kan utnyttjas fullt ut. Utskottet hänvisar här till sitt utlåtande (MiUU 11/2008 rd) om en översyn av de riksomfattande målen för områdesanvändningen.

Viktiga steg för att hejda klimatförändringen och främja en hållbar utveckling över lag är att förbättra villkoren för gång- och cykeltrafik och göra kollektivtrafiktjänsterna mer attraktiva. Det behövs ett effektivare planeringssamarbete mellan stat och kommuner, inte minst i planeringen av nya funktioner och trafiksystem i stora stadsregioner. Stat och kommuner kan samarbeta mera framför allt om att bygga nätverk för gång-, cykel- och mopedtrafik i tätorter och skapa hållbara kollektivtrafiklösningar. Det är en helt riktig slutsats som dras i strategin att man genom planering av samhällsstrukturen bör eftersträva en integrerad struktur för kommuner och regionala centra där boende, arbetsplatser och tjänster ligger så nära att det minskar behovet av rörlighet. Kommunerna behöver uppmuntras mer kraftfullt att styra planläggningen så att det byggs där det finns kollektivtrafikförbindelser, framför allt i närheten av stationer. Det är också mycket bra att man fokuserar mera på cykel- och gångtrafikens behov i markanvändnings- och trafikplaneringen. Det har också samband med samhällsstrukturen hur man främjar kollektivtrafiken. Enligt strategin ska stora stadsregioner och staten tillsammans upprätta långsiktiga regionspecifika program för utveckling av kollektivtrafiken. Strategin räknar dessutom upp en lång rad andra mål för att främja kollektivtrafiken, inbegripet utredningar om och riktlinjer för till exempel vägtullar och personalbiljetter.

Biogas har en stor potential för att reducera speciellt koldioxidutsläpp. I ett totalekonomiskt perspektiv skulle det till exempel löna sig bättre att använda biogas som drivmedel än för produktion av el. Avsaknaden av gasdrivna fordon hindrar en sådan utveckling. Det finns goda argument för att främja användningen av biogas som drivmedel till exempel genom ett pilotprojekt som täcker in de största städerna.

Biltrafikens energieffektivitet har blivit bättre på senare år men trafiksystemets energieffektivitet har snarare försämrats för att kollektivtrafiken och gång-, cykel- och mopedtrafiken fortsatt har minskat. För att minska trafikutsläppen måste alla tillgängliga medel utnyttjas, som att utveckla fordonstekniken, alternativa drivmedel, ekonomiska styrmekanismer, spårinvesteringar, styrmekanismer för pendeltrafiken, beskattning av förvärv och användning av fordon, parkeringspolitik, trafikpriser, alternativ till personbil på långa resor, nya idéer och tjänstekoncept.

3. Byggandets energieffektivitet

Nybyggande

Ett viktigt sätt att bekämpa klimatförändringen är att förbättra fastigheters energieffektivitet, för enbart uppvärmningen av byggnader ger upphov till mer än 30 procent av koldioxidutsläppen hos oss. Av den totala energi som används i byggnader går omkring 60 procent åt till uppvärmning och avkylning och resten till varmt hushållsvatten, belysning och hushållsmaskiner.

Energieffektiviteten i nybyggen kan förbättras genom strängare krav på byggnadernas mantelyta och fler energisnåla hus och passivhus. Byggnaders mantelyta står för omkring 40 procent av den totala energiförbrukningen och därför är det viktigt att också försöka reducera energiförbrukningen i hushållsvatten, luftväxlingsapparatur och belysning.

I den första fasen kommer byggbestämmelserna om nybyggnaders energieffektivitet att skärpas med omkring 30 procent 2010 mot vad de är nu. I den andra fasen är målet att en omläggning av systemet som beaktar energiförbrukningen och uppvärmningssättet ska ersätta det nuvarande systemet och att den allmänna kravnivån i det sammanhanget skärps ytterligare med minst 20 procent.

Utskottet tillstyrker denna strategi och menar att normstyrning inom byggbranschen har visat sig vara en fungerande metod för att främja energieffektivitet på ett kostnadseffektivt sätt på lika konkurrensvillkor. Byggnaders energieffektivitet bör fortsatt förbättras genom normstyrning också efter 2012.

Det måste satsas på bättre kompetens på energieffektivitet i byggsektorn genom finansiellt stöd för både utbildning och forskning. Tyskland är en föregångare när det gäller passivhus. Finland har inte lyckats skapa sig ett starkt kompetensområde inom byggande av energisnåla hus och passivhus, trots att det har forskats i energisnålt byggande i mer än 20 år. Utvecklingen i byggbranschen har delvis bromsats upp av motstridiga åsikter inom branschen både om möjligheter och metoder att förbättra energieffektiviteten och om huruvida energisnåla hus och passivhus fungerar byggnadstekniskt. Konsumentinformationen är svårtillgänglig och dessutom splittrad och motsägelsefull. Därmed har det inte uppstått någon större efterfrågan heller. Det måste satsas ännu mer på att eliminera motstridiga åsikter och på att utveckla branschen. I samband med klimatförändringen har regnfrekvensen ökat och väderfenomenen över lag blivit mer extrema; det ställer särskilda krav också på byggandet för att vi ska undvika byggmisstagen under tidigare årtionden. De energisnåla husen anses i det stora hela ha hög kvalitet. Förändringar i konstruktionernas temperaturfält kan öka följdverkningarna av fukt, men de flesta konstruktionsdelar lämpar sig som sådana eller med relativt små ändringar för energisnålt byggande. Om det funnits fuktproblem, har de oftast berott på konstruktionsfel och inte på själva kravnivån. Vi måste utbilda fler människor som har kompetens att planera, genomföra och bygga energieffektivt.

Det behövs en forskningsinsats också för demoprojekt för hållbara modellsamhällen, och byggande och energilösningar måste i högre grad ses som en helhet och samordnas med en hållbar energiproduktion. Utvinning av solenergi och småskaliga vindkraftslösningar kan snabbt bli lika populära och kostnadseffektiva lösningar som dagens värmepumpar.

Reparationsbyggande

Det befintliga byggnadsbeståndet spelar en avgörande roll för att förbättra energieffektiviteten, eftersom det förnyas med bara omkring 1 procent per år. En stor del av byggnadsbeståndet står snart inför renovering och i det sammanhanget bör energieffektiviteten förbättras i väsentlig grad.

Utskottet uppmärksammar potentialen för energisparande i förorter som byggts på 1960—1970-talen. I höghus från den perioden beräknas energisparpotentialen rentav vara 30—60 procent och det ger utöver ökad allmän trivsel och prestige också betydande energibesparingar.

De största bristerna med energirenoveringar finns vanligen i planeringen och den övergripande kontrollen av reparationsprojektet. I framtiden kan det vara bra att ta reda på om det behövs stöd redan i planeringsfasen för att hela projektet för det första ska fås i gång och för att det ska kunna genomföras så effektivt som möjligt också i ett energieffektivitetsperspektiv.

Enligt strategin har kommuner och myndigheter redan nu ganska omfattande befogenheter att kräva energieffektivitet i samband med vissa reparationer. Statsrådets principbeslut om reparationsbyggande ska bidra till att minska energiförbrukningen och utsläppen i byggnader och i användningen av dem. Utskottet välkomnar ett sådant samlat tillvägagångssätt som har som mål att potentialen för energieffektivt reparationsbyggande inte lämnas outnyttjad. Ofta handlar det framför allt om processkontroll och adekvat styrning, för det kommer de boende direkt till nytta i form av lägre boendekostnader. Byggnadsinspektionen spelar en viktig roll i denna helhet, men alla problem kan inte lösas ens genom effektivare inspektion. Det behövs regional styrning och rådgivning också för att den kommunala byggnadsinspektionen har knappt om resurser.

För bättre energieffektivitet i det befintliga byggnadsbeståndet krävs det offentlig styrning, för det måste ekonomiska incitament till för att få i gång projekt. Bidragssystemet har därför lagts upp så att det rättvist ska täcka in olika slag av boendeformer. Energiunderstöd för bostadsbyggnader beviljas i hög- och radhus. Den maximala andelen räntestödslån enligt lagen om räntestöd för lån för bostadsaktiebolagshus höjdes till 50 procent, om man i samband med en renovering också förbättrar bostadsaktiebolagshusens energiekonomi, minskar utsläppen från energiförbrukning eller tar i bruk förnybara energikällor. Energireparationer i småhus stöds huvudsakligen med hushållsavdraget som har fått förbättrade villkor och som kompletteras med behovsprövat energiunderstöd för låginkomsttagare. Det maximala hushållsavdraget har höjts till 3 000 euro och ändamålsbegränsningarna har avskaffats för att stödja projekt som förbättrar energieffektiviteten och miljövänliga ändringar av uppvärmningssättet i småhus.

I samband med stimulanspaketet godkändes en lag om konjunkturrelaterade understöd för reparation av vissa bostadshus för 2009. Genom lagen infördes understöd om 10 procent för reparation av hög- och radhus och för hyreshussamfund och bostadsaktiebolag förutsatt att åtgärden är godtagbar med tanke på energieffektiviteten. Det måste krävas att energieffektiviteten förbättras i väsentlig grad vid renovering av befintliga byggnader för att chanserna att förbättra energieffektiviteten i byggnaderna och minska utsläppen inte ska gå förlorade för årtionden framöver.

Eftersom det befintliga bostadsbeståndet spelar en avgörande roll med tanke på byggnadernas energiförbrukning behövs det striktare styrning för att förbättra energieffektiviteten. Genom byggbestämmelser kan man förplikta bolagen att förbättra energieffektiviteten vid renoveringar eller reparationer av betydelse för energiförbrukningen (dörrar, fönster, luftväxling).

Styrmekanismernas effektivitet måste följas upp och i förekommande fall måste det klarläggas om de behöver omstruktureras, om de inte leder till att energieffektiviteten verkligen förbättras och utsläppen minskar. Det kan vara värt att överväga kostnadsfria energiinspektioner för medborgarna för att få ner utsläppen från boende. Inspektionerna resulterar i konkret nytta i euro genom att reparationerna förbättrar energieffektiviteten och det kan i sin tur motivera till reparationsåtgärder.

Stor energieffektivitetspotential i byggande

Byggnads- och fastighetsklustret spelar en betydande roll i att främja en hållbar utveckling, eftersom det har omfattande verkningar för miljön och samhällsekonomin. Utskottet tycker inte att strategin ger stort utrymme åt byggsektorn, med beaktande av sektorns enorma energisparpotential. Åtgärderna i byggsektorn avser att förbättra energieffektiviteten och är betydligt mer kostnadseffektiva än många andra styrmekanismer. Energieffektivitetsinsatserna t.ex. enligt ovan nämnda McKinsey-rapport är billigare än alla andra åtgärder för att reducera utsläpp. Målen behöver vara mer ambitiösa. Så saknas t.ex. nollenergi- och nollutsläppsalternativen helt i strategin för både byggnader och samhällsstruktur. En hållbar samhällsstruktur och en hållbar konstruktion bör vara trivsamma och ha hög kvalitet för att målen ska nås. Nödvändiga omstruktureringsåtgärder måste också uppmärksammas. Det finns till exempel allt fler andrabostäder och det är viktigt att förbättra deras miljö- och energieffektivitet.

Energisparpotentialen är speciellt stor i reparationsbyggande. Bedömningarna om potentialen varierar mellan 5 och 20 TWh, men den är i vilket fall avsevärd. Det bör ställas som klimatstrategiskt mål att höja byggandet till en sådan nivå att klustret kan bli en framgångsrik exportindustri. Vi har också kompetens på träbyggande, en av våra starkheter som det behöver satsas mera på.

Programmet för att främja träbyggande (2004—2010) utgår från uppfattningen att vi genom träbyggande och småhusområden som bidrar till en integrerad samhällsstruktur kan främja en hållbar användning av naturresurserna och att träbyggandet kommer att spela en större roll för att bromsa upp klimatförändringen. Klimatstrategin bör ange målen för användning av träbaserade byggmaterial och för att främja träbyggandet fram till 2020.

Byggsektorn bör således uppmärksammas bättre. Det behövs mer utbildning, rådgivning och handledning och medborgarna behöver uppmuntras till frivilliga åtgärder för att förbättra fastigheters energiprestanda. Allt tillståndsbelagt byggande omfattas redan av byggnadstillsyn och därmed är ramarna på plats. Framför allt behövs det bättre rådgivning för att energieffektivitetsaspekten ska få fullt genomslag. I strategin ingår ett i och för sig bra och konkret uttalande om att nödvändiga åtgärder och verktyg som ska ge praktisk vägledning om energisparmedel och underlätta inköpsbeslut ska tas fram för att öka energianvändarnas och konsumenternas energimedvetenhet. I det sammanhanget ska det bl.a. bedömas om det behövs en långsiktig, målinriktad elsparkampanj som riktar sig till konsumenterna. Dessutom behövs det effektivare rådgivning för småhusbyggare och insatser för att öka medvetenhet om energieffektivitet bland arkitekter, VVS-konstruktörer och yrkespersonal inom byggbranschen och bland små och medelstora företag.

Utvecklingscentralen för teknologi och innovationer Tekes har ett program, Det hållbara samhället, som siktar på ny och innovativ affärsverksamhet i stor skala inom planering, byggande, underhåll och reparation av hållbara och energieffektiva områden och byggnader. Genom programmet ska omkring hundra miljoner euro avsättas för utveckling av affärsverksamhet inom bygg- och fastighetssektorn och energi- och miljösektorn 2007—2012. Ett centralt avsnitt i programmet handlar om att förbättra byggnaders och samhällens energieffektivitet i betydande grad och främja användningen av förnybara energikällor.

Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet Ara publicerade den 13 januari 2009 i samarbete med VTT, Tekes, Finlands Fastighetsförbund, RAKLI och Kunskapsklustret för boende ett förslag till testbyggnadsprogram för reparationsbyggande och ett program för utvecklingsprojekt för boende 2009—2012. I programmet konstateras det att klimatförändringen, ambitionen att reducera koldioxidutsläppen och de höjda energipriserna är den största utmaningen för utvecklingen av boendelösningar. Det centrala målet är att förbättra byggnaders energiprestanda. För tillfället finns det splittrad användbar forskning om goda lösningar i olika faser av en byggnads livscykel. För att resultaten ska kunna utnyttjas inom hela bostadsbeståndet och framför allt inom det befintliga bostadsbeståndet krävs det samordnad utveckling och pilotverksamhet som beaktar allmänintresset. Det är också viktigt att se till att det finns tillgång till expertis på fastighetsvård och att den utvecklas.

I programmet noteras det vidare att stora besparingar finns att hämta i att påverka de boendes attityder, för det varierar mycket i energikonsumtionsvanor. Det gäller att identifiera de kritiska faktorerna med tanke på livscykel och energisparande i utvecklingsprojekt för att byggnader ska kunna planeras och uppföras så att de är lätta att vårda, underhålla och reparera. Byggnaders specifika egenskaper, reparationsbehov och energisparmöjligheter kan kombineras med planmässig reparation. Energisparande reparationer i gamla byggnader är förknippade med avsevärda byggnadsfysikaliska faktorer och risker som måste beaktas.

4. Mindre utsläpp från avfallshantering och energiutvinning ur avfall

Enligt strategin varierar potentialen för utsläppsminskning i avfallssektorn mellan 0,3 och 0,7 MtCO₂ per år. Potentialen för avfallsförbränning uppskattas till max 1 Mt avfall per år fram till 2020 och med detta kan man uppnå omkring 2 TWh av målet för förnybara energikällor (30 TWh).

Det är en bra utgångspunkt i strategin att uppkomsten av avfall måste förebyggas ännu effektivare. För det andra främjar strategin förbränning av avfall som inte lämpar sig för återvinning och framställning av biogas genom att förutsätta en tillräcklig och regionalt balanserad kapacitet för energiutvinning ur avfall i de regionala avfallsplanerna. Det är nödvändigt för att deponier för bionedbrytbart eller brännbart avfall ska kunna läggas ner från och med 2020. Från 2009 kommer deponier av bionedbrytbart kommunalt avfall och avfall med jämförbara egenskaper att begränsas till en miljon ton per år.

De centrala målen i den riksomfattande avfallsplanen från 2008 är att förebygga uppkomsten av avfall, återanvända avfall, öka materialåtervinningen och den biologiska utvinningen, öka förbränningen av avfall som inte lämpar sig för återvinning och säkerställa en oskadlig avfallshantering och slutdeponi. För att minska växthusgasutsläppen föreslår avfallsplanen att metan som uppkommer på soptippar ska tillvaratas effektivare och att det ska byggas biogasanläggningar för återvinning av gödsel och vissa andra slag av avfall. Utvinningen av energi ur avfall ska byggas ut, men samtidigt ska det ses till att större mängder avfall som lämpar sig för återvinning inte går till förbränning. Med tillstånd kan avfallsförbränningen styras så att den ger ett adekvat energiutbyte.

Avfallshanteringens outnyttjade potential skulle kunna utnyttjas ännu bättre för att minska växthusgasutsläppen, anser utskottet. Det behövs effektivare metanavskiljning på soptipparna. Dessutom behövs det mer fastighetsspecifik kompostering. Biogastekniken kan utnyttjas mer i kommunernas avloppsrening och samtidigt kan många gånger fler biogasanläggningar som utnyttjar avloppsvatten byggas.

Enligt den riksomfattande avfallsplanen kommer omkring 20 procent av det brännbara avfallet att förbrännas i industrins s.k. samförbränningsanläggningar och omkring 80 procent i massförbränningsanläggningar kring 2020. Om avfall som inte lämpar sig för återvinning används som bränsle, minskar det växthusgasutsläppen från avfallshanteringen. Avfallsförbränningskapaciteten bör bedömas med beaktande av att olika områden ska ha en tillräcklig och balanserad kapacitet för energiutvinning ur avfall, också för avfall som kräver specialhantering. Man bör i första hand främja avfallsrötning och samförbränning av den separat sorterade energifraktionen. Avfallsförbränningsverk, samförbränningsverk och hanteringsanläggningar för avfallsbränsle bör dimensioneras utifrån studier om tillgången på brännbart avfall i det tilltänkta området och projektets energieffektivitet för att avfall som lämpar sig för återvinning inte i större mängder ska gå till förbränning i strid med avfallshierarkin.

Utskottet uppmärksamgör ekonomiutskottet på att målet enligt strategin är att främja centraliserade avloppssystem för att avloppsvattenshanteringen inom systemen ska ge upphov till mindre metanutsläpp. Målet är viktigt, men budgetanslaget för ändamålet räcker inte till.

5. Offentlig upphandling och energieffektivitet

Det är absolut centralt att den offentliga förvaltningen åtar sig att föregå med gott exempel i miljö- och klimatpolitiken genom att väga in miljöaspekter i all upphandling och minska energianvändningen.

Såväl energitjänstdirektivet som EU:s klimat- och energipaket kräver att den offentliga sektorn föregår med gott exempel genom sparåtgärder som gäller deras egen energianvändning. Det är ett accepterat mål också i det nationella programmet för hållbar konsumtion och produktion. Den nationella handlingsplan för energieffektivitet som förutsätts i energitjänstdirektivet blev färdig redan 2007. Energisparmålet i planen är 9 procent under perioden 2008—2016. Det utgör en god grund för kommande åtgärder.

Statsrådet ska inom kort komma med ett principbeslut om främjande av hållbara val i offentlig upphandling. Det förpliktar ministerier, ämbetsverk och inrättningar att ställa upp ambitiösa energisparmål för sin egen energianvändning, upprätta en plan för effektivare energianvändning och vidta åtgärder enligt planen för att nå sparmålen. Ett centralt inslag i planen är att ställa energieffektivitetskrav för upphandlingen av apparater och system som använder energi. Det förutsätter att man samlar in och upprätthåller information om energiprestanda i samband med upphandlingen. Målet är att man i upphandlingen av apparater, byggnader och system väger in livscykelkostnaderna för hela upphandlingen.

Vidare förpliktas statliga organisationer att genomföra energisyner, publicera sina sparmål och regelbundet rapportera sina sparåtgärder och de energibesparingar som de uppnått genom åtgärderna.

Det är mycket betydelsefullt att staten i sin upphandlingsstrategi satsar på att väga in miljöaspekter i upphandlingen och att energi- och materialeffektiva system införs i statsförvaltningen. Efterfrågan i offentlig sektor skapar incitament för miljöinnovationer och lägger grunden för en bredare marknad och möjliggör rent generellt uppkomsten av praktiska modeller och samlad erfarenhet. Värdet av den offentliga upphandlingen är omkring 15 procent av bruttonationalprodukten, alltså omkring 27 miljarder euro per år, och då handlar det inte om några små effekter.

Det behövs effektiv rådgivning, bred utbildning, allmänna upphandlingsmodeller och exempel för att i ännu större utsträckning integrera miljömålen i upphandlingsprocesserna. Framför allt behövs det en webbaserad databank som centraliserat anger miljökriterierna för produkter och tjänster, modeller och över lag information om bästa praxis.

6. Medborgare och energieffektivitet

Strategin utfäster sig att garantera att medborgarna har tillgång till uppdaterad information om alla delområden av klimat- och energipolitiken. Adekvata resurser kommer att avsättas för att ordna och utveckla en bestående rådgivning och utbildning i klimat- och energifrågor i hela landet.

Utskottet lyfter fram strategins roll i att målen nås. Vid sidan av besluten om energiproduktion och insatserna för att förbättra energieffektiviteten spelar konsumenternas dagliga val och vanor en stor roll för klimatpolitiken. Utifrån en gallupundersökning i januari 2009 bekymrar sig finländarna mest för klimatförändringen och miljöproblemen, arbetslösheten och priset och tillgången på energi. Finländare är både intresserade av och motiverade att göra en insats för att hejda klimatförändringen. Därför är det utomordentligt viktigt att man tillgodoser efterfrågan och att opartisk rådgivning är lätt tillgänglig när den behövs. Denna ökade medvetenhet bland medborgarna bör inte lämnas outnyttjad, utan det bör satsas på information och rådgivning. Det centrala är att tillgodose efterfrågan på objektiv och neutral information på sikt, inte projektbaserat.

Företagen inom energiindustrin är i stor utsträckning med i avtalen om energieffektivitet och har åtagit sig att förbättra sin egen energieffektivitet och att hjälpa kunderna till effektivare energianvändning. Utvecklingen är nödvändig och går i rätt riktning. Med hjälp av konsumtionsmätare i realtid kan kunderna ge akt på förändringar i sin egen konsumtion och vidta de rätta åtgärderna för att utnyttja sparpotentialen. Smarta system ger många gånger fler möjligheter till energisparande åtgärder både i liten skala i hem och byråer och metoder att skära konsumtionstoppar i stor skala genom att kapa konsumtionen i de punkter där det inte finns något behov.

Medborgarna behöver information dels om boende, dels om produkter. Att renovera en bostad eller att bygga en sommarstuga hör till de största projekten som enskilda konsumenter ger sig in på och behovet av information framför allt om energilösningar har klart ökat. Det är mycket viktigt med objektiv och tillförlitlig information. Det ska också vara lätt att få tillgång till information. Konsumenten bör få den nödvändiga informationen på ett och samma ställe, både på nätet och per telefon. Det måste satsas klart mer på rådgivning framför allt om hur uppvärmningssättet kan läggas om, men också om energieffektivitet och främjad användning av förnybar energi.

Utskottet anser att strategin är lyckad till denna del, eftersom där görs ett åtagande om att förbereda nödvändiga åtgärder och att ta fram behövliga verktyg för att göra energianvändare och konsumenter mer energimedvetna och den vägen ge dem praktisk handledning i hur de kan spara energi och underlätta deras upphandlingsbeslut. Dessutom kommer man att se på behovet av en långsiktig, målinriktad elsparkampanj till konsumenterna och tillhandahålla småhusbyggare effektivare rådgivning.

En avsevärd del av hushållens inkomster går till mat, vid sidan av boende och trafik som har samband med boendet. Maten utgör en fjärdedel av de effekter som hushållen har för klimatförändringen. Produktionsmetoderna inverkar i betydande grad på jordbrukets växthusgasutsläpp och minskad husdjursproduktion är ett effektivt sätt att påverka utsläppen. Projektet Climate Bonus / Konsumtionens klimateffekter förenar i sig kompetensen inom industri, handel, datateknik, finansiering, konsumtion och forskning. Syftet är att klarlägga hur man ska få fram tillförlitliga uppgifter om kolfotavtrycket efter livsmedel för att kunna ge hushållen ett enkelt redskap att kontrollera sina växthusgasutsläpp med. Det är inte särskilt enkelt att utveckla klimatkonsekvensbedömningarna och det förekommer fortfarande stora variationer i utvärderingsmetoderna. Men en mer vegetarisk diet minskar klart klimateffekten.

För konsumentinformationen kan det bli ett problem om olika fristående märken som representerar kolfotavtrycket börjar förekomma vid sidan av det nordiska miljömärket eller EU:s miljömärke. Med tanke på en hållbar utveckling och produktion bör kriterierna omfatta såväl kampen mot klimatförändringen som andra viktiga miljökonsekvenser, som att trygga naturens biologiska mångfald, minska avfallsmängderna och reducera hälso- och miljöriskerna med farliga ämnen. Att hejda klimatförändringen är ändå en så stor utmaning att medvetna människor redan kräver klimatinformation om enskilda produkter och företagen har börjat tillhandahålla den. Utskottet anser att Finland aktivt bör delta i det internationella arbetet med att ta fram märken för kolfotavtryck och andra klimatmärken och nödvändiga standarder och datasystem för dem och den vägen hjälpa till att identifiera andra centrala negativa effekter.

7. Sammanfattning

Utskottet konstaterar avslutningsvis att klimat- och energistrategin bör komma med tillräckligt ambitiösa mål för att förbättra energieffektiviteten och reducera växthusgasutsläppen och erbjuda en naturlig väg att åstadkomma radikala utsläppsminskningar och strukturella förändringar fram till 2050. Enligt den nyaste forskningen måste åtgärder sättas in så fort som möjligt. Utskottet understryker att åtgärderna måste ha framförhållning oberoende av recessionen, för målen blir sannolikt ännu strängare under de närmaste åren.

De antaganden om energikonsumtionen och utsläppen och utsläppsmålen som strategin utgår från kan komma att förändras mycket snabbt. Det beror på om elkonsumtionen efter den ekonomiska lågkonjunkturen permanent lägger sig på en lägre nivå eller om den åter vänder upp som vanligt. Också den pågående omstruktureringen i skogsindustrin påverkar målen för förnybar energi.

I strategin ingår inte alla nödvändiga konkreta åtgärder för att minska utsläppen och nå energieffektivitetsmålet eftersom detaljerna fortfarande finslipas i olika arbetsgrupper och kommittéer. Det är alltså ännu inte möjligt att bedöma åtgärdernas effektivitet och miljökonsekvenser.

Dessutom är det möjligt att man vid FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december 2009 ingår ett så heltäckande internationellt avtal som möjligt och att EU skärper sitt utsläppsmål från 20 till 30 procent. Skärpningen innebär en så stor förändring att den i praktiken kräver stora ändringar också i den nationella klimatstrategin.

Genomförandet av strategin kräver noggrann uppföljning och möjligen att den ses över mycket tidigare än vad där föreslås. Utskottet anser att riksdagen bör få en utredning om lågkonjunkturens och den industriella omstruktureringens konsekvenser för strategins utgångspunkter och utvecklingen av elkonsumtionen. Det behövs också en utredning om uppfyllelsen av utsläppsminskningsmålen och om nödvändiga extra åtgärder för att nå målen om de skärps.

Utskottet hänvisar till det ovan sagda och anser att ekonomiutskottet i sitt betänkande bör föreslå

- att miljökonsekvensbedömningen av klimatpolitiken fördjupas och att en utredning görs om de olika klimatpolitiska styrmekanismernas effektivitet,

- att en bedömning görs av huruvida samordningen mellan förvaltningsområden behöver stärkas med tanke på en samlad klimatpolitik och

- att riksdagen får en redogörelse för lågkonjunkturens och den industriella omstruktureringens konsekvenser för strategins grundläggande utgångspunkter och utvecklingen av elkonsumtionen och för uppfyllelsen av utsläppsminskningsmålen och extra åtgärder som måste till för att nå målen om de skärps.