Statsminister
Matti Vanhanen (översättning): Lissabonfördraget,
som undertecknades i Lissabon den 13 december 2007, är
resultatet av en lång process. Europeiska unionens grundläggande
fördrag har utvecklats kraftigt under hela Finlands medlemskap.
Enligt vissa inofficiella beräkningar är det bara
under två år av hela den 13-åriga medlemskapstiden
som det inte pågått någon som helst beredning
av ändringar i grundfördragen, förhandlingar
kring detta eller en process för ikraftsättande
av fördraget.
Som ett resultat av arbetet i framtidskonventet, som var verksamt åren
2002—2003, och regeringskonferensen åren 2003—2004
beslutades att unionens grundfördrag skulle upphävas och
en enhetlig text, ett konstitutionellt fördrag, komma i
deras ställe. Sammanlagt 18 medlemsstater, dvs. drygt två tredjedelar
av unionens medlemsstater, ratificerade det konstitutionella fördraget,
men de folkomröstningar som hölls i Frankrike
och Nederländerna år 2005 förhindrade
fördraget att träda i kraft, och därför
beslutade man att ta lite tid för eftertanke i frågan.
Finland avbröt den passiva betänketiden under
sitt ordförandeskap hösten 2006 och förde konfidentiella
diskussioner om fördragsreformen med de andra medlemsstaterna
och med unionens institutioner. Under diskussionerna framgick det
tydligt att medlemsstaterna ville bevara största delen
av innehållet i det konstitutionella fördraget,
men att man skulle bli tvungen att ändra på formen.
Tyskland fortsatte diskussionerna med medlemsländerna,
och i slutet av Tysklands ordförandeskap i juni 2007 nådde
man samförstånd om det uppdrag som skulle lämnas
till den nya regeringskonferensen.
Uppdraget grundade sig på det konstitutionella fördragets
innehåll, i vilket de ändringar som skulle göras
antecknades noggrant. Regeringskonferensen arbetade utgående
från detta, och slutligt samförstånd
om det framtida fördraget nåddes under ett inofficiellt
möte för stats- och regeringscheferna i oktober.
Den text som hade gått under arbetsnamnet reformfördraget
fick slutligen namnet Lissabonfördraget i enlighet med
den ort där fördraget undertecknades.
Lissabonfördraget uppfyller samma grundläggande
kriterium som det konstitutionella fördraget: det utgör
en klar förbättring i förhållande
till dagsläget, och därför föreslår
statsrådet att det ska ratificeras. De innehållsliga ändringar
i det konstitutionella fördraget som Finland anser vara viktiga
genomförs så gott som till fullo i Lissabonfördraget.
Däremot blev vi tvungna att avstå från
målet om att förenkla det konstitutionella fördragets
form, det vill säga att uppnå en enhetlig text.
I Lissabonfördraget gjordes ändringarna på traditionellt
vis, det vill säga genom att man till vissa delar ändrar
de tidigare fördragen. De tidigare fördragen förblir
i kraft till de delar som inte har ändrats.
I och med Lissabonfördraget blir kompetensfördelningen
mellan unionen och medlemsstaterna klarare, men det kommer inte
att innebära några större innehållsliga
förändringar i jämförelse med
hur det är i dag. Den grundläggande utgångspunkten
av i dag, principen om överförande av befogenheter,
kommer att bestå. Enligt denna princip handlar unionen
inom ramarna för den befogenhet som medlemsstaterna ger.
Den befogenhet som inte har överförts till unionen hör
till medlemsstaterna.
Europeiska unionen blir en enhetlig juridisk person och indelningen
i pelare avskaffas. Beslutsförfarandena blir färre
och förenklas. Som huvudregel tillämpas ett så kallat
vanligt lagstiftningsförfarande som i praktiken motsvarar
dagens medbeslutandeförfarande. Förfarandet innebär
att besluten i rådet fattas med kvalificerad majoritet
och att Europaparlamentet som lagstiftare jämställs
med rådet.
Att ett vanligt lagstiftningsförfarande blir huvudregel
innebär betydande förändringar framför
allt i rättsliga och inrikes frågor, eftersom
den tredje pelaren fram till nu har bestått av mellanstatligt
samarbete där besluten i regel kräver enhällighet.
I jämförelse med det konstitutionella fördraget
innehåller Lissabonfördraget kraftigare bestämmelser
om en nödbroms för rättsliga och inrikes
frågor samt bestämmelser om ett intensivare samarbete,
men dessa preciseringar ändrar inte på de grundläggande
lösningarna.
Också bestämmelserna om den gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitiken bibehölls så att
de till väsentliga delar är de samma som i det
konstitutionella fördraget. De preciseringar som gjorts
i dessa bestämmelser ändrar inte på de grundläggande
lösningar som man gick in för redan i det konstitutionella
fördraget. En förändring som är
betydande med tanke på medborgarnas rättssäkerhet är
det faktum att unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
blir rättsligt bindande från att tidigare ha varit
ett politiskt dokument.
I förhållande till det konstitutionella fördraget infördes
för Storbritanniens och Polens del ett undantagsarrangemang
enligt vilket domstolarna inte kan bedöma hur stadgan om
de grundläggande rättigheterna följs
i dessa länder. Fördraget omfattar också ett
av Finlands långsiktiga mål, nämligen
en bestämmelse om att unionen ska tillträda den
europeiska människorättskonventionen.
Lissabonfördraget medför inga förändringar
i det konstitutionella fördragets institutionella ram som
ger unionen två nya aktörer på hög
nivå. Europeiska rådet blir en institution som
fattar juridiskt bindande beslut, och ordförandeskapet
i rådet övergår från stats-
och regeringschefen i det aktuella ordförandelandet på en
permanent ordförande som utses särskilt. Den permanenta
ordföranden utses för två och ett halvt år
och kan omväljas en gång.
Den andra nya aktören är den höga
representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken
som blir ordförande för rådet (yttre
förbindelser), till skillnad från tidigare då ordförandeskapet
innehades av utrikesministern för det aktuella ordförandelandet.
Den höga representantens uppgift är densamma som
den uppgift som anges i det konstitutionella fördraget,
endast titeln byts ut från utrikesminister till hög
representant. Den höga representanten har så att
säga två hattar, eftersom personen samtidigt är
kommissionens vice ordförande och väljs, i likhet
med de andra kommissionärerna, för fem år.
Somliga har beskrivit situationen som sådan att vederbörande
har ytterligare en tredje hatt i egenskap av den egna statens medborgare
i kommissionen.
Den institutionella ramen inbegrep också en minskning
av antalet medlemmar i kommissionen så att alla medlemsstater
inte har en egen kommissionär. I kommissionen finns under
en och samma tid en medborgare från två tredjedelar
av medlemsstaterna, medan en tredjedel står utanför.
Europeiska rådet kan med ett enhälligt beslut ändra
beslutet om antalet kommissionärer. Medlemsstaterna är
i jämlik ställning när det gäller
rotationen bland kommissionärerna, oberoende av staternas
storlek. Denna minskning gäller dock inte ännu
nästa kommission, som väljs år 2009,
utan förfarandet börjar tillämpas först år
2014.
Lissabonfördraget uppfyller de viktigaste av Finlands
förhandlingsmål och är ett godtagbart helhetspaket
som innebär en förbättring i jämförelse
med dagsläget. Till sin juridiska form är fördraget
en internationell överenskommelse liksom det konstitutionella
fördraget, trots namnet. Fördraget har inslag
som går i såväl förbundsstatlig
som mellanstatlig riktning, men min bedömning av helheten är
att fördraget bevarar unionens innersta väsen
och dess egna sui generis-entitet, som varken är en förbundsstat
eller ett mellanstatligt förbund. Det är bäst
att kalla den Europeiska unionen.
Lissabonfördraget ger Europeiska unionen en möjlighet
att i linje med Finlands och många andra medlemsstaters
mål bli en union där beslutsfattandet sker effektivare än
förr och som är internationellt mer handlingskraftig.
Fördraget ger bättre förutsättningar
för en effektivare och mer enhetlig verksamhet och de reformer
fördraget medför hjälper unionen att
få starkare legitimitet i förhållande
till medborgarna. Det ligger därför i både
unionens gemensamma och i Finlands nationella intresse att Lissabonfördraget träder
i kraft och därför föreslår
regeringen för riksdagen att det ratificeras. Lissabonfördraget har
redan ratificerats av Frankrike, Ungern, Slovenien, Malta, Rumänien
och Bulgarien. Irland är det enda land som ordnar en folkomröstning
i frågan i juni.
De möjligheter som Lissabonfördraget erbjuder
garanterar ändå inte att unionen börjar
fungera effektivare och konsekventare eller att dess legitimitet ökar
i medborgarnas ögon. Det behövs också politisk
vilja att utnyttja dessa nya möjligheter. Finland kommer
för sin del att medverka till att denna politiska vilja
finns.
Inom den närmaste framtiden behövs politisk vilja åtminstone
för att reformerna av fördragets institutionella
ram kan genomföras och fås att fungera på bästa
möjliga sätt såväl när
det gäller unionens effektivitet som dess legitimitet.
Finland kommer att vara aktivt i de frågor som gäller
ett gott verkställande av fördraget, och beredningen
av detta har inletts inom statsrådet. Även om
processen med att ratificera fördraget ännu inte är
avslutad är det klokt att redan nu blicka framåt
och förbereda sig för framtiden.
Speciellt stora utmaningar för verkställigheten
innebär de nya aktörer på hög
nivå som införs i och med Lissabonfördraget:
Europeiska rådets permanenta ordförande och höga
representant. För att de nya aktörerna ska kunna
vara effektiva krävs att deras arbetsbeskrivning och inbördes
arbetsfördelning är tydlig. Bestämmelserna
i Lissabonfördraget ger inte svar på alla praktiska
frågor om arbetsfördelningen. Dessutom bör
man fastställa i vilket förhållande de
nya aktörerna står till kommissionens ordförande
och till statsministern och utrikesministern i det aktuella ordförandelandet.
De första befattningshavarna får inte i alltför
hög grad påverka arbetsbeskrivningen.
Det är viktigt att finna rätt balans, arbetsfördelning
och samarbetsförhållanden för att det nya
systemet ska fungera effektivt. Detta är viktigt också för
att de nya och gamla organen i Bryssel inte ska fjärma
sig från medlemsstaterna, och för att medlemsstaterna
inte ska fjärma sig från unionen. Ett fjärmande
skulle minska medlemsstaternas och medborgarnas känsla
av samhörighet med unionen och eventuellt försvaga
unionens legitimitet i medborgarnas ögon. En viktig anledning
till att verkställandet genomförs omsorgsfullt är
ledningen och koordineringen av rådets arbete.
I arbetsfördelningen mellan Europeiska rådets
permanenta ordförande och höga representant finns
likheter särskilt när det gäller att
representera unionen i frågor som gäller den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Till uppgifterna för
Europeiska rådets permanenta ordförande hör
enligt Lissabonfördraget att på sin nivå och
i denna egenskap representera unionen utåt i de frågor
som omfattas av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Denna representationsuppgift begränsar dock inte de befogenheter
som har tilldelats unionens höga representant och som gäller
att leda den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
och representera unionen i dessa frågor. Kommissionen bär
det allmänna ansvaret för att företräda
unionen i andra utrikes frågor.
Jag tror att man kommer att finna en naturlig arbetsfördelning
mellan dessa två aktörer. Till den höga
representantens uppgifter hör den egentliga ledarrollen
och att aktivt representera unionen i de frågor som gäller
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som
kommer upp på den internationella gemenskapens agenda.
Det är viktigt för Finland att den höga
representanten får en stark roll. Detta stärker
samtidigt unionens gemenskapsdrag. Samarbetet mellan kommissionens
ordförande och den höga representanten måste
också fungera smidigt.
Europeiska rådets permanenta ordförande ska ha
en naturlig roll när det gäller att representera unionen
utåt på den allra högsta nivån,
dvs. med stats- och regeringscheferna i tredjeland såväl
bilateralt som i toppmöten med tredjeländer. Ordföranden
kan vid sammanträdena lyfta fram stora politiska frågor
som Europeiska rådet har dragit upp riktlinjer för,
såsom klimatförändringen eller energisäkerheten.
I uppgiften och arbetet som ordförande för Europeiska
rådet kan betoningen bli på framhävandet
av EU:s politiska tyngdpunkter.
Arbetsfördelningen mellan de nya aktörerna och
deras förhållande till det aktuella ordförandelandet är
viktiga i synnerhet med tanke på den allmänna
ledningen och koordineringen av rådets arbete. Det har
redan i det nuvarande systemet varit en utmaning att koordinera
rådets arbete och föra ärenden från
rådet till Europeiska rådet eftersom alla rådskonstellationer
och de beredningsorgan som lyder under dem samt Europeiska rådet
arbetar under ledning av det aktuella ordförandelandet.
Skötandet av dessa uppgifter blir en allt större
utmaning då ordförandeskapet i Europeiska rådet
och rådet (yttre förbindelser) inte längre
sköts av det aktuella ordförandelandet men de övriga
konstellationerna kvarstår hos ordförandelandet.
Den roll som rådet (allmänna frågor)
har framhävs, men det behövs också i övrigt
ett nära samarbete mellan de nya aktörerna och
det aktuella ordförandelandet. Det aktuella ordförandelandet har även
efter det att Lissabonfördraget trätt i kraft
en central roll i unionens verksamhet, såväl när
det gäller sakinnehållet som den allmänna ledningen
och koordineringen av verksamheten.
Verkställigheten av Lissabonfördraget är
förknippat med många stora frågor och
förändringar. Även om processen med att
ratificera fördraget ännu inte är avslutad är
det nödvändigt att vi så småningom
börja rikta in oss på verkställigheten.
Om det i Finland tog knappt åtta månader att slå samman
två ministerier kan man inte förmoda att det går
på ett par månader att bygga upp en europeisk
avdelning för yttre åtgärder.
Det nya fördraget och dess verkställighet
samt en utvidgad union med 27 medlemsstater ställer nya
krav på Finlands inflytande i unionen. Det blir allt viktigare
att aktivt kunna förutse på vilka nivåer
inflytande behövs. På grund av ärendets omfattning
och betydelse ger statsrådet under senhösten en
redogörelse som gäller verkställigheten
av Lissabonfördraget och den nya situationen i unionen
om fördraget ratificeras överallt i Europa. Jag
kan säga att Finlands utmaning är att bli medvetet
om Europaparlamentets roll och dess inverkan på beslutsfattandet
i unionen. Det innebär oundvikligen ökade krav
på systemet i ett land av vår storlek.