7
Specialmotivering
2 §.Tillämpningsområde
. Det föreslås att 5 mom. ändras. Till tillämpningsområdet fogas att det i lagen dessutom föreskrivs om marknadskontrollmyndigheten för sådana batterier och ackumulatorer som omfattas av tillämpningsområdet för batteriförordningen. I avfallslagen och i statsrådets förordning om batterier och ackumulatorer görs de övriga ändringar som batteriförordningen förutsätter som en del av den sista fasen av det nationella genomförandet av batteriförordningen 2025. Då utvidgas också avfallslagens tillämpningsområde till att generellt gälla genomförandet av batteriförordningen. På grund av övergångsbestämmelserna i batteriförordningen iakttas under övergångsperioden fram till den 18 augusti 2025 bestämmelserna i den gällande avfallslagen och statsrådets förordning om batterier och ackumulatorer vid tillsynen över producentansvaret.
24 a §.Marknadskontroll
. Det föreslås att det till 1 mom. fogas att Säkerhets- och kemikalieverket är marknadskontrollmyndighet enligt batteriförordningen.
Enligt förslaget ska Säkerhets- och kemikalieverket sköta alla de uppgifter som enligt batteriförordningen hör till marknadskontrollmyndigheten och som räknas upp i avsnitt 2.1 i denna proposition. Säkerhets- och kemikalieverket har således till uppgift att i fråga om batterier och ackumulatorer i alla kategorier av batterier övervaka kraven på hållbarhet, säkerhet, märkning och information enligt artikel 5, begränsningarna för ämnen enligt artikel 6, deklarationen om koldioxidavtryck för elfordonsbatterier, laddningsbara industribatterier och batterier för lätta transportmedel enligt artikel 7, återvunnet innehåll i industribatterier, elfordonsbatterier, batterier för lätta transportmedel och startbatterier enligt artikel 8, prestanda- och hållbarhetskraven för bärbara batterier för allmänt bruk enligt artikel 9, prestanda- och hållbarhetskraven för laddningsbara industribatterier, batterier för lätta transportmedel och elfordonsbatterier enligt artikel 10, möjligheten att avlägsna och ersätta bärbara batterier och batterier för lätta transportmedel enligt artikel 11, säkerheten hos stationära batterienergilagringssystem enligt artikel 12, kraven på etikettering och märkning av batterier enligt artikel 13, informationen om batteriers hälsotillstånd och förväntade livslängd enligt artikel 14, batteriers överensstämmelse enligt kapitel IV, EU-försäkran om överensstämmelse enligt artikel 18 och reglerna och villkoren för anbringande av CE-märkning enligt artikel 20.
Säkerhets- och kemikalieverket har också till uppgift att övervaka att tillverkarna fullgör sina skyldigheter enligt artikel 38, att leverantörer av battericeller och batterimoduler fullgör sina skyldigheter enligt artikel 39, att behöriga ombud fullgör sina skyldigheter enligt artikel 40, att importörer fullgör sina skyldigheter enligt artikel 41, att distributörer fullgör sina skyldigheter enligt artikel 42 och att leverantörer av distributionstjänster fullgör sina skyldigheter enligt artikel 43. Dessutom ska Säkerhets- och kemikalieverket övervaka de tillfällen då importörer och distributörer ska ha samma skyldigheter som tillverkare enligt artikel 44 och att ekonomiska aktörer som släpper ut på marknaden eller tar i bruk batterier som har varit föremål för förberedelse för återanvändning, förberedelse för ändamålsändring, ändamålsändring, eller återtillverkning fullgör sina skyldigheter.
Säkerhets- och kemikalieverket ska också övervaka att de skyldigheter enligt kapitel IX som gäller digitala batteripass fullgörs.
Dessutom svarar verket för de uppgifter som föreskrivs för marknadskontrollmyndigheten och medlemsstaterna i kapitel X (marknadskontroll i unionen och unionens skyddsförfaranden). I kapitlet föreskrivs det om förfarandet på nationell nivå för att hantera batterier som utgör en risk (artikel 79), om unionsförfarandet i fråga om skyddsåtgärder (artikel 80), om batterier som uppfyller kraven men utgör en risk (artikel 81), om gemensamma aktiviteter (artikel 82), om formell bristande överensstämmelse (artikel 83) och om bristande efterlevnad av skyldigheter avseende tillbörlig aktsamhet (artikel 84).
Till Säkerhets- och kemikalieverkets uppgifter hör också att övervaka att skyldigheterna för ekonomiska aktörer vad avser policyer för tillbörlig aktsamhet avseende batterier enligt VII kap. fullgörs. Senare utreds möjligheten att överföra uppgiften att övervaka att tillbörlig aktsamhet iakttas till det nya riksomfattande sektorsövergripande ämbetsverk som planeras överta tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter. De ekonomiska aktörernas skyldigheter avseende policyerna för tillbörlig aktsamhet träder enligt artikel 48 i batteriförordningen i kraft den 18 augusti 2025.
På grund av att batteriförordningen träder i kraft stegvis föreskrivs under övergångsperioden till vissa delar om kraven på batterier och ackumulatorer i statsrådets förordning om batterier och ackumulatorer. Bestämmelserna i 14 § i statsrådets förordning om batterier och ackumulatorer (märkning av batterier, ackumulatorer och batterisatser) och 16 § (angivande av kostnaderna för avfallshanteringen i produktens pris) förblir fortfarande i kraft. Dessa krav omfattas tills vidare av marknadskontrollen och upphävs i samband med den sista fasen av genomförandet av batteriförordningen 2025.
När Säkerhets- och kemikalieverket utför marknadskontroll enligt batteriförordningen ska verket iaktta batteriförordningen, inbegripet förordningens definitioner. Enligt artikel 96 i batteriförordningen träder kapitel VI, som gäller ekonomiska aktörers skyldigheter, i kraft den 18 augusti 2024, med undantag för skyldigheterna avseende policyer för tillbörlig aktsamhet (kapitel VI) och kapitel VIII om avfallshantering, som träder i kraft ett år senare, det vill säga den 18 augusti 2025.
Enligt artikel 95 ska direktiv 2006/66/EG upphöra att gälla från och med den 18 augusti 2025. I artikeln föreskrivs dessutom om undantag i fråga om artiklarna 11, 12.4, 12.5 och 21.2 i direktivet, som fortsätter att tillämpas i enlighet med de övergångsperioder som anges i artikeln.
32 §. Kommunens skyldighet att ordna avfallshantering.
Genom förslaget ändras 1 och 2 mom.
Genom den föreslagna ändringen av 1 mom. preciseras ansvarsfördelningen mellan kommunen och avfallsinnehavaren när det gäller hanteringen av kommunalt avfall. Preciseringen gäller i synnerhet avfall från verksamhetsenheter inom social- och hälsovården och institutionsboenden. Genom ändringen slopas begreppet avfall från boende som grund för ansvarsfördelningen. Den föreslagna nya 1 punkten begränsar kommunens ansvar till avfall som uppkommer i vanliga hushåll, det vill säga främst i egna hyres- eller ägarbostäder, och i fritidsbostäder samt avfall som uppkommer vid småskalig bygg- och rivningsverksamhet som hushållen själva utför. Enligt förslaget omfattar kommunens ansvar inte heller avfall från fängelser, försvarsmaktens inkvarteringskaserner, förläggningar eller annat institutionsboende. Kommunens institutionsboende hör dock till den kommunala förvaltnings- och serviceverksamhet som avses i 32 § 1 mom. 2 punkten och i fråga om vilken kommunen ansvarar för ordnandet av avfallshanteringen. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten preciseras så att avfall från affärslokaler kan samlas in som en del av den avfallshantering som kommunen ansvarar för när fastighetsinnehavaren och innehavaren av affärslokalen har kommit överens om det. Enligt förslaget ändras 2 mom. 2 punkten så att den ändring i ansvarsfördelningen som avses i 1 mom. 1 punkten också gäller farligt avfall.
Enligt
1 mom. 1 punkten
ansvarar avfallsinnehavaren för avfallshanteringen vid sådana verksamhetsenheter där ett välfärdsområde, en producent av social- och hälsovårdstjänster eller någon annan yrkesmässig offentlig eller privat aktör utöver boendeservice tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster och vid behov andra stödtjänster för boende eller institutionsboende. Hit hör till exempel serviceboende med heldygnsomsorg och gemenskapsboende enligt socialvårdslagen (1301/2014) för äldre, personer med utvecklingsstörning, rehabiliteringsklienter inom mentalvården och personer med svår funktionsnedsättning, barnskyddsanstalter samt service på en institution för äldre, personer med utvecklingsstörning och personer som deltar i missbrukarrehabilitering. Med tanke på ansvaret för att ordna avfallshanteringen är det väsentliga i fråga om de nämnda verksamhetsenheterna att det vid dem bedrivs sådan social- eller hälsovårdsverksamhet som välfärdsområdet är skyldigt att ordna och att tjänsteproducenten är någon annan än en kommun, det vill säga ett välfärdsområde, ett privat företag eller en aktör inom tredje sektorn (producent av social- och hälsovårdstjänster). Avfallsinnehavaren ska också ansvara för till exempel de skyddshem som omfattas av Institutet för hälsa och välfärds organiseringsansvar och de förläggningar för personer som söker internationellt skydd eller får tillfälligt skydd som omfattas av Migrationsverkets organiseringsansvar.
För tydlighetens skull föreslås det att avfall från fängelser och försvarsmaktens inkvarteringskaserner inte ska omfattas av kommunens ansvar. Detta motsvarar lagens nuvarande tillämpningspraxis.
Ändringen gäller inte Helsingfors stads avfallshantering inom social- och hälsovården och räddningsväsendet. Helsingfors stad svarar fortfarande för ordnandet av social- och hälsovården och räddningsväsendet, vilket innebär att kommunens ansvar för avfallshanteringen kvarstår med stöd av 32 § 1 mom. 2 punkten i den gällande avfallslagen (kommunens förvaltning och servicefunktioner).
Hur mycket vård- eller omsorgstjänster som tillhandahålls i samband med boende har ingen betydelse med tanke på fördelningen av ansvaret för avfallshanteringen. Avfallsinnehavaren ansvarar också för avfallshanteringen vid en sådan verksamhetsenhet där tyngdpunkten i servicen ligger på boende och endast vid behov på de social- och hälsovårdstjänster som enheten tillhandahåller. Exempelvis ska de verksamhetsenheter för gemenskapsboende som avses i 21 b § i socialvårdslagen (1301/2014) höra till avfallsinnehavarens ansvar, om den som tillhandahåller boendeservice är ett välfärdsområde eller en producent av social- och hälsovårdstjänster. Om boendet sker i en hyresbostad eller ägarbostad som den boende själv skaffar på den allmänna marknaden, är det fråga om hushållsavfall och kommunen ansvarar för avfallshanteringen, även om välfärdsområdet eller en producent av social- och hälsovårdstjänster tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster i bostaden eller fastigheten. Kommunen svarar också till exempel för studentbostäder oberoende av boendeform, bostäder för säsongsarbetare och annat boende som kan jämställas med vanliga hushåll. Även i dessa fall kan hyresvärden vara ett företag eller en offentlig sammanslutning, men det är inte fråga om en verksamhetsenhet inom social- och hälsovården. Kommunen svarar även i fortsättningen för det avfall som uppkommer vid småskalig renovering som hushållen själva utför.
Utöver den avfallsgenererande verksamheten och den aktör som ordnar verksamheten påverkas ansvarsfördelningen enligt 1 punkten i vissa särskilda situationer av att man avser ordna fastighetens avfallshantering som en helhet. Exempelvis ska en enskild lokal som ett välfärdsområde eller ett företag hyr för att tillhandahålla en tjänst fortfarande höra till kommunens avfallshanteringsansvar, om kommunen svarar för hanteringen av avfall från andra lägenheter i samma fastighet. På motsvarande sätt kan det till exempel vid enheter för stödboende finnas bostäder för att stödja självständighetsprocessen för de boende, för vilka det inte tillhandahålls någon annan service än boendeservice. Även om det då i princip är fråga om vanliga hushåll i fråga om vilka kommunen svarar för avfallshanteringen, svarar producenten av social- och hälsovårdstjänster eller välfärdsområdet i egenskap av avfallsinnehavare för avfallshanteringen i sådana bostäder, eftersom avfallsinnehavaren ansvarar för fastighetens övriga hantering av kommunalt avfall.
I fråga om fritidsbostäder förblir 5 § i avfallsförordningen, där kommunens ansvar anges närmare, i kraft med nuvarande innehåll. Enligt paragrafen är avfall från fritidsbostäder avfall som uppkommer i sommarstugor som är avsedda främst för eget bruk, i semesterstugor som hyrs ut, i tidsdelat boende och i andra motsvarande bostadsbyggnader för fritidsbruk. Som sådant avfall betraktas dock inte avfall från semesterbyar som tillhandahåller hotelliknande service.
I den föreslagna bestämmelsen ändras inte begreppet avfallsinnehavare enligt definitionen i 6 § 1 mom. 12 punkten i avfallslagen. Enligt definitionen avses med avfallsinnehavare avfallsproducenten, fastighetsinnehavaren eller någon annan som är i besittning av avfallet. Vid tolkningen från fall till fall av vilken aktör som är avfallsinnehavare är det centrala vem som har bestämmanderätt (dispositionsrätt) över avfallet. I regel är avfallsinnehavaren den i vars verksamhet avfallet uppkommer. Om det till exempel i ett hyresavtal för en fastighet ingår en avfallshanteringstjänst som tillhandahålls av hyresvärden och kommunen inte ansvarar för avfallshanteringen med stöd av 32 §, är det dock innehavaren av fastigheten som är avfallsinnehavaren, inte den hyresgäst som producerar avfallet. Om ett företag som producerar social- och hälsovårdstjänster eller välfärdsområdet bedriver verksamhet i lokaler som ett privat företag eller kommunen har hyrt till företaget eller välfärdsområdet och avfallshanteringen ingår i hyran, är innehavaren av fastigheten avfallsinnehavaren och svarar således för ordnandet av avfallshanteringen. På motsvarande sätt är välfärdsområdet eller det företag som producerar avfall inte i dessa situationer skyldigt att ordna separat avfallshantering, eftersom de inte är avfallsinnehavare.
Enligt 22 § i införandelagen för social- och hälsovårdsreformen (616/2021) ska hyresavtal om besittning av lokaler som ingås mellan välfärdsområdet och kommunen gälla till utgången av 2025. Välfärdsområdet har dessutom rätt att förlänga hyresavtalets giltighetstid till utgången av 2026. Enligt 5 § i förordningen som gäller hyresarrangemang (272/2022) ingår avfallshanteringen i hyran för lokaler. Att hyra ut lokaler och inkludera avfallshanteringen i hyresavtalet är skyldigheter som föreskrivits för kommunen under den ovannämnda övergångsperioden. Efter övergångsperiodens slut förändras situationen: kommunen är inte skyldig att hyra ut lokaler till välfärdsområdet eller att ordna avfallshanteringen i lokalerna. Om kommunen och välfärdsområdet fortsätter hyresförhållandet ännu efter övergångsperiodens utgång, ska både uthyrning av lokaler och eventuellt ordnande av avfallshanteringen i lokalerna betraktas som verksamhet på marknadsvillkor ur kommunens synvinkel. Ett undantag utgör de situationer som avses i 33 § i avfallslagen där kommunen på grund av bristande utbud av privata tjänster svarar för ordnandet av avfallshanteringen i lokalerna.
Det föreslås att
1 mom. 3 punkten
preciseras så att den motsvarar bestämmelsens ursprungliga syfte (RP 199/2010, s. 89). Hanteringen av kommunalt avfall som uppkommer i en affärslokal ordnas av kommunen när den innehavare av affärslokalen som är verksam i fastigheten och fastighetsinnehavaren har avtalat om insamling av avfallet från affärslokalen tillsammans med annat avfall som uppkommer i fastigheten. Det finns inga formella krav på avtalet, så det räcker med ett muntligt avtal. Enligt förslaget gäller bestämmelsen bostadsfastigheter som omfattas av kommunens avfallshanteringsansvar och fastigheter inom kommunens förvaltning och servicefunktioner i anslutning till vilka det finns affärslokaler som producerar kommunalt avfall, såsom butiker, restauranger eller kontor. Vanligen är det fråga om situationer där mängden kommunalt avfall som uppkommer i affärslokalen är liten jämfört med mängden annat kommunalt avfall som uppkommer i fastigheten. Det väsentliga är att det ofta på grund av brist på utrymme kan vara svårt att ordna separat hantering av kommunalt avfall från lokalerna i dessa fastigheter, och då är det lättast att det kommunala avfallet från affärslokalen samlas in tillsammans med avfallet från bostadslägenheter som kommunen ansvarar för eller avfallet från kommunens förvaltning och servicefunktioner. Innehavaren av affärslokalen kan inte med stöd av bestämmelsen åläggas att ansluta sig till den kommunalt anordnade avfallshanteringen, om innehavaren av affärslokalen och fastighetsinnehavaren har avtalat om separat insamling av kommunalt avfall från affärslokalen.
Det föreslås att bestämmelsen om mottagning och behandling av farligt avfall i
2 mom. 2 punkten
ändras så att hänvisningen till avfall från boende stryks som föråldrad. Enligt den ändrade bestämmelsen svarar kommunen för mottagning och behandling av farligt avfall endast till den del det är fråga om avfall från hushåll, fritidsbostäder och småskalig egen bygg- och rivningsverksamhet, som omfattas av kommunens avfallshanteringsansvar enligt 1 mom. 1 punkten. Ansvaret för att ordna separat insamling, transport, behandling och annan avfallshantering av farligt avfall som uppkommer i enheter inom social- och hälsovården och institutionsboenden hör i sin helhet till avfallsinnehavaren. Den nya formuleringen i bestämmelsen betonar också att inte heller i fråga om farligt avfall svarar kommunen för sådant avfall som omfattas av producentansvaret, utan producenterna av produktgrupperna i fråga svarar för avfallshanteringen på det sätt som föreskrivs i 6 kap.
86 §
.
Fel och prisavdrag.
I 3 mom. görs en teknisk ändring till följd av den ändring som föreslås i 32 § 1 mom. 1 punkten. I det föreslagna nya 3 mom. hänvisas det i stället för till avfall från boende till avfall från hushåll och fritidsbostäder, som omfattas av kommunens ansvar.
Övergångsbestämmelse.
Det föreslås att vad som föreskrivs om kommunens ansvar för avfallshantering i 32 § 1 mom. 1 punkten ska tillämpas från och med ingången av 2026. Det är samtidigt som välfärdsområdet enligt 32 a § i avfallslagen senast ska överta ansvaret för ordnandet av avfallshanteringen vid de verksamhetsenheter som överförts från kommunen i samband med välfärdsområdesreformen. Avfallsinnehavaren kan dock säga upp kommunens avfallshantering redan tidigare vid de verksamhetsenheter där kommunens avfallshantering upphör 2026. Den föreslagna övergångsbestämmelsen är förenlig med den övergångsbestämmelse i 32 a § som gäller välfärdsområdesreformen.
11
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
11.1
Begränsning av kommunens avfallshanteringsansvar
Förslaget innebär att ansvaret för hanteringen av kommunalt avfall från enheter inom social- och hälsovården överförs från kommunerna och de avfallshanteringsanläggningar som kommunerna äger till producenterna av social- och hälsovårdstjänster, producenterna av institutionsboendetjänster och välfärdsområdena. Enligt övergångsbestämmelsen överförs ansvaret vid ingången av 2026. Avfallsinnehavaren kan dock säga upp kommunens avfallshantering redan före det genom att underrätta om detta till kommunen eller en avfallshanteringsanläggning som kommunen äger. Kommunens avfallshanteringsansvar upphör sex månader efter underrättelsen. Underrättelsen kan göras efter lagens planerade ikraftträdande vid ingången av 2025. Det föreskrivs om en motsvarande uppsägningstid på sex månader i 32 a § i avfallslagen, som gäller ansvaret för avfallshanteringen av avfall från kommunens förvaltning och servicefunktioner i samband med reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet (RP 209/2022 rd).
När ansvaret för avfallshanteringen vid enheter inom social- och hälsovården och institutionsboenden överförs från kommunen minskar mängden avfall som kommunen behandlar och likaså de vanligen 3–5 år långa transportentreprenader som kommunerna och privata transportföretag avtalat om. Den föreslagna överföringen av ansvaret från kommunen till avfallsinnehavaren sker snabbt, men avfallsmängden är liten, uppskattningsvis endast cirka en procent av det kommunala avfallet. I vissa enskilda fall kan det att avfall från enheter inom social- och hälsovården och institutionsboenden inte längre ingår i transportentreprenaden leda till att kommunen blir skyldig att betala avtalsvite till transportentreprenören. I allmänhet blir inverkan på transportentreprenadens storlek dock så liten att den faller inom ramen för vad entreprenadavtalet medger. I sådana fall bär transportföretaget risken för att entreprenaden och omsättningen minskar.
Bestämmelsen om egendomsskydd i 15 § i grundlagen tryggar också avtalsförhållandens beständighet. Förbudet mot retroaktiva ingrepp i avtalsförhållanden är emellertid inte absolut i grundlagsutskottets praxis (t.ex. GrUU 2/2014 rd, s. 2/I, GrUU 36/2010 rd, s. 2/II, GrUU 42/2006 rd, s. 4/I). Tanken bakom skyddet för förmögenhetsrättsliga rättshandlingars fortbestånd är att rättssubjekten har berättigade förväntningar på skydd i ekonomiska frågor (se t.ex. GrUU 2/2014 rd, s. 2/I, GrUU 36/2010 rd, s. 2/II, GrUU 42/2006 rd, s. 4/I). Skyddet för berättigade förväntningar omfattar rätten att kunna lita på att den lagstiftning som är viktig för avtalsförhållandet består och att denna typ av frågor inte kan regleras på ett sätt som i oskäligt hög grad försämrar parternas rättsliga ställning (GrUU 2/2014 rd, s. 2/I, GrUU 36/2010 rd, s. 2/II, och GrUU 42/2006 rd, s. 4/I). Bestämmelser som ingriper i skyddet för kontinuiteten i avtalsförhållanden har utskottet bedömt med avseende på de generella villkoren för att få inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna, exempelvis med avseende på ett godtagbart syfte och bestämmelsernas proportionalitet (se t.ex. GrUU 56/2005 rd, s. 2, GrUU 2/2014 rd, s. 2/II, GrUU 36/2010 rd, s. 2/II).
Hanteringen av kommunalt avfall är en starkt reglerad sektor, vilket grundlagsutskottet senast konstaterade 2021 när det bedömde om övergångsperioderna avseende ansvaret för avfallshanteringen var tillräckliga (GrUU 24/2021 rd). Ändringar i ansvaret för avfallshanteringen har gjorts mycket ofta under de senaste två decennierna, såsom beskrivs ovan i avsnitt 4.2.1. Aktörerna inom branschen kan således inte med fog förvänta sig att bestämmelserna om avfallshanteringsansvar och de avtalsförhållanden som grundar sig på dessa bestämmelser förblir oförändrade. När man dessutom beaktar den mycket ringa mängd avfall för vilket ansvaret för hanteringen överförs från kommunen till avfallsinnehavaren är förslaget inte problematiskt med tanke på det skydd för berättigade förväntningar som ingår i bestämmelsen om egendomsskydd i 15 § i grundlagen.
Förslagen har inga väsentliga konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och innehåller inte heller i övrigt bestämmelser som kan stå i strid med grundlagen. Förslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
11.2
Marknadskontroll av batterier och ackumulatorer
I fråga om förslaget till ändring av 24 a § i avfallslagen bör man granska principen om förvaltningens lagbundenhet enligt 2 § 3 mom. i grundlagen, eftersom marknadskontrollmyndighetens befogenheter enligt batteriförordningen innebär betydande utövning av offentlig makt, som ska regleras genom lag. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Utgångspunkten är att den som utövar offentlig makt alltid ska ha en behörighetsgrund som i sista hand återgår på en av riksdagen stiftad lag. För lagar gäller det allmänna kravet på att en lag ska vara exakt och noga avgränsad. (GrUU 19/2021 rd, punkt 15 med hänvisningar). Den behöriga beslutsfattaren ska entydigt framgå av lagen (GrUU 18/2021 rd, punkt 2). Regleringen av befogenheter är enligt grundlagsutskottets uppfattning vanligen relevant också i förhållande till de i grundlagen inskrivna grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 10/2016 rd, s. 3). När en myndighet ges nya uppgifter ska de lämpa sig för myndigheten (se GrUU 32/2020 rd, s. 5).
Genomförandet av batteriförordningen förutsätter att marknadskontrollmyndigheter utses i medlemsstaterna. Huruvida en eller flera myndigheter ska utses och vilka dessa myndigheter är hör till den nationella prövningsrätten. Grundlagsutskottet har när det bedömt bestämmelser om myndigheternas befogenheter även utgått från att regleringen av myndigheters befogenheter är betydelsefull med tanke på rättsstatsprincipen i grundlagens 2 § 3 mom. (GrUU 51/2006 rd, s. 2/I).
Enligt förslaget ska Säkerhets- och kemikalieverket vara marknadskontrollmyndighet enligt batteriförordningen. Marknadskontrolluppgifterna enligt batteriförordningen lämpar sig till sitt sakinnehåll för verket och verket är också sedan tidigare marknadskontrollmyndighet för batterier och ackumulatorer. Uppgifternas innehåll och befogenheter bestäms utifrån batteriförordningen, marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen. Myndighetsuppgifterna har således föreskrivits tillräckligt noggrant och på lagnivå i enlighet med principen om förvaltningens lagbundenhet. Bestämmelserna kompletteras dessutom av de nationella allmänna förvaltningslagarna. Därigenom blir kraven på god förvaltning tillräckligt tryggade.
De föreslagna bestämmelserna är även av betydelse med tanke på den näringsfrihet som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen. Inskränkningar i näringsfriheten ska vara exakta och noggrant avgränsade. Marknadskontrollmyndighetens befogenheter ingriper i viss mån i näringsfriheten. Syftet med marknadskontrollen är att skydda människors säkerhet och hälsa samt egendom och miljön, och marknadskontrollmyndighetens behörighet anses vara motiverad för att skydda sådana viktiga intressen. De föreslagna bestämmelserna kan således inte betraktas som problematiska med avseende på 18 § 1 mom. i grundlagen. Bestämmelserna har en samhälleligt godtagbar och vägande grund, och dessutom baserar de sig på en EU-förordning. Bestämmelserna är också tillräckligt exakta och noggrant avgränsade.
På de grunder som anförts ovan kan propositionen anses vara förenlig med rättsskyddsaspekterna i grundlagen och med kraven på god förvaltning. Förslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.