Omsorgsminister Paula Risikko (översättning): Det privata sjukhus som ägs av Reumastiftelsen har gått i konkurs och dess verksamhet har upphört. Sjukhuset har i många år varit en uppskattad vårdplats i synnerhet för barn med reumatiska sjukdomar och det har erbjudit multiprofessionell vård och rehabilitering. Under en lång tid var sjukhuset, även internationellt sett, en föregångare i behandlingen av ledgångsreumatism.

När en fungerande vårdrelation avslutas orsakar det alltid sorg och oro. Patienterna och deras anhöriga har varit oroliga för hur vården ska fortsätta. Att verksamheten lagts ner är mycket ledsamt också för sjukhusets personal som har skött patienterna exemplariskt med god yrkeskunskap. Det faktum att närmare 300 arbetsplatser går förlorade är ett hårt slag för Heinola, som under den senaste tiden även i övrigt har haft det svårt.

De ekonomiska svårigheter som Reumastiftelsens sjukhus hade berodde till stor del på att reumatikervården utvecklats. Detta har möjliggjort en framgångsrik reumatikervård vid centralsjukhus och universitetssjukhus. Utvecklingen av läkemedelsbehandlingen har minskat behovet av långvarig sjukhusvård och i synnerhet behovet av reumakirurgi. Till följd av detta minskade kommunernas och sjukvårdsdistriktens beställningar till Reumastiftelsens sjukhus. Bokslutet för Reumastiftelsens sjukhus har därför uppvisat underskott under många år. Det minskade antalet beställningar kunde inte kompenseras av tjänster som medicinsk rehabilitering och rehabiliteringsvård. Utöver Reumastiftelsens sjukhus är det även många andra vårdinstitutioner som konkurrerar om dessa och som har klarat sig bra i Folkpensionsanstaltens anbudsförfarande.

Social- och hälsovårdsministeriet fick vetskap om den försvårade ekonomiska situationen för Reumastiftelsens sjukhus vid ett möte den 21 januari 2010 mellan representanter för ministeriet och Reumastiftelsens sjukhus. Enligt sjukhusets representanter skulle verksamheten, trots det svåra ekonomiska läget, fortsätta åtminstone fram till sommaren 2010 utan några speciella åtgärder. Chefen för ministeriets grupp för hälsotjänster utsågs att omedelbart göra en bedömning av situationen och stå i kontakt med Reumastiftelsens sjukhus.

Av någon anledning gavs i offentligheten i vintras motstridiga uppgifter om sjukhusets ekonomiska situation. Ordföranden för Reumastiftelsens styrelse berättade i slutet av januari att Reumastiftelsens sjukhus fortsätter sin verksamhet åtminstone fram till årets slut. Enligt ordföranden hade sjukhuset inte drabbats av kassakris och samarbetsförhandlingar behövdes inte.

Enligt förordningen om ordnande och centralisering av den högspecialiserade sjukvården 2006 har den krävande specialiserade sjukvården centraliserats till de enheter som har de bästa förutsättningarna att producera ändamålsenlig vård. Social- och hälsovårdsministeriet uppdaterar som bäst förordningen som en del av utvecklandet av arbetsfördelningen inom hälso- och sjukvården. När ministeriet fick vetskap om de ekonomiska svårigheterna vid Reumastiftelsens sjukhus beslutade ministeriet att tidigarelägga beredningen av förordningen om centralisering i synnerhet när det gäller särskilt krävande reumatikervård. Avsikten var att i fråga om centraliseringen av reumatikervården utfärda förordningen under våren.

I tidningarna kunde vi dock den 18 mars läsa att Reumastiftelsens sjukhus går i konkurs redan samma månad. Eftersom representanter för Reumastiftelsens sjukhus i olika sammanhang hade konstaterat att inget omedelbart hot föreligger för sjukhusets verksamhet, kom konkursen och särskilt tidpunkten för konkursen som en överraskning för social- och hälsovårdsministeriet och många andra. När informationen om konkursen kom, vidtogs omedelbart åtgärder för att säkerställa en fortsatt vård och rehabilitering för patienterna vid Reumastiftelsens sjukhus. För patienterna och deras anhöriga var det viktigt att få veta att vården och rehabiliteringen inte äventyras. På social- och hälsovårdsministeriets förfrågan svarade universitetssjukvårdsdistrikten och de övriga sjukvårdsdistrikten att de kan börja vårda barn- och vuxenpatienter med reumatisk sjukdom. Det konstaterades emellertid att vården av patienter med svår barnreumatism måste centraliseras. Utlåtandena från olika reumaspecialistläkarföreningar var inne på samma linje. Till samma slutsats kom också experter från universitetssjukvårdsdistrikten och Reumastiftelsens sjukhus vid sitt gemensamma möte i ministeriet i slutet av mars.

Vid mötet beslutades också om arrangemang för att säkerställa att vården och rehabiliteringen av reumatiker fortsätter. Man kom överens om att Reumastiftelsens sjukhus kontaktar sina patienter brevledes och ger patienten en remiss till det egna sjukvårdsdistriktet. Social- och hälsovårdsministeriet förutsatte också att Reumastiftelsens sjukhus och sjukvårdsdistrikten ordnar rådgivningstjänster för patienterna och deras anhöriga. För ordnandet av fortsatt vård för barnpatienter inrättades med finansiering från ministeriet dessutom en tillfällig samordningsenhet vid Birkalands sjukvårdsdistrikt som hjälper till med ordnandet av fortsatt vård i synnerhet för barnpatienter under 16 år.

Ministeriet kontrollerade med Folkpensionsanstalten att den rehabilitering som beställts fortsätter. Folkpensionsanstalten har skickat brev till alla klienter som skulle rehabiliteras vid Reumastiftelsens sjukhus. Folkpensionsanstalten har lovat meddela om en ny rehabiliteringsplats före utgången av maj 2010. Folkpensionsanstalten köper rehabiliteringstjänster av privata serviceproducenter i enlighet med rehabiliteringslagen. Ersättande tjänster ordnas så fort som möjligt.

Ministeriet har också träffat representanter för Reumaförbundet i Finland. Vid mötet kom man överens om samarbete bl.a. i fråga om informerande, där syftet är att hålla Reumaförbundets stora medlemskår à jour med hur vården och rehabiliteringen ska säkerställas.

Genom dessa åtgärder kan en multiprofessionell vård och rehabilitering av reumatiker säkerställas. Reumatikerna sköts på ett ändamålsenligt sätt som en del av den offentliga hälso- och sjukvården vid centralsjukhus och universitetssjukhus. Även Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsklienter får en ny rehabiliteringsplats.

Vid Reumastiftelsens sjukhus har det också forskats mycket i reumatiska sjukdomar. Av denna anledning och också med tanke på den fortsatta vården av patienter som vårdats tidigare måste man sörja för en långvarig arkivering av journalhandlingar. Det säkerställs att forskningsprojekt kan avslutas och värdefullt material bevaras i samarbete med universitet och sjukvårdsdistrikt med intresse för reumaforskning. Vid Reumastiftelsens sjukhus har det också i betydande grad ordnats praktisk utbildning. Universiteten och yrkeshögskolorna intar en nyckelställning när det gäller att säkerställa utbildningen av experter på reumatiska sjukdomar.

Den särskilt krävande reumatikervården centraliseras till tre kompetenscentrum. För att målen med den specialiserade sjukvården ska kunna nås måste krävande vård centraliseras regionalt och på riksnivå. Centralisering regionalt och på riksnivå behövs särskilt när en sjukdom är sällsynt och behandlingen av sjukdomen kräver högspecialiserat kunnande och högspecialiserad utrustning. Bestämmelser om centralisering på riksnivå av specialiserad sjukvård utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Enligt förordningen från 2006 ska krävande operativ vård av barnreumatism koncentreras till en sådan privat verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården som har tillräckligt varaktiga på vetenskaplig forskning grundade kvalitetsbevis för att bedriva verksamheten i fråga.

När Reumastiftelsens sjukhus, som var privat, gick i konkurs uppstod ett omedelbart behov att uppdatera förordningen till den del den gäller centralisering av vården av barnreumatism. Förordningen om centralisering av reumatikervården utfärdas i maj. Representanter för social- och hälsovårdsministeriet, universitetssjukhusen och specialistläkarföreningarna kom förra veckan överens om en arbetsfördelning när det gäller den centraliserade reumatikervården. Den krävande reumatikervården koncentreras till fem universitetssjukhus. Barn- och vuxenpatienter med reumatiska sjukdomar vårdas inom den offentliga hälso- och sjukvården så att universitetssjukhusen samordnar behandlingshelheten och ansvarar för behandlingen av svåra former av sjukdomen. Särskilt krävande vård centraliseras till tre kompetenscentrum. Helsingfors, Tammerfors och Åbo universitetssjukvårdsdistrikt har meddelat sig vara villiga att vara nationella kompetenscentrum i reumatikervården. En expertgrupp vid Folkpensionsanstalten uppdaterar som bäst kvalitetskraven för individuell rehabilitering för barn och unga med sjukdomar i stöd- och rörelseorganen. Dessa krav påverkar på ett betydande sätt var och hurdan rehabilitering som ordnas i framtiden.

Förekomsten av reumatism hos barn har legat på samma nivå genom åren, sedan början av 1980-talet. Däremot har det blivit ovanligare med svår vuxenreumatism. År 2009 deltog 305 reumatiker som inte fyllt 16 år i den öppna rehabilitering och anstaltsrehabilitering vid Reumastiftelsens sjukhus som Folkpensionsanstalten bekostar. Detta utgör ungefär 15 procent av alla reumatiker under 16 år. Denna vår pågick eller planerades vård för cirka 2 000 vuxna patienter vid Reumastiftelsens sjukhus. Detta är mindre än 2 procent av alla vuxna reumatiker. Vård hade bokats för 122 barnpatienter, viket utgör cirka 6 procent av alla barn med reumatism. Totalt sett har de rehabiliterings- och vårdperioder som producerats av Reumasjukhuset minskat till ungefär hälften på 2000-talet jämfört med läget på 1970-talet.

Reumastiftelsens sjukhus har under årens lopp utvecklats till en vårdplats där många reumatiker har fått hjälp i sin svåra situation. Antalet patienter har dock minskat avsevärt under de senaste åren eftersom sjukvårdsdistrikten till följd av utvecklade behandlingsmetoder själva har vårdat reumatiker inom det egna distriktet. En vårdplats som sjukvårdsdistriktet ordnar ligger dessutom ofta närmare patientens hem än Reumastiftelsens sjukhus.

Den andra huvudsakliga orsaken till att Reumastiftelsens sjukhus gick i konkurs var att det inte klarade sig i Folkpensionsanstaltens anbudsförfarande för rehabiliteringen. Andra privata producenter rehabiliterar en större del än tidigare av dem som får rehabilitering via Folkpensionsanstalten. Det har gjorts försök att ersätta patientbortfallet med andra hälsovårdstjänster. Sedan vårdgarantin trädde i kraft har sjukhuset varit med och kortat operationsköerna. Detta har ändå inte blivit någon bestående inkomstkälla för sjukhuset.

Den 21 januari 2010 lade Reumastiftelsens sjukhus fram en plan för social- och hälsovårdsministeriet för hur sjukhusets fortsatta verksamhet ska tryggas. Ministeriet har utvärderat planens medicinska, ekonomiska och juridiska förutsättningar. I planen föreslogs bland annat en lagändring som skulle ge reumatiker möjlighet att fritt välja en vårdplats vid Reumasjukhuset, det vill säga inom den privata sektorn men med offentliga medel. En sådan bestämmelse är inte möjlig. Det understöd på 2 miljoner euro som ingick i planen hade inte varit någon hållbar lösning. Det fanns inga utsikter för att beställningen på tjänster skulle öka och föra med sig ekonomiska förutsättningar för fortsatt verksamhet. Inget tydde heller på att Folkpensionsanstalten på nytt skulle bli en stor kund hos sjukhuset. Av dessa orsaker fann regeringen det inte ändamålsenligt att stödja Reumastiftelsens sjukhus med ett separat anslag finansierat med skattemedel.

Staten stöder företagande på många sätt. Företagen kan få understöd på särskilda villkor för exempelvis investeringar, personalutbildning och utveckling av verksamheten. Den plan som Reumastiftelsens sjukhus lade fram innehöll inga element som hade motiverat understöd. Det är ytterligare skäl att påpeka att statsstöd inte kan beviljas för att upprätthålla förlustbringande företagsverksamhet.

Frågan om Folkpensionsanstaltens roll i den verksamhet som Reumastiftelsens sjukhus bedriver har kommit upp i flera sammanhang. Folkpensionsanstalten är en offentligrättslig inrättning som fattar självständiga beslut och övervakas av fullmäktige som väljs av riksdagen. Regeringen saknar behörighet att ingripa i eller påverka anstaltens beslut vid verkställandet av bestämmelser. Folkpensionsanstalten har dessutom bidragit till Reumastiftelsens grundkapital och är således en av stiftelsens grundare. Reumastiftelsen är dock en självständig juridisk person, som verkar i enlighet med lagen om stiftelser och sina stadgar. Folkpensionsanstalten har ingen rätt att få uppgifter om stiftelsens förvaltning och verksamhet, och därför kan den inte heller ingripa i stiftelsens verksamhet. Folkpensionsanstalten skaffar rehabiliteringstjänster genom att konkurrensutsätta dem i enlighet med lagen om offentlig upphandling. Reumastiftelsens sjukhus har deltagit i Folkpensionsanstaltens anbudsförfarande. Till följd av den förändrade konkurrenssituationen, Europeiska gemenskapernas bestämmelser om statligt stöd och den nya upphandlingslagstiftningen har Folkpensionsanstalten efter 2006 inte längre beviljat Reumastiftelsen understöd för grundlig förbättring eller driftsbidrag.

Statsmakten ska se till att medborgarna får adekvata hälsovårds- och rehabiliteringstjänster. Det är kommunerna och sjukvårdsdistrikten som är ansvariga för dessa tjänster. De producerar dem själva eller köper dem av andra offentliga eller privata producenter. Privata tjänsteproducenter spelar en egen viktig roll inom hälso- och sjukvården. Det allmänna ska ändå inte upprätthålla privat serviceproduktion på ett konstgjort sätt med skattemedel.

Patienterna får inte heller lämnas vind för våg om en privat tjänsteproducent lägger ner sin verksamhet eller ändrar den väsentligt. Konkursen vid Reumastiftelsens sjukhus lärde oss att det inte får komma som någon överraskning att verksamhet läggs ner. Samtidigt som social- och hälsovårdsministeriet har tryggat den fortsatta vården av reumatiker bedömer man vid ministeriet hur problem med vården av patienter ska kunna undvikas i fortsättningen när en privat producent överraskande lägger ner eller ändrar sin verksamhet. Lyckligtvis har det gått bra i fallet med Reumastiftelsens sjukhus.

Det är förståeligt att man inte brukar underrätta om konkurser i förväg, men i det aktuella fallet hade det funnits mer än goda skäl att göra så - nämligen tryggandet av patienternas fortsatta vård i god tid. Den högkompetenta och engagerade personalen hade också förtjänat att få veta om konkursen lite tidigare. Deras oro är flerfaldig: oron för patienterna och oron för den egna utkomsten.

Att Reumastiftelsens sjukhus gick i konkurs var ett hårt slag också för Heinola stad. Arbets- och näringsministeriet har tillsammans med andra aktörer utformat en modell som med gott resultat har tillämpats vid plötsliga omstruktureringar på en ort. Denna modell kan utnyttjas också när man efter konkursen vid Reumastiftelsens sjukhus försöker hitta ny användning för sjukhuslokalerna. Heinolaregionen förklarades 2008 som ett område med akuta strukturomvandlingsproblem. Regionen har denna status ända till utgången av detta år. Inom de närmaste veckorna beslutar statsrådet om en förlängning av tiden till utgången av 2011. Heinola stad och arbets- och näringsförvaltningen är redo att vara med och finansiera genomförandet av modellen. För att projektet ska framskrida måste dock även konkursboet för Reumastiftelsens sjukhus delta med finansiering. Hittills har konkursboet inte varit redo för detta.

Slutligen, en av det allmännas viktigaste uppgifter är att tillhandahålla medborgarna god och adekvat hälsovård. Värdet på ett välfärdssamhälle bestäms i synnerhet utifrån hur det tar hand om sina svaga och sjuka. När det privata Reumastiftelsens sjukhus gick i konkurs agerade regeringen på det sätt som varje god regering bör agera. Man förmår också framöver ta hand om medborgarna även när omständigheterna förändras snabbt och oväntat. Fortsättningen är tryggad inom den specialiserade sjukvården och rehabiliteringen för reumatiker. Högklassig vård ordnas inom ramen för den offentliga hälso- och sjukvården vid centralsjukhus och universitetssjukhus. På så sätt kan patienterna och deras anhöriga förlita sig på att de får god och adekvat vård också i fortsättningen, även om en privat vårdinrättning har lagt ner sin verksamhet.

Avslutningsvis en sammanfattning: Den fortsatta vården och rehabiliteringen av patienterna vid Reumastiftelsens sjukhus är tryggad. Genom att centralisera krävande och särskilt krävande vård kan man garantera tillgången på tjänster, tjänsternas kvalitet, patientsäkerheten och kontrollen över kostnaderna.