Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Framför er har ni nu en redogörelse som återger regeringens fasta gemensamma uppfattning om de stora linjerna i Finlands EU-politik.

I redogörelsen behandlas EU-medlemskapets betydelse för Finland samt definieras de grundläggande riktlinjerna och de viktigaste målen för Finlands EU-politik. Samtidigt granskas möjligheterna att utveckla Finlands inflytande i unionen och analyseras Europeiska unionens utveckling.

Valet av prioriteringar konkretiseras i målbilder för 2020-talet, i visioner om hur unionen borde se ut på tjugotalet. Däremot ägnas nuläget med avsikt mindre uppmärksamhet, eftersom man i redogörelsen vill gå in för ett koncentrerat grepp och framförhållning. Genom redogörelsen eftersträvas en ny typ av dialog mellan regeringen, riksdagen och medborgarna. Vår avsikt är att starta en öppen diskussion om substansmålen i vår egen EU-politik och om Finlands påverkan i EU. Riktlinjerna diskuterades intensivt i regeringens EU-ministerutskott och hela statsrådet har förbundit sig vid dem.

Riksdagen har en stark ställning vid behandlingen av Finlands EU-ärenden, en ställning som många parlament i de andra medlemsländerna avundas. Därför hoppas jag att denna redogörelse ska inspirera till en fruktbar debatt också i denna sal. Endast genom gemensamma visioner kan vi uppnå konkreta mål och påverka vårt dagliga liv.

Också tidpunkten för denna redogörelse är lämplig. I början av juni hålls Europaparlamentsval, och efter det utses en ny kommission för unionen. Samtidigt försöker man finna en lösning i fråga om Lissabonfördraget. För att inte tala om den ekonomiska kris som drabbat världsekonomin och som ökar de europeiska ländernas ömsesidiga beroende och ytterligare understryker behovet av samarbete.

Finlands prioriteringar i EU är: 1. medborgarnas Europa, 2. ett framgångsrikt Europa och 3. globalt ledarskap.

I all påverkan måste man komma ihåg att Europeiska unionen i första hand finns till för sina medborgare och att dess legitimitet kommer från medborgarna i unionens medlemsländer. Vi har alla konkret nytta av EU bl.a. genom att unionen stöder den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, underlättar rörligheten, försvarar våra grundläggande rättigheter och arbetar för att dämpa klimatförändringen. Därför ska unionen i allt högre grad ses som ett politiskt rum som rör medborgarna. EU:s medborgare bör ha möjlighet att påverka unionen direkt genom den nationella regeringen och det nationella parlamentet, men också genom Europaparlamentet och genom att delta i unionens verksamhet via det civila samhället.

Det mest konkreta uttrycket för medborgarnas Europa är arbetskraftens fria rörlighet inom EU. Detta är en bra början, som dock är alltför snäv för att tjäna som utgångspunkt. Unionen måste vidta kraftåtgärder för att undanröja faktiska hinder för människors fria rörlighet. Dessa frågor gäller, enligt regeringens uppfattning, bland annat samordningen av den sociala tryggheten, en breddning av serviceutbudet och tryggande av pensionsrättigheterna

Regeringens målbild för 2020-talet är att unionsmedborgaren lika enkelt ska kunna flytta från ett medlemsland till ett annat som inom landet. EU är ett lockande område för arbetskraftsinvandring och unionen har ett asylsystem som är så enhetligt som möjligt och som garanterar internationellt skydd för de behövande.

Unionen måste också ha en stark social dimension. Vårt mål är en union där man slår vakt om de grundläggande välfärdskraven och om spelreglerna på arbetsmarknaden.

Den ekonomiska kris som drabbat oss med hela sin tyngd har gjort den gamla kontinentens länder och oss finländare medvetna om hur beroende vi är av världsekonomin. Finländarnas välfärd är tyvärr direkt bunden till det som sker eller skedde på Wall Street.

Om man försöker finna något positivt i krisen, så kan man konstatera att EU nu har visat sin handlingsförmåga och kraft. De beslut som tillsammans med europeiska kolleger har fattats om bl.a. tryggandet av banksystemet och koordineringen av stimulansåtgärderna är ett ypperligt bevis på att unionen — om den politiska viljan finns — agerar fokuserat och snabbt t.o.m. utan juridisk behörighet. En annan lärdom är att de europeiska ländernas samarbete i kristider är ännu mer nödvändigt än i normalförhållanden.

Att upprätthålla och förbättra den globala konkurrenskraften i vår världsdel är en av unionens viktigaste uppgifter — rentav dess allra viktigaste uppgift — också i framtiden. För att vi ska klara oss i samma race som de framväxande ekonomierna krävs det ett starkt politiskt engagemang för den inre marknaden och strukturella reformer — i annat fall blir vi stående på startlinjen.

Den gemensamma valutan hör till de stora EU-framgångarna och är den viktigaste integrationsfördjupningen under den tid Finland varit EU-medlem. Valutan har underlättat de ekonomiska kontakterna och främjat unionens grundläggande syfte, nämligen den europeiska integrationen. För oss som har en liten och öppen ekonomi har euron inneburit stabilitet och välstånd. Man kan därför fråga eurokritikerna var vi skulle vara nu om vi inte hade den gemensamma valutan. Vårt mål är att euron ska fungera inom hela unionen. Detta skulle eliminera den osäkerhet som kursskillnaderna inom vårt ekonomiska område medför.

EU:s konkurrenskraft bygger också i framtiden på hög kompetens. Europas välfärd kan inte bygga enbart på råvaror eller industriprodukter, utan den måste baseras också på kunskap och kompetens. Målet måste vara kraftiga satsningar på FoU och i synnerhet på marknadsförhållanden som inspirerar till nya innovationer. I tankesmedjorna är ett plus ett mer än två — där har vi det berömda europeiska mervärdet!

Vår målbild för 2020-talet är att de sista hindren på EU:s inre marknad har avskaffats och att den inre marknaden utgör en sporrande ekonomisk verksamhetsmiljö vars normer också tilllämpas utanför EU. Europa är världens ledande kompetensområde och hör till de bästa i världen inom grundläggande forskning och när det gäller att tillämpa kunskap kommersiellt och samhälleligt.

Jordbrukspolitiken har allt sedan starten varit ett av fundamenten för den europeiska integrationen och detsamma kommer att gälla också i framtiden. Utan gemensamt överenskomna spelregler och stödpolitik skulle den europeiska livsmedelsmarknaden inte fungera. Å andra sidan finns det alltjämt mycket som bör utvecklas inom unionens jordbrukspolitik. Den måste stödja en livskraftig landsbygd och en mångsidig och högklassig produktion. Konsumenterna och jordbrukarna måste ha möjlighet att välja GMO-fria produkter. Onödig byråkrati måste avskaffas. Regeringens målbild för 2020-talet är att Finland utgör ett enda stödområde till följd av en reformerad "grönare" gemensam jordbrukspolitik.

Regional- och strukturpolitiken är en annan stor stödform i unionen, och denna politik har av tradition varit ett uttryck för ömsesidig solidaritet inom EU. Den grundläggande tanken inom regional- och strukturpolitiken ska också i framtiden vara att stödja unionens fattigaste regioner och regionerna med bestående ogynnsamma förhållanden.

Finland är ett exceptionellt land. Vi har allt sedan förhandlingarna om medlemskap lyckats vinna förståelse för våra särdrag — de långa avstånden, den glesa bebyggelsen och de nordliga förhållandena. Regional- och strukturpolitiken måste utvecklas på ett sätt som beaktar dessa särdrag.

Finland hör för närvarande till unionens nettobetalare. Vårt nettobidrag kommer att öka ytterligare. Den enkla anledningen till detta är att det under de senaste åren har gått bra för oss, rentav bättre än för medlemsländerna i genomsnitt.

Jag har som statsminister svårt att beklaga att vår ekonomiska tillväxt hela tiden har varit kraftigare än i det övriga Europa. Om vårt land å andra sidan skulle bli fattigare och det skulle gå sämre för oss skulle vi "uppnå" en ställning av nettomottagare, men ändå tycker jag inte att en sådan ställning är värd att eftersträva.

Det är viktigt att i synnerhet så här i valtider se till att bevara sinnet för proportioner när man diskuterar nettobidrag. År 2007 betalade Finland ett nettobelopp på 172 miljoner euro till unionen. Samma år betalade Norge 300 miljoner enbart för att få tillträde till unionens gemensamma marknad. De länder som inte tillhör EU får alltså inte utnyttja den gemensamma marknaden bestående av 500 miljoner invånare gratis, utan också dessa länder är tvungna att betala en form av inträdesavgift.

För att göra den i hela Europa pågående tvisten om bidragsandelarna mer sansad framför regeringen som sin målbild att unionens utgifter bör finansieras i förhållande till medlemsstaternas förmögenhetsnivå och att det bör finns ett för alla medlemsländer gemensamt tak för nettobidraget.

Medlemskapet i Europeiska unionen har omdefinierat Finlands ställning i Europa och även globalt. Den europeiska integrationen är alltjämt ett projekt som stöder freden och stabiliteten i Europa. I fråga om utvidgningen av unionen är Finlands linje klar: unionens dörrar står öppna för de ansökarländer som uppfyller medlemskapsvillkoren. Unionen har utmärkta instrument för att påverka utvecklingen både i sina närområden och globalt sett. Det gäller bara att kunna utnyttja dessa instrument effektivt och konsekvent.

För Finlands del ger den utrikespolitik som förs genom EU en möjlighet att få hela EU att ställa sig bakom främjandet av frågor som är viktiga för oss. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör utvecklas ytterligare. Likaså faller det sig naturligt att EU utvecklar sin militära kapacitet, eftersom unionen är en nära gemenskap där medlemsländerna stöder varandra.

I vår målbild för 2020-talet är EU en sammansvetsad global aktör som talar med en röst i alla viktiga världspolitiska frågor. Samtidigt är vårt mål att EU ska ha en enhetlig representation inom internationella organisationer och en egen plats i FN:s säkerhetsråd.

Trots de rådande populistiska tankegångarna och statistikförvrängarnas kalkyler vill jag hävda att Finland, oberoende av vilka mätare som tillämpas, har haft betydande nytta av EU-medlemskapet. Medlemskapet har fört med sig bl.a. en snabbare ekonomisk tillväxt och penningpolitisk stabilitet samt inflytande och säkerhet. EU ger oss även en viktig kanal för att skapa gemensam politik och påverka centrala globala utmaningar. Som EU-medlem har Finland större inflytande än någonsin tidigare under sin historia.

Vi har nytta av en stark och funktionsduglig union, men samtidigt ska EU vara trovärdig i medborgarnas ögon. Bästa sättet att främja detta förtroende är unionens förmåga att lösa problem som berör medborgarna.

Under hela sitt medlemskap har Finland funnits i centrum av EU, och det är vår rätta plats. Som ett utvecklat land har vi nytta av att EU utvecklas och skapar gemensamma standarder och spelregler. Vi är en aktiv unionsmedlem, som vill förbättra den gemensamma politiken och fördjupa integrationen.

Finlands EU-politik grundar sig på konstruktiv, gemensam och konsekvent påverkan. Då vi har viktiga egna intressen att se till, klarar vi det bra. Ett konstruktivt medlemsland får lättare igenom sina mål.

I redogörelsen konstateras vidare att det är av stor vikt för vårt inflytande att landets EU-politik har en klart identifierbar ledning. Enligt Finlands grundlag hör hela EU-politiken till statsrådets uppgifter. Riktlinjerna för EU-politiken bereds tillsammans med riksdagen. Statsrådet svarar för genomförandet av EU-politiken och statsministern leder EU-politiken.

Med lyckad framförhållning, effektivt lobbande och goda argument kan även små medlemsländer ha ett större inflytande i unionen än deras relativa storlek skulle förutsätta. Vi har agerat framgångsrikt på dessa punkter, och det är viktigt att vi också i fortsättningen kan påverka unionen i klart högre grad än vårt lands relativa storlek ger vid handen.

Naturligtvis har Finland sina särskilda intressen, och dessa identifieras också i statsrådets redogörelse. Genom att finnas med i EU:s centrum och samtidigt på ett konstruktivt sätt delta i utvecklandet av EU tryggar vi möjligheterna att se till att också våra egna förhållanden uppmärksammas.

Ur ett inflytandeperspektiv är det omöjligt att skilja EU-politiken från den nationella politiken. Finlands och Europas intressen sammanfaller ofta. Den inhemska politiken och EU-politiken bildar en helhet — den ena kan inte lyckas utan den andras medverkan.

EU är inte något som bara sker, utan EU är något vi skapar. Som ett konstruktivt land vill vi bidra till den europeiska kakans tillväxt, snarare än slåss för att själva få en så stor kakbit som möjligt.