Statsminister
Matti Vanhanen (översättning): Finlands säkerhets-
och försvarspolitiska redogörelse, som riksdagen
nu fått för behandling, kan komma att bli den
sista i sitt slag.
Det står klart att man för försvarspolitikens
del även i framtiden kommer att behöva rapporter där
balansen mellan åtgärder och resurser bedöms
på längre sikt. Härefter kommer det att
vara riksdagens uppgift att fastställa de ekonomiska ramarna
för utvecklingen av försvarsmakten för längre
perioder än en valperiod.
Vi måste dock i fortsättningen överväga
om det i fråga om den allmänna säkerhetspolitiken vore
skäl att utveckla förfarandet med redogörelser
så att det blir mera flexibelt och bättre lever med
sin tid. Fyra år är en lång tid, och
snabba förändringar och deras oförutsebarhet är
kännetecknande för säkerhetsmiljöns
utveckling. Den aktuella redogörelsen påverkades
av såväl konflikten i Georgien som den globala
ekonomiska krisen, som inföll under den tid då redogörelsen
utarbetades. Såsom jag också tidigare konstaterat,
kan vi inte utgå ifrån att redogörelsen
ska vara en trossats huggen i sten som inte förändras
trots stora omvälvningar i världen omkring oss.
Redogörelsen drar upp riktlinjerna för Finlands
säkerhets- och försvarspolitik, men såväl regeringen
som riksdagen bör vara vaksamma och agera snabbt om situationen
så kräver. Regelbundna säkerhetspolitiska
diskussioner kan även genomföras i annan form än
i en redogörelse.
Den aktuella redogörelsen, som har utarbetats av statsrådet
i gott samarbete med republikens president, grundar sig på det
så kallade breda säkerhetsbegreppet. Det omfattar
alla sådana säkerhetsfrågor som kan komma
att utgöra hot och medföra betydande fara för
Finland och dess befolkning — i Finland eller i den övriga
världen. Många av dessa frågor kan beröra
befolkningen mycket direkt. Som exempel kan jag nämna klimatförändringen,
tillgången på energi, epidemier och den globala
ekonomiska krisen med sina negativa följdverkningar.
I redogörelsens linjedragningar går man ingående
igenom de metoder genom vilka Finland kan förbereda sig
inför dessa hot och trygga samhällets vitala funktioner
och den inre säkerheten. Det bör särskilt
beaktas hur oundvikligt landets yttre och inre säkerhet är
sammankopplade.
Det breda säkerhetsbegreppet omfattar även de
militära hoten mot säkerheten. Såsom
det konstateras i redogörelsen, förväntas
Finland inte bli utsatt för militära påtryckningar
eller militärt våld utan att detta utgör
en del av en mera omfattande internationell konflikt. En sådan
konflikt finns till all lycka inte inom synhåll och förväntas
inte heller, och även i övrigt får man
hoppas att de förändringar som inträffat
under den allra senaste tiden skapar utrymme för en mera
harmonisk världsordning och internationellt samförstånd.
Finlands försvar måste ändå alltid
utgå från att man även är beredd
på det värsta alternativet — militärt
våld riktat mot Finland eller hot om sådant kan
inte uteslutas.
Tiden medger inte en ingående behandling av hela den
omfattande redogörelsen, och därför tar jag
här endast upp de punkter som har väckt störst
intresse.
Medlemskapet i Europeiska unionen är ett grundläggande
säkerhetspolitiskt val för Finland. Finland är
en del av en sammanhållen politisk union, eller med andra
ord ett politiskt allierat land.
Samtidigt som Finland genom sin utrikespolitik svarar på hoten
mot säkerheten är unionen en viktig påverkningskanal
för att avvärja dem. Bland de internationella
aktörerna förfogar unionen över den mest
omfattande uppsättningen av instrument för att
påverka utvecklingen i världen och även
i våra närområden. Finland strävar
efter att utveckla unionen så att den blir allt mer effektiv
och enhetlig.
Europeiska unionen har inga arrangemang för ett gemensamt
försvar. Finland utgår dock ifrån att
medlemsstaternas ömsesidiga skyldighet att bistå varandra
stärker solidariteten dem emellan. Finland är
redo att bistå de övriga medlemsstaterna i enlighet
med biståndsskyldigheten och förväntar
sig att de andra medlemsstaterna agerar på samma sätt.
I fråga om närområdena betonar Finland
det nordiska samarbetet liksom även samarbetet mellan de
nordiska länderna och Baltikum. Inom Östersjöområdet är
det viktigt att alla länder engagerar sig för
de gemensamt uppställda målen. Det ligger i Finlands
intresse att Ryssland förbinder sig till kontinuerlig utveckling
som en demokrati, en rättsstat som respekterar de mänskliga rättigheterna
och en marknadsekonomi.
I offentligheten har man fäst stor uppmärksamhet
vid hur redogörelsen ger uttryck för vårt förhållande
till Nato. Finland bedriver ett gott samarbete inom partnerskapet
för fred. Regeringen anser att Natos mål för
att främja internationell stabilitet och säkerhet är
förenliga med Finlands och Europeiska unionens utrikes-
och säkerhetspolitiska mål. I sin praktiska verksamhet är
Nato i dag i första hand en krishanteringsorganisation.
I redogörelsen tar regeringen något mera omfattande än
tidigare upp å ena sidan de synpunkter som motiverar att
vårt förhållande till Nato förblir
oförändrat och å andra sidan de som kunde
tala för ett eventuellt medlemskap i alliansen.
Redogörelsen återger ordagrant riksdagens uppföljningsgrupps
beskrivning av bibehållandet av den så kallade
Natooptionen och konstaterar från regeringens sida att
det även i framtiden finns starka skäl att överväga
ett Natomedlemskap för Finland. I denna formulering ingår
det varken från regeringens eller från republikens presidents
sida något nytt budskap till andra länder.
Grunden för Finlands försvar utgörs
av en framgångsrik utrikes- och säkerhetspolitik.
Men samtidigt måste såväl regeringen
som riksdagen inse sitt ansvar och även bereda sig för
sådana alternativ som ter sig mycket osannolika. På så sätt upprätthåller
Finland ett trovärdigt nationellt försvar som är
berett att avvärja bruk av militära maktmedel
och hot om sådana mot vårt land. Grunden för
trovärdigheten utgörs av prestationsdugliga och
modernt utrustade trupper och en god försvarsvilja.
De grundläggande utgångspunkterna för
försvaret är oförändrade. Försvarssystemet,
som grundar sig på territoriella trupper och nationella rörliga
trupper, omfattar landets hela territorium. Systemet bygger på allmän
värnplikt och en stor reserv. Samtidigt måste
vi acceptera faktum att vi på lång sikt blir tvungna
att skära ned antalet trupper i och med att åldersklasserna
blir mindre och materielen föråldras. Detta ökar
betydelsen av utbildning och modern utrustning.
Riksdagens uppföljningsgrupp ansåg det finnas
skäl för att man, med tanke på den långsiktiga
utvecklingen av försvarsmakten, som grund för
resurserna tar nuvarande utgiftsnivå, som höjs
i takt med inflationen. Regeringen håller med om detta
och redogör i sin beräkning för vad beaktandet
av inflationen i priserna på försvarsmateriel
kostar. I redogörelsen föreslås att utgångsnivån
för 2008 års totala finansiering justeras med
den årliga ökningen av pris- och kostnadsnivån.
Dessutom ersätts försvarsmaterielens prisstegring
utöver den normala inflationen från och med år
2011 med en årlig höjning av försvarsbudgeten
med två procent. På detta sätt kan man
enligt regeringen undvika omorganiseringar inom Försvarsmakten.
Genom detta beskriver regeringen vad en sådan försvarsförmåga
som avses i redogörelsen kostar. Om det inte finns resurser
för detta är alternativet organisationsreformer
av närmare ospecificerat slag.