2.1
Delgivning av beslut inom Skatteförvaltningen
Skatteförvaltningen har för närvarande elektroniska tjänster med hjälp av vilka en skattskyldig bl.a. kan ansöka om ett nytt skattekort eller lämna in sin deklaration. I nuläget delger Skatteförvaltningen emellertid inga beslut eller andra handlingar på elektronisk väg, med undantag för sammandragsuppgifter.
Skatteförvaltningen koncentrerar de elektroniska servicetjänster som den tillhandahåller de skattskyldiga till sin egen webbtjänst (MinSkatt). I anslutning till att de elektroniska tjänsterna utvecklas har Skatteförvaltningen som ett centralt mål att kraftigt minska mängden pappershandlingar som skickas per post. År 2017 delgav Skatteförvaltningen de skattskyldiga bl.a. handlingarna nedan per post enligt följande:
- förhandsifyllda skattedeklarationer 5 349 678 st.
- beskattningsbeslut 2 663 939 st.
- fastighetsbeskattningsbeslut 2 235 234 st.
Den skattskyldige har således inte kunnat bli delgiven beslut eller andra handlingar som gäller beskattningen på elektronisk väg ens om han eller hon har velat det. Tack vare Skatteförvaltningens nya webbtjänst är det möjligt att i fortsättningen heltäckande och på ett datatekniskt tillförlitligt sätt delge de skattskyldiga beslut på elektronisk väg.
Bestämmelser om förhållandet mellan bestämmelserna om beskattningsförfarande och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) finns i 93 a § i lagen om beskattningsförfarande. Enligt den bestämmelsen tillämpas på ärenden som behandlas enligt lagen om beskattningsförfarande lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.
Bestämmelser om elektronisk delgivning finns i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Enligt lagens 2 § tillämpas den bl.a. när delgivning av beslut i förvaltningsärenden sker på elektronisk väg, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Bestämmelser om förfarandena vid bevislig elektronisk delgivning finns i 18 §. Enligt paragrafens 1 mom. får en handling som enligt lag ska sändas med post mot mottagningsbevis eller delges bevisligen på annat sätt med partens samtycke delges också som ett elektroniskt meddelande, dock inte per telefax eller på därmed jämförbart sätt. Myndigheten ska då meddela att parten eller dennes företrädare kan hämta handlingen från en av myndigheten anvisad server, databas eller någon annan fil. Enligt 2 mom. ska parten eller dennes företrädare identifiera sig när handlingen hämtas. Vid identifieringen ska det då användas en identifieringsteknik som är datatekniskt tillförlitlig och bevislig. Enligt 3 mom. anses en handling ha delgivits när den har hämtats från den länk som myndigheten anvisat enligt 1 mom. Om handlingen inte har hämtats inom sju dagar från myndighetens meddelande, iakttas vid delgivningen vad som annanstans i lag föreskrivs om delgivning.
I 19 § föreskrivs det att andra handlingar än de som avses i 18 § med samtycke av den som saken gäller får delges som ett elektroniskt meddelande. Om det emellertid krävs för att tillgodose skyddet för den personliga integriteten eller av ett särskilt behov av skydd eller säkerhet hos den som saken gäller, eller för att trygga dennes rättigheter, ska vid delgivning av handlingar iakttas vad som i 18 § eller annars föreskrivs om delgivning. En handling anses ha blivit delgiven den tredje dagen efter att meddelandet sändes, om inte något annat visas.
Enligt förarbetena till lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (RP 17/2002 rd) kan en myndighet tillhandahålla elektroniska servicetjänster för vissa funktioner, dock med beaktande av jämlikhetsprinciperna. I motiveringen till propositionen anges det att ett delgivningsförfarande enligt lagens 18 och 19 § förutsätter ett uttryckligt samtycke, som kan vara allmänt eller ges i ett enskilt fall. Av informationssäkerhetsskäl är en förutsättning för bevislig delgivning att beslutet hämtas från en databas som förvaltas av myndigheten själv eller av ett serverföretag, så att enbart den som beslutet gäller eller dennes företrädare har rätt att hämta beslutet. I fråga om vanlig elektronisk delgivning ska myndigheten se till att delgivningssättet inte på något sätt äventyrar skyddet för den personliga integriteten eller något annat särskilt behov av skydd eller säkerhet hos den som saken gäller. När myndigheterna använder sig av ett delgivningssätt som den som saken gäller angett måste de särskilt se till att detta delgivningssätt inte leder till att material som ska hållas hemligt avslöjas eller att någon utomstående får känsliga uppgifter om den som saken gäller, en närstående till denne eller dennes verksamhet, exempelvis uppgifter om ekonomiska svårigheter eller hälsotillstånd.
Regleringen av elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet reviderades 2010 i fråga om delgivningsbestämmelserna i 18 och 19 §. I enlighet med förarbetena till lagändringarna (RP 111/2010 rd) begränsades användningsområdet för bevislig elektronisk delgivning enligt 18 § till att gälla enbart de situationer där bevislig delgivning ska användas med stöd av någon annan lag. Formuleringarna när det gäller vanlig elektronisk delgivning enligt 19 § preciserades så att de motsvarar formuleringarna i förvaltningslagen. I bestämmelsen höll man emellertid kvar kravet att ett förfarande med bevislig delgivning ska tillämpas bl.a. när dataskyddet eller informationssäkerheten kräver det.
För närvarande delger Skatteförvaltningen i regel beskattningsbeslut och andra handlingar per post som vanlig delgivning i enlighet med 59 i förvaltningslagen. Formuleringen i den gällande 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet och motiveringen till bestämmelsen innebär emellertid en styrning mot att tillämpa bevislig elektronisk delgivning om skyddet för skattskyldigs personliga integritet eller handlingssekretessen kräver det. Beskattningshandlingars sekretess och skyddet för den personliga integriteten, som ligger till grund för sekretessen, leder enligt formuleringen i lagen till att bevislig elektronisk delgivning i praktiken alltså ska tillämpas i fråga om beskattningshandlingar.
Ett förfarande med elektronisk delgivning är emellertid problematiskt vid delgivning av Skatteförvaltningens beslut. Utgångspunkten för förvaltningslagen, bestämmelserna om beskattningsförfarande och bestämmelserna om elektronisk kommunikation är att beslut kan delges som vanlig delgivning. Bevislig delgivning bör tillämpas bara när det finns ett sakligt och faktiskt behov. Vid elektronisk delgivning av beskattningsbeslut förutsätter den gällande lagstiftningen emellertid bevislig delgivning. Detta avviker från nuläget, där så gott som alla beslut skickas per post som vanlig delgivning.
Om ett förfarande med bevislig elektronisk delgivning enligt 18 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet börjar tillämpas inom Skatteförvaltningens delgivning av masskaraktär leder det i praktiken dessutom till att arbetsbördan ökar och de nuvarande kostnaderna stiger vid Skatteförvaltningen. I enlighet med 18 § 3 mom. borde Skatteförvaltningen utreda om den skattskyldige har hämtat handlingen genom dess servicetjänster och delge handlingen på något annat sätt om den skattskyldige inte har hämtat handlingen genom tjänsterna inom sju dagar.
Av de gällande bestämmelserna om elektronisk delgivning av beslut i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet framgår det inte tillräckligt exakt på vilket sätt och enligt vilket förfarande beskattningsbeslut ska delges elektroniskt. Med tanke på t.ex. den skattskyldiges rättsskydd måste tidpunkten för delfåendet vara entydig. Dessutom kan elektronisk delgivning enligt de gällande bestämmelserna administrativt sett bli ett onödigt tungrott förfarande eftersom beskattningsbeslut ska omfattas av ett förfarande med bevislig elektronisk delgivning enligt 18 §. Därför är det ändamålsenligt att i bestämmelserna om beskattningsförfarande föreskriva särskilt och exakt om elektronisk delgivning av Skatteförvaltningens beslut och andra handlingar. Då går det också att beakta den stora mängd beslut som ska delges, så att förfarandet inte blir onödigt tungrott administrativt sett.
2.2
Byggnadstillsynsmyndighetens skyldighet att underrätta
En skyldighet för byggnadstillsynsmyndigheten att underrätta Skatteförvaltningen infördes 2014, samtidigt med skyldigheten för byggherrar att lämna uppgifter. Att byggnadstillsynsmyndigheten underrättade Skatteförvaltningen i det fall att det intyg som denne hade utfärdat inte visades var då i praktiken det effektivaste sättet att övervaka och försäkra sig om att byggherren hade gjort en anmälan om byggande.
Sedan detta förfarande infördes har den information som Skatteförvaltningen får om byggarbeten förbättrats. Numera får Skatteförvaltningen en gång per dygn uppgifter från Befolkningsregistercentralen om slutförda arbeten som fordrar bygglov. Skatteförvaltningen kan jämföra uppgifterna från Befolkningsregistercentralen med de anmälningar om byggande som har gjorts till Skatteförvaltningen och identifiera de byggarbeten och byggnadsobjekt som inte har anmälts. Till följd av den förbättrade tillgången till uppgifter har underrättelserna från byggnadstillsynsmyndigheten minskat i betydelse inom övervakningen av anmälningarna.
Finlands Kommunförbund rf, enskilda kommuner och byggnadsinspektörerna har ansett att det nuvarande förfarandet är komplicerat och svårt att förstå. Det har visat sig att tillvägagångssätten för byggnadstillsynsmyndigheterna i olika kommuner i praktiken varierar stort. Avsaknaden av en möjlighet att underrätta Skatteförvaltningen på elektronisk väg har allmänt ansetts vara en faktor som gör en underrättelse långsam och besvärlig.
2.3
Återbäringsräntan i offentliga inkomstbeskattningsuppgifter
Av formuleringarna i 5 § 1 och 3 mom. i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter framgår det inte vilka poster som ingår i det belopp som enligt bestämmelsen ska betalas tillbaka vid skatteuppbörd. Med stöd av förarbetena till lagen har det emellertid ansetts att beloppet av den kalkylerade återbäringsräntan i offentliga inkomstbeskattningsuppgifter ska uppges som en del av det belopp som ska betalas tillbaka vid skatteuppbörd.
Med den kalkylerade återbäringsräntan avses det belopp av återbäringsräntan som räknas ut när beskattningsbeslutet utarbetas. Beloppet av den kalkylerade återbäringsräntan är bara en uppskattning av räntans faktiska belopp, för när beloppet av den kalkylerade återbäringsräntan räknas ut beaktas inte en eventuell användning av skatteåterbäringen till att täcka andra förfallna skatter. Inte heller i nuläget är beloppet av den kalkylerade återbäringsräntan nödvändigtvis det belopp som betalas till skattskyldig, för det slutliga räntebeloppet klarnar först vid tidpunkten för återbäringen. För personkundernas del har beloppet av den kalkylerade återbäringsräntan ändå ofta motsvarat den slutliga räntan.
I Skatteförvaltningens nya datasystem räknas räntorna ut i realtid. En sammanställning av uppgifter om beloppet av den kalkylerade återbäringsräntan skulle strida mot systemets principer för beräkning av räntan. En sådan sammanställning är också svår att göra.
Eftersom beloppet av den kalkylerade återbäringsräntan inte nödvändigtvis motsvarar återbäringsräntans faktiska belopp är det inte motiverat att i offentliga inkomstbeskattningsuppgifter visa den kalkylerade återbäringsräntan som en del av det belopp som ska betalas tillbaka vid skatteuppbörd.