Utrikeshandels- och utvecklingsminister Paula Lehtomäki (översättning): Det finländska utvecklingssamarbetet fyller i år 40 år. Tema för en interpellation torde 40-åringen inte tidigare ha varit — även i det hänseendet är detta år historiskt ur utvecklingspolitisk synvinkel.

Flodvågskatastrofen i Asien har utan tvekan ökat intresset för utvecklingsfrågor, men temat är i år även i övrigt mycket aktuellt. Statscheferna sammanträder i höst för att granska de senaste årens framsteg för att uppnå målen i FN:s millenniedeklaration. För fem år sedan åtog sig världen bland annat att halvera den extrema fattigdomen före år 2015.

Vi har tio år på oss att halvera fattigdomen och uppnå de övriga målen, men målsättningen känns delvis svår att uppnå. Framför allt i Ost- och SydAsien har framstegen för att uppnå millenniemålen varit snabba, medan Afrika söder om Sahara har halkat efter betydligt. I Latinamerika, Mellanöstern och Nordafrika har resultaten varierat, men de räcker inte till för att målen skall uppnås före år 2015. Granskat per mål har man — förutom för Afrika — gjort framsteg i fråga om hunger, rent dricksvatten, utbildning för barn och barndödlighet. Däremot är situationen fortfarande mycket dålig i fråga om mödradödligheten, hiv/aids och övriga smittsamma sjukdomar, jämställdheten mellan könen och miljöskyddet.

Trots att hela världen erkänner biståndsbehovet, behövs fortfarande allt kraftigare mångsidigt engagemang och långsiktigt arbete för att åstadkomma förändringar. Finland bär sin egen andel av detta globala gemensamma ansvar. Att finna sin egen plats betyder bland annat att vi inser vårt lands relativa fördelar och kunskaper i relation till övriga biståndsgivare och att vi koncentrerar vårt bistånd i fråga om såväl val av länder som sektorer.

Vi söker i allt högre grad innehåll för vår egen verksamhet i begreppet finländskt mervärde — vilka är de specialkunskaper som just vi kan erbjuda som en del av det internationella samfundet. Ett sådant mervärde grundar sig på våra egna historiska erfarenheter samt på våra specialkunskaper inom vissa verksamhetsområden. Den ökade verkningsgrad som vi eftersträvar genom att centrera biståndet innebär att vi inte deltar överallt utan fokuserar vårt deltagande djärvare än tidigare.

Den utvecklingspolitiska diskussionen begränsar sig ofta närmast till frågan om pengar. Detta utgör även kärnan i interpellationen. Regeringen studerar uppnåendet av utvecklingsmålen ur ett vidare utvecklingspolitiskt perspektiv. Det behövs framför allt en till sina utvecklingsverkningar konsekvent verksamhet inom olika politikområden. I enlighet med det utvecklingspolitiska programmet agerar regeringen konsekvent för att förbättra utvecklingsländernas ställning inom såväl säkerhetspolitiken och människorättspolitiken som handelspolitiken.

Vid sidan av utvecklingsfinansieringens tillräcklighet är en kontrollerad integration av utvecklingsländerna i världsekonomin ett viktigt mål. Därför har utvecklingsländernas intressen tagits upp för att stanna på den handelspolitiska agendan, bland annat inom Wto. Regeringens målsättning är bland annat att arbeta för att utvecklingsländernas särskilda behov skall beaktas i samband med Wto:s Doharunda genom att man främjar beviljandet av exaktare, effektivare och mera funktionella särskilda förmåner för utvecklingsländerna än tidigare.

Finland bär sitt internationella ansvar som en del av det globala samfundet. Man kan på goda grunder hävda att den nuvarande regeringen har tagit ett mera målmedvetet grepp om utvecklingspolitiken än sina föregångare, även när det gäller att höja anslagen för utvecklingssamarbete. Regeringen inriktar utvecklingssamarbetsresurser särskilt på de allra fattigaste länderna och Afrika söder om Sahara.

På basis av de beslut som redan fattats kommer utvecklingssamarbetsanslagen under regeringsperioden att öka med sammanlagt cirka 218 miljoner euro. Jämfört med tidigare regeringar har utvecklingssamarbetsanslagens årliga tillväxt under denna regering varit snabbare än någonsin sedan depressionen på 1990-talet. Även om man beaktar det förändrade penningvärdet har ökningstakten i pengar räknat varit mer än dubbelt så snabb som under de två tidigare regeringsperioderna.

Planeringen av utvecklingspolitiken har blivit mera förutsägbar, eftersom regeringen för första gången har bundit ökningen av utvecklingssamarbetsanslagen under valperioden till ett visst belopp. Även stegen mot målnivån på 0,7 procent framskrider under den nuvarande regeringsperioden snabbare än under dess föregångares tid. Den snabba bnp-tillväxten — som vi alla naturligtvis är glada över — innebär emellertid att en målsättning som är bunden till en viss procent blir ännu svårare att uppnå än tidigare. De internationella åtagandena har bundits till procentandelar, eftersom det är den enda mätare som beaktar olika stora nationalekonomiers betalningsförmåga.

I fråga om sina utvecklingssamarbetsanslag är Finland för närvarande nära EU:s medeltal. EU:s 15 så kallade gamla medlemsstater gav enligt förhandsuppgifter 0,36 procent av sin bni i utvecklingsbistånd i fjol. Nivån i Finland var 0,35 procent. Fyra EU-länder har hittills uppnått målsättningen 0,7 procent. Diskussionen om utvecklingssamarbetsanslagens nivå är livlig på olika håll inom EU. En förbättrad kvalitet på biståndet är även en central fråga inom EU:s utvecklingspolitik under förberedelserna inför millenniekonferensen i höst.

Redan under den närmaste framtiden kommer kommissionens förslag till delmål för ökningen av det offentliga utvecklingsbiståndet (oda) att tas upp för behandling. Enligt dessa delmål skall de gamla medlemsstaterna förbinda sig att uppnå en nivå på minst 0,51 procent före år 2010. Finland kommer för sin del att binda sig till ett sådant delmål som regeringen kan fastställa som miniminivå vid planeringen av sitt nästa rambeslut.

I enlighet med regeringsprogrammet eftersträvar regeringen en procentandel på 0,7 procent av bni före år 2010, dock med beaktande av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Rambeslutet 2005—2009 har utarbetats på basis av gällande uppgifter om det ekonomiska läget. I enlighet med detta uppnås en procentandel på 0,48 år 2009. Ökningen har i rambeslutet uttryckts i penningbelopp i stället för i bni-andelar. Detta ökar planeringens förutsebarhet.

Nästa år skall det första rambeslutet som sträcker sig ända till år 2010 fattas. Senast då måste regeringen granska planen för att öka utvecklingssamarbetet när det gäller målsättningen för året i fråga.

Den nuvarande regeringens uppgift är att skapa en sådan innehållsmässig, kvalitetsmässig och administrativ grund som ger en gynnsam jordmån för att även i framtiden öka utvecklingssamarbetsanslagen. Utökade fullmakter att ingå förbindelser inom utvecklingssamarbetet, en koncentration av samarbetet i fråga om länder och sektorer, en övergång till större programhelheter och en ökad beredskap i samarbetsländerna erbjuder de följande regeringarna en möjlighet att kontrollerat öka storleken på samarbetsprogrammen för de enskilda länderna. Förstärkta personalresurser vid utrikesministeriet och vid våra representationer i utvecklingsländerna ger upphov till en personalstyrka som på ett kvalitetsmässigt högtstående sätt kan administrera de kommande årens anslagstillväxt.

Det multilaterala samarbetet erbjuder goda möjligheter att stöda Finlands utvecklingspolitiska målsättningar. Inom FN-systemet har Finland i enlighet med sitt utvecklingspolitiska program redan ökat sin på fleråriga åtaganden baserade icke-öronmärkta finansiering till de viktigaste FN-organisationerna och FN-programmen. Hiv/aids är ett av de områden där det internationella trycket för en snabbt ökad finansiering är betydande. FN-organisationerna erbjuder vid behov goda möjligheter till en snabb och kvalitetsmässigt högtstående kanalisering av stöd.

De ökande anslagen har gjort det möjligt att man vid sidan av det långfristiga arbetet även har kunnat reagera snabbt på plötsliga behov. Då Asienkatastrofens omfattning stod klar åtog sig regeringen att stöda tsunamikatastrofens offer med 50 miljoner euro under tre år. I denna summa ingår såväl det humanitära biståndet som återuppbyggnadsarbetet. Medborgarnas, organisationernas och företagens humanitära biståndsinsats i Asien var betydande.

Det humanitära biståndets budget har inte bundits på förhand och i enlighet med sin natur är det främst avsett för utgifter som orsakas av plötsliga katastrofer. Därför är det alldeles naturligt och korrekt att humanitärt bistånd även används för den förstörelse som flodvågorna orsakat och att man i återuppbyggnadsskedet använder andra utvecklingssamarbetsmedel. Tsunamikatastrofen i Asien var oerhörd i sin våldsamhet, men de världsomspännande utvecklingsutmaningarna är det oaktat flerfaldigt större. De långvariga fattigdomsproblemen i till exempel Afrika fortsätter även efter tsunamin.

Det ser tyvärr ut som om många av världens humanitära kriser fortsätter år efter år. Även därför är det viktigt att regeringen redan i början av januari, i sitt första tilläggsbudgetförslag, åtog sig att öka budgeten för humanitärt bistånd med anledning av tsunamikatastrofen med åtta miljoner euro. De ökande anslagen gör det möjligt att delta i återuppbyggnaden i de tsunamidrabbade områdena utan att man blir tvungen att minska på det stöd som ges till Finlands långvariga samarbetsparter.

I interpellationen hänvisas till problem med skuldskötselprogrammen, till vilkas finansiering regeringen har förbundit sig bland annat i det utvecklingspolitiska programmet. Regeringen anser att ett fullständigt genomförande av Hipc-programmet för de svårt skuldsatta länderna är den primära metoden för att sänka utvecklingsländernas skuldbörda till en hållbar nivå. Finland deltar i finansieringen av Hipc-programmet i enlighet med sin internationellt överenskomna finansieringsandel — 0,6 procent — både år 2005 och år 2006 är finansieringsbesluten för Hipc-fonden 5 miljoner euro.

Regeringen har dessutom nyligen fattat ett beslut om Finlands deltagande i efterskänkningen av Iraks skulder. Internationellt har man kommit överens om att efterskänkningen av skulderna skall följa den så kallade principen om additionalitet, dvs. ske utöver det övriga utvecklingssamarbetet. Detta kommer alltså inte att minska Finlands ansträngningar för att öka de egentliga utvecklingssamarbetsanslagen. Efterskänkningen av skulder kommer att medföra en statistisk topp i vår oda-nivå under de närmaste åren.

På internationell nivå pågår för närvarande en livlig diskussion om nya initiativ för skuldlättnader. Finland deltar aktivt även i denna diskussion och bedömer initiativ bland annat med tanke på deras resultat och risker och den internationella fördelningen av bördan. Enligt regeringens åsikt är Storbritanniens initiativ väl motiverat. Enligt det efterskänks utvecklingsländernas utgifter för skuldskötsel till Internationella valutafonden, Världsbankens Ida och Afrikanska utvecklingsfonden åren 2005—2015. Regeringen överväger inom ramen för den befintliga utvecklingssamarbetsbudgeten ett deltagande i genomförandet av initiativet med samma andel som i Hipc-programmet. Detta förutsätter emellertid att man kommer överens om detaljerna för genomförandet.

Utöver skuldlättnader utvecklas nya former av utvecklingsfinansiering inom den internationella utvecklingspolitiska debatten. De nya finansieringsmekanismerna är värda en granskning om man genom dem kan göra utvecklingsfinansieringen mera "framtung", dvs. få i bruk medel snabbare än tidigare, och om man genom dem får så kallade nya pengar till utvecklingssamarbetet. Det offentliga utvecklingsbiståndet torde emellertid ännu länge utgöra utvecklingsfinansieringens stomme.

Utvecklingsländernas ansvar för sin egen utveckling kan och får inte förbises i detta sammanhang. När det gäller att förbättra situationen i utvecklingsländerna är det inte enbart fråga om hur den övriga världen behandlar dem utan även hur länderna själva sköter sina interna angelägenheter. En god förvaltning, en jämn inkomstfördelning, ett fungerande rättssystem, en miljö som stöder näringslivets utveckling — alla dessa är utvecklingsländernas egna åtgärder genom vilka fattigdomen kan minskas minst lika effektivt som med utomstående hjälp. Utvecklingssamarbetets mål är att stöda utvecklingsländernas egna ansträngningar i enlighet med deras nationella strategier för att minska fattigdomen. Till exempel korruptionsbekämpningen ingår i de diskussioner som Finland för med sina bilaterala partnerländer. Genomdrivandet av mänskliga rättigheter och utveckling har en ömsesidigt förstärkande verkan. Till exempel utbildning för flickor hör till våra människorättspolitiska prioriteringar och är samtidigt en grundläggande förutsättning för samhällsutveckling.

Regeringen fäster även särskild uppmärksamhet vid främjande av en rättvis inkomstfördelning och en ekonomisk tillväxt i utvecklingsländerna som en metod för att avskaffa den extrema fattigdomen i världen. Finland har en exceptionellt gedigen historisk erfarenhet av att utvecklas från ett fattigt jordbruksdominerat land till ett modernt samhälle som har förmått fördela frukterna av den ekonomiska tillväxten på ett demokratiskt sätt som gagnar hela befolkningen. Utrikesministeriet har alldeles nyligen godkänt en handlingsplan på basis av vilken detta mål främjas under 2005—2006 såväl på internationella fora, såsom FN och Världsbanken, som inom det bilaterala utvecklingssamarbetet. I arbetet för att främja den ekonomiska tillväxten och en rättvis inkomstfördelning i utvecklingsländerna strävar man efter att utnyttja erfarenheterna från Finlands egna ekonomiska och sociala utvecklingshistoria.

Regeringen har som målsättning att höja utvecklingssamarbetsnivån som en del av Finlands konsekventa utvecklingspolitik, både i fråga om kvalitet och kvantitet. Genom sin verksamhet skapar regeringen en såväl kvantitetsmässig som kvalitetsmässig grund för att Finland skall fullgöra sitt åtagande att uppnå en utvecklingsfinansieringsnivå på 0,7 procent före år 2010.

Ett ökat utvecklingsbistånd åtnjuter ett starkt stöd både i riksdagen och bland medborgarna. Både riksdagen och det civila samhället har även aktivt tagit ställning till inriktningen av samarbetet och höjningen av dess kvalitet. I samarbete med riksdagen satsar regeringen även framdeles på att stärka Finlands utvecklingspolitiska effektivitet.