2.1.1  Företagssanering i Finland

Företagssanering är ett förfarande som är avsett för att sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter eller för att trygga förutsättningarna för verksamheten samt för att få till stånd reglering av skulder. Bestämmelser om det här förfarandet finns i lagen om företagssanering ( 47/1993 , nedan lagen om företagssanering ).  

Nuläget i fråga om företagssanering behandlas ingående i regeringens proposition RP 251/2022 rd (s. 5–11), som riksdagen behandlade våren 2022. I denna proposition ingår en översikt över statistik och annan information som uppdaterats efter att den propositionen lämnades, i den mån sådana uppgifter är tillgängliga och relevanta för de ändringar som föreslås i propositionen.  

Antalet företagssaneringar kan fortfarande anses vara relativt litet. Liksom antalet konkurser beror också antalet företagssaneringar i hög grad på den allmänna ekonomiska utvecklingen. Antalet inledda företagssaneringar har ökat något sedan 2022, men är fortfarande klart lägre än under toppen efter finanskrisen 2009.  

Enligt Statistikcentralens statistik om konkurser och företagssaneringar gjordes ansökan om företagssanering för 477 företag under 2024, vilket är 6 procent mer än 2023. Konkursansökningar gjordes för sammanlagt 3 488 företag under 2024, vilket är 5 procent mer än 2023. Därmed ökade antalet ansökningar om företagssanering och konkurs inte lika snabbt 2024 som året innan. Under 2023 gjordes ansökan om företagssanering för 449 företag, vilket var 32 procent mer än 2022. Konkursansökningar gjordes för sammanlagt 3 315 företag under 2023, vilket var 25 procent mer än 2022.  

Följande diagram beskriver den glidande årssumman för antalet inledda företagssaneringar från det första kvartalet 2004 till det sista kvartalet 2024.  

Enligt Statistikcentralens struktur- och bokslutsstatistik över företag fanns det 580 048 företag i Finland 2023. Kategoriserade enligt antalet anställda var 560 108 mikroföretag, 16 379 små företag, 3 197 medelstora företag och 713 stora företag. Enligt den kategorisering som tillämpas i statistiken har mikroföretag färre än 10 anställda, små företag 10–49 anställda, medelstora företag 50–249 anställda och stora företag minst 250 anställda. Enligt denna kategorisering var cirka 97 procent av företagen i Finland mikroföretag 2023.  

När företagen kategoriseras i storleksordning enligt bokföringslagen ( 1336/1997 ) beaktas inte bara antalet anställda utan också balansomslutningen och omsättningen. Enligt 1 kap. 4 c § i bokföringslagen avses med stora företag bokföringsskyldiga för vilka minst två av följande tre gränsvärden överskrids på bokslutsdagen för både den avslutade och den omedelbart föregående räkenskapsperioden: 1) balansomslutning 25 000 000 euro, 2) omsättning 50 000 000 euro, 3) genomsnittligt antal anställda under räkenskapsperioden 250 personer. Med medelstora företag avses bokföringsskyldiga för vilka högst ett av gränsvärdena överskrids för både den avslutade och den omedelbart föregående räkenskapsperioden. Gränsvärdena höjdes något genom de ändringar i bokföringslagen som trädde i kraft den 15 november 2024 ( RP 76/2024 rd ), som grundar sig på kommissionens delegerade direktiv (EU) 2023/2775 om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU vad gäller ändringar av storlekskriterier för mikroföretag, små och medelstora företag, stora företag eller koncerner . Före ändringarna var gränsvärdena 20 000 000 euro för balansomslutningen och 40 000 000 euro för omsättningen.  

Det finns ingen tillgänglig statistik som kombinerar alla de tre faktorer som beaktas i kategoriseringen av företag enligt deras storlek. Enligt Statistikcentralens struktur- och bokslutsstatistik över företag hade sammanlagt 1 598 företag, dvs. cirka 0,3 procent av alla företag i Finland, 2023 en omsättning som översteg 40 miljoner euro. År 2023 sysselsatte 713 företag, dvs. cirka 0,1 procent av Finlands alla företag, minst 250 anställda. Om man endast granskar antalet företag som överskrider gränsvärdena för omsättning och antal anställda kan man därmed uppskatta att en mycket liten andel av företagen i Finland 2023 överskred ens ett av de gränsvärden som anges i 1 kap. 4 c § i bokföringslagen och därmed är medelstora företag enligt bokföringslagen. Det fanns ännu färre, högst 2 311, företag som uppnådde minst två av gränsvärdena och därmed kategoriseras som stora företag.  

Statistikcentralen statistikför inte storlek eller företagsform för de företag som ansöker om företagssanering. Senast utredde konkursombudsmannens byrå med hjälp av de företagssaneringar som inleddes 2015 och 2016 hurdana företag som ansöker om företagssanering. Den utredningen togs också upp i den föregående propositionen RP 251/2022 rd (s. 5–11) om företagssanering.  

Enligt utredningen fördelas företagssaneringarna på samma sätt som den finska företagsstocken. Största delen av de företag som ansöker om företagssanering är alltså mikroföretag eller småföretag. År 2015 var saneringsgäldenärernas omsättning i genomsnitt 1,9 miljoner euro och balansomslutningen i genomsnitt 1,1 miljoner euro.  

Enligt utredningen är den klart största andelen av företagen som ansöker om sanering aktiebolag. Under den tidsperiod som utredningen omfattade var den näst vanligaste företagsformen enskild näringsidkare och den tredje vanligaste kommanditbolag. Under den tidsperioden ansökte endast enstaka öppna bolag, andelslag och föreningar om sanering.  

I utredningen bedömdes företagens storleksklass dels enligt de gränsvärden för balansomslutning, omsättning och personal som används i bokföringslagen, dels utifrån enbart omsättning. I följande tabeller beskrivs fördelningen av de företag som ansökte om företagssanering enligt storlek och företagsform under den period som utredningen omfattade. 

*Stora företag: Omsättning över 2 mn euro; Medelstora företag: Omsättning 500 t euro–2 mn euro; Mikroföretag: Omsättning 200 t euro–500 t euro; Mikroföretag: Omsättning under 200 t euro.  

**Övriga: Omsättning okänd/ingen grundläggande utredning gjord. 

2.1.2  Lagstiftningen om företagssanering i Finland

Lagen om företagssanering trädde i kraft 1993 ( RP 182/1992 rd ). Efter att lagen trädde i kraft har följande centrala revideringar gjorts i den:  

År 2007 förbättrades lagens funktion inom flera delområden utifrån erfarenheter av saneringsförfarandet och respons från olika intressentgrupper ( RP 152/2006 rd ).  

År 2022 genomfördes Europaparlamentets och rådets rekonstruktions- och insolvensdirektiv (EU) 2019/1023 (nedan det första insolvensdirektivet ) genom att man införde två olika förfaranden som kallas tidigt saneringsförfarande och normalt saneringsförfarande. Det tidiga saneringsförfarandet är avsett för gäldenärer som hotas av insolvens och det uppfyller kraven i det första insolvensdirektivet. Det normala saneringsförfarandet motsvarar det tidigare gällande saneringsförfarandet i Finland och är avsett för insolventa gäldenärer eller situationer där borgenärer förordar ansökan om företagssanering ( RP 238/2021 rd ).  

År 2023 förenklades saneringsförfarandet särskilt i syfte att göra det snabbare och kostnadseffektivare. Dessutom gjordes ändringar i lagen för att förebygga att förfarandet missbrukas ( RP 251/2022 rd ).  

De grundläggande utgångspunkterna för saneringen av ett företag förblev huvudsakligen oförändrade i reformerna. En sådan utgångspunkt är det urval av metoder som står till förfogande vid företagssanering. Det består dels av reglering av företagets skulder, dels av sanering av företagets verksamhet. I lagen om företagssanering finns detaljerade bestämmelser om de eftergifter som kan krävas av företagets borgenärer i ett saneringsprogram. I lagen om företagssanering finns inga bestämmelser om åtgärder för att i samband med sanering av företagets verksamhet ta tag i de grundläggande orsakerna till företagets ekonomiska problem och skapa hållbara förutsättningar för att företaget ska kunna fortsätta sin verksamhet, utan sådana åtgärder genomförs i regel inom ramen för annan tillämplig lagstiftning. I lagen om företagssanering ingår dock mekanismer som kan användas för att ställa åtgärder för sanering av företagets verksamhet som villkor för att fastställa saneringsprogrammet eller för att de skuldregleringar som anges i programmet ska bestå.  

Efter att lagen om företagssanering stiftades har verksamhetsmiljön förändrats väsentligt, särskilt för de företag som får finansiering från den internationella kapitalmarknaden. På grund av bl.a. lagreformer i de viktigaste jämförelseländerna och utvecklingen inom företagsfinansieringen har man börjat anse att det är problematiskt att särskilda bestämmelser om skuldkonvertering saknas i lagen om företagssanering.  

De senaste åren har ett eventuellt behov av lagstiftning om skuldkonvertering nämnts bl.a. i följande publikationer:  

Justitieministeriets bedömningspromemoria om ändringsbehov i aktiebolagslagen (624/2006) ( justitieministeriets publikation 20/2016 , på finska med referat på svenska) och det tillhörande sammandraget av utlåtanden ( justitieministeriets publikation 48/2016 , på finska med referat på svenska).  

Betänkandet från arbetsgruppen för utveckling av obligationsmarknaderna, som utarbetades vid finansministeriet ( finansministeriets publikation 5/2017 , på finska med referat på svenska), och det tillhörande sammandraget av utlåtanden ( finansministeriets promemoria 27.3.2017 , på finska).  

Den internationella utredning av skuldkonverteringens dimensioner med tanke på företagsarrangemang och insolvens som utarbetades som en del av statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet ( publikationsserie för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 6/2018 , på finska med sammandrag på svenska, nedan utredningen om skuldkonvertering ) och det tillhörande sammandraget av utlåtanden ( justitieministeriets publikation 25/2018 , på finska med referat på svenska).  

Företagssaneringsarbetsgruppens betänkande om genomförandet av det första insolvensdirektivet, som utarbetades vid justitieministeriet ( justitieministeriets publikation 2021:18 , på finska med referat på svenska) och det tillhörande sammandraget av utlåtanden ( justitieministeriets publikation 2021:31 , på finska med referat på svenska).  

Företagssaneringsarbetsgruppens betänkande om genomförandet av nationella ändringsbehov i lagen om företagssanering, som utarbetades vid justitieministeriet ( justitieministeriets publikation 2022:18 , på finska med referat på svenska) och det tillhörande sammandraget av utlåtanden ( justitieministeriets publikation 2022:33 , på finska med referat på svenska).  

2.1.3  Skuldkonvertering som metod för företagssanering

Nuläge  

I Finland saknas en etablerad rättslig definition av skuldkonvertering. Generellt avses dock med skuldkonvertering en rekonstruktionsmetod som går ut på att bolagets främmande kapital, dvs. skulder, omvandlas till bolagets eget kapital så att bolagets skuldbörda minskar och förutsättningarna för fortsatt affärsverksamhet förbättras. En skuldkonvertering genomförs vanligen genom att aktiebolagets borgenärer omvandlar eller byter ut sina fordringar i bolaget till aktier i bolaget. Beroende på sammanhanget kan också andra typer av instrument i form av eget kapital (t.ex. optionsrätter eller andra särskilda rättigheter) och andra typer av bolag (t.ex. andelslag) komma i fråga.  

I praktiken har det varit möjligt att genomföra skuldkonverteringar i Finland trots att det inte finns några bestämmelser om detta. I saneringspraxis har det förekommit vissa exempel på skuldkonvertering som genomförts inom ramen för lagstiftningen om företagssanering. I utredningen om skuldkonvertering , som publicerades 2018, finns en förteckning med exempel på sådana skuldkonverteringar (s. 21–22 och 45–49), som innehåller fem skuldkonverteringar i samband med företagssanering och två som gjordes utan företagssanering. Dessutom vet man att skuldkonvertering senare använts åtminstone i samband med företagssaneringen av Stockmann Oyj Abp (nuvarande Lindex Group Abp).  

De rättsliga ramvillkoren för skuldkonvertering i samband med företagssanering följer i nuläget dels av bestämmelserna i lagen om företagssanering om innehållet i saneringsprogram och fastställande av saneringsprogram, dels av bestämmelserna i aktiebolagslagen om aktieägarnas bolagsrättsliga beslutsfattande. När lagen om företagssanering stiftades antogs den grundläggande lösningen att man i ett saneringsprogram kan kräva ändringar bl.a. i företagets ledning, organisation eller ägarstruktur genom att i programmet inkludera villkor som gäller dessa aspekter. Även om beslutanderätten inte i saneringsförfarandet överförs från företagets organ eller ägare till borgenärerna när sådana ändringar genomförs, är det enligt den gällande lagen om företagssanering möjligt att bestämma att villkoren i programmet ska vara uppfyllda för att programmet ska kunna fastställas eller skuldregleringarna bestå ( Pauliine Koskelo : Yrityssaneeraus, Lakimiesliiton kustannus 1994, s. 19–21).  

Enligt den gällande lagen om företagssanering förutsätter en reglering av saneringsskulder så att borgenärerna blir utan full betalning för sina fordringar alltså inte direkt med stöd av lagen att ägarnas ägarandel späds ut eller att de förlorar sina egna insatser i företaget. I vilken mån det är av värde eller inte för företagets fortsatta verksamhet att det tidigare ägarunderlaget består, och i vilken mån de tidigare ägarna själva ska stå för förlusterna, bedöms däremot från fall till fall. Borgenärerna avgör detta när de överväger innehållet och villkoren i saneringsprogrammet och i sista hand när de röstar om programmet (Koskelo 1994, s. 19–21).  

Ställningen för gäldenärsbolagets ägare vid företagssanering, som är mer skyddad än borgenärernas ställning, består därmed av flera olika element. Enligt den princip som kallas debtor in possession har gäldenären även efter att saneringsförfarandet har inletts rätt att bestämma om sin egendom och verksamhet så länge omfattningen och arten av gäldenärens verksamhet inte är ovanliga eller av stor räckvidd eller borgenärernas intressen skadas eller äventyras (29–30 § i lagen om företagssanering). Till skillnad från konkursförfarandet uppstår därmed i saneringsförfarandet inget sådant kollektiv av borgenärer som fattar besluten om gäldenärsföretagets egendom och realisering av den, utan gäldenärsbolagets verksamhet styrs och beslut som påverkar aktieägarnas ställning fattas enligt tillämpliga bolagsrättsliga regler också under saneringsförfarandet.  

I regel är det utredaren som utarbetar förslaget till saneringsprogram. Vanligen utarbetar utredaren programförslaget i nära samarbete med gäldenären och viktiga borgenärer, men gäldenären deltar inte i beslutsfattandet om godkännande av det egentliga programförslaget i enlighet med lagen om företagssanering. Därför kan inte vilka åtgärder som helst som påverkar gäldenärens eller ägarnas ställning tas in i saneringsprogrammet, utan vissa i lag angivna villkor för saneringsprogrammets innehåll och förfarandet för godkännande styr och begränsar utarbetandet. 

Skuldsaneringsmetoder som anges i den gällande lagen och som kan tillämpas på saneringsskulder är bl.a. att ändra betalningstidtabellen för en skuld, nedsätta skyldigheten att betala kreditkostnader och sänka beloppet av skuld som inte betalts (44 § 1 mom. i lagen om företagssanering). Skuldregleringarna som avses i lagen kan även innebära att skulden betalas helt eller delvis som en engångsprestation med en ny skuld som tas för detta ändamål eller genom ersättande prestationer som är skäliga med hänsyn till borgenärens verksamhetsområde och ställning (44 § 2 mom. i lagen om företagssanering). Enligt förarbetena till lagen innebär den sistnämnda skuldsaneringsmetoden att något annat än pengar bestäms som betalning av en penningskuld i saneringsprogrammet. I lagens förarbeten anges exemplet riktad emission så att borgenärerna får teckna aktier mot sina fordringar (RP 182/1992 rd, s. 91).  

I praktiken är det inte möjligt att åstadkomma sådana skuldregleringar enbart genom ålägganden i saneringsprogrammet. Exempelvis krävs det en aktieemission riktad till borgenärerna för att en saneringsskuld ska kunna betalas med ersättande prestationer som består av aktier i gäldenärsbolaget. Bestämmelserna i 9 kap. i aktiebolagslagen tillämpas på det bolagsrättsliga beslutsfattandet om detta. 

Enligt den gällande lagen får programmet inte fastställas om programmets innehåll kränker de rättigheter som tillkommer gäldenären, en bolagsman eller aktieägare i gäldenärsföretaget eller tredje man eller deras berättigade intressen eller är oskäligt från deras synpunkt. Detta gäller alla situationer då ett saneringsprogram fastställs, dvs. när det fastställs med samtycke av alla borgenärer (50 § 2 mom. 1 punkten i lagen om företagssanering), med samtycke av gruppmajoriteter (53 § 1 mom. 1 punkten i lagen om företagssanering) eller trots att samtycke i en eller flera borgenärsgrupper inte uppnås (s.k. tvångsfastställelse) (54 § 1 mom. 1 punkten i lagen om företagssanering). Ett sådant hinder är också giltigt när ett saneringsprogram fastställs i ett snabbt förfarande (92 § 3 mom. i lagen om företagssanering)  

Enligt förarbetena till lagen kan domstolen även bli tvungen att bedöma programmets innehåll med hänseende till gäldenärens eller t.ex. gäldenärsbolagets personligen ansvariga bolagsmäns rättigheter och intressen, eftersom gäldenärens samtycke inte är en förutsättning för fastställande av programmet. Som exempel nämns situationer där gäldenären eller bolagsmannen förutsätts arbeta till företagets förmån på sådana villkor som inte är tillräckliga för att garantera gäldenären en skälig utkomst, programmet förutsätter att egendom övergår till någon eller några borgenärer för ett värde som understiger det faktiska värdet eller annars på villkor som inte kan anses acceptabla ur gäldenärens synvinkel, eller borgenärerna annars försöker att med hjälp av programmet skaffa sig ogrundad förmån på gäldenärens bekostnad (RP 182/1992 rd, s. 52). Vid bedömningen av sistnämnda omständighet bör avseende fästas bl.a. vid hurdant slutresultatet skulle ha blivit i en konkurs (RP 182/1992 rd, s. 95).  

Av bestämmelsen följer att man genom saneringsprogrammet inte kan ingripa i en utomståendes, t.ex. gäldenärsbolagets aktieägares, rättsställning utan dennes samtycke. Enligt den gällande lagen (55 § 3 mom. i lagen om företagssanering) ska det dock vara möjligt att i programmet förutsätta att en viss ändring av en utomståendes rättsliga ställning fås till stånd och uppställa ändringen som ett villkor för programmets fastställande eller bestånd RP 182/1992 rd, s. 95). Därför har avsaknaden av uttryckliga bestämmelser om skuldkonvertering inte inneburit att skuldkonverteringar inte alls har kunnat genomföras. Samtidigt följer det av den gällande lagstiftningen att en skuldkonvertering endast har kunnat genomföras om bolagets ägare medverkar, eftersom det också under en företagssanering är gäldenärsbolagets bolagsstämma som är behörig att fatta beslut om de bolagsrättsliga åtgärder som behövs för att genomföra en skuldkonvertering, t.ex. om en aktieemission som riktas till borgenärerna.  

Utöver det som beskrivs ovan innehåller lagen om företagssanering ytterligare två bestämmelser med ett mer begränsat tillämpningsområde, som skyddar gäldenärens och ägarnas ställning i det tidiga saneringsförfarandet. Den första är att ett tidigt saneringsförfarande endast kan inledas på gäldenärens ansökan (4 a § i lagen om företagssanering). Dessutom förutsätter tvångsfastställelse av ett saneringsprogram i ett tidigt saneringsförfarande att gäldenären samtycker till tvångsfastställelsen, förutom när gäldenären är ett stort företag enligt bokföringslagen (54 § 2 mom. och 3 mom. i lagen om företagssanering). Det finns inga särskilda bestämmelser i lag om vilket organ som ska ge gäldenärens samtycke till tvångsfastställelse av ett saneringsprogram. I förarbetena till lagen konstateras det dock att samtycket i t.ex. ett aktiebolag i princip ges av styrelsen med stöd av dess allmänna behörighet. Enligt förarbetena gäller detta inte situationer där saneringsprogrammet innehåller en åtgärd som förutsätter bolagsstämmans beslut, eftersom det i sådana fall givetvis förutsätts att beslutet om en sådan åtgärd har fattats av bolagsstämman (RP 238/2021 rd, s. 133).  

Bedömning av nuläget 

I ljuset av gällande lagstiftning kan bolagsägarnas ställning anses vara starkare vid företagssanering än vid konkurs. En central skillnad mellan dessa två förfaranden har blivit att det i första hand är borgenärerna som får ge avkall på sin ställning vid en företagssanering samtidigt som åtgärder som påverkar ägarnas rättsliga ställning kan fås till stånd endast med deras medverkan, medan gäldenärens hela egendom däremot kan användas för att betala borgenärernas fordringar vid en konkurs samtidigt som värdet av gäldenärens innehav vanligen går förlorat. Reglering av saneringsskulder inom ramen för företagssanering så att borgenärerna blir utan full betalning för sina fordringar förutsätter alltså inte direkt med stöd av lagen att ägandet struktureras så att de befintliga ägarnas ägarandelar i företaget späds ut, och det är inte ens möjligt utan ägarnas medverkan.  

Under de senaste åren har det börjat förekomma kritik mot det gällande rättsläget. Det har ansetts bakvänt med tanke på riskdelningen mellan ägare och borgenärer och den rangordning av fordringar som tillämpas vid konkurs att bolagets skulder regelmässigt måste nedskrivas för att en företagssanering ska kunna genomföras, samtidigt som ägarstrukturen kan behållas oförändrad. Betydelsen av denna obalans har ökat ytterligare i och med att företagsfinansieringen har utvecklats och internationaliserats och det har blivit vanligare att använda sig av obligationslån. En effektiv och internationellt konkurrenskraftig kapitalmarknad förutsätter en förmånsställning för investeringar i form av främmande kapital framför eget kapital.  

En situation där bolagets ägare i sista hand kan förhindra att ägandet rekonstrueras också när det skulle behövas för att få till stånd ett genomförbart saneringsprogram har dessutom ansetts strida mot målet att undvika onödiga konkurser. På lång sikt ligger det i både bolagets och alla intressentgruppers intresse att bolagets verksamhetsförutsättningar tryggas. Därför har det ansetts vara oändamålsenligt att en enskild intressentgrupp bestående av borgenärer eller ägare ska ha en sådan position att den kan förhindra saneringsåtgärder som enligt andra intressentgrupper behövs när en företagssanering planeras och genomförs.  

Dessutom är avsaknaden av bestämmelser om skuldkonvertering ägnad att öka den rättsliga osäkerheten i samband med genomförandet av skuldkonverteringar också i situationer där skuldkonvertering kan inledas med bolagsägarnas samtycke. Även detta påverkar bedömningen av hur det gällande rättsläget fungerar. Förutom att det inte finns någon gällande lagstiftning om skuldkonvertering finns det inte heller någon etablerad rättspraxis som stöd för planering och genomförande av skuldkonverteringar.  

Därmed kan införandet av lagstiftning om skuldkonvertering minska den rättsliga osäkerheten i samband med skuldkonverteringar och på det sättet öka möjligheterna att genomföra skuldkonverteringar. En sådan utveckling bidrar också till det saneringsmål som avses i lagen om företagssanering och till att undvika onödiga konkurser (som kan förhindras med hjälp av skuldkonvertering). När man dessutom tar hänsyn till att marknaden för företagsfinansiering har internationaliserats betydligt sedan lagen om företagssanering stiftades, och att också Finlands centrala jämförelseländer de senaste åren har genomfört lagstiftningsreformer som gäller skuldkonvertering, kan lagstiftningen om skuldkonvertering göra särskilt finländska företag som emitterar obligationer på den internationella marknaden till konkurrenskraftigare placeringsobjekt och på det sättet främja tillgången till internationell lånefinansiering i Finland.  

Enligt den gällande lagen om företagssanering kan saneringsskulderna regleras så att de enligt saneringsprogrammet ska betalas helt eller delvis genom ersättande prestationer (44 § 2 mom. i lagen om företagssanering). För att åstadkomma ersättande prestationer kan man t.ex. använda en riktad emission så att borgenärerna får teckna aktier i gäldenärsbolaget mot sina fordringar i gäldenärsbolaget (RP 182/1992 rd, s. 90). Införandet av bestämmelser om skuldkonvertering förutsätter därmed inte att en helt ny skuldsaneringsmetod fogas till lagen om företagssanering, eftersom möjligheten att betala en saneringsskuld genom ersättande prestationer som består av aktier i gäldenärsbolaget ingår också i den gällande lagstiftningen.  

För att regeringsprogrammets föresatser om skuldkonvertering ska kunna genomföras måste dock den gällande lagstiftningen revideras så att samtycke eller medverkan av gäldenärsbolagets ägare i fortsättningen inte ska vara en nödvändig förutsättning för att få till stånd sådana skuldregleringar som nämns ovan. Slutresultatet av en sådan reform är att gäldenärsbolagets ägare och borgenärer kan bli tvungna att mer balanserat än i nuläget ge avkall på den rättsliga ställning de hade före företagssaneringen, och att ingen av dem åtnjuter ett oändamålsenligt starkt skydd för sin rättsliga ställning på den andras bekostnad.  

2.1.4  Krav som följer av EU:s lagstiftning

Även om beredningen av lagstiftning om skuldkonvertering är ett nationellt lagstiftningsprojekt måste också de krav som följer av EU:s lagstiftning tas i beaktande i samband med projektet. 

Framför allt det första insolvensdirektivet är relevant. Direktivets innehåll och förhållande till den finska lagstiftningen om företagssanering behandlas närmare i regeringens proposition om genomförandet av direktivet RP 238/2021 rd (s. 9–49) och i företagssaneringsarbetsgruppens mellanbetänkande (s. 15–138) som föregick propositionen. För att uppfylla kraven i direktivet infördes i Finland ett nytt förfarande för företagssanering, som kallas tidigt saneringsförfarande och är avsett för gäldenärer som hotas av insolvens.  

I detta avsnitt presenteras ett kort sammandrag av de bestämmelser i det första insolvensdirektivet som är relevanta för införandet av bestämmelser om skuldkonvertering. Till dem hör bl.a. definitionerna av berörda parter och andelsinnehavare (artikel 2), bestämmelserna om antagande (artikel 9) och fastställande (artikel 10) av rekonstruktionsplaner samt bestämmelserna om klassöverskridande ”cram-down” (artikel 11) och andelsinnehavare (artikel 12).  

I det första insolvensdirektivet avses med berörda parter borgenärer, inklusive, om tillämpligt enligt nationell rätt, arbetstagare eller klasser av borgenärer och, om tillämpligt enligt nationell rätt, andelsinnehavare, vars fordringar respektive intressen påverkas direkt av en rekonstruktionsplan.  

I direktivet avses med andelsinnehavare en person som har ett ägarintresse i en gäldenär eller en gäldenärs verksamhet, inbegripet en aktieägare, i den mån denna person inte är en borgenär.  

Enligt artikel 9.2 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att berörda parter har rätt att rösta om antagandet av en rekonstruktionsplan. Enligt andra stycket i samma punkt ska parter som inte berörs av en rekonstruktionsplan inte ha rösträtt i fråga om antagandet av en plan. 

Enligt artikel 9.3 får medlemsstaterna trots vad som sägs i punkt 2 från rätten att rösta undanta a) andelsinnehavare, b) borgenärer vilkas fordringar har lägre rang än fordringarna tillhörande vanliga borgenärer utan säkerhet i den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation, eller c) varje närstående part till gäldenären eller gäldenärens verksamhet med en intressekonflikt enligt nationell rätt. 

Enligt artikel 9.4 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att berörda parter behandlas i separata klasser som återspeglar tillräckligt enhetliga intressen baserade på kontrollerbara kriterier, i enlighet med nationell rätt. Som ett minimum ska borgenärer som har fordringar med respektive utan säkerhet behandlas i separata klasser, i syfte att anta en rekonstruktionsplan. Enligt andra och tredje stycket i samma punkt får medlemsstaterna också föreskriva att arbetstagares fordringar ska behandlas i en separat klass och att gäldenärer som är mikroföretag eller små eller medelstora företag kan välja att inte behandla berörda parter i separata klasser. Enligt fjärde stycket i samma punkt ska medlemsstaterna inrätta lämpliga åtgärder för att säkerställa att klassbildningen genomförs med särskild hänsyn till skyddet av utsatta borgenärer, såsom små leverantörer. 

Enligt artikel 9.5 första stycket ska rösträtt och klassbildning prövas av en rättslig eller administrativ myndighet när en begäran om fastställande av rekonstruktionsplanen lämnas in. Enligt andra stycket i samma punkt får medlemsstaterna kräva att en rättslig eller administrativ myndighet ska pröva och bekräfta rösträtt och klassbildning i ett tidigare skede än det som avses i första stycket. 

Enligt artikel 9.6 första stycket ska en rekonstruktionsplan antas av berörda parter under förutsättning att en majoritet uttryckt som beloppet av deras fordringar eller intressen erhålls i varje klass. Medlemsstaterna får dessutom kräva att en majoritet av antalet berörda parter erhålls i varje klass. Enligt andra stycket i samma punkt ska medlemsstaterna fastställa vilka majoriteter som krävs för antagandet av en rekonstruktionsplan. Dessa majoriteter ska inte vara högre än 75 % av beloppet för fordringarna eller intressena i varje klass eller, i tillämpliga fall, av antalet berörda parter i varje klass. 

Enligt artikel 10.2 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att de villkor enligt vilka en rekonstruktionsplan kan fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet är tydligt angivna och omfattar åtminstone att a) rekonstruktionsplanen har antagits i enlighet med artikel 9, b) borgenärer med tillräckligt enhetliga intressen inom samma klass behandlas lika, på ett sätt som står i proportion till respektive fordring, c) underrättelse om rekonstruktionsplanen har lämnats till alla berörda parter i enlighet med nationell rätt, d) rekonstruktionsplanen klarar testet om borgenärers bästa intresse om det finns borgenärer som inte samtycker till planen, e) i tillämpliga fall varje ny finansiering är nödvändig för att genomföra rekonstruktionsplanen och inte otillbörligen skadar borgenärernas intressen. Enligt andra stycket i samma punkt ska frågan om huruvida villkoret i första stycket d är uppfyllt prövas av en rättslig eller administrativ myndighet endast om en invändning görs mot rekonstruktionsplanen på den grunden.  

Enligt artikel 10.3 ska medlemsstaterna säkerställa att rättsliga eller administrativa myndigheter kan vägra att fastställa en rekonstruktionsplan om planen inte skulle ha rimliga utsikter att förhindra gäldenärens insolvens eller säkra verksamhetens livskraft. 

Enligt artikel 11.1 första stycket ska medlemsstaterna säkerställa att en rekonstruktionsplan som inte godkänns av berörda parter, såsom föreskrivs i artikel 9.6, i varje röstningsklass får fastställas av en rättslig eller administrativ myndighet på begäran av en gäldenär eller med gäldenärens samtycke, och göras bindande för röstningsklasser som inte samtycker till planen, om rekonstruktionsplanen uppfyller åtminstone följande villkor: a) den uppfyller kraven i artikel 10.2 och 10.3; b) den har godkänts av i) en majoritet av röstningsklasserna av berörda parter, förutsatt att minst en av dessa klasser är en klass borgenärer med säkerhet eller har en högre rang än klassen av vanliga borgenärer utan säkerhet, eller, om detta inte är uppfyllt, ii) minst en röstningsklass av berörda parter, eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, parter som påverkas negativt och som inte är en andelsinnehavarklass eller någon annan klass som, vid en värdering av gäldenären enligt fortlevnadsprincipen, inte skulle få någon betalning eller behålla något intresse eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, som rimligen inte kan förväntas erhålla någon betalning eller behålla något intresse, om den normala rangordningen för prioritering av fordringar i en likvidation tillämpades enligt nationell rätt; c) den säkerställer att röstningsklasser av berörda borgenärer som inte samtycker till planen behandlas minst lika fördelaktigt som andra klasser med samma rang och mer fördelaktigt än klasser med lägre rang; d) ingen klass av berörda parter kan, inom ramen för rekonstruktionsplanen, få eller behålla mer än det fulla värdet av sina fordringar eller intressen.  

Enligt andra stycket i samma punkt får medlemsstaterna genom avvikelse från första stycket begränsa kravet på att erhålla gäldenärens godkännande till fall där gäldenärerna är mikroföretag eller små eller medelstora företag. Enligt tredje stycket i samma punkt får medlemsstaterna öka det minsta antal klasser av berörda parter eller, om detta föreskrivs i nationell rätt, av parter som påverkas negativt, som krävs för att godkänna planen enligt vad som anges i första stycket b ii.  

Enligt artikel 11.2 första stycket får medlemsstaterna genom avvikelse från punkt 1 c föreskriva att fordringar som innehas av berörda borgenärer i en röstningsklass som inte samtycker till planen tillgodoses fullt ut med samma eller likvärdiga metoder om en klass med lägre rang ska få någon betalning eller behålla något intresse enligt rekonstruktionsplanen. Enligt andra stycket i samma punkt får medlemsstaterna behålla eller införa bestämmelser som avviker från första stycket om de är nödvändiga för att uppnå målen med rekonstruktionsplanen och om rekonstruktionsplanen inte otillbörligt skadar några berörda parters rättigheter eller intressen.  

Enligt artikel 12.1 ska medlemsstaterna, om de undantar andelsinnehavare från tillämpningen av artiklarna 9–11, på andra sätt säkerställa att dessa andelsinnehavare inte tillåts att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder för antagandet och fastställandet av en rekonstruktionsplan.  

Enligt artikel 12.2 ska medlemsstaterna också säkerställa att andelsinnehavare inte tillåts att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder för genomförandet av en rekonstruktionsplan.  

Enligt artikel 12.3 får medlemsstaterna anpassa vad som den anser vara att på ett otillbörligt sätt hindra eller skapa hinder enligt denna artikel i syfte att beakta, bland annat, om gäldenären är ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag eller om det är ett stort företag, de föreslagna rekonstruktionsåtgärder som berör andelsinnehavares rättigheter, typen av andelsinnehavare, om gäldenären är en juridisk eller fysisk person eller om partner i ett företag har begränsat eller obegränsat ansvar. 

De förslag som ingår i propositionen bereddes i enlighet med bestämmelserna i det första insolvensdirektivet, och därför tas inte direktivets bestämmelser upp senare i detta avsnitt om inte förhållandet mellan direktivets bestämmelser och något ändringsbehov som identifierats anses kräva en mer ingående bedömning. En sådan mer ingående bedömning finns t.ex. i avsnitt 2.2.5.5 ( Fastställelse utan samtycke av gruppmajoriteter ).  

Relevanta direktiv är utöver det första insolvensdirektivet också  

Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG om utnyttjande av vissa aktieägares rättigheter i börsnoterade företag (nedan direktivet om aktieägares rättigheter ) och  

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG om uppköpserbjudanden (nedan direktivet om uppköpserbjudanden ).  

Till skillnad från bestämmelserna i det första insolvensdirektivet har bestämmelserna i dessa direktiv enbart punktuell relevans för de förslag som ingår i denna proposition. Därför behandlas bestämmelserna i dem främst senare i propositionen. I avsnitt 2.2.4 ( Påbörjande av behandlingen av förslaget till saneringsprogram ) hänvisas kortfattat till direktivet om aktieägares rättigheter och i avsnitt 2.3.2 ( Erbjudande- och flaggningsskyldigheter enligt värdepappersmarknadslagen samt inlösenskyldigheten enligt aktiebolagslagen ) till direktivet om uppköpserbjudanden.  

2.2.1  Utgångspunkter

Enligt den gällande lagstiftningen förutsätter en skuldkonvertering att ärendet behandlas i den ordning som anges såväl i lagen om företagssanering (borgenärernas beslutsfattande) som aktiebolagslagen (aktieägarnas beslutsfattande) Därför behandlas de bestämmelser i lagen om företagssanering och aktiebolagslagen som är centrala för en skuldkonvertering i det här avsnittet i en ordningsföljd som liknar saneringsförfarandets förlopp.  

De ändringsbehov som i det här avsnittet identifieras i den gällande lagstiftningen utgår från att införandet av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet ska genomföras så att gäldenärsbolagets aktieägare i fortsättningen ska ges tillfälle att delta i behandlingen av ett förslag till saneringsprogram som påverkar deras rättigheter i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om företagssanering. Då ersätter ett saneringsprogram som behandlats och fastställts i enlighet med lagen om företagssanering det bolagsrättsliga beslutsfattandet om detta. I det fallet kan ett för aktieägarna bindande beslut om att en skuldkonvertering ska genomföras uppnås under de förutsättningar som föreskrivs i lagen om företagssanering, dvs. vid behov också i strid med aktieägarnas ståndpunkt.  

Avsikten är att den lagstiftningslösning som väljs i frågan ska motsvara lösningarna i Finlands viktigaste jämförelseländer, dock så att särdragen i den finska lagstiftningen om företagssanering och aktiebolag tas i beaktande på lämpligt sätt i regleringens detaljer. Flera av Finlands viktigaste jämförelseländer har gått in för en modell där aktieägarna har rätt att delta i behandlingen av ett programförslag som påverkar deras rättigheter, men där aktieägarnas ståndpunkt till förslaget vid behov kan åsidosättas och saneringsprogrammet under vissa förutsättningar fastställas oavsett aktieägarnas ståndpunkt. De lagstiftningslösningar som Finlands viktigaste jämförelseländer gått in för beskrivs närmare i avsnitt 6.2 ( Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet ).  

I detta avsnitt redogörs det inte närmare för de lagstiftningsalternativ som valdes bort i samband med beredningen av propositionen, dvs. där aktieägarna inte deltar i behandlingen av ett förslag till saneringsprogram som påverkar deras rättigheter i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om företagssanering. Dessa alternativa lagstiftningsmodeller beskrivs närmare i avsnitt 6.1 ( Handlingsalternativen och deras konsekvenser ).  

2.2.2  Ansökan om saneringsförfarande

Nuläge enligt lagen om företagssanering  

Med stöd av 68 § 1 mom. i lagen om företagssanering iakttas vid behandlingen av ett företagssaneringsärende vad som i 8 kap. rättegångsbalken bestäms om behandling av ansökningsärenden, om inte något annat följer av lagen om företagssanering. I lagen om företagssanering ingår dock också specialbestämmelser som kompletterar och delvis avviker från de bestämmelserna (RP 182/1992 rd, s. 57).  

Bestämmelser om vem som har rätt att inleda en ansökan om företagssanering finns i 4 a och 5 § i lagen om företagssanering. Ansökan om inledande av ett tidigt saneringsförfarande kan göras av gäldenären. Ansökan om inledande av ett normalt saneringsförfarande kan göras av gäldenären, en borgenär eller en sannolik borgenär, dock inte en borgenär vars fordran till sin grund eller sitt belopp är stridig eller av andra orsaker är oklar.  

Enligt 70 § 1 mom. i lagen om företagssanering ska gäldenärens ansökan av domstolen delges de borgenärer som på grundval av storleken av sina fordringar anses vara betydande samt även andra borgenärer, om domstolen anser att de behöver höras om ansökan, samt ge dem tillfälle att inom en utsatt tid avge ett skriftligt yttrande. Om det är fråga om en ansökan som i enlighet med 6 § 1 punkten gjorts av gäldenären och ett tillräckligt antal borgenärer tillsammans eller av gäldenären förordad av ett tillräckligt antal borgenärer, kan saneringsförfarandet inledas utan att de övriga borgenärerna hörs.  

Enligt 2 mom. ska domstolen delge gäldenären en borgenärs eller sannolik borgenärs ansökan samt ge gäldenären tillfälle att inom en utsatt tid avge ett skriftligt yttrande. Domstolen ska även uppmana gäldenären att inom utsatt tid tillställa domstolen en utredning om sina borgenärer, skulder och säkerheterna för skulderna. 

Enligt 3 mom. kan domstolen, om den med anledning av en borgenärs eller sannolik borgenärs ansökan anser det behövligt, innan beslut om att inleda förfarandet fattas ge andra borgenärer vilka framgår av gäldenärens utredning enligt 2 mom. eller borgenärerna med de största fordringarna tillfälle att inom en utsatt tid avge skriftligt yttrande.  

På de sätt som beskrivs ovan har domstolen prövningsrätt att bestämma vilka som ska höras med anledning av en ansökan. Denna prövning utgår från ansökningshandlingarna och framför allt förteckningen över borgenärer. Utöver rättsskyddsbehoven är också praktiska aspekter relevanta, t.ex. antalet borgenärer och i vilken mån de antingen i ljuset av allmän erfarenhet eller utifrån det som framgår av handlingarna kan antas ha uppgifter om gäldenärsföretaget som kan vara relevanta för beslutet att inleda ett saneringsförfarande (Koskelo 1994, s. 79). 

De här första yttrandenas centrala funktion är att utreda om frågan om inledande av ett saneringsförfarande är stridig och på vilka grunder. Därmed handlar hörandet i detta skede framför allt om huruvida det finns förutsättningar för att inleda ett saneringsförfarande eller inte. En positiv eller negativ ståndpunkt avgör inte i sig vilken vikt yttrandena har, utan det är grunderna som läggs fram till stöd för yttrandet som är viktiga – alltså att man för fram rättsfakta som är relevanta i ljuset av bestämmelserna om förutsättningar och hinder för inledande av ett saneringsförfarande och eventuellt motiverar varför de är relevanta (Koskelo 1994, s. 81–83).  

Nuläge enligt aktiebolagslagen 

När ett aktiebolag ansöker om ett saneringsförfarande bör bestämmelserna i lagen om företagssanering läsas jämsides med bestämmelserna i aktiebolagslagen, eftersom aktiebolagslagen innehåller en bestämmelse om bolagets interna beslutsfattande. Enligt 20 kap. 24 § i aktiebolagslagen kan ansökan om inledande av ett saneringsförfarande göras genom beslut av styrelsen. Styrelsen kan dock också föra ärendet till bolagsstämman för avgörande, eller så kan beslutet fattas av aktieägarna, om de är eniga.  

Enligt bestämmelsens ursprungliga ordalydelse som gällde fram till 2022 var det bolagsstämman som fattade beslut om att ansöka om saneringsförfarande, dock så att också styrelsen kunde göra ansökan om den ansåg att det krävdes för att ärendet brådskar. Även då skulle styrelsen dock utan dröjsmål sammankalla bolagsstämman för att behandla frågan om fortsättande av ansökan. När bestämmelsens ursprungliga ordalydelse senare bedömdes på nytt ansåg man att det ändå var lämpligare att styrelsen fattar beslutet att ansöka om ett saneringsförfarande. Bakgrunden var i synnerhet målet att göra saneringsförfarandet snabbare och kostnadseffektivare eftersom en lagstiftning som i alla situationer kräver beslut av bolagsstämman ansågs fördröja behandlingen av företagssaneringsärenden och medföra extra kostnader. Dessutom lades vikt vid att styrelsen också är behörig att besluta om ansökan om att ett aktiebolag ska försättas i konkurs (RP 238/2021 rd, s. 79–80).  

Också enligt bestämmelsens nya ordalydelse kan styrelsen sammankalla bolagsstämman för att besluta om en saneringsansökan. Avsikten har varit att ta hänsyn till situationer där detta i praktiken behövs t.ex. eftersom styrelsen vill försäkra sig om att majoriteten av aktieägarna understöder en ansökan om företagssanering (RP 238/2021 rd, s. 80).  

I aktiebolagslagen finns inga uttryckliga bestämmelser om gäldenärsbolagets interna behörighetsfördelning i en situation där gäldenärsbolaget ska höras om en ansökan om företagssanering som någon annan har inlett. I rättslitteraturen har man dock redan när bestämmelsen var i kraft i sin ursprungliga form ansett att styrelsen i ett aktiebolag kan ge ett yttrande om en ansökan. I sammanslutningar där styrelsen också från första början har varit behörig att ansöka om sanering har det ansetts vara klart att också yttranden om en ansökan ska ges av styrelsen (Koskelo 1994, s. 80)  

Bedömning av nuläget  

I samband med att skuldkonvertering införs i enlighet med regeringsprogrammet bör man bedöma vilken roll aktieägarna i gäldenärsbolaget har när bolaget ansöker om företagssanering, med hänsyn till att gäldenärsbolagets ägarstruktur och andra bolagsrättsliga förhållanden i fortsättningen ska kunna regleras som en del av ett saneringsprogram också i strid med aktieägarnas ståndpunkt.  

Ansökan om företagssanering kan i detta sammanhang granskas ur två olika perspektiv, varav det första är gäldenärsbolagets beslutsfattande om en ansökan (enligt aktiebolagslagen) och det andra är hörandet av parter med anledning av en ansökan (enligt lagen om företagssanering).  

Enligt aktiebolagslagens bestämmelse om bolagets behörighetsfördelning är det redan i nuläget möjligt att ansöka om företagssanering genom beslut av styrelsen utan att bolagsstämman behandlar frågan om ansökan eller fortsättande av ansökan. Därmed bedöms det att inga ändringar behövs i aktiebolagslagens bestämmelse i samband med att skuldkonvertering som avses i regeringsprogrammet införs.  

Hörande enligt lagen om företagssanering med anledning av en ansökan om företagssanering som inletts vid en domstol gäller borgenärerna om ansökan görs av en gäldenär, och gäldenären om ansökan görs av en borgenär. Aktieägarna i gäldenärsbolaget hör alltså enligt den gällande lagen om företagssanering inte till dem som ska höras i någondera situationen.  

Med hänsyn till det primära syftet med de första yttrandena (dvs. att utreda om frågan om inledande av ett saneringsförfarande är stridig eller inte) och med hänsyn till att aktiebolagets interna behörighetsfördelning i ärenden som gäller ansökan om företagssanering avgörs i aktiebolagslagen bedöms det inte heller i fortsättningen finnas något behov av att separat höra aktieägarna i detta skede av förfarandet. I praktiken skulle det vara oändamålsenligt att separat höra aktieägarna med anledning av en ansökan också för att det sannolikt bara skulle förlänga den tid som går åt till att fatta beslutet att inleda förfarandet. Detta bidrar inte till målet att förfarandet ska vara snabbt och kostnadseffektivt. Man kan också beakta att det i praktiken är för tidigt att höra aktieägarna i förfarandets inledningsskede, eftersom det ännu inte står klart vad förslaget till saneringsprogram kommer att innehålla och hur det kommer att påverka aktieägarnas rättsliga ställning.  

I propositionen föreslås därmed inga ändringar i bestämmelserna om ansökan om saneringsförfarande.  

2.2.3  Uppgörande av förslag till saneringsprogram

2.2.4  Påbörjande av behandlingen av förslaget till saneringsprogram

Nuläge enligt lagen om företagssanering  

När ett förslag till saneringsprogram har färdigställts inleds behandlingen av förslaget med att de som har del i saken ges tillfälle att ta del av förslaget och uttrycka sin ståndpunkt om det. Domstolen anger ramarna för delgivningen av programförslaget och hörandet av parterna, men utredaren vidtar de praktiska åtgärderna i samband med delgivningen och hörandet. Enligt lagen om företagssanering förlöper denna fas av förfarandet som följer. 

När domstolen fattar beslut om att inleda ett saneringsförfarande ska den enligt 71 § 1 mom. 5 punkten i lagen om företagssanering sätta ut en dag då förslaget till saneringsprogram senast ska vara klart och lämnas till utredaren och domstolen. Enligt 5 a- och 5 b-punkten i samma moment ska domstolen samtidigt också sätta ut tidsfrister som börjar när förslaget till saneringsprogram lämnas in till domstolen och inom vilka de som har del i saken ska lämna skriftliga yttranden om programförslaget och invändningar mot de fordringar som avses i programförslaget till utredaren.  

Sedan förslaget till saneringsprogram har lämnats till utredaren och domstolen, ska utredaren enligt 72 § 1 mom. i lagen om företagssanering utan dröjsmål se till att programförslaget delges dem som har del i saken. I samband med delgivningen av programförslaget ska utredaren meddela dem som har del i saken när yttranden och invändningar senast ska lämnas till utredaren inom de tidsfrister som domstolen bestämmer.  

De invändningar som framställts inom tidsfristen ska utredaren enligt 74 § 2 mom. i lagen om företagssanering delge gäldenären och de borgenärer vilkas rätt varje invändning gäller. Utredaren ska före behandlingen av programförslaget tillställa domstolen en förteckning, av vilken framgår vem som gjort en invändning och föremålet för invändningen. Utredaren ska före behandlingen också lämna yttrandena om programförslaget till domstolen.  

Enligt 75 § 1 mom. i lagen om företagssanering handläggs invändningar och avgörs saken i samband med behandlingen av programförslaget, om det med beaktande av den bevisning som krävs och övriga omständigheter är möjligt utan att saneringsförfarandet orsakas väsentligt dröjsmål eller annan olägenhet. Om saken inte enligt 1 mom. kan handläggas och avgöras i samband med saneringsförfarandet, ska domstolen enligt 2 mom. anvisa den part som har bevisbördan i ärendet att inom utsatt tid föra ärendet till prövning i en särskild rättegång eller genom något annat förfarande som är avsett för sådana ärenden. I lagens 47 § 1 mom. finns bestämmelser om beaktandet i saneringsprogrammet av fordringar som är oklara till sitt belopp eller till sin grund.  

Sedan domstolen har granskat att förslaget till saneringsprogram uppfyller kraven i lagens 41 och 42 §, de som har del i saken har getts möjlighet att framföra sin uppfattning om förslaget och domstolen har fattat ett beslut enligt lagens 47 § 1 mom. om att beakta oklara saneringsskulder, kan den som har gjort upp förslaget enligt 76 § 1 mom. i lagen om företagssanering ges tillfälle att rätta, justera eller komplettera förslaget inom utsatt tid. I 2 mom. föreskrivs också att domstolen efter att ha fått det slutliga programförslaget ska besluta hur borgenärerna ska delas in i grupper och vilka grupper som är röstberättigade. Därefter går man vidare till omröstningsfasen.  

För att behandlingen av programförslaget ska kunna inledas måste alltså programförslaget i den första fasen delges dem som har del i saken. I rättslitteraturen om den ursprungliga lagen om företagssanering har man ansett att individuell delgivning av hela förslaget inte kan anses nödvändig om programförslaget är omfattande och i synnerhet om det finns många borgenärer. Däremot är det nödvändigt att borgenärerna på ett sätt som är lämpligt med tanke på deras behov av rättsskydd får tillfälle att sätta sig in i programmets innehåll för att kunna yttra sig (Koskelo 1994, s. 298).  

I samma rättslitteratur har detta i praktiken ansetts innebära att varje borgenär separat delges (minst) det centrala innehållet i programförslagets utrednings- och åtgärdsdel, inklusive en redogörelse över de skuldsaneringsmetoder som tillämpas och skuldregleringarnas inverkan på varje borgenärsgrupps ställning, samt (åtminstone) ett förslag till betalningsprogram som gäller borgenärens egna fordringar. Det kan knappast anses behövligt att inkludera betalningsprogrammen för alla skulder i det material som delges varje borgenär, om de skuldregleringsprinciper som de baserar sig på har beskrivits. Om hela programförslaget inte separat delges varje borgenär ska dessa givetvis ges lämpligt tillfälle att sätta sig in också i de övriga delarna av förslaget (Koskelo 1994, s. 298).  

I lagen indelas hörandet av dem som har del i saken i två delar så att parterna ges tillfälle såväl att framföra invändningar om saneringsskulderna som att yttra sig om programförslaget.  

Syftet med framförandet av invändningar är att ge parterna tillfälle att kontrollera beloppet av och grunden för de saneringsskulder som avses i programförslaget och vid behov invända mot dem. Invändningarna kan t.ex. handla om att en viss skuld inte alls existerar, att saneringsgäldenären inte är ansvarig för skulden eller att skuldbeloppet är mindre eller större än vad som framgår av programförslaget (Koskelo 1994, s. 299–300).  

Dessutom kan parterna i sina yttranden om programförslaget föra fram de grunder på vilka de anser att förslaget inte (som sådant) kan fastställas. Invändningar mot innehållet i programförslaget ska alltså framföras i det yttrande om innehållet som ges i samband med den inledande behandlingen av förslaget. När saneringsförfarandet går vidare till omröstningsfasen kan en borgenär inte längre framföra invändningar i sak om omständigheter som borgenären har haft tillfälle att yttra sig om tidigare. I omröstningen kan programförslaget endast godkännas eller förkastas (Koskelo 1994, s. 304).  

Invändningar kan i exceptionella fall framföras i samband med att rösten ges endast om de gäller en sådan ny omständighet som borgenären inte har haft tillfälle att åberopa tidigare. Detta kan vara fallet t.ex. om ett fel i förfarandet har inträffat eller framkommit efter att yttrandet om innehållet har lämnats, och felet utgör ett hinder för fastställande, eller om det slutliga programförslaget har ändrats på ett sätt som påverkar förutsättningarna för att fastställa programmet och som är nytt i sak så att det inte tidigare har funnits någon grund för att åberopa de omständigheterna (Koskelo 1994, s. 312–313).  

Domstolen prövar inte på tjänstens vägnar de omständigheter som enligt lag utgör hinder för fastställande av programmet, utan hindren prövas endast utifrån de invändningar som parterna har framfört i sina yttranden och i den omfattning som de anger. Detta följer av de allmänna processuella bestämmelser som följs vid dispositiva ärenden. Yttrandena har därmed en avgörande betydelse för i vilken mån domstolen blir tvungen att pröva och bedöma innehållet i ett programförslag före beslutet om fastställande (Koskelo 1994, s. 100, 304–305).  

Ett yttrande som en part framför ska vara specificerat och motiverat för att det ska kunna ha inverkan i saken. Det räcker inte med att enbart citera lagens bestämmelser, utan de konkreta grunderna för att ta stöd av en viss bestämmelse ska framgå av yttrandet. Behovet av att specificera invändningen beror samtidigt också på innehållet i den norm som invändningen stöder sig på. Allmänt taget innebär detta att behovet av att specificera de konkreta grunderna för invändningen är större ju mer allmän den bestämmelse är som borgenären tar stöd av. På motsvarande sätt kan man resonera att behovet av att separat precisera invändningens innehåll är mer begränsat ju konkretare den bestämmelse är som borgenären åberopar (Koskelo 1994, s. 101, 306).  

Av gäldenärens yttrande ska det i första hand framgå om gäldenären är beredd att följa det föreslagna saneringsprogrammet. Gäldenären deltar inte i omröstningen om programmet och därmed är syftet med yttrandet att utreda hur gäldenären ställer sig till det föreslagna programmet. Det kan vara relevant för programmets genomförbarhet. Dessutom kan gäldenären i sitt yttrande påpeka vissa grunder som hindrar att saneringsprogrammet fastställs. En gäldenär (eller aktieägare i gäldenärsbolaget) kan bl.a. åberopa att innehållet i programförslaget – på särskilt specificerade grunder – kränker gäldenärens, en bolagsmans eller en aktieägares berättigade intressen eller är oskäligt från deras synpunkt (Koskelo 1994, s. 306).  

När de som har del i saken har fått tillfälle att framföra invändningar om de saneringsskulder som avses i programförslaget och framföra sin uppfattning om programförslaget fattar domstolen ett beslut om beaktandet av oklara saneringsskulder. Beslutet är av avsevärd betydelse för saneringsprogrammet eftersom det bestämmer vilken rösträtt en fordran medför i omröstningen om programförslaget (Koskelo 1994, s. 307).  

Domstolen ”behandlar” inte i ordets traditionella bemärkelse yttrandena från dem som har del i saken. Domstolen tar inte emot bevisning och fattar inte beslut om yttrandena, utan det främsta syftet med yttrandena är att förmedla information mellan utredaren och dem som har del i saken. På det sättet får utredaren en bild av om borgenärerna kommer att understödja programförslaget, men också ett tillfälle att rätta och ändra programförslaget så att det är godtagbarare för borgenärerna. Hur man förhåller sig till responsen från dem som har del i saken är i denna fas av förfarandet upp till utredaren ensam, eftersom domstolen inte kan bestämma att utredaren ska ändra innehållet i förslaget (Koulu 2007, s. 193–194).  

Domstolen kan dock informellt förmedla sin syn till utredaren t.ex. om att någon bestämmelse i programmet senare kan bli ett hinder för fastställande av programmet. Dessutom beaktar en yrkeskunnig utredare sannolikt borgenärernas respons i den mån det är möjligt, eftersom det strider mot utredarens grundläggande skyldighet att främja genomförandet av saneringen och kan leda till ersättningsansvar för utredaren om denne envist håller fast vid ett förslag som möter omfattande motstånd (Koulu 2007, s. 194).  

Utgångspunkten är att ändringar som görs i programförslaget inte bör vara sådana att de kräver att parterna lämnar nya yttranden. Ett ändrat förslag bör alltså i regel inte innehålla nya inslag som parterna inte har haft tillfälle att yttra sig om, men som kan påverka förutsättningarna för att fastställa programmet i så väsentlig grad att parterna bör få yttra sig om dem. Det är dock inte absolut förbjudet att inhämta nya yttranden, utan domstolen kan enligt egen prövning efter att ha fått det ändrade programförslaget ge parterna tillfälle att yttra sig om det behövs på grund av de ändringar som gjorts i programförslaget. Då torde man också kunna förfara så att lämnandet av nya yttranden kombineras med omröstningsförfarandet så att borgenärerna ges tillfälle att samtidigt avge både rösten och ett eventuellt annat yttrande om omständigheter som de inte tidigare har haft tillfälle att yttra sig om (Koskelo 1994, s. 308).  

Nuläge enligt aktiebolagslagen  

Ovan beskrivs nuläget när det gäller den inledande behandlingen av ett förslag till saneringsprogram enligt den gällande lagen om företagssanering. Därtill är också bestämmelserna i den gällande aktiebolagslagen om bolagsstämmans behandling av motsvarande beslutsförslag relevanta.  

Bolaget kan emittera nya aktier eller avyttra egna aktier som det innehar (aktieemission). Vid en aktieemission kan aktier tecknas mot betalning (emission mot vederlag) eller emitteras utan betalning (vederlagsfri emission) (9 kap. 1 § i aktiebolagslagen). Beslut om emission fattas av bolagsstämman (9 kap. 2 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Genom bolagsstämmans beslut i vilket nämns maximiantalet aktier av olika slag som ska emitteras kan styrelsen också bemyndigas att besluta om emissionen i dess helhet eller till någon del (emissionsbemyndigande) (9 kap. 2 § 2 mom. i aktiebolagslagen).  

Som bolagsstämmans beslut gäller det förslag som har biträtts med mer än hälften av de avgivna rösterna, om inte annat föreskrivs i lagen (5 kap. 26 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Om ett beslut ska fattas med kvalificerad majoritet gäller som bolagsstämmans beslut det förslag som har biträtts med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna och de vid stämman företrädda aktierna (5 kap. 27 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Beslut som ska fattas med kvalificerad majoritet är bl.a. beslut om riktad emission (9 kap. 4 § 2 mom. och 5 kap. 27 § 2 mom. 2 punkten i aktiebolagslagen), emission av optionsrätter och andra särskilda rättigheter (10 kap. 2 § 3 mom. i aktiebolagslagen) samt ändring av bolagsordningen (5 kap. 30 § 1 mom. i aktiebolagslagen).  

I stämmokallelsen ska nämnas bolagets namn, tid och plats för stämman samt de ärenden som ska behandlas på stämman (5 kap. 18 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Om styrelsen föreslår att bolagsstämman ska besluta om en riktad emission eller om ett sådant emissionsbemyndigande som inte utesluter styrelsens rätt att besluta om en riktad emission, ska detta nämnas i stämmokallelsen (9 kap. 4 § 2 mom. i aktiebolagslagen). Stämmokallelse ska utfärdas tidigast två månader och senast en vecka före bolagsstämman, den sista anmälningsdagen till bolagsstämman eller bolagsstämmans avstämningsdag för bolag som har anslutits till värdeandelssystemet. I ett publikt aktiebolag får kallelsen dock utfärdas tidigast tre månader före den ovannämnda dagen (5 kap. 19 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Till varje aktieägare vars adress är känd för bolaget ska sändas en skriftlig stämmokallelse, om inte annat föreskrivs i bolagsordningen (5 kap. 20 § 1 mom. i aktiebolagslagen).  

Beslutsförslagen ska i minst en veckas tid före stämman hållas tillgängliga för aktieägarna på bolagets huvudkontor eller webbsidor samt läggas fram på bolagsstämman. Stämmohandlingarna ska utan dröjsmål sändas till aktieägare som ber om dem, om handlingarna inte kan laddas ner och skrivas ut från bolagets webbsidor (5 kap. 21 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Om ett beslut gäller emission av aktier ska det som ovan föreskrivs om att stämmohandlingarna ska hållas tillgängliga eller sändas gälla också det senaste bokslutet samt den senaste verksamhetsberättelsen och revisionsberättelsen, ett beslut som eventuellt efter den senaste räkenskapsperioden har fattats om utbetalning av bolagets medel, delårsrapporter som har upprättats efter den senaste räkenskapsperioden samt styrelsens redogörelse för sådana händelser efter det senaste bokslutet eller den senaste delårsrapporten som väsentligt påverkar bolagets ställning (5 kap. 21 § 2 mom. i aktiebolagslagen). I lagen finns dessutom särskilda bestämmelser om att hålla de ovannämnda handlingarna tillgängliga på ett börsbolags webbplats före bolagsstämman (5 kap. 22 § i aktiebolagslagen).  

Också de krav som gäller offentliggörandet av kallelsen till bolagsstämman tjänar aktieägarnas möjligheter att få information om bolagsstämman och de ärenden som behandlas där. Enligt 8 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen ska aktieemittenten offentliggöra kallelse till bolagsstämma. Också enligt regelverken för Helsingforsbörsens huvudlista och marknadsplatsen First North ska kallelsen till bolagsstämman offentliggöras. Efter att bolagsstämman har avslutats ska också uppgifter om bolagsstämmans beslut offentliggöras, och om bolagsstämman har bemyndigat styrelsen att fatta beslut om en viss omständighet ska uppgifter om styrelsens beslut som fattats med stöd av det bemyndigandet offentliggöras ( Börsens regelverk för aktieemittenter , på finska, i kraft från och med den 7 juli 2025, punkt 3.4, och Nasdaq First North Growth Market - regelverk för aktieemittenter , på finska, i kraft från och med den 1 juli 2025, punkt 4.2.2).  

Aktieägarens yttranderätt och frågerätt i samband med den på bolagsstämman är de förvaltningsrättigheter som aktierna medför på bolagsstämman. Med stöd av yttranderätten kan en aktieägare under bolagsstämman ställa frågor, hålla andra anföranden, svara på frågor och lägga fram beslutsförslag i ärenden som ska behandlas på bolagsstämman. Det finns ingen uttrycklig bestämmelse om aktieägarens yttranderätt i aktiebolagslagen. Enligt förarbetena till lagen har yttranderätten ett så organiskt samband med deltaganderätten att den inte behöver nämnas särskilt, trots att den nämndes i den tidigare lagen (RP 109/2005 rd, s. 69). Aktiebolagslagen innehåller en uttrycklig bestämmelse (5 kap. 25 §) om aktieägarens frågerätt. Bestämmelser om vad som åtminstone ska ingå i aktieägarens rätt att ställa frågor finns i artikel 9 i direktivet om aktieägares rättigheter .  

Aktieägarens yttranderätt på bolagsstämman behövs för att möjliggöra bolagets interna fördelning av befogenheter och ett effektivt utövande av rösträtten. För att yttranderätten ska tillgodoses behöver en aktieägare som deltar i stämman i praktiken ha rätt att föra fram sina inlägg, såsom frågor, för de andra aktieägarna och bolagsledningen och få svar på frågorna innan beslut fattas. Samtidigt har en aktieägare utifrån närvarorätten också rätt att höra eller på annat sätt få kännedom om allt det som andra framfört om frågan vid bolagsstämman innan beslut fattas.  

Aktieägares frågerätt, som grundar sig på 5 kap. 25 § i aktiebolagslagen, gäller omständigheter som kan inverka på bedömningen av ett ärende som ska behandlas på stämman. Om stämman behandlar bokslutet, gäller frågerätten och ledningens skyldighet att svara också bolagets ekonomiska ställning i stort, inklusive bolagets förhållande till en annan sammanslutning eller stiftelse som hör till samma koncern. I förarbetena till aktiebolagslagen (RP 109/2005 rd, s. 76) betonas att syftet är att tillåta en relativt omfattande frågerätt och att också mera allmänna frågor om bolagets ekonomiska ställning kan framföras i samband med behandlingen av bokslutet. Stämmans ordförande och i sista hand styrelsen ska bedöma om aktieägarens fråga omfattas av frågerätten enligt aktiebolagslagen.  

Bedömning av nuläget 

Enligt den gällande lagen om företagssanering ska de som har del i saken ges tillfälle att ta del av programförslaget och framföra sin åsikt om det. Formuleringen avviker från bestämmelserna i lagen om företagssanering om hörande i samband med ansökan om saneringsförfarande, enligt vilka borgenärerna ska höras om en ansökan som görs av gäldenären och gäldenären samt andra borgenärer ska höras om en ansökan som görs av en borgenär. Dessa bestämmelser behandlas mer ingående i avsnitt 2.2.2 ( Ansökan om saneringsförfarande ).  

Som parter betraktas i ansökningsrättskipningen de personer vars fördel eller rätt ärendet gäller och som därför ska höras. Hörandet avspeglar kravet på att den vars rättigheter och skyldigheter ett beslut påverkar ska få ge sin syn på saken, vilket är en aspekt av en rättvis rättegång ( Tuula Linna : Hakemuslainkäyttö – hakemusasioiden käsittely käräjäoikeudessa, Alma Talent 2022, s. 26–27).  

Enligt rättslitteraturen om företagssanering är parterna i behandlingen av ett programförslag de borgenärer som avses i programförslaget, inklusive de som har en villkorad borgenärsställning med stöd av regressrätten, samt gäldenären och gäldenärsbolagets ansvariga bolagsmän (Koskelo 1994, s. 298). Samma rättslitteratur innehåller också hänvisningar till möjligheten för en aktieägare i gäldenärsbolaget att åberopa grunder som hindrar fastställande och som gäller aktieägarens rättighet eller berättigade intresse eller programmets oskälighet (Koskelo 1994, s. 306).  

Mot den bakgrunden står det klart att också aktieägarna i gäldenärsbolaget ska ges tillfälle att ta del av programförslaget och framföra sin uppfattning om det i enlighet med lagen om företagssanering när förslaget innehåller åtgärder som direkt påverkar deras rättigheter i gäldenärsbolaget. Huruvida aktieägarna kan höras i enlighet med bestämmelserna i den gällande lagen om företagssanering eller om de bestämmelserna behöver uppdateras är däremot en fråga som bör bedömas mer ingående.  

Den första fasen är delgivningen av programförslaget. Bestämmelser om hur delgivningar som avses i lagen i praktiken ska sändas till dem som har del i saken finns i nuläget i 81 § i lagen om företagssanering.  

Enligt 2 mom. kan utredaren sända sådana meddelanden, kallelser och andra delgivningar samt handlingar som avses i lagen på ändamålsenligt sätt 1) med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod eller per post till den adress som borgenären eller gäldenären har uppgett eller till en postadress som förts in i befolkningsdatasystemet eller handelsregistret, 2) genom att föra in dem i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden, förutsatt att mottagaren har beviljats tillgång till systemet, 3) genom att föra in dem i något annat elektroniskt system som mottagaren har tillgång till och vars användning mottagaren godkänt, 4) per telefon, om inte ett skriftligt förfarande behövs på grund av sakens natur.  

I 3 mom. föreskrivs det dessutom att om utredaren sänder delgivningen på det sätt som avses i 2 mom. 2 eller 3 punkten, ska utredaren med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod underrätta mottagaren av delgivningen, på den adress denne uppgett, om att handlingen har förts in i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden eller i något annat elektroniskt system, om inte något annat har överenskommits med mottagaren.  

I 4 mom. föreskrivs det att borgenärerna och gäldenären kan lämna utredaren de yttranden, bemötanden och meddelanden som avses i lagen genom att föra in dem i ärendehanteringssystemet för konkurs- och företagssaneringsärenden eller genom att sända dem till utredaren med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod eller per post. 

I princip bör utredaren även framöver ha ett tillräckligt handlingsutrymme att genomföra delgivningen av programförslaget på det sätt som utredaren anser är ändamålsenligt. I ett litet gäldenärsbolag där ägandet är koncentrerat är delgivningen av programförslaget till bolagets aktieägare vanligen ingen komplicerad uppgift och kräver inte heller några omfattande förberedelser. Delgivningen kan genomföras samtidigt som programförslaget i vilket fall som helst delges även gäldenärsbolaget. I ett stort gäldenärsbolag där ägandet är spritt kan delgivningen av programförslaget dock vara en mer arbetsdryg och komplicerad uppgift. Detta kan behöva tas i beaktande i lagstiftningen så att utredaren ges möjlighet att delge gäldenärsbolagets aktieägare programförslaget på samma sätt som stämmokallelsen och stämmohandlingarna sänds.  

Det kan anses räcka att informationen om att behandlingen av programförslaget inleds sänds till bolagets aktieägare enligt de delgivningssätt som grundar sig på aktiebolagslagen och bolagets bolagsordning. På det sättet kan man på ett tillräckligt sätt se till att aktieägarna får information om ändringsförslag som påverkar deras ställning i bolaget om de genomförs. I samband med beredningen av propositionen har det inte ansetts nödvändigt att informationen om att programförslaget börjar behandlas dessutom offentliggörs så som värdepappersmarknadslagen och regelverket för börsen eller någon annan marknadsplats förutsätter att stämmokallelsen offentliggörs, eftersom dessa i vilket fall som helst också innehåller andra krav som t.ex. gäller vilka uppgifter som ska offentliggöras om bolagets ekonomiska situation eller ändringar i kapitalstrukturen. Dessa krav tjänar marknadens mer allmänna behov av information i samband med företagssanering, även om man inte separat offentliggör sådan information om att förfarandet går vidare till den fas då behandlingen av programförslaget inleds som ska sändas till aktieägarna inom ramen för ett saneringsförfarande som redan pågår.  

I den andra fasen framförs invändningar om saneringsskulderna och lämnas yttranden om programförslaget. I princip är det motiverat att aktieägarna ska kunna ta ställning till programförslaget genom att lämna ett yttrande om förslagets innehåll. Detta ger aktieägarna möjlighet att bl.a. vid behov föra fram grunder för sin åsikt att programförslaget inte kan fastställas som sådant. Av den anledningen behöver man i bestämmelsen om delgivningssätt i lagen om företagssanering också ta i beaktande att inte bara borgenärerna och gäldenären, utan också gäldenärsbolagets aktieägare ska kunna lämna yttranden till utredaren.  

Däremot behöver gäldenärsbolagets aktieägare i princip inte framföra invändningar om saneringsskulderna, förutom i situationer där en aktieägare också är saneringsborgenär och i egenskap av borgenär upptäcker något som bör påpekas i den skuld som anges i programförslaget.  

Jämfört med ett saneringsförfarande där aktieägarna inte har något direkt intresse och därför inte behöver höras orsakar delgivning av programförslaget till aktieägarna och hörande av aktieägarna om programförslaget ofrånkomligen extra besvär. Samtidigt kan dessa olägenheter begränsas bl.a. genom möjligheten att delge aktieägarna programförslaget på ett sätt som utredaren anser vara ändamålsenligt och genom att yttranden om programförslagets innehåll även framöver ska vara specificerade och motiverade för att ha inverkan i saken.  

Möjligheten att lämna ett yttrande om innehållet är av central betydelse för aktieägarens rättsskydd också för att uttryckligen detta är den kanal som parterna enligt den gällande lagen om företagssanering kan använda om de vill få vissa hinder för fastställande av ett saneringsprogram prövade av domstol. Möjligheten att lämna yttranden om innehållet samt aktieägarnas rätt att få information om yttrandena kan också främja aktieägarnas rättsskydd på samma sätt som yttranderätten vid aktiebolagets bolagsstämma gör det. Även om utredaren inte är skyldig att i programförslaget beakta yttranden som parterna lämnat under den inledande behandlingen hör parternas yttranden till det material som domstolen senare använder som underlag när den prövar fastställandet av programmet.  

Grunder som hindrar fastställande av ett saneringsprogram och som aktieägaren kan åberopa i sitt yttrande om innehållet behandlas mer ingående i avsnitt 2.2.5.4 ( Hinder för fastställande ).  

2.2.5  Godkännande och fastställande av saneringsprogrammet

2.2.6  Genomförande av saneringsprogrammet och ändringssökande

Nuläge 

I lagen om företagssanering föreskrivs att när saneringsprogrammet har fastställts bestäms villkoren för saneringsskulderna och andra i programmet reglerade rättsförhållanden enligt programmet (57 § 1 mom. i lagen om företagssanering).  

Verkställigheten av bolagsrättsliga arrangemang om vilka beslut fattas med stöd av aktiebolagslagen avviker från ikraftträdandet av skuldregleringar som baserar sig på saneringsprogrammet. Bolagsstämmans beslut om aktieemission, emission av optionsrätt eller någon annan särskild rätt och ändring av bolagsordningen träder inte i kraft direkt när bolagsstämman fattar beslutet utan verkställigheten av dem förutsätter vissa åtgärder. Ett beslut om ändring av bolagsordningen ska utan dröjsmål anmälas för registrering och får inte verkställas förrän det har registrerats (5 kap. 30 § 2 mom. i aktiebolagslagen). Beslut om aktieemission mot vederlag ska anmälas för registrering, om nya aktier emitteras. Anmälan ska göras utan obefogat dröjsmål, dock senast en månad efter beslutet (9 kap. 7 § 1 mom. i aktiebolagslagen). När nya aktier har tecknats kan de anmälas för registrering först efter det att de till fullo har betalts och eventuella andra villkor uppfyllts. Registeranmälan ska göras utan obefogat dröjsmål och vid behov i flera omgångar med beaktande av dels aktieägarnas rättigheter, dels de kostnader som anmälan åsamkar bolaget (9 kap. 14 § 1 mom. i aktiebolagslagen). En ny aktie medför ägarrättigheter från registreringen, om inte en senare tidpunkt bestäms i emissionsbeslutet. Aktier medför dock ägarrättigheter senast ett år efter registreringen (9 kap. 15 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Om registrering av beslut om vederlagsfri emission och aktier föreskrivs på liknande sätt i aktiebolagslagen (9 kap. 17–18 § i aktiebolagslagen). Beslut om emission av optionsrätter och andra särskilda rättigheter ska utan obefogat dröjsmål anmälas för registrering, dock senast en månad efter beslutet (10 kap. 4 § 1 mom. i aktiebolagslagen). På emission av aktier som grundar sig på optionsrätter och andra särskilda rättigheter (inkl. registrering av aktier) tillämpas vad som i aktiebolagslagen föreskrivs om registrering av aktier som grundar sig på emission mot vederlag (9 kap. 7 § 1 mom. i aktiebolagslagen). 

Aktiebolagets styrelse kan besluta att ogiltigförklara egna aktier som innehas av bolaget. Ogiltigförklaringen ska utan dröjsmål anmälas för registrering. Aktierna är ogiltiga när anmälan har registrerats (15 kap. 12 § 1 mom. i aktiebolagslagen). 

Aktiebolagsrättsligt bedöms verkställigheten av bolagsstämmans beslut närmast med stöd av 6 kap. 2 § 2 mom. i aktiebolagslagen; styrelsens ledning får inte följa sådana beslut av bolagsstämman som strider mot aktiebolagslagen eller bolagsordningen och således är ogiltiga. Av detta följer att en ogiltighetsgrund som gäller beslutet kan leda till ett mellantillstånd under vilket det är osäkert om ogiltigheten sätts i kraft eller inte. Verkställigheten under mellantillståndet ska bedömas från fall till fall. Om det är klart att beslutet är ogiltigt, är det vanligtvis bäst att avhålla sig från verkställighet, om inte felet kan åtgärdas med samtycke eller förbindelser som fås av aktieägarna om att de inte kommer att klandra beslutet. Om anmälan till registret ska göras med stöd av beslutet, gör registermyndigheten i ett sådant fall inte heller någon registeranteckning innan klandertiden har utgått ( Manne Airaksinen – Pekka Pulkkinen – Vesa Rasinaho : Osakeyhtiölaki I-II, Alma Talents webbpublikation). Men i andra fall (t.ex. om frågan om ogiltigheten lämnar rum för tolkning och det är osannolikt att någon med framgång kommer att klandra beslutet) kan det vara i bolagets intresse att beslutet sätts i kraft genast.  

Eftersom ett besluts eventuella ogiltighet inte förhindrar att det verkställs kan effekterna av ett redan verkställt beslut i vissa fall förbli i kraft eftersom verkställigheten av beslutet inte kan återkallas. Det här kan bl.a. bero på att en förvärvare av en aktie eller en särskild rättighet skyddas mot beslutets ogiltighet på grundval av värdepappersrättsliga bestämmelser. Det är t.ex. möjligt att ett beslut om aktieemission är ogiltigt, men aktiebrevet eller värdeandelen som gäller aktien som getts utifrån beslutet har av tecknaren överlåtits vidare till en person som är i god tro beträffande beslutets ogiltighet. Om förvärvaren av ett aktiebrev eller en värdeandel kan åberopa emissionsbeslutet trots ogiltighetsgrunden det belastas av sägs denne få s.k. invändningsskydd mot bolaget (Airaksinen – Pulkkinen – Rasinaho, Osakeyhtiölaki I-II, Alma Talents webbpublikation). 

Aktiebolagslagen tar separat hänsyn till att domstolens avgörande i ett mål om klander av bolagsstämmans beslut kan ha inverkan på omständigheter som ska antecknas i handelsregistret. Ett sådant beslut kan vara t.ex. en dom i ett ärende om klandertalan som gäller ett beslut som ska antecknas i handelsregistret, som ett beslut om aktieemission eller ändring av bolagsordningen. Om avgörandet gäller en omständighet som ska antecknas i handelsregistret, ska domstolen utan ogrundat dröjsmål underrätta registermyndigheten om sitt avgörande. Domstolen ska göra registeranmälan också om att dess avgörande har vunnit laga kraft (24 kap. 6 § i aktiebolagslagen). Eftersom avgörandet ska anmälas utan ogrundat dröjsmål, torde det i praktiken ofta finnas skäl att först anmäla om avgörandet med omnämnande av att det är utan laga kraft, och därefter separat om att laga kraft har vunnits om så är fallet. Bestämmelsen (utan ”ogrundat” dröjsmål) har emellertid avsetts ha en så vid formulering att domstolen beroende på situationen kan överväga om den väntar på att avgörandet ska vinna laga kraft innan den gör anmälan till registermyndigheten eller om den gör anmälan om avgörandet och dess laga kraft separat. 

Bedömning av nuläget 

Bestämmelsen i lagen om företagssanering om rättsverkningarna av fastställandet av saneringsprogrammet, dvs. bestämmandet av villkoren för saneringsskulderna och andra rättsförhållanden i enlighet med programmet, kan i sig tillämpas även på de bolagsrättsliga förhållandena med grund i saneringsprogrammet. Samtidigt kan verkställigheten av sådana bolagsrättsliga förhållanden förutsätta särskilda åtgärder som kan anknyta bl.a. till teckning av aktier, betalning av teckningspriset för aktier och registrering av aktier. Av det som föreslås i propositionen följer att man i ett saneringsförfarande framöver kan få till stånd ett beslut om att erbjuda skuldkonvertering som är bindande för gäldenärsbolaget och dess organ, medan genomförandet av skuldkonverteringen för gäldenärsbolagets borgenärers del också framöver bygger på frivillighet. Efter att saneringsprogrammet har fastställts gäller det således för borgenärerna att bedöma om de vill utöva sin på saneringsprogrammet baserade rätt till skuldkonvertering.  

Till följd av det som sägs ovan ska registreringen i handelsregistret av bolagsrättsliga åtgärder baserade på saneringsprogrammet beaktas i bestämmelserna om skuldkonvertering. I bestämmelserna bör man för det första granska de bolagsrättsliga åtgärderna i anknytning till fastställandet av ett saneringsprogram som ersätter bolagsstämmans beslut i det föreslagna förfarandet. Samtidigt bör man i bestämmelserna också granska att inte bara det saneringsprogram som ersätter bolagsstämmans beslut, utan också de aktier som emitteras utifrån programmet, ska registreras när de har betalats. 

Eftersom det i propositionen föreslås att det i saneringsprogrammet kan bestämmas om sådana bolagsrättsliga åtgärder (aktieemission, emission av optionsrätter eller andra särskilda rättigheter, ändring av bolagsordningen, ogiltigförklaring av aktier) vilkas genomförande förutsätter anmälan till och registrering i handelsregistret behöver det när bestämmelserna om skuldkonvertering utarbetas bedömas vilken verkan sökande av ändring i beslutet om fastställande av saneringsprogrammet har på verkställandet av åtgärderna i programmet genom registrering. 

Hjälp med utarbetandet av bestämmelserna kan sökas i genomförandet av förfaranden motsvarande dem som ska fastställas i saneringsprogrammet när beslut om dem fattas i ett bolagsrättsligt förfarande enligt aktiebolagslagen. Det är motiverat att bedöma effekterna av ändringssökande i ett beslut om fastställelse av saneringsprogrammet på genomförandet av programmet i likhet med vad som sägs om tillämpningen av aktiebolagslagen ovan. Regleringens utgångspunkt är då att en registrering i handelsregistret av bolagsrättsliga åtgärder som baserar sig på saneringsprogrammet inte förutsätter att beslutet om fastställelse av saneringsprogrammet vinner laga kraft. Samtidigt följer av detta att man genom ändringssökande i ett beslut om fastställelse av saneringsprogrammet inte onödigt kan fördröja genomförandet av programmet. Effekterna av ett framgångsrikt ändringssökande i ett beslut om fastställelse av saneringsprogrammet på anteckningarnas bestånd i handelsregistret ska bedömas från fall till fall. Samtidigt torde det vara behövligt att i lagen om företagssanering med tanke på de nämnda situationerna ta in en bestämmelse om fullföljdsdomstolens avgörande om omständigheter som ska antecknas i handelsregistret och om avgörandets laga kraft.  

2.2.7  Beslut om att skuldreglering och saneringsprogram ska förfalla

Nuläge  

Enligt 64 § 1 mom. i lagen om företagssanering kan domstolen på yrkande av en borgenär bestämma att en i saneringsprogrammet fastställd skuldreglering som gäller borgenären ska förfalla, om gäldenären på ett väsentligt sätt har åsidosatt sin skyldighet enligt saneringsprogrammet gentemot borgenären och inte har fullgjort den inom en av borgenären förelagd skälig tilläggstid.  

Enligt 5 mom. har en borgenär för vars del skuldregleringen förfaller samma rätt till betalning som i det fall att något saneringsprogram inte hade fastställts. Gäldenären ska dock inte betala dröjsmålsränta på skulden under den tid skuldregleringen var i kraft, om inte domstolen av något särskilt skäl bestämmer annat.  

Enligt 65 § 1 mom. i lagen om företagssanering kan domstolen på yrkande av övervakaren eller en borgenär bestämma att saneringsprogrammet ska förfalla, om 1) det efter att programmet har fastställts framkommer omständigheter som enligt 53 § 2 mom. hade hindrat att programmet fastställs om de då hade varit kända, 2) gäldenären har brutit mot programmet för att gynna någon borgenär och förseelsen inte är ringa, eller 3) det finns en i programmet fastställd grund för att programmet ska förfalla och gäldenären har brutit mot programmet så väsentligt att det inte längre finns förutsättningar att genomföra det.  

Om det bestäms att saneringsprogrammet ska förfalla, är det enligt 3 mom. inte längre giltigt, och borgenärerna har samma rätt till betalning ur saneringsskulden som om programmet inte hade fastställts. Att programmet förfaller inverkar inte på giltigheten av redan företagna rättshandlingar.  

Enligt förarbetena till lagen har begreppet ”rättshandling” använts i vid bemärkelse. Även om det bestäms att saneringsprogrammet ska förfalla, förblir t.ex. på basis av det vidtagna bolagsrättsliga åtgärder och arrangemang gällande personalens ställning liksom också åtgärder för överlåtelse av egendom och eventuella finansieringsarrangemang i kraft. De rättsliga verkningarna av att programmet förfaller utsträcker sig således framför allt till skuldregleringar som ingår i programmet. Dessutom avbryts verkställigheten av programmet beträffande andra eventuellt återstående delar (RP 182/1992 rd, s. 104). 

Enligt 66 § 1 mom. i lagen om företagssanering förfaller saneringsprogrammet om gäldenären försätts i konkurs innan saneringsprogrammet har slutförts. En borgenärs rättigheter i konkursen bestäms härvid som om något saneringsprogram inte hade fastställts. 

Högsta domstolen kom i sitt avgörande HD:1996:91 fram till att det att saneringsprogrammet förfallit i en konkurs inte inverkade på omvandlingen av skulden till kapitallån och sålunda inte på dess ställning i betalningsordningen. I sin motivering till avgörandet stödde sig högsta domstolen bl.a. på att omvandlingen av ett lån till ett kapitallån som bolagsrättslig åtgärd inte hörde till skuldsaneringsmetoderna i 44 § i lagen om företagssanering och hänvisade till förarbetena gällande 65 § i den lagen, vilka har behandlats ovan.  

I rättslitteraturen har det bedömts att det även handlar om att en borgenär som samtycker till konvertering av sina fordringar ökar sin risk vid gäldenärens insolvens. Den risken realiseras i gäldenärens konkurs. Sålunda blir den ökade risk som borgenären genom sin viljeyttring har samtyckt till skenbar, om det av att saneringsprogrammet förfaller följer att borgenärens rättigheter återfås ( Matti Engelberg – Tuomas Hupli – Seppo Villa : Velkakonversio – Mahdollisuus lisäarvoon omistajille ja velkojille, Alma Talent 2022, s. 171).  

Bedömning av nuläget  

Utifrån det som konstateras ovan kan det anses klart att en skuldkonvertering inte bör kunna bestämmas förfalla och inte heller bör förfalla när hela saneringsprogrammet förfaller. I praktiken skulle det leda till svårbemästrade situationer om alla rättsförhållanden som ändrar till följd av en skuldkonvertering återfås när ett saneringsprogram förfaller. Så är det i synnerhet när det handlar om ett bolag där aktierna ingår i värdeandelssystemet. 

För genomförandet av en skuldkonvertering ska det i saneringsprogrammet bestämmas om både skuldreglering och behövliga bolagsrättsliga åtgärder för att reglera skulden. Den gällande lagstiftningen kan anses vara tydlig i det hänseendet att de bolagsrättsliga åtgärder som redan vidtagits utifrån ett saneringsprogram, som t.ex. aktier i ett gäldenärsföretag som tecknats i en emission till borgenärerna eller ändringar i bolagsordningen, inte påverkas om programmet i fråga förfaller. Det kan ändå vara behövligt att förtydliga den gällande lagstiftningen till den del det handlar om bestånd för ersättande prestationer som betalats till borgenärerna.  

Förtydligandet syftar till att säkerställa att en skuldkonvertering varken som skuldreglering eller som bolagsrättslig åtgärd förfaller, och att den rätt en borgenär som mottagit en ersättande prestation har till prestation enligt skuldens ursprungliga villkor inte återfås även om det bestäms att saneringsprogrammet ska förfalla eller om gäldenärsbolaget försätts i konkurs.  

2.3.1  Betalning av teckningspriset för aktier genom kvittning

Nuläge och bedömning av nuläget enligt lagen om företagssanering 

I samband med beredningen av propositionen bedömdes även på vilket sätt bestämmelserna om kvittning i lagen om företagssanering påverkar genomförandet av en skuldkonvertering.  

Både i ett tidigt och ett normalt saneringsförfarande är rättsverkan av att förfarandet inleds (beroende på kanal för förfarandet antingen automatiskt eller på ansökan) ett indrivningsförbud som gäller gäldenärens saneringsskulder (19 § i lagen om företagssanering). En borgenär har dock under saneringsförfarandet rätt att på motsvarande grunder som i en konkurs använda sin fordran till kvittning mot en skuld som borgenären har till gäldenären när förfarandet inleds (19 § 3 mom. i lagen om företagssanering). Betalnings- och indrivningsförbuden är i kraft tills saneringsprogrammet fastställs eller saneringsförfarandet upphör (28 § 2 mom. i lagen om företagssanering). När saneringsprogrammet fastställs, ersätter dess innehåll de tidigare villkoren i gäldenärens och borgenärernas rättsförhållande och borgenärernas rättigheter gentemot gäldenären bestäms enligt programmet (57 § 1 mom. i lagen om företagssanering).  

I ett förfarande i enlighet med propositionen grundar sig genomförandet av en skuldkonvertering på saneringsprogrammet och aktiernas teckningspris betalas först efter att saneringsprogrammet har fastställts. Även om betalningen av teckningspriset då ses som en slags kvittning av borgenärens fordran är de ovan beskrivna bestämmelserna om kvittning i lagen om företagssanering inte längre tillämpliga. Lagen om företagssanering innehåller bestämmelser om kvittning endast för den tid företagssaneringsförfarandet varar. Bestämmelserna förhindrar således inte betalning av teckningspriset, utan villkoren för rättsförhållandena bestäms utifrån det fastställa saneringsprogrammet. Det finns således inte behov av ändringar i lagen om företagssanering till denna del.  

Nuläge och bedömning av nuläget enligt aktiebolagslagen 

Vid sidan av bestämmelserna om kvittning i lagen om företagssanering har även aktiebolagslagens bestämmelser om betalning av aktiernas teckningspris genom kvittning betydelse för genomförandet av skuldkonverteringen.  

I 9 kap. 10 § 2 mom. i aktiebolagslagen förbjuds att teckningspriset kvittas mot bolagets samtycke. Den nämnda bestämmelsen skyddar således bolaget mot s.k. tvångskvittning som sker på yrkande av aktietecknaren. Om aktietecknaren har fordringar hos bolaget skulle denna utan bestämmelsen i enlighet med de allmänna obligationsrättsliga bestämmelserna ofta kunna kvitta teckningsprisskulden mot sin fordran på bolaget oberoende av bolagets vilja. Bestämmelsen i 9 kap. 10 § 2 mom. i aktiebolagslagen gör det möjligt att betala teckningspriset genom kvittning antingen med samtycke av bolagets styrelse eller genom en bestämmelse i emissionsbeslutet. I fråga om skuldkonverteringar bestäms kvittning av aktiernas teckningspris som en del av saneringsprogrammet varför det finns behov att avvika från tillämpningen av 9 kap. 10 § 2 mom. i aktiebolagslagen.  

Samtidigt har bestämmelserna i 12 kap. i aktiebolagslagen om kapitallån betydelse när betalning av aktiernas teckningspris genom kvittning bedöms. Av definitionen av kapitallån i kapitlets 1 § följer bl.a. att ett sådant låns kapital under bolagets verksamhetstid får återbetalas och ränta betalas endast till den del beloppet av bolagets fria egna kapital och samtliga kapitallån vid betalningstidpunkten överskrider förlusten enligt bolagets balansräkning för den senast avslutade räkenskapsperioden eller enligt balansräkningen i ett nyare bokslut (1 mom. 2 punkten). Den nämnda begränsningen gäller utöver betalning i pengar dessutom i princip även andra betalningssätt. En viktig form för kapitalåterbetalning som begränsningen gäller är i praktiken att kvitta kapitallånet eller dess ränta mot kapitallånets borgenärs skuld till bolaget. Av begränsningen följer som regel att kapitallån kan kvittas när de allmänna förutsättningarna för kvittning annars uppfylls endast till den del det kan betalas tillbaka enligt 12 kap. 1 § 1 punkten i aktiebolagslagen. Det har dock gjorts avvikelser från den kvittningsbegränsning lagen utgår från på så sätt att kapitallån med borgenärens samtycke kan användas som betalning för en ökning av aktiekapitalet (12 kap. 1 § 3 punkten i aktiebolagslagen). Obligationsrättsligt kan en sådan ändring betyda t.ex. att kapitallånet används för kvittning av teckningspriset för aktier eller någon annan rättighet i form av eget kapital. Således kan kapitallån enligt 12 kap. 1 § 3 mom. i aktiebolagslagen vara konverteringslån (jfr 10 kap. 1 § 2 mom. i aktiebolagslagen) och det kan vara förenat med en skyldighet till konvertering av lånet (jfr 10 kap. 1 § 1 mom. i aktiebolagslagen). Om kapitallånet är förbundet med en rätt till byte mot aktier tillämpas till denna del på beslutsfattandet bestämmelserna i 10 kap. i aktiebolagslagen. Av detta följer att användningen av kapitallån för genomförandet av skuldkonvertering inte är förknippad med sådana hinder eller begränsningar som följer av aktiebolagslagen som gör att det behövs särskilda bestämmelser om skuldkonvertering. Av aktiebolagslagen eller andra lagar följer inte heller andra begränsningar för att använda efterställda fordringar som avses i 6 § 1 mom. 3 och 4 punkten i lagen om den ordning i vilken borgenärerna ska få sin betalning ( 1578/1992 ) för att genom kvittning betala teckningspriset för aktier som emitteras vid skuldkonvertering.  

2.3.2  Erbjudande- och flaggningsskyldigheter enligt värdepappersmarknadslagen samt inlösenskyldigheten enligt aktiebolagslagen

Nuläge  

Enligt 11 kap. 19 § i värdepappersmarknadslagen ( 746/2012 ) ska en aktieägare vars röstandel ökar till över 30 procent eller till över 50 procent av det röstetal som målbolagets aktier medför ( gräns för skyldigheten att lämna erbjudande ) efter det att målbolagets aktier har tagits upp till handel på en reglerad marknad eller på ansökan av emittenten eller med emittentens samtycke på en multilateral handelsplattform ( den som är skyldig att lämna erbjudande ) lämna ett offentligt uppköpserbjudande på alla andra aktier som målbolaget har emitterat samt på de värdepapper som målbolaget har emitterat och som berättigar till aktier.  

Enligt förarbetena till lagen är syftet med reglerna om skyldigheten att lämna erbjudande att skydda bolagets övriga aktieägare i en situation där det bestämmande inflytandet i bolaget koncentreras till en aktieägare eller instanser som agerar tillsammans. Skyldigheten till att lämna erbjudande omfattar förutom aktier även andra värdepapper som emitteras av målbolaget som berättigar till aktier (RP 6/2006 rd, s. 44).  

Inom rättslitteraturen har skyldigheten till erbjudande karaktäriserats som ett minoritetsskydd i dess marknadsform. Syftet är att hantera risken för att kränka en minoritet genom att ge minoriteten exit-rätt med vars hjälp minoriteten kan avstå från sina aktier till ett lagstadgat minimipris om det i målbolaget sker en negativ förändring som konkretiserar risken att en minoritet kränks när beslutanderätten koncentreras ( Jarmo Parkkonen – Mårten Knuts : Arvopaperimarkkinalaki, 5., reviderad upplaga, Talentum 2014, s. 493–494).  

Värdepappersmarknadslagens bestämmelser om uppköpserbjudanden grundar sig huvudsakligen på kraven i direktivet om uppköpserbjudanden. Enligt artikel 5.1 i direktivet ska medlemsstaterna om en person innehar värdepapper i ett bolag som avses i artikel 1.1 och dessa värdepapper, tillsammans med befintligt innehav av dessa värdepapper och innehav hos personer som handlar i samförstånd med den personen, direkt eller indirekt ger den personen en bestämd andel av röstetalet i bolaget varigenom den personen får kontroll över bolaget, säkerställa att den personen är förpliktigad att lämna ett erbjudande för att skydda minoritetsaktieägarna i bolaget. Detta erbjudande ska så snart som möjligt riktas till alla innehavare av dessa värdepapper och omfatta hela deras innehav till ett skäligt pris enligt definitionen i artikel 5.4.  

Skyldigheten att lämna erbjudande är emellertid inte absolut, utan direktivet om uppköpserbjudanden såväl förpliktar som även tillåter medlemsstaterna att föreskriva om vissa undantag från detta.  

Enligt artikel 4.5 tredje stycket i direktivet om uppköpserbjudanden ska medlemsstaterna för det första säkerställa att den ovan beskrivna artikeln 5.1 inte tillämpas om resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU avdelning IV eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 avdelning V tillämpas. Enligt artikel 48.1 i den nämnda förordningen hör till dessa verktyg, befogenheter och mekanismer bl.a. befogenheter att konvertera skuldinstrument eller andra åtaganden utan säkerhet i en central motpart i resolution till dennes äganderättsinstrument för denna centrala motpart eller ett broinstitut till vilken tillgångar, rättigheter, skyldigheter eller åtaganden vad gäller den centrala motparten i resolution har överförts (led f) samt befogenheter att sänka och även att sänka till noll, det nominella värdet av äganderättsinstrument i en central motpart i resolution, och att dra in sådana äganderättsinstrument (led h).  

I Finland har detta undantag verkställts genom 11 kap. 21 § 6 mom. i värdepappersmarknadslagen. Enligt det uppkommer det ingen skyldighet att lämna ett obligatoriskt uppköpserbjudande, om överskridningen av gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande beror på att Verket för finansiell stabilitet, som avses i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet (1195/2014) , utövar resolutionsbefogenheter enligt 9–11 kap. i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (1194/2014) . Ingen skyldighet uppkommer heller, om överskridningen av gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande beror på tillämpning av sådana resolutionsverktyg, resolutionsbefogenheter och resolutionsmekanismer som föreskrivs i avdelning V i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23.  

Enligt artikel 4.5 andra stycket i direktivet om uppköpserbjudanden, förutsatt att de allmänna principerna i artikel 3.1 följs, får medlemsstaterna i de regler som de utfärdar eller inför i enlighet med direktivet föreskriva undantag från dessa regler antingen i) genom att införa sådana undantag i sina nationella bestämmelser för att beakta omständigheter som fastställs på nationell nivå och/eller ii) genom att ge sina tillsynsmyndigheter, om de är behöriga, befogenhet att, för att beakta omständigheter enligt led i, eller under andra särskilda omständigheter, frångå de nationella bestämmelserna, i det senare fallet genom ett motiverat beslut.  

I Finland ingår möjligheten att med tillsynsmyndighetens beslut frångå skyldigheten att lämna erbjudande i 11 kap. 26 § 1 mom. i värdepappersmarknadslagen. Enligt momentet kan Finansinspektionen av särskilda skäl på ansökan bevilja undantag från skyldigheten att lämna erbjudande och från andra skyldigheter enligt 11 kap. i värdepapperslagen, förutsatt att undantaget inte strider mot de allmänna bestämmelserna i 1 kap. 2–4 § i värdepappersmarknadslagen eller mot de allmänna principerna i 7 och 8 § i 11 kap. i värdepappersmarknadslagen och i artikel 3 i direktivet om uppköpserbjudanden.  

Med de allmänna bestämmelser som det hänvisas till i bestämmelsen avses förbudet mot att förfara i strid mot god värdepappersmarknadssed, förbud mot att lämna osann eller vilseledande information samt skyldigheten till opartiskt tillhandahållande av tillräcklig information (1 kap. 2–4 § i värdepappersmarknadslagen). Dessutom avses med de allmänna principer som det hänvisas till skyldigheten att behandla innehavare av värdepapper opartiskt samt skyldigheten att främja genomförandet av uppköpserbjudanden (11 kap. 7–8 § i lagen om värdepappersmarknadslagen). I bestämmelsen hänvisas det vidare till de allmänna principer som det föreskrivs om i artikel 3.1 i direktivet om uppköpserbjudanden som är följande:  

Alla innehavare av värdepapper av samma slag i ett målbolag ska behandlas lika, och om en person förvärvar kontrollen över ett bolag ska övriga värdepappersinnehavare skyddas. 

Innehavarna av värdepapper i ett målbolag ska ges tillräcklig tid och information för att kunna fatta ett välgrundat beslut om erbjudandet. När ett målbolags styrelse ger värdepappersinnehavarna råd ska den ge sina synpunkter på hur ett genomförande av erbjudandet kommer att påverka sysselsättningen, anställningsvillkoren och placeringen av bolagets verksamhet. 

Målbolagets styrelse ska handla med beaktande av de intressen som bolaget i sin helhet har och får inte förvägra värdepappersinnehavarna möjligheten att ta ställning till erbjudandet. 

Marknaderna för värdepappren i målbolaget, bolaget som lämnar erbjudande eller något annat bolag som berörs av erbjudandet får inte otillbörligen påverkas, så att kursen på värdepapperen stiger eller faller på ett konstlat sätt och marknadernas normala funktionssätt snedvrids. 

En budgivare får tillkännage ett erbjudande först efter att ha säkerställt att kontant vederlag, om sådant erbjuds, till fullo kan erläggas och först efter att ha vidtagit alla rimliga åtgärder för att säkerställa erläggandet av varje annat slag av vederlag. 

Ett erbjudande avseende värdepapperen i ett målbolag får inte hindra bolaget från att bedriva sin verksamhet under längre tid än vad som är skäligt.  

Enligt förarbetena till 11 kap. 26 § 1 mom. i värdepappersmarknadslagen kan de särskilda skäl för att undantagslov ska beviljas från skyldigheten att lämna erbjudande vara bl.a. rösträttsöverföring inom en och samma krets som har bestämmande inflytande, generationsväxling och överskridning av gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande med anledning av en teckningsgaranti som ställts för att säkerställa teckningsrätten i en situation där övriga aktieägare inte utnyttjar sin teckningsrätt. Ett särskilt skäl kan också vara att gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande överskrids i ett arrangemang vars syfte är att trygga målbolagets fortsatta verksamhet då det råkat i ekonomiska svårigheter, eller i samband med en företagsreglering vars syfte inte är att få bestämmande eller betydande inflytande i målbolaget. Också den omständigheten att aktieägare som inte är beroende av ett arrangemang som överskrider gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande har fått tillräcklig information om arrangemanget före bolagsstämman och vid bolagsstämman har understött arrangemanget, kan vara ett särskilt skäl att bevilja undantag från skyldigheten att lämna erbjudande (RP 32/2012 rd, s. 151).  

Med stöd av 11 kap. 31 § i värdepappersmarknadslagen har Finansinspektionen utfärdat närmare föreskrift om grunderna för beviljande av de undantag som avses i bestämmelsen. Enligt föreskriften grundar sig prövningen av undantagstillstånd på en helhetsbedömning. I bedömningen beaktas bl.a. de allmänna principer som föreskrivs i värdepappersmarknadslagen och direktivet om uppköpserbjudanden samt vilken inverkan undantagstillståndet har på minoritetsaktieägarnas faktiska ställning. När beviljande av undantagstillstånd prövas beaktas också huruvida målbolagets minoritetsaktieägare i förväg visste om arrangemanget eller hade möjlighet att påverka dess innehåll. Enligt föreskriften kan ett särskilt skäl för att bevilja undantag från skyldigheten att lämna erbjudande vara t.ex. att gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande överskrids vid arrangemang som syftar till att garantera fortsatt verksamhet i målbolag som är i ekonomiska svårigheter. Dessutom konstateras i föreskriften att om inte minoritetsaktieägarnas ställning har tryggats i tillräcklig mån på något annat sätt är förutsättningen för att ett undantag från skyldigheten att lämna erbjudande ska kunna beviljas att beslutet om arrangemanget ska fattas vid målbolagets bolagsstämma. Målbolaget ska då offentliggöra tillräcklig information om det planerade arrangemanget före bolagsstämman. Vid den bolagsstämma som beslutar om arrangemanget ska arrangemanget understödjas av de av målbolagets aktieägare som är oberoende i förhållande till arrangemanget med minst två tredjedelars majoritet av de avgivna rösterna ( Finansinspektionens föreskrifter och anvisningar 9/2013: Offentligt uppköpserbjudande och skyldighet att lämna (s. 27–28)).  

I samband med värdepappersmarknadslagens bestämmelser om skyldigheten att lämna erbjudande finns det också skäl att nämna samma lags bestämmelser om flaggningsskyldigheten samt bestämmelserna i aktiebolagslagen om inlösen av minoritetsaktier.  

Enligt 9 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen ska en aktieägare anmäla sin ägar- och röstandel till målbolaget och Finansinspektionen ( flaggningsanmälan ) när andelen uppnår, överskrider eller underskrider 5, 10, 15, 20, 25, 30, 50 eller 90 procent eller två tredjedelar av röstetalet eller totalantalet aktier i målbolaget ( flaggningsgräns ). Enligt 6 § i samma kapitel hänförs till andelar som avses i ovan nämnda 5 § även aktieägares rätt att förvärva, avyttra eller utnyttja rösträtt som följer med aktier som andra personer äger i bolaget.  

Enligt 18 kap. 1 § i aktiebolagslagen har den som innehar mer än nio tiondelar av bolagets samtliga aktier och röster ( inlösare ) rätt att till det gängse priset lösa in de övriga aktieägarnas aktier. En aktieägare vars aktier kan lösas in ( minoritetsaktieägare ) har på motsvarande sätt rätt att kräva inlösen av sina aktier. Enligt 18 kap. 2 § 1 mom. i aktiebolagslagen ska inlösaren utan dröjsmål underrätta bolaget om att sådan inlösenrätt och inlösenskyldighet som avses i 1 § har uppkommit eller upphört. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska bolaget efter att av inlösaren ha fått en sådan underrättelse som avses i 1 mom. eller annan tillförlitlig utredning om att inlösenrätt och inlösenskyldighet har uppkommit eller upphört utan dröjsmål göra registeranmälan om att inlösenrätt och inlösenskyldighet har uppkommit eller upphört.  

I praktiken följer ett i 18 kap. i aktiebolagslagen avsett inlösenförfarande ofta på förfarandet för uppköpserbjudande i värdepappersmarknadslagen när den som lämnat erbjudandet via uppköpserbjudandet har fått över nio tiondedelar av aktierna och vill lösa in också resten av minoritetsaktierna 

Bedömning av nuläget 

Om aktierna i ett gäldenärsbolag som ansökt om företagssanering är föremål för offentlig handel (dvs. noterade antingen på Helsingforsbörsens huvudlista eller en First North-handelsplats) är det i praktiken möjligt att en enskild betydande borgenärs röstandel ökar så att den överskrider gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande enligt värdepappersmarknadslagen som en följd av genomförandet av en skuldkonvertering som ingår i ett sådant bolags saneringsprogram. Detta kan hända i synnerhet om någon av bolagets befintliga aktieägare samtidigt är en betydande borgenär i bolaget och tecknar mer aktier i bolaget mot sina fordringar på bolaget i samband med en företagssanering.  

Av denna anledning har också skyldigheten att lämna erbjudande som det föreskrivs om i värdepappersmarknadslagen betydelse i samband med införandet av bestämmelser om skuldkonvertering, varför det bör bedömas närmare huruvida det finns behov av att föreskriva om ett undantag från skyldigheten att lämna erbjudande som tillämpas i situationer där skuldkonvertering används.  

I nuläget leder bestämmelserna om skyldigheten att lämna erbjudande i praktiken till att en sådan saneringsborgenär, vars röstandel i gäldenärsbolaget som följd av en skuldkonvertering ökar så att den överskrider gränsen för skyldigheten att lämna anbud enligt värdepappersmarknadslagen, antingen måste lämna ett offentligt uppköpserbjudande på även alla andra aktier och värdepapper som berättigar till aktier i gäldenärsbolaget än de denne tecknat i enlighet med saneringsprogrammet, eller ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen för att avvika från den skyldighet att lämna erbjudande som uppkommit till följd av skuldkonverteringen.  

De bestämmelser om skuldkonvertering som föreslås i den här propositionen syftar till att utifrån allt tydligare förutsättningar möjliggöra en rekonstruktion av kapitalstrukturen i bolag som saneras och den vägen främja tillämpning av skuldkonvertering i företagssanering. Möjligheten att det uppkommer en skyldighet att lämna erbjudande till följd av att skuldkonvertering har tillämpats är emellertid en sådan extra osäkerhetsfaktor i den samlade reglering som föreslås i propositionen, vilken kan omintetgöra det förhandlingsresultat som uppnåtts om rekonstruktion av bolagets kapitalstruktur, och därigenom i praktiken minska borgenärernas intresse för skuldkonvertering när saneringsprogrammet i enlighet med de bestämmelser som föreslås i propositionen bereds, behandlas eller verkställs. Sålunda kan reglering om skyldigheten att lämna erbjudande i praktiken vara till skada för genomförandet av syftet med regleringen om skuldkonvertering och inte bidra till att främja tillämpningen av skuldkonvertering vid företagssanering.  

Särskilda skäl för att avvika från skyldigheten att lämna erbjudande enligt värdepappersmarknadslagen är den överskridning av gränsen för att lämna erbjudande i regleringar i syfte att trygga fortsatt verksamhet i ett målbolag i ekonomiska svårigheter som nämns i förarbetena till lagen och Finansinspektionens föreskrift. Enligt förarbetena till lagen kan en särskild orsak även vara att aktieägarna har fått tillräcklig information om regleringarna före bolagsstämman och understött arrangemanget på bolagsstämman. Enligt Finansinspektionens föreskrift förutsätter ett undantag från skyldigheten att lämna erbjudande ett beslut av målbolagets bolagsstämma (understöd av målbolagets aktieägare som är oberoende i förhållande till arrangemanget med minst två tredjedelars majoritet av de avgivna rösterna) om inte minoritetsaktieägarnas ställning har tryggats i tillräcklig mån på något annat sätt.  

Det är således möjligt att en sökande redan utifrån den gällande lagstiftningen i ett enskilt fall kan beviljas undantag från en sådan skyldighet att lämna erbjudande som anknyter till en skuldsanering som genomförs för att trygga verksamhetsförutsättningarna för ett bolag i ekonomiska svårigheter och som i enlighet med den i propositionen föreslagna regleringen grundar sig på ett saneringsprogram som beretts och behandlats med hänsyn till aktieägarnas behov av rättsskydd och som har fastställts i domstol. Dessutom är det möjligt att fastställelse av saneringsprogrammet eller fullföljande av åtgärder och regleringar i enlighet med saneringsprogrammet i programmet förenas med ett villkor att Finansinspektionen beviljar undantag från skyldigheten att lämna erbjudande. I vilket fall som helst är både behovet att ansöka om undantag i varje enskilt fall och den rättsliga osäkerheten om huruvida ett sådant beviljas sådana omständigheter som för en borgenär som överväger skuldkonvertering i praktiken kan minska skuldkonverteringens användbarhet som saneringsmetod. Dessutom följer av att i varje enskilt fall ansöka om och bevilja undantag extra kostnader och en onödig administrativ börda för både de borgenärer som vidtar skuldkonvertering samt Finansinspektionen i dess egenskap av tillståndsmyndighet.  

För att möjligheten till att det uppkommer skyldighet att lämna erbjudande till följd av en skuldkonvertering inte ska inverka på borgenärernas incitament att vidta eller låta bli att vidta en skuldkonvertering, och för att tillämpningen av bestämmelserna om skyldigheten att lämna erbjudande inte ska leda till en onödig administrativ börda för borgenärerna och tillsynsmyndigheten är det motiverat att föreskriva om ett avgränsat undantag från skyldigheten att lämna erbjudande i samband med införandet av bestämmelser om skuldkonvertering på så sätt att det inte uppkommer någon skyldighet att lämna erbjudande i situationer där överskridningen av gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande beror på genomförandet av ett saneringsprogram som har fastställts i enlighet med den reglering som föreslås i propositionen.  

För de övriga aktieägarna i gäldenärsbolaget innebär det att det föreskrivs om ett undantag att aktieägarna i fråga inte i samband med att en skuldkonvertering genomförs får det skydd som bestämmelserna om skyldigheten att lämna erbjudande i andra förhållanden ger dem som minoritetsaktieägare i bolaget. Utöver det att undantag från skyldigheten att lämna erbjudande i en kontext som avser företagssanering ska granskas med hänsyn till behovet av rekonstruktion av gäldenärsföretagets hela kapitalstruktur (inkl. borgenärerna) bedöms undantag från denna skyldighet inte heller i övrigt vara en oskälig följd för minoritetsaktieägare av att regleringen om skuldkonvertering införs.  

Det här beror för det första på att en företagssanering handlar om att rekonstruera företaget och i sista hand undvika konkurs genom att vidta de åtgärder som behövs, vilket på lång sikt ligger i alla aktieägares intresse. Värdet på aktierna i ett bolag i ekonomiska svårigheter kan också sjunka mycket lågt på grund av den insolvensrisk som bolaget är förknippad med, varvid vederlaget vid uppköpserbjudande i princip inte blir särskilt högt. Om saneringen av bolaget lyckas och verksamheten fortsätter på en sundare grund kan både bolagets ägare, borgenärer och andra intressentgrupper ha mer ekonomisk nytta att vänta senare. Då leder genomförandet av målbolagets saneringsintresse genom skuldkonvertering vanligtvis till att minoritetsaktieägarnas ställning inte till följd av undantaget från skyldigheten att lämna erbjudande kan bli mer ogynnsam än den skulle bli om skyldigheten att lämna erbjudande skulle gälla även en överskridning av gränsen för denna skyldighet till följd av att skuldkonvertering använts. 

Dessutom tas det hänsyn till aktieägarnas behov av rättsskydd i samband med skuldkonvertering på det sätt det enligt propositionen föreslås i bestämmelserna om utarbetandet, behandlingen och fastställelsen av förslaget till saneringsprogram i lagen om företagssanering. Enligt dem har aktieägarna rätt att få information om ett förslag till saneringsprogram som påverkar deras ställning och att kommentera det samt att delta i omröstningen för att godkänna eller förkasta förslaget. Ett saneringsprogram som påverkar aktieägarnas ställning ska även till innehållet utarbetas så att kravet på jämlik behandling av aktieägarna inte åsidosätts och att aktieägarna inte på grund av programmet försätts i en sämre ställning än vid gäldenärsbolagets konkurs. Också dessa omständigheter talar för bedömningen att minoritetsaktieägarnas ställning inte utgör hinder för att föreskriva om undantag från skyldigheten att lämna erbjudande för situationer där skuldkonvertering används.  

Något hinder för en dylik reglering följer inte heller av direktivet om uppköpserbjudanden där artikel 4.5 andra stycket tillåter att medlemsstaterna avviker från bestämmelser som antagits eller införts med stöd av direktivet för att beakta förhållanden som anges på nationell nivå förutsatt att de allmänna principerna i artikel 3.1 i direktivet följs. När undantag från skyldigheten att lämna erbjudande i samband med skuldkonvertering bedöms är främst kraven i artikel 3.1 a resp. 3.1 c av betydelse, dvs. kravet att alla innehavare av värdepapper av samma slag i ett målbolag ska behandlas lika resp. att målbolagets styrelse ska handla med beaktande av de intressen som bolaget i sin helhet har. Det bedöms att de bestämmelser i lagen om företagssanering och i aktiebolagslagen som ska tillämpas vid skuldkonvertering i tillräcklig utsträckning uppfyller de krav som ställs för undantag till följd av de ovan nämnda allmänna principerna.  

Det är också möjligt att enskilda borgenärers ägar- och röstandelar överskrider eller uppnår även flaggningsgränsen i värdepappersmarknadslagen till följd av att skuldkonvertering genomförs. Eftersom flaggningsgränserna är fler än gränserna för skyldigheten att lämna erbjudande och flaggningsgränserna också har satts på en klart lägre nivå än gränserna för skyldigheten att lämna erbjudande är en överskridning av flaggningsgränsen i praktiken en sannolikare följd av en skuldkonvertering än att gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande överskrids. Dessutom är det i praktiken möjligt att en eller flera befintliga aktieägares ägar- och röstandel i gäldenärsbolaget sjunker under flaggningsgränsen som en följd av en genomförd skuldsanering.  

Bestämmelserna om flaggningsskyldigheten i värdepappersmarknadslagen syftar till att trygga placerarnas möjlighet till opartisk information om ett noterat bolags ägar- och rösträttsstruktur och förändringar i dem. Med beaktande av detta syfte är det motiverat att placerarnas möjligheter till opartisk information om ägar- och rösträttsstrukturen i ett noterat bolag och förändringarna i dem tryggas även när ändringarna grundar sig på ett saneringsprogram som har fastställts i enlighet med de bestämmelser som föreslås i propositionen. På det sätt som det föreslås i propositionen ska aktieägarna också medan saneringsförfarandet pågår informeras om beredningen av sådana ändringar, men detta anses inte skapa behov eller utgöra grund för att avvika från flaggningsskyldigheten när ändringar genomförs. Det föreslås således inga ändringar i eller undantag från bestämmelserna om flaggningsskyldigheten.  

Det bedöms inte heller behövas ändringar i aktiebolagslagens bestämmelser om inlösen av minoritetsaktier. Uppkomsten av inlösenrätt och inlösenskyldighet i enlighet med aktiebolagslagen förutsätter en avsevärt större koncentration av innehavet än för skyldigheten att lämna erbjudande enligt värdepappersmarknadslagen. Därför är det osannolikare, dock inte omöjligt, att den gräns som sätts i aktiebolagslagen överskrids till följd av att en skuldkonvertering genomförs. Sålunda ska det för avvikelse från den inlösenrätt och inlösenskyldighet som följer av en avsevärd koncentration av innehavet emellertid finnas synnerligen vägande grunder, och sådana har inte identifierats när propositionen bereddes.  

I samband med att propositionen bereddes ansågs det däremot motiverat att aktiebolagslagens lagstiftning om inlösen av minoritetsaktier tillämpas även i situationer där uppkomsten av inlösenrätt eller inlösenskyldighet beror på genomförandet av en skuldkonvertering som grundar sig på ett saneringsprogram som har fastställts i enlighet med de bestämmelser som föreslås i propositionen. Eftersom bestämmelserna i fråga ska beaktas när saneringsprogrammet utarbetas, styr bestämmelsernas eventuella effekter också för sin del på vilket sätt det är ändamålsenligt att i varje enskilt fall utarbeta innehållet i saneringsprogrammet till de delar som gäller skuldkonvertering. 

4.1.1  Utgångspunkter

Den gällande lagstiftningen gör det möjligt att betala gäldenärsbolagets saneringsskuld genom ersättande prestationer som består av aktier i gäldenärsbolaget. Den gällande lagstiftningen förutsätter dock att beslut om de bolagsrättsliga åtgärder, såsom aktieemission riktad till borgenärer, som behövs för att åstadkomma sådana ersättande prestationer fattas vid gäldenärsbolagets bolagsstämma, varvid det i praktiken inte är möjligt att åstadkomma sådana ersättande prestationer utan gäldenärsbolagets aktieägares medverkan.  

Införande av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet förutsätter att den gällande lagstiftningen ändras så att det i praktiken är möjligt att betala gäldenärsbolagets saneringsskuld med ersättande prestationer som består av aktier i gäldenärsbolaget även utan gäldenärsbolagets aktieägares medverkan. Med andra ord ska ett saneringsprogram där borgenärerna erbjuds möjlighet att teckna aktier i gäldenärsbolaget mot deras fordringar på gäldenärsbolaget i fortsättningen kunna fastställas och verkställas även mot aktieägarna i gäldenärsbolagets vilja.  

För att genomföra skuldkonvertering på ett ändamålsenligt sätt kan dessutom vissa andra bolagsrättsliga åtgärder förutsättas (optionsrätt eller andra särskilda rättigheter, ändring av bolagsordningen, ogiltigförklaring av innehav) som det är nödvändigt att kunna bestämma om i saneringsprogrammet på samma sätt som vid emission av aktier i gäldenärsbolaget.  

4.1.2  Definition av konversionssanering och regleringens struktur

I propositionen föreslås att införandet av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet sker genom nya bestämmelser som fogas till lagen om företagssanering.  

Till lagen fogas för det första det nya begreppet konversionssanering som avser ett saneringsförfarande som tillämpas på ett aktiebolag och där förslaget till saneringsprogram innehåller sådana i 44 § 2 mom. 2 punkten avsedda skuldregleringar till följd av vilka ägarandelarna hos aktieägarna i gäldenärsbolaget förändras (3.1 §). Dessutom fogas till lagen nya bestämmelser om saneringsprogrammets innehåll, behandling, fastställande och genomförande som ska tillämpas vid de konversionssaneringar som anges i lagen.  

Av den föreslagna regleringslösningen följer att aktieägarna i gäldenärsbolaget ska ges tillfälle att delta i behandlingen av ett programförslag som påverkar deras rättigheter i enlighet med lagen om företagssanering. Då ersätter ett saneringsprogram som behandlats och fastställts i enlighet med lagen om företagssanering det bolagsrättsliga beslutsfattandet om skuldkonvertering. Av den föreslagna regleringslösningen följer dessutom att de nya bestämmelserna i lagen om företagssanering inte påverkar saneringar där skuldkonvertering inte föreslås, utan sådana saneringar kan genomföras i enlighet med gällande lagstiftning som hittills.  

4.1.3  Konversionssaneringens förhållande till aktiebolagslagen

Eftersom den föreslagna regleringslösningen innebär att ett saneringsprogram som behandlats och fastställts i enlighet med lagen om företagssanering ersätter det bolagsrättsliga beslutsfattandet om genomförande av skuldkonvertering, är det nödvändigt att till lagen om företagssanering foga nya bestämmelser om konversionssaneringens förhållande till aktiebolagslagen (3 a §).  

Med stöd av de nya bestämmelserna är det för det första möjligt att vid konversionssanering avvika från vissa bestämmelser i aktiebolagslagen om beslut om emission samt optionsrätter och andra särskilda rättigheter. För att det vid en konversionssanering ska vara möjligt att emittera nya aktier av olika slag eller ändra gäldenärsbolagets befintliga aktiestruktur på något annat ändamålsenligt sätt för att genomföra en skuldkonvertering, är det med stöd av de nya bestämmelserna möjligt att avvika även från vissa bestämmelser i aktiebolagslagen om beslut om ändring av bolagsordningen.  

4.2.1  Ansökan om saneringsförfarande

I propositionen föreslås inga ändringar i bestämmelserna om ansökan om företagssanering. En bedömning av nuläget i ärendet och slutsatser utifrån bedömningen ingår i avsnitt 2.2.2 ( Ansökan om saneringsförfarande ).  

4.2.2  Uppgörande av förslag till saneringsprogram

4.2.3  Påbörjande av behandlingen av förslaget till saneringsprogram

När förslaget till saneringsprogram är klart börjar behandlingen av förslaget med att de som har del i saken ges tillfälle att ta del av förslaget och framföra sin åsikt om det. Vid en konversionssanering ska också aktieägarna i gäldenärsbolaget ges tillfälle att delta. Förfarandebestämmelserna i lagen om företagssanering som gäller påbörjande av behandlingen av programförslag är så allmänt formulerade att hörande av aktieägarna i sig inte förutsätter ändringar i bestämmelserna i fråga.  

Det föreslås dock att det fogas en bestämmelse enligt vilken utredaren vid en konversionssanering kan sköta delgivningen av programförslaget till aktieägarna i gäldenärsbolaget på det sätt som kallelse till gäldenärsbolagets bolagsstämma utfärdas och stämmohandlingar sänds (72.2 §). Syftet är å ena sidan att säkerställa att utredaren kan sköta delgivningen av programförslaget till aktieägarna i gäldenärsbolaget på ett sätt som är ändamålsenligt särskilt med tanke på gäldenärsbolagets storlek och antalet aktieägare samt å andra sidan att delgivningen av programförslaget inte förutsätter att aktieägarna i gäldenärsbolaget måste börja använda helt nya delgivningssätt, utan att man vid delgivningen av programförslaget kan utnyttja de kommunikationsmetoder som redan används i gäldenärsbolaget.  

Det föreslås också att det till lagen fogas en bestämmelse om hur aktieägarnas yttranden kan lämnas till utredaren (81.4 §). Bestämmelsen motsvarar i tillämpliga delar vad som i gällande lag föreskrivs om hur borgenärer eller gäldenären lämnar utredaren yttranden.  

4.2.4  Godkännande och fastställande av förslag till saneringsprogram

4.2.5  Genomförande av saneringsprogrammet och ändringssökande

I propositionen föreslås att ett saneringsprogram som behandlats och fastställts i enlighet med de nya bestämmelserna om konversionssanering ersätter bolagsstämmans beslutsfattande om bolagsrättsliga åtgärder som behövs för att genomföra en skuldkonvertering (riktad emission och/eller emission av optionsrätter eller andra särskilda rättigheter, ändring av bolagsordningen). Även vid konversionssanering tillämpas på bolagsrättsliga rättsförhållanden som grundar sig på saneringsprogrammet i form av materiell granskning bestämmelsen i den gällande lagen om företagssanering som säger att när saneringsprogrammet har fastställts bestäms villkoren för saneringsskulderna och andra i programmet reglerade rättsförhållanden enligt programmet (57.1 §).  

Skuldkonvertering avviker dock från andra skuldregleringar som grundar sig på ett saneringsprogram i och med att verkställandet av de bolagsrättsliga åtgärder som behövs för att genomföra programmet förutsätter en separat registrering i handelsregistret. Därför föreslås i propositionen att det till lagen om företagssanering fogas en ny bestämmelse (57.4 §), enligt vilken anmälan till handelsregistret av bolagsrättsliga åtgärder som grundar sig på saneringsprogrammet ska höra till den för uppföljning av saneringsprogrammet utsedda övervakarens eller, om en övervakare inte har utsetts, till utredarens uppgifter. Anmälan ska göras utan obefogat dröjsmål, dock senast en månad efter det att saneringsprogrammet fastställdes.  

Den föreslagna bestämmelsen tillämpas i stället för bestämmelserna i aktiebolagslagen om skyldighet att registrera emissionsbeslut, beslut om emission av optionsrätter och andra särskilda rättigheter och beslut om ändring av bolagsordningen. Den föreslagna bestämmelsen omfattar också situationer där gäldenärsbolagets aktier ogiltigförklaras på basis av saneringsprogrammet. När de borgenärer som utnyttjar möjligheten till skuldkonvertering tecknar sina aktier och bolaget anmäler nya aktier för registrering i handelsregistret ska aktiebolagslagen tillämpas. 

I ett domstolsbeslut om fastställande av ett saneringsprogram får ändring sökas bland annat på den grunden att de bolagsrättsliga åtgärder som ingår i programmet inte är lagenliga. I lagen föreslås inga särskilda bestämmelser om hur ett eventuellt ändringssökande påverkar verkställandet av de bolagsrättsliga åtgärder som behövs för att genomföra en skuldkonvertering. I propositionen föreslås dock att det till lagen om företagssanering fogas en ny bestämmelse (96.5 §), där man beaktar att sökande av ändring i ett beslut om fastställande av saneringsprogram kan om detta godkänns påverka det som antecknats i handelsregistret för att genomföra en skuldkonvertering. Enligt bestämmelsen ska fullföljdsdomstolen vid konversionssanering utan obefogat dröjsmål underrätta registermyndigheten om sitt avgörande som gäller en omständighet som ska antecknas i handelsregistret. 

4.2.6  Beslut om att skuldreglering och saneringsprogram ska förfalla

Det föreslås att 64 § i lagen om företagssanering om när en skuldreglering förfaller ska kompletteras med en förtydligande bestämmelse av vilken det framgår att det vid en skuldkonvertering inte är fråga om sådan skuldreglering som domstolen på yrkande av en borgenär kan bestämma att ska förfalla. Till skillnad från andra skuldregleringar är skuldkonvertering en åtgärd av bestående karaktär. 

Motsvarande bestämmelser som betonar en skuldkonverterings bestående karaktär fogas också till lagens 65 § om när ett saneringsprogram förfaller och 66 § om inverkan av konkurs på saneringsprogrammet. Av bestämmelserna framgår att en borgenär inte återfår sin rätt till den ursprungliga betalningen enligt avtalet även om det bestäms att programmet förfaller efter att skuldkonvertering har genomförts eller om gäldenärsbolaget försätts i konkurs efter att skuldkonvertering har genomförts.  

5.1.1.1  Konsekvenser för företagen

Konsekvenser för gäldenärsföretagens ställning 

Statistik över företagssaneringar samt den typiska storleksklassen och företagsformen för företag som ansöker om företagssanering behandlas ovan i avsnitt 2.1.1 ( Företagssanering i Finland ). Av statistiken framgår bland annat att antalet företagssaneringar fortfarande kan anses vara litet jämfört med företagsbeståndet och antalet konkurser i Finland och att gäldenärsföretagen som ansöker om företagssanering i allmänhet är mycket små.  

Enligt Statistikcentralens struktur- och bokslutsstatistik över företag fanns det sammanlagt 580 048 företag i Finland 2023. Sett till antalet anställda var 560 108 av dessa mikroföretag, 16 379 småföretag, 3 197 medelstora företag och 713 stora företag. Enligt den indelning som används i statistiken har mikroföretag färre än tio anställda, småföretag 10–49 anställda, medelstora företag 50–249 anställda och stora företag minst 250 anställda. Enligt den indelning som användes i statistiken var cirka 97 procent av företagen i Finland mikroföretag 2023.  

Storleksindelningen av företagen som grundar sig på bokföringslagen beaktar förutom antalet anställda även balansomslutningen och omsättningen. Det finns ingen statistik som förenar alla tre faktorer som ska beaktas i företagens storleksindelning. Utifrån Statistikcentralens struktur- och bokslutsstatistik över företag vet man dock att 2023 hade sammanlagt 1 598 företag en omsättning som överskred gränsvärdet för att räknas som stora företag, vilket motsvarar cirka 0,3 procent av alla finländska företag, och sammanlagt hade 713 företag en personalstyrka som överskred gränsen för stora företag, dvs. cirka 0,1 procent av alla finländska företag 2023. Således har företag som uppfyller antingen ett eller två kriterier för stora företag och som därmed med stöd av bokföringslagen klassificeras som antingen medelstora eller stora företag endast utgjort en mycket liten andel av Finlands företagsbestånd 2023.  

Enligt Statistikcentralens statistik över konkurser och företagssaneringar ansöktes under 2024 om företagssanering för sammanlagt 477 företag, 2023 för sammanlagt 449 företag och 2022 för sammanlagt 339 företag. För jämförelsens skull ansökte sammanlagt 3 488 företag om konkurs under 2024, sammanlagt 3 315 företag under 2023 och sammanlagt 2 654 företag under 2022. Antalet ansökningar om företagssanering och konkurs som inletts under de senaste åren har varit större än motsvarande antal ansökningar under de föregående åren på grund av den utdragna lågkonjunkturen. År 2024 mattades ökningen av antalet ansökningar om företagssanering och konkurs av något jämfört med ökningstakten 2023. År 2024 ansökte sex procent fler företag om företagssanering och fem procent fler företag om konkurs än 2023, medan 32 procent fler företag ansökte om företagssanering och 25 procent fler om konkurs 2023 jämfört med 2022.  

Statistikcentralen för inte statistik över storleksklass eller företagsform för företag som ansökt om företagssanering. Av konkursombudsmannens byrås redogörelse för saneringsförfaranden som inletts 2015 och 2016 framgår dock att saneringsförfarandena i fråga fördelades enligt företagsbeståndet i Finland, dvs. största delen av de företag som ansökte om företagssanering var mikro- och småföretag. Enligt den indelning som baserar sig på de gränsvärden i bokföringslagen som gällde vid tidpunkten för utredningen inledde 188 mikroföretag, 80 småföretag, 11 medelstora företag och 2 stora företag företagssanering 2015. År 2015 var medelvärdet för saneringsgäldenärens omsättning 1,9 miljoner euro och medelvärdet för balansräkningen 1,1 miljoner euro.  

Enligt samma utredning är den klart största delen av de företag som ansöker om företagssanering aktiebolag. År 2015 inledde 250 aktiebolag, 46 enskilda näringsidkare, 26 kommanditbolag, 2 öppna bolag, 2 bostadsaktiebolag och 0 andelslag företagssanering. Företagen som inledde företagssanering 2016 fördelade sig enligt företagsform enligt liknande relationstal, men aktiebolagen var förhållandevis något färre och enskilda näringsidkare något fler. År 2016 ansökte också två andelslag om företagssanering.  

Enligt utredningen om skuldkonvertering som publicerades 2018 har de skuldkonverteringar som genomförts i Finland tills vidare främst gällt publika aktiebolag (6 st.). I utredningen identifierades endast ett privat aktiebolag (Avilon Oy, vars saneringsprogram fastställdes i juni 2012) och ett andelslag (Osuusliike Elanto, vars saneringsprogram fastställdes i juni 1996) som genomfört skuldkonvertering. Från tiden efter publiceringen av utredningen finns ännu en skuldkonvertering som genomförs av ett publikt aktiebolag (Stockmann Oyj Abp (nuvarande Lindex Group Abp), vars saneringsprogram fastställdes i februari 2021).  

För en borgenär som överväger skuldkonvertering gör utbytbarheten hos en aktie i ett börsnoterat publikt aktiebolag den aktien till ett mer lockande alternativ än en aktie i ett icke-börsnoterat privat aktiebolag i synnerhet när borgenärens avsikt är att endast tillfälligt äga aktierna. I allmänhet torde det inte ligga i borgenärernas intresse att bli långfristig ägare i gäldenärsbolagen utan antingen att få avkastning på det kapital som de placerat i bolaget eller att åtminstone få en med tanke på omständigheterna tillräcklig betalning. Mot denna bakgrund kan man förvänta sig att skuldkonvertering även i fortsättningen huvudsakligen används i aktiebolag som är föremål för offentlig handel. Det totala antalet sådana aktiebolag är relativt litet: i början av 2025 fanns det 289 publika aktiebolag i Finland ( Patent- och registerstyrelsens statistik över antal företag i handelsregistret 10.1.2025) och 135 bolag hade noterats på Helsingforsbörsens huvudlista, dvs. på den reglerade marknaden, och 49 bolag på marknadsplatsen First North, dvs. tillväxtmarknaden för små och medelstora företag ( Nasdaq Helsinki Oy:s webbplats 7.2.2025).  

Den reglering som föreslås i propositionen utgör inget hinder för att skuldkonvertering används även i andra aktiebolag än sådana som är föremål för offentlig handel. Den reglering som föreslås i propositionen ökar kännedomen om skuldkonvertering som saneringsmetod och förtydligar förutsättningarna för användningen av skuldkonvertering så att skuldkonvertering också kan bli en användbar saneringsmetod för mindre företag. Till exempel i skuldkonverteringspraxis enligt Sveriges nya lag om företagsrekonstruktion har man i samband med beredningen av propositionen identifierat fall där skuldkonvertering har genomförts i ett mycket litet gäldenärsföretag i förhållande till Finlands skuldkonverteringspraxis. Skuldkonvertering som genomförts i Sverige behandlas närmare i avsnitt 6.2 ( Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet REF _Ref174114650 \h \* MERGEFORMAT ).  

När propositionens konsekvenser för gäldenärsföretagens (samt gäldenärsföretagens ägares och borgenärers) ställning granskas närmare nedan kan man dock anta att sådana verkningar i huvudsak kommer att gälla ett litet antal företag (samt dessa företags ägare och borgenärer) vars aktier är föremål för offentlig handel eller som har andra egenskaper som gör skuldkonvertering till ett attraktivt alternativ för borgenärerna.  

Det allmänna syftet med de ändringar som föreslås i propositionen är att förbättra möjligheterna att sanera kapitalstrukturen i ett bolag i ekonomiska svårigheter och på så sätt främja uppnåendet av det mål för företagssaneringen som avses i lagen om företagssanering. Ett ytterligare mål är att förbättra konkurrenskraften som investeringsobjekt särskilt för finländska företag som emitterar obligationslån på den internationella marknaden och därigenom främja tillgången till internationell skuldfinansiering i Finland. Ändringar som uppfyller dessa mål har i regel en positiv inverkan på gäldenärsföretagens ställning. Genom att se till att lagstiftningen om företagssanering fungerar och är aktuell kan man generellt främja företagens förutsättningar att undvika onödiga konkurser och fortsätta sin verksamhet.  

Jämfört med dagsläget påverkar propositionen dock inte direkt företagens lönsamhet eller de välfungerande företagens förutsättningar att undvika ekonomiska svårigheter. Företag som hamnat i ekonomiska svårigheter får dock bättre förutsättningar att åtgärda sina ekonomiska svårigheter genom företagssanering. Propositionen kan således indirekt påverka företagens incitament att ansöka om företagssanering och möjligheterna för företag som ansöker om företagssanering att på nytt få sin verksamhet lönsam vid företagssanering och efteråt.  

Regleringen av skuldkonvertering bedöms ha positiva konsekvenser för företagens tillgång till finansiering. Företagssaneringar där bolagets skulder regelmässigt skrivs ned samtidigt som bolagets ägarstruktur förblir orörd har ansetts vara bakvänt i förhållande till riskfördelningen mellan bolagets ägare och borgenärer och i förhållande till den betalningsordning som tillämpas mellan bolagets ägare och borgenärer vid en konkurs. I och med företagsfinansieringens utveckling och i synnerhet att användningen av obligationslån har blivit allt vanligare har diskrepansen fått allt större betydelse, eftersom en effektiv och konkurrenskraftig kapitalmarknad förutsätter en förmånsställning för investeringar i form av främmande kapital i förhållande till det egna kapitalet. 

Särskilt utländska finansiärer har ansett det viktigt att man vid företagssanering effektivare ska kunna sanera inte bara främmande kapital utan också kapital som företagets ägare investerat i företaget. Efter att de ändringar som föreslås i propositionen trätt i kraft avviker Finlands lagstiftning på denna punkt inte längre från de för Finland centrala jämförelseländerna som redan har antagit lagstiftning om skuldkonvertering. Mot denna bakgrund gäller de positiva effekterna av de ändringar som föreslås i propositionen särskilt konkurrenskraften som placeringsobjekt i fråga om företag som söker finansiering från den internationella marknaden och tillgången till internationell skuldfinansiering i Finland.  

Konsekvenser för gäldenärsföretagens ägares ställning  

I ljuset av den gällande lagstiftningen kan bolagsägarna anses ha en starkare ställning vid företagssanering än vid konkurs. Reglering av bolagets skulder så att borgenärerna inte får full betalning för sina fordringar förutsätter enligt gällande lagstiftning inte ett ingripande i ägarnas ägarandelar, och ett sådant ingripande är inte heller möjligt utan ägarnas medverkan. Syftet med den reglering som föreslås i propositionen är att rätta till riskfördelningen mellan bolagets ägare och borgenärer vid företagssanering så att det kapital som ägarna investerat i bolaget inte åtnjuter ett icke ändamålsenligt högt skydd på bekostnad av det kapital som borgenärerna investerat i bolaget. En sådan ändring i riskfördelningen mellan bolagets ägare och borgenärer leder oundvikligen till att bolagsägarnas ställning vid företagssanering försämras något jämfört med nuläget.  

I den föreslagna regleringen har man dock strävat efter att beakta både aktieägarnas och borgenärernas intressen på ett balanserat sätt. Det ska även i fortsättningen endast vara möjligt att ingripa i aktieägarna i bolagets ägarandelar med beaktande av aktieägarnas processuella rättigheter och materiellt motiverade förväntningar.  

Aktieägarnas intressen beaktas i propositionen bland annat så att nödvändiga åtgärder och arrangemang för att genomföra skuldkonvertering ska specificeras i förslaget till saneringsprogram, och aktieägarna ska ges tillfälle att delta i behandlingen av programförslaget i enlighet med lagen om företagssanering. Åtgärder och arrangemang som ingår i programförslaget ska uppfylla kraven för ett minimiskydd för aktieägarna. Kraven grundar sig dels på likabehandling av aktieägarna, dels på jämförelse med konkurs där aktieägarnas ställning vid företagssanering inte får bli sämre än vid konkurs.  

Införande av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet förutsätter att om den majoritet av aktieägarna som föreskrivs i lagen om företagssanering inte godkänner saneringsprogrammet, kan programmet vid behov fastställas också mot aktieägarnas vilja. I propositionen föreslås dock att de allra minsta och företagardrivna företagen, där en företagssanering i praktiken förutsätter att företagaren som äger företaget förbinder sig att fortsätta företagsverksamheten och där det därför inte är ändamålsenligt att genomföra skuldkonvertering mot företagarens vilja, inte omfattas av denna möjlighet. I övriga företag, som omfattas av denna möjlighet, kan det hända att aktieägare med sämre förmånsställning än borgenärer förlorar hela sitt ägande i företaget om någon borgenärsgrupp motsätter sig saneringsprogrammet. I propositionen föreslås dock att inte heller detta i alla situationer ska leda till att innehavet går förlorat, utan att aktieägarna trots att en borgenärsgrupp motsätter sig ska kunna behålla sitt innehav i företaget i situationer där det finns skäl som hänför sig till fortsättande av gäldenärsbolagets affärsverksamhet, ytterligare kapitalisering eller tryggande av förutsättningarna för företagssanering eller annat vägande skäl.  

För gäldenärsbolagets ägare innebär ändringarna som föreslås i propositionen i varje fall att risken ökar för att deras befintliga innehav i bolaget späds ut och i sista hand går förlorat vid företagssanering. Å andra sidan skulle denna risk inte bli oskäligt stor med tanke på företagssaneringens syfte och innehållet i de föreslagna ändringarna som helhet. Företagssanering är i allmänhet ett alternativ till gäldenärsbolagets konkurs, där bolagets hela egendom används för betalning av borgenärernas fordringar och värdet av det befintliga innehavet i bolaget nästan utan undantag går förlorat. När konsekvenserna av en skuldkonvertering som genomförts i samband med företagssanering jämförs med konsekvenserna av att gäldenärsbolaget går i konkurs, bibehåller en skuldkonvertering vid företagssanering i regel och i bästa fall rentav ökar värdet på aktieägarna i gäldenärsbolagets befintliga innehav, eftersom ett gäldenärsbolag som genomgått en företagssanering och genomfört en skuldkonvertering kan fortsätta sin verksamhet på en sundare grund.  

Propositionen innehåller också ett förslag om att vid skuldkonvertering frångå skyldigheten att lämna erbjudande enligt värdepappersmarknadslagen. Genom ändringen främjas användbarheten av skuldkonvertering vid företagssanering genom att säkerställa att en borgenär som deltar i en skuldkonvertering inte blir skyldig att lämna erbjudande enligt värdepappersmarknadslagen till följd av skuldkonverteringen. Åtminstone formellt sett innebär ett sådant undantag att minoritetsaktieägare i gäldenärsbolaget inte längre har tillgång till alla rättsmedel enligt den gällande värdepappersmarknadslagen. Emellertid i praktiken tillämpas det föreslagna undantaget från värdepappersmarknadslagen i allmänhet under sådana omständigheter (bl.a. ekonomiska svårigheter för det företag som är föremål för företagssanering och företagets låga aktievärde till följd av svårigheterna) där minoritetsaktieägarnas ställning de facto inte kan bli sämre på grund av tillämpningen än i en situation där undantaget inte tillämpas. Möjligheten till positiva effekter för främjandet av användningen av skuldkonvertering, dvs. tryggandet av verksamhetsförutsättningarna för ett bolag i ekonomiska svårigheter, är enligt en helhetsbedömning större än risken för negativa effekter i anslutning till tillämpningen av undantaget, dvs. en begränsning av de rättsmedel som minoritetsaktieägarna har tillgång till.  

De ändringar som föreslås i propositionen bedöms således inte oskäligt försämra ägarna i gäldenärsbolagets ställning vid företagssanering. Även om det primära målet med regleringen som föreslås i propositionen är att förbättra tillgången till finansiering i form av främmande kapital, har de föreslagna regleringslösningarna också utarbetats med beaktande av ägarnas processuella rättigheter och materiellt motiverade förväntningar så att de ändringar som föreslås i propositionen inte heller bedöms ha skadliga konsekvenser för tillgången till finansiering i form av eget kapital.  

Särskilda konsekvenser för små och medelstora företag och deras ägare  

Storleken på de företag som ansöker om företagssanering återspeglar storleksklassen på alla företag i Finland, dvs. största delen av de företag som ansöker om företagssanering är mikroföretag och små företag. Till exempel inledde 188 mikroföretag, 80 småföretag, 11 medelstora företag och 2 stora företag företagssanering 2015. Storleksklassen på de företag som ansöker om företagssanering behandlas närmare i avsnitt 2.1.1 ( Företagssanering i Finland ) samt ovan i början av detta avsnitt.  

Rent generellt är konsekvenserna av den föreslagna regleringen för mikroföretag och små företag mer måttliga än för medelstora och stora företag. Detta beror för det första på att borgenärernas vilja att ta emot aktier i gäldenärsbolaget sannolikt är mindre ju mindre bolag det är fråga om. Dessutom beror detta också på att särdragen hos de allra minsta och företagardrivna företagen har beaktats i den reglering som föreslås i propositionen.  

I propositionen föreslås till exempel att genomförande av skuldkonvertering i mikroföretag och små företag alltid förutsätter godkännande av aktieägarna i företaget. Omvänt innebär detta att skuldkonvertering mot aktieägarnas vilja i ljuset av den reglering som föreslås i propositionen endast är möjlig i medelstora och stora företag. I propositionen föreslås dessutom att företagets befintliga aktieägare oberoende av företagets storlek ska kunna behålla sitt innehav i gäldenärsbolaget i situationer där det finns skäl som hänför sig till fortsättande av gäldenärsbolagets affärsverksamhet, ytterligare kapitalisering eller tryggande av förutsättningarna för företagssanering eller annat vägande skäl. Förslaget innebär att gäldenärsbolagets ägare åtminstone när de förbinder sig till fortsatt företagsverksamhet eller ytterligare kapitalisering kan behålla sitt innehav i gäldenärsbolaget, även om gäldenärsbolaget också får nya ägare till följd av skuldkonverteringen.  

Även om skuldkonvertering mot aktieägarnas vilja endast blir möjligt i stora och medelstora företag, blir möjligheterna att genomföra frivillig skuldkonvertering i viss mån bättre även i små företag. Till exempel att man kan besluta om genomförande av skuldkonvertering i ett saneringsförfarande och att det inte är nödvändigt att ordna en separat bolagsstämma för att följa kraven på det bolagsrättsliga beslutsfattandet, kan i viss mån leda till lägre kostnader för genomförandet av skuldkonvertering. Till exempel i Sverige har möjligheten till frivillig skuldkonvertering enligt den nya lagen om företagsrekonstruktion utnyttjats även i små företag (se närmare i avsnitt 6.2 ( Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet )).  

Det tidiga saneringsförfarandet som grundar sig på kraven i det första insolvensdirektivet och som är avsett för gäldenärer som endast hotas av insolvens trädde i kraft den 1 juli 2022. I praktiken har det tidiga saneringsförfarandet tills vidare utnyttjats i liten utsträckning. Enligt uppgifter som konkursombudsmannens byrå samlat in inleddes två tidiga saneringsförfaranden 2022 och tre 2023.  

I synnerhet för medelstora företag är det möjligt att den reglering som föreslås i propositionen ökar företagens incitament att ansöka om företagssanering i ett så tidigt skede som möjligt. Detta beror på att ett saneringsprogram inte kan fastställas i ett tidigt saneringsförfarande utan ett medelstort gäldenärsföretags samtycke. I ett tidigt saneringsförfarande förblir därmed aktieägarna i gäldenärsbolagets ställning i viss mån mer skyddad än vid ett normalt saneringsförfarande, där skuldkonvertering i fortsättningen kan genomföras även mot ett medelstort företags aktieägares vilja. 

Ju tidigare man ansöker om företagssanering, desto bättre är förutsättningarna för att lyckas med saneringen. För att företagssaneringen ska lyckas är det viktigt att företagen identifierar sina ekonomiska problem, är medvetna om saneringsmöjligheterna och ansöker om företagssanering i ett tillräckligt tidigt skede. En tillräckligt tidig saneringsansökan påskyndar saneringsförfarandet, eftersom företagets ekonomiska situation fortfarande är lättare att reda ut och åtgärda. Då blir också kostnaderna för saneringsförfarandet i allmänhet mindre.  

De lösningar i fråga om tillämpningsområdet som ingår i propositionen kan också påverka hur stora företag de positiva konsekvenserna av den föreslagna regleringen i synnerhet på finansmarknaden riktar sig till. Det är möjligt att den reglering som föreslås i propositionen inte kommer att ha nämnvärda positiva effekter på tillgången till riskfinansiering för små företag, eftersom skuldkonvertering i små företag även i fortsättningen förutsätter aktieägarnas godkännande, varvid nuläget på denna punkt förblir oförändrat i stor utsträckning. Detta kan vara en oönskad effekt särskilt för de små företag som är villiga att söka riskfinansiering även på den internationella marknaden (t.ex. start up-företag).  

Finansieringen av mikroföretag och små företag består dock huvudsakligen av bankfinansiering. Till dessa företags största borgenärer hör förutom bankerna i allmänhet även Skatteförvaltningen och övriga offentligrättsliga fordringsägare. Dessa borgenärer är inte nödvändigtvis särskilt villiga att teckna aktier i synnerhet i det allra minsta gäldenärsbolaget eller aktier i ett gäldenärsbolag överlag, varvid de praktiska effekterna av de tillämpningslösningar som ingår i propositionen kan bli små åtminstone ur denna synvinkel. Det är sannolikt att skuldkonvertering även i fortsättningen främst används i sådana företag vars finansieringsbas redan är mångsidigare.  

Det är sannolikt att konsekvenserna av den föreslagna regleringen på grund av lösningarna i fråga om tillämpningsområde i propositionen blir störst för medelstora företag än för andra små och medelstora företag. Den viktigaste av dessa tillämpningslösningar är att i medelstora företag kan skuldkonvertering genomföras även mot aktieägarnas vilja. Den föreslagna tillämpningslösningen kan främja de finländska medelstora företagens konkurrenskraft som investeringsobjekt jämfört med till exempel svenska medelstora företag, eftersom skuldkonvertering i svenska medelstora företag av orsaker som direkt beror på lagstiftningen inte kan genomföras mot aktieägarnas vilja. Å andra sidan följer av den föreslagna tillämpningslösningen att riskerna för förlust av innehav vid sanering av ett finländskt medelstort företag är något större än vid sanering av ett svenskt medelstort företag.  

Bestämmelserna i propositionen kan också ha indirekta konsekvenser för små och medelstora företag. Vid skuldkonvertering omvandlas företagets skuld till eget kapital och företagets eget kapital stärks. Ett sanerat företag kan fortsätta sin affärsverksamhet och sina avtalsförhållanden, vilket har en positiv inverkan inte bara på företaget självt utan också på företagets samarbetspartner. I vissa fall kan ett företags insolvens som en kedjereaktion orsaka betalningssvårigheter eller rentav insolvens hos ett annat företag. En lyckad företagssanering kan till och med innebära att en avtalspart till företaget som ansökt om företagssanering undviker konkurs om avtalsparten har ett med tanke på lönsamheten i sin egen verksamhet viktigt samarbetsförhållande med företaget som ansökt om företagssanering.  

Konsekvenser för borgenärernas ställning  

De ändringar som föreslås i propositionen bedöms ha en positiv inverkan på borgenärernas ställning. Hittills har ägarna i gäldenärsbolagets ställning vid företagssanering ansetts vara mer skyddad än borgenärernas, eftersom man vid en företagssanering inte har kunnat ingripa i ägarna i gäldenärsbolagets ställning utan deras samtycke. Enligt propositionen är det i fortsättningen under tydligare förutsättningar än i nuläget möjligt att sanera både gäldenärsbolagets skulder och ägarstruktur.  

Innehav i gäldenärsbolaget kan även i fortsättningen saneras endast med beaktande av aktieägarnas processuella rättigheter och materiellt motiverade förväntningar. Av detta följer att man vid en företagssanering inte heller i fortsättningen endast genom borgenärernas beslut kan diktera om huruvida innehavet i gäldenärsbolaget ska saneras och på vilka villkor. Lagstiftningen om företagssanering som helhet blir ändå fördelaktigare för borgenärerna än det rådande rättsläget där man förutom vid en konkurs inte alls har kunnat ingripa i borgenärernas innehav i gäldenärsbolaget utan deras samtycke.  

Även om syftet med den reglering som föreslås i propositionen är att möjliggöra att aktier eller särskilda rättigheter som berättigar till aktier i gäldenärsbolaget vid behov erbjuds borgenärerna i gäldenärsbolaget mot aktieägarna i gäldenärsbolagets vilja, är en borgenär som erbjuds dessa instrument inte förpliktad att ta emot dem. För borgenärerna grundar sig skuldkonvertering således alltid på frivillighet och borgenärerna kan inte heller i fortsättningen tvingas bli aktieägare i gäldenärsbolaget.  

En central faktor bakom behovet av reglering av skuldkonvertering är att företagens finansierings- och verksamhetsmiljö utvecklas och internationaliseras och därigenom blir i synnerhet användningen av optionslån vanligare. Skuldkonvertering kan således betraktas som en användbar skuldregleringsmetod särskilt för efterställda borgenärer i gäldenärsföretag, eftersom efterställda borgenärer enligt den gällande lagen om företagssanering och i synnerhet konkurslagen ofta inte kan förvänta sig några betalningar alls. Den reglering som föreslås i propositionen utgör dock inget hinder för att skuldkonvertering erbjuds även gäldenärsbolagets övriga borgenärer när det anses ändamålsenligt.  

I och med den reglering som föreslås i propositionen kan sådana borgenärer som annars skulle bli tvungna att helt eller delvis avstå från sina fordringar alltså få aktier, optionsrätter eller andra särskilda rättigheter i gäldenärsbolaget i stället. Om saneringen av gäldenärsbolaget lyckas och värdet på aktier eller andra instrument som tilldelats borgenärerna stiger, kan slutresultatet bli betydligt lönsammare för en borgenär som deltagit i en skuldkonvertering än andra former av skuldreglering. Dessa positiva effekter på borgenärernas ställning kan dock utebli i fråga om de borgenärer som antingen inte kan eller vägrar ta emot sådana betalningar som de erbjuds inom ramen för den reglering som föreslås i propositionen. Beträffande dessa borgenärer förändrar den reglering som föreslås i propositionen inte nuläget nämnvärt. 

Utifrån praxis för skuldkonvertering hittills kan man dra slutsatsen att i synnerhet offentligrättsliga fordringsägare kan förhålla sig återhållsamt till skuldkonvertering som de erbjuds. Till exempel kan lagstiftningen om de statliga ämbetsverkens eller inrättningarnas uppgifter och verksamhet i praktiken begränsa offentligrättsliga borgenärers möjligheter att bli ägare i gäldenärsbolaget eller ta emot andra betalningar än pengar från gäldenärsbolaget. Statens ämbetsverk eller inrättningar har inte heller färdiga funktioner eller resurser för förvaltning av aktier eller värdepapper som berättigar till aktier i ett gäldenärsbolag.  

Den gällande lagstiftningen hindrar inte att offentligrättsliga borgenärer erbjuds skuldkonvertering. Som exempel kan nämnas Stockmann Oyj Abp:s (numera Lindex Group Abp:s) företagssanering, där det fanns sammanlagt nio offentligrättsliga borgenärer och de offentligrättsliga fordringarna uppgick till över fem miljoner euro. Enligt förslaget till saneringsprogram för bolaget skrevs den offentligrättsliga saneringsskulden ned med 20 procent, men borgenärerna erbjöds emellertid före nedskrivningen möjlighet att konvertera den ifrågavarande andelen på 20 procent till B-aktier i bolaget. För de resterande 80 procenten fastställdes ett avbetalningsprogram på cirka sex år. (Reviderat förslag till saneringsprogram för Stockmann Oyj Abp 1.2.2021, s. 58–59) 

Den reglering som föreslås i denna proposition begränsar inte heller möjligheten att erbjuda skuldkonvertering till offentligrättsliga borgenärer. De offentligrättsliga borgenärernas faktiska möjlighet att ta emot den skuldkonvertering som de erbjuds är dock en separat fråga från den reglering som föreslås i denna proposition och som inte kan lösas enbart med hjälp av lagen om företagssanering. För att lösa frågan förutsätts både en mer omfattande bedömning av hur det i framtiden är ändamålsenligt att utveckla statens borgenärs- och ägarfunktioner och ett praktiskt utredningsarbete om hur offentligrättsliga borgenärer kan ta emot och administrera ersättande prestationer som de erbjuds i form av aktier eller värdepapper som berättigar till aktier. I samband med detta utredningsarbete kan man granska såväl den lagstiftning som ska tillämpas på offentligrättsliga borgenärer som de offentligrättsliga borgenärernas interna verksamhetssätt och anvisningar.  

Deltagande i skuldkonvertering kan också påverkas av till exempel bestämmelserna om kreditinstitutens kapitaltäckning, som kan leda till vissa begränsningar för hur mycket aktier ett kreditinstitut kan äga i vissa typer av företag. Det är inte heller då fråga om att borgenären inte kan erbjudas skuldkonvertering inom ramen för den reglering som föreslås i denna proposition, utan om att den övriga lagstiftningen kan begränsa borgenärens möjlighet att ta emot den erbjudna skuldkonverteringen.  

Propositionen innehåller också ett förslag om att en överskridning av den gräns för skyldigheten att lämna erbjudande som avses i värdepappersmarknadslagen inte ska leda till skyldighet att lämna erbjudande när överskridningen av gränsen beror på genomförande av ett saneringsprogram som fastställts i enlighet med den reglering som föreslås i propositionen. Genom förslaget slopas skyldigheten att när gränsen överskrids antingen lämna ett obligatoriskt uppköpserbjudande på samtliga aktier och värdepapper som berättigar till aktier i gäldenärsbolaget eller för att undgå skyldigheten att lämna erbjudande ansöka om dispens hos Finansinspektionen. För en borgenär som utnyttjar skuldkonvertering kan förslaget antas minska den rättsliga osäkerheten i anslutning till användning av skuldkonvertering samt den administrativa bördan i anslutning till ansökan om dispens. På detta sätt kan förslaget generellt främja användbarheten av skuldkonvertering som saneringsmetod i enlighet med de mål som ställts upp för propositionen.  

I propositionen har man allt som allt strävat efter att beakta gäldenärsföretagens och borgenärernas intressen på ett balanserat sätt och propositionens konsekvenser för borgenärernas ställning är allmänt positiva. Propositionen bedöms således inte ha några negativa konsekvenser för kreditmarknadens verksamhet eller för tillgången till och priset på kredit.  

Konsekvenser för gäldenärsföretagens regleringsbörda, administrativa börda och kostnader  

Företagens regleringsbörda eller administrativa börda bedöms inte öka på grund av propositionen. Detta beror på att man vid en företagssanering nästan alltid utser en utredare som har till uppgift att sköta många uppgifter i anslutning till planeringen och genomförandet av saneringen, såsom att utarbeta ett saneringsprogram, höra parterna, ordna en omröstning om programförslaget och göra upp en omröstningsutredning. Regleringen av skuldkonvertering bedöms i sig inte påverka huruvida en utredare förordnas eller om annan utomstående experthjälp används i saneringsförfarandet, eftersom ansökan om företagssanering och genomförandet av saneringen redan nu är tämligen arbetskrävande processer där man i vilket fall som helst vid behov använder även annan utomstående experthjälp utöver en utredare.  

Ett företagssaneringsförfarande där skuldkonvertering genomförs är i regel mer komplicerat och arbetsdrygt än ett saneringsförfarande där skuldkonvertering inte genomförs. Därför kan utredarens uppgiftsbeskrivning i dessa förfaranden i viss mån bli mer omfattande än i andra förfaranden. Det är inte fråga om helt nya skeden i förfarandet, utan snarare om att ta hänsyn till en ny partsgrupp i förfarandets nuvarande skeden. I praktiken ska utredaren bland annat genom att diskutera med parterna utreda om skuldkonvertering är användbart, planera och inkludera nödvändiga åtgärder och arrangemang för genomförande av skuldkonvertering i programförslaget, se till att delgivning och omröstning om programförslaget ordnas även i förhållande till aktieägarna samt sköta åtgärderna i anslutning till verkställandet av saneringsprogrammet.  

Utredarens kostnader utgör i allmänhet den största delen av kostnaderna för företagssaneringsförfarandet. Kostnaderna betalas ur gäldenärens medel. Det förs ingen statistik över utredarens kostnader, men konkursombudsmannens byrå har gjort en riktgivande undersökning av utredarens kostnader, enligt vilken utredarens genomsnittliga totala arvode vid saneringsförfaranden som inleddes 2015 var 13 502,84 euro (median 8 190,00 euro) och 11 739,69 euro (median 8 759,17 euro) vid saneringsförfaranden som inleddes 2016. Utredningen har behandlats närmare i konsekvensbedömningen av den föregående regeringens proposition om ändring av lagen om företagssanering ( RP 251/2022 rd , s. 62).  

Det är sannolikt att skuldkonvertering i viss mån kommer att öka utredarnas arbetsbörda och därigenom kostnaderna för saneringsförfarandet jämfört med sådana saneringsförfaranden där skuldkonvertering inte alls genomförs. Detta kan tillsammans med andra faktorer som beskrivs i propositionen leda till att skuldkonvertering även i fortsättningen främst används av större företag. Kostnaderna för saneringsförfarandet har ofta ansetts vara ett praktiskt hinder särskilt för sanering av de allra minsta företagen.  

Å andra sidan är syftet med den reglering som föreslås i propositionen att främja användningen av skuldkonvertering uttryckligen vid de saneringar där det överhuvudtaget kan anses vara ändamålsenligt. Då måste kostnadseffekterna av den reglering som föreslås i propositionen snarare jämföras med de företagssaneringar där en skuldkonvertering redan har genomförts trots avsaknaden av lagstiftning i frågan. Ur denna synvinkel är det möjligt att den reglering som föreslås i propositionen minskar utredarnas och andra experters kostnader när förutsättningarna för att genomföra skuldkonvertering till exempel när man avstår från att ordna en separat bolagsstämma förenklas och den rättsliga osäkerheten kring genomförande av skuldkonvertering minskar även i övrigt.  

Konsekvenser för marknadens funktion och konkurrensen mellan företag  

Regleringen av skuldkonvertering kan på det sätt som presenteras ovan i detta avsnitt ha positiva effekter på företagens tillgång till skuldfinansiering. Detta beror i synnerhet på att finansiärerna på den internationella marknaden redan länge har ansett att möjligheten till skuldkonvertering är en väsentlig faktor i lagstiftningen om företagssanering. Avsaknaden av bestämmelser om skuldkonvertering har inte varit ägnad att främja konkurrenskraften som investeringsobjekt för finländska företag som ansöker om finansiering av internationella investerare. Den reglering som föreslås i propositionen är ur denna synvinkel en viktig reform jämfört med nuläget.  

Med tanke på de internationella investerarnas intresse är det inte bara att det finns bestämmelser om skuldkonvertering som är av betydelse, utan också innehållet i bestämmelserna. En generell bedömning är att de finländska företagens konkurrenskraft som investeringsobjekt bäst främjas av en reglering som förtydligar och i möjligaste mån påskyndar skuldkonverteringsprocessen och därigenom minskar risker och kostnader i anslutning till skuldkonvertering. Att de regleringslösningar som antas i Finland inte väsentligt avviker från de lösningar som tillämpas i de för Finland centrala jämförelseländerna kan också ha en positiv inverkan.  

I samband med beredningen av propositionen har dessa synpunkter beaktats bland annat så att man enligt den reglering som föreslås i propositionen kan få till stånd ett för aktieägarna i gäldenärsbolaget bindande beslut om att genomföra skuldkonvertering som till det väsentliga motsvarar förutsättningar i Finlands centrala jämförelseländer och i företag av motsvarande storlek som i dessa länder. I synnerhet det faktum att ett sådant beslut kan åstadkommas genom normala saneringsförfaranden i både stora och medelstora företag kan anses vara en internationellt sett konkurrenskraftig lösning. En sådan lösning är möjlig i Finland eftersom kraven i det första insolvensdirektivet endast behöver iakttas i regleringen av ett tidigt saneringsförfarande, men i fråga om ett normalt saneringsförfarande kan regleringen utvecklas på det sätt som är ändamålsenligt med tanke på nationella utgångspunkter.  

Generellt kan man bedöma att ju mångsidigare finansieringsbas ett företag har, desto mer sannolikt är det att det bland företagets finansiärer finns sådana aktörer som är intresserade av att ta emot aktier eller andra särskilda rättigheter i företaget i en skuldkonvertering. Till exempel banker och olika offentligrättsliga borgenärer kan i regel förhålla sig mer återhållsamt till möjligheten till skuldkonvertering som erbjuds i saneringsprogrammet än till exempel obligationsinnehavare. Tidigare har man bedömt att avsaknaden av möjlighet till skuldkonvertering utan huvudägarens samtycke skulle vara det största hindret för utvecklingen av obligationsmarknaden (se t.ex. finansministeriets arbetsgrupp för utveckling av obligationsmarknaderna, finansministeriets publikationer 5/2017 , s. 31–33).  

Obligationslån emitteras i huvudsak av relativt stora företag. Å andra sidan emitteras till exempel inte alla obligationslån som noterats på Helsingforsbörsen (Nasdaq Helsinki) av börsnoterade företag. Enligt Finlands Banks statistik hade de finländska företagens (exkl. bostadssammanslutningar) emitterade skuldpapper ett marknadsvärde på sammanlagt 31,8 miljarder euro den 31 juli 2024. Enligt statistiken har värdet sedan början av 2021 legat runt 30 miljarder euro. Även om ett införande av reglering av skuldkonvertering kan betraktas som en positiv reform av konkurrenskraften för företag som emitterar obligationslån och för obligationsinnehavare, är det inte möjligt att göra en kvantitativ bedömning av hur regleringen av skuldkonvertering påverkar detta värde. 

Då och då har en företagssanering påståtts störa marknadens funktion och snedvrida konkurrensen. Påståendet om konkurrensnackdelar har till exempel motiverats med att företag som ansökt om sanering och sanerat sina skulder kan orsaka störningar på marknaden, om företagen utnyttjar den kostnadsfördel de får i och med saneringen till exempel genom att underprissätta sina varor eller tjänster (se t.ex. RP 152/2006 rd s. 47). De konkurrensnackdelar som en företagssanering orsakar kan dock inte anses utgöra något betydande problem, i synnerhet inte med tanke på att företagets skulder även kan saneras med frivilliga medel utanför en företagssanering. I regel kan de fördelar en företagssanering ger bedömas vara större än de konkurrensnackdelar den orsakar (se t.ex. RP 152/2006 rd s. 48).  

Den reglering som föreslås i propositionen bedöms inte ha några betydande konsekvenser för konkurrensen. På sin höjd kan den reglering som föreslås i propositionen i viss mån lindra oron som beskrivs ovan för de konkurrensnackdelar som en företagssanering orsakar, eftersom en ansökan om företagssanering i fortsättningen inte nödvändigtvis innebär en entydigt förmånlig skuldreglering för företagets ägare och möjlighet att utnyttja kostnadsfördelen av arrangemanget på marknaden, utan i fortsättningen kan en ansökan om företagssanering allt oftare också leda till att ägarnas egna rättigheter i bolaget förändras.  

De lösningar i fråga om tillämpningsområde som ingår i propositionen där gäldenärsföretagets storleksklass enligt bokföringslagen har en central betydelse kan påverka företagens inbördes konkurrenspositioner i synnerhet ur företagens finansiärers synvinkel. Begränsningar av tillämpningsområdet som grundar sig på gränsvärden enligt bokföringslagen (balansomslutning, omsättning och personalstyrka) kan i regel i viss mån anses vara konstgjorda, och sådana begränsningar leder alltid till att vissa företag nätt och jämnt överskrider eller underskrider de lagstadgade gränsvärdena. Å andra sidan är det liksom det konstaterats ovan sannolikt att skuldkonvertering i varje fall framför allt genomförs av företag i en större storleksklass som redan har en bred finansieringsbas.  

5.1.1.2  Konsekvenser för samhällsekonomin och den offentliga ekonomin

Målsättningen att bredda urvalet av metoder för företagssanering och på så sätt främja uppnåendet av det saneringsmål som avses i lagen om företagssanering är positiv och bör understödjas med tanke på samhällsekonomin.  

Som det beskrevs ovan i början av detta avsnitt kan antalet företagssaneringar fortfarande anses vara ganska litet jämfört med Finlands hela företagsbestånd och antalet konkurser. Enligt Statistikcentralens struktur- och bokslutsstatistik över företag fanns det sammanlagt 580 048 företag i Finland 2023. Enligt Statistikcentralens statistik över konkurser och företagssaneringar har cirka 300–500 företagssaneringar inletts årligen under 2000-talet, medan cirka 2 000–3 500 konkurser har inletts årligen. Antalet företagssaneringar beror liksom antalet konkurser på den allmänna ekonomiska utvecklingen. Både antalet företagssaneringar och antalet konkurser som inleddes under 2023–2024 ökade på grund av den utdragna lågkonjunkturen. År 2024 mattades ökningen av antalet inledda företagssaneringar och konkurser av något jämfört med ökningstakten 2023.  

Enbart det faktum att en företagssanering har inletts utgör ännu ingen garanti för att företagssaneringen lyckas, utan företaget kan vid behov försättas i konkurs även under saneringsförfarandet eller efter att saneringsprogrammet har fastställts. Enligt konkursombudsmannens byrås uppföljande utredning om saneringsförfaranden som inletts 2015 och 2016 hade sammanlagt 159 av de 326 företag som inledde företagssaneringsförfaranden 2015 (49 procent) försatts i konkurs före juni 2017. Av dessa 159 företag som försattes i konkurs hade det bestämts att saneringsförfarandet för sammanlagt 126 företag (79 procent) skulle upphöra innan saneringsprogrammet fastställdes, för sammanlagt 29 företag (18 procent) hade saneringsprogrammet godkänts och för sammanlagt fyra företag (3 procent) hade saneringsprogrammet förkastats. Om en likadan uppföljande utredning hade gjorts på nytt senare, skulle antalet företag som försatts i konkurs sannolikt ha ökat med tidens gång.  

Ur samhällsekonomisk synvinkel är konkurs en nödvändig metod för att överföra ineffektivt använda resurser till effektivare användning. Det är å andra sidan känt att konkurser också orsakar samhälleliga skador, vars antal är beroende av konjunkturläget. Under en högkonjunktur kan konkursskadorna antas bli mindre, till exempel eftersom arbetstagarna lättare finner sysselsättning och gäldenärens egendom kan realiseras till ett bra pris. Under en lågkonjunktur accentueras konkursskadorna och konkurserna förstärker de samhällsekonomiska problemen, och då blir fungerande och effektiv företagssanering viktigare.  

En olönsam företagsverksamhet måste kunna avslutas i tid. Å andra sidan förutsätter en sund användning av ekonomiska resurser och en hållbar utveckling av näringsverksamhetens struktur att konkurser för livskraftiga företag kan förhindras. Företagssaneringar förebygger upplösning av produktionskapacitet och förlust av arbetsplatser i samband med konkurser.  

Eftersom man genom den reglering som föreslås i propositionen ser till att lagstiftningen om företagssanering är aktuell samt att företag som hamnar i ekonomiska svårigheter eller blir insolventa har tillgång till ett allt bredare och effektivare urval av metoder för att klara av ekonomiska svårigheter eller insolvens, kan regleringen som föreslås i propositionen på ett allmänt plan anses främja målet att undvika onödiga konkurser.  

Att undvika onödiga konkurser och se till att verksamheten i livskraftiga företag kan fortsätta har också indirekta effekter som är positiva ur statsekonomisk synvinkel, bland annat på skatteinkomsterna. Dessa effekter kanaliseras både via företagen själva och via deras anställda. I de företag som ansökt om företagssanering arbetar årligen tusentals personer. Propositionens sysselsättningseffekter har bedömts separat i avsnitt 5.1.2.2 ( Konsekvenser för sysselsättningen ).  

Propositionens konsekvenser för den offentliga ekonomin är i regel indirekta. Dessa konsekvenser beskrivs ovan ur samhällsekonomisk synvinkel och de beskrivs även nedan i fråga om myndighetskonsekvenser. Propositionen bedöms inte ha direkta konsekvenser för statsbudgeten.  

5.1.2.1  Konsekvenser för myndigheterna

Antalet ansökningar om företagssanering och behovet av myndighetsresurser för dem kan uppskattas öka i viss mån i framtiden. Den största inverkan på antalet ansökningar om företagssanering har den allmänna utvecklingen av det ekonomiska läget. Liksom konstaterats ovan i detta avsnitt har antalet företagssaneringar ökat under de senaste åren, men antalet har varit litet i förhållande till både antalet företag och antalet konkurser.  

Det är svårt att ge en exakt uppskattning av hur just detta förslag påverkar ökningen av antalet ansökningar om företagssanering. Det är möjligt att i synnerhet medelstora och stora företag ansöker om företagssanering oftare än tidigare, när den reglering som föreslås i propositionen möjliggör mångsidigare företagssaneringar än tidigare i synnerhet i dessa företag. Generellt kan komplicerade företagssaneringar av stora företag också belasta domstolarna mer än enkla företagssaneringar av små företag.  

Behandlingen av företagssaneringsärenden är ofta arbetsdryg. I remissvaren om arbetsgruppens betänkande om den föregående reformen av lagen om företagssanering (s. 71) bedömdes att omkring hälften av de företagssaneringsärenden som inleds hör till domstolarnas mest arbetskrävande kategori och cirka hälften till den genomsnittliga kategorin. Man kan anta att företagssaneringar där skuldkonvertering genomförs hör till den mest arbetskrävande kategorin vid domstolarna. I propositionen föreslås ny lagstiftning om saneringsprogrammets innehåll, behandling, fastställande, genomförande och när programmet förfaller. Inom ramen för denna lagstiftning är det i saneringsförfarandet möjligt att ingripa aktieägarnas rättigheter i gäldenärsbolaget då dessa utgör en ny partsgrupp. Till följd av detta kan frågor som ska avgöras av domstolarna i allmänhet öka och bli mer komplicerade.  

Ökningen av antalet företagssaneringsansökningar till följd av just denna proposition bedöms dock som helhet förbli rätt liten inom ramen för det normala årliga variationsintervallet. Såsom bedömts ovan i detta avsnitt är det i ljuset av praxisen för skuldkonvertering hittills sannolikt att skuldkonvertering även i fortsättningen framför allt genomförs av vissa stora eller medelstora företag vars aktier är föremål för offentlig handel och/eller har en tillräckligt mångsidig finansieringsbas. Antalet sådana företag är litet både i förhållande till Finlands hela företagsbestånd och i förhållande till de företag som under de senaste åren ansökt om företagssanering. Just denna proposition bedöms således inte ha någon direkt inverkan på till exempel domstolarnas behov av anslag eller andra myndighetsresurser. Vad som också talar för denna bedömning är att enligt den reglering som föreslås i propositionen ska en så stor del som möjligt av uppgifterna i anslutning till en skuldkonvertering läggas på utredarna i stället för domstolarna.  

Propositionen innehåller också ett förslag om att en överskridning av den gräns för skyldigheten att lämna erbjudande som avses i värdepappersmarknadslagen inte ska leda till skyldighet att lämna erbjudande när överskridningen av gränsen beror på genomförande av ett saneringsprogram som fastställts i enlighet med den reglering som föreslås i propositionen. Genom förslaget slopas skyldigheten för en borgenär att när gränsen överskrids antingen lämna ett obligatoriskt uppköpserbjudande på samtliga aktier och värdepapper som berättigar till aktier i gäldenärsbolaget eller för att undgå skyldigheten att lämna erbjudande ansöka om dispens hos Finansinspektionen.  

Enligt den reglering som föreslås i propositionen ska skuldkonvertering användas under förhållanden som enligt gällande lagstiftning och Finansinspektionens föreskrifter anses vara en lämplig grund för att i det enskilda fallet bevilja undantag från skyldigheten att lämna erbjudande. Det lagstadgade undantaget som föreslås i propositionen minskar dock de kostnader och den administrativa börda som uppstår för borgenärer som deltar i en skuldkonvertering och för Finansinspektionen till följd av att ansöka om dispens och behandla ansökningar om dispens jämfört med en situation där det föreslagna undantaget inte föreskrivs. Det är inte möjligt att lägga fram exakta kvantitativa bedömningar av hur ofta genomförandet av ett saneringsprogram i praktiken leder till att gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande överskrids, hur ofta undantag söks på grund av detta och hur stora kostnader som konkret uppstår till följd av att ansöka om dispens och behandla ansökningar om dispens. Om man emellertid antar att skuldkonvertering är sällsynt i förhållande till det årliga totala antalet företagssaneringar och att en överskridning av gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande är en sällsynt följd av en skuldkonvertering i förhållande till det totala antalet förväntade skuldkonverteringar, blir propositionens konsekvenser små för minskningen av kostnaderna och den administrativa bördan enligt en helhetsbedömning. I de enskilda fall där skuldkonvertering leder till att gränsen för skyldigheten att lämna erbjudande överskrids och det i propositionen föreslagna undantaget från skyldigheten tillämpas är sådana konsekvenser dock inte helt obetydliga.  

Propositionen har inte heller några direkta konsekvenser för domstolarnas eller andra myndigheters informationssystem.  

5.1.2.2  Konsekvenser för sysselsättningen

I de företag som ansökt om företagssanering arbetar årligen tusentals människor. Enligt Statistikcentralens statistik över konkurser och företagssaneringar fanns det räknat i årsverken sammanlagt 5 225 anställda vid företag som ansökt om företagssanering 2024. År 2023 var motsvarande siffra 4 627 och 2022 var den 2 729.  

En fungerande och effektiv företagssanering kan generellt antas ha positiva sysselsättningseffekter. Dessa konsekvenser gäller i synnerhet varaktiga och stabila anställningsförhållanden för de befintliga arbetstagarna i företag som hamnar i ekonomiska svårigheter. När ett i grunden livskraftigt företag i stället för konkurs ansöker om företagssanering och företagets affärsverksamhet kan fortsätta tack vare saneringen, kan företaget också fortsätta att sysselsätta sina anställda. Å andra sidan kan det vid en företagssanering vara nödvändigt att skära ner affärsverksamheten och därigenom minska antalet anställda, men vid en företagssanering är personalens anställningsförhållanden ändå på en bättre nivå i fråga om varaktighet och stabilitet än vid en konkurs där hela företagsverksamheten och därigenom alla arbetstagares anställningsförhållanden i allmänhet upphör. På lång sikt är det också möjligt att det uppstår nya arbetsplatser vid företag som ansökt om företagssanering, om företagets affärsverksamhet börjar växa under saneringen eller efteråt och företaget behöver anställa mer personal.  

De ändringar som föreslås i denna proposition bedöms inte förändra den ovan presenterade allmänna bilden av de positiva sysselsättningseffekterna av företagssanering och ändringarna bedöms inte heller ha andra direkta konsekvenser för sysselsättningen i Finland. De föreslagna ändringarna kan dock indirekt främja uppnåendet av sådana positiva sysselsättningseffekter som beskrivs ovan genom att det urval av metoder som står till förfogande vid företagssanering breddas och möjligheterna att lyckas med saneringen därigenom förbättras.  

Motsvarande indirekta konsekvenser kan uppnås också om den allmänna kännedomen om företagssanering bland gäldenärsföretagen ökar och gäldenärsföretagen följaktligen ansöker om företagssanering antingen oftare än tidigare eller i ett tidigare skede. Om man identifierar och ingriper i företagets ekonomiska svårigheter i ett tidigare skede, är det för det första lättare för företagen att ansöka om företagssanering i stället för att gå i konkurs, och dessutom kan företagens ekonomiska svårigheter utredas och åtgärdas bättre i en företagssanering.  

6.1.1  Inledning

I detta avsnitt av propositionen beskrivs vissa regleringsalternativ som identifierats under beredningen för att införa skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet.  

Utöver de mer allmänna regleringsalternativen som beskrivs i detta avsnitt finns det flera regleringsalternativ för att införa skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet som ska bedömas på en mer detaljerad nivå. Dessa alternativ behandlas i anslutning till varje ändringsbehov som identifierats i samband med införandet av skuldkonvertering i avsnitt 2 ( Nuläge och bedömning av nuläget ).  

6.1.2  Förfaringssätt vid en företagssanering

Företagssanering har sedan genomförandet av det första insolvensdirektivet delats in i två olika förfaringssätt, nämligen tidigt saneringsförfarande och normalt saneringsförfarande. Det tidiga saneringsförfarandet är avsett för gäldenärer som endast hotas av insolvens och uppfyller kraven i det första insolvensdirektivet. Det normala saneringsförfarandet motsvarar det saneringsförfarande som tidigare varit i kraft i Finland och är avsett för insolventa gäldenärer eller situationer där man med borgenärernas stöd ansöker om företagssanering oberoende av insolvensgrad.  

Förfaringssätten nämns också i början av propositionen i avsnitten 2.1.2 ( Lagstiftningen om företagssanering i Finland ) och 2.1.4 ( Krav som följer av EU:s lagstiftning ). Utöver detta har de behandlats i regeringens proposition om genomförande av det första insolvensdirektivet RP 238/2021 rd (s. 94–95, 107–108) och dessförinnan i företagssaneringsarbetsgruppens mellanbetänkande (s. 139–140, 147–148).  

I samband med införandet av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet har man för det första varit tvungen att avgöra frågan om huruvida skuldkonvertering ska tas i bruk vid båda förfaringssätten eller endast det ena. I samband med beredningen av propositionen har man till denna del inte identifierat orsaker som talar för att begränsa införandet av skuldkonvertering till endast det ena förfaringssättet. Målen för införandet av skuldkonvertering kan bäst främjas genom att skuldkonvertering införs vid båda tillvägagångssätten, varvid företagens saneringsmetoder breddas oberoende av förfaringssätt.  

I samband med införandet av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet har man dessutom varit tvungen att avgöra frågan om huruvida skuldkonvertering ska tas i bruk på samma sätt vid båda förfaringssätten eller om det finns något i regleringen av förfaringssätten som gör att det är skäl att genomföra skuldkonverteringen på olika sätt i de olika förfaringssätten. Till denna del har man i beredningen av propositionen kommit fram till att skuldkonverteringen tas i bruk så identiskt som möjligt vid båda förfaringssätten.  

Denna lösning har bedömts vara den enklaste och därmed den mest motiverade med tanke på tillämpningen av lagen. Lösningen är motiverad också därför att införandet av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet förutsätter ändringar i synnerhet av bestämmelserna om behandling av programförslag och fastställande av program i lagen om företagssanering, som är mycket likartade oberoende av förfaringssätt. Skillnaderna mellan förfaringssätten gäller huvudsakligen förutsättningarna och hindren för inledande av ett saneringsförfarande samt rättsverkningarna av att ett förfarande inleds, såsom tillämpningen av betalnings-, indrivnings- och andra förbud. Bestämmelserna om fastställande av ett saneringsprogram innehåller endast enstaka specialbestämmelser som beror på det första insolvensdirektivet och som endast tillämpas vid ett tidigt saneringsförfarande.  

I praktiken leder denna lösning till att regleringen av skuldkonvertering införs med samma innehåll oberoende av om det är fråga om en sanering av ett företag som endast hotas av insolvens eller som redan är insolvent. Den ekonomiska situationen för företag som ansöker om företagssanering kan skilja sig avsevärt från varandra, eftersom det är möjligt att ansöka om ett tidigt saneringsförfarande i en situation där det ännu inte finns något akut konkurshot och innehavet i företaget fortfarande har ett värde även utanför saneringsförfarandet. Oberoende av gäldenärens insolvensgrad är det också möjligt att ansöka om ett normalt saneringsförfarande om borgenärerna förordar det.  

I ljuset av den valda lösningen är det i praktiken inte möjligt att genomföra regleringen av skuldkonvertering endast med tanke på insolventa företag, utan i regleringen måste man också beakta möjligheten att de ekonomiska svårigheterna för det företag som ansökt om företagssanering ännu inte har fördjupats till insolvens utan endast medför risk för insolvens.  

6.1.3  Bolagsrättsligt tillämpningsområde

I samband med beredningen av propositionen har man varit tvungen att avgöra på vilka bolagsformer den nya regleringen av skuldkonvertering ska tillämpas i fortsättningen. I propositionen föreslås att den nya regleringen av skuldkonvertering ska tillämpas och att skuldkonvertering oberoende av aktieägarnas vilja därmed ska vara möjlig i de saneringsförfaranden där gäldenären är ett aktiebolag.  

I nuvarande sanerings- och finansieringspraxis för bolag har avsaknaden av bestämmelser om skuldkonvertering bedömts försvåra företagssaneringar av i synnerhet aktiebolag och därmed varit ett hinder för i synnerhet aktiebolagens tillgång till skuldfinansiering. Bestämmelserna om aktiebolagens finansiering (bl.a. om riktad aktieemission samt emission av optionsrätter och andra särskilda rättigheter) och den allmänt kända praxisen för deras tillämpning utgör dessutom en naturlig utgångspunkt för regleringen av skuldkonvertering. I fråga om andra bolags- och sammanslutningsformer har motsvarande praktiska behov och naturliga utgångspunkt för regleringen av skuldkonvertering inte identifierats i samband med beredningen av propositionen. För borgenärerna har det också betydelse vid bedömningen av nyttan av skuldkonvertering att aktierna eller de särskilda rättigheter som berättigar till aktier i gäldenärsbolaget som tecknas för att genomföra konverteringen är omsättningsbara på värdepappers- och finansmarknaden med de generellt sett mest kända och användbara villkoren (bl.a. att rösträtten i regel bestäms i förhållande till det investerade egna kapitalet). I sista hand följer de nämnda villkoren också för en borgenär som utnyttjar skuldkonvertering av aktiebolagslagen som helhet.  

I samband med beredningen av propositionen har man bedömt om den nya regleringen av skuldkonvertering även ska tillämpas på andelslag. Bestämmelserna om andelslag avviker dock på vissa centrala punkter (bl.a. syftet med andelslagets verksamhet, rättigheter som grundar sig på medlemskap i andelslaget, den s.k. principen om ”en medlem, en röst”) från bestämmelserna om aktiebolag i den mån att nyttan av den position som eventuellt öppnas för andelslagets borgenärer till följd av en skuldkonvertering förblir oklar. Dessutom avviker aktierna i ett andelslag från aktierna i ett aktiebolag bl.a. i fråga om den rösträtt och de ekonomiska rättigheter som de medför. I ett andelslag har en finansiär i form av eget kapital en annan ställning än i ett aktiebolag och anskaffning av finansiering som grundar sig på aktier i andelslaget har i praktiken inte blivit ett allmänt finansieringssätt. Tillämpningen av den nya regleringen av skuldkonvertering på andelslag förutsätter således en bedömning av flera specialfrågor som gäller andelslag och deras finansiering, vilket inte har varit möjligt inom tidtabellen för beredningen av propositionen och det föreslås därför i propositionen att den nya regleringen inte tillämpas på andelslag.  

6.1.4  Hörande av aktieägarna

Enligt den gällande lagen om företagssanering behandlas ett förslag till saneringsprogram stegvis. I stora drag framskrider behandlingen så att efter att ett förslag har färdigställts ges de som har del i saken tillfälle att ta del av förslaget och uttrycka sin åsikt om det (yttranden om innehållet). Efter att ha fått respons på förslaget kan den som utarbetat förslaget ännu rätta, justera eller ändra sitt förslag. När det slutliga förslaget är klart går förslaget vidare till en omröstning där parterna uppmanas att antingen godkänna eller förkasta förslaget (röst). Slutligen fattar domstolen utifrån omröstningsresultatet och yttrandena om förslagets innehåll beslut om huruvida programmet kan fastställas eller inte.  

Införandet av skuldkonvertering enligt regeringsprogrammet förutsätter att man i saneringsprogrammet i fortsättningen kan bestämma om borgenärernas rätt att teckna aktier i gäldenärsbolaget mot sina saneringsskulder. Dessutom förutsätter införandet denna skuldkonvertering att ett sådant saneringsprogram vid behov kan godkännas och fastställas oberoende av aktieägarnas vilja och att de bolagsrättsliga åtgärder som grundar sig på det fastställda saneringsprogrammet vid behov kan genomföras utan aktieägarnas medverkan.  

I beredningen av propositionen har det ansetts att ett införande av åtgärder som syftar till skuldkonvertering i förslaget till saneringsprogram medför ett sådant direkt intresse för aktieägarna i gäldenärsbolaget att de ska ges tillfälle att delta i behandlingen av förslaget till saneringsprogram. I propositionen föreslås också att även aktieägarna i gäldenärsbolaget i fortsättningen ska ges tillfälle att ta del av förslaget och framföra sin åsikt om det i enlighet med den gällande lagen om företagssanering och att aktieägarna i gäldenärsbolaget i fortsättningen också ska kunna delta i omröstningen om ett förslag till saneringsprogram. Då ersätter ett saneringsprogram som behandlats och fastställts i enlighet med lagen om företagssanering i praktiken det bolagsrättsliga beslutsfattandet i ärendet.  

I beredningen av propositionen har man också utrett ett alternativ där aktieägarna i gäldenärsbolaget inte alls hörs i samband med behandlingen av förslaget till saneringsprogram. Bakgrunden till utredningen av alternativet var oro över att delgivningen av programförslaget till aktieägarna i gäldenärsbolaget liksom aktieägarnas möjlighet att lägga fram yttranden om innehållet i ett programförslag medför betydande extra besvär och kostnader jämfört med ett saneringsförfarande där aktieägarna inte har något direkt intresse i ärendet och där aktieägarna därför inte behöver höras.  

Enligt utredningen visade sig ett sådant alternativ däremot inte vara genomförbart. Enligt rättslitteraturen om ansökningsrättskipning ska man med anledning av ansökan höra parter som har del i saken, dvs. som har ett intresse i ärendet. Hörandet medför inte nödvändigtvis en formell procesställning, men det är ett uttryck för att en rättvis rättegång kräver att den vars rättigheter och skyldigheter påverkas av beslutet ska få framföra sin åsikt i ärendet. Det centrala är om beslutet i ärendet påverkar dennes rättsliga ställning på ett sätt som i enlighet med de allmänna processprinciperna skapar ett tillräckligt rättsligt intresse. (Linna 2022, s. 26–27)  

Redan i den gällande lagen om företagssanering föreskrivs att de som har del i saken ska ges tillfälle att ta del av programförslaget och framföra sin åsikt om förslaget. I teorin är det möjligt att ändra lagens ordalydelse så att aktieägarna i gäldenärsbolaget utesluts, men inte ens en sådan ändring kan i praktiken begränsa omfattningen av skyldigheten att höra gäldenären. Detta beror på att om ett ansökningsärende också gäller någon annans rättigheter på ett sätt som skapar behov av rättsskydd, ska den kontradiktoriska principen om hörande av motparten beaktas som en allmän processuell princip för att trygga en rättvis rättegång även i sådana ansökningsärenden för vilka bestämmelsen om hörande inte finns i den materiella lagen (Linna 2022, s. 225).  

För att minimera extra besvär och kostnader till följd av hörande av aktieägarna föreslås det i propositionen att aktieägarna ska höras samtidigt och på samma sätt som borgenärerna, varvid hörandet av aktieägarna inte kan antas försena förfarandet nämnvärt. Det krävs inte heller någon individuell delgivning av hela programförslaget för varje aktieägare, utan delgivningen av programförslaget kan ske på det sätt som kallelse till gäldenärsbolagets bolagsstämma utfärdas och stämmohandlingar sänds.  

6.1.5  Aktieägarnas deltagande i omröstning

I samband med beredningen av propositionen har man också bedömt ägarna i gäldenärsbolagets rätt att delta i beslutsfattandet om godkännande eller förkastande av förslaget till saneringsprogram, dvs. i omröstningen om förslaget till saneringsprogram. Bakom bedömningen finns å ena sidan samma praktiska oro över extra besvär och kostnader då en ny partsgrupp ska tas i beaktande som ovan i samband med hörandet av aktieägarna. Å andra sidan har bedömningen gällt en betydligt mer principiell fråga om huruvida beslutanderätten i fråga om att godkänna eller förkasta ett förslag till saneringsprogram utöver borgenärerna även kan ges aktieägarna eller om denna beslutanderätt ska ligga enbart hos borgenärerna.  

Enligt den regleringslösning som föreslås i propositionen har aktieägarna i gäldenärsbolaget rätt att delta i beslutsfattandet om att godkänna eller förkasta ett programförslag när godkännandet av programförslaget direkt påverkar deras ställning i bolaget. Den valda regleringslösningen innebär att man i saneringsförfarandet inte bara öppnar för möjligheten att ingripa mer jämlikt i både borgenärernas och aktieägarnas rättigheter, utan också tryggar lika rättigheter för både borgenärer och aktieägare att delta i behandlingen av ett förslag till saneringsprogram som påverkar deras rättigheter. Av den valda regleringslösningen följer att de olika partgruppernas materiella och processuella rättigheter är i bättre balans sinsemellan än tidigare, när inte den ena partsgruppens fordringar eller rättigheter åtnjuter ett icke ändamålsenligt högt skydd på bekostnad av den andra partsgruppens fordringar eller rättigheter.  

Det har också riktats farhågor mot den valda regleringslösningen på grund av att aktieägarna i gäldenärsbolaget får rätt att delta i beslutsfattandet om att godkänna eller förkasta ett programförslag även när deras innehav endast har ringa eller inget ekonomiskt värde utanför saneringsförfarandet. Även om styrkan i den valda regleringslösningen kan anses vara att den i regel tryggar balansen mellan aktieägarnas och borgenärernas materiella och processuella rättigheter, leder den ofrånkomligen även till att man måste hålla fast vid denna balans även när gäldenärsbolagets insolvensgrad och aktieägarnas låga prioritet vid betalningar inte nödvändigtvis kräver det.  

Trots detta är den regleringslösning som valts i propositionen en betydande reform jämfört med nuläget. I fortsättningen kan man besluta om att genomföra skuldkonvertering med stöd av en klart mindre majoritet av aktieägarna än i nuläget och vid behov kan en skuldkonvertering genomföras även utan aktieägarnas stöd. Detta beror för det första på att kravet på kvalificerad majoritet enligt aktiebolagslagen i den valda regleringslösningen ersätts med ett krav på enkel majoritet enligt lagen om företagssanering. För det andra och till skillnad från förfarandet med bolagsstämmor enligt aktiebolagslagen kan aktieägarnas vilja vid behov förbigås i ett förfarande enligt lagen om företagssanering genom tvångsfastställelse av saneringsprogrammet.  

En av bakgrundsfaktorerna till behovet av att reglera skuldkonvertering som också har identifierats är de finländska företagens allt mer internationella verksamhets- och finansieringsmiljö samt de lagstiftningsreformer som genomförts i de för Finland centrala jämförelseländerna. Styrkan i den regleringslösning som valts i propositionen kan således också anses vara att denna lösning till sina centrala delar motsvarar de regleringslösningar som antagits i jämförelseländerna i fråga och som beskrivs närmare i avsnitt 6.2 ( Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet ).  

Som ett alternativ till den regleringslösning som valdes i propositionen övervägdes också att aktieägarna inte alls deltar i beslutsfattandet om att godkänna eller förkasta ett programförslag ens när godkännandet av programförslaget har en direkt inverkan på deras ställning i bolaget.  

Detta alternativ bevarar den grundläggande lösningen i den gällande lagen om företagssanering, enligt vilken enbart borgenärerna har beslutanderätt om att godkänna eller förkasta ett programförslag, men ändrar samtidigt avsevärt den grundläggande lösningen i den gällande lagen om företagssanering, enligt vilken man inte kan ingripa i aktieägarnas ställning i bolaget utan deras medverkan. I detta alternativ förnyas inte bara lagstiftningen för att möjliggöra att man vid en företagssanering kan ingripa i aktieägarnas rättigheter på motsvarande materiella och processuella villkor som i borgenärernas rättigheter, utan beslutanderätten i fråga om ingripande i aktieägarnas rättigheter överförs från ett gemensamt beslut av aktieägare och borgenärer till ett beslut av enbart borgenärerna.  

I beredningen av propositionen ansågs dock en regleringslösning som beaktar aktieägarnas och borgenärernas processuella och materiella rättigheter mer jämlikt vara ett säkrare alternativ än detta. Orsaken var för det första att samtidigt som propositionen syftar till att förbättra ställningen för investerare i form av främmande kapital (och därigenom trygga tillgången till finansiering i form av främmande kapital), vill man genom propositionen inte oskäligt försämra ställningen för investerare i form av eget kapital (och därigenom äventyra tillgången till finansiering i form av eget kapital).  

En orsak var också att detta alternativ är svårt att samordna med helheten i lagen om företagssanering som består av två olika förfaringssätt. Samtidigt som man borde skapa incitament för gäldenärsföretag att ansöka om företagssanering i ett så tidigt skede som möjligt, är det svårt att motivera en regleringslösning som utesluter aktieägarna i gäldenärsbolaget från beslutsfattandet om företagets ägarstruktur även när man i ett tidigt skede har ansökt om företagssanering före en akut hotande konkurs. 

Orsaken var också de lagtekniska utmaningarna i anslutning till alternativet. Om beslutet om att godkänna eller förkasta ett förslag till saneringsprogram enbart ankommer på borgenärerna även om godkännandet av programförslaget har en direkt inverkan på aktieägarna i gäldenärsbolagets ställning, måste lagen sannolikt innehålla betydligt mer detaljerade bestämmelser om i vilka situationer skuldkonvertering kan komma i fråga och med vilket innehåll än vad som nu föreslås. En sådan reglering behövs särskilt för att säkerställa att en skuldkonvertering inte genomförs under sådana förhållanden eller på sådana villkor som inte kan anses motiverade med beaktande av gäldenärsbolagets ekonomiska svårigheter eller andra orsaker som beror på gäldenärsbolaget.  

Däremot behövs inte lika detaljerade bestämmelser i den regleringslösning som valts i propositionen där aktieägarna har rätt att delta i beslutsfattandet om att godkänna eller förkasta ett programförslag. Minimiskyddet för aktieägare som är av annan åsikt än beslutet kan tryggas med betydligt mer allmänna bestämmelser. Enligt den regleringslösning som valts i propositionen grundar sig detta minimiskydd på kraven på likabehandling av aktieägarna och att aktieägarnas ställning inte blir sämre vid en företagssanering än vid en konkurs.  

I teorin torde det vara möjligt att reglera frågan i större detalj än vad som föreslås i propositionen. Lagstiftning där man i mer detalj tar ställning till under vilka ekonomiska förhållanden en skuldkonvertering överhuvudtaget kan genomföras och med vilka ekonomiska konsekvenser är emellertid lagtekniskt utmanande att genomföra. Dessutom är en alltför detaljerad reglering förknippad med en risk för att regleringen inte lyckas skapa fungerande och användbara ramar för att genomföra skuldkonvertering i praktiken. Det är mer väsentligt att säkerställa att skuldkonvertering kan planeras tillräckligt flexibelt så att de lämpar sig för respektive gäldenärsbolags ekonomiska och övriga behov och att dessa planer tillräckligt effektivt och förutsägbart kan fastställas som saneringsprogram.  

Som ett annat alternativ till den regleringslösning som valdes i propositionen övervägdes också att aktieägarna ska ha rätt att delta i beslut om att godkänna eller förkasta ett förslag till saneringsprogram endast när deras innehav i bolaget fortfarande har ekonomiskt värde.  

I detta alternativ jämfördes ett scenario där det föreslagna saneringsprogrammet fastställs med ett scenario där det föreslagna saneringsprogrammet inte fastställs, och utifrån jämförelsen bedömdes om aktieägarnas ekonomiska ställning utanför saneringsförfarandet antingen blir så bra att de har en grundad anledning att delta i beslutsfattandet om att godkänna förslaget till saneringsprogram, eller blir så dålig att det är motiverat att beslutet om att godkänna förslaget till saneringsprogram enbart ska ligga hos borgenärerna.  

Bakom alternativet är tanken att i ett saneringsförfarande ska endast röstningsgrupper vars fordringar eller rättigheter har ekonomiskt värde ha rösträtt, dvs. grupper som erhåller prestationer även utanför en sanering (s.k. in the money -röstningsgrupper). Med andra ord innehas rösträtt alltså inte av röstningsgrupper som blir helt utan prestationer utanför en sanering (s.k. out of the money -röstningsgrupper).  

I ett saneringsförfarande tillämpas redan motsvarande tanke på rösträtten för borgenärer med efterställda fordringar. I 52 § 2 mom. den gällande i företagssaneringslagen föreskrivs det att i en omröstning om ett programförslag beaktas inte en borgenär som har en efterställd fordran, om en borgenär som har en fordran med bättre rätt enligt programmet blir utan full betalning eller om hans rättsställning annars försämras. Enligt förarbetena till lagen om företagssanering innebar införandet av bestämmelsen i lagen i praktiken att borgenärerna med efterställda fordringar i allmänhet inte har rösträtt (RP 182/1992 rd, s. 53).  

Styrkan i detta alternativ ansågs vara att aktieägarnas rösträtt kan ställas i relation till deras prioritet vid betalningar. Detta alternativ är också lätt att samordna med den valda regleringslösningen i fråga om förfaringssätten, eftersom aktieägarnas rösträtt enligt detta alternativ i allmänhet främst kommer i fråga i en situation där man har ansökt om företagssanering i ett tidigt skede och företagets ekonomiska svårigheter ännu inte är så djupa att beslutsfattandet om företagets framtid enbart ankommer på borgenärerna. På motsvarande sätt i en situation där företaget redan när det ansöker om företagssanering har djupa ekonomiska svårigheter och är klart insolvent, kan beslutanderätten på goda grunder ges enbart till borgenärerna.  

Trots detta observerades också flera utmaningar med detta alternativ. Den viktigaste av dessa är att värdebestämningen av innehavet i gäldenärsbolaget i saneringsförfarandet enligt detta alternativ får en ny och betydligt större betydelse än i det regleringsalternativ som valts i propositionen. Frågan om huruvida aktieägarna i gäldenärsbolaget har rösträtt (dvs. om aktieägarna i gäldenärsbolaget definieras som en s.k. in the money eller out of the money -röstningsgrupp) måste man ta ställning till sannolikt redan i ett mycket tidigt skede av förfarandet och senast innan förfarandet kan framskrida till omröstningsskedet. Redan behandlingen av frågan i sig och i synnerhet om den leder till osämja kan leda till att saneringsförfarandena drar ut på tiden och att rådgivningskostnaderna i anslutning till saneringsförfarandet ökar avsevärt.  

En annan betydande utmaning som kan nämnas är alternativets lämplighet för det finländska företagsfältet (där den absoluta majoriteten av företagen är mikroföretag och små och medelstora företag) och den finländska saneringspraxisen (där ansökan om sanering görs i ett mycket sent skede med tanke på utvecklingen av de ekonomiska svårigheterna). Med beaktande av det finländska företagsfältet och den finländska saneringspraxisen verkar det sannolikt att värdebestämningen av innehavet i gäldenärsbolaget oftast leder till ett slutresultat där innehavet inte längre anses ha ekonomiskt värde, varvid aktieägarna i gäldenärsföretaget nästan alltid blir utan rösträtt. Att välja detta alternativ väcker därmed också frågan om huruvida företagets storlek eller andra omständigheter i anslutning till företaget borde beaktas vid fastställandet av rösträtten, till exempel så att i de minsta företagen och företagardrivna företagen har företagarna som äger företaget alltid rösträtt oberoende av värdet på innehavet.  

6.2.1  Inledning

Utredningen om skuldkonvertering som publicerades 2018 innehåller en omfattande jämförelse med sammanlagt åtta jämförelseländer (Sverige, Danmark, Förenade kungariket, Förenta staterna, Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Schweiz) och i synnerhet deras bolags-, insolvens- och företagsarrangemangslagstiftning.  

Dessutom innehåller arbetsgruppens betänkande (s. 144–170) en omfattande utredning om hur lagstiftningen om företagssanering har förnyats i Sverige, Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket efter att skuldkonverteringsutredningen publicerades. I Sverige, Tyskland och Nederländerna har reformerna gällt genomförandet av det första insolvensdirektivet, dvs. införandet av ett tidigt saneringsförfarande, och därutöver har ett liknande nytt förfarande införts i Förenade kungariket.  

I denna proposition ingår en kort sammanfattning av den jämförelse som gjorts för arbetsgruppens betänkande. 

6.2.2  Sverige

I Sverige trädde en ny lag (2022:964) om företagsrekonstruktion i kraft den 1 augusti 2022 (om förarbetena till lagen se regeringens proposition 2021/22:215 ).  

Den nya lagen tillämpas på både insolventa gäldenärer och gäldenärer som riskerar insolvens. En rekonstruktionsplan (ett saneringsprogram) ska innehålla de åtgärder som är nödvändiga för att komma till rätta med gäldenärens ekonomiska svårigheter och säkerställa att den verksamhet som gäldenären bedriver helt eller delvis ska kunna fortsättas av gäldenären eller någon annan. Skuldkonvertering kan också vara en sådan åtgärd, men definieras dock inte närmare i lagen.  

Rätt att delta i behandlingen av ett förslag till rekonstruktionsplan har berörda parter, med vilket avses alla de borgenärer och ägare vars fordringar eller rättigheter påverkas av planen. Enligt förarbetena till lagen betraktas till exempel att planen föreslår riktad aktieemission till en extern investerare som direkt påverkan på ägarnas ställning. Enligt lagens förarbeten kan en ägare vars rättigheter planen påverkar delta i behandlingen av förslaget till rekonstruktionsplan även om äganderätten har uppkommit efter att saneringsförfarandet inleddes. 

De berörda parterna röstar om rekonstruktionsplanen i grupper. En rekonstruktionsplan anses ha blivit godkänd om i varje grupp minst två tredjedelar av de parter som röstat har godkänt planen och deras fordringar eller rättigheter uppgår till minst två tredjedelar av alla de fordringar eller rättigheter för vilka rösträtt får utövas. Enligt förarbetena till lagen får aktieägarna delta i omröstningen i enlighet med värdet på innehavet som fastställts i planen, och utgångspunkten för fastställandet av detta värde ska vara aktiernas nominella värde.  

Vid behov kan en rekonstruktionsplan också tvångsfastställas. Detta förutsätter för det första att över hälften av röstningsgrupperna har godkänt planen och dessutom att minst en av dessa röstningsgrupper består av säkerhetsborgenärer och minst två av dessa röstningsgrupper består av fordringsägare som erhåller betalning för sina fordringar även vid gäldenärens konkurs. Dessutom förutsätts att de grupper som röstat mot förslaget tillgodoses fullt ut för sina fordringar på samma eller likvärdigt sätt, om en grupp, som vid gäldenärens konkurs har sämre förmånsställning än de grupper som röstat mot förslaget, får betalning enligt planen för sina fordringar eller får behålla sina övriga rättigheter i gäldenärsbolaget enligt planen.  

Den sistnämnda förutsättningen, dvs. den så kallade regeln om absolut prioritet, är dock inte ovillkorlig, utan man kan avvika från den av särskilda skäl. Enligt förarbetena till lagen möjliggör undantaget att ägarna i gäldenärsföretaget helt eller delvis kan behålla sitt ägande i företaget, även om en grupp med bättre förmånsställning än ägarna enligt rekonstruktionsplanen inte får full betalning för sina fordringar. Dessutom möjliggör undantaget att ägarna i gäldenärsföretaget som hör till en grupp helt eller delvis behåller sitt innehav i företaget, även om ägarna i gäldenärsföretaget som hör till en annan grupp förlorar sitt innehav. Enligt lagens förarbeten kan undantaget dock tillämpas endast om det är nödvändigt för att uppnå målen med rekonstruktionsplanen, dvs. om en rekonstruktionsplan inte kan åstadkommas på något annat sätt och om tillämpningen av undantaget inte otillbörligt skadar några berörda parters rättigheter eller intressen.  

Tvångsfastställelse av en rekonstruktionsplan förutsätter dessutom gäldenärens samtycke, om gäldenären är ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag. Bestämmelsen följer av att det första insolvensdirektivet och det nationella spelrum som direktivet tillåter har utnyttjats fullt ut genom att stora företag lämnats utanför bestämmelsens tillämpningsområde.  

Den nya lagen innehåller också bestämmelser om förhållandet mellan den nya lagen och aktiebolagslagen. Om en fastställd rekonstruktionsplan innehåller bestämmelser om ökning eller minskning av aktiekapitalet eller om sådana ändringar i bolagsordningen som hänför sig till ökning eller minskning av aktiekapitalet, har den fastställda planen samma verkan som ett beslut av bolagsstämman. Enligt förarbetena till lagen möjliggör dessa bestämmelser att nämnda åtgärder kan genomföras med stöd av den fastställda rekonstruktionsplanen även utan ett beslut vid gäldenärsbolagets bolagsstämma. I rekonstruktionsplanen kan man dessutom avvika från vad som i aktiebolagslagen föreskrivs om aktieägarnas företrädesrätt att teckna aktier.  

En fastställd rekonstruktionsplan kan inte klandras på det sätt som i aktiebolagslagen föreskrivs om klander av bolagsstämmans beslut. I praktiken behandlas eventuella anmärkningar som gäller rekonstruktionsplanens innehåll i samband med saneringsförfarandet. Berörda parter i förfarandet kan till exempel anmärka på planens innehåll i fråga om att en ökning eller minskning av aktiekapitalet inte är förenligt med bestämmelserna i aktiebolagslagen, varvid domstolen kan låta bli att fastställa planen. Dessutom kan berörda parter vid behov söka ändring i domstolens beslut om fastställande av rekonstruktionsplanen.  

Det finns ännu ingen vedertagen rättspraxis för tillämpningen av den nya lagen. Det är dock känt att sammanlagt tio rekonstruktionsplaner fastställdes i Sverige under de 12 månaderna efter att lagen trädde i kraft (1.8.2022). I två av dessa deltog aktieägarna som berörda parter. Dessutom är det känt att aktieägarna var parter i SAS AB:s (publ) rekonstruktionsplan, som fastställdes den 19 juli 2024. 

I det första saneringsförfarandet (Göteborgs tingsrätt, Ä 19852-22) handlade det om ett franchiseföretag som driver sportrestaurangverksamhet och som hade 12 fastanställda och 15 timanställda när rekonstruktionen inleddes. Vid rekonstruktionen förband sig både en ny investerare och fyra gamla aktieägare att finansiera företaget. De berörda parterna delades in i sammanlagt fem röstningsgrupper för omröstning och alla berörda parter som deltog i omröstningen röstade för ett godkännande av planen. Resultatet av rekonstruktionen var att den nya investeraren erhöll en ägarandel på 21 procent av företaget och de fyra gamla ägarna delade de återstående 79 procenten i ägarandelar på 51 procent, 24 procent, 2 procent och 2 procent.  

I ett annat saneringsförfarande (Stockholms tingsrätt, Ä 15743-22) handlade det om ett företag som sålde barnkläder och tillbehör och som hade sex dotterbolag och 69 anställda när rekonstruktionen inleddes. Enligt rekonstruktionsplanen ordnades tre aktieemissioner för nyemission, där nya aktier erbjöds företagets gamla aktieägare, borgenärer för företagets delägarlån och konvertibler samt en ankarinvesterare som hörde till borgenärerna för delägarlån och konvertibler. Borgenärerna för delägarlån och konvertibler erbjöds betalningar på antingen 50 procent, om borgenärerna omvandlade sina fordringar till aktier i gäldenärsbolaget, eller 25 procent i fyra poster inom ett år från fastställandet av rekonstruktionsplanen, om borgenärerna inte omvandlade sina fordringar till aktier i gäldenärsbolaget. De berörda parterna delades in i sammanlagt nio röstningsgrupper för omröstning och alla berörda parter som deltog i omröstningen röstade för ett godkännande av planen. Om man antar att rekonstruktionsplanens åtgärder genomfördes till fullt belopp, krympte de gamla aktieägarnas ägarandel i bolaget till cirka fem procent enligt rekonstruktionsplanen.  

I ett tredje saneringsförfarande (Stockholms tingsrätt, Ä 5580-24) handlade det om SAS-koncernens moderbolag, vars aktier var föremål för offentlig handel på Stockholmsbörsen. Enligt bolagets förslag till rekonstruktionsplan var bolagets största aktieägare danska och svenska staten och bolaget hade totalt cirka 190 000 aktieägare. De berörda parterna delades in i sammanlagt nio grupper i förslaget till rekonstruktionsplan. Två grupper utgjordes av aktieägarna, varav den ena bestod av den danska staten och den andra av de övriga aktieägarna. Bakgrunden till gruppindelningen var å ena sidan att om aktieägarna hade utgjort endast en grupp hade danska staten haft en mycket stor relativ rösträtt i gruppen, och å andra sidan att danska staten förband sig till ytterligare finansiering av bolaget i samband med rekonstruktionen. Enligt förslaget till rekonstruktionsplan fick bolagets säkerhetsborgenärer full betalning för sina fordringar men som betalades med andra instrument än det ursprungliga, vanliga fordringsägare och offentligrättsliga fordringsägare fick en kontantbetalning på cirka 6,9 procent för sina fordringar och dessutom en ersättande prestation på cirka 14,9–16,3 procent som betalats som instrument på villkor för eget kapital, borgenärer med efterställda fordringar fick ingen betalning för sina fordringar och aktieägarna förlorade alla sina aktier och sitt innehav i bolaget. Vid omröstningen om förslaget till rekonstruktionsplan röstade ingen av de som deltog i omröstningen mot ett godkännande av förslaget, men eftersom omröstningsresultatet bedöms i förhållande till alla röster som kan ges i respektive grupp (och inte bara i förhållande till givna röster i respektive grupp) erhöll förslaget inte tillräckligt understöd i alla röstningsgrupper. Till exempel i den ena gruppen av aktieägare röstade svenska staten och en mindre aktieägare för ett godkännande, men eftersom de andra aktieägarna i samma grupp inte deltog i omröstningen erhölls inte det understöd som krävdes för att godkänna rekonstruktionsplanen i gruppen i fråga. Rekonstruktionsplanen kunde trots detta fastställas, eftersom förutsättningarna för tvångsfastställelse (bl.a. minst en grupp som godkänt förslaget, regeln om absolut prioritet) uppfylldes.  

6.2.3  Tyskland

I Tyskland trädde en ny lag om företagssanering i kraft den 1 januari 2021 ( Gesetz über den Stabilisierungs- und Restrukturierungsrahmen für Unternehmen ; om lagens förarbeten se BT-Drucks. 19/24181 ). Genom den nya lagen infördes ett rekonstruktionsförfarande som uppfyller kraven i det första insolvensdirektivet för gäldenärer som hotas av insolvens.  

Förfarandet inleds på gäldenärens ansökan och gäldenären gör också upp ett förslag till saneringsprogram. Ett programförslag som utarbetas enligt förfarandet kan gälla en eller flera borgenärers eller ägares fordringar eller rättigheter. I behandlingen av programförslaget deltar de berörda parter vars rättigheter påverkas av programmet.  

Ett programförslag anses ha blivit godkänt om det understöds av minst tre fjärdedelar av röstetalet i varje röstningsgrupp som består av berörda parter. Borgenärernas röstetal grundar sig på beloppet av deras fordringar. Aktieägarnas röstetal grundar sig på deras andelar av gäldenärsbolagets aktiekapital eller tillgångar. Eventuella begränsningar av rösträtten eller aktier med flera röster beaktas inte.  

Även om alla röstningsgrupper inte godkänner programmet, kan det under vissa förutsättningar också tvångsfastställas. En förutsättning för att programmet ska kunna tvångsfastställas är bland annat att de flesta röstningsgrupper har godkänt programmet och att medlemmarna i en grupp som röstat emot programmet inte försätts i en sämre ställning till följd av att programmet fastställs än om programmet inte fastställs. Grupperna som godkänner programmet kan dock inte enbart utgöras av grupper bestående av aktieägare eller borgenärer med efterställda fordringar.  

Dessutom förutsätter en tvångsfastställelse av programmet att regeln om absolut prioritet iakttas. Enligt den kan ett program inte fastställas om en borgenärs- eller aktieägargrupp med sämre prioritet än en borgenärsgrupp som har röstat mot ett godkännande erhåller betalning med stöd av programmet. Under vissa förutsättningar kan man dock avvika från regeln om absolut prioritet. I fråga om borgenärerna är ett undantag möjligt, om det kan anses ändamålsenligt med beaktande av arten av gäldenärens ekonomiska svårigheter och övriga omständigheter. Undantag kan dock inte göras, om en borgenärsgrupp som har röstat mot ett godkännande har mer än hälften av röstetalet för alla borgenärer med samma prioritet. I fråga om aktieägarna är ett undantag möjligt, om aktieägarnas samarbete för att fortsätta gäldenärens affärsverksamhet och för att uppnå ett mervärde enligt programmet är nödvändigt av särskilda personliga skäl och aktieägarna i programmet förbinder sig till ett sådant samarbete, eller om ett ingripande i borgenärernas rättigheter kan anses vara ringa särskilt på grund av att förfallodagarna för borgenärernas fordringar till följd av programmet inte flyttas med mer än 18 månader.  

I Tyskland är det inte möjligt att genomföra en skuldkonvertering utan godkännande av en borgenär som är föremål för den, eftersom att tvinga en borgenär till att bli aktieägare i gäldenärsbolaget har ansetts strida mot föreningsfriheten enligt Tysklands grundlag. Ett undantag från detta är emellertid obligationslån, där innehavarna under vissa förutsättningar kan tvingas till skuldkonvertering om möjligheten till konvertering har avtalats i lånevillkoren.  

6.2.4  Nederländerna

Den nederländska konkurslagen ( Faillissementswet ) utökades med ett nytt förfarande för fastställande av ett saneringsprogram ( Wet homologatie van een onderhands akkoord ) genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2021. Med anledning av genomförandet av det första insolvensdirektivet gjordes ytterligare ändringar i lagen som trädde i kraft den 1 januari 2023.  

Det nya förfarandet är avsett för situationer där man rimligen kan förvänta sig att gäldenären i framtiden inte kan betala sina skulder när de förfaller till betalning. Ett saneringsprogram som utarbetas genom förfarandet kan gälla gäldenärens samtliga borgenärer och aktieägare eller endast vissa borgenärs- eller aktieägargrupper. Alla borgenärer och aktieägare vars rättigheter påverkas av programmet får rösta om programmet. Lagen möjliggör ett förfarande för fastställande av både offentliga och icke-offentliga saneringsprogram.  

Borgenärerna och aktieägarna delas in i grupper för att rösta om saneringsprogrammet. Grunderna för gruppindelningen ska framgå av programförslaget. I lagen förutsätts att borgenärer och aktieägare vars rättigheter antingen vid gäldenärsbolagets konkurs eller i programförslaget är så olika att de inte är jämförbara sinsemellan delas in i olika grupper. Även borgenärer och aktieägare som har olika prioritet i fråga om i vilken ordning de erhåller betalning enligt lag eller avtal ska delas in i olika grupper i programförslaget. 

En borgenärsgrupp anses ha godkänt programmet, om de borgenärer som röstat för ett godkännande representerar minst två tredjedelar av det totala beloppet av fordringarna för de borgenärer som har röstat i gruppen i fråga. En aktieägargrupp anses ha godkänt programmet, om de aktieägare som röstat för ett godkännande representerar minst två tredjedelar av det sammanlagda aktiekapital som tillhör aktieägarna som har röstat i gruppen i fråga.  

Även om alla grupper inte har godkänt programmet kan gäldenären eller utredaren be domstolen fastställa programmet. Fastställandet av programmet förutsätter då att minst en borgenärs- eller aktieägargrupp har godkänt programmet och att om någon grupp åtminstone delvis får betalt vid gäldenärens konkurs, ska den grupp som godkänt programmet vara en sådan grupp. Gäldenären ska ha samtyckt till att programmet fastställs, om gäldenären är ett litet eller medelstort företag och alla grupper inte har röstat för ett godkännande.  

Domstolen kan låta bli att fastställa programmet om en eller flera borgenärer eller aktieägare som motsatt sig programmet yrkar på det, om det är uppenbart att programmet försätter vissa borgenärer eller aktieägare i en sämre ställning än vid gäldenärsbolagets konkurs.  

Dessutom kan domstolen under vissa förutsättningar låta bli att fastställa programmet på begäran av en eller flera borgenärer eller aktieägare som har motsatt sig programmet och som har hört till en grupp som har motsatt sig programmet. Programmet fastställs inte om det värde som kan delas ut enligt programmet inte fördelas i enlighet med den lagstadgade eller avtalsbaserade ordningen i vilken betalning erhålls, förutom om det finns grundad anledning till att avvika från denna ordning och detta inte går emot borgenärernas eller aktieägarnas intressen i en grupp som motsatt sig programmet (den s.k. regeln om absolut prioritet). Programmet fastställs inte heller om borgenärerna i en grupp som motsatt sig programmet enligt programmet inte erbjuds en penningprestation som motsvarar den prestation som de kan få vid gäldenärens konkurs (s.k. cash out -option), eller om vissa professionella säkerhetsborgenärer, såsom kreditinstitut, som hör till en grupp som motsatt sig programmet, som betalning enligt programmet endast erbjuds aktier i gäldenärsbolaget eller aktiecertifikat utan rätt till någon annan prestation.  

Lagen innehåller inga bestämmelser om värderingen av gäldenärsbolaget eller dess innehav. Enligt lagen ska värderingsprinciperna och värderingsantagandena i saneringsprogrammet dock framgå av programförslaget. Gäldenären eller den som utarbetat programförslaget kan innan omröstning om förslaget också begära ett interimistiskt beslut av domstolen om omständigheter som är viktiga med tanke på förslaget, som till exempel om värderingsprinciperna och värderingsantagandena eller om huruvida gruppindelningen och röstetalet för röstberättigade borgenärer och aktieägare är korrekta. När domstolen fattar ett sådant interimistiskt beslut kan den höra utredaren, gäldenären, borgenärerna och aktieägarna samt, om den så önskar, även anlita utomstående sakkunniga. 

En rapport av Groningens och Leidens universitet om tillämpningen av lagen publicerades den 18 december 2023 (på nederländska, sammandrag på engelska s. 156–158).  

6.2.5  Förenade kungariket (Storbritannien)

I Storbritanniens rättsordning identifieras möjligheten att använda skuldkonvertering i synnerhet inom det bolagsrättsliga förfarandet Scheme of Arrangement . Bestämmelser om förfarandet finns i Storbritanniens Companies Act Part 26 och förfarandet beskrivs närmare i utredningen om skuldkonvertering som publicerades 2018 (s. 85).  

År 2020 införde Storbritannien också ett nytt förfarande som regleras i Storbritanniens Companies Act Part 26A .  

Det nya förfarandet inleds på gäldenärens initiativ och gäldenären utarbetar också ett förslag till saneringsprogram. Det är fråga om ett förfarande som kompletterar tidigare förfaranden och som gäller bolag som är insolventa eller sannolikt hotas av insolvens. Förfarandet kan omfatta kompromisser eller arrangemang mellan gäldenärsbolaget och dess borgenärer eller ägare eller mellan vilken borgenärs- eller ägargrupp som helst.  

I avgörandet AGPS Bondco PLC ( [2024] EWCA Civ 24 ) presenterades fyra centrala skillnader mellan det nya förfarandet och det gamla Scheme-förfarandet. För det första är det nya förfarandet endast avsett för situationer där bolaget antingen har ekonomiska svårigheter eller riskerar att hamna i ekonomiska svårigheter. För det andra kan domstolen i det nya förfarandet utesluta sådana intressentgrupper som inte har något genuint ekonomiskt intresse i bolaget från behandlingen av programförslaget. För det tredje fastställs den majoritet som krävs för att godkänna ett saneringsprogram enligt värdet av borgenärernas och aktieägarnas fordringar eller rättigheter, och antalet borgenärer eller aktieägare har ingen betydelse vid fastställandet av majoriteten. För det fjärde kan domstolen fastställa programmet även om alla berörda parter som deltog i behandlingen av programmet inte har godkänt det.  

I det nya förfarandet behandlar domstolen ett programförslag två gånger. Vid den första behandlingen ( convening hearing ) överväger domstolen om förutsättningarna för förfarandet uppfylls, om gruppindelningen av borgenärer och aktieägare i programförslaget är ändamålsenlig och om vissa intressentgrupper helt ska lämnas utanför behandlingen av programförslaget eftersom grupperna inte har något genuint ekonomiskt intresse i bolaget.  

Gruppindelningen ska grunda sig på att borgenärernas och aktieägarnas rättigheter är jämförbara och kan beroende på bolagets finansieringsbas och kapitalstruktur variera från fall till fall. Den gruppindelning som ingår i programförslaget kan bestridas, om den inte anses motsvara de olika borgenärernas och aktieägarnas rättigheter och intressen. Domstolen kan vid behov fastställa gruppindelningen trots ett bestridande. När domstolen är nöjd med gruppindelningen fastställer den att omröstningen om programförslaget måste ske vid en viss tidpunkt.  

Vid den andra behandlingen ( sanction hearing ) ser domstolen över omröstningsresultatet och fastställer programmet. Programmet anses ha blivit godkänt, om de borgenärer eller aktieägare som röstat för ett godkännande i varje grupp representerar minst 75 procent av värdet av fordringar eller rättigheter tillhörande borgenärerna eller aktieägarna som var närvarande vid och deltog i omröstningen. Programmet kan fastställas antingen med godkännande av alla grupper eller under vissa förutsättningar även utan sådant godkännande. Ett fastställande av programmet utan godkännande av alla grupper (s.k. cross class cram down ) förutsätter att ingen medlem i en grupp som motsätter sig programmet hamnar i en sämre ställning än om programmet inte fastställs. Dessutom förutsätts att förslaget till saneringsprogram har godkänts av minst en grupp som har ett genuint ekonomiskt intresse i bolaget (en s.k. in the money -grupp).  

Lagstiftningen innehåller ingen direkt definition av vad som utgör ett genuint ekonomiskt intresse, utan det förväntas preciseras från fall till fall i Storbritanniens rättspraxis. Till exempel i avgörandet Virgin Active ( [2021] EWHC 1246 (Ch) ) ansåg domstolen att åtminstone borgenärer utan säkerhet, vars fordringar inte har något ekonomiskt värde i bolagets konkursförfarande ( administration ), inte hade något genuint ekonomiskt intresse i bolaget.