1.1  Lag om kundens valfrihet inom social- och hälsovården

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Lagens syfte och tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs det om valfrihetslagens syfte och tillämpningsområde. 

Enligt 1 mom. är lagens syfte att för social- och hälsovårdens kunder främja möjligheterna att välja tjänsteproducent, att säkerställa att kunderna tillhandahålls tjänsterna i form av samordnade helheter och att servicekedjorna fungerar samt att förbättra tillgången till och kvaliteten på tjänsterna. Via en finländsk valfrihetsmodell föreslås en övergång till ett nytt system inom vilket kunden själv kan påverka valet av sin tjänsteproducent och på det sätt i rätt tid få kvalitativa tjänster som tillhandahålls på lika villkor och som stöder hälsan och välfärden i varierande livssituationer. Även integrationen av social- och hälsovårdstjänster förverkligas på ett nytt sätt. Tjänsterna ska tillhandahållas så att olika experters och organisationers kunnande utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Valfriheten ska också öka servicesystemets incitament för en kostnadsnyttoeffektiv verksamhet, kontinuerlig utveckling och innovationer.  

I 2 mom. föreskrivs det om tillämpningsområdet. Enligt förslaget ska lagen tillämpas på sådan social- och hälsovård som omfattas av landskapets organiseringsansvar. Enligt lagen om ordnande av social- och hälsovård ska kommunernas ansvar för social- och hälsovården överföras på landskapen 2020. Den social- och hälsovård som omfattas av landskapets organiseringsansvar omfattar i enlighet med ovan avsedda proposition alla uppgifter och tjänster inom social- och hälsovården med undantag för de psykolog- och kuratorstjänster inom elevvården som kommunerna ska ordna, samt främjandet av välfärd och hälsa. Främjandet av hälsa och välfärd förblir i huvudsak kommunernas uppgift, och utöver det ska landskapen även i sin egen verksamhet se till att hälsa och välfärd främjas. Vård och omsorg som är oberoende av kundens vilja omfattas inte av den valfrihet som avses i den föreslagna lagen.  

Bestämmelser om vård som är oberoende av kundens vilja finns i mentalvårdslagen, lagen om missbrukarvård och i lagen om smittsamma sjukdomar. Bestämmelser om omsorg som är oberoende av klientens vilja finns i handikappservicelagen (specialomsorger som är oberoende av en persons vilja) och i barnskyddslagen (brådskande placering och omhändertagande). Lagstiftningen om vård och omsorg som är oberoende av kundens vilja håller för närvarande på att reformeras, i samband med vilket det föreskrivs närmare om kundens valfrihet och dess begränsningar vid vård och omsorg som är oberoende av kundens vilja. Bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas således inte på vård och omsorg som är oberoende av kundens vilja. Även i fråga om sådan vård och omsorg som är oberoende av kundens vilja ska dock de bestämmelser i patientlagen och klientlagen beaktas enligt vilka klienten har rätt att av tillhandahållaren av social- och hälsovårdstjänster få social- och hälsovård av god kvalitet och gott bemötande utan diskriminering. Kunden ska bemötas så att hans eller hennes människovärde inte kränks och så att hans eller hennes övertygelse och integritet respekteras. När social- och hälsovård tillhandahålls ska kundens önskemål, åsikter, intresse och individuella behov samt kundens modersmål och kulturella bakgrund beaktas, och även i övrigt ska kundens självbestämmanderätt respekteras. 

Kunden ska ges möjlighet att delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls honom eller henne. Detsamma gäller andra åtgärder som gäller den social- och hälsovård som han eller hon får. Kundens sak ska behandlas och avgöras med hänsyn i första hand till kundens intresse. 

Avsikten är att lagen ska gälla verksamhet som hör till landskapets organiseringsansvar. Sjukvårdstjänster som ordnas i samband med lagstadgad företagshälsovård hör inte till landskapets organiseringsansvar. I fråga om den lagstadgade företagshälsovården får arbetsgivarna och företagarna välja om de ordnar servicen via landskapets affärsverk, nedan affärsverk, eller på något annat sätt. 

Enligt 3 mom. ska bestämmelser som gäller privata tjänsteproducenter enligt den föreslagna lagen även tillämpas på landskapsägda bolag eller andra sammanslutningar. Landskapets bolag och andra sammanslutningar är således likställda med privata tjänsteproducenter t.ex. i fråga om förfaranden vid godkännande av producenter av direktvalstjänster och avtalsförfaranden. 

2 §.Definitioner. I paragrafen definieras de begrepp som i lagen används i fråga om valfrihetssystemet. 

I 1 punkten definieras begreppet kund. Med kund avses invånarna i ett landskap och andra för vilka landskapet enligt lag ska ordna social- och hälsovårdstjänster. Enligt lagen om ordnandet av social- och hälsovård ska landskapet ordna social- och hälsovårdstjänster för sådana invånare i landskapet som enligt lagen om hemkommun (201/1994) har hemkommun i landskapet. Uppgifter om hemkommunen ska enligt lagen om hemkommun antecknas i det befolkningsdatasystem som avses i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (661/2009). Med kund avses utöver invånare i landskapet också andra personer för vilka landskapet enligt lag ska ordna social- och hälsovårdstjänster. Begreppet kund omfattar också patienter som anlitar hälsovårdstjänster. Kunder kan vara också andra än landskapsinvånare, t.ex. personer som är i behov av brådskande hälsovård eller personer som har rätt att få tjänster med stöd av EU:s bestämmelser. Också personer som anlitar landskapets tjänster med stöd av bestämmelserna om valfrihet är enligt lagen kunder. 

I 2 punkten definieras begreppet bedömning av servicebehovet. I 36 och 37 § i socialvårdslagen samt i 15 och 15 a § i äldreomsorgslagen föreskrivs det om bedömning av servicebehovet. Bedömningen av servicebehovet omfattar en sammanfattning av kundens situation samt av behovet av socialservice och särskilt stöd. I hälso- och sjukvårdslagen används det motsvarande begreppet bedömning av vårdbehovet. I bedömningen av servicebehovet ingår också en bedömning av behovet av hälso- och sjukvårdstjänster.  

I 3 punkten definieras begreppet kundplan. I lagstiftningen om socialvård respektive hälso- och sjukvård används olika begrepp för att beskriva olika slags individuella planer för tjänster, vård och omsorg som tillhandahålls klienter och patienter. Bestämmelser om sådana planer finns bl.a. i socialvårdslagen, hälso- och sjukvårdslagen, barnskyddslagen, äldreomsorgslagen, handikappservicelagen, lagen om patientens ställning och rättigheter och i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. I denna lag fastställs det övergripande begreppet kundplan för individuella planer gällande klienter och patienter. En kundplan ska upprättas på basis av en bedömning och utredning av servicebehovet. I begreppet kundplan ingår sådana planer för undersökning, vård eller medicinsk rehabilitering som avses i 4 a § i patientlagen. Med kundplan avses enligt förslaget också sådana service-, vård- och rehabiliteringsplaner och andra motsvarande planer som avses i 7 § i klientlagen, en sådan klientplan som avses i 39 § i socialvårdslagen, en klientplan som avses i 16 § i äldreomsorgslagen samt en serviceplan som avses i 3 a § 2 mom. i handikappservicelagen. I det begrepp som definieras i denna lag ingår också klientplaner enligt 30 § i barnskyddslagen. I 5 § i den föreslagna lagen föreskrivs det även om upprättande av en kundplan, affärsverkets helhetsansvar och tjänsteproducenternas skyldighet att iaktta kundplanen. De planer som utarbetats utifrån olika speciallagar inom social- och hälsovården avses vara en del av kundplanen enligt 5 §. 

I 4 punkten definieras begreppet tjänsteproducent. Med tjänsteproducent avses alla affärsverk, bolag, sammanslutningar, organisationer, företagare och självständiga yrkesutövare samt andra aktörer som producerar social- och hälsovårdstjänster för landskapet. Tjänsteproducenter som avses i punkten är således affärsverk enligt 52 § i landskapslagen samt landskapsägda bolag och andra sammanslutningar, andra än offentligt ägda bolag, sammanslutningar, föreningar, andelslag, stiftelser och självständiga yrkesutövare som producerar social- och hälsovårdstjänster. Begreppet tjänsteproducent definieras också i 3 § 1 mom. i lagen om produktion av social- och hälsovårdstjänster. Enligt den bestämmelsen används begreppet tjänsteproducent för att beskriva alla fysiska personer samt sammanslutningar som producerar social- och hälsovårdstjänster, oberoende av deras juridiska form. En fysisk person som är verksam som tjänsteproducent ska uppfylla de förutsättningar som anges i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården eller i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. En tjänsteproducent som verkar som privat näringsidkare kan emellertid också vara någon annan än en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i sådana fall då personen inte själv tillhandahåller tjänster som förutsätter behörighet inom branschen. Med tjänsteproducent avses enligt den föreslagna bestämmelsen också juridiska personer, aktiebolag, kommanditbolag, öppna bolag, andelslag, föreningar och andra sammanslutningar eller stiftelser som tillhandahåller social- och hälsovårdstjänster.  

Vid sidan av nämnda definition av tjänsteproducent finns i 5 punkten en definition av privat tjänsteproducent med vilken avses andra än offentligt ägda aktiebolag, andra bolag, sammanslutningar, föreningar, andelslag, stiftelser och självständiga yrkesutövare som producerar social- och hälsovårdstjänster som omfattas av valfriheten. Enligt 1 § 3 mom. ska bestämmelser som gäller privata tjänsteproducenter enligt den föreslagna lagen även tillämpas på landskapsägda bolag och andra sammanslutningar.  

I 6 punkten definieras begreppet tjänsteenhet. Enligt definitionen är tjänsteenhet en administrativt organiserad helhet som producerar social- och hälsovårdstjänster. En tjänsteenhet är enligt förslaget inte nödvändigtvis bunden till fysiska lokaler. En tjänsteenhet kan enligt tjänsteproducentens eget beslut bestå av en eller flera social- eller hälsovårdstjänster och av flera fysiska verksamhetsställen, eller också kan det vara fråga om en tjänst som tillhandahålls separat från ett fysiskt verksamhetsställe. En tjänsteenhet ska således inte vara bunden enbart till en verksamhetsenhet av det slag som avses i gällande lagstiftning eller till begreppet verksamhetsställe eller till en fysisk plats. En tjänsteproducent kan ha flera tjänsteenheter, som kan ha flera verksamhetsställen. Till exempel kan social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter vara tjänsteenheter för producenter av direktvalstjänster. En tjänsteenhet kan bestå av flera verksamhetsställen som producerar enskilda tjänster. 

I definitionerna i 2 § i den gällande lagen om privat hälso- och sjukvård ingår inte någon uttrycklig definition av begreppet verksamhetsenhet. Begreppen verksamhetsenhet och verksamhetsställe har fogats till 4 § i lagen genom en ändring (689/2005) som trädde i kraft vid ingången av 2006, i samband med en noggrannare reglering av de uppgifter om tjänsteproducenter som ska lämnas i en tillståndsansökan. I förarbetena till lagändringen (regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om privat hälso- och sjukvård, lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården samt lagen om tillsyn över privat socialservice RP 34/2005 rd) definieras dessa begrepp inte närmare. Vid tillämpningen av lagen har med verksamhetsställe som producerar hälsovårdstjänster avsetts en funktionell enhet som tillhandahåller sådana tjänster som avses i lagen. Om en tjänsteproducent tillhandahåller hälsovårdstjänster på fler än ett verksamhetsställe har det varit nödvändigt att till tillståndsansökan foga uppgifter om varje enskilt verksamhetsställe. 

I 3 § 2 punkten i lagen om privat socialservice definieras begreppet verksamhetsenhet som en funktionell helhet där klienten tillhandahålls tjänster som avses i den lagen. I lagens förarbeten (regeringens proposition med förslag till revidering av lagstiftningen om privat socialservice RP 302/2010 rd) konstateras i fråga om den bestämmelsen att den i övrigt motsvarar definitionen i 2 § 2 punkten i den gällande lagen, bortsett från att den ändras så att den motsvarar nuvarande tolkningspraxis, dvs. att begreppet verksamhetsenhet inte begränsas till verksamhet utanför kundens hem. Dagens uppfattning är att kunden har sitt hem där han eller hon faktiskt är bosatt, t.ex. i ett privat servicehus som tillhandahåller boendeservice eller i ett ålderdomshem. Den funktionella enhet som begreppet verksamhetsenhet avser är dock inte bunden till ett visst fysiskt verksamhetsställe, utan den kan avse t.ex. ett företag som producerar hemservice. 

I fråga om offentligt producerade hälso- och sjukvårdstjänster används begreppet verksamhetsenhet i hälso- och sjukvårdslagen, i lagen om specialiserad sjukvård och i folkhälsolagen. På motsvarande sätt används begreppet verksamhetsenhet i socialvårdslagen när det är fråga om socialtjänster. 

I 2 § 4 punkten i patentlagen avses med verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård en hälsocentral enligt folkhälsolagen samt andra kommunala verksamhetsenheter som sköter uppgifter enligt folkhälsolagen, sjukhus och separata verksamhetsenheter för sjukvård samt andra enheter med ansvar för vården som samkommunen för sjukvårdsdistriktet bestämmer enligt lagen om specialiserad sjukvård, enheter som tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster enligt lagen om privat hälso- och sjukvård, arbetshälsoinstitutet till den del det tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster enligt lagen om arbetshälsoinstitutets verksamhet och finansiering (159/1978), statens sinnessjukhus enligt lagen om statens sinnessjukhus (1292/1987), enheter inom försvarsmakten som svarar för att ordna hälso- och sjukvård enligt lagen om hälsovården inom försvarsmakten (322/1987) till den del de producerar hälso- och sjukvårdstjänster samt Enheten för hälso- och sjukvård för fångar enligt lagen om Enheten för hälso- och sjukvård för fångar (1635/2015). 

Avsikten är att den nya definition av begreppet tjänsteenhet som föreslås i lagen ska omfatta också det nuvarande begreppet verksamhetsenhet som används i lagstiftningen om såväl privata som offentliga social- och hälsovårdstjänster samt som avser en fysisk plats. Den gällande lagstiftningen om social- och hälsovårdstjänster ska förtydligas med beaktande av att tjänsterna för närvarande inte nödvändigtvis tillhandahålls från ett fysiskt verksamhetsställe. Syftet med den nya definitionen är dessutom att den smidigt ska kunna anpassas till eventuella framtida verksamhetsformer. En tjänsteproducent ska uppge både de tjänsteenheter och eventuellt de lokaler där tjänsterna tillhandahålls. Begreppet tjänsteenhet används också i regeringens proposition med förslag till lag om produktion av social- och hälsotjänster (RP 52/2017 rd). 

I 7 punkten definieras begreppet direktvalstjänster. Med direktvalstjänster avses tjänster som en kund kan välja själv, utan att landskapet anvisar honom eller henne en sådan och utan att affärsverket gjort en bedömning av servicebehovet. Direktvalstjänsterna består av separat definierade tjänster. Kunden har möjlighet att direkt välja den med tanke på sin aktuella livssituation och sina behov lämpligaste tjänsteproducenten.  

I 8 punkten definieras begreppet social- och hälsocentral, med vilken avses en tjänsteenhet där en producent av direktvalstjänster producerar sådana direktvalstjänster inom social- och hälsovård som avses i 18 § 1 och 2 mom. 

I 9 punkten definieras begreppet mun- och tandvårdsenhet, med vilken man avser en tjänsteproducents tjänstenhet där det produceras direktvalstjänster. Vid en mun- och tandvårdsenhet produceras sådana direktvalstjänster inom mun- och tandhälsovård som avses i 18 § 3 och 4 mom. 

I 10 punkten definieras begreppet kundsedel. En kundsedel innebär att affärsverket har förbundit sig att till kunden ersätta kostnaderna för en tjänst som tillhandahållits av en producent som landskapet godkänt. En kundsedel kan användas för i 24 § avsedda andra tjänster än direktvalstjänster. På basis av en kundsedel har kunden rätt att välja tjänsteproducent efter det att affärsverket först bedömt kundens servicebehov. Kundsedelns värde bestäms på förhand och producenten förbinder sig till att producera en tjänst till det pris som kundsedeln anger. Affärsverket ska bestämma värdet på kundsedlarna. Kunden betalar för tjänsten en kundavgift enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården, som landskapet tar ut. 

I 11 punkten definieras begreppet personlig budget. Med personlig budget avses en betalningsförbindelse som beräknas och beviljas en kund på basis av en bedömning av kundens servicebehov och kundplanen och som affärsverket kan bevilja på det sätt som avses i 6 kap. för andra tjänster än direktvalstjänster. Kunden kan med den beviljade förbindelsen välja tjänsteproducent och påverka innehållet i den tjänst kunden behöver. En personlig budget är i sig ingen tjänst utan ett sätt eller en metod som gör det möjligt att tillgodose en kunds individuella behov av tjänster och att tillhandahålla dem på ett kundorienterat sätt. 

3 §.Förhållande till annan lagstiftning. Enligt 1 mom. ska på tjänsteproducenter tillämpas de skyldigheter som följer av lagen om ordnande av social- och hälsovård. I 3 kap. i den lagen föreskrivs det om produktion av tjänster och i 23 § om tjänsteproducenternas skyldigheter. 

Alla tjänsteproducenter inom social- och hälsovården ska registrera sig i det riksomfattande registret som i framtiden upprätthålls av Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Den nya riksomfattande och sektorsövergripande Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet ska sköta de tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter som för närvarande huvudsakligen sköts av Valvira, statens regionförvaltningsverk, samt delvis av NTM-centralerna samt även av centralförvaltningens ämbetsverk. Registreringsskyldigheten gäller alla tjänsteproducenter oberoende av om de producerar social- eller hälsovårdstjänster som landskapet ansvarar för eller andra social- eller hälsovårdstjänster. Bestämmelser om förutsättningarna för registrering av tjänsteproducenter finns i lagen om produktion av social- och hälsotjänster, om vilken en regeringsproposition (RP 52/2017 rd) lämnades i maj 2017. I 2 kap. i tjänsteproducentlagen finns det bestämmelser om verksamhetsförutsättningarna för tjänsteproducenter och i 3 kap. i den lagen bestämmelser om registrering av tjänsteproducenter.  

I 2 mom. föreskrivs det om tillämpning av förvaltningslagstiftningen på privata tjänsteproducenter enligt den föreslagna lagen. Avsikten är att de allmänna förvaltningslagarna tillämpas vid tillhandahållandet av tjänster enligt den föreslagna lagen samt vid tjänsteproducentens administrativa beslutsfattande i anslutning till tjänsterna. Privata tjänsteproducenters tjänster omfattar också uppgifter som ska uppfattas som offentliga förvaltningsuppgifter. Tjänsterna omfattas av offentlig finansiering från landskapen. Därför ska förvaltningslagen, offentlighetslagen, lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet samt språklagen, samiska språklagen och teckenspråkslagen tillämpas i privata tjänsteproducenters verksamhet, om inte något annat föreskrivs i den föreslagna eller någon annan lag. I förvaltningslagen föreskrivs det om grunderna för god förvaltning och om förfarandet i förvaltningsärenden. I offentlighetslagen föreskrivs det om handlingsoffentlighet och handlingssekretess och bl.a. om rätten att ta del av en handling. Enligt 1 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (nedan offentlighetslagen) är myndighetshandlingar offentliga, om inte något annat föreskrivs i offentlighetslagen eller någon annan lag. Enligt 22 § i offentlighetslagen ska en myndighetshandling sekretessbeläggas, om det i offentlighetslagen eller någon annan lag föreskrivs eller en myndighet med stöd av lag har föreskrivit att den ska vara sekretessbelagd eller om handlingen innehåller uppgifter för vilka tystnadsplikt föreskrivs genom lag. I 24 § i offentlighetslagen föreskrivs det om sekretessbelagda myndighetshandlingar, till vilka bl.a. hör handlingar som gäller en klient hos socialvården eller en kund hos hälso- och sjukvården, och under vissa villkor handlingar som innehåller uppgifter om affärs- eller yrkeshemligheter. 

Om det språk på vilket landskapet ska ordna social- och hälsovårdstjänster föreskrivs i 6 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, i vilken det även hänvisas till språklagen (423/2003). Språklagen tillämpas inom myndigheter såsom inom landskap, affärsverk samt affärsverkets social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter. I 25 § i språklagen finns bestämmelser om enskildas skyldigheter i fråga om språklig service. Om en offentlig förvaltningsuppgift genom lag eller med stöd av lag hör till en enskild, gäller för denne i uppdraget det som i språklagen sägs om myndigheter. Om en sådan uppgift uppdras åt en enskild med stöd av ett beslut eller någon annan åtgärd av en myndighet eller ett avtal mellan myndigheten och den enskilde, ska myndigheten försäkra sig om att den enskilde i uppdraget ger sådan språklig service som förutsätts i språklagen. Myndigheten försäkra sig om detta också när den anförtror en enskild någon annan uppgift än en offentlig förvaltningsuppgift, om detta är nödvändigt för att upprätthålla den servicenivå som språklagen förutsätter. Om det språk på vilket direktvalstjänster ska ordnas föreskrivs dock separat i den föreslagna lagens 40 § och om det språk på vilket tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget föreskrivs i 41 §. Syftet med lagen om teckenspråk är att främja förverkligandet av de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk. Myndigheterna ska i sin verksamhet främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk. De åtgärder som i praktiken är viktiga med tanke på främjandet av förverkligandet av de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk är bl.a. att se till att det finns tillräckligt med teckenspråkstolkar och annan yrkesutbildad personal. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska på privata serviceproducenters verksamhet tillämpas 2 och 3 § i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003), nedan språkkunskapslagen. I språkkunskapslagens 2 § föreskrivs det om ombesörjande av personalens språkkunskaper. En privat serviceproducent ska genom att ordna utbildning och genom andra personalpolitiska åtgärder se till att de anställda har tillräckliga språkkunskaper för att kunna sköta myndighetens uppgifter på det sätt som språklagen (423/2003) och andra lagar förutsätter. I språkkunskapslagens 3 § föreskrivs det om kontroll av språkkunskaper i samband med anställning. Tjänsteproducenten ska vid anställning av personal förvissa sig om att den som anställs har sådana språkkunskaper som arbetsuppgifterna kräver. 

Enligt 3 mom. ska klientavgiftslagen tillämpas också på kundavgifterna för tjänster som omfattas av valfriheten. Enligt klientavgiftslagen kan hos den som anlitar tjänster tas ut en avgift om tjänsten inte enligt lagen är avgiftsfri. Avgiften kan uppgå högst till kostnaderna för produktion av tjänsten. Enligt klientavgiftslagen eller klientavgiftsförordningen kan också en lägre maximiavgift fastställas. I momentet föreskrivs som komplettering av klientavgiftslagen att landskapet hos klienterna tar ut kundavgifter enligt lag. Tjänsteproducenterna meddelar landskapet vilka tjänster som kunderna fått och andra uppgifter som förutsätts för att kundavgiften ska kunna fastställas. På basis av dessa sänder landskapet till kunden en faktura på tjänster som tillhandahållits. Den ersättning som tjänsteproducenten får är däremot oberoende av den avgift som tas ut hos kunden. För producentens ekonomiska ställning har det sålunda inte heller någon betydelse om kunden är betalningsoförmögen eller om avgiften bestäms på basis av kundens inkomster. 

Med avvikelse från det som konstateras ovan kan tjänsteproducenten dock hos kunden ta ut en avgift då kunden har reserverat en mottagningstid men inte kommit till mottagningen och inte heller på förhand har annullerat sin mottagningstid. Denna s.k. sanktionsavgift kan tas ut enligt 3 § i klientavgiftslagen och i enlighet med en bestämmelse i klientavgiftsförordningen. 

Avsikten är att klientavgiftslagen ska revideras innan den föreslagna lagen träder i kraft. Beredningen av en totalreform av klientavgiftslagen inleddes våren 2017.  

Enligt 4 mom. föreskrivs i lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013, nedan gränslagen) om förfarandena i anslutning till gränsöverskridande hälso- och sjukvård samt om ersättande av kostnaderna för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Utgångspunkten för gränslagen är att en person har rätt att få vård i en stat som hör till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och att få ersättning för vården i efterskott. Enligt 5 § i gränslagen har en person rätt att anlita hälso- och sjukvårdstjänster utomlands. Dessutom föreskrivs i 6 § i den lagen att en person som är försäkrad i en annan EU-stat och söker vård i Finland har rätt att utan diskriminering få hälso- och sjukvårdstjänster i Finland. 

Enligt 5 mom. ska det som föreskrivs om tjänsterna i allmän lagstiftning och speciallagstiftning om social- och hälsovården iakttas vid produktion av de tjänster som avses i den föreslagna lagen. I fråga om klienters och patienters ställning och rättigheter gäller dessutom vad som föreskrivs i annan lagstiftning. I en proposition som behandlas i riksdagen (RP 15/2017 rd) föreslås bl.a. en sådan genomgripande ändring som gäller ordnandet av social- och hälsovård att landskapen från och med ingången av år 2020 ska ansvara för ordnandet av social- och hälsovård. I regeringens proposition med förslag till reform av social- och hälsovården föreslås att det stiftas en landskapslag, en lag om ordnandet av social- och hälsovård samt en gemensam lag om införande av lagarna.  

Allmänna lagar om social- och hälsovårdstjänster är socialvårdslagen (1301/2014) samt hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010). I socialvårdslagen föreskrivs om att främja välfärd, om socialservice, om att tillhandahålla socialvård, att säkerställa kvaliteten på tjänsterna och att söka ändring i socialvårdsbeslut. Syftet med lagen är att flytta tyngdpunkten från specialtjänster till allmänna tjänster samt stärka klienternas jämlikhet och intensifiera myndigheternas samarbete. För att stärka klientorienteringen definieras i lagen de stödbehov utifrån vilka socialservicen och annan socialvård ska ordnas. Klienten har rätt till sådana tjänster genom vilka nödvändig omsorg och försörjning samt barns hälsa och utveckling tryggas. I lagen definieras dessutom viktig socialservice som för närvarande tillhandahålls av kommunerna och som 2020 ska tillhandahållas av landskapen, exempelvis boende- och institutionsservice. Utöver socialvårdslagen finns det för vissa former av socialservice och de grunder på vilka dessa beviljas speciallagar som gäller vissa befolknings- eller klientgrupper. Speciallagarna reglerar, betydligt mera omfattande och detaljerat än socialvårdslagen, socialvårdens innehåll inom respektive specialområde. Sådana lagar är t.ex. barnskyddslagen, handikappservicelagen, lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och äldreomsorgslagen. Så tillämpas t.ex. vid ordnandet av boendeservice inte bara socialvårdslagstiftningen utan också bestämmelser inom andra förvaltningsområden. Om tjänsteproducenten t.ex. erbjuder boendeservice i bostäder som finansierats med statligt stöd ska dessutom iakttas vad som i aravabegränsningslagen (1190/1993) eller lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001) föreskrivs om valet av hyresgäster till sådana bostäder. 

Hälso- och sjukvårdslagen tillämpas på genomförandet av och innehållet i den hälso- och sjukvård som avses i folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård och som för närvarande hör till kommunens organiseringsansvar. I hälso- och sjukvården ingår främjande av hälsa och välfärd, primärvård samt specialiserad sjukvård. För närvarade har i praktiken de tjänster som avses i folkhälsolagen och i lagen om specialiserad sjukvård indelats i primärvård och specialiserad sjukvård. Med primärvård avses de tjänster som kommunerna ordnar främst vid hälsocentralerna. Hälsocentralerna kan omfatta flera olika verksamhetsenheter, dvs. hälsostationer eller sjukhus. Kommunerna ansvarar för närvarande också för att invånarna får nödvändig specialiserad sjukvård. För ordnande av specialiserad sjukvård är landet indelat i sjukvårdsdistrikt. Om hälso- och sjukvården föreskrivs det även i mentalvårdslagen, lagen om missbrukarvård och lagen om smittsamma sjukdomar. I och med den kommande social‐ och hälsovårds- och landskapsreformen kommer även den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen som gäller social‐ och hälsovården att ses över. 

Utöver grundlagens bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna i anslutning till självbestämmanderätten är också patientlagen och klientlagen viktiga med tanke på individens ställning och bemötandet av individen. Lagarna gäller både offentlig och privat verksamhet. Motsvarande bestämmelser finns också i andra lagar, exempelvis i socialvårdslagen, specialomsorgslagen och mentalvårdslagen. 

Klientlagen tillämpas på alla tjänster och klientkategorier inom socialvården, såväl på offentliga som på privata tjänster. Enligt klientlagen har varje klient rätt till socialvård av god kvalitet och gott bemötande utan diskriminering från den som lämnar socialvård. I lagen finns också bestämmelser om klientens självbestämmanderätt. Klienten ska ges möjlighet att delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls honom eller henne. Detsamma gäller andra åtgärder som gäller den socialvård som han eller hon får. Klientens sak ska behandlas och avgöras med hänsyn i första hand till kundens intresse.  

I klientlagen föreskrivs det också om klientens rätt till information. Enligt lagen ska socialvårdspersonalen för klienten utreda hans eller hennes rättigheter och skyldigheter samt olika alternativ och verkningar liksom också andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak. Utredningen ska ges så att klienten i tillräcklig grad förstår dess innehåll och betydelse.  

Om en klient på grund av sjukdom eller nedsatt psykisk funktionsförmåga eller någon annan motsvarande orsak inte kan delta i planeringen eller förstå föreslagna alternativa lösningar, ska klientens vilja utredas i samråd med klientens lagliga företrädare, en anhörig eller någon annan närstående. En minderårig klients önskemål och åsikt ska utredas och beaktas på det sätt som klientens ålder och utvecklingsnivå förutsätter. I alla åtgärder som vidtas inom offentlig eller privat socialvård och som gäller minderåriga ska i första hand den minderåriges intresse beaktas.  

Socialvården ska baseras på myndighetsbeslut eller, när privat socialvård ordnas, på ett skriftligt avtal mellan den som lämnar socialvård och klienten. Lagen förpliktar till att upprätta en service-, vård- eller rehabiliteringsplan eller någon annan motsvarande plan för socialvårdsklienten, om det inte är uppenbart onödigt att upprätta en plan.  

I patientlagen föreskrivs det om bemötandet av patienten och patientens självbestämmanderätt inom hälso- och sjukvården. I patientlagen föreskrivs det att var och en som varaktigt bor i Finland utan diskriminering och inom gränserna för de resurser som vid respektive tidpunkt står till hälso- och sjukvårdens förfogande har rätt till sådan hälso- och sjukvård som hans eller hennes hälsotillstånd förutsätter. Vid bedömningen av resurserna ska emellertid beaktas jämlikhetsbestämmelsen i 6 § i grundlagen samt 19 § 3 mom. i grundlagen där det föreskrivs att det allmänna ska tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Efter det att de grundläggande rättigheterna trädde i kraft har bedömningen av det individuella vårdbehovet betonats. Bland annat har riksdagens justitieombudsman i flera avgöranden konstaterat att enbart den omständigheten att kommunen inte har reserverat tillräckliga anslag för hälso- och sjukvård, inte är en tillräcklig grund för att inte ordna vård. Patientlagens bestämmelser om självbestämmanderätt ger uttryck för principen om samtycke baserat på vetskap. Vården ska ske i samförstånd med patienten. Om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, ska den i möjligaste mån och i samförstånd med honom eller henne ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. 

I patientlagen föreskrivs det om patientens rätt till information. En patient har rätt att få upplysningar om sitt hälsotillstånd, vårdens och behandlingens betydelse, olika vård- och behandlingsalternativ och deras verkningar samt om andra omständigheter som hänför sig till vården och behandlingen och som har betydelse då beslut fattas om hur patienten ska vårdas. Yrkesutbildad personal inom hälso- och sjukvården ska ge upplysningar på ett sådant sätt att patienten i tillräcklig utsträckning förstår innebörden av dem. Om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte behärskar det språk som patienten använder eller om patienten på grund av en hörsel-, syn- eller talskada inte kan göra sig förstådd, ska så långt möjligt tolkning ordnas. 

2 kap. Kundens valfrihet

4 §.Kundens rätt att välja. I 1 mom. föreskrivs det att kunden har rätt att välja tjänsteproducent och dess tjänsteenhet samt en yrkesutbildad person eller multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården enligt vad som föreskrivs i lag. I detta kapitel samt i 3—6 kap. föreskrivs det närmare om innebörden av valfriheten.  

I 2 mom. föreskrivs det om omfattningen av valfriheten. En kund får enligt den föreslagna bestämmelsen välja tjänsteproducent inom vilket i landskapslagen avsett landskap som helst oberoende av i vilket landskap han eller hon bor. Valfriheten gäller således inte landskapet Åland. 

Senare i lagen föreskrivs det om undantag från valfriheten. Valet kan avse endast ett affärsverk, endast en social- och hälsocentral samt endast en mun- och tandvårdsenhet i sänder. Undantag utgör situationer där en person tillfälligt vistas utanför den kommun där den valda tjänsteproducenten finns. I 8 § föreskrivs närmare om rätten att välja tillfällig tjänsteproducent. 

5 §.Kundplan. Enligt 1 mom. ska landskapen i enlighet med 13 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård se till att sådana kundgrupper och kunder som behöver tjänster som samordnats på bred basis identifieras, att servicekedjorna och tjänstehelheterna definieras och att de olika producenterna utnyttjar den information som finns om en kund. I detta syfte finns det i 1 mom. bestämmelser om den kundplan som ska upprättas för klienten. I lagstiftningen om social- och hälsovård används olika begrepp för att beskriva olika slags individuella planer för tjänster, vård och omsorg som tillhandahålls klienter och patienter. Syftet med paragrafen är att en gemensam kundplan ska upprättas där alla kundens social- och hälsovårdstjänster ingår, oberoende av vem som tillhandahåller tjänsterna. Kundplanen ska upprättas på det sätt som särskilt föreskrivs i olika substanslagar, t.ex. i 4 a § i patientlagen och 7 § i klientlagen. Enligt 4 a § i patientlagen ska inom hälso- och sjukvården vid behov utarbetas en plan för undersökning, vård och medicinsk rehabilitering eller någon annan motsvarande plan. Enligt 7 § i klientlagen ska en service-, vård-, rehabiliterings- eller någon annan motsvarande plan utarbetas när socialvård lämnas, om det inte är fråga om tillfällig rådgivning och handledning eller om det inte i övrigt är uppenbart onödigt att utarbeta en plan. Alla de delar av kundplanen som utarbetats utifrån speciallagar ska vara en del av den i paragrafen avsedda kundplanen. Delarna, som gäller olika tjänster, ska samordnas till en helhet som motsvarar kundens behov. Om kundens servicebehov förändras ska kundplanen ändras så att den motsvarar det förändrade servicebehovet. Vid upprättandet av den gemensamma kundplanen ansvarar affärsverket, social- och hälsocentralen och mun- och tandvårdsenheten var och en för sig för upprättandet av en kundplan på det sätt som föreskrivs närmare i 7 kap. 

I 2 mom. föreskrivs det om att i sista hand svarar affärsverket för att kundplanen bildar en ändamålsenlig helhet med tanke på kundens servicebehov. Affärsverket är dock skyldigt att på det sätt som föreskrivs i 34 § 3 mom. samarbeta med andra tjänsteproducenter som tillhandahåller kunden tjänster. Med samarbetsskyldigheten säkerställer man att kundplanen beaktar alla tjänster för kunden.  

I 3 mom. föreskrivs det att alla som producerar tjänster som avses i valfrihetslagen, i fråga om de tjänster de producerar och på det sätt som föreskrivs i 23 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska tillhandahålla kunden tjänsterna i enlighet med kundplanen. Bestämmelsen förpliktar således även t.ex. aktörer som producerar tjänster för kunden mot en kundsedel eller enligt en personlig budget, fastän de inte har deltagit i upprättandet av kundplanen. I bestämmelsen görs en hänvisning till 23 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt den punkten ska en tjänsteproducent i sin verksamhet enligt den lagen tillhandahålla kunden tjänster i enlighet med kundplanen. 

Avsikten är att kundplanen ska vara av samma karaktär som enligt gällande lagstiftning. Kundplanen är således inte ett överklagbart beslut, utan en plan som ska vara ett redskap för bedömning av kundens servicebehov och för planering och samordning av tjänster för kunden.  

På behandling av och sekretess för kundplaner tillämpas motsvarande bestämmelser som för behandling av och sekretess för andra patient- och klienthandlingar, alltså klientlagen, patientlagen, social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar (298/2009), kunduppgiftslagen, offentlighetslagen och personuppgiftslagen. Den elektroniskt upprättade kundplanen kan behandlas av olika producenter via Kanta-tjänsterna. Tjänsteproducenten ska dock inte ha rätt att hantera andra klient- och patientuppgifter än sådana som den har rätt till enligt ovannämnda bestämmelser om klient- och patienthandlingar och sekretess kring dem. Tillgången till de klient- och patientuppgifter som behövs sköts med hjälp av hantering av tjänsteproducentens åtkomsträttigheter. 

6 §.Valfrihet i fråga om direktvalstjänster. I paragrafen föreskrivs det om kundens valfrihet i fråga om direktvalstjänster. Bestämmelsen är informativ till sin karaktär. I lagens 3 kap. föreskrivs närmare om innehållet i valfriheten när det gäller direktvalstjänster. I 8 § föreskrivs om val av tillfällig tjänsteproducent och i 10 § om val av en yrkesutbildad person eller multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer.  

Enligt paragrafen avser kundens rätt att välja producent av direktvalstjänster utan anvisning från landskapet eller utan affärsverkets bedömning av servicebehovet enligt 1 mom. en social- och hälsocentral samt en mun- och tandvårdsenhet som producerar direktvalstjänster. Enligt 2 punkten föreskrivs i 8 § om rätten att tillfälligt välja en social- och hälsocentral samt en mun- och tandvårdsenhet som producerar direktvalstjänster. Enligt 3 punkten bestäms rätten att välja en yrkesutbildad person eller en multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer på det sätt som avses i 10 §. 

7 §.Valfrihet i fråga om andra tjänster än direktvalstjänster. I paragrafen föreslås en bestämmelse om kundens rätt att välja andra tjänster än direktvalstjänster, för vilka affärsverket har produktionsansvar. Bestämmelsen är informativ till sin karaktär. I 4—6 kap. föreskrivs det närmare om val av tjänster som faller under affärsverkets produktionsansvar.  

Med stöd av 1 mom. svarar landskapets affärsverk utöver produktionen av direktvalstjänster även för produktionen av andra social- och hälsovårdstjänster på det sätt som anges i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Bestämmelser om affärsverkets skyldighet att producera direktvalstjänster finns däremot i 16 §. I paragrafen föreskrivs det om kundens rätt att med stöd av 1 mom. 1 punkten välja affärsverk och dess tjänsteenheter på det sätt som föreskrivs i 4 kap. Bestämmelser om rätten att välja ett affärsverks tjänsteenhet som tillfälligt producerar tjänster finns i 8 § och bestämmelser om rätten att välja en yrkesutbildad person eller en multiprofessionell grupp finns i 10 §.  

I 2 mom. föreskrivs det om kundens valfrihet beträffande de tjänster som förutsätter att det i affärsverket gjorts en bedömning av servicebehovet, en kundplan och ett beslut om tjänster inom socialvården. Kunden ska enligt 2 mom. 1 punkten ha rätt att välja tjänsteproducent efter bedömningen av servicebehovet utifrån en av affärsverket beviljad kundsedel, om vilken föreskrivs i 5 kap. Dessutom ska kunden enligt 2 mom. 2 punkten ha rätt att välja tjänsteproducent efter bedömningen av servicebehovet utifrån en personlig budget samt påverka tjänsternas innehåll, om vilket föreskrivs i 6 kap. 

8 §.Val av tillfällig tjänsteproducent och dess tjänsteenhet. I paragrafen föreskrivs det om kundens rätt att välja tillfällig tjänsteproducent.  

Enligt 1 mom. har en kund som tillfälligt vistas på en annan ort rätt att få vård eller anlita tjänster vid en annan tjänsteenhet än vid det affärsverk som kunden valt, om han eller hon tillfälligt vistas utanför den kommun där det affärsverks tjänsteenhet som kunden valt finns. På motsvarande sätt ska kunden i dessa situationer också kunna använda tjänster som tillhandahålls av en annan social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet än den producent av direktvalstjänster som kunden valt, om kunden vistas i en kommun där den producent av direktvalstjänster som kunden valt inte har någon tjänsteenhet. En tillfällig vistelse i en annan kommun kan bero t.ex. på arbete, studier, fritid, en nära anhörigs eller annan närstående persons boende eller någon annan motsvarande orsak. Med nära anhörig eller annan närstående person avses här samma personer som i patientlagen, dvs. personer som är släkt i rätt upp- eller nedstigande led, syskon, äkta make, maka eller sambo, part i ett registrerat parförhållande eller nära vän. För att bevisa att kunden tillfälligt vistas på en annan ort räcker det med kundens egen anmälan. I vissa fall kan en kund också ha behov att välja flera tillfälliga tjänsteproducenter, om kunden t.ex. arbetar eller studerar på flera olika orter. Affärsverkets tjänsteenhet och producenten av direktvalstjänster kan inte vägra ta emot tillfälliga kunder.  

I 2 mom. föreskrivs det om meddelanden som gäller tillfälliga tjänsteproducenter. En kund ska meddela landskapet vilken tillfällig tjänsteproducent och vilket av dess tjänsteenheter han eller hon har valt samt meddela hur länge det tillfälliga kundförhållandet förväntas vara. Meddelandet ska lämnas via de riksomfattande informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom. eller annars skriftligen. Kunden kan också meddela den tillfälliga producent av direktvalstjänster som kunden valt. Om kunden har meddelat om sitt tillfälliga val på något annat sätt än via informationshanteringstjänsterna, ska det landskap eller den producent av direktvalstjänster som tar emot meddelandet registrera uppgiften om valet i de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänsterna. Landskapet eller producenten av direktvalstjänster ska utan dröjsmål, dock senast två veckor från det att kundens meddelande har inkommit, registrera uppgiften om valet i informationshanteringstjänsterna. I ett ärende som gäller val av tillfällig tjänsteproducent fattas inte ett överklagbart förvaltningsbeslut, utan det är fråga om faktisk förvaltningsverksamhet. Det ansvar som den tillfälliga tjänsteproducenten har för tjänsteproduktionen vid den tjänsteenhet som kunden valt ska börja när kunden har meddelat om sitt val via informationshanteringstjänsterna eller när något annat meddelande om kundens val har registrerats i informationshanteringstjänsterna. En tillfällig tjänsteproducent ska som kunder ta emot alla kunder som gjort en anmälan. 

9 §.Brådskande social- och hälsovård. I 1 mom. föreskrivs det att bestämmelser om rätten till brådskande sjukvård oberoende av boningsorten finns i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen och bestämmelser om rätten att i brådskande fall få socialservice i 12 § i socialvårdslagen. De val av tjänsteproducenter som kunden gjort påverkar således inte hans eller hennes rätt till brådskande social- och hälsovård. Enligt 50 § i hälso- och sjukvårdslagen ska brådskande vård ges oberoende av patientens boningsort. Närmare bestämmelser om brådskande vård finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om grunderna för brådskande vård och villkoren för jour inom olika medicinska verksamhetsområden (583/2017). Enligt 12 § i socialvårdslagen har alla som vistas i en kommun rätt att i brådskande fall få socialservice som baserar sig på hans eller hennes individuella behov, så att hans eller hennes rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. Enligt 29 § i socialvårdslagen ska socialjour ordnas dygnet runt för att trygga brådskande och nödvändig hjälp. Jouren ska organiseras så att den kan kontaktas dygnet runt och brådskande socialservice organiseras enligt vad som föreskrivs i den lagen eller någon annan lag. 

I 2 mom. föreskrivs det att en kund har rätt att inom öppettiderna för tjänsteproducentens tjänsteenhet få brådskande i 18 § avsedd hälso- och sjukvård och mun- och tandvård också av någon annan producent av direktvalstjänster än den som kunden valt, om kundens brådskande vårdbehov förutsätter det. Enligt 17 § 3 mom. ska en producent av direktvalstjänster ge kunden möjlighet att anlita också sina andra tjänsteenheter än den social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet som kunden valt. Om kunden behöver en brådskande mottagningstid under sin vistelse på en annan ort där den producent av direktvalstjänster som kunden valt inte har någon tjänsteenhet, kan kunden när behovet av vård är brådskande anlita också en annan än den valda tjänsteproducentens tjänsteenhet. En producent av direktvalstjänster ska tillhandahålla brådskande vård inom sina öppettider. Landskapet kan i enlighet med 42 § ställa villkor för tjänsteproducenterna t.ex. i fråga om öppettiderna. 

10 §.Val av yrkesutbildad person. I paragrafen föreskrivs det om kundens rätt att välja yrkesutbildad person eller multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvård respektive socialvården. Paragrafen motsvarar till innehållet 49 § i den gällande hälso- och sjukvårdslagen. Enligt den bestämmelsen har patienten möjlighet att vid en enhet inom hälso- och sjukvården, inom gränserna för vad som ett ändamålsenligt ordnande av verksamheten vid enheten tillåter, välja en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som ska behandla honom eller henne. Den föreslagna bestämmelsen utvidgar rätten att välja yrkesutbildad person till att omfatta också en yrkesutbildad person inom socialvården. Detta kan exempelvis betyda att det i enlighet med 42 § i socialvårdslagen utses en egen kontaktperson för klienten.  

Enligt 1 mom. kan en kund välja en yrkesutbildad person eller multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer inom socialvården respektive hälso- och sjukvården. En multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer kan väljas, om tjänsteproducenten har ordnat sin verksamhet så att de tjänster som kunden valt ordas produceras av multiprofessionella grupper yrkesutbildade personer. En kund kan inom kundförhållandet välja en yrkesutbildad person eller multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer inom socialvården respektive hälso- och sjukvården, i den omfattning detta är möjligt med tanke på en ändamålsenlig verksamhet. Vid prövning av kundens rätt att välja en yrkesutbildad person ska uppmärksamhet också fästas vid kundens rätt till tjänster som är trygga och av god kvalitet. Vid bedömning av huruvida verksamheten ordnas på ett ändamålsenligt sätt och vid bedömning av kundens rätt till tjänster som är trygga och av god kvalitet ska även kundens språkliga rättigheter iakttas. Huvudregeln är emellertid den att kunden ska erbjudas möjlighet att välja en yrkesutbildad person eller multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer. Alltid är detta emellertid inte möjligt t.ex. om en och samma yrkesutbildade person har valts av så många kunder att det skulle leda till en alltför stor arbetsbörda för personen i fråga och till alltför långa väntetider till tjänsterna. Om tjänsteproducenten så önskar, kan den också organisera sin verksamhet t.ex. så att kunden alltid har möjlighet att välja en yrkesutbildad person inom socialvården respektive hälso- och sjukvården som tillhandahåller honom eller henne tjänster. I ett ärende som gäller val av yrkesutbildad person fattas inte ett överklagbart förvaltningsbeslut, utan det är fråga om faktisk förvaltningsverksamhet. 

Enligt 2 mom. ska vården och tjänsterna i återkommande kundförhållanden och under samma vårdperiod så långt möjligt ordnas så att de kan tillhandahållas av samma yrkesutbildade person. Syftet med bestämmelsen är att främja kontinuiteten i tjänsterna och vården. 

11 §.Val av tjänsteproducent för minderåriga. I paragrafen föreskrivs det om val av tjänsteproducent och dess tjänsteenhet för en minderårig kund. Det är i princip vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare som ska välja tjänsteproducent för en minderårig kunds del. Också i ett sådant fall ska barnet höras och dess åsikt beaktas med hänsyn till barnets utvecklingsnivå och ärendets karaktär enligt vad som föreskrivs i 10 § i klientlagen och 7 § i patientlagen. En minderårig som fyllt femton år ska dock själv få välja tjänsteproducent och dess tjänsteenhet. Enligt den juridiska litteraturen kan en minderårig själv fatta beslut om vården när han eller hon med beaktande av ärendets natur har uppnått tillräcklig mognad, fått tillräcklig information om olika vård- och behandlingsalternativ och om deras verkningar, med beaktande av ärendets natur noggrant har övervägt saken och gett uttryckt för sin vilja utan tvång eller påtryckning. När detta regleras ska det uppmärksammas att när det gäller val av tjänsteproducent är det fråga om en situation som förutsätter mera omfattande prövning än vad som krävs då man frågar om en minderårigs åsikt om en viss vårdåtgärd. På grund av detta ingår det i paragrafen en bestämmelse om att 15 år fyllda personer är tillräckligt mogna att på egen hand välja producent. Denna åldersgräns för val av tjänsteproducent påverkar inte de sekretessgrunder som kommer att tillämpas inom social- och hälsovården, med stöd av vilka även minderåriga under 15 år kan förbjuda att vissa uppgifter överlämnas till deras vårdnadshavare. De koder som behövs i samband med e-tjänster som kräver stark autentisering kan minderåriga i praktiken få vid 15 års ålder, och då har en minderårig som fyllt 15 år möjlighet att göra en anmälan om val av tjänsteproducent i de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska den lagliga företrädaren för en minderårig som fyllt femton år ha lika rätt som en minderårig att för den minderåriges räkning välja tjänsteproducent och dess tjänsteenhet. Detta gör det möjligt för den lagliga företrädaren att handla på den minderåriges vägnar i det fall att den minderårige inte kan eller vill välja själv. Detta motsvarar bestämmelsen i förvaltningslagens 14 § 3 mom., enligt vilken en minderårig som har fyllt femton år och hans eller hennes vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare har rätt att var för sig föra talan i ett ärende som gäller den minderåriges person eller personliga fördel eller rätt. Om åsikterna om valet av tjänsteproducent ändå går isär mellan en minderårig som fyllt femton år och den lagliga företrädaren, är det enligt det föreslagna 2 mom. den minderåriges åsikt som gäller. 

12 §.Val av tjänsteproducent i särskilda situationer. I paragrafen föreskrivs det om val av tjänsteproducent i situationer där kunden inte väljer eller inte förmår välja tjänsteproducent.  

I paragrafen föreskrivs det om val av tjänsteproducent i situationer som avses i 9 § i klientlagen och i 6 § i patientlagen där en kund som har uppnått myndighetsåldern på grund av en sjukdom, mental störning, utvecklingsstörning eller av någon annan orsak inte förmår besluta om sin vård eller delta och påverka planeringen av sina tjänster. I dessa situationer ska affärsverket, patientens lagliga företrädare, en nära anhörig eller någon annan närstående person utreda vilken tjänsteproducent och dess tjänsteenhet som bäst motsvarar patientens vilja. Tjänsteproducenten och dess tjänsteenhet ska då väljas enligt kundens intresse. När det är fråga om en sådan situation som avses i 9 § i klientlagen ska i fråga om klientens lagliga företrädares, anhörigas eller andra närståendes rätt att få sekretessbelagda uppgifter om klienten tillämpas vad som föreskrivs i 17 § 4 mom. i klientlagen. På motsvarande sätt ska i situationer som avses i 6 § i patientlagen i fråga om patientens lagliga företrädares, anhörigas eller andra närståendes rätt att få uppgifter tillämpas vad som föreskrivs i 9 § i patientlagen. 

Om en kund inte har någon laglig företrädare, anhörig eller någon annan närstående med vilken kundens vilja kan utredas eller om kundens vilja annars inte kan utredas och kunden inte väljer en tjänsteproducent, ska vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen iakttas 90 och 91 § när det gäller val av producent av direktvalstjänster och 97 § när det gäller val av affärsverk.  

13 §.Begränsningar av valfriheten. I paragrafen föreskrivs det om begränsningar när det gäller kundens rätt att välja tjänsteproducent.  

I paragrafen föreskrivs det att rätten att välja tjänsteproducent och tjänsteenhet inte gäller skolhälsovård och studerandehälsovård enligt 16 och 17 § i hälso- och sjukvårdslagen. Inom skol- och studerandehälsovården ska tjänsteproducenten väljas på basis av studieorten. När det är fråga om skol- och studerandehälsovård är det dock möjligt att inom gränserna för en ändamålsenlig verksamhet välja en yrkesutbildad person eller bevilja kunden en kundsedel t.ex. för mun- och tandvård exempelvis i skolans regi.  

Rätten att välja affärsverk och dess tjänsteenhet gäller inte heller barn- och familjeinriktat barnskydd enligt barnskyddslagen. Barn- och familjeinriktat barnskydd ska ordnas i sådana fall då barnet och familjen är klient hos barnskyddet. Till barn- och familjeinriktat barnskydd hör upprättandet av en klientplan, stödåtgärder inom öppenvården, brådskande placering av barn, omhändertagande samt ordnande av vård utom hemmet och eftervård. Vid barn- och familjeinriktat barnskydd ska även de bestämmelser i klientlagen beaktas enligt vilka klienten har rätt att av tillhandahållaren av social- och hälsovårdstjänster få social- och hälsovård av god kvalitet och gott bemötande utan diskriminering. Kunden ska bemötas så att hans eller hennes människovärde inte kränks och så att hans eller hennes övertygelse och integritet respekteras. När barnskydd tillhandahålls ska klientens önskemål, åsikter, intresse och individuella behov samt klientens modersmål och kulturella bakgrund beaktas, och även i övrigt ska klientens självbestämmanderätt respekteras. Klienten ska ges möjlighet att delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls honom eller henne. Detsamma gäller andra åtgärder som gäller den social- och hälsovård som han eller hon får. Klientens sak ska behandlas och avgöras med hänsyn i första hand till kundens intresse. 

14 §.Social- och hälsovårdstjänster på institutioner. Enligt paragrafen ska den som producerar vård eller service på en institution svara för att det produceras social- och hälsovårdstjänster för kunden under tiden för sådan vård eller service som omfattas av landskapets organiseringsansvar. Den som producerar service på en institution behöver inte producera alla tjänster själv, utan de kan skaffas någon annanstans och vid behov kan kunden flyttas över t.ex. till ett sjukhus. Om kunden får vård eller service på en institution i över en månads tid avbryts ansvaret för den som producerar direktvalstjänster för den tid som vården eller servicen på institutionen varar. När vård eller service på en institution upphör återvänder kunden till den producent av direktvalstjänster som han eller hon var kund hos före vården eller servicen på en institution. Om det likväl gått sex månader sedan föregående val, kan kunden också byta producent av direktvalstjänster.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska den som producerar vård eller service på en institution, om kunden får vård eller service på en institution i över en månads tid, underrätta Folkpensionsanstalten om när den inleds och upphör. Folkpensionsanstalten ska se till att andra som svarar för produktionen av tjänster för kunden blir informerade.  

Med vård på en institution avses enligt 67 § i hälso- och sjukvårdslagen vård, behandling och rehabilitering på vårdavdelning vid sjukhus, hälsocentral eller någon annan verksamhet inom hälso- och sjukvården eller under motsvarande förhållanden. Enligt 22 § i socialvårdslagen avses med service på en institution inom socialvården ordnande av vård och rehabiliterande verksamhet vid en verksamhetsenhet som ger fortlöpande vård inom socialvården. När service på en institution tillhandahålls ska det ordnas sådan rehabilitering, vård och omsorg som behövs med tanke på klientens individuella behov. Eftersom kunden för den tid som vård eller service på en institution varar får alla de social- och hälsovårdstjänster inklusive vård av mun och tänder som han eller hon behöver av den som tillhandahåller vården eller servicen, är det ändamålsenligt att det ansvar producenten av direktvalstjänster har för produktionen av tjänster avbryts för den tid som vården eller servicen varar. Landskapet ska således enligt förslaget inte heller betala ersättning till producenten av direktvalstjänster för de direktvalstjänster som tillhandahålls kunden. 

3 kap. Direktvalstjänster

15 §.Producenter av direktvalstjänster I paragrafen föreslås bestämmelser om producenter av direktvalstjänster. Direktvalstjänster produceras för det första av landskapets affärsverk, som för tjänsteproduktionen har social- och hälsocentraler samt mun- och tandvårdsenheter. Närmare bestämmelser om dessa föreslås i 16 §. Verksamheten vid landskapets affärsverks social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter är myndighetsverksamhet, och i fråga om dem gäller inte förfarandet med anmälan och godkännande enligt 45 och 46 §. Producenter av direktvalstjänster kan också vara sådana privata producenter av direktvalstjänster som landskapet i enlighet med 46 § har godkänt som producenter av direktvalstjänster. Om landskapet har ett bolag som producerar direktvalstjänster, jämställs det med privata tjänsteproducenter för vilka nämnda förfarande med anmälan och godkännande gäller. 

16 §.Affärsverkets social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter. Enligt 1 mom. ska landskapet för direktvalstjänster ha en social- och hälsocentral och en mun- och tandvårdsenhet. Det kan också finnas flera social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter. Med landskapens organiseringsansvar och egna tjänsteproduktion säkerställs ett jämlikt förverkligande av de sociala grundrättigheterna enligt 19 och 6 § i grundlagen. Med affärsverkets egen tjänsteproduktion säkerställer man produktionen av direktvalstjänster också i sådana situationer där kunden inte kan välja andra producenter av direktvalstjänster.  

Enligt 2 mom. kan landskapets social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter utgöra en del av ett affärsverk som avses i 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt landskapets beslut kan landskapet även ha flera separata affärsverk för social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter. Således kan landskapet tillhandahålla tjänsterna på det sätt som är mest ändamålsenligt med tanke på verksamheten. Därtill kan landskapet inrätta separata bolag och andra sammanslutningar som producerar direktvalstjänster. På bolag och sammanslutningar som landskapet äger tillämpas samma bestämmelser som på privata producenter av direktvalstjänster. Affärsverkets social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter kan också skaffa tjänster av andra tjänsteproducenter i enlighet med 54 §. 

Om social- och hälsocentralerna och mun- och tandvårdsenheterna fungerar som en del av ett i 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård avsett affärsverk, ska bokföringen över deras verksamhet åtskiljas från affärsverkets övriga verksamhet på det sätt som föreskrivs i 57 §. Syftet med åtskiljandet av bokföringen är att säkerställa att verksamheten är transparent och att jämlikheten mellan producenterna förverkligas. 

Enligt 3 mom. kan social- och hälsocentralens och mun- och tandvårdsenheternas funktioner efter behov förläggas till separata tjänsteenheter eller ordnas med hjälp av mobila tjänster. Affärsverket kan organisera verksamheten på det sätt som det önskar. I praktiken kan direktvalstjänster tillhandahållas t.ex. som mobila tjänster, i separata tjänsteenheter eller i samma tjänsteenhet där man tillhandahåller andra tjänster än direktvalstjänster som hör till affärsverkets produktionsansvar. Affärsverket kan använda samma personal både för produktion av direktvalstjänster och för produktion av andra tjänster. 

17 §.Val av social- och hälsocentral samt av mun- och tandvårdsenhet. I paragrafen föreskrivs det om kundens rätt att välja producent av direktvalstjänster och den social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet som kunden använder. Enligt 1 mom. har kunden rätt att välja social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet utan anvisning från landskapet eller utan affärsverkets bedömning av servicebehovet. En kund väljer separat vilken producent av direktvalstjänster inom social- och hälsovård och vilken social- och hälsocentral samt vilken producent av direktvalstjänster inom mun- och tandvård och vilken mun- och tandvårdsenhet som han eller hon vill använda. Kunden får också välja en social- och hälsocentral och en mun- och tandvårdsenhet som upprätthålls av samma tjänsteproducent. Valet kan dock gälla endast en producent av social- och hälsovårdstjänster och dess social- och hälsocentral och en producent av mun- och tandvårdstjänster och dess mun- och tandvårdsenhet i sänder. Undantagna är emellertid situationer där kunden tillfälligt behöver tjänster utanför den kommun där social- och hälsocentralen eller mun- och tandvårdsenheten är belägen. I 8 § föreskrivs om rätten att i sådana fall välja en tillfällig tjänsteproducent. 

Social- och hälsocentralen och mun- och tandvårdsenheten är tjänstenheter för producenten av direktvalstjänster, och de kan också bildas av flera verksamhetsställen. Tjänsteproducenten kan i samma tjänsteenhet producera både social- och hälsovårdstjänster och mun- och tandvårdstjänster. En producent av direktvalstjänster kan producera enskilda tjänster på olika verksamhetsställen, vilket innebär att kunden inte nödvändigtvis får alla tjänster i kategorin direktvalstjänster på samma verksamhetsställe. Om alla direktvalstjänster inte ges vid samma verksamhetsställe ska tjänsteenhetens olika verksamhetsställen dock bilda en sådan funktionell helhet att verksamhetsställena ligger på skäligt avstånd från varandra och på det sättet kan nås av kunden.  

I 2 mom. föreskrivs om sådana kundgrupper som inte gör ett separat val av mun- och tandvårdsenhet och som inte använder en mun- och tandvårdsenhets tjänster. Enligt 2 mom. använder barn och ungdomar under 18 år, som får mun- och tandvårdstjänster från ett affärsverk som en del av skolhälsovården enligt 16 § i hälso- och sjukvårdslagen eller studerandehälsovården enligt 17 § i den lagen, inte en mun- och tandvårdsenhets tjänster. Barn som får rådgivningsbyråtjänster enligt 15 § i hälso- och sjukvårdslagen och som får mun- och tandvårdstjänster från affärsverket anlitar inte mun- och tandvårdsenhetens tjänster. Inom skol- och studerandehälsovården väljs tjänsteproducenten på basis av studieorten. I enlighet med hälso- och sjukvårdslagen ingår mun- och tandvård för elever till skolhälsovårdstjänsterna och de innehåller periodiska undersökningar, mun- och tandåtgärder inklusive ortodontisk behandling. Mun- och tandvårdstjänsterna inom skolhälsovården är mer omfattande än de valfria bastjänster som tillhandahålls vid mun- och tandvårdsenheterna. Uppföljningsundersökningar har visat att de bästa och mest jämlikt fördelade resultaten inom mun- och tandvården för barn uppnås genom tjänster som omfattar hela åldersklassen. På detta sätt minskar även antalet personer som inte uppsöker vård och det är möjligt att ordna effektiviserad förebyggande vård för dem som är i störst behov av den. Verksamhetsmodellen gör det även möjligt att ordna verksamheten på ett kostnadseffektivt sätt genom förebyggande åtgärder i grupp. Affärsverket sörjer för att tjänsternas innehåll motsvarar behovet och samordnar ordnandet och produktionen så att samarbetet mellan aktörerna inom social- och hälsovården fungerar. Affärsverket kan även skaffa tjänster som köpta tjänster vid en mun- och tandvårdsenhet. 

Alla studerande personer under 18 år omfattas inom mun- och tandvården av studerandehälsovården. När läropliktsåldern är slut vid 15 års ålder övergår en liten grupp 16- och 17-åriga unga som inte studerar till de valfria tjänsterna inom mun- och tandvården, varvid de väljer en mun- och tandvårdsenhet. Antalet sådana unga är uppskattningsvis ca 12 000 på årsnivå. De får mun- och tandvårdstjänster enligt sitt val av mun- och tandvårdsenheter som upprätthålls av landskapets affärsverk eller av privata tjänsteproducenter. 

Också barn i rådgivningsålder får alla mun- och tandvårdstjänster vid affärsverket, som också producerar rådgivningstjänster. Uppföljning av munhälsan hos barn som omfattas av rådgivningsbyråtjänster enligt 15 § i hälso- och sjukvårdslagen görs minst vartannat år. Till affärsverkets produktionsansvar hör även övriga mun- och tandvårdstjänster för barn i rådgivningsålder, dvs. behandling av munsjukdomar, effektiviserad förebyggande vård, nödvändiga specialistundersökningar av munnen samt bedömning och handledning av vårdbehovet inom den specialiserade sjukvården. Affärsverket ska även se till att övriga yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och socialvården samarbetar i nödvändig utsträckning.  

Enligt 3 mom. ska en producent av direktvalstjänster ge kunden möjlighet att anlita också dess andra tjänsteenheter än den social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet som kunden valt. Kunden kan då använda tjänster flexibelt t.ex. inom hela Fastlandsfinland i tjänsteenheterna för den tjänsteproducent som han eller hon valt, om producenten har flera tjänsteenheter. Om kunden har valt en social- och hälsocentral eller en mun- och tandvårdsenhet som hör till affärsverket, kan kunden inom det berörda landskapets område använda också andra social- och hälsocentraler eller mun- och tandvårdsenheter som hör till affärsverket. Om en producent av direktvalstjänster på det sätt som avses i 54 § skaffar tjänster från en annan tjänsteproducent, kan kunden på det sätt som producenten av direktvalstjänster anvisat använda också tjänster som dessa tjänsteproducenter, som fungerar som underleverantörer, producerar.  

En producent av direktvalstjänster kan med andra inom landskapet verksamma tjänsteproducenter ingå t.ex. samarbetsavtal som innebär att kunderna smidigt kan anlita samarbetsparternas tjänsteenheter. Också landskapens affärsverk som producerar direktvalstjänster kan ingå sådana samarbetsavtal med andra tjänsteproducenter. Samarbetsavtal om produktion av direktvalstjänster kan ingås med stöd av 54 §, där det föreskrivs att producenter av direktvalstjänster kan sörja för tjänsteproduktionen genom att skaffa tjänsterna från andra tjänsteproducenter.  

Producenten av direktvalstjänster ansvarar för produktionen av alla direktvalstjänster inom social- och hälsovården eller mun- och tandvården. Tjänsteproducenten kan producera tjänsterna själv eller skaffa dem från andra tjänsteproducenter i enlighet med 54 §.  

18 §.Direktvalstjänster. I paragrafen föreskrivs det om direktvalstjänster som innebär att en kund får välja tjänsteproducent utan landskapets anvisning eller en separat bedömning av servicebehovet. Direktvalstjänsterna omfattar icke-brådskande tjänster och inom ramen för social- och hälsocentralens eller mun- och tandvårdsenhetens öppettider brådskande tjänster, dvs. brådskande mottagning. Enligt ikraftträdandebestämmelserna inleder social- och hälsocentralerna sin verksamhet den 1 januari 2021 i alla landskap. På motsvarande sätt inleder mun- och tandvårdsenheterna sin verksamhet den 1 januari 2022 i alla landskap.  

I bestämmelsen ingår en förteckning över de tjänster som omfattas av valfriheten. Därtill innehåller bestämmelsen de grunder enligt vilka landskapet till direktvalstjänsterna ska fastställa ytterligare enskilda tjänster på högspecialiserad nivå som anknyter till direktvalstjänsterna. Syftet med dessa extra tjänster är att stärka tjänsterna på basnivå och överföra sådana konsultationer som för närvarande sköts inom den specialiserade sjukvården och annan mottagningsverksamhet än sådan som kräver sjukhusmiljö till social- och hälsocentralerna och mun- och tandvårdsenheterna. Detta anses även ha en stävjande effekt på kostnadsökningen, då det blir möjligt att ge vård eller service enligt kundens behov så snabbt som möjligt och i rätt tid nära kunden. Med en konsultation avses ett rådslag som yrkesutbildade personer för om kundens ärende via något kommunikationsmedel, antingen så att kunden är frånvarande eller närvarande.  

Tjänsteproducenten har produktionsansvaret för direktvalstjänsterna. Direktvalstjänsterna ska täcka en rätt betydande del av de uppgifter som för närvarande sköts av primärvården samt uppgifter som anknyter till handledningen och rådgivningen inom socialvården. När det gäller hälso- och sjukvården ska till direktvalstjänsterna också höra bedömning av kundens servicebehov och upprättandet av en kundplan. Det är därför motiverat att anse att den helhet som utgörs av direktvalstjänsterna i stor utsträckning är en offentlig förvaltningsuppgift. När en enskild tjänsteproducent producerar direktvalstjänster ges genom bestämmelsen till denna del en offentlig förvaltningsuppgift som hör till landskapets organiseringsansvar till att skötas av någon annan än en myndighet. En producent av direktvalstjänster ska i enlighet med 33 § bedöma kundens servicebehov i fråga om de i paragrafen avsedda tjänsterna och för kunden tillhandahålla de tjänster för vilka producenten är ansvarig. Om en producent av direktvalstjänster bedömer att en kund behöver tjänster som omfattas av affärsverkets produktionsansvar, ska kunden hänvisas till affärsverkets tjänster, såsom till socialservice, rådgivning eller hemsjukvård, rehabilitering eller tjänster inom den specialiserade sjukvården. Tillgång till affärsverkets tjänster inom den specialiserade sjukvården kräver en läkar- eller tandläkarremiss med stöd av vilken den mottagande parten, alltså affärsverket, bedömer vårdbehovet och fattar beslut om kundens vård. 

I de lagstadgade social- och hälsovårdsuppgifter som landskapet har organiseringsansvaret för ingår många olika slags offentliga förvaltningsuppgifter, såsom administrativt beslutsfattande och sådan verksamhet som ansluter sig till skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift men som inte syftar till att uppnå direkta rättsverkningar. Med detta avses s.k. faktisk förvaltningsverksamhet, t.ex. skötsel av olika vårduppgifter. Det är inte i praktiken möjligt att på ett helt uttömmande sätt i detalj specificera de tjänster som omfattas av social- och hälsocentralernas och mun- och tandvårdsenheternas produktionsansvar när det gäller vilka tjänster eller uppgifter som ska anses vara en offentlig förvaltningsuppgift eller annan tillhörande serviceverksamhet. Eftersom social- och hälsocentralernas och mun- och tandvårdsenheternas verksamhet i sin helhet ska omfattas av allmänna förvaltningslagar och bestämmelserna om tjänsteansvar och deras verksamhet ska övervakas, gäller kraven på god förvaltning hela uppgiften och därför har det inte ansetts vara nödvändigt att i detalj specificera vilka uppgifter som är offentliga förvaltningsuppgifter eller annan tillhörande serviceverksamhet. Det föreskrivs genom en uttrycklig bestämmelse i 33 § att de uppgifter som ansluter sig till bedömning av servicebehovet och upprättande av en kundplan ska skötas av producenter av direktvalstjänster. 

I 1 mom. föreskrivs det om direktvalstjänster som tillhandahålls vid social- och hälsocentraler. En social- och hälsocentral är en funktionell helhet vars olika tjänster inte kan skiljas från varandra i det praktiska kundarbetet, även om tjänsterna specificeras som separata tjänster i 1 mom. När en kund kontaktar en social- och hälsocentral görs det en bedömning av hans eller hennes servicebehov. Utifrån bedömningen kan kunden ges handledning och rådgivning, t.ex. för egenvård (1 mom. 2 punkten) eller anvisas till undersökning och vård (1 mom. 3 punkten). Som en del av dessa undersökningar och denna vård kan kunden ges remisser till laboratorium och bilddiagnostik (1 mom. 6 punkten) eller få en utredning av sitt rehabiliteringsbehov och en rehabiliteringsplan (1 mom. 4 punkten). Som en del av dessa funktioner ger olika yrkesutbildade personer kunden hälsorådgivning och gör vid behov hälsoundersökningar (1 mom. 1 punkten). En överföring av den helhet av tjänster som avses i 1 mom. till produktionsansvaret för producenter av direktvalstjänster och därigenom en ökning av dessa tjänsteproducenter bör anses vara ändamålsenligt, eftersom det inom primärvården finns tillgänglighetsproblem på olika håll i Finland, vilket syns som långa väntetider i fråga om tillgången till tjänster. I regel har man varit nöjd med tjänsterna när man väl omfattats av dem. En dålig eller varierande tillgång till tjänster försvårar skötseln av kundens ärende, om t.ex. ett behov av fortsatt utredning konstateras på en brådskande mottagning och denna utredning inte kan göras till följd av en lång väntan eller brist på tid. Om den tid som behövs inte kan ges direkt och inom den tid som krävs med tanke på patientens symtom, får patienten på många håll rådet att själv kontakta tidsbokningen senare. Då kan det särskilt för en person med sämre funktionsförmåga i praktiken vara omöjligt att sköta sitt ärende, vilket leder till att personen igen hamnar på en brådskande mottagning till följd av samma ouppklarade ärende. En oändamålsenlig användning av tjänster till följd av problem med tillgången till tjänster leder till dålig vårdkvalitet. Kärnan inom direktvalstjänsterna inom social- och hälsovården utgörs av tjänster inom allmänmedicin enligt 1 mom. 3 punkten. Dessa tillhandahålls av en multiprofessionell grupp och en allmänläkare i anslutning till den som sköter sina kunder på ett övergripande sätt. De tjänster som nämns i 1, 2 och 4—6 punkten i momentet utgör en väsentlig del av denna helhet och ändamålsenligheten i att överföra dem till producenter av direktvalstjänster uppkommer via denna helhet. När kretsen av producenter som ska producera tjänster som ingår i den nuvarande primärvården utvidgas så att tjänster ska produceras inte bara av affärsverkets social- och hälsocentraler utan också av privata tjänsteproducenter, förbättras tillgången till tjänster. När tillgången till tjänster förbättras kan man bättre svara mot kundernas servicebehov i rätt tid, vilket betyder att man kan förhindra att sjukdomen eventuellt förvärras och att kunden behöver specialiserad sjukvård. På dessa grunder är det behövligt att överföra de i 1 mom. avsedda uppgifterna till privata tjänsteproducenter för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna. Att endast överföra vissa uppgifter till att skötas av privata tjänsteproducenter kan inte leda till motsvarande övergripande hälsofördelar som har kunnat nås med det nuvarande systemet med hälsovårdscentraler. Hälsovårdscentralerna sörjer för förebyggande verksamhet i anslutning till befolkningens hälsa och sköter kundens hälsa på ett övergripande sätt i samarbete med socialvårdsmyndigheter och andra behövliga aktörer. Därför är det motiverat att social- och hälsocentralernas tjänster bildar en funktionell helhet med hjälp av vilken man på ett ändamålsenligt sätt kan sköta kundens basservice inom hälso- och sjukvården, så att kunden får inte bara undersökning och vård utan också förebyggande tjänster, rådgivning och handledning, tjänster som tillhandahålls inte bara av den vårdande läkaren utan också av sådana andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som behövs för vården, de laboratorietjänster och den bilddiagnostik som behövs för att undersöka kunden, och att produktionsansvaret för dessa tjänster bärs av en och samma social- och hälsocentral. 

Enligt 1 mom. 1 punkten hör till direktvalstjänsterna hälsorådgivning och hälsoundersökningar enligt 13 § i hälso- och sjukvårdslagen, vilka är en del av social- och hälsocentralernas allmänna verksamhet vid sidan om mottagningarna. I dessa tjänster ingår även hälsorådgivning och hälsoundersökningar i anslutning till bekämpningen och förebyggandet av smittsamma sjukdomar, om vilka föreskrivs närmare i 9 och 14 § i lagen om smittsamma sjukdomar. I dessa tjänster ingår förebyggande verksamhet som främjar hälsa och välfärd, och som en del av den verksamheten bl.a. lagstadgade tjänster i förebyggande syfte och tjänster i förebyggande syfte som landskapet särskilt definierat (t.ex. olika vaccinationer såsom influensavaccinationer). Med hälsorådgivning avses rådgivning som stöder främjande av hälsa och välfärd och förebyggande av sjukdomar hos invånarna i området, och som ska ingå i alla hälso- och sjukvårdstjänster, även i mun- och tandvårdstjänster. Inom ramen för hälsorådgivningen stöder yrkesutbildade personer enskilda individers, familjers och befolkningens välfärd med hjälp av en planenlig hälsoinriktad växelverkan och kommunikation. Hälsorådgivningen ska i tillämpliga delar ingå i alla besök inom hälso- och sjukvården, också exempelvis i besök på fysioterapeutmottagningar. Hälsorådgivningen inbegriper även rådgivning i anslutning till mentalvårdsarbete och alkohol- och drogarbete och denna rådgivning kan ges t.ex. av hälsovårdare och sjukskötare som specialiserat sig på klienter med depression och missbruksproblem. Som helhet betraktat kan hälsorådgivningen anses vara en offentlig förvaltningsuppgift. Denna uppgift är på det sätt som beskrivs ovan en del av den helhet som utgörs av social- och hälsocentralens tjänster inom området allmänmedicin. Att överföra denna uppgift till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. Hälsorådgivning i samband med direktvalstjänster ökar tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet, eftersom det ökade tjänsteutbudet leder till att kötiderna förkortas och kunden kan välja den tjänsteproducent och dess tjänsteenhet som passar kunden bäst. När rådgivning i anslutning till mentalvårdsarbete och alkohol- och drogarbete ges vid den bekanta tjänsteenheten för direktvalstjänster sänks tröskeln att ta del av dessa rådgivningstjänster för dem som anser det utmanande att sköta ärenden med olika aktörer. 

Med hälsoundersökning avses sådan undersökning av det fysiska och psykiska hälsotillståndet och arbets- och funktionsförmågan som utförs genom kliniska undersökningar eller andra ändamålsenliga och tillförlitliga metoder och sådan utredning av hälsotillståndet som utförs i hälsofrämjande syfte (t.ex. kan man för en arbetsuppgift ta lungröntgen eller göra ett salmonellatest). Hälsoundersökningar kan ordnas enligt åldersgrupp och riktas till vissa målgrupper i samband med annan service. Utan intensifierad rådgivning och uppföljning är det sannolikt att hälsotillståndet försämras och sjukdomsriskerna ökar för dessa grupper, vilket innebär en betydande belastning för individen, befolkningen och systemet. Hälsoundersökningar kan i tillämpliga delar även göras elektroniskt. En del av undersökningarna ingår t.ex. i besök som görs av andra orsaker och ibland ordnas hälsoundersökningen separat. Som en del av social- och hälsocentralens tjänster inom området allmänmedicin utgör hälsoundersökningarna en del av den helhet av offentliga förvaltningsuppgifter som genom regleringen nu överförs till att skötas av producenter av direktvalstjänster. Att överföra denna uppgift till att skötas inte bara av affärsverk utan också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. Hälsoundersökningar i samband med direktvalstjänster ökar tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet tack vare det ökade tjänsteutbudet, och kunden kan välja den tjänsteproducent och dess tjänsteenhet som passar kunden bäst. 

Enligt 1 mom. 2 punkten ges vid social- och hälsocentralerna rådgivning och handledning inom hälso- och sjukvård inklusive rådgivning t.ex. om bekämpning av smittsamma sjukdomar och förebyggande hälsovård inför resor. Rådgivningen och handledningen ska omfatta besök hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården med anledning av sedvanliga hälsoproblem samt, vid behov, hänvisning till gemensamma jourtjänster. Handledning och rådgivning inom hälsovården är på det sätt som beskrivs ovan en del av den helhet av social- och hälsocentralens tjänster inom området allmänmedicin, som betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift. Att överföra denna uppgift till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster.  

Enligt 1 mom. 3 punkten ingår i direktvalstjänsterna undersökning, konstaterande och behandling av kundens symtom, funktionsförmåga och sjukdomar som inom området allmänmedicin utförs av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården vid öppen mottagning, hembesök eller distanskontakt, inklusive den i 9 § i lagen om smittsamma sjukdomar avsedda skyldigheten att utreda arten och utbredningen av en misstänkt eller konstaterad smittsam sjukdom samt vidta behövliga åtgärder för att förhindra att sjukdomen sprids. Med fjärrkontakt avses kontakt som sker via telefon, smarttelefon, video, nätanslutning, e-post eller annan motsvarande kontakt. Med sjukdomar inom allmänmedicin avses frekventa, ofta långvariga sjukdomar som påverkar funktions- eller arbetsförmågan och förutsätter längre icke-medicinsk eller medicinsk vård, egenvård och uppföljning av en yrkesutbildad person eller ledd träning och som på ett effektivt och säkert sätt kan genomföras inom hälso- och sjukvård på basnivå. Dessa genomförs ofta av specialistläkare inom allmänmedicin och av allmänläkare som inte har specialiserat sig, som har en bred uppfattning om och erfarenhet av primärvården. Sådana sjukdomar som dessa sköter är t.ex. sjukdomar i stöd- och rörelseorganen, hjärt- och kärlsjukdomar och deras bakgrundsfaktorer såsom exempelvis högt blodtryck, diabetes, allergier och sjukdomar i andningsorganen, olika funktionella störningar samt av psykiska och missbrukarproblem många depressions- och ångestsyndrom, sömnlöshet, rusmedelsmissbruk och lindriga beroendesymtom.  

Sådana tjänster som avses i 1 mom. 1—3 punkten och som hänför sig till psykisk ohälsa och missbruksproblem kan ges inte bara av allmänläkare utan också av sådana andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som arbetar vid en social- och hälsocentral, såsom skötare för klienter med depression och missbruksproblem, utifrån sin yrkeskunskap. Landskapet kan också fatta beslut om att inkludera konsultationer och mottagningstjänster inom specialiteten psykiatri i de tjänster som produceras vid social- och hälsocentralerna på det sätt som avses i 2 mom. Utvärderingen av psykoterapeutiska och psykosociala metoder och upprätthållandet av kompetensen i fråga om dem har i enlighet med gällande lagstiftning (Statsrådets förordning om arbetsfördelning och centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården, 582/2017) centraliserats till universitetssjukhusens sjukvårdsdistrikt som en del av planeringen och samordningen av den regionala helheten. I framtiden kommer sjukvårdsdistriktens uppgifter att överföras till landskapen till följd av landskaps- och social- och hälsovårdsreformen. Om de yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som tillämpar dessa metoder, såsom skötare för klienter med depression och missbruksproblem, ingick i social- och hälsocentralens egen personal, skulle de tillhandahålla vården i överensstämmelse med de verksamhetsmodeller som avtalats i landskapet. Enligt 4 § i mentalvårdslagen förutsätter tillhandahållandet av mentalvårdstjänster vid social- och hälsocentraler dessutom ett fungerande arbetshandledningssystem. Varje landskap kan också enligt 37 § tillhandahålla psykoterapeutiska och psykosociala tjänster som affärsverkets egen verksamhet. 

Till social- och hälsocentralernas tjänstehelhet hör också undersökning och vård av akuta symtom, besvär och lindriga skador vid brådskande mottagning. Därtill sköter allmänläkare mer sällsynta sjukdomar där vården genomförs vid social- och hälsocentralen t.ex. efter vård på sjukhus. Affärsverkets hälso- och sjukvård kan stödja denna verksamhet på olika sätt genom konsultationer och med hjälp av telemedicinska metoder. Syftet är att utvidga undersökningen och vården av symtom, besvär och sjukdomar som görs med hjälp av dessa konsultationer eller telemedicinska metoder inom hälso- och sjukvården på basnivå jämfört med nuläget och att kontinuerligt utveckla kompetensen och beredskapen vid enheterna på basnivå att undersöka och vårda de symtom och sjukdomar som här avses. Detta förbättrar tillgången till uppföljning och fortsatt vård i fråga om mer sällsynta sjukdomar. 

Utöver läkare kan också andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården undersöka patienter och konstatera sjukdomssymtom utifrån sin yrkeskunskap och arbetsfördelningen inom kategorin yrkesutbildade personer. Sjukskötare och hälsovårdare kan ge symtomatisk vård och hälsorådgivning utifrån en egen bedömning av vårdbehovet. Konstaterandet av sjukdomssymtom och den symtomatiska behandlingen kan ske även i samband med fysioterapeutisk undersökning, rådgivning och handledning i samband med medicinsk rehabilitering.  

Undersökning, konstaterande och behandling av kundens symptom, funktionsförmåga och sjukdomar är verksamhet med en stark anknytning till grundlagens 19 § 3 mom. Uppgiften omfattar bedömning av servicebehovet och upprättandet av en kundplan. En bedömning av servicebehovet är också förknippad med lösningar som gäller kundens vård, såsom beslut om vårdåtgärder eller tidsbokningens brådskande natur, utfärdandet av remisser till laboratorieundersökningar eller bilddiagnostik eller till specialiserad sjukvård. Uppgiftshelheten utgör faktiskt i hög grad en offentlig förvaltningsuppgift. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. 

När det gäller medicinsk rehabilitering ska social- och hälsocentralen i enlighet med 1 mom. 4 punkten tillhandahålla allmänmedicinsk rehabiliteringsrådgivning och rehabiliteringshandledning som avses i 29 § 2 mom. 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen samt utredning av patientens funktions- och arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov som avses i 2 punkten. Dessa utgör en del av social- och hälsocentralens helhet och hör till allmänläkarens grundläggande arbete. I syfte att tillhandahålla dessa tjänster kan social- och hälsocentralen ha direktmottagningar till fysioterapeut. Tillgången till vanliga hjälpmedel vid den egna social- och hälsocentralen underlättar kundens vardag. För detta ändamål levererar affärsverkets hjälpmedelsverksamhet t.ex. kryckor som behövs vid skötseln av färska skador för att lämnas ut från social- och hälsocentralen. Enligt landskapets helhetssituation kan det t.ex. på ställen som ligger längre bort också finnas mer hjälpmedel som kan lämnas ut enligt enhetliga principer. Social- och hälsocentralen ser till att hjälpmedlen lämnas ut i enlighet med de anvisningar som affärsverket gett och sörjer för den andel av upprätthållandet av hjälpmedelsregistret som landskapet beslutat. Rådgivning och handledning som gäller rehabilitering samt utredning av patientens funktions- och arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov samt ett eventuellt upprättande av en kundplan utgör en del av den helhet av offentliga förvaltningsuppgifter som genom lag överförs även till privata tjänsteproducenter. Dessa uppgifter är på det sätt som beskrivs ovan en del av den helhet som utgörs av social- och hälsocentralens tjänster inom området allmänmedicin. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster.  

Enligt 5 punkten hör det till social- och hälsocentralernas uppgifter att i samband med de tjänster som centralerna ansvarar för producera laboratorietjänster och bilddiagnostik som är förenliga med god praxis och kvalitetssystem. Det är ändamålsenligt att kunden får de laboratorietjänster och den bilddiagnostik som undersökningen och vården av honom eller henne kräver som en del av social- och hälsocentralens normala verksamhet. Undersökningarna kan vara viktiga också för att hindra spridningen av smittsamma sjukdomar. Tillhandahållandet av laboratorietjänster och bilddiagnostik i samband med mottagningsverksamheten i fråga om direktvalstjänster ökar tillgången till dessa tjänster när tjänsteutbudet ökar. Laboratorietjänster och bilddiagnostik har i enlighet med vad som beskrivs ovan ett nära samband med den helhet som utgörs av social- och hälsocentralens tjänster inom området allmänmedicin. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster.  

Enligt 1 mom. 6 punkten omfattar social- och hälsocentralens tjänster också utfärdande av intyg enligt 22 § i hälso- och sjukvårdslagen, när intygen har samband med de social- och hälsocentralens tjänster som avses i 1—5 punkten. Ett intyg eller utlåtande om en kunds hälsotillstånd ska ges då behovet av intyget eller utlåtandet är baserat på lag eller då det är nödvändigt med tanke på invånarens eller patientens vård, försörjning eller studier eller av någon annan jämförbar orsak. Genom bestämmelsen säkerställs det att kunden får de lagstadgade intyg som han eller hon behöver från social- och hälsocentralen. Utfärdandet av intyg kan inbegripa en bedömning av kundens hälsotillstånd eller vårdbehov. Denna uppgift är på det sätt som beskrivs ovan en del av den helhet som utgörs av social- och hälsocentralens tjänster inom området allmänmedicin och således också en del av den helhet av offentliga förvaltningsuppgifter som överförs på privata tjänsteproducenter. Att överföra denna uppgift till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster.  

I 1 mom. 7 punkten föreskrivs det om rådgivning och handledning som tillhandahålls vid social- och hälsocentralerna. En legitimerad yrkesutbildad person inom socialvården ska vid social- och hälsocentralen tillhandahålla kunderna allmän rådgivning och handledning enligt 6 § i socialvårdslagen. Rådgivningen innebär att en socialvårdsklient får hjälp och stöd i ett visst ärende, medan handledningen i princip är mera omfattande än rådgivningen och inkluderar både handledning för att klienten ska få de rätta stödformerna och tjänsterna och handledning för samordning av klienttjänsterna. Handledningen och rådgivningen inom socialvården utgör en del av den helhet av offentliga förvaltningsuppgifter som genom reformen delvis överförs till privata tjänsteproducenter. Det är ändamålsenligt att denna uppgift överförs till att skötas även av privata tjänsteproducenter som en del av social- och hälsocentralernas tjänstehelhet, eftersom rådgivning har en allt viktigare ställning inom social- och hälsovården. Att informera om klientens rättigheter och förmåner samt att tillhandahålla rådgivning om användningen av tjänsterna är en viktig del av det sociala arbetet. Även det ökande antalet valmöjligheter i människornas liv ökar behovet av rådgivning. Med rådgivningen kan man stödja välfärdsfrämjande val och verksamhetssätt och den ska vid behov ordnas i samarbete med hälso- och sjukvården. Uppgiften för en sådan yrkesutbildad person inom socialvården som fysiskt är placerad vid social- och hälsocentralen är dessutom att underrätta och informera den övriga personalen om saker som anknyter till socialvården och om verksamhetssätt och på det sättet för sin del att stärka och öka den funktionella integrationen mellan socialvården och hälsovården. Enligt lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården räknas socialarbetare, socionomer, geronomer och rehabiliteringsledare till legitimerade yrkesutbildade personer inom socialvården. Rätten att vara verksam i uppgifter som socialarbetare gäller också dem som social- och hälsovårdsministeriet före den 1 mars 2000 har beviljat dispens att vara verksamma som socialarbetare. 

Eftersom i 6 § i socialvårdslagen avsedd rådgivning och handledning inte betraktas som egentlig socialservice, ska den i 1 mom. 7 punkten avsedda rådgivningen och handledningen ges kunderna utan att det behövs ett förvaltningsbeslut om saken. Personen definieras inte heller som en klient inom socialvården. En klientrelation inom socialvården inleds först då en person lämnat in en ansökan eller när handläggningen av ett ärende som inletts på ett annat sätt påbörjas eller när han eller hon har börjat anlita en viss socialtjänst. Ett affärsverk svarar alltid för bedömningen av servicebehovet, upprättandet av kundplanen och uppföljningen av den samt för beslutsfattandet, vid behov i nära samarbete med andra aktörer. Affärsverket svarar för samordningen av de tjänster och den vård som ges till en person som får socialvårdstjänster.  

Vid social- och hälsocentralerna ger yrkesutbildade personer inom socialvården rådgivning och handledning om socialvårdens tjänster, verksamhetssätt och socialskyddet samt hänvisar klienterna till ändamålsenliga tjänster. Därtill har de en betydande informativ roll i fråga om gemensam information om ärenden som gäller socialvården både till social- och hälsocentralens kunder och till dess personal. En ovannämnd yrkesutbildad person ska enligt 39 § 2 mom. höra till social- och hälsocentralens egen anställda personal. Med detta kan man trygga kontinuiteten och bildandet av bestående samarbetsstrukturer mellan social- och hälsocentralen och landskapets affärsverk. 

För att säkerställa kundernas tillgång till alla tjänster från en och samma lucka ska landskapets affärsverk se till att tjänster som affärsverket har produktionsansvar för finns tillgängliga i samband med social- och hälsocentralerna i enlighet med 37 §. Till exempel kan en ambulerande socialvårdsgrupp vid affärsverket ge social- och hälsocentralen konsultativa tjänster inom socialvården eller göra bedömningar av servicebehovet i fråga om tjänster som hör till affärsverkets produktionsansvar för att säkerställa välfungerande tjänstehelheter för kunderna i social- och hälsocentralens lokaler.  

De socialvårdstjänster som kunden behöver produceras av affärsverket. Affärsverket kan producera tjänsterna själv, skaffa dem som köpta tjänster eller ge kunden en kundsedel eller bevilja en personlig budget. 

Enligt 2 mom. ska landskapet besluta om att i social- och hälsocentralernas produktionsansvar inkludera konsultationer och tjänster i samband med öppen mottagning i fråga om de tjänster som produceras med stöd av 1 mom. Varje landskap ska enligt bestämmelsen utvidga uppgifterna inom direktvalstjänster genom att fatta beslut om att social- och hälsocentralerna i de i 1 mom. avsedda tjänsterna ska inkludera sådana konsultationer och mottagningstjänster som tillhandahålls av andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården än sådana som är yrkesutbildade inom området allmänmedicin inom minst två medicinska specialiteter. I enlighet med detta ska dessa tjänster tillhandahållas inom två eller flera specialiteter. De tjänster i anslutning till specialiteterna som ska inkluderas i direktvalstjänsterna kan tillhandahållas inte bara av specialistläkare utan också av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. 

De konsultationer och mottagningstjänster som tillhandahålls av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kan inbegripa bedömning av kundens servicebehov och upprättandet av en kundplan samt faktiska vårdåtgärder. En bedömning av servicebehovet kan också vara förknippad med lösningar som gäller kundens vård, såsom beslut om vårdåtgärder, utfärdandet av remisser till laboratorieundersökningar eller bilddiagnostik eller till specialiserad sjukvård. Att överföra dessa offentliga förvaltningsuppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. Dessutom kan man genom dessa tjänster stärka tjänsterna på basnivå. Att överföra dessa uppgifter till social- och hälsocentralerna anses även ha en stävjande effekt på kostnadsökningen, då det blir möjligt att ge vård eller service enligt kundens behov så snabbt som möjligt och i rätt tid nära kunden. 

När landskapet beslutar vilka av de i 2 mom. avsedda tjänsterna den överför till direktvalstjänsterna ska landskapet enligt 6 mom. beakta invånarnas servicebehov, tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet, främjande av tjänstehelheternas funktion, lokala förhållanden samt möjligheterna att organisera tjänsterna på ett kostnadsnyttoeffektivt sätt vid social- och hälsocentralerna. En förutsättning för överföringen är att klient- och patientsäkerheten inte äventyras. Eftersom det inom ett landskap kan finnas servicebehov av vitt varierande slag, kan landskapet på det sätt som avses i 42 § 3 mom. per område fatta beslut om de specialiteter som ska tillhandahållas vid social- och hälsocentralerna i området. När det fattas beslut om specialiteten ska man beakta både landskapets och områdets situation som helhet. Dessa verksamheter kan utvidgas på många olika sätt, men ordnandet av dem kräver vanligtvis varken stora investeringar i lokaler och utrustning eller sjukhusförhållanden.  

Landskapet ska fatta beslut om innehållet i och omfattningen av de konsultationer och tjänster i samband med öppen mottagning som tillhandahålls inom de olika specialiteterna även med beaktande av vårdbehovet i fråga om s.k. folksjukdomar, alltså sjukdomar som har en stor inverkan på befolkningens hälsa och så att tjänsterna svarar mot landskapsinvånarnas servicebehov. Som exempel på möjliga specialiteteter kan nämnas inre medicin, pediatrik, geriatrik, ögonsjukdomar, psykiatri, fysiatri, ortopedi och hudsjukdomar. Även andra specialiteter kan emellertid också komma på fråga. 

Social- och hälsocentralernas kunder har flera allmänsjukdomar och flera är äldre. Att låta konsultationer och vid behov mottagningstjänster t.ex. inom specialiteterna inre medicin och geriatrik ingå i social- och hälsocentralernas tjänster underlättar kundens vårdkedja och gör den flexiblare. Detta minskar också antalet remisser och resor till centralsjukhuset och avlägsnar på det sättet dröjsmål och köer särskilt inom specialiteterna inre medicin och geriatrik, som har flera beröringspunkter med vardagen inom allmänmedicinen. Pediatriken omfattar allmänna symtom och misstankar om sjukdomar för vilka grundutredningen kan göras i samband med mottagningsbesök, och på det sättet kan man underlätta barnfamiljers vardag. Från social- och hälsocentralens brådskande mottagning kan kunderna vid behov hänvisas till fortsatta undersökningar och uppföljning inom nämnda specialiteter nästa vardag, och på det sättet kan man minska på oändamålsenlig användning av samjourer.  

Landskapet ska dock inte på basis av 2 mom. kunna överföra sådana uppgifter till direktvalstjänsterna som innebär utövning av offentlig makt, om det inte med stöd av 124 § i grundlagen har föreskrivits särskilt att uppgiften får anförtros någon annan än en myndighet. Utövning av offentlig makt förekommer i samband med hälsovårdstjänster bl.a. i sådana myndighetsuppgifter och sådana begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna som görs med stöd av mentalvårdslagen och lagen om smittsamma sjukdomar. I mentalvårdslagen föreskrivs det också om när en annan läkare än en läkare som är verksam inom den offentliga hälso- och sjukvården kan skriva en observationsremiss. Dessutom föreskrivs det i lagen om smittsamma sjukdomar om behörigheten för någon annan läkare än en läkare inom den offentliga hälso- och sjukvården att i brådskande fall fatta beslut om vissa restriktioner för att förhindra att en smittsam sjukdom sprids. Till valfrihetstjänster ska inte heller kunna överföras sådana tjänster om vilka det separat har föreskrivits att de inte omfattas av valfriheten eller att de ska ombesörjas av landskapets affärsverk. Kategorin direktvalstjänster ska inte omfatta t.ex. hälso- och sjukvårdstjänster som förutsätter omfattande sammanställning och koordinering av kompetensresurser. Dessa uppgifter ska genom förordning centraliseras till vissa affärsverks tjänsteenheter, exempelvis till universitetssjukhusen. Med specialiserad sjukvård som ska centraliseras avses sådana undersökningar eller åtgärder eller sådan vård som är sällan förekommande eller krävande och därför ska kunna upprepas, eller som kräver specialkompetens inom flera områden för att man ska förvärva och upprätthålla den kunskap och det kunnande som krävs, eller betydande resurser i fråga om anordningar och utrustning för att säkerställa kvaliteten, patientsäkerheten, genomslaget, produktiviteten och effektiviteten inom hälso- och sjukvården. Den vård och de behandlingar som ska centraliseras kan inte lösgöras från affärsverket utan att man förlorar den koncentration av specialkompetens i syfte att upprätthålla kvaliteten, patientsäkerheten och genomslaget som är grunden för centraliseringen.  

Om ett landskap i social- och hälsocentralernas tjänster har inkluderat tjänster från fler än två medicinska specialiteter, kan landskapet också fatta beslut om att minska antalet specialiteter till minst två.  

I 3 mom. föreskrivs det om mun- och tandvårdstjänster som produceras vid mun- och tandvårdsenheterna. Det bör anses vara ändamålsenligt att överföra tjänster enligt 3 mom. till produktionsansvaret för producenter av direktvalstjänster, eftersom det finns problem i fråga om tillgången till mun- och tandvårdstjänster på olika håll i Finland. Det har förekommit dröjsmål i fråga om tillgången till mun- och tandvårdstjänster vid hälsocentralerna, och väntetiderna för vård är flera månader. Uppgifter från mars 2017 gav vid handen att situationen försämrats något när det gäller tillgången till vård i tid, trots de åtgärder som vidtagits för att förbättra tillgången till vård. Samtidigt visar studier att det inom den privata sektorn finns ledig kapacitet i vårdtjänsterna. Resurserna för mun- och tandvårdstjänster räcker i nuläget inte till i kommunerna för att producera tillräckliga tjänster Vid ordnandet av mun- och tandvårdstjänster för vuxna är det ändamålsenligt att använda både offentliga och privata aktörer, så att tjänsternas produktionskapacitet är tillräcklig och motsvarar behovet inom mun- och tandvården för vuxna. Med direktvalstjänsterna inom mun- och tandvården strävar man efter att förbättra tillgången till tjänster på lika grunder inom såväl de privata som de offentliga mun- och tandvårdstjänsterna. Enhetliga grunder för tillgången till vård och bedömning av vårdbehovet ökar jämlikheten i tjänsterna. Enhetliga grunder och enhetlig verksamhetspraxis har också bedömts skapa kostnadsbesparingar. Att utvidga produktionen av mun- och tandvårdstjänster till privata mun- och tandvårdsenheter bidrar till att tjänsterna i högre grad ges i rätt tid och gör det snabbare att få vård. Munhälsan påverkas positivt av att man får tillgång till tjänsterna i rätt tid och detta hindrar att en sjukdom förvärras. Syftet är att utveckla verksamheten inom mun- och tandvårdsenheternas tjänster så att de mer enhetligt och bättre än för närvarande motsvarar invånarnas individuella behov.  

De tjänster som produceras av en mun- och tandvårdsenhet är en helhet som inbegriper inte bara en bedömning av kundens vårdbehov när han eller hon tar kontakt utan också behövlig rådgivning och handledning samt förebyggande av mun- och tandsjukdomar, regelbundna munhälsokontroller, undersökningar av mun och tänder, vårdplanering och vård enligt enhetliga principer för odontologisk vård samt bilddiagnostik i samband med dessa tjänster. Vid bedömningen av vårdbehovet görs en undersökning i enlighet med kundens individuella behov. De regelbundna mun- och tandkontrollerna och intervallet för mun- och tandundersökningarna bestäms enligt sjukdoms- och hälsonivån. Personer med en god mun- och tandhälsa får hälsoundersökningar mer sällan än personer med sämre mun- och tandhälsa som behöver vård oftare. Att tjänsteproducenter vid mun- och tandvårdsenheter tillämpar en enhetlig praxis är viktigt vid bedömningen av vård- och servicebehovet. Regelbundna munhälsokontroller kan riktas t.ex. till att motsvara äldre personers behov eller enligt särskilt behov.  

I de tjänster som tillhandahålls vid en mun- och tandvårdsenhet ingår allmänna bastjänster och vårdåtgärder inom mun- och tandvården. I den helhet av tjänster som tillhandahålls vid en mun- och tandvårdsenhet ingår även undersökning och vård av olika akuta mun- och tandsymptom, besvär och lindriga mun- och tandskador vid brådskande mottagning när ärendet är av en sådan karaktär att det inte kräver tjänster vid en jourenhet på sjukhusnivå. Tandprotetisk vård ingår inte i dessa tjänster med undantag för tandprotetiska åtgärder. För den tandprotetiska vården ska landskapet i enlighet med 24 § ta i bruk en kundsedel, i anslutning till vilket det för landskapen ska utarbetas riksomfattande enhetliga riktlinjer för att säkerställa en enhetlig tillgång till vård. Intyg och utlåtanden som hänför sig till tjänsterna ska vara en del av mun- och tandvårdstjänsterna eftersom de förutsätter tandläkarundersökningar och bilddiagnostik. 

När kretsen av producenter som ska producera tjänster som ingår i hälsovårdscentralernas nuvarande mun- och tandvård utvidgas så att tjänster ska produceras inte bara av affärsverkets mun- och tandvårdsenheter utan också av privata tjänsteproducenter, förbättras tillgången till tjänster och rättidig vård. När tillgången till tjänster förbättras kan man bättre svara mot kundernas servicebehov i rätt tid, vilket betyder att man kan förhindra att sjukdomen eventuellt förvärras och att kunden behöver specialiserad sjukvård. På dessa grunder är det behövligt att överföra de i 3 mom. avsedda uppgifterna till privata tjänsteproducenter för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna. Att endast överföra vissa uppgifter och vårdåtgärder till att skötas av privata tjänsteproducenter kan inte leda till motsvarande övergripande hälsofördelar som har kunnat nås inom mun- och tandvården med det nuvarande systemet med hälsovårdscentraler. För närvarande är det hälsovårdscentralen som för befolkningen inom sitt område sörjer för främjandet av mun- och tandhälsa samt behandlingen och förebyggandet av sina kunders mun- och tandsjukdomar på ett omfattande sätt. Därför är det motiverat att mun- och tandvårdsenheternas tjänster bildar en funktionell helhet med hjälp av vilken man på ett ändamålsenligt sätt kan sköta kundens basservice inom mun- och tandvården, så att kunden får inte bara undersökning och sjukdomsvård utan också förebyggande tjänster, rådgivning och handledning, tjänster som tillhandahålls inte bara av den behandlande tandläkaren utan också av sådana andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som behövs för vården, den bilddiagnostik som behövs för att undersöka kunden, och att produktionsansvaret för dessa tjänster bärs av en och samma mun- och tandvårdsenhet. 

Till direktvalstjänster inom mun- och tandvården som produceras vid mun- och tandvårdsenheterna hör enligt 3 mom. 1 punkten hälsorådgivning och hälsoundersökningar enligt 13 § i hälso- och sjukvårdslagen. Med hälsorådgivning avses sådan verksamhet av yrkesutbildade personer inom mun- och tandhälsovården som omfattar rådgivning som stöder främjande av hälsa och förebyggande av mun- och tandsjukdomar hos invånarna i området. Hälsorådgivning och rådgivning som främjar förverkligandet av egenvård av munnen och tänderna hör till tjänsterna inom mun- och tandvården och är en del av mun- och tandvårdsenhetens allmänna verksamhet utöver mottagningsverksamheten. Med hälsoundersökning av munnen och tänderna avses en utredning av munnens och tändernas hälsa och funktionsförmåga, som görs med kliniska undersökningar eller andra ändamålsenliga och tillförlitliga metoder. Hälsoundersökningar kan ordnas för vissa målgrupper och för individer och enligt särskilt behov. Vid hälsoundersökningar av munnen och tänderna bedöms behovet av mun- och tandvårdstjänster, främjas hälsosamma levnadsvanor och informeras det om hälsorisker i fråga om munnen och tänderna. Vid hälsoundersökningar av äldre kan man fästa uppmärksamhet vid sjukdomar som sänker munnens funktionsförmåga och vid miljöfaktorer. På det sättet kan man stödja boende i det egna hemmet och förebygga institutionsvård. Hälsokontrollerna är en del av verksamheten vid mun- och tandvårdsenheterna. Som helhet betraktat kan hälsorådgivning och hälsoundersökningar till sin natur anses vara offentliga förvaltningsuppgifter. Dessa uppgifter är på det sätt som beskrivs ovan en del av den helhet som utgörs av mun- och tandvårdsenheternas tjänster. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. 

Enligt 3 mom. 2 punkten ingår i tjänsterna vid mun- och tandvårdsenheterna förebyggande av mun- och tandsjukdomar, rådgivning och andra tjänster i samband därmed samt regelbundna munhälsokontroller. Yrkesutbildade personer inom mun- och tandhälsovården sörjer för tillräcklig hälsorådgivning som en del av mun- och tandvårdstjänsterna samt sörjer för tillräckliga och behövliga munhälsokontroller. Inom direktvalstjänsterna sörjer vårdpersonalen för tillräcklig hälsorådgivning som en del av alla vårdtjänster. Med förebyggande vård kan man minska behovet av kommande vård och den är en del av verksamheten på mottagningarna. I mun- och tandvårdsenheterna arbetar tandläkare, munhygienister och andra yrkesutbildade personer inom branschen. Det förebyggande arbetet i fråga om mun- och tandhälsa hör till dem alla. För personer som löper en större risk att insjukna i mun- och tandsjukdomar ordnas effektiviserad förebyggande vård och vård av mun- och tandsjukdomar enligt behov och hänvisandet till fortsatt vård ombesörjs. Det finns sjukdomar och vård av sjukdomar som är kopplade till ökat behov av mun- och tandvård, eller situationer där redan mindre mun- och tandsjukdomar kan öka de negativa effekterna. Hälsoundersökningarna genomförs med behövliga intervaller enligt enhetliga principer. Förebyggande av mun- och tandsjukdomar, rådgivning och andra tjänster i samband därmed samt regelbundna munhälsokontroller är på ovan beskrivna sätt en del av mun- och tandvårdsenhetens tjänstehelhet, där det är fråga om en offentlig förvaltningsuppgift. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. 

Enligt 3 mom. 3 punkten ingår i direktvalstjänsterna inom mun- och tandvården all sådan undersökning av mun och tänder, bedömning av vårdbehovet och vårdplanering som inte hör till kategorin odontologiska specialiteter. När kunden tar kontakt per telefon eller med fjärrkontakt till den mun- och tandvårdsenhet inom direktvalstjänsterna som han eller hon valt, gör en yrkesutbildad person inom mun- och tandvården den första bedömningen av vårdbehovet genom antingen en intervju eller andra tillförlitliga medel. Vård som i samband med bedömningen av vårdbehovet har konstaterats vara odontologiskt nödvändig ska med beaktande av patientens hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp ordnas i skälig tid, dock inom tre månader från det att vårdbehovet bedömdes. Denna maximitid på tre månader kan överskridas inom mun- och tandvården endast i specialfall och så att patientens hälsotillstånd inte äventyras. En undersökning av munnen och tänderna som utförs av en tandläkare och planeringen av vården ingår i helheten mun- och tandvård. Undersökningarna av mun och tänder, bedömningen av vårdbehovet samt vårdplaneringen är verksamhet med nära samband till 19 § 3 mom. i grundlagen. Uppgiften omfattar bedömning av servicebehovet och upprättandet av en kundplan. En bedömning av servicebehovet är också förknippad med lösningar som gäller kundens vård, såsom beslut om vårdåtgärder eller vårdens brådskande natur samt utfärdandet av remisser till bilddiagnostik eller till specialiserad sjukvård. Uppgiftshelheten utgör faktiskt i hög grad en offentlig förvaltningsuppgift. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. 

Med mun- och tandsjukdomar enligt 3 mom. 4 och 5 punkten avses sådana bland befolkningen allmänt förekommande mun- och tandsjukdomar som tandköttssjukdomar och tandinfektioner. Hos vissa kan sjukdomarna som symtomfria leda till uppkomsten av tandrelaterade infektioner och som oskötta kan de leda till förlust av tänder. Vid tandläkarens undersökning konstateras symtom på mun- och tandsjukdomar samt den behövliga vården, inklusive tandprotetiska åtgärder. Vården förutsätter tandläkarens och munhygienistens kompetens, vårdåtgärder, handledning i egenvård och uppföljning av vårdresultaten, som kan göras vid mun- och tandvårdsenheterna inom primärvården. Till den vård som utförs av yrkesutbildade personer hör vård av tandköttssjukdomar, korrigerande lagningsåtgärder av munnen och tänderna och andra behövliga korrigerande vårdåtgärder. Tandrelaterade infektioner sköts med rotfyllning, och munkirurgisk vård såsom utdragning av tänder hör till vårdhelheten. Reparationer av tandproteser, grundarbeten för tandproteser och reparationer av tandkrona hör till de tandprotetiska korrigerande åtgärderna. Konstaterande och symtomatisk behandling av mun- och tandsjukdomar är verksamhet med mycket nära samband till 19 § 3 mom. i grundlagen. Denna uppgift inbegriper bedömning av kundens servicebehov och eventuellt utarbetande av en kundplan. Bedömningen av servicebehovet omfattar också avgöranden som gäller vården av kunden, t.ex. beslut om vårdåtgärder eller brådskande tidsbokning, utfärdande av remiss till bilddiagnostik eller av remiss till specialiserad sjukvård. Uppgiftshelheten utgör faktiskt i hög grad en offentlig förvaltningsuppgift. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster.  

Enligt 3 mom. 6 punkten ingår i direktvalstjänsterna behövlig bilddiagnostik och mottagningsverksamhet i samband med de tjänster som avses i 1—5 punkten. På tandläkarens mottagning finns beredskap för bilddiagnostik av munnen och tänderna och den hör till vårdtjänsterna. Bilddiagnostik på mottagningen är nödvändig för konstaterande av mun- och tandsjukdomar. Bilddiagnostik och mottagningsverksamhet hänger på ovan beskrivna sätt nära samman med mun- och tandvårdsenhetens tjänstehelhet. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. 

Enligt 3 mom. 7 punkten omfattar mun- och tandvårdsenhetens tjänster också utfärdande av intyg enligt 22 § i hälso- och sjukvårdslagen, när intygen har samband med mun- och tandvårdsenhetens tjänster enligt 1–6 punkten. Intygen är en del av den vårdhelhet som tandläkaren och yrkesutbildade personer inom mun- och tandvården genomför. Utfärdandet av intyg kan inbegripa en bedömning av kundens hälsotillstånd eller vårdbehov. Denna uppgift är på ovan beskrivna sätt en del av mun- och tandvårdsenhetens tjänstehelhet och sålunda också av den helhet av den offentliga förvaltningsuppgiften som ska ges till privata tjänsteproducenter. Att överföra denna uppgift till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. 

Enligt 4 mom. ska landskapet i de direktvalstjänster som produceras vid en mun- och tandvårdsenhet inkludera en med tanke på tjänsteutbudet inom landskapets område och landskapsinvånarnas servicebehov tillräcklig mängd sådana konsultationer och mottagningstjänster i anslutning till i 3 mom. avsedda tjänster som tillhandahålls av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, med undantag för mun- och tandvårdstjänster som kräver sjukhusförhållanden. Landskapet kan avgöra vilka tjänster som överförs. Dessa konsultationer är konsultationer inom olika områden inom medicin och odontologi, som är behövliga för genomförandet av mun- och tandvårdstjänster på ett ändamålsenligt sätt. I samband med mun- och tandvård är det ofta nödvändigt att kontrollera att medicineringen är lämplig för att mun- och tandvårdens tjänster ska kunna genomföras. Sjukdomstillstånd som är allmänna bland befolkningen och deras bakgrundsfaktorer såsom diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och reuma förutsätter samarbete mellan den behandlande läkaren och tandläkaren. Samarbetet kan ordnas genom ett fungerade konsultationsförfarande. Expertis inom olika områden inom odontologin kan också utnyttjas genom konsultationer och vid behov genom mottagningsverksamhet. Praxis inom konsultationer och distansmottagning och ordnandet av dem kräver inga betydande investeringar i utrustning eller mottagningar. Landskapet kan också fatta beslut om att i framtiden utvidga eller till vissa delar minska omfattningen av de i 4 mom. avsedda tjänster som överförts till mun- och tandvårdsenheterna. I direktvalstjänsterna får dock inte inkluderas mun- och tandvårdstjänster som kräver sjukhusförhållanden för mun- och tandvård. Sådana mun- och tandvårdstjänster inom den specialiserade sjukvården som kräver sjukhusförhållanden inbegriper sådana åtgärdshelheter inom mun- och tandvården som utförs på sjukhus samt polikliniska åtgärder. Dessa polikliniska mun- och tandvårdshelheter kan också produceras som ett samarbete mellan den specialiserade sjukvården och primärvården. Vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården centraliseras med stöd av förordning till vissa affärsverks tjänsteenheter såsom till universitetssjukhusen. 

De konsultationer och mottagningstjänster som tillhandahålls av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kan inbegripa en bedömning av kundens servicebehov och upprättandet av en kundplan samt faktiska vårdåtgärder. Bedömningen av servicebehovet kan också omfatta avgöranden som gäller vården av kunden, t.ex. beslut om vårdåtgärder, utfärdande av remiss till bilddiagnostik eller av remiss till specialiserad sjukvård. Att överföra dessa uppgifter till att skötas också av privata tjänsteproducenter är ändamålsenligt av de ovannämnda orsakerna i anslutning till förbättrandet av tillgången till tjänster. Dessutom stärks tjänsterna på basnivå genom dessa tjänster. Det bedöms att överförandet av de nämnda offentliga förvaltningsuppgifterna på mun- och tandvårdsenheterna även har en stävjande effekt på kostnadsökningen, när vård eller service enligt kundens behov kan ges så snabbt som möjligt och i rätt tid nära kunden.  

Utanför området för direktvalstjänsterna faller inom mun- och tandvårdstjänsterna de tjänster som kräver omfattande samordning av tjänster, både inom mun- och tandvård och i fråga om andra tjänster som anknyter till dem. Sådana tjänster är olika odontologiska tjänster som till vissa delar är mera krävande men som dock inte uppfyller kriterierna för specialiserad sjukvård. Vården kan delvis komplettera den specialiserade sjukvården, men den kan utföras på öppen mottagning. Det är ändamålsenligast att uppgiften att koncentrera specialkompetensen och samarbetet mellan odontologins olika områden ordnas under affärsverkets ansvar. 

I 36 § finns närmare bestämmelser om landskapets skyldigheter i samband med samordningen av tjänster och om rådgivning och handledning i samband med den. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid kunder som behöver omfattande samordnade tjänster eller många tjänster eller som är i behov av särskilt stöd. Inom mun- och tandvårdens tjänster ska särskild uppmärksamhet fästas vid mun- och tandvårdstjänster för olika funktionsnedsättningsgrupper. När det gäller äldre som behöver särskild omsorg inom hemvården, ska affärsverket sörja för att mun- och tandvårdstjänsterna är sammankopplade med och genomförs som en del av tjänsterna. I fråga om personer med demenssjukdomar ska det även sörjas för att de har möjlighet att få de mun- och tandvårdstjänster som de behöver. Samarbete behövs med både yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och socialvården. 

När landskapet fattar beslut om de i 2 och 4 mom. avsedda tjänster som den överför till direktvalstjänsterna ska landskapet enligt 5 mom. beakta invånarnas servicebehov, tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet, främjande av tjänstehelheternas funktion, lokala förhållanden samt möjligheterna att organisera tjänsterna på ett kostnadsnyttoeffektivt sätt vid social- och hälsocentralerna och mun- och tandvårdsenheterna. En förutsättning för överföringen är att klient- och patientsäkerheten inte äventyras. För bedömning av tillgången till tjänster ska landskapet regelbundet följa utbudet av social- och hälsovårdstjänster inom sitt område. Uppföljningen kan genomföras genom utredningar eller genom att ordna öppna diskussionstillfällen för aktörerna och kunderna i området. Landskapet får inte med stöd av 2 och 4 mom. till direktvalstjänsterna överföra uppgifter som innebär utövning av offentlig makt, om det inte särskilt föreskrivs i någon annan lag att uppgiften får anförtros någon annan än en myndighet. Landskapet får inte heller till direktvalstjänsterna överföra i 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård avsedda tjänster som samlas till större helheter eller tjänster som tillhandahålls vid enheter för omfattande jourtjänster dygnet runt. 

I 6 mom. föreskrivs det att landskapet ska fatta ett förvaltningsbeslut om överföring av sådana tjänster som avses i 2 och 4 mom. till direktvalstjänsterna. Landskapet ska således fatta ett överklagbart förvaltningsbeslut om överföringar av konsultationer och mottagningar på specialnivå till social- och hälsocentralens och mun- och tandvårdsenheternas produktionsansvar. Över landskapets beslut får landskapsbesvär anföras enligt landskapslagen. Landskapet ska publicera beskrivningar av direktvalstjänsterna på internet. Informationen ska på begäran av en kund också ges muntligt eller skriftligt. 

19 §.Social- och hälsocentralernas samt mun- och tandvårdsenheternas specialisering och extra tjänster. I paragrafen föreskrivs det om social- och hälsocentralernas och mun- och tandvårdsenheternas möjlighet att specialisera sig inom direktvalstjänster. Enligt 1 mom. kan en social- och hälsocentral och en mun- och tandvårdsenhet besluta om att specialisera sig på produktion av sådana tjänster som avses i 18 § för en eller flera kundkategorier. En social- och hälsocentral kan exempelvis ordna sin verksamhet så att en multiprofessionell grupp av yrkesutbildade personer som är specialister inom tjänster för barnfamiljer eller äldre kunder ansvarar för dessa tjänster. I social- och hälsocentralerna och mun- och tandvårdsenheterna ska emellertid också för de övriga kunderna på lika villkor produceras tjänster som avses i 18 §. Således kan en social- och hälsocentral eller en mun- och tandvårdsenhet inte besluta att endast ta emot kunder som hör till en viss kundkategori. 

Enligt 2 mom. kan landskapet på det sätt som avses i 8 § i landskapslagen skaffa andra tjänster än direktvalstjänster som hör till landskapets organiseringsansvar från en producent av direktvalstjänster. Enligt 8 § i landskapslagen kan landskapet producera de tjänster som landskapet ansvarar för att ordna själv eller i samarbete med andra landskap eller med stöd av ett avtal anskaffa dem från någon annan tjänsteproducent, om inte något annat föreskrivs i lag. Landskapet kan skaffa tjänster som hör till affärsverkets produktionsansvar t.ex. av privata tjänsteproducenter som köpta tjänster. Då kan t.ex. en social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet utöver direktvalstjänster som köptjänster producera vissa tjänster som landskapet anskaffat. 

20 §.Meddelande om val av social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet. I 1 mom. föreskrivs det om meddelande om valet av producent av direktvalstjänster, social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet. Kunden ska via de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänsterna eller annars skriftligen meddela det landskap där kunden är invånare om sitt val av social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet. Kunden får också lämna meddelandet till den tillfälliga producent av direktvalstjänster som kunden valt. På detta sätt möjliggör man ett från kundens synpunkt flexibelt och kundvänligt sätt att meddela om valet av tjänsteproducent. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska det ansvar som den tillfälliga tjänsteproducenten har för tjänsteproduktionen vid den tjänsteenhet som kunden valt börja när kunden har meddelat om sitt val via informationshanteringstjänsterna eller när något annat meddelande om kundens val har registrerats i informationshanteringstjänsterna. Kunden kan också uppge en senare tidpunkt för kundförhållandets början. En producent av direktvalstjänster ska ta emot alla kunder som gjort lämnat ett ovannämnt meddelande.  

Vid valet av producent av direktvalstjänster och dennas tjänsteenhet fattas inte ett överklagbart förvaltningsbeslut, utan det är fråga om faktisk förvaltningsverksamhet. Kunden kan alltid välja den producent av direktvalstjänster och den tjänsteenhet som han eller hon vill använda, eftersom tjänsteproducenterna inte har möjlighet att begränsa kundmängden eller vägra ta emot någon som kund. Kundens möjlighet att byta producent begränsas endast av den i 4 mom. föreskrivna tidsfristen för nytt val, i fråga om vilket det också föreskrivs undantag. 

Om en kund meddelar om sitt val på något annat sätt än via informationshanteringstjänsterna, ska det landskap eller den producent av direktvalstjänster som tar emot meddelandet utan dröjsmål, dock inom två veckor från det att kundens meddelande har inkommit, enligt 3 mom. registrera uppgiften om valet i de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänster från vilka uppgiften om valet förmedlas till de aktörer som ansvarar för ordnandet och produktionen av tjänster för kunden. Det är ändamålsenligast att överföra kundens personligen eller skriftligen meddelade uppgifter om valet så snabbt som möjligt till de elektroniska informationshanteringstjänsterna, varifrån informationen förmedlas till andra aktörer som behöver dem.  

I 4 mom. föreskrivs det om kundens rätt att byta producent av direktvalstjänster och social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet. Producenten av direktvalstjänster och social- och hälsocentralen samt mun- och tandvårdsenheten kan bytas tidigast sex månader från det föregående valet. Kunden har dock oberoende av tidsfristen rätt att byta social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet, om han eller hon byter bostad. Dessutom kan landskapet på ansökan av kunden ge kunden rätt att oberoende av tidsfristen byta producent av direktvalstjänster, social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet. En sådan grundad anledning kan anses vara t.ex. en svår och olöst konflikt mellan kunden och tjänsteproducenten. Till exempel kan även underlåtelse att tillgodose kundens språkliga rättigheter utgöra en grundad anledning att byta social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet. I sådana situationer är det alltid landskapet som avgör huruvida ett byte är motiverat. Landskapet ska på basis av kundens ansökan fatta ett förvaltningsbeslut som kunden kan överklaga genom besvär hos den behöriga landskapsmyndigheten. Över ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning får förvaltningsbesvär anföras hos förvaltningsdomstolen. 

4 kap. Val av affärsverk

21 §.Kundens rätt att välja affärsverk. I paragrafen föreskrivs det om kundens rätt att välja affärsverk i landskapet.  

Enligt 1 mom. får kunden andra tjänster än direktvalstjänster av ett affärsverk i det landskap där kunden är invånare, om kunden inte väljer ett affärsverk i ett sådant landskap vars invånare kunden inte är. En kund får också välja ett affärsverk i ett sådant landskap vars invånare kunden inte är, om valfriheten inte har begränsats särskilt genom lag eller med stöd av lag. I regel får kunden andra tjänster än direktvalstjänster från ett och samma affärsverk. Kunden kan dock inte välja affärsverk i landskapet t.ex. i vård och omsorg som är oberoende av kundens vilja, på vilka valfrihetslagen inte tillämpas. Kunden kan inte heller välja affärsverk i landskapet när det gäller tjänster inom skolhälsovården, studerandehälsovården eller barn- och familjeinriktat barnskydd, för vilka valfriheten har begränsats i 13 §. 

Det affärsverk i landskapet som valts är emellertid inte skyldigt att utanför landskapet producera sådana tjänster som tillhandahålls i kundens hem. Kunden ska sålunda i sitt val beakta tjänster som tillhandahålls i hemmet. Om kunden har valt ett annat landskaps affärsverk än det som boningsorten anger och servicebehovet ändras så att kunden behöver tjänster som tillhandahålls i hemmet och om det affärsverk som kunden valt inte producerar tjänsterna på kundens boningsort, kan landskapet på ansökan låta kunden byta affärsverk oberoende av den i 2 mom. angivna tidsfristen på sex månader. 

Vid val av affärsverk i landskapet fattas inte något överklagbart förvaltningsbeslut, utan det är fråga om faktisk förvaltningsverksamhet. Kunden kan alltid välja det affärsverk i landskapet som han eller hon önskar när det gäller de tjänster i fråga om vilka valfriheten inte har begränsats genom lag, eftersom affärsverket inte har möjlighet att begränsa antalet kunder eller vägra ta emot en kund som sin kund. Kundens möjlighet att byta affärsverk begränsas endast av den i 2 mom. föreskrivna tidsfristen för nytt val, i fråga om vilket det också föreskrivs undantag. 

Enligt 2 mom. får affärsverk bytas tidigast sex månader från det föregående valet. En kund ska emellertid ha rätt att välja affärsverk oberoende av tidsfristen, om kunden byter bostad. Dessutom kan det landskap som har organiseringsansvaret för tjänsterna på ansökan av kunden ge kunden rätt att oberoende av tidsfristen byta affärsverk av någon annan grundad anledning, när mindre än sex månader förflutit från det föregående valet. Landskapet ska på basis av kundens ansökan fatta ett förvaltningsbeslut som kunden kan överklaga genom besvär hos den behöriga landskapsmyndigheten. I ett beslut som har fattats med anledning av en begäran om omprövning ska förvaltningsbesvär få anföras hos förvaltningsdomstolen. 

Enligt 3 mom. ska kunden meddela det landskap där kunden är bosatt om byte av affärsverk. Meddelandet lämnas via de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom. eller annars skriftligen. Ansvaret överförs till det valda nya affärsverket när kunden har meddelat om sitt val via informationshanteringstjänsterna eller när meddelandet om kundens val har registrerats i informationshanteringstjänsterna, om kunden inte har uppgett en senare tidpunkt. Om en kund har meddelat om sitt val på något annat sätt än via informationshanteringstjänsterna, ska det landskap som tar emot meddelandet utan dröjsmål, dock senast två veckor från det att kundens meddelande har inkommit, registrera uppgiften om valet i de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänster från vilka uppgiften om valet förmedlas till de aktörer som ansvarar för ordnandet och produktionen av tjänster för kunden. 

22 §.Val av affärsverks tjänsteenheter. I paragrafen föreskrivs det om kundens rätt att bland affärsverkets tjänsteenheter välja de tjänsteenheter som han eller hon använder. 

Kunden får andra tjänster än direktvalstjänster enligt 21 § 1 mom. av ett affärsverk i bosättningslandskapet eller ett affärsverk i ett annat landskap än det där kunden är bosatt. Landskapets affärsverk kan ordna sin verksamhet på olika sätt i olika tjänsteenheter. I dessa tjänsteenheter kan det också produceras direktvalstjänster med iakttagande av vad som i 57 § föreskrivs om separat bokföring av direktvalstjänster. Affärsverket kan t.ex. ha tjänsteenheter inom social- och hälsovården, där man tillhandahåller ett brett utbud social- och hälsovårdstjänster. Affärsverket kan också ha tjänsteenheter där man ger endast socialvårdstjänster, familjecentra där man tillhandahåller tjänster för barnfamiljer eller tjänsteenheter där man tillhandahåller rehabiliteringstjänster. Enligt 1 mom. ska en kund få andra tjänster än direktvalstjänster vid tjänsteenheterna i det affärsverk som avses i 21 § 1 mom. i enlighet med hur affärsverket har ordnat sin verksamhet. Om andra tjänster än direktvalstjänster produceras för kunden vid flera av affärsverkets tjänsteenheter, får kunden välja vilken tjänsteenhet som producerar tjänsterna. Kunden får således inom affärsverket välja de tjänsteenheter som han eller hon använder. 

Enligt 2 mom. får kunden när det gäller sådana tjänster inom samma tjänstehelhet som anges av affärsverket byta tjänsteenhet tidigast sex månader från föregående val. Affärsverket kan såsom tjänster inom samma tjänstehelhet definiera t.ex. tjänster som fås från ett socialcenter eller ett familjecenter. Då kan kunden byta socialcenter eller familjecenter inom affärsverket med sex månaders mellanrum. Affärsverket kan också då ge kunden möjlighet att anlita också andra tjänsteenheter. Kunden har rätt att byta tjänsteenhet oberoende av tidsfristen, om kunden byter bostad. Dessutom kan landskapet på ansökan av kunden ge kunden rätt att oberoende av tidsfristen byta tjänsteenhet vid affärsverket inom landskapet av någon annan grundad anledning, när mindre än sex månader förflutit från det föregående valet. Landskapet ska på basis av kundens ansökan fatta ett förvaltningsbeslut som kunden kan överklaga genom besvär hos den behöriga landskapsmyndigheten. Över ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning får förvaltningsbesvär anföras hos förvaltningsdomstolen. 

Enligt 3 mom. ska kunden meddela det landskap vars invånare kund är om byte av en i 2 mom. avsedd tjänsteenhet. Meddelandet sänds via de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom. eller annars skriftligen. Ansvaret överförs till den valda nya tjänsteenheten när kunden har meddelat om sitt val via informationshanteringstjänsterna eller när ett skriftligt meddelande om kundens val har registrerats i informationshanteringstjänsterna, om kunden inte har uppgett en senare tidpunkt. Meddelandet är viktigt för att den mottagande tjänsteenheten vid affärsverket ska kunna vidta eventuella åtgärder för att säkerställa att kunden får god vård och service. Om en kund har meddelat om sitt val på något annat sätt än via informationshanteringstjänsterna, ska det landskap som tar emot meddelandet utan dröjsmål, dock senast två veckor från det att kundens meddelande har inkommit, registrera uppgiften om valet i de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänster från vilka uppgiften om valet förmedlas till de aktörer som ansvarar för ordnandet och produktionen av tjänster för kunden. 

23 §.Val av affärsverk vid icke-brådskande sjukvård. I paragrafen föreskrivs det om kundens valfrihet i fråga om icke-brådskande sjukvård som kräver remiss. När en kund har fått en i 52 § i hälso- och sjukvårdslagen avsedd remiss för icke-brådskande sjukvård har kunden rätt att välja den tjänsteenhet som ska tillhandahålla tjänsten, dvs. ett sjukhus eller någon annan tjänsteenhet inom den specialiserade sjukvården, även bland tjänsteenheterna i något annat affärsverk än det som avses i 21 § 1 mom. Kunden kan således välja ett sjukhus eller en tjänsteenhet från vilket som helst affärsverk enligt landskapslagen, bland de tjänsteenheter där tjänsten tillhandahålls. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll bestämmelserna i 52 § i hälso- och sjukvårdslagen. Den som utfärdar remissen ska för kunden redogöra för alternativen vid valet av tjänsteenhet med iakttagande av vad som föreskrivs i 5 § i patientlagen. Den läkare som utfärdar remissen ska för kunden redogöra var den vård som kunden behöver tillhandahålls, varmed han eller hon kan välja den instans som ger vården. Valet av den instans som ger vården sker med hjälp av remissen så att den instans som tar emot remissen får uppgift om kundens val när remissen kommer. Den remitterande läkaren ska skriva en remiss till det valda sjukhuset eller till någon annan tjänsteenhet för specialiserad sjukvård. Remissen går vanligen elektroniskt till det mottagande sjukhuset. 

Affärsverkets sjukhus eller någon annan tjänsteenhet för specialiserad sjukvård som tar emot remissen bedömer kundens vårdbehov på det sätt som avses i 52 § i hälso- och sjukvårdslagen och fattar beslut om att ta in kunden på ett sjukhus för icke-brådskande sjukvård. Om affärsverkets sjukhus som tar emot remissen bedömer att kunden behöver sådana tjänster inom den specialiserade sjukvården för vilka det landskap där affärsverket finns har tagit i bruk kundsedlar på det sätt som föreskrivs i 24 §, ska kunden i enlighet med 25 § erbjudas en kundsedel för tjänsten. Kundsedeln ges då till kunden av det sjukhus som tagit emot remissen. 

5 kap. Kundsedel

24 §.Kundsedelstjänster. I paragrafen föreskrivs det om tjänster för vilkas produktion landskapet ska ta i bruk kundsedlar.  

I 1 mom. föreskrivs det om sådana andra tjänster än direktvalstjänster som omfattas av affärsverkets produktionsansvar och i fråga om vilka landskapet åtminstone ska ta i bruk en kundsedel. Affärsverket är i fråga om dessa i 1 mom. angivna tjänster skyldigt att erbjuda kunden en kundsedel, med vilken tjänsten kan fås av en privat tjänsteproducent. Fastän det i bestämmelsen anges de tjänster för vilka landskapet ska ta i bruk och affärsverket ska erbjuda kunden en kundsedel, måste affärsverket dock i praktiken definiera det detaljerade innehållet i tjänster som skaffas mot en kundsedel. Affärsverket ska därför definiera för vilka konkreta åtgärder en kundsedel ges eller under vilka närmare förutsättningar en kundsedel kan ges till en kund.  

Kundsedelstjänster produceras av privata tjänsteproducenter som ska vara godkända av något landskap på det sätt som avses i 46 §. Det är ändamålsenligt att kundsedelstjänster produceras av privata serviceproducenter, eftersom många av dessa tjänster även i nuläget rätt långt produceras av den privata sektorn. Kommuner har ofta i fråga om de i 1 mom. avsedda tjänsterna tagit i bruk servicesedlar eller skaffat tjänsterna från privata tjänsteproducenter som köptjänster. Den privata tjänsteproduktionen har redan för närvarande i fråga om en del tjänster blivit en väsentlig del av tjänsteproduktionen. När det gäller social rehabilitering och arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning, som inte i nämnvärd utsträckning producerats med servicesedel och där den privata serviceproduktionen även i övrigt varit liten, bidrar ibruktagandet av en kundsedel till att göra tjänsteproduktionen mångsidigare och till att öka kundens valfrihet.  

Med tanke på kundorienteringen ökar ibruktagandet av kundsedlar kundens möjligheter att få sina individuella behov beaktade i tjänsten, vilket är utgångspunkten för både den föreslagna lagen och substanslagarna inom social- och hälsovården. Kundens valmöjligheter ökar i och med att tjänsteutbudet ökar när kundsedlar tas i bruk. Ibruktagandet av kundsedlar kan bidra till att det blir allt lättare för kunden att få tjänster inom det område kunden väljer, eftersom kunden får välja tjänsteenhet var som helst i landet. Att privata serviceproducenter producerar kundsedelstjänster kan anses vara ett fungerande sätt att producera tjänster också i situationer som förändras och där man måste reagera snabbt. På basis av en kundsedel har personen möjlighet att välja en sådan tjänsteproducent som kan svara mot kundens individuella behov. Dessutom kan ett större antal tjänsteproducenter sporra producenterna att utveckla tjänsternas innehåll och kvalitet och att komma på nya innovationer. Tillgången till tjänster förbättras särskilt för personer som inte annars, av ekonomiska orsaker har möjlighet att använda privata tjänster. Detta ökar jämlikheten mellan olika befolkningsgrupper. 

Kunder som behöver i 1 mom. avsedd socialservice har mycket varierande servicebehov i fråga om tjänsternas innehåll och omfattning. Därför är det viktigt att det finns tillgång till tillräckligt med tjänster som kan skräddarsys till att motsvara de varierande, mycket individuella behoven. Exempel på sådana är de krävande och multidisciplinära tjänsterna för personer med olika funktionsnedsättningar och personer som har det sämre ställt. En tillräcklig mängd tjänster som produceras mot kundsedel och privata tjänsteproducenter som producerar sådana tjänster bidrar till att främja förverkligandet av lagens syfte, som är att öka kundens valfrihet, samt förbättrar tillgången till tjänster och i fråga om vissa kundgrupper även kvaliteten på tjänsterna då de kan skräddarsys. Ett förenhetligande av förfarandet med kundavgifter inom kundsedelstjänsterna ökar även jämlikheten mellan personer som bor i olika områden eller kommuner när det gäller tillgången till tjänster jämfört med nuläget. 

Kundsedlar föreslås för tjänster i fråga om vilka kommunerna redan för närvarande i rätt stor omfattning använder privat tjänsteproduktion eller i fråga om vilka det finns erfarenheter av användningen av servicesedlar. Avsikten är att kundsedlarna delvis ska ersätta de tjänster som kommuner och samkommuner för närvarande skaffar på marknaden på basis av konkurrensutsättning och samtidigt öka kundernas eget inflytande över tjänsteinnehållet. Omfattningen av landskapens egen tjänsteproduktion påverkas inte nödvändigtvis åtminstone genast av att kundsedlar tas i bruk. Eftersom en kund inte är tvungen att ta emot en kundsedel, ska landskapet alltid också ha ett alternativt serviceutbud för att ordna tjänster för dem som inte vill ta emot en kundsedel. Tjänsterna i det alternativa utbudet produceras av affärsverket eller är t.ex. tjänster som bygger på avtal om köpta tjänster. Bestämmelserna om kundsedel förutsätter inte att det inom landskapet alltid måste finnas producenter av alla kundsedelstjänster. Särskilt när det är fråga om mer specialiserade tjänster kan användningen av kundsedel förutsätta besök hos en tjänsteenhet inom ett annat landskaps område. Detta betyder samtidigt att landskapets affärsverk inte har skyldighet att bolagisera sin egen verksamhet, trots att det i landskapet inte finns privata tjänsteproducenter som producerar kundsedelstjänster. På lång sikt kan ett mångsidigare producentnätverk även förbättra kostnadsmedvetenheten om landskapets egen tjänsteproduktion liksom kostnadsuppföljningen och således främja utvecklingen av tjänsternas kvalitet och smidiga serviceprocesser.  

De tjänster som omfattas av kundsedeln är lagstadgade social- och hälsovårdstjänster som landskapet har organiseringsansvar för. Tjänsterna är i regel av typen verksamhet med koppling till skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter, dvs. så kallad faktisk förvaltningsverksamhet eller faktisk serviceverksamhet som kompletterar den offentliga förvaltningsuppgiften, som utförande av olika vård- och omsorgsuppgifter. Inom de tjänster som omfattas av kundsedeln kan offentlig makt utövas endast om detta särskilt föreskrivs i någon annan lag. Bestämmelser t.ex. om användning av åtgärder som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna i samband med boendeservice ska i fortsättningen finnas i lagstiftning om kundens självbestämmanderätt, som för närvarande bereds separat. Eftersom verksamheten hos producenter av kundsedelstjänster i sin helhet ska omfattas av allmänna förvaltningslagar och bestämmelserna om tjänsteansvar och deras verksamhet ska övervakas, gäller kraven på god förvaltning hela uppgiften och därför har det inte ansetts vara nödvändigt att i detalj specificera vilka uppgifter som är offentliga förvaltningsuppgifter eller faktisk förvaltningsverksamhet. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska en kundsedel tas i bruk för social rehabilitering enligt 17 § 1 mom. 3 och 4 mom. i socialvårdslagen. Enligt 17 § 1 mom. i socialvårdslagen avses med social rehabilitering intensifierat stöd med hjälp av socialt arbete och social handledning för att stärka den sociala funktionsförmågan, förhindra marginalisering och främja delaktighet. Social rehabilitering omfattar bl.a. träning i att klara av vardagsfunktioner och olika livssituationer enligt 17 § 1 mom. 3 punkten och gruppverksamhet och stödjande av social interaktion enligt 4 punkten i det momentet. Det stöd, de tjänster och de funktionella delar som hör till helheten social rehabilitering och deras innehåll definieras utifrån klienternas individuella behov, mål och funktionsförmåga tillsammans med klienten. Målet kan t.ex. vara att lära sig färdigheter för vardagslivet, att hantera vardagen utan berusningsmedel, att öva saker som hör till utbildningen eller arbetet eller stöd för att fungera i grupp. Den slutliga bedömningen görs och beslutet om social rehabilitering och om de delhelheter den omfattar fattas av den yrkesutbildade person inom socialvården som sköter klientens ärende. Landskapet ska när det tar i bruk kundsedlar se till att användningen av en kundsedel inte äventyrar det övergripande stöd till klienten som är en väsentlig del av den sociala rehabiliteringen. 

En kundsedel ska erbjudas för en sådan åtgärd som ingår i den sociala rehabiliteringen och som landskapet (i nuläget kommunen) ansvarar för att ordna. Det kan avtalas att den tjänstehelhet som den sociala rehabiliteringen utgör dessutom ska omfatta t.ex. frivilligt arbete eller andra inkluderande och funktionella delar som erbjuds av organisationer eller andra aktörer och som bidrar till att hjälpa klienten att nå sina mål. Den verksamhet som organisationer, församlingar och andra aktörer inom tredje sektorn ordnar grundar sig vanligen på gruppstöd. Deras verksamhet har en viktig och central roll vid sidan av och som ett komplement till den sociala rehabilitering som kommunen ansvarar för. Det att man tar i bruk en kundsedel i denna del av den sociala rehabiliteringen när det gäller tjänster som landskapet har organiseringsansvar för stärker klientens möjligheter att hitta och få träning eller gruppverksamhet som passar just hans eller hennes individuella behov, och på det sättet förbättras också de yrkesutbildade personernas möjligheter att bygga upp en social rehabilitering som såsom helhet bättre motsvarar klientens behov. När kundsedlar används i tjänster inom den sociala rehabiliteringen ska landskapet säkerställa att kunden får det stöd han eller hon behöver för att använda kundsedeln och att det aktivt följs upp hur den används. Enligt 1 mom. 2 punkten ska en kundsedel tas i bruk för hemservice enligt 19 § i socialvårdslagen. Med hemservice avses enligt den paragrafen att fullgöra eller bistå vid fullgörandet av uppgifter och funktioner som hör till boende, vård och omsorg, upprätthållande av funktionsförmågan, vård och fostran av barn, uträttande av ärenden samt till det övriga dagliga livet. Hemservice tillhandahålls personer som på grund av sjukdom, förlossning, skada eller av någon annan liknande funktionsnedsättande orsak eller i en särskild familje- eller livssituation behöver hjälp för att klara de uppgifter och funktioner som avses i 1 mom. i den paragrafen. Som stödtjänster som ingår i hemservicen tillhandahålls måltids-, klädvårds- och städservice och tjänster som främjar socialt umgänge. Barnfamiljer har rätt att få sådan hemservice som är nödvändig för att trygga familjens omsorgsuppgift, om det på grund av omständigheter som anges i 2 mom. i den paragrafen inte är möjligt att trygga barnets välfärd utan hemservice. Hemservice och särskilt de stödtjänster som anknyter till den är mycket eftertraktade tjänster som upprätthåller klientens egen funktionsförmåga och stöder bemästrandet av sysslor i det dagliga livet. Det att tillgången till tjänsterna förbättras och alternativen ökar förbättrar tillgången till stöd för svårigheter och problem redan i ett tidigt skede. Möjligheten att få en kundsedel stöder hemservicens betydelse som ett förbyggande medel för tidigt stöd.  

Enligt 1 mom. 3 punkten ska en kundsedel tas i bruk för hemvård enligt 20 § i socialvårdslagen. Med hemvård avses enligt den paragrafen den helhet som bildas av hemservice och de hemsjukvårdsuppgifter som omfattas av 25 § i hälso- och sjukvårdslagen. Regelbunden i 20 § i socialvårdslagen avsedd hemvård enligt kundplanen i vilken utöver hemservice ingår hemsjukvårdsuppgifter som avses i 25 § i hälso- och sjukvårdslagen, kan i regel överföras till att tillhandahållas mot en kundsedel. Redan i nuläget används det mycket köpta tjänster och servicesedlar inom produktionen av hemvårdstjänster, i synnerhet när det gäller stödtjänster inom hemservicen, och privat tjänsteproduktion som anknyter till det finns i regel att tillgå. Systemet med servicesedlar och således tjänster som produceras av andra är offentliga aktörer har ansetts vara ett fungerande medel i situationer som förändras och där man måste reagera snabbt. Eftersom de kunder som behöver hemvård kan ha mycket varierande servicebehov när det gäller tjänsternas innehåll och mängd eller omfattning, är det viktigt att det finns tillgång till tillräckligt med tjänster som kan skräddarsys till att motsvara de varierande, mycket individuella behoven. En tillräcklig mängd hemvårdstjänster som produceras mot kundsedel och det att även privata tjänsteproducenter producerar tjänsterna bidrar till att öka kundens valfrihet och allmänt förbättra tillgången till hemvårdstjänster. På individnivå kan en ökad tillgång till tjänster som är skräddarsydda för kunden samtidigt förbättra även tjänstekvaliteten i synnerhet för dem som behöver lätta och kortvariga tjänster. Landskapet ska ha möjlighet att definiera, särskilt i fråga om vissa kundgrupper och kunder som behöver krävande vård (5 % av kunderna), i vilken utsträckning hemservice och hemsjukvård ges mot en kundsedel. Till exempel i situationer där kundens situation kräver stöd av läkare och sjukhus dygnet runt, är det ofta motiverat att tjänsten tillhandahålls såsom affärsverkets tjänst för att säkerställa kontinuiteten i vården samt patientsäkerheten. Åtgärder som hör till helheten kan tillhandahållas mot en kundsedel, t.ex. besök av vårdare om praxis för konsultationer har säkerställts. Landskapet kan definiera sättet för tillhandahållande av hemvård och hemsjukvård i fråga om de kunder vilkas situation kräver ett intensivt och tätt samarbete med affärsverkets andra tjänster, såsom t.ex. hemvård av personer med svår utvecklingsstörning. 

Enligt 1 mom. 4 punkten ska en kundsedel tas i bruk i fråga om boendeservice enligt 21 § i socialvårdslagen, 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 2 § 1 mom. 4 punkten i specialomsorgslagen. Med boendeservice avses en helhet där boendet och de tjänster som stöder boendet är nära kopplade till varandra. Tjänster som anknyter till boendet är särskilt viktiga med tanke på den välfärd klienten upplever. Tjänsternas betydelse i det dagliga livet och vardagen är stor. Därför är det särskilt viktigt att öka klientens egna möjligheter till påverkan och valfrihet just i fråga om dessa tjänster.  

Enligt 21 § i socialvårdslagen ska boendeservice ordnas för personer som av särskild orsak behöver hjälp eller stöd i boendet eller med att ordna boende. Tjänster som tillhandahålls i hemmet prioriteras i förhållande till service som förutsätter flytt och inkluderar både boende och tjänster. Tillfälligt boende ordnas för personer som behöver kortvarig, brådskande hjälp. Stödboende ska ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt eller vid övergången till självständigt boende. Med stödboende avses att boendet stöds genom social handledning och annan socialservice. Serviceboende ska ordnas för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg. Serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt.  

Med serviceboende avses boende och service som ordnas i en servicebostad. Servicen omfattar vård och omsorg enligt klientens behov, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan, måltids-, klädvårds-, bad- och städservice samt tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge. Inom serviceboende med heldygnsomsorg ordnas servicen enligt klientens behov dygnet runt. När boendeservice tillhandahålls ska det ses till att personens privatliv och rätt till medbestämmande respekteras och att hon eller han får behovsenliga rehabiliterings- och hälso- och sjukvårdstjänster. 

Enligt 8 § 2 mom. i handikappservicelagen ska för en person med svår funktionsnedsättning ordnas bl.a. boendeservice, om personen på grund av sitt handikapp eller sin sjukdom nödvändigt behöver sådan service för att klara av de funktioner som hör till normal livsföring. Det finns dock ingen särskild skyldighet att ordna serviceboende, om tillräcklig omsorg om personen med svår funktionsnedsättning inte kan tryggas genom åtgärder inom den öppna vården. Enligt 2 § 1 mom. 4 punkten i specialomsorgslagen hör till specialomsorgerna bl.a. ordnande av bostäder. 

Boendeservice kan för det mesta ges mot kundsedel. Det finns i regel rikligt med tjänsteproducenter för denna slags service och för tjänsteproduktionen används redan nu mycket köpta tjänster och privata tjänsteproducenter. När alternativen inom tjänsteproduktionen blir fler stärker det också kundens möjligheter att hitta en tjänsteproducent som motsvarar kundens individuella situation och stödbehov. Landskapet ska ha möjlighet att sörja för att kundens boendeservice motsvarar kundens konstaterade servicebehov, dvs. att boendeservicen till sin utformning är sådan som kunden behöver. En förutsättning för ett system med kundsedel är att det i landskapet bildas ett nätverk av tjänsteproducenter som kan erbjuda sådana tjänster mot kundsedel som motsvarar kundbehoven på flexibelt sätt och när kunden behöver dem.  

Enligt 1 mom. 5 punkten ska en kundsedel tas i bruk för sådan arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning som avses i 27 e § i den gamla socialvårdslagen (710/1982). Enligt den bestämmelsen avses med arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning verksamhet i syfte att bevara och främja personens funktionsförmåga. Arbetsverksamhet ordnas för arbetsoförmögna personer som på grund av funktionsnedsättning inte har förutsättningar att delta i sådan verksamhet i sysselsättningssyfte för personer med funktionsnedsättning som avses i 27 d § i nämnda lag och som får sin huvudsakliga försörjning av förmåner som beviljas på grund av sjukdom eller arbetsoförmåga. Möjligheten att ta i bruk en kundsedel ökar sannolikt antalet tjänsteproducenter och således även alternativen och utbudet för olika slags arbetsverksamhet. Ibruktagandet av en kundsedel stärker kundens egna möjligheter att påverka och hitta den tjänst och tjänsteproducent som bäst motsvarar hans eller hennes individuella behov, och förbättrar på det sättet sannolikt också tjänstens genomslag.  

I 24 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det på allmän nivå om de tjänster som ingår i sjukvårdstjänster, vilka är 1) att undersöka sjukdomar, ställa medicinska och odontologiska diagnoser, ge vård och behandling, tillhandahålla nödvändiga förbrukningsartiklar enligt vårdplanen för behandling av långvarig sjukdom och ge den medicinska rehabilitering som behövs, 2) att förebygga och bota sjukdomar och att lindra lidande, 3) att ge handledning som syftar till att stärka patientens engagemang i sin vård och patientens egenvård, och 4) att i ett tidigt stadium identifiera hälsoproblem hos patienter som behöver särskilt stöd, särskilda undersökningar och särskild vård, att behandla hälsoproblemen och att hänvisa patienten till fortsatt vård. Sjukvården ska genomföras med beaktande av patientens behov av medicinsk eller odontologisk behandling och i enlighet med de enhetliga grunderna för vård. Vården ska genomföras på ett ändamålsenligt sätt och genom ändamålsenligt samarbete. Vården genomförs i form av öppen vård när detta är möjligt med beaktande av patientsäkerheten. En del av de sjukvårdstjänster som avses i 24 § i hälso- och sjukvårdslagen hör till direktvalstjänsterna om vilka det föreskrivs i 18 §, och en del hör till affärsverkets produktionsansvar. Enligt 1 mom. 6–8 punkten är det fråga om nämnda tjänster som ingår i sjukvårdstjänsterna till den del som de inte hör till direktvalstjänsterna.  

Enligt 1 mom. 6 punkten ska en kundsedel tas i bruk för hemsjukvård enligt 25 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Enligt den bestämmelsen genomförs hemsjukvården enligt vård- och serviceplanen eller tillfälligt som multidisciplinär hälso- och sjukvårdsservice där patienten är bosatt, i dennes hem eller på en jämförbar plats. De förbrukningsartiklar enligt vårdplanen som behövs för behandling av långvarig sjukdom i hemsjukvården ingår i vården. Man förpliktar dock inte till att ta i bruk en kundsedel i hemsjukvård enligt 25 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Ovan under motiveringen till 3 punkten har kundsedelns lämplighet i fråga om hemsjukvård beskrivits. Det är motiverat att ta i bruk en kundsedel inom hemsjukvården med tanke på tillgången till vård och kontinuiteten i vården. Det är särskilt efterfrågan på kortvarig hemsjukvård som varierar, och det kan då uppstå perioder av hög belastning när det gäller tillgängligheten till affärsverkets tjänster. Bortsett från skötseln av mer långvariga kundrelationer kan det vara svårt att ha personal i reserv för perioder av hög belastning. Ibruktagandet av en kundsedel kan förbättra tillgången till tjänster också i situationer då affärsverkets tjänster ligger långt ifrån kundens hem. Med kundsedeln har kunden möjlighet att välja en tjänsteproducent på närmare håll, vilket även är kostnadseffektivt. 

Enligt 1 mom. 7 punkten ska en kundsedel tas i bruk för enskilda mottagningsbesök av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i anslutning till medicinsk rehabilitering enligt 29 § i hälso- och sjukvårdslagen. Enligt den bestämmelsen hör till medicinsk rehabilitering: 1) rådgivning och handledning som gäller rehabilitering, 2) utredning av patientens funktions- och arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov, 3) en rehabiliteringsundersökning, genom vilken patientens rehabiliteringsmöjligheter utreds, 4) terapier som ska förbättra och upprätthålla funktionsförmågan och andra behövliga rehabiliteringsfrämjande åtgärder, 5) hjälpmedelstjänster, 6) anpassningsträning, och 7) rehabiliteringsperioder inom sluten vård eller öppen vård som består av behövliga åtgärder enligt 1—6 punkten. Enligt 18 § 1 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen hör till de direktvalstjänster som tillhandahålls vid social- och hälsocentralen i 29 § 2 mom. 1 punkten i hälso- och sjukvårdslagen avsedd rådgivning och handledning som gäller rehabilitering och i 2 punkten i det momentet avsedd utredning av patientens funktions- och arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov som hör samman med de tjänster som avses ovan i 3 punkten. Affärsverket kan ta i bruk en kundsedel för enskilda mottagningsbesök av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i anslutning till medicinsk rehabilitering endast till den del som de inte hör till direktvalstjänsterna. För närvarande ger kommunerna och sjukvårdsdistrikten kunderna betalningsförbindelser och liknande särskilt för en del av terapibesöken och det är ändamålsenligt att i fortsättningen genomföra dessa med hjälp av kundsedel. Den rehabilitering som fås mot kundsedel kan utgöra en del av en större helhet (t.ex. kan man efter en stroke ge övrig terapi i ett affärsverk, men talterapi mot en kundsedel, med vilken kunden kan välja den terapeut som passar honom eller henne bäst). Detta ökar rehabiliteringstjänsternas tillgänglighet, men stöder också skapandet av kundorienterade rehabiliteringshelheter som utgår från kundens behov. Också en mera långvarig helhet kan genomföras med kundsedel (t.ex. fem gånger rehabilitering i hemmet efter höftbensbrott, vilket i glesbebyggda områden kan vara mer kostnadseffektivt och snabbare tillgängligt som kundsedelstjänst än att affärsverket företar sig motsvarande verksamhet, eller kort psykoterapi 20 gånger, så att kunden kan välja den terapeut och den terapiinriktning som passar honom eller henne bäst). Rehabilitering mot kundsedel kräver en god helhetsplan av vården och en regelbunden bedömning av affärsverket om vården och dess effektivitet. 

Enligt 1 mom. 8 punkten ska en kundsedel tas i bruk för behövliga tandprotetiska behandlingar inom mun- och tandvården. Bestämmelser om vad som hör till mun- och tandhälsovårdstjänsterna finns i 24 och 26 § i hälso- och sjukvårdslagen. En del av dessa mun- och tandhälsovårdstjänster hör till direktvalstjänsterna som ges vid mun- och tandvårdsenheterna och om vilka det föreskrivs i 18 § i den föreslagna lagen, och en del hör till affärsverkets produktionsansvar. Tandprotetisk vård och de vårdåtgärder som hör till den med undantag av tandprotetiska åtgärder hör inte till direktvalstjänsterna. Tandprotetisk vård omfattas av de enhetliga grunderna för vård i enlighet med 7 § i hälso- och sjukvårdslagen. Grunder för tandprotetisk vård är hypodonti, adonti och vård av tillstånd efter olycksfall samt ersättande av saknade eller förlorade tänder, när dessa orsakar funktionell olägenhet för patienten. Tand- och käkmissbildningar och medfödda missbildningar och syndrom kan kräva tandprotetisk vård liksom också långt framskriden atrofi av käken. Ibruktagandet av en kundsedel i fråga om tandprotetiska behandlingar är motiverat med tanke på tillgången till vård och likabehandlingen, eftersom dessa tjänster redan för närvarande rätt långt produceras av den privata sektorn.  

Enligt 2 mom. får landskapet när det beslutar om vilka tjänster enligt 1 mom. som betalas med kundsedel, begränsa omfattningen av ibruktagandet av varje tjänst som avses i 1 mom., om det är nödvändigt för att tjänstehelheterna ska fungera eller för att tjänsterna ska kunna ordnas kostnadseffektivt. Landskapet har således rätt att besluta att en tjänst inte kan skaffas med en kundsedel om det är nödvändigt med tanke på att tjänstehelheterna ska fungera eller landskapets verksamhet ordnas kostnadseffektivt. Med att ordna tjänsterna kostnadseffektivt avses de helhetskostnader som orsakas landskapet i dess egenskap av den som ordnar tjänsterna och inte lönsamheten hos landskapets egna affärsverk. När man överväger en enskild kunds alternativ också i dessa situationer, ska man dock välja det alternativ som bäst motsvarar kundens behov. 

Dessutom ska landskapet fatta beslut om de grunder som affärsverket ska beakta när det fastställer det närmare innehållet i tjänster som tillhandahålls mot kundsedel. Alla de tjänster som avses i punkterna i 1 mom. omfattar i praktiken olika helheter som varierar enligt tjänsternas innehåll, kundgrupperna och kundernas behov. Därför kan de tjänster som inom t.ex. den hemvård eller hemsjukvård beviljas mot kundsedel variera avsevärt. Landskapet ska enligt bestämmelsen fatta beslut om de grunder som affärsverket ska beakta när det fastställer det närmare innehållet i de tjänster som tillhandahålls mot kundsedel enligt servicebehoven. Exempelvis inom hemservicen eller hemsjukvården varierar det antal timmar kunderna behöver service per vecka och yrkesutbildningen hos dem som tillhandahåller tjänster (yrkesutbildad person inom socialvården, yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller person med annan utbildning). Affärsverket ska med beaktande av alla variabler och på basis av bedömningen av servicebehovet bestämma sedelns värde och innehållet i de tjänster som skaffas mot en kundsedel.  

Varje landskap ska vid planeringen av kundsedelstjänster även beakta behovet av stöd och hjälp hos kunder som behöver många olika tjänster för att de faktiskt ska kunna utöva sin rätt att välja. För de kunder som inte vill använda en kundsedel ska affärsverket ordna de tjänster dessa behöver på något annat sätt. Kunderna ska tydligt informeras också om detta alternativ. 

Landskapens verksamhet när det gäller genomförandet av bestämmelserna om kundsedlar styrs och övervakas som en del av den allmänna styrningen, uppföljningen och tillsynen över landskapens och affärsverkens verksamhet. Centrala bestämmelser om styrningen, uppföljningen och tillsynen över landskapens verksamhet finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Bestämmelserna gäller också landskapens och landskapens affärsverks verksamhet i sådan verksamhet som avses i valfrihetslagen. Lagen om ordnande av social- och hälsovård förutsätter av myndigheterna aktiv styrning, uppföljning och tillsyn av landskapens verksamhet. 

Enligt 25 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård är den allmänna styrningen, planeringen, utvecklingen samt styrningen av verksamheten social- och hälsovårdsministeriets uppgift. Enligt bestämmelsen finns vid ministeriet en styrenhet för denna uppgift. I 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård finns det närmare bestämmelser om styrningen av landskapens verksamhet. Enligt den bestämmelsen ska social- och hälsovårdsministeriet förhandla årligen skilt med varje landskap. Syftet med förhandlingarna är att styra landskapens verksamhet vid utvecklandet av servicestrukturen. Vid förhandlingarna behandlas bl.a. huruvida landskapen har fullgjort de uppgifter och tjänster som omfattas av organiseringsansvaret på det sätt som lagstiftningen förutsätter. Utifrån förhandlingarna utarbetas ett dokument i vilket antecknas bl.a. nästa års centrala mål som avtalats vid förhandlingarna och de åtgärder som stöder målen. 

Bakgrundsmaterial för förhandlingarna fås med stöd av 30 och 31 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård från Institutet för hälsa och välfärd och tillsynsmyndigheterna. Dessa utarbetar årligen behövliga utredningar om situationen inom och genomförandet av social- och hälsovården. Som en del av detta utvärderas också verksamhetens genomslag och kostnadsnyttoeffektivitet. Institutet för hälsa och välfärd gör utredningen både landskapsvis och för hela landet. Tillsynsmyndigheten utarbetar en rapport för varje landskap om lika tillgång till tjänster. På basis av materialet kan social- och hälsovårdsministeriet bedöma landskapens verksamhet inte bara i fråga om huruvida skyldigheterna enligt lagstiftningen har uppfyllts utan också i förhållande till andra landskap. 

I 6 kap i lagen om ordnande av social- och hälsovård finns bestämmelser om myndighetstillsyn. Tillstånds- och tillsynsverket ska i sin egen tillsynsverksamhet, som en del av de myndighetsuppgifter som den svarar för, övervaka att användningen av kundsedlar inte äventyrar affärsverkets förmåga att sköta sina lagstadgade uppgifter. Om tillsynsmyndigheten upptäcker att skötseln av uppgifterna äventyras, ska den ingripa i situationen och kräva att landskapet begränsar användningen av kundsedlar. Tillsynsmyndigheten ska vid behov vidta de åtgärder som bestämmelserna förutsätter så att landskapet begränsar användningsområdet för kundsedlar på ett sätt som säkerställer att affärsverkets tjänster är ändamålsenliga. På motsvarande sätt ska tillsynsmyndigheten övervaka att landskapet tar i bruk en kundsedel på det sätt som lagen förutsätter. 

Det kan också konstateras att landskap som hör till ett och samma samarbetsområde ska ingå ett samarbetsavtal. I det ska det avtalas bl.a. om åtgärder för säkerställandet av integration av tjänster och lika tillgång till tjänster samt för kundernas möjligheter till deltagande och inverkan för hela samarbetsområdet. Om samarbetsavtalet inte överensstämmer med lagstiftningen och i det t.ex. inte beaktas jämlikheten hos landskapsinvånarna och förutsättningarna för tillgång till tjänster och tjänsternas tillgänglighet, kan statsrådet med stöd av 18 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård bestämma om samarbetsavtalets innehåll på ett bindande sätt för landskapen. Statsrådet kan dessutom på ett sätt som är bindande för landskapen bestämma om social- och hälsovårdens servicestruktur, omfattande och viktiga investeringar samt om informationshanteringen i enlighet med de villkor som anges i 19 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska landskapet ta i bruk kundsedlar också i fråga om sådana andra tjänster som omfattas av affärsverkets produktionsansvar än de som avses i 1 mom., om kunden inte kan få tjänsterna av affärsverket inom den tidsfrist (vårdgarantitid) som avses i 52 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. En kundsedel ska tas i bruk när kunden inte inom vårdgarantitiden kan få tjänster hos det egna affärsverket eller affärsverken i de andra landskapen inom samma samarbetsområde. Nämnda bestämmelse i hälso- och sjukvårdslagen gäller inom den specialiserade sjukvården sådan vård, behandling och rådgivning som utifrån bedömningen av vårdbehovet konstaterats vara medicinskt, odontologiskt eller hälsovetenskapligt nödvändiga. Enligt bestämmelsen ska vård, behandling och rådgivning som hör till den specialiserade sjukvården, med beaktande av hur brådskande den är, ordnas och inledas inom skälig tid, dock inom sex månader från det att vårdbehovet slogs fast. Enligt det föreslagna 4 mom. ska affärsverket ge kunden en kundsedel om vården inte kan ges inom den nämnda tidsperioden på sex månader. 

Att vårdgarantitiden efterlevs kan konstateras med hjälp av uppföljning av tidpunkten för vård och patientspecifikt med hjälp av bestämmelsen i patientlagens 4 §, enligt vilken patienten ska meddelas en tidpunkt när han eller hon får vård. Institutet för hälsa och välfärd följer med hur tillgången till specialiserad sjukvård ordnas. Exempelvis köade sammanlagt 116 817 patienter vid utgången av augusti 2017 för vård vid sjukhusen inom sjukvårdsdistrikten. Av de köande hade 1 525 alltså 1,3 procent köat i mer än sex månader för att få komma till icke-brådskande vård. Av dem som köat i mer än sex månader köade de flesta till en starroperation, 101 personer. I fråga om en enskild kund kan ett överskridande av vårdgarantitiden konstateras i samband med att kunden på grundval av en bedömning av servicebehovet informeras om tidpunkten för vård. Om tidpunkten för vård vid affärsverket ligger längre än sex månader fram i tiden, ska kunden erbjudas en kundsedel för vården. Eftersom man med en kundsedel endast kan skaffa tjänster från en privat tjänsteproducent kan skyldigheten att erbjuda en kundsedel dock inte gälla sådana tjänster som enligt 45 § i hälso- och sjukvårdslagen har centraliserats till ett offentligt sjukhus.  

Enligt 4 mom. får landskapet ta i bruk kundsedlar också för sådant familjearbete och ordnande av stödpersoner eller stödfamiljer som avses i socialvårdslagen samt för socialvårdens övriga förebyggande tjänster, för genomförande av sådan ledighet för närståendevårdare som avses i lagen om stöd för närståendevård (937/2005), för personlig assistans, dagverksamhet och anpassningsträning enligt handikappservicelagen, för rådgivningsbyråtjänster enligt hälso- och sjukvårdslagen, för polikliniskt genomförda kirurgiska ingrepp, för icke-brådskande operationsverksamhet, för icke-brådskande mottagningsbesök hos yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, för medicinska undersökningar som hänger samman med vården av kunden, för tandreglering samt för andra med dessa jämförbara social- och hälsovårdstjänster. När landskapet tar i bruk kundsedlar ska det dock beakta de begränsningar som anges i 7 mom. 

I det föreslagna 4 mom. finns det en förteckning över de tjänster som efter landskapets prövning lämpar sig att tillhandahållas mot kundsedel och dessutom en bestämmelse om att kundsedlar kan tas i bruk också för andra med dessa jämförbara social- och hälsovårdstjänster. Detta ger landskapen prövningsrätt i fråga om vilka tjänster som är jämförbara med de social- och hälsovårdstjänster som nämns i paragrafen och således kan landskapet beakta befolkningens behov när den fattar beslut om ibruktagande av kundsedlar. Så finns det t.ex. i socialvårdslagen bestämmelser med stöd av vilka den kommun (i framtiden landskapet) som ansvarar för ordnandet av tjänsterna kan besluta att ta i bruk även andra tjänster än den som anges i lagen. Det föreslagna 4 mom. möjliggör således att också nya innovativa tjänsteformer kan tillhandahållas mot kundsedel. Sådana kan t.ex. vara tjänsteformer som genom användning av personlig budget har konstaterats vara bra. Dessutom kan man t.ex. med stöd av specialomsorgslagen, med beaktande av regleringens öppenhet, ordna tjänster för vilka kundsedlar kan tas i bruk (t.ex. för sådan träning som delvis motsvarar anpassningsträning enligt handikappservicelagen). I fråga om dessa tjänster är det ändamålsenligt att ta i bruk kundsedlar för att möjliggöra en mångsidig tjänsteproduktion och för att öka kundens valfrihet. En grund för ibruktagande av kundsedlar kan också vara att förbättra tillgången till tjänster. Med tanke på kundorienteringen ökar ibruktagandet av kundsedlar kundens möjligheter att få sina individuella behov beaktade i tjänsten. 

Inom socialvårdens förebyggande tjänster är en av de primära grupperna barn och barnfamiljer. Användningen av kundsedlar för dessa tjänster kan stärka en rättidig tillgång till tjänsterna och således bidra till att flytta tyngdpunkten till främjande av välfärden och tidigt stöd. Familjearbete och stödpersoner används i stor omfattning också som stödåtgärder inom barnskyddets öppenvård. Många av barnskyddets tjänster lämpar sig inte för att tillhandahållas mot kundsedel till följd av att de inbegriper utövning av offentlig makt. När familjearbete och ordnande av stödpersoner eller stödfamiljer ordnas som tjänster enligt socialvårdslagen ökar valfriheten och alternativen också för familjer som omfattas av barnskyddet. Med familjearbete avses enligt 18 § i socialvårdslagen att välfärden stöds genom social handledning och med annan nödvändig hjälp i situationer där klienten och hans eller hennes familj eller den person som svarar för klientens vård behöver stöd och handledning för att stärka sina resurser och förbättra den ömsesidiga interaktionen. Familjearbetet syftar till att trygga hälsan och utvecklingen hos ett barn eller en ung person som behöver särskilt stöd. Bestämmelser om ordnande av en stödperson eller stödfamilj finns i socialvårdslagens 28 §, enligt vilken referensgruppsverksamhet samt en stödperson eller stödfamilj kan ordnas för ett barn eller en ung person som behöver särskilt stöd eller för hans eller hennes familj för att trygga barnets eller den unga personens hälsa eller utveckling.  

Enligt 2 § i lagen om stöd för närståendevård avses med stöd för närståendevård en helhet som omfattar behövliga tjänster som tillhandahålls den vårdbehövande samt vårdarvode till närståendevårdaren, ledighet och service till stöd för närståendevården. Enligt 4 § i den lagen har en närståendevårdare rätt till minst två dygn ledig tid per kalendermånad. En närståendevårdare har rätt till minst tre dygn ledig tid per kalendermånad, om han eller hon oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag. Kommunen (i framtiden landskapet), ska sörja för att vården av den vårdbehövande ordnas på ett ändamålsenligt sätt under vårdarens ledighet. Denna del av stödet för närståendevård, alltså skaffandet av en vårdplats för den vårdbehövande, kan betalas med en kundsedel. Redan för närvarande har man för ordnandet av ledighet för närståendevårdare använt servicesedlar. Det är ändamålsenligt att använda kundsedlar för ordnande av ledighet för närståendevårdare med tanke på tillgången till tjänster, eftersom en person på basis av en kundsedel har möjlighet att välja en sådan tjänsteproducent som kan tillhandahålla tjänsten utan dröjsmål. Dessutom möjliggör kundsedeln individuella lösningar för kunden och ger kunden valfrihet när det gäller valet av producent. 

Utöver de i 24 § 1 mom. avsedda kundsedelstjänsterna kan man av de tjänster som tillhandahålls personer med funktionsnedsättning ta i bruk kundsedlar också för i handikappservicelagen avsedd personlig assistans, dagverksamhet och anpassningsträning. Det är ändamålsenligt att dessa tjänster produceras mot en kundsedel av privata tjänsteproducenter, eftersom dessa tjänster även i nuläget rätt långt produceras av den privata sektorn. Servicesedlar är redan i nuläget ett av de sätt för ordnande av personlig assistans som avses i handikappservicelagen. Ibruktagandet av kundsedlar bidrar till att göra tjänsteproduktionen mångsidigare och till att öka kundens valfrihet. Med tanke på kundorienteringen ökar ibruktagandet av kundsedlar kundens möjligheter att få sina individuella behov beaktade i tjänsten. Handikappservicelagen genomgår för närvarande en översyn till följd av vilken man också i det föreslagna momentet kommer att behöva göra ändringar till denna del.  

Bestämmelser om anpassningsträning finns i handikappservicelagens 8 §, enligt vilken de handikappade ska ges rehabiliteringshandledning och anpassningsträning samt annan service som behövs för att syftet med den lagen ska nås. Sådan service kan även ges en nära anhörig till en handikappad eller den som har omsorg om honom eller annars står honom nära. Enligt 15 § i förordningen om service och stöd på grund av handikapp (759/1987) hör till anpassningsträning rådgivning, handledning och träning för främjande av den sociala funktionsdugligheten hos den handikappade och personer i hans närmaste omgivning. Anpassningsträningen kan vara individuell eller ske i en grupp och kan vid behov även upprepas. Enligt handikappservicelagens 8 c § avses med personlig assistans i den lagen den nödvändiga hjälp som en gravt handikappad har behov av hemma eller utanför hemmet 1) i de dagliga sysslorna, 2) i arbete och studier, 3) i fritidsaktiviteter, 4) i samhällelig verksamhet samt 5) i upprätthållande av sociala kontakter. Enligt 8 b § i handikappservicelagen hör till dagverksamhet för handikappade verksamhet som ordnas utanför hemmet för att stödja den handikappade att klara sig självständigt och för att främja sociala kontakter. 

Rådgivningsbyråtjänster kan enligt landskapets övervägande tillhandahållas mot kundsedlar. För rådgivningsbyråtjänster kan kundsedlar ges för mer omfattande tjänstehelheter eller för enskilda tjänster. Ibruktagandet av kundsedlar kan i den omfattning landskapet beslutar vara ändamålsenligt, eftersom en person på basis av en kundsedel har möjlighet att välja en sådan tjänsteproducent som kan tillhandahålla tjänsten utan dröjsmål och som kan svara mot kundens individuella behov. Kundens valmöjligheter ökar i och med att tjänsteutbudet ökar när kundsedlarna tas i bruk. När landskapet fattar beslut om ibruktagande av kundsedlar för rådgivningsbyråtjänster ska det fästa särskild vikt vid det riksomfattande vaccineringsprogrammet och vid prenatala screeningar som avses i statsrådets förordning om screening, om dessa tjänster kan tillhandahållas med kundsedel. Enligt 15 § i hälso- och sjukvårdslagen hör till rådgivningsbyråtjänsterna 1) att regelbundet och efter individuellt behov följa och främja fostrets sunda tillväxt, utveckling och välbefinnande och hälsan hos gravida kvinnor och kvinnor som fött barn, 2) att främja barnets sunda tillväxt, utveckling och välbefinnande och att följa upp dessa i genomsnitt en gång i månaden under barnets första levnadsår och därefter årligen och efter individuellt behov, 3) att kontrollera barnets munhälsa åtminstone vartannat år, 4) att stödja föräldraskapet och familjens allmänna välbefinnande, 5) att främja en hälsosam hemmiljö och annan uppväxt- och utvecklingsmiljö för barnet samt sunda levnadsvanor i familjen, och 6) att i ett tidigt stadium identifiera barnets och familjens behov av särskilt stöd och undersökningar och att stödja barnet och familjen och vid behov hänvisa dem till undersökningar eller vård. 

Kundsedlar kan användas för om kirurgiska ingrepp som utförs polikliniskt förutsatt att de andra krav som följer av lagstiftningen har beaktats. Mot kundsedel kan man t.ex. få åtgärder i anslutning till gråstarr, gynekologi samt öron-, näs- och halssjukdomar. Kundsedlar kan tas i bruk även för icke-brådskande operationsverksamhet. Andra kirurgiska ingrepp än de som görs under lokalbedövning kräver ändamålsenliga operationssalar, tjänster inom specialiteten anestesiologi och tillräcklig jourkapacitet för eftervården och konstaterande av omedelbara operationskomplikationer, och för säkerställande av vården. Det kan vara ändamålsenligt att ta i bruk en kundsedel i situationer där t.ex. antalet remisser varierar och tillgången till icke-brådskande åtgärder därmed tidvis kan försämras. När kundsedlar beviljas ska man beakta kundens vård som helhet, eftersom ett kirurgiskt ingrepp ofta är endast en enskild del av en omfattande helhet. När landskapet fattar beslut om ibruktagande av kundsedlar ska det iaktta vad som föreskrivs i 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och i 45 § i hälso- och sjukvårdslagen samt vad som med stöd av dem föreskrivs om centralisering av uppgifter inom den specialiserade sjukvården och om enhetliga kriterier. 

Kundsedlar ska kunna användas för mottagningsbesök som görs hos en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården vid icke-brådskande vård. Sådana besök kan vara t.ex. psykoterapibesök under en vårdperiod enligt kundplanen eller besök hos en specialistläkare. En kundsedel kan möjliggöra ett längre vårdförhållande till samma yrkesutbildade person, vilket kan ha betydelse t.ex. med tanke på att vården av komplicerad diabetes ska lyckas. En kundsedel kan vara ett gott alternativ även av geografiska orsaker så att kunden kan få göra upprepade besök närmare hemmet än längre bort på ett sjukhus. Kundsedlar kan tas i bruk för dessa tjänster till den del som de inte är direktvalstjänster. 

Kundsedlar kan efter landskapets prövning tas i bruk vid medicinska undersökningar som hänger samman med vården av kunden. Det skulle exempelvis kunna röra sig om olika kompletterande laboratorietjänster och bilddiagnostik, klinisk fysiologi inkl. olika belastningsprov, rytmuppföljningar och grundläggande endoskopier. När ett landskap fattar beslut om att ta i bruk kundsedlar för dessa tjänster ska det säkerställa att undersökningarna uppfyller kvalitetskriterierna också i fråga om förmedlingen av undersökningsresultaten. Ibruktagandet av kundsedlar kan vara motiverat för att förbättra tillgången till tjänster. Redan för närvarande används servicesedlar för vissa medicinska undersökningar. 

Affärsverket kan ta i bruk en kundsedel t.ex. för tandregleringsvård som ingår i mun- och tandvårdstjänster för barn och ungdomar. Mun- och tandvårdstjänsterna för barn och ungdomar omfattas inte av direktvalstjänsterna. Regleringsvården är en del av helheten av basservice inom mun- och tandvården för barn och ungdomar. För närvarande kompletteras kommunernas och samkommunernas egen tjänsteproduktion av köpta tjänster när det gäller regleringsvård för barn och ungdomar. Regleringsvård som fås mot kundsedel kan vara en del av en större tjänstehelhet som till exempel planering av regleringsvård, konsultation, uppföljning eller mottagningsbesök hos en specialisttandläkare. Det kan också vara fråga om talterapi i samband med regleringsvård som fås mot kundsedel. När det gäller talterapi i samband med regleringsvård som fås mot kundsedel, ska man kunna välja mellan tjänsteproducenter inom flera landskaps områden, vilket kan förbättra möjligheten att få service. 

Landskapet ska fatta beslut om huruvida kundsedlar ska användas även när det gäller andra tjänster än de som avses i 1 och 3 mom. När landskapet fattar beslut om huruvida kundsedlar ska tas i bruk även i fråga om andra tjänster, ska det motivera sitt beslut. När landskapet fattar beslut om ibruktagande av kundsedlar och mängden tjänster som ska betalas med kundsedel ska landskapet ta hänsyn till främjandet av iakttagandet av tidsfristerna för tillgång till vård, tjänsternas tillgänglighet och fungerande tjänstehelheter samt beakta hur det säkerställs att kunden har tillräcklig möjlighet att välja tjänsteproducent också i fråga om andra tjänster än direktvalstjänster. Målet är att kundens valfrihet säkerställs tillräckligt med hjälp av kundsedeln i fråga om de tjänster som hör till affärsverkets produktionsansvar och som inte är brådskande och i fråga om vilka det är ändamålsenligt att använda kundsedel för att på ett flexibelt sätt öka kundens valfrihet. Landskapet ska med sitt beslut om användning av kundsedel sträva efter att främja tillgången till vård, tjänsternas tillgänglighet och fungerande tjänstehelheter. Vidare ska landskapet genom sitt beslut sträva efter att säkerställa att kunden har möjlighet att välja tjänsteproducent också i fråga om andra tjänster än direktvalstjänster. 

Landskapets ovan konstaterade möjlighet att besluta om ibruktagandet av kundsedlar begränsas av bestämmelsen i 7 mom., enligt vilken landskapet inte får ta i bruk kundsedlar i fråga om sådana tjänster där ibruktagandet av kundsedlar kan äventyra klient- eller patientsäkerheten eller landskapets fullgörande av dess lagstadgade uppgifter. Landskapet ska också iaktta vad som föreskrivs i 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och i 45 § i hälso- och sjukvårdslagen samt vad som föreskrivs med stöd av dem. De begränsningar som gäller användningen av kundsedeln behandlas mer ingående i detaljmotiveringen om 7 mom.  

Landskapet kan besluta att kundsedeln också tas i bruk i sådana tjänster där det inte finns privat tjänsteproduktion inom landskapets område. En sådan situation kan uppstå till exempel när det gäller vissa tjänster inom den specialiserade sjukvården. Om landskapet beslutar att kundsedeln tas i bruk för sådana tjänster, leder det dock inte till att landskapets affärsverk till denna del måste bolagisera sin tjänsteproduktion. Om det inte finns att välja en lämplig tjänsteproducent för kunden t.ex. för att det inte finns producenter inom lämpligt avstånd, har kunden rätt att få tjänsten av affärsverket producerad på något annat sätt. Då kan kunden avstå från att använda kundsedeln och affärsverket producerar tjänsten själv eller t.ex. som köpt tjänst. 

För bedömning av om tillgången till tjänster är tillräcklig ska landskapet regelbundet följa utbudet av social- och hälsovårdstjänster inom sitt område. Uppföljningen kan genomföras genom utredningar eller genom att ordna öppna diskussionstillfällen för aktörerna och kunderna i området. För att valfriheten ska förverkligas, ska kundsedlar ges i så stor omfattning som möjligt i fråga om de tjänster som finns tillgängliga i landskapet.  

Enligt det föreslagna 5 mom. ska landskapet när det med stöd av 2 och 7 mom. beslutar om omfattningen av användningen av kundsedlar och med stöd av 3 och 4 mom. beslutar om andra kundsedelstjänster beakta de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, landskapsinvånarnas behov samt landskapets servicestrategi enligt 14 § i den lagen och de riktlinjer som anges i servicestrategin när det gäller tjänster som skaffas från andra producenter. Landskapet ska i sitt beslutsfattande se till att invånarnas möjlighet att välja tjänsteproducent förverkligas. Enligt 14 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska landskapet i servicestrategin ange målen för den minsta mängd tjänster som ska anskaffas från privata tjänsteproducenter. Detta gäller närmast köptjänster och kundsedelstjänster, eftersom landskapet i fråga om dem har en direkt möjlighet att inverka på vilka tjänster som anskaffas. I fråga om direktvalstjänster kan landskapet påverka volymen endast till den del som landskapet som direktvalstjänster fastställer tjänster på specialnivå enligt 18 § 2 och 4 mom. I lagen om ordnande av social- och hälsovård finns inga bestämmelser om andelen tjänster som anskaffas från andra producenter. Detta beror emellertid på de riksomfattande mål för social- och hälsovården som statsrådet godkänt enligt 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Statsrådet kan för landskapen fastställa målsättningar också när det gäller den andel av tjänsterna på landskapets ansvar som anskaffas hos andra producenter. Landskapsfullmäktige ska beakta dessa mål i den utsträckning som det i landskapet finns tillgång till privata tjänster. Dessutom kan landskapsfullmäktige fastställa också en högre målsättning som är förpliktande för landskapets verksamhet. Enligt det som anförs ovan är utgångspunkten den att landskapet ska använda kundsedlar i så stor utsträckning som möjligt när det finns tillgång till tjänster som förverkligar kundernas valfrihet och när det är motiverat i funktionellt och ekonomiskt hänseende. 

Kundsedelns värde ska enligt 6 mom. vara sådant att kunden har möjlighet att med sedeln få en tjänst i enlighet med kraven i lagstiftningen. När värdet fastställs ska tjänsteproduktionen i landskapet och dess prisnivå samt därutöver de kostnader som affärsverket skulle ha om det producerade en motsvarande tjänst beaktas. Fastän målet med kundsedel är att göra det möjligt för kunden att välja tjänsteproducent, får valmöjligheten inte leda till att landskapets utgifter ökar. Därför får värdet på kundsedeln inte överstiga utgifterna för den egna produktionen, om inte särskilda skäl föreligger. Ett särskilt skäl kan vara t.ex. en sådan situation som avses i 3 mom. och där specialiserad sjukvård inte annars finns tillgänglig inom vårdgarantitiden eller säkerställande av tjänster som är nödvändiga för kunderna i en situation där affärsverket inte själv kan producera tillräckliga tjänster. Affärsverket fattar i enlighet med 71 § beslut om ersättningar till tjänsteproducenterna och ersätter, upp till det värde som affärsverket bestämt på förhand, de kostnader som en tjänsteproducent har för sådana tjänster som en kund får mot en kundsedel.  

För en tjänst som tillhandahålls mot en kundsedel betalar kunden endast kundavgiften enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. En kund ska mot en kundsedel få den tjänst som kundsedeln har getts för och som kunden har rätt till utifrån den bedömning av servicebehovet som affärsverket gjort. En producent av kundsedelstjänster ska när den tar emot en kund förbinda sig att producera tjänster mot den ersättning som affärsverket bestämt. En kund kan således inte välja en tjänsteproducent som inte producerar kundsedelstjänsten till kundsedelns värde. Om kunden så önskar kan han eller hon för egna medel själv betala för tjänster utöver kundsedelns värde. Då betalar kunden själv hela priset för den extra tjänst han eller hon köpt. Om en kund har fått en kundsedel t.ex. för sådana städtjänster som ingår i hemservicen och som inbegriper grundstädning hos kunden, kan kunden med egna medel av samma hemserviceproducent skaffa ytterligare städtjänster, som inte ingår i de kundsedelstjänster som kunden får på basis av bedömningen av servicebehovet. Eller om en kund har fått en kundsedel för fem fysioterapibesök får kunden med egna medel av samma producent skaffa fler fysioterapibesök eller andra fysioterapitjänster som inte ingår i de kundsedelstjänster som kunden får på basis av bedömningen av servicebehovet. Om kunden har fått en kundsedel för boendeservice, ska tjänsteproducenten tillhandahålla kunden de tjänster som hör till boendeservicen och som ingår i kundens kundplan och som betalas med kundsedel. Kunden har möjlighet att med egna medel skaffa andra tjänster som den som tillhandahåller boendeservice erbjuder, såsom barberar-, frisör- eller kosmetologtjänster. Om en kundsedel har erhållits för anskaffning av ett hjälpmedel, kan kunden dessutom skaffa ett hjälpmedel som är dyrare än kundsedelns värde genom att själv betala prisskillnaden mellan sedelns värde och hjälpmedlets pris. Detta kan komma i fråga t.ex. vid anskaffning av en peruk på grund av håravfall som orsakas av behandling av en sjukdom. Kundsedelns värde ska möjliggöra anskaffning av en peruk som motsvarar kundens behov. Kunden kan dock om han eller hon så önskar skaffa en dyrare peruk. Den ovan beskrivna möjligheten gäller endast själva anskaffningen av hjälpmedlet. Däremot är utprovning av hjälpmedlet en sådan i lagen avsedd tjänst för vilken tjänsteproducenten inte får ta ut en avgift av kunden. 

När landskapet fattar beslut om ibruktagande av kundsedlar ska det enligt 7 mom. iaktta vad som föreskrivs i 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och i 45 § i hälso- och sjukvårdslagen samt vad som föreskrivs med stöd av dem. I 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om tjänster som samlas till större helheter. I 45 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om arbetsfördelning och centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården. Bägge bestämmelserna innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning. Med stöd av hälso- och sjukvårdslagen utfärdades statsrådets förordning om arbetsfördelning och centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården (582/2017) samt statsrådets förordning om grunderna för brådskande vård och förutsättningarna för jour inom olika medicinska verksamhetsområden (583/2017). Enligt det föreslagna 7 mom. får landskapet inte ta i bruk kundsedlar i fråga om sådana tjänster där ibruktagandet av kundsedlar kan äventyra klient- eller patientsäkerheten. Klient- eller patientsäkerheten kan äventyras på olika grunder, t.ex. om kundens tjänstehelhet är sådan att det sätt på vilket tjänsten fördelas i delar i vissa på förhand definierade situationer kan vara problematisk med tanke på klient- och patientsäkerheten. I samband med vissa åtgärder kan även kundens allvarliga sjukdomar eller svaga funktionsförmåga äventyra klient- eller patientsäkerheten. Landskapet får inte heller ta i bruk kundsedlar i fråga om sådana tjänster där ibruktagandet av kundsedlar kan äventyra affärsverkets möjlighet att fullgöra sina lagstadgade uppgifter. I fråga om verksamheten ska tjänsterna enligt samarbetsavtalet beaktas som helhet och som en del av den också beredskapen för störningar och exceptionella situationer. Då ska särskilt det störningsfria genomförandet av jour dygnet runt beaktas. När man beslutar om begränsningen kan man beakta kundsedelns eventuella verkningar på hur personal söker sig till anställning hos företag som producerar tjänsterna på basis av kundsedel eller till yrkesutövare. Om det inom landskapet t.ex. är svårt att rekrytera personer i en viss yrkesgrupp, är det inte ändamålsenligt att ta i bruk en kundsedel för de tjänster som denna yrkesgrupp tillhandahåller. På detta sätt kan landskapet bättre säkerställa att man får tillräckligt med personal t.ex. till vissa av affärsverkets tjänster inom den specialiserade sjukvården. Likaså ska landskapets ansvar som utbildningsplats enligt 23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård beaktas. Om en motiverad bedömning är att användningen av kundsedel kan leda till väsentliga problem i fråga om jour eller icke-brådskande verksamhet, eller väsentligt inverka på affärsverkets verksamhet som utbildningsplats för yrkesutbildade personer inom hälsovården, kan landskapet besluta att kundsedlar inte tas i bruk eller att kundsedlar används endast begränsat i fråga om antal eller innehåll. På motsvarande sätt följs och övervakas användningen av kundsedlar och begränsningar av användningen av kundsedlar i enlighet med denna paragraf såsom en del av styrningen och tillsynen av social- och hälsovården av social- och hälsovårdsministeriet och vid behov av konkurrens- och tillsynsmyndigheterna, som vid behov inom ramen för sina befogenheter ingriper i landskapens förfaranden. Landskapet får i de tjänster som betalas med kundsedel inkludera sådana tjänster som innebär utövning av offentlig makt endast om det inte särskilt föreskrivs i någon annan lag att uppgiften får anförtros någon annan än en myndighet. 

Landskapet fattar beslut om att ta i bruk kundsedlar på det sätt som avses i 1, 3 och 4 mom. Om landskapet fattar beslut om att begränsa användningen av kundsedlar i de i 1 mom. avsedda tjänsterna, ska landskapet motivera sitt beslut på de grunder som avses i 2 och 7 mom. Över landskapets beslut om ibruktagande av en kundsedel och om de allmänna begränsningar som gäller detta får landskapsbesvär anföras. 

25 §.Bedömning av servicebehovet och förfarandet vid beviljande av kundsedel. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet vid beviljande av kundsedel. När det gäller kundsedelstjänster svarar affärsverket enligt 1 mom. för bedömningen av kundernas servicebehov och den inkluderar beslut om hälso- och sjukvård och förvaltningsbeslut om socialservice. I 36 § i socialvårdslagen finns det bestämmelser om bedömning av servicebehovet och i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om bedömning av vårdbehovet. Enligt 43 § i förvaltningslagen ska ett förvaltningsbeslut fattas om tillhandahållande av socialservice. Bestämmelser om skyldigheten att fatta beslut finns också i 45 § i socialvårdslagen. Ett vårdbeslut som inom hälso- och sjukvården fattas utifrån en bedömning av vårdbehovet är inte ett överklagbart förvaltningsbeslut. Vid bedömning av servicebehovet ska dessutom 34 § 3 mom. iakttas. Enligt det föreslagna 34 § 3 mom. ska affärsverket vid bedömningen av servicebehovet och i samband med upprättandet av en kundplan samarbeta med en producent av direktvalstjänster och med andra tjänsteproducenter som tillhandahåller tjänster för kunden. Samarbetet ska möjliggöra att kunden vid bedömningen av servicebehovet och i samband med upprättandet av kundplanen så långt möjligt ska kunna sköta sina ärenden med affärsverket på elektronisk väg eller annars utan att besöka affärsverket, om det är motiverat med tanke på tjänsten eller vården. 

Om förutsättningarna för att få en kundsedel, som landskapet tagit i bruk på det sätt som avses i 24 §, är uppfyllda utifrån en bedömning av en kunds servicebehov, ska kunden enligt 2 mom. erbjudas en kundsedel för tjänsten. Affärsverket ska bedöma kundens behov av social- eller hälsovård och antingen fatta ett förvaltningsbeslut om socialservice eller ett vårdbeslut som avser hälso- och sjukvård. Affärsverket svarar också för att upprätta en kundplan för kunden. Affärsverket ska på basis av den ovannämnda bedömningen av servicebehovet ge en kundsedel för tjänster som enligt landskapets beslut enligt 24 § tillhandahålls mot kundsedel och i fråga om vilka kunden är villig att ta emot en kundsedel. Om kunden uppfyller kraven för att få en kundsedel, har affärsverket således ingen prövningsrätt när det gäller om kunden ska erbjudas en kundsedel eller inte. Affärsverket är skyldigt att iaktta de beslut om kundsedelstjänster och begränsningar i tjänsterna som landskapet fattar med stöd av lag. Beviljandet av en kundsedel innebär faktisk förvaltningsverksamhet och vid beviljandet av en kundsedel fattas inte något överklagbart förvaltningsbeslut.  

I 3 mom. föreskrivs det om kundens möjlighet att vägra ta emot en kundsedel. En kund har rätt att vägra ta emot en kundsedel, vilket innebär att landskapets affärsverk då ska se till att kunden får tjänsten på andra lämpliga sätt. Ett sådant lämpligt sätt som närmast kommer i fråga är affärsverkets egen produktion eller att affärsverket skaffar tjänsten som en köptjänst. Om kunden har fått en remiss till specialiserad sjukvård, kan kunden i enlighet med 23 § också välja ett sjukhus eller någon annan tjänsteenhet för specialiserad sjukvård vid ett affärsverk i ett annat landskap. Enligt 32 § ska landskapet se till att kunderna får handledning och rådgivning och stöd för utnyttjande av valfriheten. Dessutom har landskapets affärsverk med stöd av klientlagen inom socialvården och patientlagen skyldighet att informera kunden om möjligheten att vägra ta emot en kundsedel samt med stöd av detta om de andra ovan nämnda alternativen att få service. En kund kan, om han eller hon så vill, efter att ha tagit emot en kundsedel också sluta använda kundsedeln. I fråga om långvariga tjänster, såsom boendeservice, ska man dock ta fasta på överenskomna uppsägningstider. 

I 4 mom. föreskrivs det om kundens rätt att välja mellan en kundsedel och en personlig budget. Om både förutsättningarna för att få en tjänst mot kundsedel och förutsättningarna för att få en tjänst enligt en personlig budget uppfylls, har kunden rätt att välja om tjänsten produceras mot en kundsedel eller enligt en personlig budget. Utgångspunkten för relationen mellan en kundsedel och en personlig budget är dock den att en kundsedel används för enskilda tjänster. En personlig budget lämpar sig däremot vid långvariga eller periodiska tjänster samt tjänster och tjänstehelheter för kunder som är i behov av sektorsövergripande service. 

26 §.Val av producent av kundsedelstjänster. Enligt 1 mom. har kunden rätt att välja en producent av en tjänst som tillhandahålls mot kundsedel. En kund kan välja en privat tjänsteproducent som något av landskapen har godkänt som producent av en tjänst som tillhandahålls mot kundsedel. I 8 kap. föreskrivs om förfarandet för godkännande av producenter för tjänster som tillhandahålls mot kundsedel. Mot en kundsedel kan man inte få tjänster som ett affärsverk producerar, men däremot kan ett landskapsägt bolag kan vara producent av kundsedelstjänster. Om kunden vill att tjänsten ska produceras av affärsverket, kan han eller hon vägra ta emot en kundsedel. En kund kan om han eller hon så vill byta producent av kundsedelstjänster. I fråga om långvariga tjänster, såsom boendeservice, ska man beakta överenskomna uppsägningstider. 

Om en kundsedel ges för boendeservice och den tjänsteproducent som kunden valt erbjuder boendeservicen i en bostad som finansierats med statligt stöd, krävs det dessutom att kunden uppfyller de krav som ställs på hyresgäster till sådana bostäder. Med en bostad som finansierats med statligt stöd avses en bostad för vilken det har beviljats lån för nybyggnad, anskaffning eller ombyggnad med stöd av lagen om bostadsproduktion (247/1966) eller aravalagen (1189/1993) eller där det lån som har tagits för detta ändamål har godkänts som ett sådant räntestödslån som avses i lagen om räntestöd för bostadsrättshuslån (1205/1993) eller lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001). 

När en tjänsteproducent tar emot en kund med kundsedel ska tjänsteproducenten enligt 51 § meddela affärsverket att den tar emot kunden innan tjänsten tillhandahålls. När en tjänsteproducent tar emot en kund förbinder den sig att producera tjänsten mot den i 70 § avsedda ersättningen och i enlighet med kundplanen och tjänsteproduktionsvillkoren. I och med att kunden tas emot uppstår det ett avtalsförhållande mellan tjänsteproducenten och affärsverket. Kunden kan däremot avtala med producenten av kundsedelstjänsten om sådana saker som gäller produktionen av tjänsten som inte avviker från tjänsteproduktionsvillkoren eller kundplanen. Dessa kan t.ex. vara tider för tillhandahållande av tjänsten som kunden avtalar om med tjänsteproducenten. Vid tillhandahållandet av tjänster tillämpas bestämmelser som gäller dessa, såsom bestämmelserna i klientlagen på socialtjänster och bestämmelserna i patientlagen på hälsovårdstjänster.  

Om det i fråga om kundsedelstjänster enligt 24 § 1, 3 och 4 mom. inte finns att välja en tjänsteproducent som är lämplig för kunden, ska landskapets affärsverk ansvara för att kunden får tjänsten på något annat sätt. Då blir tjänster som affärsverket själv har producerat eller till exempel skaffat genom avtal om köpta tjänster aktuella. Landskapet har inte skyldighet att till exempel genom att bolagisera sin verksamhet garantera att det finns producenter av kundsedelstjänster att välja inom landskapets område. Kunden kan också välja en producent inom ett annat landskaps område, men om kunden inte på lämpligt avstånd hittar en producent som är lämplig för honom eller henne, kan kunden avstå från att använda kundsedeln. Då ska landskapets affärsverk ansvara för att producera tjänsten för kunden på något annat sätt.  

Enligt 2 mom. är ett affärsverk skyldigt att på det sätt som föreskrivs i 5 § i klientlagen och 5 § i patientlagen informera kunderna om de tjänsteproducenter som kan tillhandahålla tjänster mot kundsedel. Enligt 5 § i klientlagen ska socialvårdspersonalen för kunden utreda hans eller hennes rättigheter och skyldigheter samt olika alternativ och deras verkningar liksom också andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak. Enligt 5 § i patientlagen har en patient rätt att få upplysningar om sitt hälsotillstånd, vårdens och behandlingens betydelse, olika vård- och behandlingsalternativ och deras verkningar samt om andra omständigheter som hänför sig till vården och behandlingen och som har betydelse då beslut fattas om hur patienten ska vårdas.  

I den föreslagna 56 § föreskrivs det att tjänsteproducenten själv kan bestämma på vilket område den producerar tjänster som tillhandahålls utanför dess tjänsteenhet i kundens hem eller på annat sätt än digitalt utanför tjänsteenhetens fysiska lokaler.  

Enligt 11 § är det vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare som ska välja tjänsteproducent för en minderårig kund. En femtonårig minderårig kan själv välja tjänsteproducent. I situationer som avses i 9 § i klientlagen och 6 § i patientlagen ska vid valet av tjänsteproducent tillämpas 12 § i den föreslagna lagen. 

6 kap. Personlig budget

27 §.Personer som är berättigade till personlig budget. En personlig budget ska i praktiken vara en betalningsförbindelse från affärsverket som gör det möjligt att individuellt ordna tjänsterna och stödet för kunden, dvs. tjänstehelheten. Avsikten är att en personlig budget ska upprättas utifrån kundens behov och önskemål, enligt lagstadgade tjänster och rättigheter samt med beaktande av kostnaderna för stödet och tjänsterna. Vidare ska affärsverkets bedömning av kundens servicebehov samt kundplanen tas i beaktande. Med denna utgångspunkt kan en person inom budgetramen planera det närmare innehållet i tjänsterna och välja tjänsteproducent. 

Möjligheten och rätten att besluta om sina angelägenheter är ett av de viktigaste värdena i dagens samhälle. Valfriheten och självbestämmanderätten betonas i allt högre grad också i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna, som av tradition i sista hand har utformats av den som ordnat tjänsterna. I och med att individuella lösningar möjliggörs kommer systemet med personlig budget att innebära att jämlikheten mellan kunderna förverkligas. Skillnaden mellan en personlig budget och en kundsedel är den att den personliga budgeten ger kunden bättre möjligheter att utöver valet av producent påverka också innehållet i tjänsterna. 

Enligt 1 mom. ska affärsverket erbjuda kunden en personlig budget när ett behov av social- och hälsovårdstjänster har konstaterats hos en person som avses i 3 § 2 punkten i äldreomsorgslagen, 2 § i handikappservicelagen eller 1 § i specialomsorgslagen. I äldreomsorgslagen avses med äldre person enligt definitionen i 3 § 2 punkten i den lagen en person vars fysiska, kognitiva, psykiska eller sociala funktionsförmåga är nedsatt på grund av sjukdomar eller funktionsnedsättningar som har uppkommit, tilltagit eller förvärrats i och med hög ålder, eller på grund av degeneration i anslutning till hög ålder. I handikappservicelagen avses med handikappad enligt definitionen i 2 § i den lagen den som på grund av skada eller sjukdom under långa tider har särskilda svårigheter att klara av de funktioner som hör till normal livsföring. Enligt 1 § i specialomsorgslagen finns det i den lagen bestämmelser om specialomsorger för dem som på grund av medfödd eller i utvecklingsåldern erhållen sjukdom eller skada hämmats eller störts i sin utveckling eller sina psykiska funktioner och som inte med stöd av någon annan lag kan få den service de behöver. Äldre personer och personer med funktionsnedsättning kan få social- och hälsotjänster med stöd av flera olika lagar (t.ex. socialvårdslagen, handikappservicelagen, specialomsorgslagen, hälso- och sjukvårdslagen). En personlig budget ger äldre och funktionshindrade personer en större självbestämmanderätt i fråga om social- och hälsovårdstjänster. En personlig budget kan beviljas också för tjänster till funktionshindrade barn och ungdomar.  

Syftet med äldreomsorgslagen är att stödja den äldre befolkningens välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand samt att förbättra den äldre befolkningens möjligheter att i kommunen delta i beredningen av beslut som påverkar denna befolknings levnadsförhållanden och att delta i utvecklandet av den service den behöver.  

Syftet med handikappservicelagen är att främja de handikappades förutsättningar att leva och vara verksamma som jämbördiga medlemmar av samhället samt att förebygga och undanröja olägenheter och hinder som handikappet medför. Syftet med specialomsorgerna om utvecklingsstörda är att hjälpa en person som får specialomsorger att reda sig i det dagliga livet, självständigt förtjäna sitt uppehälle och anpassa sig i samhället samt att tillförsäkra honom eller henne den vård och omsorg av annat slag som han eller hon behöver.  

Enligt 2 mom. kan landskapet besluta använda en personlig budget också för andra kundgrupper än äldre personer och personer med funktionsnedsättning när det gäller tjänster som faller under affärsverks produktionsansvar. En förutsättning är emellertid ett sådant kontinuerligt och omfattande behov av stöd eller hjälp som nämns i det föreslagna 3 mom. Systemet med personlig budget har i Finland prövats t.ex. inom service till barnfamiljer. Över landskapets beslut att ta i bruk en personlig budget även i andra tjänster för social- och hälsovårdens kunder än sådana som avses i 1 mom. får landskapsbesvär anföras enligt landskapslagen. 

Enligt 3 mom. ska en personlig budget erbjudas personer som har ett kontinuerligt och omfattande behov av hjälp eller stöd eller behov av vård och omsorg, men som samtidigt har förmåga att själva eller med stöd planera och välja sina tjänster. Med omfattande servicebehov avses i princip ett behov av fler än en tjänst. Med ett kontinuerligt behov avses i regel ett stödbehov som varar i mer än ett år, men varje ärende ska bedömas individuellt med tanke på personens helhetssituation och således är tidsangivelsen endast riktgivande. Med det villkor att personen antingen själv eller med stöd kan planera och skaffa sina tjänster har man särskilt velat understryka att stödet t.ex. från en anhörig eller närstående är ett lika gott alternativ om det stöder personens självbestämmanderätt. En förutsättning för användningen av en personlig budget är att det ligger i kundens intresse. Denna bedömning ska göras av den myndighet som svarar för bedömning av servicebehovet och beviljandet av budgeten. Vid bedömningen av vad som är bäst för kunden ska man beakta kundens åsikt och vid behov också de synpunkter som den lagliga företrädaren, en nära anhörig eller någon annan närstående person till kunden har. 

Kunder som har ett kontinuerligt och omfattande behov av stöd och hjälp har möjlighet att utnyttja den personliga budgeten på ett sätt som integrerar social- och hälsovårdens tjänster. Det ska vara möjligt för dem att förbättra sitt välbefinnande, sin hälsa och livskvalitet. Lagstiftningen om social- och hälsovårdstjänster uppställer olika kriterier för beviljandet av tjänster, men med en personlig budget flyttas fokus över till en kundplan som utgår från kundens egna behov och målsättningar. Detta kan rationalisera samordningen av social- och hälsovårdstjänsterna så att kundens möjligheter att få de för honom eller henne lämpligaste tjänsterna förbättras. En personlig budget möjliggör ett sätt att producera tjänster där den som behöver tjänsterna står i fokus vid planeringen av de tjänster och det stöd som han eller hon behöver i sitt eget liv. 

28 §.Tjänster som produceras enligt en personlig budget. Enligt 1 mom. betalas med en personlig budget andra social- och hälsovårdstjänster än sådana som hör till direktvalstjänsterna. Affärsverket kan inte som egen produktion för kunden producera de tjänster som omfattas av den personliga budgeten utan kunden kan välja tjänsteproducenten bland privata tjänsteproducenter. Även landskapsägda bolag kan producera tjänster som betalas med en personlig budget. Om kunden vill att någon tjänst som han eller hon har rätt till ska produceras av affärsverket, ska denna tjänst inte inkluderas i eller betalas med den personliga budgeten, utan då får kunden tjänsten av affärsverket som en från den personliga budgeten separat tjänst. 

De social- och hälsovårdstjänster som kan tillhandahållas enligt en personlig budget avgränsas inte i bestämmelsen mer än vad som görs i 2 mom. Detta för att göra det möjligt att använda både nya och innovativa tjänsteinnehåll som bättre svarar mot kundens behov. I kundplanen ska antecknas de tjänster som motsvarar kundens servicehov och i den utsträckning det är nödvändigt kriterier för tjänstens innehåll. Det finns alltså skäl att vid tillämpningen av budgeten och i skrivningarna i beslutet om kundplan och personlig budget beakta att dess idé är att möjliggöra också val som skiljer sig från existerande tjänster och sedvanliga lösningar och sådana vals flexibilitet samt att motivera ett mera mångsidigt utbud av tjänster. Syftet med kriterierna är inte att begränsa kundens möjligheter att påverka tjänsternas innehåll, utan att trygga kvaliteten och tillgängligheten hos den tjänst som kunden erhåller, dvs. det att tjänsten svarar mot kundens servicebehov och stöder det mål som man vill nå med tjänsten. Tjänstens innehåll kan påverkas av de förutsättningar som i lagen ställs för tjänsteproducenten. 

I äldreomsorgslagen föreskrivs det inte separat om tjänster som tillhandahålls äldre, utan om dessa tjänster föreskrivs i den övriga social- och hälsovårdslagstiftningen, främst i socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen. Tjänster som tillhandahålls äldre enligt dessa lagar omfattas av systemet med personlig budget på det sätt som föreskrivs i 6 kap. Också personer som får tjänster på grundval av äldreomsorgslagen och specialomsorgslagen får dessutom tjänster enligt exempelvis socialvårdslagen och även dessa tjänster ska således omfattas av systemet med personlig budget på samma sätt som för äldre. Det är möjligt att använda en personlig budget t.ex. för genomförandet av boendeservice och verksamhet under dagtid för äldre personer och personer med funktionsnedsättning. 

Om tjänsten inbegriper utbetalning av ett stöd i pengar direkt till en privatperson (såsom stöd för närståendevård, familjevård eller arbetsgivarmodellen för personlig assistans), behöver tjänsten i regel inte inkluderas som en del av den personliga budgeten. Utbetalningen av ett stöd i pengar är vanligen förknippad med ett separat avtal med stödtagaren och det omfattas därför av skyldigheter som följer av speciallagstiftningen. I dessa fall väljs tjänsteproducenten, alltså t.ex. närståendevårdaren, på förhand och det ingås ett separat avtal med honom eller henne. I fråga om de tjänster som avses ovan kan man av tjänsteinnehållet t.ex. i fråga om stöd för närståendevård inkludera den vård och omsorg som behövs under vårdarens ledighet i den personliga budgeten. Av de tjänster som kan inkluderas i den personliga budgeten kan vissa alltså lämnas utanför budgeten och andra tas med i den. 

Det är ändamålsenligt att tjänster som produceras enligt en personlig budget produceras av privata serviceproducenter, eftersom många av de tjänster som inkluderas i en personlig budget även i nuläget rätt långt produceras av den privata sektorn. Den privata tjänsteproduktionen har redan för närvarande i fråga om en del tjänster blivit en väsentlig del av tjänsteproduktionen. När det gäller tjänster som inte i nämnvärd utsträckning producerats t.ex. mot servicesedel och där den privata serviceproduktionen varit liten, bidrar ibruktagandet av en personlig budget till att göra tjänsteproduktionen mångsidigare och till att öka kundens valfrihet. Eftersom kunden har möjlighet att vägra använda en personlig budget, ska det alltid vara möjligt att också få samma tjänster producerade av landskapets affärsverk eller på något annat sätt som avses i 8 § i landskapslagen. 

Med tanke på kundorienteringen ökar ibruktagandet av en personlig budget kundens möjligheter att få sina individuella behov beaktade i tjänsten, vilket är utgångspunkten för både den föreslagna lagen och substanslagarna inom social- och hälsovården. Kundens valmöjligheter ökar i och med att tjänsteutbudet ökar när den personliga budgeten tas i bruk. Ibruktagandet av en personlig budget kan bidra till att det blir allt lättare för kunden att få tjänster inom det område kunden väljer, eftersom kunden får välja tjänsteenhet var som helst i landet. Att privata serviceproducenter producerar tjänster kan anses vara ett fungerande sätt att producera tjänster också i situationer som förändras och där man måste reagera snabbt. På basis av en personlig budget har personen möjlighet att välja en sådan tjänsteproducent som kan tillhandahålla tjänsten utan dröjsmål och som kan svara mot kundens individuella behov. Dessutom kan ett större antal tjänsteproducenter sporra producenterna att utveckla tjänsternas innehåll och kvalitet och att komma på nya innovationer. Tillgången till tjänster förbättras särskilt för personer som inte annars, av ekonomiska orsaker har möjlighet att använda privata tjänster. Detta ökar jämlikheten mellan olika befolkningsgrupper. 

De kunder som är i behov av socialservice har mycket varierande servicebehov i fråga om tjänsternas innehåll och omfattning. Därför är det viktigt att det finns tillgång till tillräckligt med tjänster som kan skräddarsys till att motsvara de varierande, mycket individuella behoven. Exempel på sådana är de krävande och multidisciplinära tjänsterna för personer med olika funktionsnedsättningar. En tillräcklig mängd tjänster som produceras enligt en personlig budget och privata tjänsteproducenter som producerar sådana tjänster bidrar till att främja förverkligandet av lagens syfte, som är att öka kundens valfrihet, samt förbättrar tillgången till tjänster och i fråga om vissa kundgrupper även kvaliteten på tjänsterna då de kan skräddarsys.  

Enligt 2 mom. får landskapet inte ta i bruk en personlig budget beträffande tjänster som innefattar utövande av offentlig makt, om inte det särskilt föreskrivs att uppgiften ska ges till någon annan än en myndighet. Landskapet får inte heller fatta beslut om att använda en personlig budget för betalning av tjänster som samlas till större helheter som avses i 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Landskapet får inte heller fatta beslut om att en personlig budget ska användas i tjänster som tillhandahålls som omfattande jourtjänster dygnet runt. 

29 §.Kundens rätt till en personlig budget. Enligt 1 mom. ska en kund beviljas en personlig budget om kunden uppfyller kriterierna enligt det i lagen föreskrivna tillämpningsområdet och kunden enligt en bedömning av hans eller hennes servicebehov och enligt kundplanen har ett kontinuerligt behov av hjälp, stöd eller vård och omsorg och om kunden antingen själv eller med assistans kan planera och administrera sina tjänstehelheter.  

Enligt 2 mom. har en kund dock rätt att vägra ta emot en personlig budget som erbjuds honom eller henne. Detta innebär att landskapets affärsverk svarar för att social- och hälsovårdstjänster produceras på något annat sätt för kunden, t.ex. genom att affärsverket producerar tjänsterna själv eller anskaffar dem som köptjänster eller mot en kundsedel. Affärsverket svarar på annat sätt för att producera också de tjänster som inte inkluderas i kundens personliga budget. Det är nödvändigtvis inte ändamålsenligt eller alltid ens möjligt att inkludera alla de tjänster som kunder behöver i den personliga budgeten. Då produceras tjänsterna av affärsverket på basis av kundplanen och endast en del av de tjänster som antecknats i kundplanen omfattas av den personliga budgeten. 

30 §.Förfarandet vid användning av en personlig budget. Enligt 1 mom. ska affärsverket sköta kundrådgivningen och handledningen för planeringen av tjänsterna och lämna kunderna en redogörelse för tjänsternas tillgänglighet, kvalitet och kostnader för att kunderna ska kunna bedöma för vilka tjänster den personliga budgeten kan vara en lösning som möjliggör en sammanställning av tjänsterna och stödbehoven. I klientlagen och patientlagen finns bestämmelser om hur kunderna informeras. En kund ska ha rätt att få en utredning om alternativa åtgärder. Social- och hälsovårdspersonalen är skyldig att för kunden utreda de alternativ som kommer i fråga för honom eller henne samt konsekvenserna och andra omständigheter som har betydelse i kundens sak. En central förutsättning och metod för att främja kundens deltagandemöjligheter är att trygga rätten till information. Bestämmelsen har sålunda samband med kundens självbestämmanderätt. För att kunden ska kunna delta i och påverka behandlingen och avgörandet av sitt ärende måste han eller hon därförinnan ha tillräckliga kunskaper om olika alternativ och deras konsekvenser. Informationen är också viktig när det gäller att utveckla förtroendet mellan kunden och den social- och hälsovårdspersonal som behandlar och avgör kundens ärenden. Personalen bör under öppna former och på eget initiativ hålla kunden informerad, inte endast på kundens begäran. Informationen bör ges på ett sådant sätt att kunden i tillräcklig utsträckning förstår dess innehåll och betydelse. Informationen bör vidare ges med beaktande av kundens ålder, utbildning, modersmål, kulturella bakgrund och andra personliga egenskaper. Det är viktigt att värna om tystnadsplikten och kundens integritet för att uppgifter om kunden inte ska avslöjas för utomstående. 

Om social- och hälsovårdspersonalen inte behärskar kundens språk eller om kunden på grund av hörsel-, syn- eller talskada eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd ska om möjligt tolkning ordnas och tolk anlitas. Som exempel på gällande lagstiftning om saken kan nämnas tolkningstjänster enligt lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010), som även omfattar tolkning på teckenspråk. Myndigheten ska ordna tolkning och skaffa översättning om en person inte behärskar det språk som enligt språklagen ska användas vid myndigheten eller om personen i fråga på grund av hörsel-, syn- eller talskada inte kan göra sig förstådd (26 § i förvaltningsprocesslagen). 

Enligt det föreslagna 2 mom. svarar affärsverket för bedömningen av kundernas servicebehov vid beviljade av en personlig budget. Utarbetandet av en personlig budget förutsätter en bedömning av kundens servicebehov, en kundplan och handledning. Ett viktigt element i den personliga budgeteringen är att kunden får assistans med planeringen och användandet av valfriheten. För kunden fattas ett beslut om den personliga budgetens belopp och om de tjänster som omfattas av den. Affärsverket svarar för bedömning av servicebehovet, för handledningen, för kundplanen och för beslutsfattandet. Bestämmelser om bedömning av servicebehovet finns bl.a. i socialvårdslagen och i hälso- och sjukvårdslagen. I 36 och 37 § i socialvårdslagen föreskrivs det om bedömning av servicebehovet och om innehållet i bedömningen av servicebehovet. Bedömningen av servicebehovet omfattar en sammanfattning av kundens situation samt av behovet av socialservice och särskilt stöd. Bedömningen innehåller både kundens och en yrkesutbildad persons synpunkter på situationen. I hälso- och sjukvårdslagen används begreppet bedömning av vårdbehovet, men i sakligt hänseende används bedömningen för att planera den vård, dvs. de hälsovårdstjänster, som behövs. 

Bestämmelser om kundplanen föreslås i 5 och 34 §. Därtill finns det bestämmelser om klient-, vård- och serviceplaner t.ex. i socialvårdslagen, klientlagen, patientlagen och handikappservicelagen. Affärsverket ansvarar för upprättandet av kundplanen. Om kundens tjänster ordnas enligt en personlig budget, ska planen utgå från kundens åsikt om tjänsterna, om det inte finns någon särskild anledning att handla på något annat sätt. Även i detta fall ska kundens åsikt om det egna servicebehovet antecknas i kundplanen liksom också anledningen till att man stannat för en lösning som avviker från den. 

Affärsverket beslutar om en personlig budget. I beslutet anges det utifrån kundplanen vilka tjänster som omfattas av den personliga budgeten och hur stor del av budgeten som anvisas för respektive tjänst samt grunderna för hur värdet bestämts. Landskapet ansvarar för kostnaderna för tjänsten upp till det belopp som fastställts i beslutet. I det beslut som gäller kunden ska det också antecknas om kunden har ansökt om ordnande av tjänsterna med en personlig budget, men kunden enligt affärsverkets bedömning inte har uppfyllt kriterierna för användning av en budget. Beviljandet av en personlig budget är förknippat med affärsverkets bedömning av om kunden uppfyller förutsättningarna för en personlig budget, vilka tjänster som betalas med den personliga budgeten och värdet av den personliga budgeten. Begäran om omprövning får sökas i affärsverkets beslut om en personlig budget hos den i 130 § 2 mom. i landskapslagen avsedda myndigheten, vars beslut får överklagas genom förvaltningsbesvär hos förvaltningsdomstolen. 

Enligt 3 mom. ska det när beslut om den personliga budgetens storlek fattas säkerställas att kunden med den personliga budgeten får alla de tjänster som enligt kundplanen ska täckas med en personlig budget och som tillkommer kunden med stöd av bedömningen av servicebehovet och med stöd av lag. Det är skäl att i samband med att budgetsystemet införs bestämma hur budgetens storlek ska definieras, dvs. hur en persons hjälp- och stödbehov för den personliga budgeten ska anges i euro. Som hjälp kan även användas exempelvis kostnader för tjänster som ordnas på annat sätt. När den personliga budgetens storlek bedöms är det skäl att beakta sådana kostnader som i varje fall behövs för att på ett ändamålsenligt sätt ordna stöd och tjänster för personen i fråga, dvs. resurserna omdirigeras till den personliga budgeten. Finansieringen av systemet med personlig budget skulle inte bestå av nya pengar, utan de i budgetform ordnade och finansierade tjänsterna skulle motsvara dem som tillhandahålls kunderna också enligt de traditionella metoderna. Utgångspunkten för budgetförvaltningen är den att kunden inte själv får disponera budgetmedlen. I stället ska affärsverket på det sätt som föreskrivs i 71 § svara för betalningen av de tjänster som tjänsteproducenten har tillhandahållit kunden. 

När en tjänsteproducent tar emot en kund som har en personlig budget ska tjänsteproducenten meddela affärsverket att den tar emot kunden innan tjänsten tillhandahålls. När en tjänsteproducent tar emot en kund förbinder den sig att producera tjänsten enligt beslutet om den personliga budgeten och i enlighet med tjänsteproduktionsvillkoren. I och med att kunden tas emot uppstår det ett avtalsförhållande mellan tjänsteproducenten och affärsverket. Kunden kan däremot avtala med tjänsteproducenten om sådana saker som gäller produktionen av tjänsten som inte avviker från beslutet om den personliga budgeten eller tjänsteproduktionsvillkoren. Dessa saker som kunden avtalar om är t.ex. de tider när tjänsten ges som kunden kommit överens om med tjänsteproducenten samt hur och var assistansen för en enskild kund genomförs. Vid tillhandahållandet av tjänster tillämpas bestämmelser som gäller dessa, såsom bestämmelserna i klientlagen på socialtjänster och bestämmelserna i patientlagen på hälsovårdstjänster.  

Systemet med personlig budget innebär att kundens självriskandel av kostnaderna för tjänsterna kommer att vara densamma som i fråga om tjänster som ordnats på något annat sätt, dvs. lika med kundavgiften. Kunden kan avtala med tjänsteproducenten att han eller hon anskaffar extratjänster för egna pengar utöver den personliga budgeten. 

Enligt det föreslagna 4 mom. kan kunden, efter det att affärsverket har beslutat om den personliga budgeten, välja tjänsteproducenten och påverka genomförandet av tjänsterna. Med hjälp av individuell planering kan kunden bättre visa på sina faktiska hjälpbehov. Med den personliga budgeten väljer kunden tjänsternas innehåll och tjänsteproducenter eller de personer som tillhandahåller tjänsterna. Om en personlig budget ges t.ex. för ordnande av boendeservice och den tjänsteproducent som kunden valt erbjuder boendeservicen i en bostad som finansierats med statligt stöd, krävs det dessutom att kunden uppfyller de krav som ställs på hyresgäster till sådana bostäder. 

Om det bland de tjänster som omfattas av en personlig budget inte finns att välja lämpliga tjänsteproducenter för kunden, har landskapets affärsverk ansvar för att kunden får tjänsterna på något annat för honom eller henne lämpligt sätt. Det kan då bli fråga om en tjänst som affärsverket producerar själv eller tjänster som skaffas annanstans ifrån t.ex. genom ett avtal om köpta tjänster. Ett alternativ kan då vara att använda en kundsedel till den del det finns tillgång till kundsedelsproducenter. Landskapet är inte skyldigt att genom att bolagisera sin verksamhet säkerställa att det inom landskapet finns producenter som tillhandahåller tjänster enligt en personlig budget. En kund kan också välja en producent som är verksam inom ett annat landskaps område, men om kunden inte hittar en lämplig producent på lämpligt avstånd, kan kunden avstå från att använda den personliga budgeten för tjänsten i fråga, och då ska affärsverket svara för att tjänsten produceras för kunden på något annat sätt. 

31 §.Förvaltning av en personlig budget. Enligt 1 mom. ska en personlig budget upprättas antingen för viss tid eller gälla tills vidare. Utfallet av den personliga budgeten ska bedömas minst årligen och vid behov ska ändringar göras i den i samband med bedömningen. Det kan bli aktuellt att göra ändringar eller justeringar t.ex. då det sker förändringar i kundens förhållanden eller hjälpbehov. Vid bedömningen av servicebehovet och i kundplanen är det möjligt att beakta förändringar i kundens hjälp- och servicebehov. Den personliga budgeten ska ändras också om det sker en väsentlig förändring i kostnadsnivån eller om det t.ex. visar sig att den personliga budgeten är alltför knappt tilltagen i förhållande till de tjänster som ska tillhandahållas enligt kundplanen. Man ska omedelbart reagera på behov av att ändra beloppet av den personliga budgeten, så att den fördröjning som beror på beslutsfattandet inte leder till att kundens funktionsförmåga försämras, vilket i sin tur kan leda till ett ökat servicebehov. Begäran om omprövning får sökas i ett beslut om ändring av en personlig budget hos den i 130 § 2 mom. i landskapslagen avsedda myndigheten, vars beslut kan överklagas genom förvaltningsbesvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet med förvaltningsprocesslagen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan kunden, en nära anhörig eller en annan närstående till kunden, kundens lagliga företrädare, tjänsteproducenten eller affärsverket föreslå en ändring av en personlig budget. 

7 kap. Rådgivning och handledning samt bedömning av servicebehovet och samordning av tjänster

32 §.Handledning, rådgivning och stöd i anslutning till valfriheten. Enligt 1 mom. ser landskapet till att det finns tillgång till ändamålsenligt stöd i dess olika former när det gäller användning av tjänster som omfattas av valfriheten och tillämpning av valfriheten. Landskapet ska ansvara för allmän rådgivning om valfriheten som kan äga rum såväl på möten med kunden som vid andra bemötanden med kunder samt via digitala tjänster. Därtill ska landskapet erbjuda handledning och stöd om användning av tjänster som omfattas av valfriheten och valfriheten för de kunder som inte besitter de nödvändiga kunskaperna eller resurserna för att göra valen. Genom rådgivning, handledning och stöd kan landskapet även främja att kunden får den hjälp och vård som han eller hon behöver även som direktvalstjänster. Landskapet ska också se till att rådgivningen och handledningen uppfyller de krav på ett sakligt, klart och begripligt språk som ställs i 9 § i förvaltningslagen. 

Enligt 2 mom. ska även producenter av direktvalstjänster se till att kunden ges rådgivning samt vid behov handledning och stöd vid utnyttjande av valfriheten enligt samma principer som gäller landskapet enligt 1 mom. En tjänsteproducent ska se till att den rådgivning, den handledning och de övriga åtgärder som den tillhandahåller främjar att klientens intressen tillgodoses på det sätt som avses i socialvårdslagen och att kunderna på det sätt som avses i patientlagen och i hälso- och sjukvårdslagen får den vård och service inom ramen för det offentliga tjänsteutbudet som motsvarar deras behov. Producenten ska även se till att vården som kunden erhåller via de tjänster som producenten producerar motsvarar kundens servicebehov på bästa möjliga sätt. Producenten ska genom att tillhandahålla handledning, rådgivning och andra åtgärder utöver att se till att tjänsterna motsvarar servicebehovet på bästa möjliga sätt även se till att tjänsterna är av tillräckligt hög kvalitet och rimliga i fråga om kostnaderna. 

Enligt 3 mom. ska landskapet och producenterna av direktvalstjänster rikta handledning, rådgivning och stöd särskilt till kunder som i stor utsträckning behöver samordnade tjänster eller en stor mängd tjänster eller som är i behov av särskilt stöd. På basis av bestämmelsen bör särskild uppmärksamhet fästas även vid kunder som har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsovårdstjänster på grund av kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, missbruk av berusningsmedel, samtidigt behov av flera stöd eller någon annan motsvarande orsak. Landskapet och producenten av direktvalstjänster ska säkerställa att även de i 12 § avsedda kunderna kan välja tjänsteproducent och att de får tillräckligt med stöd för sitt val. I den föreslagna 12 § hänvisas det till kunder som inte själva kan fatta beslut om sin vård eller delta i planeringen och genomförandet av sin socialvård.  

33 §.Bedömning av servicebehovet och upprättande av en kundplan för direktvalstjänster. Enligt 1 mom. ska en producent av direktvalstjänster bedöma kundens servicebehov när det gäller direktvalstjänster, på det sätt som särskilt föreskrivs. Bestämmelser om den bedömning av vårdbehovet som görs inom hälso- och sjukvården finns i hälso- och sjukvårdslagen. En producent av direktvalstjänster gör en bedömning av servicebehovet i fråga om de tjänster som den producerar, dvs. i fråga om den i 18 § avsedda hälso- och sjukvården och mun- och tandvården. Således ansvarar en producent av direktvalstjänster i praktiken inte till någon del för bedömningen av servicebehovet i fråga om socialvård eller för upprättandet av klientplanen. Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården har ändå en skyldighet att handla, om de i sitt arbete märker att en patient har ett uppenbart behov av socialvård. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska göra en bedömning av det eventuella behovet av socialvårdstjänster utifrån sin egen kompetens och i enlighet med 50 a § i hälso- och sjukvårdslagen hänvisa patienten till socialvården. När en patient hänvisas till socialvårdens tjänster kan man också utnyttja den kompetens som de yrkesutbildade personer vid social- och hälsocentralen som ger handledning och rådgivning har. Producenten av direktvalstjänster ska dessutom vid behov delta i bedömningen av servicebehovet och i upprättandet av kundplanen på det sätt som föreskrivs i 32 § i hälso- och sjukvårdslagen och 41 § i socialvårdslagen. 

Enligt 2 mom. ska en producent av direktvalstjänster upprätta en i 5 § avsedd kundplan för direktvalstjänster som ska tillhandahållas en kund och som baserar sig på en bedömning av servicebehovet, på det sätt som särskilt föreskrivs om saken. Vid upprättandet av kundplanen tillsammans med kunden ska de skyldigheter som föreskrivs i de speciallagar som nämns i 2 § 1 mom. 3 punkten följas. Bestämmelser om den plan för undersökning, vård eller medicinsk rehabilitering som utarbetas inom hälso- och sjukvården finns i 4 a § i patientlagen. Bestämmelserna i de nämnda speciallagarna kommer i framtiden att preciseras i fråga om direktvalstjänsterna.  

Det är ändamålsenligt att producenten av direktvalstjänster gör bedömningen av servicebehovet i fråga om de tjänster den producerar, om den vård kunden behöver kan ges vid den aktuella tjänsteenhet som producerar direktvalstjänster. I sådana fall ska tjänsteproducenten också upprätta den del av kundplanen som gäller de tjänster som den tillhandahåller. Bedömningen av servicebehovet och upprättandet av kundplanen är en väsentlig del av de i 18 § avsedda tjänster som producenten av direktvalstjänster tillhandahåller. I direktvalstjänsterna ingår hälso- och sjukvårdstjänster och mun- och tandvårdstjänster i fråga om vilka det kan göras en bedömning av kundens servicebehov (t.ex. diagnostisering av öroninflammation) och ges vård under ett och samma besök på mottagningen. Det vore oändamålsenligt att kunden först ska låta ett affärsverk göra en bedömning av servicebehovet, varefter kunden får vården vid en social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet. Detta skulle leda till dubbla besök för kunden och till dubbla kostnader för landskapet.  

I 3 mom. föreskrivs det om hänvisning av kunden till affärsverket för bedömning av servicebehovet. Om en producent av direktvalstjänster bedömer att en kund behöver sådana tjänster som omfattas av affärsverkets produktionsansvar och som inte är direktvalstjänster, ska producenten hänvisa kunden till affärsverket. Detta kan också betyda att kunden i enlighet med den föreslagna 37 § hänvisas till affärsverkens tjänster som tillhandahålls vid social- och hälsocentraler. Affärsverket svarar för helhetsbedömningen av servicebehovet för sådana kunder som utöver direktvalstjänster även behöver tjänster som affärsverket svarar för. 

34 §.Bedömning av servicebehovet och upprättande av en kundplan vid affärsverk. Enligt 1 mom. får kunden vända sig till den tjänsteenhet vid affärsverket som svarar för bedömningen av servicebehovet, om inte affärsverkets tjänster förutsätter en remiss för andra tjänster än direktvalstjänster. Till exempel kan kunder utan remiss söka sig till socialtjänster och till vissa hälsotjänster, såsom rådgivningen, som faller under affärsverkets produktionsansvar. Icke-brådskande sjukvård förutsätter remiss som ges av en läkare eller tandläkare på basis av bedömningen av servicebehovet. En remiss kan utfärdas av en läkare vid en social- och hälsocentral eller en tandläkare vid en mun- och tandvårdsenhet eller en annan läkare såsom en företagsläkare eller en privat läkare. Om icke-brådskande sjukvård grundad på remiss föreskrivs närmare i 52 § i hälso- och sjukvårdslagen. Den instans som tar emot remissen, alltså affärsverkets sjukhus, bedömer patientens vårdbehov och beslutar om att ordna vården vid sjukhuset. Patientens vårdbehov kan bedömas och nödvändiga beslut gällande intagning för vård fattas vid affärsverket utifrån en remiss, utan att det behövs ett separat möte med patienten och undersökningar, om uppgifterna i remissen anses vara tillräckliga för att bedöma vårdbehovet. Om t.ex. en specialistläkare som arbetar vid en social- och hälsocentral eller en mun- och tandvårdsenhet har bedömt patientens vårdbehov och utfärdat en remiss till affärsverkets sjukhus, kan den nämnda specialistläkarens undersökning anses vara tillräcklig, varvid patientens vårdbehov kan bedömas och de nödvändiga besluten gällande intagning för vård kan fattas på sjukhuset enbart utifrån remissen. 

Enligt 2 mom. svarar affärsverket för bedömningen av kundens servicebehov och för upprättandet av kundplanen i fråga om andra tjänster som omfattas av affärsverkets produktionsansvar än direktvalstjänster. Affärsverket har dessutom det övergripande ansvaret för bedömningen av kundens servicebehov, när kunden utöver direktvalstjänster får tjänster för vilka affärsverket är produktionsansvarigt. Affärsverket ska bedöma kundens servicebehov också vid beviljandet av en kundsedel eller en personlig budget. Affärsverket ansvarar även för kundplanen, som upprättas utifrån den övergripande bedömningen av servicebehovet. Närmare bestämmelser om bedömningen av servicebehovet finns i fråga om socialvården i 36 och 37 § i socialvårdslagen samt i 15 och 15 a § i äldreomsorgslagen. Bestämmelser om den bedömning av vårdbehovet som görs inom hälso- och sjukvården finns i hälso- och sjukvårdslagen. När det gäller socialtjänster som kunden erhåller ska landskapet fatta beslut enligt socialvårdslagen. Vid upprättandet av kundplanen tillsammans med andra tjänsteproducenter och kunden ska man följa de skyldigheter om vilka det föreskrivs i 5 § och till vilka det hänvisas i 2 § 1 mom. 3 punkten, dvs. skyldigheten att upprätta en kundplan och bestämmelserna om dess innehåll i social- och hälsovårdens speciallagar (4 a § i patientlagen, 7 § i klientlagen, 39 § i socialvårdslagen, 16 § i äldreomsorgslagen, 3 a § 2 mom. i handikappservicelagen och 30 § i barnskyddslagen).  

I 41 § i socialvårdslagen föreskrivs det om sektorsövergripande samarbete som görs för att bedöma servicebehovet och tillhandahålla socialvård. I 32 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det också om samarbete mellan socialvården och hälso- och sjukvården. Om bedömningen av personens behov och uppfyllandet av dem kräver service eller stödåtgärder av socialväsendet eller övriga myndigheter, ska dessa på begäran av den arbetstagare som ansvarar för åtgärden i enlighet med 41 § i socialvårdslagen delta i bedömningen av personens servicebehov och i utarbetandet av en kundplan. Socialvården tillhandahålls i samarbete med olika aktörer så att socialvården och vid behov de övriga förvaltningssektorernas service bildar en helhet som tillgodoser klientens intresse. Arbetstagaren ska enligt behov kontakta olika samarbetspartner och sakkunniga samt vid behov personens anhöriga och andra närstående personer. Med övriga förvaltningssektorer avses t.ex. hälso- och sjukvården, dagvården, skol- och ungdomsväsendet, arbets- och näringsförvaltningen och Folkpensionsanstaltens tjänster. 

För klienter inom socialvården ska det utses en egen kontaktperson enligt 42 § i socialvårdslagen. Affärsverket bär huvudansvaret för att utse en egen kontaktperson åt klienten. Den egna kontaktpersonen ska stödja klienten i uppnåendet av klientens egna mål och de mål som uppställts i kundplanen och som påverkar stödbehovet samt för att stärka och utnyttja klientens egna resurser. I praktiken varierar den egna kontaktpersonens roll enligt klientens behov. Den egna kontaktpersonen är särskilt viktig för dem som använder en stor mängd tjänster, för dem som behöver särskilt stöd eller för dem som i stor utsträckning behöver samordnade tjänster. Den egna kontaktpersonen kan följa hur tjänsterna och stödåtgärderna påverkar och svarar mot klientens stödbehov. Dessutom kan den egna kontaktpersonen ge råd och handledning till klienten i ärenden som gäller ansökan om tjänster och stödåtgärder. 

Om det i den kundplan som upprättas ingår direktvalstjänster ska landskapet enligt 3 mom. samarbeta med den producent av direktvalstjänster hos vilken kunden är listad. Vid upprättade av en kundplan ska man dessutom samarbeta med de andra tjänsteproducenter som producerar tjänster för kunden. Kunden har endast en kundplan som preciseras och kompletteras i och med att kundens situation förändras. Om kundens tjänster t.ex. börjar produceras av nya tjänsteproducenter, såsom av producenter som tillhandahåller tjänster mot en kundsedel eller enligt en personlig budget, ska kundplanen uppdateras vid behov i samarbete med dessa tjänsteproducenter. Affärsverk, producenter av direktvalstjänster och övriga tjänsteproducenter stöder sig således i sitt arbete på samma kundplan när de genomför tjänsterna för kunden. Målet är en kundorienterad verksamhetsmodell som gör att kunden ska kunna sköta sina ärenden på ett så flexibelt och omfattande sätt som möjligt under ett servicebesök.  

I 3 mom. föreskrivs det dessutom att samarbetet ska möjliggöra att kunden vid bedömningen av servicebehovet och i samband med upprättandet av kundplanen så långt möjligt ska kunna sköta sina ärenden med affärsverket på elektronisk väg eller annars utan att personligen besöka affärsverket, om det är motiverat med tanke på tjänsten eller vården. 

Enligt 4 mom. ska affärsverket hänvisa kunden till den social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet som kunden har valt och som tillhandahåller direktvalstjänster, om bedömningen av servicebehovet visar att kunden är i behov av en direktvalstjänst. Affärsverket kan göra en bedömning av kundens servicebehov och upprätta en kundplan också i fråga om direktvalstjänster, om detta är motiverat med tanke på kundens servicebehov. Även om en kund inte alls får tjänster som tillhandahålls av affärsverket, kan affärsverket således ändå vid behov bedöma kundens servicebehov i fråga om direktvalstjänsterna. Landskapet ska också i dessa fall, på det sätt som avses i 3 mom., samarbeta med producenten av direktvalstjänster. En producent av direktvalstjänster ska, i fråga om de tjänster den producerar, på det sätt som anges i 23 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård tillhandahålla kunden tjänsterna i enlighet med kundplanen. Om det vid tillhandahållandet av direktvalstjänster konstateras att kundplanen inte motsvarar kundens verkliga servicebehov, ska planen ändras i enlighet med 5 § 1 mom. Ändringen ska göras i samarbete med affärsverket. Den övergripande bedömning av servicebehovet som landskapet gör och den kundplan som bygger på den ålägger producenter av direktvalstjänster att för kunden producera de direktvalstjänster som fastställts i bedömningen och planen som en del av kundens tjänstehelhet.  

35 §.Det ansvar producenter av direktvalstjänster har för samordningen av tjänster. I paragrafen föreskrivs det att producenter av direktvalstjänster för sin del svarar för att samordna tjänsterna. När kunden endast erhåller direktvalstjänster, ska producenten av direktvalstjänster se till att dessa tjänster samordnas enligt kundplanen, om det för kunden har upprättats en kundplan. Om det för kunden inte har upprättats en kundplan är producenten av direktvalstjänster skyldig att se till att de tjänster som denne producerar för kunden samordnas. Om kunden även erhåller tjänster som produceras av affärsverket, ska producenten av direktvalstjänster samarbeta för att samordna sina tjänster med affärsverkets tjänster. För att säkerställa och ge stöd och hjälp i ett tidigt stadium är det ytterst viktigt att svara mot det behov av stöd och hjälp som kommer fram och att hänvisa kunden till den rätta, behöriga myndigheten för vård, oavsett till vilken tjänsteenhet personen sökt sig till i första hand. Bestämmelser om tjänsteproducentens ansvar i samband med samordningen av tjänster finns dessutom i 23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

36 §.Landskapens och affärsverkens ansvar för samordningen av tjänster. I 1 mom. hänvisas till 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, där det föreskrivs om skyldighet för den som ordnar social- och hälsovård, dvs. landskapet, att ombesörja samordning av landskapets tjänster för kunderna. Enligt 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska landskapen se till att sådana kundgrupper och kunder som behöver tjänster som samordnats på bred basis identifieras, att tjänstekedjorna och tjänstehelheterna beskrivs och att de olika producenterna utnyttjar den information som finns om en klient. 

Enligt 2 mom. svarar affärsverket för samordningen av en kunds tjänster både i fråga om den egna tjänsteproduktionen och i fråga om direktvalstjänster, om kunden utöver direktvalstjänsterna också får andra tjänster för vilka affärsverket är produktionsansvarigt. För att genomföra samordningsskyldigheten ska affärsverket sörja för det samarbete mellan affärsverket och tjänsteproducenterna som förutsätts för samordningen. Därtill ansvarar affärsverket för att kunden ges tillräcklig rådgivning och tillräckligt stöd för att samordna tjänsterna och att använda olika tjänster på det sätt som föreskrivs i 32 §. 

Enligt 3 mom. ska landskapet och affärsverket vid samordningen av tjänster och vid rådgivningen och handledningen i samband med den fästa avseende särskilt vid kunder som i stor utsträckning behöver samordnade tjänster eller en stor mängd tjänster eller som är särskilt behov av stöd. Kunder som behöver rikligt med olika tjänster utgör ca 3—10 procent av landskapets invånare. Deras problem är redan allvarliga och behovet av olika dyra korrigerande tjänster är stort. Tjänster anlitas också i hög grad för lindrigare problem (hos 20—30 procent av befolkningen) som föregår dessa allvarliga problem. Invånarna i landskapen gynnas redan i detta skede av samordningen av tjänster. Det är således viktigt att i olika kundsituationer identifiera personer som i stor utsträckning behöver samordnade tjänster och personer som är i behov av särskilt stöd. Vid samordningen av tjänster ska man fästa avseende särskilt vid kunder som har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsovårdstjänster på grund av kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, missbruk av berusningsmedel, samtidigt behov av flera stöd eller någon annan motsvarande orsak.  

37 §.Affärsverkens tjänster i anslutning till social- och hälsocentraler. Enligt 1 mom. ska affärsverk och social- och hälsocentraler samarbeta i syfte att säkerställa smidiga kundnära tjänster som kundernas servicebehov förutsätter, i syfte att minska antalet för säkerheten och verkningsfullheten onödiga besökstjänster och i syfte att underlätta samordningen av tjänster. Affärsverket kan på det sätt som landskapet beslutar och enligt servicebehovet i området tillhandahålla andra tjänster för vilka affärsverket är produktionsansvarigt än direktvalstjänster i samband med social- och hälsocentralerna på det sätt som avtalas med tjänsteproducenten. Landskapet ska i överenstämmelse med de regionala servicebehoven i landskapet bedöma till vilka områden affärsverkets tjänster behöver föras över till social- och hälsocentralerna och vilka av affärsverkets tjänster det är ändamålsenligt att tillhandahålla vid social- och hälsocentralerna. Affärsverkets tjänster kan tillhandahållas av affärsverkets personal som arbetar i samband med social- och hälsocentralen eller ambulerar inom landskapet eller också kan de tillhandahållas som elektroniska tjänster eller på andra lämpliga sätt. Syftet är att minska antalet separata ärenden då det inte finns behov för det med tanke på kundens vård eller tjänsternas klient- eller patientsäkerhet eller genomförandet av tjänsterna. Ett exempel på en sådan verksamhet är depressionsvårdarmodellen som går ut på att affärsverkets psykiatriska sjukskötare, som arbetar vid en social- och hälsocentral, i samarbete med social- och hälsocentralens läkare och under ledning av en specialistläkare i psykiatri tillhandahåller vården.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska ett affärsverk ha en eller flera grupper bestående av socialarbetare, andra yrkesutbildade personer inom socialvården och vid behov yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, som på det sätt som landskapet beslutar inom landskapet arbetar i anslutning till social- och hälsocentralerna enligt servicebehovet i området. Avsikten är att landskapet utifrån de regionala servicebehoven i landskapet ska bedöma till vilka områden affärsverkets tjänster behöver föras över till social- och hälsocentralerna. Gruppen har till uppgift att tillhandahålla social- och hälsocentralerna konsultationstjänster inom socialvården, vid behov bedöma social- och hälsocentralkundernas behov av andra tjänster än direktvalstjänster för vilka affärsverket är produktionsansvarigt och vid behov hänvisa klienterna till affärsverkets tjänster. Det multiprofessionella teamet av yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården gör det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt tillhandahålla affärsverkets tjänster direkt i samband med direktvalstjänster. Affärsverket fastställer närmare gruppens sammansättning och dess uppgifter enligt det regionala behovet. Tjänsterna kan genomföras även som elektroniska tjänster eller på andra lämpliga sätt. 

Affärsverket svarar alltid för bedömningen av servicebehovet, upprättandet av kundplanen och uppföljningen av den samt för beslutsfattandet, vid behov i nära samarbete med andra aktörer. Socialvårdens tjänster produceras antingen såsom affärsverkets egen tjänsteproduktion, som köpta tjänster eller som tjänster mot en kundsedel eller personlig budget av privata tjänsteproducenter i enlighet med bestämmelserna i valfrihetslagen och landskapets beslut i enlighet med dess servicestrategi. Affärsverket svarar för samordningen av de tjänster och den vård som ges till en person som får socialvårdstjänster.  

Vid social- och hälsocentralerna ger legitimerade yrkesutbildade personer inom socialvården i enlighet med 18 § 1 mom. 7 punkten rådgivning och handledning om socialvårdens tjänster, verksamhetssätt och socialskyddet samt hänvisar klienterna till ändamålsenliga tjänster. Därtill har de en betydande informativ roll i fråga om gemensam information om ärenden som gäller socialvården både till social- och hälsocentralens kunder och till dess personal. Ovannämnda yrkesutbildade personer ska vara social- och hälsocentralens egen avlönade personal. På detta sätt kan man trygga kontinuiteten och bildandet av bestående samarbetsstrukturer mellan social- och hälsocentralen och affärsverket. 

För att säkerställa kundernas tillgång till alla tjänster från en och samma lucka kan landskapets affärsverk producera sina egna tjänster i samband med en social- och hälsocentral. Dessutom har affärsverkets ambulerande socialvårdsgrupp till uppgift att ge social- och hälsocentralen konsultativa tjänster inom socialvården och göra bedömningar av servicebehovet i fråga om tjänster som hör till affärsverkets produktionsansvar för att säkerställa välfungerande tjänstehelheter för kunderna i social- och hälsocentralens lokaler.  

När affärsverket tillhandahåller och utvecklar tjänster som avses i 1 och 2 mom. ska det enligt 3 mom. fästa avseende särskilt vid kunder som i stor utsträckning behöver samordnade tjänster eller en stor mängd tjänster eller som är i särskilt behov av stöd. 

I 4 mom. föreskrivs det att en producent av direktvalstjänster i enlighet med de villkor som landskapet ställt upp enligt 42 § ska ställa lokaler till förfogande i fråga om de tjänster som affärsverket tillhandahåller vid social- och hälsocentralerna. Landskapet kan för en producent av direktvalstjänster ställa upp i 42 § avsedda villkor som gäller användningen av social- och hälsocentralens lokaler. Social- och hälsocentralen och affärsverket kan separat avtala om de närmare villkoren för användningen av lokalerna och t.ex. om de ersättningar som betalas för användningen av dem. 

8 kap. Godkännande av tjänsteproducenter

38 §.Krav som ställs på serviceproducenter. I paragrafen föreskrivs det om de allmänna krav som enligt valfrihetslagen ställs på alla tjänsteproducenter. Bestämmelserna gäller sålunda producenter av direktvalstjänster (social- och hälsocentraler samt mun- och tandvårdsenheter), affärsverk, producenter av kundsedelstjänster och producenter av tjänster enligt personlig budget.  

Enligt paragrafen ska varje tjänsteproducent vara införd i det register som avses i 10 § i tjänsteproducentlagen. Till tjänsteproducentlagens tillämpningsområde hör i princip alla tjänsteproducenter och tjänsteenheter som producerar social- och hälsotjänster. Enligt 4 § i tjänsteproducentlagen får social- och hälsotjänster produceras endast av en tjänsteproducent som är registrerad och vars tjänsteenhet är registrerad i det register över tjänsteproducenter som avses i 10 §. I tjänsteproducentlagen finns bestämmelser om förutsättningarna för att införa tjänsteproducenter i det nämnda registret. Med avvikelse från nuvarande praxis ska också offentliga tjänsteproducenter vara upptagna i det register som avses i lagen. Tjänsteproducenterna ska dessutom vara införda som användare av sådana riksomfattande informationstjänster (Kanta-tjänster) som avses i kunduppgiftslagen. Dessa Kanta-tjänster, som upprätthålls av Folkpensionsanstalten, omfattar bl.a. ett arkiv över samtliga tjänsteproducenters patientuppgifter, det elektroniska receptet och Mina Kanta-sidorna. Systemet kommer i fortsättningen att utvidgas så att Kanta-tjänsterna omfattar också socialvårdens klientuppgifter. Tjänsteproducenten ska ansluta sig till de Kanta-tjänster som behövs i de tjänster den tillhandahåller. Vid anslutningen till Kanta-tjänsterna iakttas övergångsbestämmelserna i 25 § i kunduppgiftslagen. Dessutom ska de informationshanteringstjänster som hänför sig till kundval och som valfrihetsmodellen förutsätter skötas centraliserat via systemet, så som föreskrivs i 77 § i den föreslagna lagen.  

Skyldigheten att vara registrerad i producentregistret eller Kanta-tjänsterna gäller emellertid inte de tjänsteproducenter som i enlighet med tjänsteproducentlagen inte är skyldiga att registrera sig. Tjänsteproducentlagen ska enligt dess 2 § 3 mom. t.ex. inte tillämpas på stödtjänster som ingår i hemservice, såsom städservice. Nämnda tjänsteproducenter, som inte omfattas av registreringsskyldigheten kan dock för kunden producera en tjänst som beviljas som socialservice, såsom städservice som hör till de stödtjänster som ingår i hemservicen. Sådana tjänsteproducenter kan producera tjänsterna i fråga t.ex. mot en kundsedel eller enligt en personlig budget. 

39 §.Krav som ställs på producenter av direktvalstjänster. Paragrafen innehåller kompletterande krav till 38 § som gäller producenter av direktvalstjänster. Med stöd av den föreslagna paragrafen ska en producent av direktvalstjänster ha sådana verksamhetsförutsättningar att en ändamålsenlig produktion av direktvalstjänster tryggas. Bestämmelser om de nödvändiga verksamhetsförutsättningarna finns i 2 kap. i tjänsteproducentlagen. Dessa är nödvändiga förutsättningar för att producenten ska kunna godkännas i det register som avses i 10 § i tjänsteproducentlagen. Dessutom ska en privat producent av direktvalstjänster ha tillräcklig ekonomisk bärkraft för att säkerställa tjänsternas kontinuitet och dess verksamhet ska vara stabil så att kontinuiteten i produktionen av direktvalstjänster kan tryggas. Genomförande av kundernas tjänstehelheter och servicekedjor förutsätter att tjänsteproducentens verksamhet är långsiktig och problemfri. Utöver det som i 2 kap. i tjänsteproducentlagen och 59 § i den föreslagna lagen föreskrivs om att lämna utredningar kan dessa eller motsvarande utredningar även utnyttjas vid bedömning av verksamhetsutövarens solvens. Sådana utredningar kan t.ex. vara uppgifter om betalningen av skatterester och socialskyddsavgifter, eftersom dessa uppgifter ger information om företagets förmåga att sköta offentliga avgifter och skyldigheter. Vid behov kan man dessutom av kreditinstitut begära utredningar om företagens kreditvärdighet för att utreda företagens och sammanslutningarnas ekonomiska situation. Det är möjligt att kräva informationen, om den är av betydelse för bedömningen av tjänsteproducentens leveransförmåga och kraven är proportionerliga i förhållande till tjänstens karaktär och omfattning.  

Enligt 2 mom. ska en producent av direktvalstjänster tillhandahålla den handledning och rådgivning inom socialvården som avses i 18 § 1 mom. 7 punkten så att den utförs av personal som står i anställningsförhållande till producenten. När handledning och rådgivning inom socialvården ordnas vid gemensamma enheter tillsammans med tjänster inom hälso- och sjukvården, förmedlas informationen inom en och samma enhet. En så låg tröskel som möjligt för att anlita tjänsterna reducerar dröjsmål. I samband med bedömningen av vårdbehovet ska man alltid komma ihåg att beakta eventuellt behov av socialtjänster. Att arbeta vid en och samma enhet främjar samarbetet mellan social- och hälsovårdsaktörerna och kunskapen om tjänster och verksamhetssätt inom den andra sektorn. Förslaget främjar skapandet av ny sektorsövergripande praxis samt det ansvar som producenter av direktvalstjänster bär för kundens tjänstehelhet. Avsikten är att en kund som behöver hjälp från samma enhet och under samma besök får information om de socialtjänster som han eller hon behöver samt hjälp och rådgivning i fråga om hur man söker sig till tjänsterna. Detta betyder att den person som ger handledning och rådgivning inte kan vara på plats endast efter kallelse. Kostnaderna för handledning och rådgivning inom socialvården, inklusive kostnaderna för anställande av en legitimerad yrkesutbildad person inom socialvården, beaktas i de ersättningar som betalas till social- och hälsocentralen. Närmare bestämmelser om ersättningsgrunder finns i 10 kap.  

På basis av 3 mom. ska de personer som ansvarar för direktvalstjänsterna sköta dessa uppgifter som huvudsyssla vid social- och hälsocentralen och mun- och tandvårdsenheten i fråga. På grund av detta ska det vid en social- och hälsocentral finnas en läkare som ansvarar för den medicinska verksamheten och vid en mun- och tandvårdsenhet en tandläkare som ansvarar för den odontologiska verksamheten och deras arbetstid ska uppgå till minst 30 timmar i veckan vid centralen eller enheten. I bestämmelsen förutsätts det att de ansvariga personernas uppgift utgör deras huvudsyssla vid tjänsteenheten i fråga, så att de tillräckligt bra känner till producentens verksamhet och kan se till att kundens lagstadgade rättigheter tillgodoses. 

40 §.Språket för direktvalstjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om det språk som förutsätts vid ordnandet av direktvalstjänster. Grundläggande bestämmelser om när tjänster ska ordnas på finska eller svenska eller på båda språken finns i grundlagen och språklagen. I 6 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård finns en kompletterande bestämmelse. I den föreslagna 40 § finns det en bestämmelse som ytterligare preciserar dessa bestämmelser, enligt vilken utgångspunkten i fråga om privata direktvalstjänster är den språkliga fördelningen i den kommun där tjänsteenheten finns. I de tjänsteenheter som upprätthålls av affärsverk, också i affärsverkets social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter, ska utgångspunkten dock vara den språkliga fördelningen i landskapet.  

Enligt 1 mom. ska en privat producent av direktvalstjänster tillhandahålla tjänsterna på kommunens språk i tjänsteenheter som finns i en enspråkig kommun samt på finska och svenska i tjänsteenheter som finns i en tvåspråkig kommun. Producenten av direktvalstjänster ska på eget initiativ se till att enskilda personers språkliga rättigheter tillgodoses i praktiken. Detta gäller också sådana situationer där en privat producent av direktvalstjänster skaffar tjänster som hör till dess produktionsansvar från en annan tjänsteproducent. Också då har kunden t.ex. rätt att använda finska eller svenska om den tjänstenhet som kunden valt är skyldig att ordna tjänsterna på båda språken. Genom bestämmelsen förverkligas rätten att i enlighet med 17 § i grundlagen och språklagen få tjänster på sitt modersmål, finska eller svenska. Enligt språklagen utgör kommunerna grundenheten för den språkliga indelningen. Bestämmelser om kommunernas språkliga ställning utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Behovet av tjänster på olika språk kan dock i tvåspråkiga kommuner variera mellan bostadsområden och i synnerhet i stora städer kan det finnas flera tjänsteproducenter som producerar tjänster på båda nationalspråken. Det föreskrivs därför i 2 mom. att ett landskap på ansökan får bevilja privata producenter av direktvalstjänster i tvåspråkiga kommuner dispens från skyldigheten att producera tjänster både på finska och på svenska. En förutsättning är emellertid att kunderna inom det område där tjänsteproducentens tjänsteenhet finns på lika villkor har tillgång till andra tjänsteenheter för producenter av direktvalstjänster, så att kunderna kan få tjänster på sitt eget språk och utnyttja sin valfrihet. Kunden ska då alltid ha möjlighet att välja tjänsteproducent också på språklig grund. Med tillgång på lika villkor avses att det på lika villkor ska finnas tillgång till tjänster både på finska och på svenska, t.ex. när det gäller avstånden till tjänsterna. Dessutom ska också de som talar det andra språket ha lika möjlighet att välja mellan olika producenter. När landskapet beviljar en producent av direktvalstjänster dispens ska landskapet se till att kunderna inom det område där tjänsteproducentens tjänsteenhet finns på lika villkor har tillgång till andra tjänsteenheter för producenter av direktvalstjänster så att de kan få tjänster på sitt eget språk och utnyttja sin valfrihet. I samband med ett dispensförfarande kan landskapet i syfte att bedöma genomförandet av tjänster på kundens språk och valfriheten begära ett utlåtande från påverkansorganet för minoritetsspråket i regionen. 

Landskapet kan enligt 3 mom. också återkalla en dispens som den beviljat en privat producent av direktvalstjänster. Återkallandet är möjligt om förhållandena inom det område där tjänsteenheten finns efter det att dispensen beviljades förändras så, att kunderna inte har tillgång till direktvalstjänster på lika villkor på båda nationalspråken och så att kunden kan utnyttja sin valfrihet.  

Landskapets beslut om dispens eller återkallande av dispens får överklagas genom landskapsbesvär enligt landskapslagen. 

Enligt 4 mom. tillämpas på rätten att i samband med direktvalstjänster använda samiska det som föreskrivs i 6 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Bestämmelsen gäller både direktvalstjänster som produceras av privata tjänsteproducenter och direktvalstjänster som produceras av affärsverk. Enligt 6 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård har kunden rätt att använda samiska vid social- och hälsovårdstjänster som produceras på samernas hembygdsområden samt i landskapet Lappland när det gäller sådana social- och hälsovårdstjänster som endast produceras vid tjänsteenheter som är belägna utanför hembygdsområdet. I samiska språklagen föreskrivs det om rätten att bli hörd och få expeditioner på samiska. I 19 § i samiska språklagen konstateras det att myndigheten vid muntlig behandling ska försöka se till att ärendet handläggs av en anställd som kan samiska. Finns det inte hos myndigheten någon samisktalande anställd, ska myndigheten ordna avgiftsfri tolkning. Principen i bestämmelsen ska följas inom samernas hembygdsområde samt inom landskapet Lappland också vid tillhandahållandet av social- och hälsotjänster. Samisktalande kunder ska alltså i möjligaste mån hänvisas till en anställd som kan samiska. Samtidigt ska myndigheten också se till att den person som betjänar kunden har sådan utbildning och yrkesskicklighet som uppgiften kräver. Om det inte finns anställda som kan samiska, är alternativet att ordna tolkning.  

I fråga om direktvalstjänster som produceras av affärsverk iakttas det som i 6 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs om språkliga rättigheter. Således ska den föreslagna paragrafens 1–3 mom. inte tillämpas på affärsverkets social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter. 

41 §.Språket för tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget. Affärsverket ska enligt 24—26 § i den föreslagna lagen använda kundsedel och enligt 27—31 § använda en personlig budget vid produktionen av tjänster. De som producerar tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget är andra företag än offentligt ägda företag, sammanslutningar och yrkesutövare eller landskapsägda bolag eller andra sammanslutningar. I paragrafen föreskrivs det om landskapets skyldighet att beakta förverkligandet av de språkliga rättigheterna i fråga om tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och tjänster som tillhandahålls enligt en personlig budget.  

Enligt 1 mom. ska landskapet så långt möjligt se till att också tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget finns tillgängliga inom landskapet på landskapets språk, finska eller svenska eller bägge språken, så att kundens valfrihet förverkligas i fråga om dessa tjänster. På basis av bestämmelsen ska ett tvåspråkigt landskap aktivt sträva efter att till tjänsteproducenter som producerar kundsedelstjänster och tjänster mot personlig budget få också sådana tjänsteproducenter som arbetar på landskapets minoritetsspråk. Landskapet kan dock inte förutsätta att tjänsteproducenten ska ha förmåga att fungera på finska och svenska. Landskapet kan inte heller låta bli att godkänna en producent av kundsedelstjänster på den grunden att tjänsterna produceras endast på det ena nationalspråket. För att sporra tjänsteproducenterna att tillhandahålla tjänster t.ex. på landskapets minoritetsspråk, kan landskapet beakta de språkliga förhållandena i ersättningarna till producenterna på det sätt som föreskrivs i 70 och 71 §.  

Bestämmelser om tjänsteproducentens skyldigheter finns i 2 mom. Enligt den bestämmelsen produceras tjänsterna på finska eller svenska eller på bägge språken. Vilket språk som används i tjänsteproducentens tjänster baserar sig dock på producentens eget val. Tjänsteproducenten är inte skyldig att producera tjänster på båda nationalspråken, fastän den är verksam i ett tvåspråkigt landskap eller en tvåspråkig kommun.  

För att kunden ska kunna beakta det språk på vilket tjänsten ges, ska kunden underrättas om språket innan tjänsterna tillhandahålls. Dessutom ska producenten av kundsedelstjänster i det allmänna datanätet (internet) uppge vilka språk tjänsterna tillhandahålls på. Om tjänsteproducenten meddelar att tjänsterna tillhandahålls på finska och svenska, har kunden enligt bestämmelsen rätt att välja vilket språk som används i samband med tjänsten. En tjänsteproducent som har meddelat att den tillhandahåller tjänster på båda språken är enligt bestämmelsen alltid skyldig att tillhandahålla tjänster på båda språken.  

Om det inte finns någon lämplig tjänsteproducent för kunden att välja som kan producera tjänsten på kundens språk, eller om kunden annars inte vill ta emot en kundsedel eller en personlig budget, har kunden alltid rätt att vägra ta emot en kundsedel eller en personlig budget. Affärsverket ska då producera tjänsten på något annat sätt så att kundens språkliga rättigheter tillgodoses. Affärsverket ska producera tjänsten som egen produktion eller t.ex. som en köpt tjänst och säkerställa att kundens språkliga rättigheter tillgodoses också i de köpta tjänsterna. Det är i sista hand landskapet som ansvarar för att kundens språkliga rättigheter tillgodoses. 

42 §.Villkor som landskapet ställer upp för tjänsteproducenter. Enligt paragrafen kan landskapet utöver de lagstadgade krav som nämns i 38—41 § ställa också andra krav på direktvalstjänster, tjänsteproducenter samt producenter av tjänster som tillhandahålls mot kundsedel och enligt en personlig budget. Villkoren kan gälla tjänsternas kvalitet, tjänsteproduktionens resurser och tjänsternas tillgänglighet samt servicekedjorna och samordningen av tjänsterna samt beredskapen för störningar under normala förhållanden och beredskapen under undantagsförhållanden och andra villkor för tjänsteproduktionen, med vilka man främjar befolkningens hälsa och välfärd samt lika tillgång i landskapet till tjänster eller som annars behövs för att landskapets organiseringsansvar ska bli uppfyllt.  

Kraven avseende tjänsternas kvalitet och tillgänglighet kan gälla bl.a. användning av kvalitetsindikatorer och tillgodoseende av en miniminivå definierad enligt dessa, dimensioneringen av servicepersonalen och mottagningstiderna. Enligt 23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska tjänstehelheter och servicekedjor som landskapet fastställt iakttas vid genomförandet av tjänsterna. På motsvarande sätt ska tjänsteproducenterna samarbeta med varandra på det sätt som den kundorienterade integrationen förutsätter och komma överens om hur denna praxis ska genomföras. I de villkor som landskapet ställer kan villkoren gällande servicekedjor och tjänstehelheter precisera tjänsteproducentens skyldighet enligt 23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Villkoren kan precisera på vilket sätt en producent ska producera sina tjänster som en del av tjänstehelheten i de servicekedjor och tjänstehelheter som landskapet fastställt för sin kund- eller befolkningsgrupp. Villkoren för samordning av tjänsterna kan ha närmare samband med de sätt på vilka samarbetet och samordningen av tjänsterna genomförs i de fastställda servicekedjorna och tjänstehelheterna. I villkoren för samordningen kan även fastställas kriterier för samordning av tjänster enligt enskilda kunders serviceplan. Om producenternas skyldighet att följa landskapets tjänstehelheter och servicekedjor samt att genomföra tjänsterna enligt kundens serviceplan föreskrivs i 23 § lagen om ordnande av social- och hälsovård. Landskapet kan i de villkor de ställer upp för tjänsteproducenterna ange närmare villkor för tjänsteproducenternas ändamålsenliga deltagande i bedömningen av kundernas sektorsövergripande servicebehov och i upprättandet av kundplaner samt för samarbete och tillhörande skyldigheter när det gäller tillhandahållandet av den vårdhelhet som avses i kundplanen. Varje landskap kan definiera kraven utifrån de behov som dikteras av befolkningen, förhållandena och näringsstrukturen.  

Andra villkor som anknyter till tjänsteproduktionen kan gälla t.ex. övervakning och styrning av produktionen samt informationsproduktion i anknytning till tjänsterna. Med dessa villkor kan landskapet för sin del säkerställa sina möjligheter att följa och styra sina tjänsteproducenters verksamhet och den vägen säkerställa att verksamheten som helhet är ändamålsenlig. Landskapet kan också ställa villkor t.ex. för ställande av social- och hälsocentralernas lokaler till affärsverkets personals förfogande när affärsverket på det sätt som avses i 37 § tillhandahåller tjänster som hör till dess produktionsansvar i anslutning till social- och hälsocentralen.  

Enligt 2 mom. ska tjänsteproducenterna när de producerar tjänster enligt lagen uppfylla de villkor som landskapet ställt upp. Kraven ska utformas så att de från tjänsteproducenternas synpunkt är enhetliga för alla som producerar tjänster av samma slag. De krav som ställs på företagen, andra sammanslutningar och yrkesutövare ska alltså vara lika i fråga om tjänster av samma slag. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa en icke-diskriminerande behandling av producenterna. Utöver icke-diskriminering och likabehandling ska landskapet vid fastställandet av villkoren även beakta proportionalitetsprincipen så, att också mindre företag och sammanslutningar kan tillhandahålla tjänster. 

Enligt 3 mom. får landskapet besluta att begränsa ett villkor enligt 1 mom. som har ställts upp för producenter av direktvalstjänster till att gälla endast social- och hälsocentraler eller mun- och tandvårdsenheter som är verksamma i ett visst område av landskapet eller endast vissa tjänster som landskapet bestämmer. Landskapet kan förutsätta att producenter av direktvalstjänster i ett visst område av landskapet särskilt beaktar exempelvis invandrares behov vid tillhandahållande av tjänster, om kunderna i området har sådana behov.  

43 §.Förvaltningsbeslut om villkor som ställs upp för tjänsteproducenter. Enligt 1 mom. ska landskapet fatta ett förvaltningsbeslut om de villkor som ställs upp för producenter av direktvalstjänster samt för producenter av tjänster som tillhandahålls mot kundsedlar eller enligt en personlig budget. När de villkor som landskapet bestämt har fastställts genom ett förvaltningsbeslut, möjliggörs samtidigt en effektiv kontroll av kravens lagenlighet. Över landskapets förvaltningsbeslut får förvaltningsbesvär anföras hos förvaltningsdomstolen, vilket innebär att frågan om beslutets laglighet avgörs av domstolen. Med stöd av 139 § i landskapslagen kan landskapets beslut verkställas trots att ändring har sökts. Landskapet kan ändra förvaltningsbeslutet och villkoren. En ändring förutsätter dock motiverade grunder. Därför konstateras det i 1 mom. att ändringen ska behövas till följd av en ändring i lagstiftningen eller för att landskapets organiseringsansvar ska bli uppfyllt eller den servicestrategi som avses i 14 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska bli genomförd. 

För att säkerställa beslutets öppenhet och offentlighet förutsätts det därtill i 2 mom. att villkoren publiceras i det allmänna datanätet. Tjänsteproducenterna är skyldiga att iaktta villkoren i det förvaltningsbeslut som gäller vid varje tidpunkt. Ett beslut som landskapet fattat och verkställt ska iakttas trots att ändring har sökts, om inte domstolen fattar beslut om förbud mot verkställighet.  

44 §.Principerna för behandlingen av tjänsteproducenter. I paragrafen föreslås det bestämmelser om principerna för behandling av tjänsteproducenterna. Landskapet ska behandla alla tjänsteproducenter på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt. Bestämmelsen gäller såväl situationer där landskapet godkänner producenter av direktvalstjänster, dvs. social- och hälsocentraler samt mun- och tandvårdsenheter, som den tjänsteproduktion som efterföljer godkännandet. Likaså när det gäller annan verksamhet, exempelvis kundsedelstjänster och tillämpning av personlig budget, måste man säkerställa att producenterna behandlas på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt.  

Landskapet ska i sin verksamhet också iaktta principerna om öppenhet och proportionalitet. Offentlig information ska vara lättillgänglig för alla. Proportionalitetsprincipen förutsätter att en myndighets verksamhet i alla avseenden är ändamålsenlig, behövlig och rätt dimensionerad. Landskapet får inte på producenterna ställa krav som inte behövs för tjänsteproduktionen. Kraven får inte heller vara överdimensionerade i förhållande till syftet med verksamheten och de krav som lagstiftningen ställer.  

45 §.Anmälan som ska göras av producenter av direktvalstjänster och kundsedelstjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur en tjänsteproducent ska anmäla sig som producent av direktvalstjänster och kundsedelstjänster. Utgångspunkten är att en tjänsteproducent som uppfyller kraven enligt 38—41 § och villkoren enligt 42 § kan anmäla sig som producent av direktvalstjänster eller kundsedelstjänster. Tjänsteproducenten kan göra en anmälan som avser en eller flera tjänsteenheter på samma gång. Anmälan ska riktas till landskapet. En central förutsättning är enligt 38 § att tjänsteproducenten är införd i tillståndsmyndighetens register över tjänsteproducenter. Dessutom ska producenten vara registrerad användare av Kanta-tjänsterna. Landskapet ska på basis av anmälan godkänna en producent och dess tjänsteenheter som producent av direktvalstjänster eller producent av kundsedelstjänster, om producenten dessutom uppfyller de övriga krav som lagstiftningen eventuellt ställer. Av lagstiftningen följer bland annat kravet på omfattningen av direktvalstjänsterna (tjänstesortimentet). Landskapet kan besluta om konsultationer hos yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och om mottagningstjänster med anknytning till direktvalstjänster enligt 18 § 2 och 4 mom. samt om ytterligare krav i fråga om tjänsternas kvalitet och tillgänglighet i enlighet med 42 §. Dessa av landskapet definierade krav ska i enlighet med 44 § vara lika för alla producenter av likadana tjänster.  

Enligt 1 mom. ska anmälan innehålla uppgift om tjänsteproducentens namn, personbeteckning eller företags- och organisationsnummer samt kontaktuppgifter och en förbindelse att iaktta de krav på tjänsteproduktionen som anges i den föreslagna lagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och annan lagstiftning samt de krav på tjänsterna som landskapet bestämt. Utgångspunkten för anmälningsförfarandet är att i anmälan ska ingå endast sådana behövliga uppgifter som är nödvändiga för godkännandet. Sålunda behöver i anmälan inte ingå de uppgifter som ligger till grund för registreringen av producentens verksamhet i det register som avses i 10 § i tjänsteproducentlagen. Till denna del räcker det med en utredning om att producenten är införd i registret.  

Eftersom den som anmäler sig som tjänsteproducent också kan bedriva verksamhet som inte kan betraktas som direktvalstjänster eller kundsedelstjänster måste i anmälan också ingå vissa andra uppgifter. Bestämmelser om dessa finns i 2 mom. Uppgifter behöver lämnas endast till den del som de avviker från uppgifterna i producentregistret. Som producent av kundsedelstjänster kan också anmäla sig t.ex. en tjänsteproducent som producerar stödtjänster som ingår i hemservicen, men som inte omfattas av skyldigheten att registrera sig i registret över tjänsteproducenter. Producenten ska då i sin anmälan till landskapet lämna de uppgifter som avses i 2 mom. Enligt 1 punkten ska av anmälan framgå tjänsteenhetens namn, besöksadress och kontaktuppgifter. Till exempel kan social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter vara tjänsteenheter för producenter av direktvalstjänster.  

Enligt 2 punkten ska av anmälan framgå besöksadress och kontaktuppgifter för verksamhetsställena för de tjänsteenheter som tillhandahåller direktvalstjänster (social- och hälsocentraler samt mun- och tandvårdsenheter) eller till de tjänsteenheter som tillhandahåller kundsedelstjänster. Om valfrihetstjänster produceras för att tillhandahållas utanför ett fast verksamhetsställe ska det av anmälan också framgå det geografiska område där tjänsterna är tillgängliga. Till den del som tjänster kan tillhandahållas via internet måste detta framgå av anmälan. 

Enligt 3 punkten ska av anmälan framgå vilka tjänster tjänsteenheten och dess verksamhetsställen producerar. De verksamhetsställen som är underställda tjänsteenheten (alltså mun- och tandvårdsenheten eller social- och hälsocentralen) tillhörande en producent av direktvalstjänster kan producera enbart några mun- och tandvårdstjänster eller enbart några social- och hälsovårdstjänster. Tjänsteenheternas tjänster kan även i viss mån variera på olika håll i landskapet, om landskapet har fattat beslut om de i 18 § 2 och 4 mom. avsedda tjänsterna per område. Dessutom kan tjänsteenheterna på det sätt som avses i 19 § specialisera sig på att tillhandahålla direktvalstjänster särskilt för en viss eller vissa kundgrupper. Uppgiften om de tjänster som produceras vid en tjänsteenhet och dess verksamhetsställen behövs för kunderna då de väljer tjänsteenhet och använder dess olika verksamhetsställen. 

Enligt 4 punkten ska av anmälan framgå en bedömning av vilken del av tjänsterna som enheten producerar själv som egen verksamhet och vilken del som anskaffas från andra tjänsteproducenter. Om en tjänsteenhet skaffar eller bedömer att den ska skaffa en del av tjänsterna enligt avtal eller på något annat sätt från andra tjänsteproducenter ska av anmälan framgå vilka dessa tjänster är och en uppskattning av hur stor andel de utgör av helheten. 

Enligt 5 punkten ska tjänsteproducenten anmäla vilka tjänster som vid behov skaffas från andra tjänsteproducenter. På basis av denna information kan landskapet bedöma huruvida tjänsteproducentens verksamhet uppfyller förutsättningarna för att producera tjänsterna. En tjänsteproducent som skaffar tjänster från andra tjänsteproducenter ska bl.a. ta fasta på det som i 54 § föreskrivs om skaffande av tjänster. 

Enligt 6 punkten ska landskapet underrättas om den i tjänsteverksamheten deltagande personalens antal och utbildning. Om en tjänsteenhet har flera verksamhetsställen ska uppgifter lämnas separat för varje verksamhetsställe. Uppgifterna om personalen behövs för att landskapet ska kunna bedöma om tjänsteproduktionen uppfyller de lagstadgade eller av landskapet ställda kraven. Utifrån informationen kan det säkerställas att producenten har tillräckligt med yrkeskunnig personal för alla de tjänster som hör till direktvalstjänsterna eller kundsedelstjänsterna. Den i tjänsteverksamheten deltagande personalens antal och utbildning ska uppges också till den del som tjänsterna enligt avtal skaffas från en annan tjänsteproducent.  

I anmälan ska enligt 7 punkten dessutom anges namn och kontaktuppgifter till tjänsteproducentens och tjänsteenheternas kontaktpersoner. Om tjänsteproducenten har flera tjänsteenheter i landskapet, ska i anmälan anges alla kontaktpersoner och deras kontaktuppgifter.  

Enligt 3 mom. ska anmälan ges in till landskapet elektroniskt via de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom.  

Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om de uppgifter som ska anges i anmälan vid behov utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Sådana närmare uppgifter kan vara t.ex. uppgifter om utbildningen av den personal som deltar i tjänsteverksamheten. Därtill kan förordningen innehålla närmare bestämmelser om de datatekniska krav som ställs på en elektronisk anmälan. Genom de kraven är det möjligt att säkerställa den datatekniska kompatibiliteten mellan anmälaren och mottagaren. 

46 §.Godkännande av producenter av direktvalstjänster och kundsedelstjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om godkännande som producent av direktvalstjänster och kundsedelstjänster. Enligt 1 mom. godkänner landskapet en producent av direktvalstjänster och dess tjänsteenheter samt en producent av kundsedelstjänster och dess tjänsteenheter på basis av anmälningar som gjorts enligt 45 §. Varje landskap godkänner de social- och hälsocentraler, de mun- och tandvårdsenheter och de producenter av kundsedelstjänster, och deras tjänsteenheter, som är verksamma inom landskapets område. Således ska en producent av direktvalstjänster som har flera tjänsteenheter (social- och hälsocentraler eller mun- och tandvårdsenheter) i flera landskap anmäla varje social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet till det landskap där verksamhetsstället finns. Landskapet kan vägra godkänna en producent som producent av direktvalstjänster eller kundsedelstjänster endast om producenten inte uppfyller de i lagen angivna eller av landskapet fastställda kraven. I 42 § finns det bestämmelser om landskapets möjligheter att definiera de krav som ställs på tjänsteproducenter. En ansökan kan avslås också på grund av att den varit bristfällig och att anmälaren inte inom utsatt tid har kompletterat anmälan. Landskapet ska alltid ge en rimlig tid för komplettering av en bristfällig anmälan. Landskapets beslut är ett överklagbart förvaltningsbeslut, i vilket får begäras omprövning hos den myndighet som avses i 130 § 2 mom. i landskapslagen på det sätt som anges i förvaltningslagen. Ett beslut som har meddelats med anledning av begäran om omprövning ska få överklagas genom förvaltningsbesvär hos förvaltningsdomstolen. I 47 § föreskrivs det om återkallande av ett godkännande. 

Enligt 2 mom. kan landskapet före beslutet om godkännande inspektera verksamheten hos en producent av direktvalstjänster eller kundsedelstjänster och lokalerna hos dess tjänsteenheter. Inspektionsrätten ska dock inte gälla utrymmen som används för boende av permanent natur, om det inte är nödvändigt att de inspekteras för att säkerställa kundens ställning och rättigheter samt för att trygga adekvat service. Utrymmen som används för boende av permanent natur kan behöva inspekteras särskilt i enheter för serviceboende för att utreda om utrymmena motsvarar kundernas behov och är ändamålsenliga med tanke på kundsäkerheten. Den i grundlagen skyddade hemfriden omfattar inte affärslokaler eller motsvarande företagslokaler. Grundlagsutskottet har ansett att sådan lagstiftning som gäller myndigheters inspektionsbefogenheter ska vara tillräckligt exakt och ge fullgoda garantier mot missbruk. I lagstiftningen ska det finnas fullgoda garantier för rättvisa förfaranden och rättssäkerhetsgarantier för detta. Inspektionerna får inte ingripa godtyckligt eller orimligt mycket i juridiska personers privata verksamhet (GrUU 5/2010 rd s. 2 och 3). 

För ett godkännande förutsätts i praktiken vissa myndighetsuppgifter som inte framgår av anmälan enligt 45 §. Enligt 3 mom. ska landskapet inhämta sådana uppgifter på tjänstens vägnar. Landskapet har enligt bestämmelsen rätt att få sådana uppgifter som är nödvändiga för att bedöma om villkoren för att godkänna en producent är uppfyllda och som gäller producentens ekonomi och verksamhet samt i denna lag avsedda ekonomiska och funktionella förutsättningar att tillhandahålla direktvalstjänster. Landskapet har rätt att få uppgifterna avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna. Det kan vara fråga om uppgifter som finns t.ex. i registret över tjänsteproducenter och handelsregistret. Andra myndigheter kan överlämna uppgifterna till landskapet genom en teknisk anslutning. 

I 4 mom. föreskrivs det om den tidsfrist inom vilken landskapet ska fatta beslut om godkännande av en producent. Tidsfristen är fyra veckor från det att anmälan inkommit till landskapet. Om anmälan är bristfällig räknas tidsfristen från det att landskapet har fått alla de uppgifter som förutsätts i 45 §. 

47 §.Återkallande av godkännande. I paragrafen föreskrivs det om de grunder på vilka landskapet ska återkalla ett godkännande som producent av direktvalstjänster eller dess tjänsteenhet eller som producent av kundsedelstjänster eller dess tjänsteenhet. Godkännandet kan återkallas av varje landskap, i vilket det finns en social- och hälsocentral, mun- och tandvårdsenhet eller producent av kundsedelstjänster, och som också har fattat ett beslut om godkännande. I 1 mom. föreskrivs det att om en privat producent av direktvalstjänster, dess tjänsteenhet eller dess underleverantör enligt 54 § eller en producent av kundsedelstjänster, dess tjänsteenhet eller dess underleverantör inte längre uppfyller de verksamhetsförutsättningar som föreskrivs i 38—42 § eller om tjänsterna har andra kvalitativa brister som äventyrar klient- eller patientsäkerheten, ska landskapet för tjänsteproducenten sätta ut en tillräcklig tidsfrist enligt 81 § för avhjälpande av bristerna. Om producenten inte har åtgärdat bristerna, överträdelserna eller försummelserna inom utsatt tid, ska landskapet återkalla sitt godkännande. Om tjänsteproducenten har flera tjänsteenheter kan den eventuella bristen gälla endast en tjänsteenhet eller tjänsteproducentens hela verksamhet. Därför kan ett återkallande av godkännande i stället för tjänsteproducentens hela verksamhet gälla även en enskild tjänsteenhet, som uppfyller villkoren för återkallande av godkännandet. När tidsfristen för att åtgärda en brist bestäms ska det beaktas en hur allvarlig brist det är fråga om. Grundlagsutskottet har ansett att förvaltningsuppgifter som i princip hör till myndigheter inte omfattas av näringsfriheten som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 40/2002 rd). Utskottet har emellertid ansett att det med tanke på proportionaliteten hos bestämmelserna om rättigheterna och skyldigheterna som gäller enskilda aktörer som inte hör till myndighetsorganisationen är nödvändigt att möjligheten att återkalla godkännande binds vid allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser eller vid att de anmärkningar och varningar som eventuellt getts en enskild aktör inte har lett till korrigering av påtalade brister i verksamheten (GrUU 20/2006 rd). 

Landskapet ska återkalla sitt godkännande också om producenten inte längre finns i registret över tjänsteproducenter, om tillsynsmyndigheten har förbjudit producentens verksamhet, om producenten har gått i konkurs eller om klient- eller patientsäkerheten är utsatt för omedelbar allvarlig fara. Om det endast är en av tjänsteproducentens tjänsteenheter som uppfyller villkoren för återkallande av godkännandet, ska godkännandet återkallas för den tjänsteenheten. I alla dessa situationer har producenten i praktiken inte längre några verksamhetsförutsättningar. I en situation där producenten gått i konkurs finns emellertid den möjligheten att konkursboet fortsätter med verksamheten. I en sådan situation ska landskapet bedöma förutsättningarna för fortsatt verksamhet till dess att kunderna t.ex. har övergått som kunder till en annan producent av direktvalstjänster eller kundsedelstjänster. 

Enligt 2 mom. återkallas godkännandet av en tjänsteproducent eller dess tjänsteenhet också på grundval av anmälan från producenten, som ska göras med hjälp av de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänsterna, eller om producenten slutar producera direktvalstjänster eller kundsedelstjänster. Produktionen av direktvalstjänster kan i praktiken avslutas tidigast efter den uppsägningstid som anges i 50 §. Uppsägningstiden är sex månader.  

I landskapets beslut om återkallande av godkännande av en tjänsteproducent får ändring sökas genom förvaltningsbesvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska landskapet se till att kunderna, trots att ett godkännande av en tjänsteproducent eller dess tjänsteenhet har återkallats, får de tjänster som de behöver utan avbrott. Utgångspunkten är att kunderna själva ska välja en ny producent av direktvalstjänster eller kundsedelstjänster eller byta tjänsteenhet. Ett återkallade av godkännande kan emellertid komma så plötsligt att landskapet för kunder som behöver fortlöpande vård och annan service åtminstone tillfälligt måste ordna brådskande tjänster, i stället för att vänta att kunderna själva väljer en ny tjänsteproducent. I ett sådant fall kan landskapet eventuellt ta initiativ till ett tillfälligt avtalsarrangemang eller också kan affärsverket åläggas att för en kort tid producera tjänsterna. Enligt 22 § 3 mom. i lagen om ordnade av social- och hälsovård är det affärsverkets uppgift att producera tjänster om sådana inte annars finns tillgängliga. 

48 §.Avtal med producenter av direktvalstjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om avtal mellan landskapet och producenter av direktvalstjänster. Ett avtal ska ingås innan tjänsteproduktionen inleds och det ska gälla den producentspecifika tillämpningen av det förvaltningsbeslut som avses i 43 § och det godkännande som avses i 46 §. En förutsättning för inledande av produktionsverksamhet är utöver landskapets godkännande dessutom ett avtal om vissa praktiska arrangemang i anslutning till verksamheten, som definieras i avtalet. Genom avtal får avvikelse från de villkor som i lag ställs på producenterna inte göras. Ett avtalsförfarande kan inte heller gälla sådant som ska tas upp i landskapets förvaltningsbeslut enligt 43 §. Avtal kan inte heller ingås om sådana omständigheter som skulle begränsa kundernas rättigheter eller som inte över huvud taget omfattas av avtalsfriheten.  

Saker som det avtalas om producentspecifikt kan vara bl.a. den tidpunkt när en social- och hälsocentral eller en mun- och tandvårdsenhet inleder sin verksamhet. Inledningstidpunkten måste vara känd bl.a. när kunderna väljer tjänsteproducent. Också med tanke på anslutningen till de riksomfattande informationssystemtjänsterna behöver man veta när uppgifterna om tjänsteverksamheten ska stå till producentens förfogande. När man avtalar om tidpunkten för inledande av tjänsteproduktion har producentens vilja och möjligheter att inleda verksamheten en avgörande betydelse. Efter det att landskapet har godkänt en producent av direktvalstjänster kan det inte ensidigt bestämma tidpunkten för när tjänsteproduktionen ska inledas.  

Ett annat exempel på saker det avtalas om är hur tjänsteproducenten säkerställer tjänsteproduktionen i störningssituationer och under undantagsförhållanden. Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna tillförsäkra var och en tillräckliga socialtjänster samt hälso- och sjukvårdstjänster. Eftersom tjänsterna på basnivå, i synnerhet hälsovårdstjänster, kommer att överföras på privaträttsliga bolags, sammanslutningars och yrkesutövares produktionsansvar, kan tillräckliga social- och hälsovårdstjänster i störningssituationer och under undantagsförhållanden tryggas endast på så sätt att samma aktörer sköter dessa tjänster i alla situationer.  

Under normala förhållanden är störningssituationer liktydiga med oväntade eller plötsliga händelser eller situationer som kan få konsekvenser för samhällsfunktionerna eller för befolkningens säkerhet. Sådana störningssituationer är bl.a. stormar, elavbrott, olyckshändelser och översvämningar. Det är fråga om situationer som kan kräva särskilda åtgärder också från statsledningens och myndigheternas sida. Undantagsförhållandena är sådana situationer som nämns i beredskapslagen (1552/2011) och lagen om försvarstillstånd (1083/1991). Undantagsförhållanden utlyses av statsrådet, under förutsättning att myndigheterna inte kan får kontroll över situationen med ordinära befogenheter eller resurser. Orsaken kan vara t.ex. krig eller hot om krig, en storolycka eller en allvarlig störning av samhällsekonomin. I 2 § i beredskapslagen finns noggranna definitioner av undantagstillstånd.  

Social- och hälsocentralerna samt mun- och tandvårdsenheterna ska kunna svara för kontinuiteten i den lagstadgade tjänsteverksamheten också i störningssituationer och under undantagsförhållanden. För att detta i praktiken ska vara möjligt ska en tjänsteproducent planera verksamheten med tanke på alla situationer. Om det för att verksamheten ska kunna säkerställas i störningssituationer och under undantagsförhållanden förutsätts avtal med andra producenter, måste producenten lägga fram en utredning om sådana avtal. 

Ett avtal mellan landskapet och tjänsteproducenten är i regel ett förvaltningsavtal. Därför handläggs enligt 2 mom. avtalstvister som förvaltningstvistemål på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.  

49 §.Avtal om direktvalstjänster samt ändring av avtalet. Enligt 1 mom. ska en privat producent av direktvalstjänster och landskapet ingå ett i 48 § avsett avtal om var och en av de social- och hälsocentraler eller de mun- och tandvårdsenheter som finns i landskapet innan centralerna och enheterna inleder sin verksamhet. En producent av direktvalstjänster kan dessutom ingå avtal också med ett sådant landskap inom vilket tjänsteproducenten inte har några tjänsteenheter. Då kan kunder som bor i landskapens gränsområden t.ex. välja en tjänsteproducent och dess tjänsteenhet, som är verksam inom det andra landskapet, och då kan det vara ändamålsenligt att det landskap där kunden är invånare ingår avtal också med en sådan tjänsteproducent.  

Om en tjänsteproducent har flera tjänsteenheter i ett landskap kan ett gemensamt avtal ingås i fråga om dem. Om det i en sådan situation finns skillnader mellan tjänsteenheterna kan man i dessa fall antingen ingå separata avtal eller i ett landskapsavtal konstatera vilka skillnaderna mellan tjänsteenheterna är. Skillnaderna mellan tjänsteenheterna kan bero t.ex. på deras geografiska läge.  

Kunden kan välja ett verksamhetsställe för en producent av direktvalstjänster också inom ett annat landskaps område. Om den tjänsteproducent som kunden valt har en tjänsteenhet också i ett landskap som är ansvarigt för produktion av tjänster för kunden och detta landskap sålunda har ett avtal med tjänsteproducenten i fråga, ska enligt 2 mom. det avtal som det ansvariga landskapet har ingått med tjänsteproducenten iakttas. Om den tjänsteproducent som kunden valt däremot inte har något avtal med landskapet i fråga, ska det avtal iakttas som tjänsteproducenten har ingått med det landskap där den av kunden valda social- och hälsocentralen eller mun- och tandvårdsenheten är verksam. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan landskapet genom sitt beslut ensidigt ändra ett i 48 § avsett avtal samt beloppet av och grunderna för ersättningar som landskapet betalar för direktvalstjänster. En grund för en ensidig ändring av ett avtal kan enligt bestämmelsen vara en lagändring eller en ändring som landskapet gjort i ett i 43 § avsett förvaltningsbeslut. Avtalet kan då ändras så att det överensstämmer med ändringen i lagstiftningen eller i förvaltningsbeslutet. En ändring i avtalet får inte göras till den del det i en lag eller i en förordning som utfärdats med stöd av lag föreskrivs att en ändring inte får göras. Landskapet bör, för att kunna styra marknaden och säkerställa tjänsterna för kunderna, ha möjlighet att ändra de krav på tjänsteproducenter eller andra avtalsvillkor samt ersättningar som landskapet tidigare ställt i ett förvaltningsbeslut som avses i 43 §. I fråga om ändringarna finns det skäl att sörja för att också tjänsteproducentens ställning tas i beaktande. I samband med ändringarna ska tjänsteproducenterna ges en verklig möjlighet att vägra godkänna en ändring och att därmed inte längre höra till den grupp av producenter som tillhandahåller direktvalstjänster. Detta förutsätter att en skäligt lång tidsfrist ställs så, att ändringen träder i kraft först efter tidsfristen. De ändringar som landskapet bestämt träder i kraft efter en övergångsperiod som landskapet meddelar, dock tidigast 30 dagar från det att tjänsteproducenten anses ha fått del av ändringen. Enligt bestämmelsen ska tjänsteproducenten anses ha fått del av ändringen den sjunde dagen efter den dag då landskapets beslut postades under den adress som tjänsteproducenten har uppgett, om det inte visas något annat. Landskapet ska då det fastställer övergångsperioden beakta ändringens karaktär samt konsekvenserna för tjänsteproducenterna och kunderna. Detta möjliggör smidigare ändringar med hänsyn till konsekvenserna av respektive ändring och dess betydelse.  

Särskilt ska ändringarnas eventuella konsekvenser för ställningen för de kunder som redan har valt en tjänsteproducent för den tjänst som berörs av ändringen beaktas. I samband med planeringen och förverkligandet av ändringar bör uppmärksamhet fästas vid en jämlik tillgång till tjänster samt vid hur marknaden fungerar efter ändringarna. Landskapet bör vidta proaktiva åtgärder för att ändringarna inte ska störa marknadens naturliga utveckling. De allmänna förutsättningar som ställs på ersättningssystemet bör beaktas när ändringen genomförs. 

Det kan vara nödvändigt att ändra ersättningarna t.ex. när tjänsternas täckningsgrad höjs eller sänks, när det sker större förändringar i tjänsternas kostnadsutveckling eller om den finansiering som står till landskapets förfogande ändras. Initiativ till justering av ersättningsnivåerna kan komma också från tjänsteproducenterna.  

Avtal om direktvalstjänster kommer sannolikt i flera fall att gälla tills vidare. Utgångspunkten är den att grunderna för avtal om direktvalstjänster ska vara desamma för alla tjänsteproducenter. Det kan bli nödvändigt för landskapet att ändra ett ingånget avtal, och med tiden kan sådana situationer uppkomma som man inte kunnat beakta när avtalet ingicks eller förhållandena kan ändras till andra än de var när avtalet ingicks. Om ett avtal inte med tanke på sådana förändringar redan har en viss inneboende mekanism uppkommer sannolikt ett behov att ändra avtalet. Landskapet kan i praktiken inte separat omförhandla villkoren med olika tjänsteproducenter, utan ändringen måste gälla samtliga tjänsteproducenter på ett jämlikt sätt. Landskapet måste dock i enlighet med god avtalssed i regel höra tjänsteproducenterna innan ändringsmekanismen utnyttjas. Ändringens kostnadseffekt ska också enligt den mekanism som avses i 3 mom. beaktas på det sätt som landskapet anser vara behövligt.  

50 §.Uppsägning och hävning av avtal. I paragrafen föreslås det bestämmelser om förutsättningarna för att en tjänsteproducent och ett landskap kan säga upp eller häva ett avtal om produktion av direktvalstjänster.  

Enligt 1 mom. har en tjänsteproducent rätt att säga upp ett avtal som gäller tills vidare. Uppsägningen kan gälla avtalet som helhet eller producentens enskilda tjänsteenheter enligt avtalet. Uppsägningstiden är sex månader. I lagen föreskrivs inte om de grunder på vilka en producent kan säga upp ett avtal och upphöra med produktionen. Producenten kan således säga upp ett avtal på valfri grund.  

Landskapet kan ensidigt ändra ett avtal på de grunder som anges i 49 §. Om tjänsteproducenten säger upp avtalet på grund av ändringar som gjorts i enlighet med 49 §, iakttas mellan landskapet och tjänsteproducenten under uppsägningstiden de villkor som gällde före ändringen. Med bestämmelsen säkerställer man att producenten inte blir tvungen att producera tjänster enligt ett sådant avtal som den inte uttryckligen har förbundit sig till. Om tjänsteproducenten inte inom 30 dagar från det att tjänsteproducenten anses ha fått del av ändringen skriftligen har underrättat landskapet om uppsägningen av avtalet, anses tjänsteproducenten ha godkänt ändringarna. Då träder villkoren i enlighet med 49 § i kraft på det sätt som anges i det ändrade avtalet. 

Enligt 3 mom. kan producenten häva ett avtal om landskapet väsentligt har brutit mot avtalsvillkoren. Ett väsentligt avtalsbrott kan t.ex. vara att ersättningar enligt 10 kap. upprepade gånger varit försenade. Tjänsteproducenten ska före avtalet hävs bereda landskapet en skälig tid för att rätta till bristerna och avtalsbrotten. Avtalet kan hävas omedelbart efter det att tidsfristen gått ut.  

I 4 mom. föreskrivs det om de grunder på vilka landskapet efter att ha hört tjänsteproducenten ska säga upp ett avtal som har ingåtts med en producent av direktvalstjänster, helt eller för en enskild tjänsteenhet. Landskapet ska säga upp ett avtal om tjänsteproducenten upprepade gånger har åsidosatt sina lagstadgade förpliktelser eller villkoren i ett beslut enligt 43 § eller i ett avtal enligt 48 §. Landskapet ska dock ge producenten möjlighet att avhjälpa bristerna. Landskapet ska därför först uppmana producenten att inom en i 81 § avsedd tillräcklig tidsfrist avhjälpa bristerna. Avtalet kan sägas upp först i det fall att producenten inte har avhjälpt de konstaterade bristerna inom den tidsfrist som landskapet bestämt. Uppsägningstiden är då minst tre månader från det att tjänsteproducenten underrättats om uppsägningen. Avtalet får inte sägas upp före den tidsfrist som satts ut för avhjälpande av bristerna har gått ut.  

I 5 mom. föreskrivs det om landskapets skyldighet att häva ett avtal som ingåtts med en producent helt eller för en enskild tjänsteenhet. Ett avtal kan hävas endast på de grunder som nämns i lagrummet. Avtalet ska hävas om tjänsteproducenten väsentligt har brutit mot ett beslut enligt 43 § eller mot avtalsvillkoren eller åsidosatt sina lagstadgade skyldigheter i övrigt eller gått i konkurs och tjänsteproducenten inte har rättat till sina förfaranden inom en skälig tidsfrist som bestämts av landskapet. Därtill, om en producent av direktvalstjänster inte längre finns i producentregistret, om tillsynsmyndigheten har förbjudit producentens verksamhet eller om landskapet har återkallat sitt godkännande av producenten, innebär detta automatiskt att producenten inte längre kan uppfylla sina skyldigheter och att avtalet hävs omedelbart. I en situation där producenten har gått i konkurs kan konkursboet eventuellt under en tid fortsätta med verksamheten. Verksamheten kan då fortsättas enligt avtal mellan landskapet och konkursboet.  

Då ett avtal sagts upp eller hävts kan ett nytt avtal ingås med producenten efter att de konstaterade bristerna har avhjälpts.  

Enligt 6 mom. kan avtalet sägas upp eller hävas för en viss tjänsteenhet, om det endast är en av tjänsteproducentens tjänsteenheter som uppfyller villkoren. Åtgärderna riktas i enlighet med detta till de tjänsteenheter som har konstaterats ha problem som inte har åtgärdats.  

Enligt paragrafens 7 mom. ska landskapet se till att kunderna, trots att ett avtal har sagts upp eller hävts, utan avbrott får de tjänster som de behöver. Särskilt i uppsägningssituationer är utgångspunkten den att kunderna själva väljer och anmäler sig som kunder hos en ny social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet. Om detta emellertid inte är möjligt, t.ex. av den anledningen att ortens enda tjänsteproducent upphör med sin verksamhet, ska landskapet vidta behövliga åtgärder för att under uppsägningstiden få en ny tjänsteproducent till orten. En hävning kan emellertid komma så plötsligt att landskapet för kunder som behöver fortlöpande vård och annan service åtminstone tillfälligt måste ordna brådskande tjänster, i stället för att vänta att kunderna själva väljer en ny tjänsteproducent. I ett sådant fall kan landskapet eventuellt ta initiativ till ett tillfälligt avtalsarrangemang eller också kan affärsverket åläggas att för en kort tid producera tjänsterna. Enligt 22 § 3 mom. i lagen om ordnade av social- och hälsovård ska affärsverket producera direktvalstjänster om sådana inte annars finns tillgängliga. 

51 §.En tjänsteproducents meddelande om iakttagande av produktionsvillkoren. I paragrafen föreslås det bestämmelser om att en producent av kundsedelstjänster och en producent av tjänster som tillhandahålls enligt en personlig budget ska förbinda sig till att iaktta produktionsvillkoren. En kund kan som producent av kundsedelstjänster välja en privat serviceproducent som ett landskap har godkänt, vilket betyder att den valda producenten av kundsedelstjänster inte nödvändigtvis är godkänd av det landskap inom vilket det affärsverk finns som har beviljat kundsedeln. De producenter som tillhandahåller tjänster enligt en personlig budget omfattas inte av det i 45 och 46 § avsedda godkännandeförfarandet. En kund kan välja önskad privat tjänsteproducent för att tillhandahålla tjänster enligt kundens personliga budget, förutsatt att producenten uppfyller förutsättningarna enligt lag och de villkor som landskapet uppställt. Landskapet upprättar således inte något avtal om produktion av tjänster på förhand med dessa producenter. Avtalsförhållandet mellan landskapet och tjänsteproducenten uppstår när tjänsteproducenten genom att ta emot en kund förbinder sig att iaktta produktionsvillkoren. Enligt 1 mom. ska en producent av kundsedelstjänster som tar emot en kund som fått en kundsedel meddela det affärsverk som har beviljat kundsedeln om detta innan tjänsten tillhandahålls. När en tjänsteproducent tar emot en kund förbinder den sig att producera tjänsten mot den i 70 § avsedda ersättningen och i enlighet med kundplanen och tjänsteproduktionsvillkoren. Producenten ska förbinda sig att producera tjänsten mot den ersättning som det affärsverk som beviljat kundsedeln har bestämt. Producenten ska också förbinda sig att iaktta de villkor för tjänsteproduktionen som är förbundna med kundsedeln. Enligt 42 § 2 mom. är producenten av kundsedelstjänster skyldig att även uppfylla de villkor som det landskap där tjänsterna produceras ställt upp. 

På motsvarande sätt föreskrivs det i 2 mom. att en tjänsteproducent som tar emot en kund som beviljats en personlig budget ska meddela det affärsverk som har beviljat den personliga budgeten om detta innan tjänsten tillhandahålls. När en tjänsteproducent tar emot en kund förbinder den sig att producera tjänsten enligt beslutet om den personliga budgeten och i enlighet med tjänsteproduktionsvillkoren. Producenten ska förbinda sig att iaktta villkoren i beslutet om en personlig budget. Enligt 42 § 2 mom. är tjänsteproducenten skyldig att även uppfylla de villkor som det landskap där tjänsterna produceras ställt upp. 

52 §.Förteckning över tjänsteproducenter. Enligt paragrafen är landskapet skyldigt att föra en förteckning över producenterna av direktvalstjänster och producenterna av kundsedelstjänster. Kunderna kan ur förteckningen för sitt val av tjänsteproducent hämta uppgifter om alternativa tjänsteproducenter. Förteckningen över producenter av direktvalstjänster och producenter av kundsedelstjänster ska hållas tillgänglig i det allmänna datanätet. Förteckningen över producenter av direktvalstjänster och producenter av kundsedelstjänster skapas i praktiken i de riksomfattande informationshanteringstjänster som avses i 77 § genom att landskapen håller den uppdaterad i fråga om alla godkända producenter. Förutom att förteckningen läggs ut på det allmänna datanätet ska landskapet på begäran av kunderna också muntligt eller skriftligt lämna ut uppgifter om de tjänsteproducenter som finns i förteckningen. På detta sätt säkerställs det att alla kunder, också de som inte har tillgång till dator och internet, har möjlighet att få den information som de behöver för sitt val av tjänsteproducent.  

Av förteckningen ska framgå de viktigaste uppgifterna för kundernas producentval. Dessa är bland annat namnen på tjänsteenheterna och deras verksamhetsställen samt vilka tjänster de tillhandahåller, adresser och kontaktuppgifter för tjänsteenheterna och deras verksamhetsställen, tjänsteproducentens och tjänsteenhetens ansvariga personer inklusive kontaktuppgifter samt uppgifter om tjänsternas tillgänglighet. 

9 kap. Tjänsteproduktionen och tjänsteproducenternas skyldigheter

53 §.Marknadsföring samt förfaranden i kundrelationer. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om marknadsföring och förfaranden i kundrelationer. Paragrafens första mening innehåller en informativ hänvisning till bestämmelserna i konsumentskyddslagens 2 kap. i vilket föreskrivs om marknadsföring av konsumtionsnyttigheter, inklusive social- och hälsovårdstjänster, från näringsidkare till konsumenter samt om förfaranden i kundrelationer. Begreppet marknadsföring är omfattande. Med marknadsföring avses kommersiella meddelanden, såsom reklam, information på varors förpackningar eller i bruksanvisningar eller information som annars ges i samband med ett köpslut samt olika säljfrämjande åtgärder, såsom prisavdrag, tilläggsförmåner eller marknadsföringslotterier. Genom marknadsföring kan man främja inte bara försäljningen av en viss konsumtionsnyttighet utan också näringsidkarens image i allmänhet. Även begreppet kundrelation är omfattande. Med kundrelationer avses inte bara gällande avtalsförhållanden, utan också kontakterna mellan näringsidkare och konsument efter det att avtalet uppfyllts. En kundrelation omfattar t.ex. att lämna konsumenten information om dennes rättigheter då konsumtionsnyttigheten är felaktig samt reklamationshantering och förfaranden som används vid indrivning av skulder. (RP 32/2008 rd, s. 19.) 

Enligt den andra meningen i den föreslagna paragrafen ska vissa bestämmelser i 2 kap. i konsumentskyddslagen tillämpas även på tjänster som omfattas av tillämpningsområdet för den föreslagna lagen när tjänsten produceras av någon annan än en näringsidkare. Grunderna till förslaget klarläggs i avsnitt 3.3.6 i den allmänna motiveringen. 

De bestämmelser som enligt vad som föreslås ska tillämpas är konsumentskyddslagens 2 kap. 1 § (Förbud i fråga om marknadsföring som strider mot god sed och otillbörliga förfaranden), 2 § (Marknadsföring som strider mot god sed), 3 § (Otillbörliga förfaranden), 4 § (Identifierbar marknadsföring), 5 § (Risk för förväxling), 6 § (Förbud mot osann eller vilseledande information), 7 § (Utelämnande av väsentlig information), 8 § (Informationsskyldigheten vid saluföring av specificerade konsumtionsnyttigheter) och 9 § (Förbud mot aggressiva förfaranden). Vid tillämpningen av dessa bestämmelser ska de i den föreslagna lagen avsedda social- och hälsovårdstjänsterna betraktas som konsumtionsnyttigheter, tjänsteproducenterna som näringsidkare och kunderna som konsumenter. Även om det vanligen inte finns ett avtalsförhållande mellan tjänsteproducenten och kunden i fråga om de tjänster som produceras med stöd av den föreslagna lagen, ska de i nämnda paragrafer ingående bestämmelser som gäller kundrelationen tillämpas mellan tjänsteproducenter och kunder.  

I propositionen föreslås det t.ex. inte att konsumentskyddslagens 2 kap. 12 §, som gäller samerbjudanden och tilläggsförmåner, eller dess 13 §, som gäller tydliga villkor för marknadsföringslotterier, ska tillämpas. Det finns ändå skäl att notera att om man vid marknadsföring av social- och hälsotjänster använder sig av samerbjudanden eller tilläggsförmåner eller ordnar marknadsföringslotterier, så kan ändamålsenligheten i dessa marknadsföringssätt bedömas enligt bestämmelserna i konsumentskyddslagens 2 kap. 1—3 § även om de specialbestämmelser som gäller sådana marknadsföringssätt inte tillämpas.  

På tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna och påföljderna för brott mot bestämmelserna tillämpas konsumentskyddslagens 2 kap. 16 § (Förbud), 17 § (Att meddela förbud), 19 § (Åläggande att korrigera marknadsföringsåtgärd) och 20 § (Tillsyn). Tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna utövas av konsumentombudsmannen när det gäller kundskyddet, och förbud att fortsätta eller upprepa ett förfarande som strider mot bestämmelserna eller ett därmed jämförbart förfarande meddelas av marknadsdomstolen eller konsumentombudsmannen.  

Det är till slut motiverat att påpeka att ändamålsenligheten i marknadsföringen och i de förfaranden som iakttas i kundrelationerna även bedöms i enlighet med den övriga lagstiftning som tillämpas på social- och hälsotjänster samt eventuellt enligt de villkor som landskapet ställt enligt den föreslagna 42 §. 

54 §.Produktion av direktvalstjänster. I paragrafen föreslås det bestämmelser om hur en producent av direktvalstjänster kan producera de tjänster som den ansvarar för. I 1 mom. anges alternativa produktionssätt. En social- och hälsocentral och en mun- och tandvårdsenhet kan själv producera tjänsterna som egen verksamhet eller köpa tjänsterna av andra tjänsteproducenter. Att själv producera tjänsterna innebär att personalen inom tjänsteproduktionen huvudsakligen är anställd hos tjänsteproducenten. Att köpa tjänster från en annan tjänsteproducent baserar sig på ett avtal och då är avtalsparten underleverantör. Ett bolag, en annan sammanslutning eller en yrkesutövare kan t.ex. vara underleverantör. 

Enligt bestämmelsen får dock i 33 § 1 och 2 mom. avsedda bedömningar av servicebehovet eller upprättandet av kundplaner inte skaffas från en annan tjänsteproducent. Bedömningen av kundens servicebehov och upprättandet av kundplanen är centrala uppgifter för producenten av direktvalstjänster och därför är det nödvändigt att behålla dem som egen verksamhet hos tjänsteproducenter som landskapet godkänt. Andra tjänster som kompletterar den verksamhet som en producent av direktvalstjänster själv bedriver kan däremot skaffas från en annan tjänsteproducent. En bedömning av behovet av nödvändig vård eller service kan i ett enskilt fall göras av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården liksom en definition av vårdbehoven som görs på basis av bedömningen. Det är fråga om en sådan bedömning när en läkare eller tandläkare på basis av en medicinsk undersökning fastställer en diagnos och beslutar om vården på det som föreskrivs i 22 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.  

Enligt 2 mom. ska en producent av direktvalstjänster se till att en sådan annan tjänsteproducent av vilken producenten av direktvalstjänster skaffar tjänster uppfyller de verksamhetsförutsättningar som anges i 38–40 och 42 §. Förutsättningarna bestäms enligt lagstiftningen, landskapets godkännande och avtal med landskapet. Därtill ansvarar en producent av direktvalstjänster för de tjänster som en underleverantör tillhandahåller en kund och bär totalansvaret för direktvalstjänster som ges till en enskild kund. I enlighet med detta ska producenten av direktvalstjänster följa eventuella underleverantörers verksamhet och på det sättet säkerställa att tjänsterna genomförs i enlighet med kundernas behov och lagstiftningen och eventuella kundplaner. I sista hand är det landskapet, som har organiseringsansvaret, som ansvarar för att kunden får de tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar. I detta syfte har landskapet en i 72 § avsedd möjlighet att innehålla eller nedsätta tjänsteproducentens ersättning samt de i 81 § avsedda tillsynsmetoderna. I sista hand har landskapet också möjlighet att med stöd av 50 § säga upp och häva ett avtal och att med stöd av 47 § återkalla ett godkännande. 

55 §.Skyldigheter för producenter av direktvalstjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om de allmänna skyldigheter som gäller för producenter av direktvalstjänster. Enligt 1 mom. svarar en producent av direktvalstjänster för produktionen av sina tjänster i enlighet med lagstiftningen och de villkor som landskapet har ställt upp enligt 42 §. Enligt bestämmelsen är tjänsteproducenten skyldig att iaktta speciallagar och denna valfrihetslag när det gäller de tjänster som den är ansvarig för. Skyldigheten omfattar landskapets godkännande enligt 46 § och de tjänster som avses i ett avtal enligt 48 §. Om godkännandet och avtalet gäller endast mun- och tandvårdstjänster, omfattar mun- och tandvårdsenhetens skyldighet endast sådana mun- och tandvårdstjänster som avses i 18 § 3—4 mom. På motsvarande sätt omfattar social- och hälsocentralens ansvar de tjänster som föreskrivs i 18 § 1 och 2 mom. Samma tjänsteenhet kan svara också för produktion av båda kategorierna av tjänstehelheter. Tjänsterna ska produceras på det sätt som godkänts och bestämts i avtalet. Tjänsteproducenten kan emellertid själv bestämma på vilket område den utanför sin tjänsteenhet, exempelvis i kundens hem, producerar de tjänster som ska tillhandahållas, om de omfattas av direktvalstjänsterna. Tjänsteproducenten ska dock på förhand offentligt ange det geografiska område inom vilket den producerar tjänster utanför tjänsteenheten. 

Enligt 18 § 2 och 4 mom. kan det finnas skillnader mellan landskapen i fråga om direktvalstjänsterna, eftersom ett landskap kan besluta vilka konsultationer hos yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och mottagningstjänster som hör till direktvalstjänsterna. Enligt 1 mom. ska i sådana situationer den skyldighet en privat producent av direktvalstjänster har att producera tjänster enligt 18 § 2 mom. eller 18 § 4 mom. följa av det beslut som fattats av det landskap där tjänsteenheten finns. Om det till en tjänsteenhet som kund kommer en sådan person vars hemlandskap på basis av 18 § 2 och 4 mom. har beslutat om ett annorlunda tjänsteutbud än vad som finns i det landskap där tjänsteenheten finns, är producenten inte skyldig att producera dessa annorlunda tjänster för kunden vid tjänsteenheten i fråga. Det landskap vars invånare kunden är kan emellertid med tjänsteproducenten i ett enskilt fall avtala om att producera dessa tjänster. Det är i sista hand det av kunden valda affärsverket som ska producera de i 18 § 2 och 4 mom. avsedda tjänsterna för kunden, om den av kunden valda social- och hälsocentralen eller mun- och tandvårdsenheten inte producerar dem. 

I 2 mom. föreskrivs det om hur tjänsteproducenten ska meddela om förändringar i tjänsteproduktionen. Om producenten av direktvalstjänster gör väsentliga förändringar i det som ingår den anmälan som avses i 45 § eller i ett avtal som ingåtts med stöd av 48 §, ska landskapet och kunderna underrättas minst två månader före ändringen. I fråga om smärre förändringar ska landskapet underrättas minst två veckor före ändringen. Om orsaken till ändringen är en störningssituation eller undantagsförhållanden och om ändringen borde genomföras snabbare än ovan nämns, ska meddelandet ske omedelbart efter det att producenten fått vetskap om ändringsbehovet. Ändringarna ska meddelas via de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom. Närmare bestämmelser om vilka ändringar som ska betraktas som väsentliga ändringar i fråga om produktionen av tjänster får vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Landskapet ska på basis av meddelandet bedöma om ändringarna kan göras utan att beslutet om godkännande eller avtalet ändras. Beslutet om godkännande och avtalet kan ändras om verksamheten trots ändringarna är av ett sådant slag att producenten i enlighet med meddelandet bör godkännas som producent av direktvalstjänster. Då kan också avtalsvillkoren ändras så att de stämmer överens med uppgifterna i meddelandet. Landskapet ska också precisera förteckningen enligt 52 § i överensstämmelse med ändringarna i uppgifterna om tjänsteproducenterna.  

Paragrafens 3 mom. gäller producentens skyldighet att samarbeta med landskapet och kommunerna för att främja välfärd och hälsa i landskapet. Avsikten är att producenterna ska delta i främjandet av välfärd och hälsa inom ramen för de tjänster som de ansvarar för. I det avtal som avses i 48 § ska det avtalas om det sätt på vilka välfärden och hälsan ska främjas. 

Enligt 4 mom. föreskrivs det i 23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård att en producent av direktvalstjänster är skyldig att till utbildning som ges i tjänsteenheten och praktik i anslutning därtill anta hälso- och sjukvårdsstuderande. Enligt den paragrafen ska tjänsteproducenten anta socialvårds- och hälso- och sjukvårdsstuderande till utbildning som tillhandahålls i verksamhetsenheten och till praktik i anslutning till den i enlighet med vad det universitet som ansvarar för utbildningen och landskapet anvisar. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om den skyldighet en producent av direktvalstjänster har att ha beredskap för störningssituationer och undantagsförhållanden. Enligt bestämmelsen ska en producent av direktvalstjänster genom beredskapsplaner och andra åtgärder bereda sig på sådana störningar under normala förhållanden och sådana undantagsförhållanden som förutsätter åtgärder inom social- och hälsovården i enlighet med de villkor som landskapet har ställt upp enligt 42 § samt delta i landskapets i 52 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård avsedda beredskapsåtgärder. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att även producenter av direktvalstjänster kan fortsätta sin verksamhet utan avbrott även i överraskande störningssituationer. Sådana störningssituationer eller undantagsförhållanden kan orsakas t.ex. av väderförhållanden eller av störningar i elnätet. Så kan också t.ex. en exceptionellt omfattande epidemi av en smittsam sjukdom kräva sådana arrangemang som avviker från det normala och som man måste förbereda sig för. 

Enligt 6 mom. ska en tjänsteproducent med hjälp av de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänsterna lämna aktuell information om de faktiska väntetiderna för en tjänst. Kunderna behöver också denna information då de överväger hos vilken tjänsteproducent de ska anmäla sig som kunder. Informationen ska på begäran ges kunden också muntligt eller skriftligt. Väntetiderna får som högst motsvara de tidsfrister som föreskrivs i 51 § i hälso- och sjukvårdslagen. Enligt 42 § i detta lagförslag kan landskapet besluta att väntetiden för direktvalstjänster ska vara kortare än vad som föreskrivs i lagen.  

Om tjänsteproducenten inte iakttar de förpliktelser som anges i lag, har landskapet en i 72 § avsedd möjlighet att innehålla eller nedsätta tjänsteproducentens ersättning eller att vidta de i 81 § avsedda tillsynsmetoderna. I sista hand har landskapet också möjlighet att med stöd av 50 § säga upp och häva ett avtal och att med stöd av 47 § återkalla ett godkännande. 

56 §.Skyldigheter för tjänsteproducenter när tjänster tillhandahålls mot kundsedel eller enligt en personlig budget. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheter för tjänsteproducenter när tjänster tillhandahålls mot kundsedel eller enligt en personlig budget. Enligt 1 mom. svarar en producent som tillhandahåller tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget för att kunden får tjänster enligt vad som framgår av kundsedeln eller tjänster som tillhandahålls enligt en personlig budget inom den tid som kundens servicebehov förutsätter. Producenten svarar också för att tjänstens innehåll och kvalitet motsvarar både det som anges i beslutet om kundsedeln eller den personliga budgeten och kundplanen. I fråga om socialtjänster bör även ett förvaltningsbeslut om tillhandahållandet av tjänsten beaktas. Producenten svarar för sin verksamhet och för att den överensstämmer med kraven i förhållande både till kunden och till den som beviljat kundsedeln eller den personliga budgeten. Om ett beslut om en kundsedel eller en personlig budget inte är förenat med särskilda villkor, svarar producenten för att tjänsten överensstämmer med den lagstiftning, goda vårdpraxis och servicestandard som gäller i Finland.  

Tjänsteproducenten kan enligt bestämmelsen dock själv bestämma var den producerar tjänster. När det är fråga om tjänster som ska tillhandahållas utanför tjänsteenheten kan producenten sålunda bestämma inom vilket geografiskt område den producerar tjänster utanför sin tjänsteenhet. En producent av kundsedelstjänster ska då på förhand offentligt meddela inom vilket geografiskt område den producerar tjänster utanför tjänsteenheten. Varken den som utfärdar en kundsedel eller en personlig budget eller kunden kan sålunda bestämma var en tjänst ska tillhandahållas kunden. Om kunden är missnöjd med tjänsteenhetens läge eller med att en tjänst inte kan tillhandahållas t.ex. i hemmet, ska kunden välja en annan producent. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om den skyldighet en producent av direktvalstjänster har att ha beredskap för störningssituationer och undantagsförhållanden. Enligt bestämmelsen ska en tjänsteproducent genom beredskapsplaner och andra åtgärder bereda sig på störningar och undantagsförhållanden som förutsätter åtgärder inom social- och hälsovården i enlighet med de villkor som landskapet ställt upp enligt 42 § och delta i landskapets i 52 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård avsedda beredskapsåtgärder. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att även tjänsteproducenter kan fortsätta sin verksamhet utan avbrott även i överraskande störningssituationer. Sådana störningssituationer eller undantagsförhållanden kan orsakas t.ex. av väderförhållanden eller av störningar i elnätet. Så kan en exceptionellt omfattande epidemi av en smittsam sjukdom kräva sådana arrangemang som avviker från det normala och som man måste förbereda sig för. Exempelvis måste verksamheten vid en enhet för serviceboende fortsätta på ett sätt som säkerställer kundsäkerheten även i sådana omständigheter. Beredskapsskyldigheten ska dock inte gälla sådana tjänsteproducenter som inte omfattas av registreringsskyldigheten enligt tjänsteproducentlagen.  

Enligt 3 mom. ska en producent av tjänster som tillhandahålls mot kundsedel med hjälp de i 77 § 1 mom. avsedda informationshanteringstjänsterna lämna aktuell information om de tjänster som den kan tillhandahålla mot en kundsedel, eventuella villkor för tillhandahållandet av tjänsten i fråga om kundsedelns värde eller tjänstens innehåll, samt om väntetiderna för tjänsterna. Informationen ska på begäran ges kunden också muntligt eller skriftligt. Väntetiderna får inte överskrida de maximitider för att få vård som föreskrivs i 51 § i hälso- och sjukvårdslagen. I de i 77 § avsedda informationshanteringstjänsterna finns det uppgifter om alla tjänsteproducenter som avses i valfrihetslagen, deras kontaktuppgifter, samt uppgifter om vilka tjänster respektive producent tillhandahåller samt ovannämnda andra uppgifter om priser och maximala väntetider för tillgången till vård. Systemet kommer också att omfatta uppgifter om effektiviteten hos producentens tjänster samt om andra omständigheter som är relevanta för kundernas val av producenter. 

57 §.Skyldighet att i bokföringen särredovisa direktvalstjänster som produceras av affärsverk. Syftet med paragrafen är att göra landskapets egen produktion av direktvalstjänster jämförbar med och ekonomiskt transparent i förhållande till privata tjänsteproducenters produktion. Landskapet förväntas med stöd av 16 § producera direktvalstjänster som egen verksamhet såsom i 52 § avsedda affärsverks tjänster. Med direktvalstjänster avses enligt 2 § 1 mom. 7 och 8 punkten tjänster som produceras av social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter. Landskapet beslutar närmare om den administrativa formen för produktion av direktvalstjänster. Landskapet kan producera direktvalstjänster som en del av det affärsverk som avses i 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och som ansvarar för produktionen av social- och hälsovårdstjänster, eller grunda ett separat affärsverk eller separata affärsverk för produktionen.  

Utöver affärsverkets tjänster kan landskapet grunda bolag för produktion av direktvalstjänster. Landskapets bolag kan till sin natur jämställas med i 2 § 1 mom. 5 punkten avsedda privata tjänsteproducenter, på vilka man tillämpar samma bestämmelser som på privata tjänsteproducenter. Regleringen om privata tjänsteproducenter avviker från regleringen om affärsverk bl.a. i fråga om ekonomisk särredovisning (58 §) på grund av aktörernas olika juridiska natur. Affärsverket är en del av landskapet, och därför regleras affärsverkets verksamhet och ekonomi genom den lagstiftning som gäller landskapen. Grunden för de privata tjänsteproducenternas verksamhet utgörs av den lagstiftning som följer av deras juridiska form, t.ex. aktiebolagslagen. 

I 1 mom. finns det bestämmelser om landskapets skyldighet att i bokföringen avskilja de direktvalstjänster som affärsverket producerat från affärsverkets övriga verksamhet. Utgångspunkten för den ekonomiska särredovisningen är att verksamhetens inkomster och utgifter samt tillgångar och kapital hålls åtskilda från landskapets övriga verksamhet och ekonomi. Detta ska göras så att det av uppgifterna framgår att fördelningen av direktvalstjänsterna inte snedvrider konkurrensen. 

För direktvalstjänsterna ska det för varje räkenskapsperiod upprättas balansräkning, resultaträkning och finansieringsanalys samt uppges noter till dem. Enligt 1 mom. ska vid upprättandet av balansräkningen och resultaträkningen iakttas bestämmelserna i landskapslagen, förordningar som utfärdats med stöd av landskapslagen samt bokföringslagen. Med detta säkerställer man att grunderna för värdering och periodisering av beräkningarna för direktvalstjänsterna baserar sig på enhetliga principer och att resultaträkningen och balansräkningen för de direktvalstjänster som landskapet producerat blir jämförbara med aktiebolagens bokslut. 

Särredovisningen i bokföringen i fråga om produktionen av direktvalstjänster kan i praktiken genomföras i ett separat affärsverk eller inom affärsverket i en bokföringsmässig balansenhet.  

Med den reglering i 9 kap. i landskapslagen som gäller affärsverkets förvaltning och ekonomi strävar man efter att trygga att beslutsfattandet i affärsverket är separat och självständigt och att finansieringen är transparent. Ett affärsverk är inte en självständig juridisk person och inte på det sätt som avses i bokföringslagen en självständigt bokföringsskyldig, utan det hör till landskapets organisation. Med tanke på en ekonomisk granskning av affärsverket är det viktigaste draget balanskontinuitet och det att alla kapitalutgifter som anknyter till verksamheten syns på ett jämförbart sätt. Balanskontinuiteten säkerställer en eventuell kumulation av över- eller underskott i anknytning till verksamheten, dvs. visar på att utgifterna och finansieringen motsvarar varandra årligen. Ett separat affärsverks förvaltning däremot avskiljs från landskapets övriga verksamhet till en rätt självständig del. Landskapet ställer egna mål för alla affärsverk och affärsverken fungerar också i fråga om ekonomin som separata enheter. Modellen är administrativt sett tung och kan försvåra en enhetlig styrning av verksamheten samt den funktionella integrationen av social- och hälsovårdstjänsterna.  

En bokföringsmässig balansenhet möjliggör inom affärsverket att skötseln av uppgifter åtskiljs ekonomiskt så att en åtskillnad av bokföringen och balanskontinuiteten förverkligas. Administrativt är modellen lättare än ett separat affärsverk och den kan vara funktionellt sett lättare att integrera med annan verksamhet. En balansenhet kräver inte på samma sätt som ett affärsverk en egen direktion, utan den är administrativt sett underställd affärsverkets direktion. 

I kommunerna och samkommunerna har man som medel för ekonomisk särredovisning använt också kalkylmässiga balansenheter och kalkylmässigt åtskiljande av utgifterna. Enbart bokslutskalkylerna för en kalkylmässigt åtskild enhet är dock inte jämförbara med kalkylerna för aktiebolag på marknaden särskilt när det gäller balanskontinuiteten. En kalkylmässig åtskillnad av utgifterna möjliggör inte heller tillräcklig transparens och jämförbarhet i fråga om utgifterna. Kalkylmässigt åtskiljande av utgifterna kan i bokföringen göras med olika uppgiftsbeteckningar eller separata konton. Då uppgörs inte något särredovisat egentligt bokslut för någon större helhet eller administrativ enhet, utan man lyfter fram utvalda utgifter för enskilda tjänster eller tjänstehelheter. I praktiken betyder detta att utgifterna för en tjänst eller tjänstehelhet som produceras kan samlas från flera separata administrativa enheter, när man vid bokföringen av utgifterna har använt samma signum eller separata konto. Då kan t.ex. en enskild arbetstagarens arbetsinsats delas på flera olika administrativa enheter. För att alla utgifter ska kunna riktas på ett transparent och jämförbart sätt på en viss tjänst eller tjänstehelhet, bör också andra än enbart årliga driftsekonomiutgifter kunna fördelas. För att utgifterna de facto ska kunna jämföras bör man dela också de kapitalutgifter som anknyter till tjänsten eller tjänstehelheten i fråga och också göra kumulativt synligt det årliga eventuella underskott eller överskott som uppkommer av tjänsteproduktionen.  

Endast ett kalkylmässigt åtskiljande av utgifterna för direktvalstjänsterna skulle enligt lagen inte vara tillräckligt, eftersom det inte säkerställer att utgifterna för affärsverkets och privata tjänsteproducenters tjänster är transparenta och jämförbara. Den i lagen förutsatta särredovisningen i bokföringen i förhållande till andra funktioner, tillämpningen av bokföringslagen och presentationen av bokslutskalkylerna leder tillsammans till det att bokslutet för landskapets direktvalstjänster är tillräckligt jämförbar med aktiebolags bokslut. 

Enligt 1 mom. ska landskapet också uppge noterna till balansräkningen och resultaträkningen för direktvalstjänsterna. Noterna innehåller uppgifter som behandlar utgiftsfördelningen för de gemensamma kostnaderna för internt åtskilda funktioner, grunderna för debiteringen av tjänster och eventuella använda låneräntor. När resultat- och balansräkningar presenteras första gången, t.ex. när direktvalstjänster åtskiljs från ett affärsverks övriga funktioner eller när verksamhetsformen ändras, ska som räkningarnas noter uppges en redogörelse för de principer enligt vilka den ingående balansräkningen har gjorts upp. 

I 2 mom. föreskrivs det om upprättandet av en verksamhetsberättelse för direktvalstjänsterna och om dess innehåll. Med hjälp av verksamhetsberättelsen ökar man transparensen i fråga om verksamheten beträffande de direktvalstjänster som landskapet producerar och ekonomin samt ger man en jämförbar bild av affärsverkets direktvalstjänsters kostnader, effektivitet, kvalitet och verkningsfullhet. 

I verksamhetsberättelsen ska i en begriplig form lämnas uppgifter om nyckeltal för direktvalstjänsternas kostnader, effektivitet, kvalitet och genomslag. Nyckeltalen ska produceras enligt riksomfattande enhetliga grunder. Med stöd av 98 § i landskapslagen utfärdas det en förordning om de uppgifter som ska lämnas i landskapets bokslut och förordningen tillämpas också på affärsverkets bokslut. Närmare bestämmelser om innehållet i verksamhetsberättelsen för direktvalstjänster får utfärdas genom nämnda förordning av statsrådet.  

Eftersom affärsverkets verksamhet är en del av landskapets verksamhet tillämpas på bokslutet också till denna del bestämmelserna i landskapslagen. I landskapslagen finns det också bestämmelser om offentliggörande av bokslutsuppgifter. 

58 §.Särredovisning av privata tjänsteproducenters verksamhet. Enligt paragrafen ska en privat tjänsteproducent i sin bokföring särredovisa offentlig finansiering och kostnader för produktion av direktvalstjänster. Syftet med paragrafen är att utreda de faktiska kostnaderna för tjänsteproduktionen och den offentliga finansiering som fåtts för tjänsterna. Genom särredovisning är det möjligt att följa upp verksamhetens lönsamhet och upptäcka eventuell överkompensation.  

Enligt 1 mom. ska producenten i sin bokföring särredovisa kostnaderna för produktionen av direktvalstjänster och den offentliga finansiering som har beviljats för tjänsterna. Direktvalstjänster finansieras av landskapet. Till den del som direktvalstjänster i enlighet med 54 § 1 mom. produceras på något annat sätt än som en social- och hälsocentrals egen verksamhet, anses finansieringen komma till den faktiska producenten från en tjänsteproducent som upprätthåller en social- och hälsocentral. Skyldigheten att rapportera om användningen av dessa medel gäller den tjänsteproducent som upprätthåller en social- och hälsocentral, och särredovisningsskyldigheten gäller inte den faktiska producent som är underleverantör. 

I 2 mom. föreskrivs det närmare om hur särredovisningen ska göras. Enligt bestämmelsen ska i bokföringen separat redovisas utgifter och inkomster som hänför sig till produktion av direktvalstjänster. Inkomster och utgifter ska enligt 1 punkten särredovisas enligt objektiva principer för kostnadsberäkning. De objektiva principerna ska också iakttas konsekvent. Enligt 2 punkten ska av bokföringen vidare framgå en tydlig beskrivning av de ovannämnda principerna för kostnadsberäkning.  

Enligt 3 mom. ska tjänsteproducenten i en separat resultaträkning sammanställa de särredovisade intäkterna och kostnaderna. Den separata resultaträkningen ska kunna härledas från det särredovisningsskyldiga företagets bokföring. Då resultaträkningen upprättas och läggs fram ska också samma bokföringsbestämmelser iakttas som tillämpas på det särredovisningsskyldiga företaget.  

I 4 mom. föreskrivs det att resultaträkningar med särredovisade verksamheter är offentliga. Enligt bestämmelsen är resultaträkningen och dess noter offentliga. Sådana offentliga uppgifter ska som noter tas med i det särredovisningsskyldiga företagets bokslut.  

Enligt bemyndigandet i 5 mom. får bestämmelser om det närmare innehållet i och offentliggörandet av resultaträkningar och tilläggsuppgifter utfärdas genom förordning av statsrådet. 

59 §.Tjänsteproducenternas skyldighet att lämna boksluts- och beskattningsuppgifter. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för privata producenter av direktvalstjänster och producenter av kundsedelstjänster att lämna uppgifter om sin ekonomiska verksamhet. Enligt bestämmelsen ska producenter av nämnda tjänster för att uppfylla sitt samhällsansvar publicera information om sin verksamhet och ekonomi i anslutning till produktionen av social- och hälsovårdstjänster. I bestämmelsen är det fråga om särskilda öppenhetsbestämmelser i anknytning till att man inom social- och hälsovården låter privata tjänsteproducenter sköta offentliga serviceuppgifter och om reglering som fastställer företagens samhällsansvar. De är därmed begränsade specialbestämmelser som gäller företag som sköter offentliga serviceuppgifter enligt den föreslagna lagen. Kraven på öppenhet och samhällsansvar är därmed mer omfattande än i den allmänna lagstiftningen om bokslutsrapportering. Utifrån uppgifterna kan tjänsteproducentens alla intressentgrupper, dvs. de som anlitar tjänster och medborgare, den offentliga förvaltningen, media, frivilligorganisationer samt producenternas avtalsparter och finansiärer, utvärdera verksamheten vid de företag och sammanslutningar som sköter betydande offentliga serviceuppgifter och även utvärdera om verksamheten är rättvis i skattehänseende. 

När det gäller offentligt finansierad verksamhet är det också viktigt att veta att producenten sköter sina skatteskyldigheter. Vid offentlig upphandling tillämpas i allmänhet ett förfarande där anbudsgivaren ska lämna en utredning av att den inte har obetalda skatter eller socialskyddsavgifter. I systemet med direktvalstjänster är det kunden som svarar för valet av tjänsteproducent, vilket innebär att det förfarande som tillämpas vid offentlig upphandling inte lämpar sig som sådant. Med tanke på skatteskyldigheten och för att säkerställa öppenheten kring offentliga medel ska information om tjänsteproducenters beskattningsbara inkomster och hela företagsgruppens yttersta moderföretags beskattningsort offentliggöras.  

Bestämmelsen om beskattningsuppgifters offentlighet syftar också till att förebygga kringgående av skatt och aggressiv skatteplanering och på så sätt främja samhällsansvaret. Skyldigheten att offentliggöra skatteuppgifter är en del av en större helhet av lagstiftningsåtgärder mot kringgående av skatt. Finlands nationella lagstiftning innehåller i dag många bestämmelser som syftar till att förebygga kringgående av skatt och aggressiv skatteplanering. För närvarande pågår ett arbete för att stärka regleringen, som baserar sig på internationella initiativ mot kringgående av skatt under den senaste tiden. Regeringen har i sitt politiska ställningstagande den 4 maj 2017 uttryckt ett starkt åtagande för arbetet mot kringgående av skatt och aggressiv skatteplanering och genomförande av lagstiftningsåtgärder. 

I paragrafen anges de uppgifter som sådana företag som producerar offentligt finansierade social- och hälsovårdstjänster ska offentliggöra och lämna på internet för förverkligande av samhällsansvaret. För att användningen av offentliga medel ska kunna följas upp ska producenten enligt 1 mom. 1 punkten offentliggöra sitt bokslut och sin verksamhetsberättelse. Skyldighet att upprätta och offentliggöra en verksamhetsberättelse föreligger dock inte i sådana fall då producenten enligt bokföringslagen och annan lagstiftning om bokslut inte är skyldig att upprätta verksamhetsberättelse.  

Enligt 2 punkten ska tjänsteproducenten offentliggöra uppgifter för den senast slutförda beskattningen. Tjänsteproducenten ska enligt bestämmelsen offentliggöra beskattningsbar inkomst enligt 30 § i inkomstskattelagen, den debiterade inkomstskatt som framgår av ett beskattningsbeslut som avses i 51 § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995), hela företagsgruppens yttersta moderföretags namn och beskattningsort samt hela företagsgruppens omsättning och vinst eller förlust före skatt samt skatter. 

Med företagsgrupp enligt 1 mom. 2 punkten underpunkt c avses en hel inhemsk eller internationell företagsgrupp som tjänsteproducenten är del av. En företagsgrupp är vanligen en verksamhet som utövas i koncernform. Med koncern avses en sådan koncern som beskrivs i bokföringslagen eller i motsvarande utländska bestämmelser. En verksamhet som består av bara ett företag utgör också en sådan företagsgrupp som avses i paragrafen om den utövar verksamhet via ett fast driftställe i Finland eller om det finländska företaget har ett eller flera fasta driftställen utomlands.  

Med yttersta moderföretag avses ett företag i en koncern som enligt bokföringslagen eller motsvarande utländska bestämmelser är skyldigt att upprätta ett koncernbokslut eller som skulle vara skyldigt att göra detta i det fall att företagets andelar i eget kapital är föremål för handel på en värdepappersbörs inom det jurisdiktionsområde där det har sin skatterättsliga hemvist. Dessutom förutsätts det att företaget inte står under direkt eller indirekt bestämmande inflytande av en sådan part som är skyldig att upprätta ett koncernbokslut. När det gäller en internationell företagsgrupp avses med yttersta moderföretag det yttersta företaget i hela den internationella företagsgruppen och inte t.ex. det finska moderföretaget i en underkoncern i Finland.  

Det kan även vara fråga om ett sådant yttersta moderföretag som avses i bestämmelsen om verksamheten utövas från ett fast driftställe i Finland och inte i form av en koncern och om företagets huvudrörelse ligger utanför Finland. Då avses med hela företagsgruppens yttersta moderföretag en huvudrörelse som är verksam utanför Finland. Med koncernens yttersta moderföretag avses ett finländskt företag som har ett eller flera fasta driftställen utomlands. 

Med företag avses i vid bemärkelse olika inhemska och internationella företagsformer, som t.ex. aktiebolag och personbolag och motsvarande aktörer. 

Med beskattningsort avses det jurisdiktionsområde där hela företagsgruppens yttersta moderföretag är skatterättsligt hemmahörande och som är ett statligt eller icke-statligt jurisdiktionsområde med självständig skatteuppbördsrätt. 

Enligt underpunkt d ska dessutom omsättning och vinst eller förlust före skatt samt skatter för hela den företagsgrupp som definieras ovan under det som sägs om underpunkt c offentliggöras.  

Med begreppet hela företagsgruppens omsättning avses omsättning i ett koncernbokslut enligt bokslutslagen eller ett koncernbokslut som baserar sig på motsvarande utländska bestämmelser.  

Med begreppet hela företagsgruppens vinst eller förlust före skatt avses vinst eller förlust i ett koncernbokslut enligt bokslutslagen eller ett koncernbokslut som baserar sig på motsvarande utländska bestämmelser. Med begreppet hela företagsgruppens skatter avses skatter i ett koncernbokslut enligt bokslutslagen eller ett koncernbokslut som baserar sig på motsvarande utländska bestämmelser. Uppgifter som anges i annan valuta än euro ska omvandlas till euro enligt räkenskapsperiodens medelkurs. 

I 3 och 4 punkten föreskrivs det om uppgifter som ska lämnas om tjänsteproducentens ledning och om intern kontroll av verksamheten. Skyldigheterna motsvarar till denna del dem som föreskrivs för börsbolag. Enligt 3 punkten ska tjänsteproducenten lämna en bolagsstyrningsrapport som avses i 7 kap. 7 § i värdepappersmarknadslagen (746/2012). Rapporten motsvarar till sitt informationsinnehåll det som krävs av börsbolag och till denna del är de krav som ställs på tjänsteproducenten på hög internationell nivå. Av producenterna förutsätts i princip motsvarande öppenhet som när det är fråga om bolag som är föremål för offentlig handel, trots att de inte är offentligt noterade bolag eller organisationer. Till sitt informationsinnehåll motsvarar rapporten det som anges i den bolagsstyrningskod som tillämpas på Helsingforsbörsen. Viktiga uppgifter enligt den är uppgifter om ledningens löner och arvoden, bindningar och transaktioner med närstående, utredning om lednings- och förvaltningssystemet (corporate governance) samt om den interna kontrollen och riskhanteringen (se Värdepappersmarknadsföreningen: Finsk kod för bolagsstyrning 2015). Sålunda kommer rapporteringsskyldigheten att vara minst densamma, men sannolikt högre än för de offentliga producenterna. Den är för närvarande är baserad på kommunallagen och i framtiden kommer den att vara baserad på landskapslagen.  

Enligt 4 punkten ska tjänsteproducenten dessutom lämna utredning om sitt lednings- och förvaltningssystem och om den interna kontrollen och riskhanteringen samt om sina verksamhetsprinciper för samhällsansvaret och hur de tillämpas. Utredningen motsvarar till sitt informationsinnehåll det som krävs av stora sammanslutningar av allmänt intresse (PIE). 

I 5 punkten finns det bestämmelser om uppgifter som gäller forsknings- och utvecklingsverksamhet. Ett viktigt element i social- och hälsovårdens tjänsteproducenters samhällsansvar är deltagandet i forskning, utbildning och produktutveckling. På detta sätt kommer konkurrensen och den ekonomiska verksamheten att gynna utvecklandet av social- och hälsovårdstjänsterna och i sista hand kunderna och skattebetalarna. En viktig målsättning när det gäller valfriheten och utnyttjandet av marknaden är att skapa på marknadens funktion baserade incitament till innovationer som i form av bättre genomslag producerar mervärde för kunderna och skattebetalarna. En utredning om deltagande i forsknings- och utvecklingsverksamhet utgör sålunda en del av den redovisningsskyldighet som gäller i fråga om användning av offentliga medel för tjänsteproduktion i privat regi. Enligt den föreslagna paragrafen ska producenterna därför rapportera sammanfattande information om sitt deltagande i forskning, utbildning och utveckling. Tjänsteproducenterna har inte enligt punkten någon skyldighet att dela med sig av resultaten av sin forsknings- och utvecklingsverksamhet utan endast att rapportera om verksamhetsprinciperna och verksamhetens omfattning. Bestämmelsen förutsätter sålunda inte att producenterna delar med sig av sina immateriella tillgångar eller ger detaljerad information som innehåller affärshemligheter.  

Enligt 6 punkten ska det redogöras för hur kundernas respons och utvecklingsförslag har beaktats i tjänsteproducentens verksamhet. Här bör även upphandlingslagen beaktas, som innehåller särskilda bestämmelser om upphandling av social- och hälsovårdstjänster. I 108 § i upphandlingslagen föreskrivs det om beaktande av tjänsteanvändarnas behov. Bestämmelsen förutsätter att man beaktar användarnas behov och deltagande samt samråd och innovationsrelaterade faktorer. I valfrihetssystemet är det kunderna som har rollen som upphandlare. Kunderna ska ges förutsättningar att beakta också synpunkter som nämns i 108 § i upphandlingslagen. I detta syfte ska tjänsteproducenterna lämna information om saken. 

I 2 mom. föreskrivs det för små företag och mikroföretag ett undantag från skyldigheterna enligt 1 mom. Skyldigheter som säkerställer producenternas samhälleliga acceptans och öppenhet ska vara skäliga i förhållande till den administrativa börda som orsakas dem. I synnerhet med tanke på att de små företagens administrativa börda ska hållas på en skälig nivå är det motiverat att begränsa för det första rapporteringsskyldigheten till att gälla endast bolag som upprätthåller social- och hälsocentraler och till aktörer som mot kundsedlar producerar social- och hälsovårdstjänster på en synnerligen krävande nivå. Utanför tillämpningsområdet för de skyldigheter som nämns i paragrafen ska enligt förslaget stå sådana små företag som avses i 1 kap. 4 a § i bokföringslagen och mikroföretag som avses i 4 b § i det kapitlet. I bokföringslagen avses med små företag bokföringsskyldiga för vilka högst ett av följande tre gränsvärden överskrids på bokslutsdagen för både den avslutade och den omedelbart föregående räkenskapsperioden: 1) balansomslutning 6 miljoner euro, 2) omsättning 12 miljoner euro, 3) genomsnittligt antal anställda under räkenskapsperioden 50 personer. I bokföringslagen avses med mikroföretag bokföringsskyldiga för vilka högst ett av följande tre gränsvärden överskrids på bokslutsdagen för både den avslutade och den omedelbart föregående räkenskapsperioden: 1) balansomslutning 350 000 euro, 2) omsättning 700 000 euro, 3) genomsnittligt antal anställda under räkenskapsperioden 10 personer. I fråga om små företag och mikroföretag gäller endast bestämmelsen om bokslutets offentlighet och skyldigheten enligt paragrafen att lämna uppgifter om beskattningen. 

I 3 mom. föreskrivs det om en mera omfattande skyldighet att rapportera inkomster och skatter för privata producenter av direktvalstjänster som ingår i en i bokföringslagen avsedd stor koncern som koncernföretag. Med stora koncerner avses i bokföringslagen sådana koncerner där minst två av de gränsvärden som anges i 1 kap. 4 c § i bokföringslagen överskrids. Överskridande av gränsvärdena bestäms på moderföretagets bokslutsdag utifrån koncernföretagens sammanräknade tal. I bokföringslagen avses med stora företag bokföringsskyldiga för vilka minst två av följande tre gränsvärden överskrids på bokslutsdagen för både den avslutade och den omedelbart föregående räkenskapsperioden: 1) balansomslutning 20 000 000 euro, 2) omsättning 40 000 000 euro, 3) genomsnittligt antal anställda under räkenskapsperioden 250 personer. 

Med koncern, koncernföretag och stor koncern avses i 3 mom. koncerner, koncernföretag och stora koncerner som omfattas av bokföringslagens tillämpningsområde och som uppfyller respektive definition i den lagen. Enligt 1 kap. 6 § i bokföringslagen ska, om en bokföringsskyldig har bestämmande inflytande i ett målföretag enligt 5 §, den förstnämnda betraktas som moderföretag och det sistnämnda som dotterföretag. Moderföretaget och dess dotterföretag bildar en koncern. Moderföretaget och dess dotterföretag kallas koncernföretag. Som en koncern betraktas också en sådan struktur där en bokföringsskyldig tillsammans med ett eller flera dotterföretag eller ett dotterföretag till den bokföringsskyldige ensamt eller tillsammans med andra dotterföretag har bestämmande inflytande i målföretaget. Bestämmelsen om den mera omfattande rapporteringsskyldigheten enligt 3 mom. tillämpas inte, om tjänsteproducenten är ett i 7 § i bokföringslagen avsett ägarintresseföretag eller i 8 § avsett intresseföretag. Enligt bokföringslagen hör ägarintresseföretag och intresseföretag inte till koncernen. Ägarandelen är då mindre än hälften av rösterna för aktierna eller andelarna. 

Skyldigheten att lämna uppgifter specificerade land för land förutsätter att till koncernen hör minst ett utländskt koncernföretag eller fast driftställe för ett koncernföretag. Med ett utländskt koncernföretag avses ett företag som enligt bokföringslagen räknas till koncernen i fråga och vars skattemässiga hemviststat inte är Finland. Med skattemässig hemviststat avses ett statligt eller icke-statligt jurisdiktionsområde med självständig skatteuppbördsrätt. Med fast driftställe avses koncernens affärsverksamhet i utlandet, som i beskattningen i dess hemviststat anses utgöra ett fast driftställe. 

Uppgifter ska enligt 3 mom. lämnas om hela koncernens yttersta moderföretag och om koncernföretagen i samma koncern som moderföretaget. Med koncernens yttersta moderföretag avses ett företag i en koncern som enligt bokföringslagen är skyldigt att upprätta ett koncernbokslut eller som skulle vara skyldigt att göra detta i det fall att företagets andelar i eget kapital är föremål för handel på en värdepappersbörs inom det jurisdiktionsområde där det har sin skatterättsliga hemvist. Dessutom förutsätts det att företaget inte står under direkt eller indirekt bestämmande inflytande av en sådan part som är skyldig att upprätta ett koncernbokslut. 

Tjänsteproducenter som räknas som stora koncerner ska upprätta en detaljerad specifikation som land för land tydligt specificerar: 1) omsättning, 2) betalda och erhållna ersättningar för immateriella rättigheter, specificerade som ersättningar från och till parter inom samma koncern och externa parter, 3) räntekostnader och ränteintäkter för lån, specificerade som räntor och intäkter från och till parter inom samma koncern och externa parter, 4) de till koncernen hörande bolagens namn, karaktären av deras verksamhet samt deras skattemässiga hemviststater och var de är belägna, om de inte är belägna i den skattemässiga hemviststaten, 5) ackumulerade vinstmedel, 6) inbetald och upplupen inkomstskatt samt källskatt, och 7) uppgifter om de informationskällor och valutor som använts vid produktionen av de uppgifter som avses i den föreslagna paragrafen. 

Syftet med bestämmelsen är att säkerställa en större öppenhet hos de företag som räknas som stora företag och att de tar sitt samhällsansvar i situationer där verksamheten som tidigare i stor utsträckning låg på kommunens förvaltningsorganisations ansvar omvandlas till en tjänst som produceras i bolagsform och även öppnar upp för konkurrens på marknaden. Med bestämmelsen eftersträvas en samhällelig acceptans för och ett brett tryggande av öppenhet i valfrihetsmodellen, där privata företag är verksamma som producenter av offentliga tjänster. Uppgifterna har också betydelse för arbetet mot aggressiv skatteplanering. Uppgifterna i förteckningen kan dock utan ytterligare utredningar inte användas för att bedöma om företagsgruppen tillämpat lämpliga skattearrangemang. De uppgifter som avses i 3 mom. blir offentliga med stöd av 5 mom. Förfarandet ska inte vara bundet till myndighetsförfaranden för beskattning.  

Med omsättning avses i 3 mom. 1 punkten omsättning enligt bokföringslagen eller andra motsvarande bestämmelser. Till omsättningen räknas således intäkterna från försäljning av produkter och tjänster med avdrag för beviljade rabatter samt mervärdesskatt och andra skatter som baserar sig direkt på beloppet av försäljningen. 

Med betalda och erhållna ersättningar för immateriella rättigheter avses i 3 mom. 2 punkten i den föreslagna lagen detsamma som med immateriella rättigheter enligt bokföringslagen eller andra motsvarande bestämmelser. Immateriella tillgångar enligt bokföringslagen är bl.a. koncessioner, patent, licenser, varumärken och andra motsvarande rättigheter. Ersättningar för immateriella rättigheter ska specificeras som ersättningar från och till parter inom samma koncern och externa parter. Med parter inom samma koncern avses koncernföretag enligt bokföringslagen. Enligt bokföringslagen hör ett företag till en koncern när något företag i koncernen har bestämmande inflytande i ett annat företag. Bestämmande inflytande kan grunda sig på att 1) ett företag innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i målföretaget och denna röstmajoritet grundar sig på ägande, medlemskap, bolagsordningen, bolagsavtalet eller därmed jämförbara stadgar eller något annat avtal, 2) har rätt att utse eller avsätta flertalet av ledamöterna i målföretagets styrelse eller motsvarande organ eller i ett organ som har denna rätt och rätten grundar sig på samma omständigheter som den röstmajoritet som avses i 1 punkten, eller 3) i övrigt har faktiskt bestämmande inflytande i målföretaget. 

Med räntekostnader och ränteintäkter för lån avses i 3 mom. 3 punkten samma sak som räntekostnader och ränteintäkter i bokföringslagen eller motsvarande bestämmelser. Räntekostnader och ränteintäkter ska anges specificerade som räntor och intäkter från och till parter inom samma koncern och externa parter. 

Med ackumulerade vinstmedel avses i 3 mom. 5 punkten vinst (förlust) från tidigare räkenskapsperioder och räkenskapsperiodens vinst (förlust). 

Med inbetald och upplupen inkomstskatt avses i 3 mom. 6 punkten den de facto betalade inkomstskatten för det räkenskapsår som rapporteringen avser för de parter som bor i det berörda jurisdiktionsområdet. Till inbetald inkomstskatt räknas de skatter som parten betalat både till det berörda jurisdiktionsområdet och till andra jurisdiktionsområden. I fråga om inbetalda skatter rapporteras också sådana källskatter som andra koncernföretag och oberoende företag har betalat till parten i fråga. Med upplupen inkomstskatt avses skatt som baserar sig på beskattningsbar vinst eller förlust för rapporteringsåret för de parter som har sin hemvist inom jurisdiktionsområdet i fråga. I skatter som baserar sig på periodens beskattningsbara inkomst beaktas endast det innevarande året och till dem hör inte uppskjuten skatt eller avsättningar för osäkra skatteskulder. 

I 4 mom. föreskrivs det att den i 3 mom. avsedda mera omfattande rapporteringsskyldigheten också gäller tjänsteproducenter som är koncernföretag inom en utländsk koncern som överskrider gränsvärdena för stora koncerner. När gränsvärdena för stora koncerner överskrids tillämpas rapporteringsskyldigheten enligt 4 mom. också på en privat inhemsk producent av tjänster som har ett fast driftställe utomlands eller på en utländsk tjänsteproducent som har ett skattemässigt fast driftställe i Finland. 

Såsom en utländsk koncern avses en företagsgrupp på vilken man inte tillämpar bokföringslagen men som enligt utländska bestämmelser som motsvarar bokföringslagen bildar en koncern. Då förutsätter en tillämpning av bestämmelsen att den utländska koncernen uppfyller gränsvärdena för stora koncerner enligt bokföringslagen. Därtill förutsätts det att tjänsteproducenten enligt utländska bestämmelser som motsvarar bokföringslagen i koncernen har en ställning som motsvarar koncernföretag.  

Därtill gäller den mera omfattande rapporteringsskyldigheten enligt 3 mom. både inhemska tjänsteproducenter som har ett skattemässigt fast driftställe utomlands och utländska tjänsteproducenter som har ett fast skattemässigt driftställe i Finland. Då förutsätter en tillämpning av den mera omfattande rapporteringsskyldigheten att den utländska tjänsteproducenten uppfyller gränsvärdena för stora koncerner enligt bokföringslagen. För en inhemsk tjänsteproducent kan ett fast skattemässigt driftställe uppkomma utomlands på grund av skattebestämmelserna i den stat där affärsverksamheten är belägen. Med utländsk tjänsteproducent avses ett företag vars skattemässiga hemviststat inte är Finland. Med företag avses i vid bemärkelse olika internationella företagsformer, som t.ex. aktiebolag och personbolag och motsvarande aktörer. Med skattemässig hemviststat avses ett statligt eller icke-statligt jurisdiktionsområde med självständig skatteuppbördsrätt. Med fast driftställe i Finland avses ett i II avdelningen 2 kap. 13 a § i inkomstskattelagen definierat fast driftställe. Enligt den bestämmelsen avses med fast driftställe bland annat en plats på vilken det för näringsverksamhetens stadigvarande bedrivande finns en särskild plats för affärsverksamhet eller där särskilda anordningar vidtagits, såsom en plats där företagets ledning, filial, kontor, industrianläggning, produktionsanläggning, verkstad eller butik eller annat stadigvarande inköps- eller försäljningsställe finns. 

När det gäller en utländsk koncern avses med yttersta moderföretag det yttersta företaget i hela den internationella koncernen och inte t.ex. det finska moderföretaget i en underkoncern i Finland. Med yttersta moderföretag avses vid tillämpning av 4 mom. också företagets huvudrörelse, när bestämmelsen tillämpas på företag som har ett fast driftställe i Finland eller utomlands. 

Enligt 5 mom. ska informationen lämnas via de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom. Informationen blir samtidigt offentlig och tillgänglig för alla via det offentliga datanätet. Uppgifterna kan delvis ingå i verksamhetsberättelsen och kompletterande uppgifter kan tas in i en separat rapport. Uppgifterna kan också tas in i en mera allmänt hållen samhällsansvarsrapport i vilken de i lagrummet angivna kraven beaktas. I samhällsansvarsrapporten ska likaså beaktas målsättningarna enligt 108 § i upphandlingslagen, trots att bestämmelsen inte i sig ska tillämpas på de tjänsteproducenter som omfattas av valfriheten. Enligt förslaget ska det fortfarande vara frivilligt för producenterna att upprätta en mera omfattande samhällsansvarsrapport. De allmänna rekommendationer och standarder som gäller samhällsansvarsrapporteringen kan emellertid tillämpas i fråga om rapporteringen från dem som producerar social- och hälsovårdstjänster. Till den kategorin hör bland annat ISO-standarden SFS-ISO 26000, som beaktar också små och medelstora företags behov och särdrag. 

Enligt 5 mom. ska informationen lämnas via de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom. Därtill föreskrivs det att sådana uppgifter om en stor koncern som avses i 3 mom. tas in i den offentliga verksamhetsberättelsen för en producent av sådana tjänster som avses i den föreslagna lagen. 

I 6 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket närmare bestämmelser om detaljerna i informationen som ska lämnas till landskapet får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

60 §.I paragrafen föreslås bestämmelser om tjänsteproducenternas skyldighet att informera landskapet om verksamheten. 

Landskapet ska i egenskap av den som organiserar och finansierar tjänsterna ha faktiska möjligheter att styra och övervaka alla tjänsteproducenters verksamhet. I egenskap av organisatör ansvarar landskapet också för att de grundläggande rättigheterna tillgodoses på individnivå. Av denna anledning ska landskapet ha möjlighet att utvärdera vård- och tjänsteåtgärder på kundnivå och resultatet av åtgärderna samt att jämföra olika tjänsteproducenters kostnadsgenomslag och kostnadseffektivitet. 

Enligt 1 mom. ska producenter av direktvalstjänster lämna landskapet uppgifter om sina kunder, om de tjänster som tillhandahållits kunderna och om tjänsternas verkningsfullhet. Därtill ska landskapet informeras om kostnaderna för tjänsterna. Uppgifter som lämnas på basis av en kundsedel eller en personlig budget ska lämnas till det affärsverk som har beviljat kunden en kundsedel eller en personlig budget. Affärsverket vidarebefordrar uppgifterna om kundens tjänster till det landskap som har organiseringsansvaret.  

Enligt 2 mom. ska uppgifterna lämnas till landskapet och affärsverket via de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 1 mom. i den föreslagna lagen. I 2 mom. finns därtill ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilken närmare bestämmelser om detaljerna i informationen som ska lämnas till landskapet och affärsverket samt om hur informationen ska lämnas får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

61 §.Prissättningen av landskapets tjänster som används inom affärsverkets direktvalstjänster. Syftet med bestämmelsen är att ställa affärsverket i egenskap av producent av direktvalstjänster när det köper tjänster i motsvarande ställning som privata företag när de köper tjänster i egenskap av producenter av direktvalstjänster, dvs. att ställa affärsverken i en konkurrensneutral ställning. Om prissättningen av landskapets interna tjänster inte görs på marknadsmässiga villkor, får landskapets affärsverk i egenskap av producent av direktvalstjänster sannolikt dessa vissa tjänster förmånligare än vad andra privata producenter av direktvalstjänster skulle betala för tjänsterna i fråga. 

Därtill är syftet med bestämmelsen att säkerställa att prissättningen av landskapets interna tjänster är transparent och att de direktvalstjänster som affärsverket producerar är jämförbara med de som produceras av privata producenter av direktvalstjänster. Landskapet eller servicecentret kan inte snedvrida konkurrensen genom att prissätta landskapets interna tjänster eller tjänsterna från servicecentret på andra sätt än på marknadsmässiga grunder.  

I paragrafen föreskrivs det att i fråga om tjänster som landskap och servicecenter tillhandahåller ett affärsverks social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter ska en marknadsmässig prissättning tillämpas. Sådana tjänster kan vara t.ex. landskapets laboratorietjänster och bildiagnostik samt servicecentrets hyror för lokaler och ekonomi- och personalförvaltningens tjänster.  

Med marknadsmässig prissättning avses den prisnivå som motsvarande privata aktör skulle ha. Priserna ska således i princip bestämmas med beaktande av inkomsterna från verksamheten, de rörliga utgifterna för tjänsteproduktionen och den del av de fasta kostnaderna som kan hänföras till verksamheten. Avskrivningar och finansieringskostnader som hänför sig till investeringar ska beaktas som kostnader till den del som dessa investeringar är nära förknippade med skötseln av uppgiften. Dessutom ska en skälig avkastning på kapital som är bundet till verksamheten beaktas vid prissättningen. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll vad som i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) föreskrivs om avgifter för tjänster. 

Avgiftsbelagdheten förutsätter dock inte alltid intäkter utan prissättningen kan basera sig på det gängse värdet. I dessa situationer ska det dock motiveras att motsvarande marknadsaktör i motsvarande situation skulle handla på samma sätt.  

Bestämmelsen gäller i fråga om landskapet endast de interna tjänsterna. Affärsverket ska i egenskap av producent av direktvalstjänster, när den köper tjänster utanför landskapet, iaktta upphandlingslagstiftningen.  

Eftersom affärsverket i egenskap av producent av direktvalstjänster är en del av landskapet och inte en självständig juridisk person, är det landskapet som juridiskt sett ingår avtalet med servicecentret. Om landskapets producent av direktvalstjänster dock med stöd av förvaltningsstadgan ingår ett eget avtal med servicecentret, ska prissättningen även då göras på marknadsmässiga grunder. Om landskapet t.ex. har hyrt sina lokaler för hela verksamheten, ska landskapet prissätta sin interna hyra på marknadsmässiga grunder. 

62 §.Tryggande av en jämlik konkurrens mellan offentlig och privat verksamhet. I paragrafen hänvisas till konkurrenslagen, i vilken det föreskrivs om tryggande av jämlika verksamhetsförutsättningar för offentlig och privat tjänsteproduktion. Konkurrenslagen tillämpas på samtliga näringsidkare. En näringsidkare kan enligt konkurrenslagen vara en fysisk person eller en privat eller offentlig juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet. Förbudet mot missbruk av den marknadsställning som fastställs enligt konkurrenslagen och mot förbjudna konkurrensbegränsningar mellan näringsidkare tillämpas sålunda även på ett bolag som bedriver ekonomisk verksamhet och som ägs av ett offentligt samfund, som ett landskap. I 30 a § i konkurrenslagen föreskrivs det om tillämpning av konkurrenslagen om det i den ekonomiska verksamhet som bedrivs av en kommun, samkommun, staten eller en enhet som de har bestämmande inflytande över tillämpas ett sådant förfarande eller en sådan verksamhetsstruktur som när varor eller tjänster erbjuds: 1) snedvrider eller kan bidra till att snedvrida förutsättningarna för en sund och fungerande konkurrens på marknaden, 2) hindrar eller kan bidra till att hindra att en sund och fungerande ekonomisk konkurrens uppstår eller utvecklas eller 3) står i strid med kravet på marknadsmässig prissättning i kommunallagen. 

Konkurrens- och konsumentverket kan i ovannämnda situationer ingripa i ett sådant förfarande eller en sådan verksamhetsstruktur i landskapet eller i en sammanslutning som landskapet har bestämmande inflytande över och som strider mot konkurrenslagen.  

Konkurrens- och konsumentverkets roll som övervakare av konkurrensneutraliteten är betydelsefull med tanke på valfrihetssystemet. Av denna anledning har också i valfrihetslagen tagits in en hänvisningsbestämmelse om Konkurrens- och konsumentverkets behörighet. Konkurrens- och konsumentverket fungerar inte endast som övervakare av marknadsmässig prissättning utan övervakar också alla andra villkor och förfaranden som äventyrar konkurrensneutraliteten.  

Därtill ska till konkurrenslagen i framtiden fogas en möjlighet till sanktioner för brott mot bestämmelserna om konkurrensneutralitet som gäller verksamhet som omfattas av valfrihetslagen, samt en möjlighet till ersättning av skador som uppkommit till följd av dem. Det väsentliga med tanke på en fungerande tillsyn är också tillräckliga resurser, eftersom det att landskapen och deras servicecenter omfattas av tillsynen innebär en stor utvidgning av tillämpningsområdet och särskilt under de första åren också ett stort antal frågor och utredningsuppgifter. 

I den ovannämnda bestämmelsen i konkurrenslagen nämns för närvarande inte landskapet. Konkurrenslagen, som hör till arbets- och näringsministeriets behörighet, kommer i samband med landskapsreformen att ändras så att också landskapet nämns i 30 a, 30 c och 30 d § i konkurrenslagen. Även de bestämmelser i 4 kap. i konkurrenslagen som gäller tillsyn över företagsförvärv tillämpas då definitionen av företagsförvärv och internationella omsättningsgränser uppfylls för företagsarrangemang mellan näringsidkare. Bestämmelserna om tillsyn över företagsförvärv tillämpas även på näringsidkare som ägs av ett offentligt samfund. Dessa bestämmelser tillämpas likaså på företagsförvärv inom social- och hälsovården under motsvarande förutsättningar, och konkurrenslagen innehåller för närvarande inga särskilda bestämmelser om tillsyn över företagsförvärv som rör företagsförvärv inom social- och hälsovården. 

10 kap. Ersättningar till tjänsteproducenter

63 §.Allmänna principer i fråga om ersättningar till tjänsteproducenter. Syftet med de allmänna principerna är att definiera allmänna målsättningar för ersättningssystemet. Definitionen av de allmänna principerna har betydelse också för de tolkningsfrågor som uppkommer när ersättningssystemet ska upprätthållas. Med hjälp av ersättningssystemet skapas tjänster som är effektiva framför allt med avseende på kundernas behov. Med effektivitet avses produktion av tjänster som ingår i den finländska hälso- och sjukvårdens tjänstesortiment enligt 7 a § i hälso- och sjukvårdslagen och som dessutom stödjer god vård och omsorger som avses bl.a. i socialvårdslagstiftningen och i praxis. Ersättningssystemet, som landskapet ansvarar för, ska följa den samhälleliga och bl.a. den medicinska utvecklingen.  

Ersättningarna till tjänsteproducenterna och det ersättningssystem som de bildar utgör ett centralt element i de självstyrande landskapens ansvar för ordnande av social- och hälsovårdstjänster. Ersättningarna ska baseras på landskapets budgetmakt och på en hållbar landskapsekonomi. De ersättningar som landskapen betalar till producenterna ska förbättra tillgången till tjänster och stödja den på tjänsternas kvalitet baserade konkurrensen mellan producenterna. Ersättningssystemet ska utgöra ett incitament till förbättring av social- och hälsovårdstjänsternas produktivitet och förverkligande av de effektivitetsfördelar som kan uppnås. Ersättningssystemet ska främja bästa praxis i landskapet och göra det möjligt att införa innovationer i fråga om de tjänster som hör till systemet. 

Ersättningssystemet ska fungera så att det effektivt stödjer vård och andra tjänster som anses vara behövliga med tanke på individens hälsa och funktionsförmåga. Landskapets ersättningssystem ska vara baserat på öppet definierade grunder som för landskapsinvånarna säkerställer tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Ersättningssystemet ska sålunda för invånarna garantera jämlika möjligheter till vård och tjänster samt sådan individuell bedömning av kundernas vårdbehov som kan läggas till grund för individuell vård. Dessutom ska ersättningssystemet i enlighet med lagen göra det möjligt för kunderna att välja tjänsteproducent. 

Ersättningssystemet ska främja förverkligandet av landskapets organiseringsansvar så att principerna för landskapens finansiering samtidigt beaktas samt stödja en sund konkurrens mellan producenterna i det enskilda landskapet samt på den gemensamma marknad som landskapen bildar. Landskapet ska på ett öppet sätt definiera grunderna för de ersättningar som betalas till tjänsteproducenterna inom social- och hälsovården så att de tryggar en likvärdig behandling av tjänsteproducenterna. Landskapet ska behandla tjänsteproducenterna på ett icke-diskriminerande sätt, vilket innebär att ersättningarna för produktion av identiska tjänster ska bestämmas på samma grunder. De allmänna ersättningsprinciperna och grunderna för ersättningarna ska öppet tillhandahållas alla parter elektroniskt och vid behov i andra former.  

64 §.Ersättningar till producenter av direktvalstjänster. Enligt 1 mom. ska landskapens behörighet när det gäller planeringen av ersättningarna och fastställande av ersättningsbeloppen begränsas genom lag och förordning endast till den del som det anses nödvändigt att införa en riksomfattande praxis för bestämmande av ersättningarna. Bestämmelser om begränsningarna föreslås i denna lag och i den förordning som utfärdas med stöd av den. 

Landskapet ska besluta om de ersättningar som betalas till producenter av direktvalstjänster. Landskapet ska besluta också om ersättningssystemet och bestämmande av ersättningarna i övrigt. 

Grunderna för de ersättningar som landskapet betalar ska vara desamma för samtliga producenter av direktvalstjänster. Ersättningarna för de tjänster som tillhandahålls på marknaden bör vara överensstämmande till den del som producenterna konkurrerar om samma kunder. Landskapet bör då det fastställer ersättningsnivåerna beakta också kundavgifternas andel. 

Enligt 2 mom. ska landskapet anvisa de social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter som dess affärsverk självt är huvudman för ersättning på samma allmänna grunder som den anvisar andra producenter av direktvalstjänster ersättning. De ersättningsgrunder som landskapet fastställer ska i enlighet med detta inte gynna de social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter som affärsverket är huvudman för i förhållande till privata producenter. 

I 3 mom. föreskrivs det om ändring av ersättningsgrunderna under en avtalsperiod. För att styra marknaden och trygga tjänster för kunderna kan landskapet genom sitt beslut ändra beloppen av och grunderna för de ersättningar som landskapet betalar för direktvalstjänster på det sätt som föreskrivs i 49 §. I fråga om ändringarna är det skäl att sörja för att också tjänsteproducentens ställning tas i beaktande. I samband med ändringarna ska tjänsteproducenten ges en verklig möjlighet att vägra godkänna en ändring och att därmed inte längre höra till den grupp av producenter som tillhandahåller direktvalstjänster. Detta förutsätter att en skäligt lång tidsfrist ställs så, att ändringen träder i kraft först efter en tidsfrist. I 49 § föreskrivs det om förfarandet vid ändring av beloppet av och grunderna för ersättningar och om tjänsteproducentens möjlighet att säga upp avtalet, om den inte godkänner de ändringar som landskapet beslutat om. Över landskapets beslut om ersättningar till producenter av direktvalstjänster och ändring av ersättningarna får landskapsbesvär anföras enligt landskapslagen.  

Särskilt ska ändringarnas eventuella konsekvenser för ställningen för de kunder som redan har valt en tjänsteproducent för den tjänst som berörs av ändringen beaktas. I samband med planeringen och förverkligandet av ändringar bör uppmärksamhet fästas vid en jämlik tillgång till tjänster samt vid hur marknaden fungerar efter ändringarna. Landskapet bör vidta proaktiva åtgärder för att ändringarna inte ska störa marknadens naturliga utveckling. De allmänna förutsättningar som ställs på ersättningssystemet bör beaktas när ändringen genomförs. 

Det kan finnas ett behov att ändra ersättningarna t.ex. då tjänsternas täckningsgrad höjs eller sänks, då det sker större förändringar i tjänsternas kostnadsutveckling eller då den finansiering som står till landskapets förfogande ändras. Initiativ till justering av ersättningsnivåerna kan komma också från tjänsteproducenterna.  

65 §.Fasta ersättningar till producenter av direktvalstjänster. I 1 mom. föreslås det till behövliga delar bestämmelser om fasta ersättningar som är lika på riksomfattande nivå. Enligt momentet ska fasta ersättningar baseras på en så kallad per capita-modell, dvs. på finansiering som baseras på kundmängd och behovsfaktorer, vilket innebär att en fast ersättning betalas till tjänsteproducenten på basis av kundens registrering medan tjänsteproducentens totalersättning baseras på antalet registrerade personer. Den fasta ersättningen hänför sig till den tid då kunden anses höra till respektive tjänsteproducents ansvar. Sålunda avser den fasta ersättningen sådana särskilt angivna tjänster som enligt landskapets definition i sista hand har hänförts till kategorin direktvalstjänster. Denna ersättning omfattar alla tjänster som inte i enlighet med denna lag på någon annan grund hör till kategorin tjänster som ska ersättas. 

Landskapet kan enligt lagförslaget bestämma vilket anslagsbelopp det reserverar för produktion av direktvalstjänster. Enligt 2 mom. åläggs landskapet dock att av det anslag som reserverats för de direktvalstjänster som omfattas av social- och hälsocentralernas ansvar använda en andel på minst 2/3 för fasta ersättningar för annat än mun- och tandvård. Denna andel på 2/3 bestäms enligt landskapets anslag enligt budgeten. Eftersom en del av ersättningen i enlighet med 67 och 68 § kan bestämmas prestations- eller incitamentsbaserat, kan den slutliga andelen enligt bokslutet i vissa fall vara mindre än denna andel.  

I fråga om finansiering av direktvalstjänster inom social- och hälsovården har den modell som baseras på fast ersättning ansetts vara effektivast både med hänsyn till tjänsternas genomslag och med hänsyn till kostnadseffektiviteten. Landskapet kan besluta om användning av fasta ersättningar utöver den fastställda miniminivån och reservera t.ex. hela anslaget, vilket innebär att det till en producent betalar hela ersättningen som en fast ersättning. 

För att säkerställa landskapens självstyrelse ges landskapen prövningsrätt i fråga om den andel som reserveras för fasta ersättningar. Genom att minska andelen kapitation kan landskapet minska kostnadsrisken som en stor kapitationsandel kan åsamka tjänsteproducenten och skalfördelen som hänför sig till denna risk, minska mängden marknadsstörningar som uppstår på grund av inexakt bedömning av kapitationens storlek per invånare samt reservera finansiering för att styra tjänster som begärs av producenterna med hjälp av ekonomiska incitament. Betydelsen av dessa faktorer beror på förhållandena i de enskilda landskapen. En förutsättning för reservation av den nämnda andelen för fasta ersättningar är att motiveringen och planeringen av de övriga ersättningsgrunderna sker samtidigt, i en övergripande process. Den föreslagna minimiandelen på 2/3 ger landskapen möjlighet att ta de regionala särdragen i beaktande. Samtidigt är minimiandelen dock tillräckligt hög för att kostnadseffektiviteten i fråga om kapitationsersättningen bevaras. Inom mun- och tandvården är minimandelen hälften. 

I 3 mom. föreskrivs det att landskapet, när det bestämmer de fasta ersättningsbeloppen, ska utgå från de nationella behovsfaktorerna. Trots att förhållandena i landskapen skiljer sig från varandra är det med tanke på jämlikheten mellan områdena samt med tanke på jämförbarheten mellan genomförandet av finansieringen och dess genomslag motiverat att landskapen baserar ersättningarna på enhetliga behovsfaktorer. De nationella behovsfaktorerna är i fråga om andra tjänster än mun- och tandvårdstjänster kundernas ålder, kön, sjukfrekvens, sysselsättning och andra socioekonomiska faktorer. 

Genom att tillämpa de behovsfaktorer som avses i 3 mom. eftersträvas en viktning av den kundrelaterade ersättningen så att direktvalsproducenten har samma förväntade kostnader för alla kunder. Behovsfaktorerna avgör huruvida viktningen lyckas och behöver utvecklas kontinuerligt. Studier utförda av Institutet för hälsa och välfärd och en internationell studie visar att åldern har stor betydelse för kundernas behov av tjänster och att kvinnor i viss utsträckning utnyttjar tjänsterna mer än män. Anlitandet av läkartjänster inom öppenvården och tjänster inom mun- och tandhälsovården varierar också utifrån socioekonomisk ställning. Med beaktande av skillnaderna mellan behovet av tjänster anlitar personer med höga inkomster läkartjänster inom företagshälsovården och inom den privata sektorn i högre grad och sett som helhet mer i förhållande till behovet än personer med låg inkomst. Genom att inkludera kundrelaterade egenskaper som anknyter till sjukfrekvensen i behovsfaktorerna främjas en framgångsrik viktning, eftersom det tar bättre hänsyn till åldersfördelning och socioekonomiska faktorer samt kundens individuella vårdbehov och kostnaderna för det och fördelar ersättningarna rättvist bland producenterna även för kunder som behöver många tjänster. Hänsyn till kundens individuella vårdbehov och kostnaderna för det främjar utvecklingen och specialiseringen av producenternas kunskaper på ett ekonomiskt lönsamt sätt. 

Inom mun- och tandvården är behovsfaktorer för fast ersättning ålder, kön, sjukfrekvens och socioekonomiska faktorer. De kundrelaterade kostnaderna för mun- och tandvård består av en egen tjänstehelhet, och därför påverkas de förväntade kostnaderna för mun- och tandvårdsenheten i viss mån av andra faktorer än kostnaderna för social- och hälsocentralen. Basservicen inom mun- och tandvård har ett mångskiftande utbud av behandlingar (många olika vårdprestationer) och varierar beroende på hur stort behovet av vård är. Anlitandet av tjänster varierar med åldern på ett annat sätt än inom den allmänna sjukvården. Därför är det motiverat att ta fram separata ersättningsdetaljer och en separat viktning för mun- och tandvårdens tjänstehelhet. Verksamheten vid mun- och tandvårdsenheterna är mindre än vid social- och hälsocentralerna och variationen i den kundrelaterade användningen av tjänster är stor jämfört med den övriga öppenvården, vilket motiverar en lägre nedre gräns för den fasta ersättningens andel. På så sätt kan landskapet säkerställa en rimlig kostnadsrisk för de enheter som producerar tjänsten. Inom mun- och tandvården kan kapitation de i fall då kunder behöver många olika tjänster även kompletteras med separat planerade prestationsbaserade ersättningar för vårdhelheter. På så sätt kan ersättningarna för behandlingar som är mer omfattande eller dyrare än genomsnittet fördelas mer noggrant än genom kapitation. Det stödjer även mun- och tandvårdsenheternas möjlighet att specialisera sig.  

För de behovsfaktorer som nämns ovan i 3 mom. bereds enligt 4 mom. också nationella viktkoefficienter som närmare definierar en viss behovsfaktors betydelse för beräkningen av en fast ersättning.  

I 4 mom. föreskrivs det om möjligheten att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om de fasta ersättningsbelopp som avses i 2 mom. och om de nationella behovsfaktorer som avses i 3 mom. och om deras viktkoefficienter. Vid beredningen av dessa nationella viktkoefficienter för behovsfaktorerna samt vid behov också vid beredningen av landskapens egna viktkoefficienter baserar man sig på det kunnande som Institutet för hälsa och välfärd besitter.  

För bestämmande av koefficienterna behöver Institutet för hälsa och välfärd uppgifter om de i 3 mom. avsedda behovsfaktorerna i fråga om enskilda personer. Uppgifterna är till stor del sekretessbelagda och därför föreslås en bestämmelse om rätten för Institutet för hälsa och välfärds att få uppgifter. Med stöd av 5 mom. ska Institutet för hälsa och välfärd ha rätt att få uppgifter av landskapen, tjänsteproducenterna, Pensionsskyddscentralen, Folkpensionsanstalten, Statistikcentralen och Befolkningsregistercentralen. Dessutom ska Institutet för hälsa och välfärd ha rätt att vid fastställandet av viktkoefficienter kunna använda sig av uppgifter som institutet har fått för fullgörande av sina övriga lagstadgade uppdrag, t.ex. som statistikmyndighet för social- och hälsovården. Uppgifterna ska enligt bestämmelsen fås avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna. 

66 §.Betalningssätt och betalningstidtabell för ersättningar. Landskapet och tjänsteproducenten ska enligt 1 mom. avtala om betalningssättet och betalningstidtabellen för ersättningarna i det avtal som avses i 48 §. När det avtalas om ersättningar till producenter av direktvalstjänster ska man beakta den föreslagna 74 §, enligt vilken Folkpensionsanstalten tillsammans med landskapen fastställer gemensamma förfaranden för utbetalningen av ersättningar. Landskapet och tjänsteproducenten kan inte avtala om utbetalning av ersättningar på ett sätt som avviker från det som Folkpensionsanstalten har fastställt i fråga om de utbetalningar som den ansvarar för.  

Enligt 2 mom. får landskapet inte betala förskott till tjänsteproducenterna för produktion av direktvalstjänster. Landskapet ska eftersträva en praxis som innebär att det betalar ersättningar till producenterna först efter det att tjänsterna levererats. Landskapet har dock prövningsrätt i fråga om när någon tjänstehelhet har genomförts så att man kan betala ut ersättningen. 

I 3 mom. föreskrivs det om möjligheten att utfärda närmare bestämmelser om betalningssättet och betalningstidtabellen genom förordning av statsrådet. 

67 §.Prestationsbaserade ersättningar till producenter av direktvalstjänster. En del av de tjänster som hör till kategorin direktvalstjänster kan det vara ändamålsenligt att helt eller delvis utföra mot prestationsbaserade ersättningar, utifrån antingen kundernas behov, de ersättningsbara tjänsternas karaktär eller marknadsläget. Landskapet ska enligt 1 mom. närmare ange på vilka grunder det betalar prestationsbaserade ersättningar. Prestationsbaserade ersättningar kan emellertid finansieras endast med den andel av det för direktvalstjänster reserverade anslaget som inte har reserverats för fasta ersättningar. 

Enligt 2 mom. tillämpas samma nationella ersättningsgrunder i hela landet i fråga om de prestationsbaserade ersättningarna inom mun- och tandvård. Mun- och tandvårdsenhetens serviceutbud enligt 18 § innefattar en stor mängd åtgärder. På grund av de avsevärda resurser som de kräver är det motiverat med prissättning och eventuell gruppering av dessa funktioner på nationell nivå. 

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om de åtgärder och tjänster inom mun- och tandvården som avses i 2 mom. samt om deras närmare innehåll utfärdas genom förordning av statsrådet. Staten kan med tanke på den riksomfattande jämlikheten och genomförandet av bästa praxis, med stöd av förordningen styra användningen också av de i 1 och 2 mom. avsedda prestationsbaserade ersättningarna. Bemyndigandet att utfärda förordning gäller de närmare grunderna för de prestationsbaserade ersättningarna, så att de ersättningar som betalas stöder tjänsternas effektivitetsmål, kundernas valfrihet och en hållbar landskapsekonomi. 

68 §.Incitamentsbaserade ersättningar till producenter av direktvalstjänster. I paragrafen föreslås bestämmelser om att landskapet ska kunna betala incitamentsbaserade ersättningar till producenter av direktvalstjänster. Landskapet ska bestämma de kriterier som är förutsättningar för betalning av incitamentsbaserade ersättningar och som beskriver tjänsternas kvalitet, kostnadseffektivitet och verkningsfullhet eller andra mål. Om kvalitetskraven antingen helt eller delvis har uppfyllts under uppföljningstiden ska landskapet i förhållande till hur väl kriterierna överskridits betala den incitamentsbaserade ersättningen till producenten. De kriterier som landskapet bestämt ska vara högre än den nivå som definieras i lagstiftningen för tjänsterna. 

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att tillämpa ett incitamentssystem som stärker integreringen av kundtjänsterna och som beaktar servicekedjans hela helhet. Enligt 2 mom. kan landskapet också använda ett incitamentssystem som innebär att kostnadsfördelarna inom hela servicekedjan fördelas mellan kedjans producenter och landskapet, förutsatt att de kvalitativa och övriga kriterierna uppfylls. Genom att inkludera kostnadsfördelarna inom hela vårdkedjan i producenternas incitamentssystem kan landskapet locka producenterna att på ett kostnadseffektivt och ändamålsenligt sätt utföra tjänster som ligger utanför det egna produktionsansvaret. 

Landskapet kan på så vis främja framför allt en vertikal integrering av servicekedjor och minska deloptimeringen inom social- och hälsosystemet. Förutsättningen är att det går att säkerställa att kostnadsfördelarna uppnåtts från faktorer som gagnar hela servicesystemet. Om ansvaret för kostnaderna för kundens samtliga tjänster ligger hos en part bidrar det mycket effektivt till att minska deloptimeringen. I den presenterade modellen fördelas ansvaret för hela kundvården modulärt på flera aktörer, och därför måste detaljerna i förfarandet utvecklas ytterligare.  

Enligt 3 mom. ska landskapet använda likvärdiga indikatorer och kriterier för bedömningen av tjänsteproducenternas prestationer. Landskapet ska underrätta producenterna om de indikatorer och kriterier som det tillämpar samt ändringar av dem i så god tid att producenterna kan planera sin verksamhet utifrån kraven. 

Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om indikatorerna och kriterierna för incitamentsbaserade ersättningar samt om de närmare grunderna för de incitamentsbaserade ersättningar som betalas med stöd av dem utfärdas genom förordning av statsrådet. Indikatorerna och kriterierna kan gälla tjänsternas kvalitet, kostnadseffektivitet och verkningsfullhet. Staten kan med stöd av förordningen, i syfte att förverkliga den riksomfattande jämlikheten och med tanke på bästa praxis, styra användningen av incitamentsbaserade ersättningar. 

69 §.Andra ersättningar till producenter av direktvalstjänster. Enligt 1 mom. kan landskapet med tjänsteproducenterna avtala även om andra ersättningar. Sådana andra ersättningar kan i första hand betalas då det behövs för att regionala särdrag ska kunna beaktas. Med hjälp av sådana andra ersättningar kan landskapet inom sitt område beakta olika lokala förhållanden som avser befolkningstäthet, fjärrorter, språkliga förhållanden och andra motsvarande omständigheter. Landskapet kan sålunda beakta bl.a. långa avstånd eller gles bebyggelse inom sitt område. Genom ersättningarna är det möjligt att på ett ändamålsenligt sätt styra marknaden och skapa nya marknader samt anpassa vården till kundernas behov. 

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om kriterierna för andra ersättningar till producenter av direktvalstjänster när det är motiverat i synnerhet med tanke på den nationella jämlikheten eller annars för målsättningarna enligt den föreslagna 63 §. 

70 §.Ersättningar till producenter av kundsedelstjänster. I paragrafen föreslås det bestämmelser om ersättningar som betalas till tjänsteproducenter för tjänster som produceras på basis av en kundsedel som affärsverket beviljat. Enligt 1 mom. fattar affärsverket beslut om de ersättningar som betalas. Kundsedelns värde bestäms i enlighet med 24 § 6 mom. I ersättningarna kan man beakta extra kostnader som beror på omgivningsfaktorer i enlighet med 3 mom. Dessutom kan till producenten betalas ut incitamentsbaserade ersättningar i enlighet med 4 mom. 

Enligt 2 mom. ska affärsverket upp till ett värde som det har bestämt på förhand ersätta de kostnader som producenter av kundsedelstjänster har för sådana tjänster som kunden får mot en kundsedel som affärsverket beviljat. Kundsedeln ska för samma tjänst vara lika stor för olika producenter. Om producenten av kundsedelstjänster på förhand för tjänsten har uppgett ett pris som är lägre än kundsedelns värde, ska ersättningen betalas enligt det pris som tjänsteproducenten uppgett.  

Med stöd av 3 mom. kan i fråga om de tjänster som kan väljas mot kundsedel tjänsteproducenten betalas ersättning för ytterligare kostnader som föranleds av regionala förhållanden, såsom befolkningstäthet, fjärrorter, språkliga förhållanden eller andra motsvarande faktorer. Om en kund t.ex. har fått en kundsedel för tjänster inom hemservice eller hemsjukvård och tjänsteproducenten blir tvungen att resa en längre väg än sedvanligt till kunden, kan producenten ersättas för resekostnaderna. Avsikten är ändå inte att kunden i en sådan situation ska kunna välja tjänsteproducent var som helst, utan ersättning för ytterligare kostnader kan endast betalas till den del resekostnaderna är nödvändiga.  

De grundläggande principerna om de ytterligare kostnader som avses i momentet ska anges i de villkor som avses i 42 § och om vilka landskapet fattar ett i 43 § avsett förvaltningsbeslut. I förvaltningsbeslutet ska anges för alla tjänsteproducenter enhetligt bindande grunder, enligt vilka ersättning betalas utifrån omgivningsfaktorer utöver den egentliga ersättningen för tjänsten.  

Enligt det föreslagna 4 mom. kan till en kundsedel som beviljats av affärsverket fogas en incitamentsbaserad andel som tjänsteproducenten får i enlighet med kriterier som landskapet har bestämt på förhand. De incitamentsbaserade ersättningarna ska bestämmas enligt faktorer som beskriver tjänsternas kvalitet och verkningsfullhet eller enligt andra mål som landskapet ställt upp. De kriterier som affärsverket bestämt ska vara högre än den nivå som definieras i lagstiftningen eller som är vedertagen praxis. 

Enligt 5 mom. ska en producent av kundsedelstjänster sända uppgifterna om de tjänster som tillhandahållits kunden och om kostnaderna för produktionen av tjänsterna till det affärsverk som har beviljat kundsedeln. Affärsverket ska betala ersättningen till producenten av kundsedelstjänsten senast två veckor från det att affärsverket tog emot uppgifterna. 

En producent av kundsedelstjänster får enligt 6 mom. inte hos en kund ta ut avgifter för tjänster som tillhandahållits mot en kundsedel. Eventuella klientavgifter enligt klientavgiftslagen tas ut av landskapet utifrån uppgifter om de tjänster som tillhandahålls. 

71 §.Ersättningar för tjänster som tillhandahålls enligt en personlig budget. Enligt 1 mom. ska affärsverket upp till ett värde som det har bestämt på förhand ersätta de kostnader som tjänsteproducenter har för sådana tjänster som kunden får enligt en personlig budget. Den personliga budgetens värde bestäms enligt 30 § 3 mom. Kunden svarar själv gentemot tjänsteproducenten för kostnaderna för sådana tjänster som inte är avsedda att betalas med den personliga budgeten och som inte ingår i den kundplan som gäller den personliga budgeten.  

Tjänsteproducenten ska enligt 2 mom. sända affärsverket tillräckliga uppgifter om de tjänster som tillhandahållits kunden och om kostnaderna för produktionen av tjänsterna. Affärsverket ska betala ersättningen senast två veckor från det att det tagit emot uppgifterna från tjänsteproducenten. 

Med stöd av 3 mom. kan i fråga om de tjänster som kan väljas enligt en personlig budget till tjänsteproducenten betalas ut ersättning för sådana ytterligare kostnader som föranleds av regionala förhållanden, såsom befolkningstäthet, fjärrorter, språkliga förhållanden eller andra motsvarande faktorer. Om en kund t.ex. har fått en personlig budget för tjänster inom hemservice eller hemsjukvård och tjänsteproducenten blir tvungen att resa en längre väg än sedvanligt till kunden, kan producenten ersättas för resekostnaderna. Avsikten är ändå inte att kunden i en sådan situation ska kunna välja tjänsteproducent var som helst, utan ersättning för ytterligare kostnader kan endast betalas till den del resekostnaderna är nödvändiga.  

De grundläggande principerna om de ytterligare kostnader som avses i momentet ska anges i de villkor som avses i 42 § och om vilka landskapet fattar ett i 43 § avsett förvaltningsbeslut. I förvaltningsbeslutet ska anges för alla tjänsteproducenter enhetligt bindande grunder, enligt vilka ersättning betalas utifrån omgivningsfaktorer utöver den egentliga ersättningen för tjänsten.  

Enligt 4 mom. får tjänsteproducenten inte hos en kund ta ut avgifter för tjänster som tillhandahållits enligt en personlig budget. Eventuella klientavgifter enligt klientavgiftslagen tas ut av landskapet utifrån uppgifter om de tjänster som tillhandahålls kunden. 

72 §.Nedsättning eller innehållning av ersättning till följd av tjänsteproducentens fel. I paragrafen föreskrivs det om de situationer när landskapet kan sänka ersättningen till tjänsteproducenten eller innehålla ersättningen till följd av tjänsteproducentens fel. Avsikten med paragrafen är att göra det möjligt att använda lindrigare påföljder än det i 47 § avsedda återkallandet av godkännande och den i 50 § avsedda uppsägningen och hävningen av avtal i situationer där det funnits fel i tjänsteproducentens verksamhet. En nedsättning eller innehållning av ersättningen under den tid som felet åtgärdas gör det möjligt att påföra en påföljd som med tanke på producenten är rimligare än ett hot om att tjänsteproducenten inte längre kan fortsätta som producent. De nämnda i 47 och 50 § avsedda påföljderna kan tillämpas endast i de fall som uttryckligen anges i paragraferna i fråga. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att om tjänsteproducenten i sin verksamhet enligt den föreslagna lagen har underlåtit att uppfylla sina lagstadgade förpliktelser, villkor som landskapet ställt upp enligt 42 § eller villkoren i ett avtal enligt 48 § eller om de tjänster som tillhandahålls kunderna inte är av god kvalitet på det sätt som avses i 3 § i patientlagen eller 4 § i klientlagen, kan landskapet sänka ersättningarna till tjänsteproducenten.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att om landskapet med stöd av 47, 50 eller 81 § har ålagt tjänsteproducenten en skyldighet att avhjälpa en brist eller ett fel inom utsatt tid, får landskapet innehålla ersättningen enligt den föreslagna lagen helt eller delvis till dess att bristen har avhjälpts. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska nedsättningen av ersättningen och innehållningen av betalningen av ersättningen vara skälig med hänsyn till betydelsen av tjänsteproducentens fel. Avsikten är att landskapet ska fastställa de närmare grunderna för nedsättning eller innehållning av ersättning i de villkor som ställs upp för tjänsteproducenterna enligt 42 §. Villkoren ska vara enhetliga för alla producenter. 

73 §.Ersättningar till tjänsteproducenter som är verksamma i andra landskap. I paragrafen föreskrivs det om ersättningar som ska betalas till tjänsteproducenter som är verksamma inom ett annat landskaps område. Dessutom föreskrivs det om ersättningsansvar mellan landskap i sådana fall där en kund använder tjänster som tillhandahålls av en tjänsteproducent som är verksam inom ett annat landskap och om ersättningsansvar mellan tjänsteproducenter i sådana fall där en kund använder tjänster som tillhandahålls av någon annan än den producent av direktvalstjänster som har det övergripande ansvaret för kundens tjänster. Den producent av direktvalstjänster som har det övergripande ansvaret för kundens tjänster har alltid totalansvaret för direktvalstjänsterna och deras kostnader även om kunden på grundval av 8 § tillfälligt anlitar en annan tjänsteproducents social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet eller på grundval av 9 § är i behov av brådskande vård. Även i dessa fall är det alltid den producent som kunden valt som har ansvaret, även om kunden tillfälligt anlitar en annan tjänsteproducents tjänster. Rätten för den tjänsteproducent som kunden valt att erhålla ersättning av landskapet enligt 63—69 § upphör således inte, även om kunden tillfälligt anlitar en annan producents tjänster. 

I 1 mom. föreskrivs det att ersättning till den privata producent av direktvalstjänster som kunden valt ska betalas av det landskap som ansvarar för ordnandet av social- och hälsovårdstjänster för kunden i fråga, om detta landskap har ingått ett avtal enligt 48 § med producenten. Enligt 49 mom. ska en privat producent av direktvalstjänster ingå ett i 48 § avsett avtal med ett landskap om de social- och hälsocentraler eller de mun- och tandvårdsenheter som finns i landskapet innan centralerna och enheterna inleder sin verksamhet. Producenten av direktvalstjänster kan också vara verksam inom flera landskaps områden och kan därmed ha avtal med flera landskap. En producent av direktvalstjänster kan dessutom ingå avtal också med ett sådant landskap inom vilket tjänsteproducenten inte har några tjänsteenheter. I fråga om ersättningarna för varje kunds direktvalstjänster ska tillämpas gällande avtal mellan landskapet och producenten.  

I 2 mom. föreskrivs det att om en kund har valt en sådan producent av direktvalstjänster som inte har något avtal med det landskap där kunden är bosatt, ska liksom enligt 49 § 2 mom. också på ersättningen av kostnaderna tillämpas det avtal som ingåtts mellan producenten och det landskap där tjänsterna tillhandahålls. Det är då det landskap där social- och hälsocentralen eller mun- och tandvårdsenheten finns som betalar ersättning till tjänsteproducenten enligt avtal och enligt de ersättningar det fastställt. Landskapet kan då fakturera det landskap i vilket kunden är bosatt för ersättningarna på det sätt som föreskrivs i 3 mom. 

Enligt 3 mom. ska landskapet ersätta kostnaderna för direktvalstjänster som orsakats av en kund för vars social- och hälsovård landskapet ansvarar i ett annat landskap till det landskap där tjänsterna tillhandahållits och som skulle ha betalat ersättning för dessa tjänster till tjänsteproducenten. Landskapet betalar producenten en ersättning som bestäms i enlighet med 49 § 2 mom. i den föreslagna lagen. 

I 4 mom. föreskrivs det om ersättningsskyldigheten när kunden temporärt eller kortvarigt anlitar en social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet som tillhör en annan producent av direktvalstjänster än den som han eller hon valt enligt 17 §. I 8 § föreskrivs det om val av tillfällig tjänsteproducent och användning av dess tjänster och i 9 § om tjänster som kunden är i brådskande behov av. I dessa fall är det den producent av direktvalstjänster som kunden valt som ansvarar för de kostnader som tjänsterna ger upphov till. Den social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet som tillhandahållit kunden tjänsten kan då fakturera den producent av direktvalstjänster som kunden valt. I detta fall ska ersättningens belopp bygga på faktiska kostnader. Grunden utgörs då av produktifiering och de produktpriser som tjänsteproducenten i fråga använder vid uppföljningen av sin egen verksamhet och de faktiska kostnaderna för åtgärderna. 

I 5 mom. föreskrivs det att när kunden har använt tjänster hos ett affärsverk i ett annat landskap eller affärsverkets social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet ska de kostnader som orsakats ersättas i enlighet med 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. I 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det att om den som är kund hos en verksamhetsenhet inom socialvården eller hälso- och sjukvården i landskapet är invånare i ett annat landskap, ska det landskap som ansvarar för ordnandet av social- och hälsovård för personen i fråga betala ersättning för de kostnader som orsakats, om inte något annat föreskrivs om ersättning för kostnader någon annanstans. Enligt 6 mom. får närmare bestämmelser om ersättningsförfarandet utfärdas genom förordning av statsrådet. 

74 §. Folkpensionsanstaltens uppgifter vid utbetalning av ersättningar. Det är ändamålsenligt att vid sidan av landskapens självstyrelse säkerställa möjligheterna att utnyttja de riksomfattande strukturerna för ersättningssystemet. Folkpensionsanstalten har fungerande IKT-system som är tillgängliga i hela landet. Folkpensionsanstalten har också fungerande datakommunikationer till regionala aktörer, flera andra myndigheter och privata producenter.  

Enligt 1 mom. svarar Folkpensionsanstalten för skötseln av den riksomfattande betalningsrörelsen i anslutning till ersättningar för direktvalstjänster och det tekniska genomförandet av de centraliserade informationssystemtjänster som anknyter till det. Folkpensionsanstalten betalar ersättningar till producenter av direktvalstjänster i enlighet med bestämmelserna i lagen och landskapens beslut. Enligt bestämmelsen ska Folkpensionsanstalten tillsammans med landskapen fastställa gemensamma förfaranden för utbetalningen av ersättningar. Syftet är att säkerställa att det datasystem som används vid utbetalningen kan verkställas rationellt och att det inte i fråga om grundfunktionerna behöver skräddarsys per landskap. Vid de gemensamma förfarandena fastställs bl.a. tidtabellerna och processerna för utbetalningen. Avsikten är att förfarandena ska planeras tillsammans med landskapen, vilket säkerställer att de förfaranden som man enas om lämpar sig för alla landskap som har organiseringsansvar. Utbetalningen av ersättningar för kundsedlar och personliga budgetar görs i enlighet med 79 § med hjälp av landskapens programvara, som kan vara i affärsverkets besittning.  

Enligt 2 mom. svarar landskapen för utformningen av ersättningsgrunderna och fördelningen av ersättningarna. Folkpensionsanstalten ska däremot beräkna de ersättningar som enligt 65 § betalas till producenterna av direktvalstjänster med stöd av 1 mom.  

11 kap. Särskilda bestämmelser

75 §.Straffrättsligt tjänste- och skadeståndsansvar. I paragrafen föreslås bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar för dem som är anställda hos en producent av direktvalstjänster, en producent som tillhandahåller tjänster mot en kundsedel eller enligt en personlig budget när dessa tillhandahåller tjänster. 

Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar finns i 40 kap. i strafflagen. I 40 kap. 11 § i den lagen definieras vem som ska betraktas som tjänsteman och vilka andra grupper av personer som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om tjänstebrott. Enligt 12 § 1 mom. i det kapitlet ska bestämmelserna om tjänstemän även tillämpas på personer som utövar offentlig makt. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska bestämmelserna i 1—3, 5 och 14 § i kapitlet tillämpas på offentligt anställda arbetstagare, dock inte avsättningspåföljden. Med offentligt anställd arbetstagare avses enligt 40 kap. 11 § 3 punkten i strafflagen den som står i arbetsavtalsförhållande till staten, till en kommun eller till en samkommun eller till något annat offentligt samfund eller en inrättning som nämns i den paragrafen. Om en offentligt anställd arbetstagare utövar offentlig makt i sina uppgifter, betraktas han eller hon som en person som utövar offentlig makt och bestämmelserna om personer som utövar offentlig makt ska tillämpas på honom eller henne. 

Enligt paragrafen tillämpas på dem som är anställda hos en social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet som producerar direktvalstjänster straffrättsligt tjänsteansvar enligt 40 kap. i strafflagen (39/1889), eftersom uppgifterna för producenter av direktvalstjänster omfattar offentliga förvaltningsuppgifter och verksamheten är offentligt finansierad. Denna ansvarsbestämmelse kan bli tillämplig då personalen utför uppgifter som omfattas av den föreslagna valfrihetslagen. Med tjänsteansvar avses strafflagens tjänsteansvarsbestämmelser för tjänstemän som ska tillämpas på alla som är anställda hos social- och hälsocentraler eller mun- och tandvårdsenheter. När tjänster skaffas från andra tjänsteproducenter tillämpas bestämmelsen också på underleverantörens personal när de utför uppgifter som avses i den föreslagna lagen. Det straffrättsliga tjänsteansvaret ska även gälla för dem som är anställda hos en tjänsteproducent som tillhandahåller tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget och som är införd i det register som avses i 10 § i tjänsteproducentlagen. Bestämmelsen ska alltså inte gälla en tjänsteproducent som tillhandahåller tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget och som inte omfattas av skyldigheten att registrera sig i det register som avses i 10 § i tjänsteproducentlagen. 

I fråga om skadeståndsansvar innehåller paragrafen för tydlighetens skull en hänvisning till skadeståndslagen (412/1974). 

76 §.Registrering av klient- och patientuppgifter. I paragrafen föreskrivs det om registrering av klient- och patientuppgifter som uppkommit i samband med direktvalstjänster.  

I 1 mom. föreslås det i enlighet med personuppgiftslagen att ett landskap är registeransvarigt enligt 3 § i personuppgiftslagen när det gäller klient- och patienthandlingar som uppkommer i verksamhet som omfattas av dess organiseringsansvar. För det att landskapet med organiseringsansvar ska vara registeransvarigt talar bl.a. den omständigheten att det inom ramen för det gemensamma registret är möjligt att smidigt utveckla arbetsfördelningen inom social- och hälsovårdens tjänstenät och mellan tjänsteproducenterna samt de bestämmelser och praxis som innebär att en aktör med organiseringsansvar är registeransvarig. Ett exempel på detta är lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården. Landskapet är då registeransvarigt även i fall där servicen skaffas i form av köpta tjänster eller med servicesedel av serviceproducenter inom den privata eller den tredje sektorn. Det landskap till vilket kundens hemkommun hör är registeransvarigt också i de fall där kunden har valt en egentlig eller tillfällig tjänsteproducent som finns i något annat landskap. Om kunden inte har hemvist inom något av landskapen ska ansvaret för att klient- och patientuppgifterna registerförs ligga hos det landskap inom vilket tjänsterna tillhandahålls.  

När verksamhetsenheter inom den offentliga hälso- och sjukvården eller de registeransvarigas verksamhet sammanslagits har de register som upprättats före sammanslagningen överförts och utgör sålunda en del av den nya organisationens motsvarande klient- eller patientregister. I enlighet med detta ska även de klient- och patienthandlingar som upprättats innan landskapen bildades överföras och utgör sålunda en del av landskapets klient- och patientregister i enlighet med deras användningsändamål. 

På behandlingen av klient- och patienthandlingar tillämpas i övrigt det som föreskrivs i klientlagen, patientlagen, lagen om klienthandlingar inom socialvården, kunduppgiftslagen, offentlighetslagen och personuppgiftslagen. I dessa lagar föreskrivs bland annat om sekretessbeläggning av klient- och patientuppgifter och handlingar som innehåller sådana samt om behandling av uppgifterna. 

Enligt 2 mom. har tjänsteproducenter rätt att behandla nödvändiga klient- och patientuppgifter som ingår i landskapets klient- och patientregister då det behövs för att utföra en tjänst för en kund. Också privata tjänsteproducenter har enligt bestämmelsen rätt att behandla klient- och patientuppgifter på samma grunder som de som är anställda hos ett affärsverk. De som utför tjänster har således alltid tillgång till sådana uppdaterade kunduppgifter som förutsätts i det enskilda fallet. Denna rätt gäller endast uppgifter som behövs i en tjänstesituation. Uppgifter om en patients hälsa får behandlas t.ex. i samband med sjukvård. Uppgifter om en socialvårdsklient får på motsvarande sätt behandlas i samband med att klienten får socialservice. Tillgången till klient- och patientdatasystemet ska med hjälp av ett system för behörighetsstyrning vara begränsad till personer som behöver åtkomst för sitt arbete. Enligt bestämmelsen har tjänsteproducenten dock inte rätt att hantera andra sekretessbelagda klient- och patientuppgifter än sådana som den har rätt till enligt ovannämnda bestämmelser om klient- och patienthandlingar och sekretess kring dem. 

I 3 mom. finns bestämmelser om användningen av social- och hälsovårdens riksomfattande informationssystemtjänster vid bildandet av klient- och patientregistret inom ett landskap. I den riksomfattande arkiveringstjänsten enligt kunduppgiftslagen (Kanta-tjänsten) finns när landskapen inleder sin verksamhet redan största delen av den information som är av betydelse för vården. Momentet förpliktar tjänsteproducenter som producerar direktvalstjänster, kundsedelstjänster och social- och hälsovårdstjänster enligt en personlig budget samt andra tjänsteproducenter som agerar för dessas räkning att i sin verksamhet använda sådana riksomfattande informationssystemtjänster som avses i kunduppgiftslagen. Producenterna ska vara skyldiga att registrera klient- och patientuppgifterna i det i 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård avsedda landskapets klient- och patientregister. I fråga om skyldigheten att ansluta sig iakttas övergångsbestämmelserna i kunduppgiftslagen. Detta påverkar särskilt förmedlingen av klientuppgifter inom socialvården där de första tjänsterna tas i bruk 2018. 

Enligt 4 mom. gäller skyldigheten att ansluta sig till de informationssystemtjänster som avses i kunduppgiftslagen, och skyldigheten att registrera uppgifter om tjänsterna i landskapets klient- och patientregister dock inte sådana tjänster och deras producenter som inte behöver registrera sig i det register som avses i 10 § i tjänsteproducentlagen. De som producerar stödtjänster som ingår i den hemservice som beviljas kunden i form av socialservice är t.ex. inte registreringsskyldiga enligt tjänsteproducentlagen. 

77 §.Informationshanteringstjänster för valfriheten. En förutsättning för att genomföra valfrihetsmodellen är att kunden har kännedom om alternativa tjänsteproducenter och att informationen om kundens val förmedlas till landskapet och producenten. Informationen bör vara tillgänglig för alla och ska hållas uppdaterad. För tjänster som tillhandahållits och för faktureringen behövs dessutom informationshanteringstjänster som omfattar alla aktörer. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om dessa informationshanteringstjänster. Enligt 1 mom. ska alla tjänsteproducenter som avses i den föreslagna lagen använda dessa informationshanteringstjänster. Informationshanteringstjänsterna för valfrihet ska genomföras av Befolkningsregistercentralen och Folkpensionsanstalten. I 78 § föreskrivs det att Folkpensionsanstalten ska vara registeransvarig för de informationshanteringstjänster som den ska tillhandahålla. Informationstjänsten för valfrihet, som Befolkningsregistercentralen är ansvarig för, omfattar inte personuppgifter, vilket innebär att Befolkningsregistercentralen inte har motsvarande skyldigheter som registeransvarig.  

I 2 mom. föreskrivs det om innehållet i informationshanteringstjänsterna. Tjänsterna ska vara uppbyggda på ett sådant sätt att den information som de omfattar samtidigt står till samtliga kunders, landskaps och övriga aktörers förfogande. Informationshanteringstjänster behövs för att kostnadseffektivt förverkliga valfriheten. 

Via den tjänst som avses i 1 punkten kan en kund anmäla sig som kund hos den producent av direktvalstjänster, hos den social- och hälsocentral och enhet för mun- och tandvård samt hos det affärsverk och den tjänsteenhet som kunden önskar. Valtjänsterna förmedlar informationen till landskapet och den berörda tjänsteproducenten. Om kunden vill gå över till en annan producent ska anmälan på motsvarande sätt göras via denna tjänst. I en bytessituation överförs informationen automatiskt också till den producent som kunden lämnar. Kunden kan om han eller hon så önskar med stöd av 20 § 1 mom., 21 § 3 mom. och 22 § 3 mom. också skriftligt anmäla om sitt val av producent, i stället för att använda den valtjänst som avses i denna paragraf. 

I 2 punkten föreskrivs det om en informationstjänst för valfrihet. Den har information om alla producenter av direktvalstjänster och om deras tjänster. Alla tjänsteproducenter, alla affärsverk, alla social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter som producerar direktvalstjänster samt alla företag, sammanslutningar och yrkesutbildade personer som producerar tjänster mot kundsedlar och enligt personlig budget ska lämna uppgifter om sina tjänster till informationstjänsten. När det gäller kundsedlar och personliga budgetar kan uppgifterna förmedlas med hjälp av en datateknisk integration från den programvara som landskapet förvaltar. Om det finns annan information att tillgå om tjänsteproducenternas verksamhet ska också den sammanställas i denna informationstjänst. Sådan information kan vara t.ex. uppgifter om tjänsteproducenter och tjänster som avses i 59 och 60 §. I fortsättningen blir det möjligt att i fråga om varje producent få uppgifter om tjänsternas kvalitet och verkningsfullhet. Avsikten är att också dessa uppgifter ska sammanställas i informationstjänsten för valfrihet. För att tillhandahålla informationstjänsten enligt 2 punkten används det servicedatalager som avses i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (571/2016) som basis för informationstjänsten för valfrihet. 

Enligt 3 punkten införs en hanteringstjänst för producenter. Genom den kan tjänsteproducenter göra sådana anmälningar om sin verksamhet som föreskrivs i lagen. Via hanteringstjänsten för producenter ska producenter av direktvalstjänster och producenter av kundsedelstjänster göra den i 45 § avsedda anmälan till landskapet om att bli producent och det i 47 § 2 mom. avsedda återkallandet av godkännandet som tjänsteproducent. Tjänsteproducenter som producerar tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget ska genom hanteringstjänsten för producenter göra en i 51 § avsedd anmälan till affärsverket om att de tagit emot en kund. Via den tjänsten gör en producent av direktvalstjänster också de i 55 § avsedda anmälningarna om förändringar i tjänsteproduktionen och väntetider för tjänsterna och en producent av kundsedelstjänster de i 56 § avsedda anmälningarna om de tjänster som ges mot en kundsedel, eventuella villkor för tillhandahållandet av tjänsten som anknyter till kundsedelns värde eller tjänstens innehåll, samt om väntetiderna för tjänsterna. Därtill finns i tjänsten producenterna av direktvalstjänster och uppgifter om avtal som ingåtts med privata producenter av direktvalstjänster. Hanteringstjänsten för producenter genomförs så att information som innehas av staten, landskapen och övriga myndigheter automatiskt kan överföras till hanteringstjänsten. Sålunda behöver producenterna inte på nytt anmäla sådana uppgifter som de redan tidigare lämnat till en myndighet. 

I 4 punkten föreskrivs om en uppföljningstjänst för tjänsteproduktionen. Genom uppföljningstjänsten förmedlas informationen om kunderna och tjänsterna till landskapet samt till det affärsverk som beviljat kundsedlar och personliga budgetar. Via uppföljningstjänsten ska t.ex. en yrkesutövare som producerat kundtjänster mot kundsedel meddela affärsverket vilka tjänster som tillhandahållits samt uppgifter om faktureringen. Informationen går också till landskapet som på den grunden kan ta ut en kundavgift hos kunden. Informationen behövs för att skapa en helhetsbild av tjänsteverksamheten så att landskapet kan följa hur dess organiseringsansvar uppfylls. På motsvarande sätt kan affärsverket och producenterna av direktvalstjänster följa hur det egna övergripande ansvaret uppfylls. Genom tjänsten förmedlas i fråga om tjänsterna också faktureringsuppgifter som läggs till grund för de ersättningar som betalas till producenterna. 

I 5 punkten föreskrivs om en informationstjänst för tjänsteproducenternas samhällsansvar. I den sammanställs i enlighet med 59 § information om producenterna av direktvalstjänster samt om de företag och sammanslutningar som producerar tjänster mot kundsedel. 

I 3 mom. föreskrivs det att den som tillhandahåller en eller flera informationshanteringstjänster för valfriheten ska använda vissa av de stödtjänster som avses i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. Därmed är t.ex. Folkpensionsanstalten, liksom staten, landskapens och kommunens myndigheter, skyldig att använda stödtjänster för att tillhandahålla informationshanteringstjänster. Den användningsskyldighet som avses i bestämmelsen täcker de tjänster som avses i 5 § 1 mom. i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster, dvs. servicekanalen, servicedatalagret, servicevyn, tjänsten för identifiering av fysisk person, meddelandeförmedlingstjänsten och den samlade förvaltningstjänsten för internetbetalning. De i det inledande stycket till 5 § 1 mom. i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster angivna förutsättningarna tillämpas på skyldigheten att använda tjänster. Det som föreskrivs i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster tillämpas på beslutet om användningsskyldighet. 

Syftet är att vid tillhandahållande av informationshanteringstjänster för valfriheten använda de stödtjänster som avses i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. Förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster har tagits fram för att användas i princip i alla e-tjänster inom den offentliga förvaltningen. Kostnaderna för stödtjänster täcks centralt med statliga medel och är således i regel kostnadsfria för användarorganisationen. Enligt 5 § i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster är bl.a. statliga förvaltningsmyndigheter, ämbetsverk, inrättningar och affärsverk samt kommunala myndigheter skyldiga att använda stödtjänster. Skyldighet för landskapens myndigheter att använda stödtjänster ska läggas till i den lagen. Tjänsterna får även i annat fall användas för skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter, delvis för att sköta offentliga uppgifter samt till viss del även i en privat serviceverksamhet. I de e-tjänster som används för att förverkliga social- och hälsovården, inklusive valfriheten, utnyttjas de tjänster som avses i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster fullt ut för att undvika överlappande lösningar. Vid planeringen av e-tjänster som stöder valfriheten ska hänsyn tas till stödtjänster enligt lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster och användningen av dem. Av de tjänster som avses i 3 § i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster har servicekanalen, servicevyn, identifieringstjänsterna samt meddelandeförmedlingstjänsten och internetbetalningstjänsten stor betydelse när det gäller att förverkliga kundrelaterad valfrihet.  

Enligt 4 mom. har producenter av direktvalstjänster samt producenter av tjänster som tillhandahålls mot kundsedel eller enligt en personlig budget oberoende av 5 § 3 mom. i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster rätt att i sin verksamhet använda identifieringstjänster, samlade förvaltningstjänster för internetbetalning och meddelandeförmedlingstjänsten enligt den lagen. Vid användning av stödtjänster som avses i momentet kan för utförandet av prestationen tas ut en avgift som motsvarar statens sammanlagda kostnader.  

Producenter av direktvalstjänster tillhör genom ett beslut av landskapets myndighet en sådan användarorganisation som avses i 5 § 3 mom. i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster och som sköter offentliga uppgifter och därmed har rätt att i sina offentliga uppgifter använda andra stödtjänster utöver identifieringstjänster och samlade förvaltningstjänster för internetbetalning samt meddelandeförmedlingstjänsten, för vilka tjänsteproducenten som producerar stödtjänsten beslutar om de ska erbjudas dessa organisationer.  

I bestämmelsen ges producenter av direktvalstjänster rätt att oberoende av ett beslut som fattats av en tjänsteproducent som avses i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster använda ovannämnda stödtjänster. Samtidigt föreskrivs det om möjligheten att hos producenterna av direktvalstjänster ta ut en avgift baserat på självkostnadsvärdet på utförandet av prestationen för användning av de stödtjänster som avses i bestämmelsen. Det är motiverat att ta ut avgifter för användning av de normalt sett kostnadsfria stödtjänsterna, eftersom användning av nämnda stödtjänster i så stor utsträckning inom social- och hälsovårdens tjänster kan medföra oväntat stora kostnader för producenten av stödtjänsten bland annat från kostnader som hänför sig till tjänster som köpts av tredje part för utförande av prestationen eller produktion av tjänsten. 

Enligt 5 mom. ska informationshanteringstjänsterna för valfrihet genomföras så att de kommunicerar med varandra. På denna grund är all information i dessa system via samma användargränssnitt och öppna gränssnitt tillgänglig för kunderna, landskapen och övriga aktörer. Uppgifterna enligt 2 mom. 2 och 5 punkten i informationshanteringstjänsterna ska publiceras i det allmänna datanätet. Informationen är sålunda fritt tillgänglig för alla via internet. Det är nödvändigt att informationshanteringstjänsterna står i förbindelse med varandra för att integrationen av information och de kundorienterade processerna ska stödjas. Exempelvis påverkar den information som registreras i de tjänster som avses i 2 mom. 3 punkten det sätt på vilket uppgifterna om producenter kan ses i den informationstjänst som avses i 2 punkten. När producentjämförelser görs i informationstjänsten ska det finnas uppgifter om situationen hos den som producerar tjänsten, om kunden vid jämförelsetillfället kan välja producent eller om valet förutsätter kontakt till landskapet i en situation där den föreskrivna tiden inte har förlöpt sedan det föregående bytet.  

I paragrafens 6 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt det får närmare bestämmelser om informationsinnehållet i och funktionaliteten hos informationshanteringstjänsterna för valfrihet utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. I de informationshanteringstjänster som avses ovan ingår uppgifter om kunder i de tjänster som avses i 2 mom. 1, 3 och 4 punkten. I fråga om dessa kan det genom förordning föreskrivas om hur kunduppgifterna ska uppges, men också om det närmare innehållet i kunduppgifterna. Bestämmelser om informationsinnehållet kan utfärdas endast till den del detta är nödvändigt för att tillhandahålla en tjänst. I fråga om 1 punkten kan det anges de uppgifter som är nödvändiga för att identifiera en kund och den av kunden valda tjänsteproducenten. De uppgifter som avses i 3 punkten kan också gälla bl.a. uppgifter om den av kunden valda tjänsteproducenten, och då överförs information via informationshanteringstjänsterna till affärsverket om tjänsteproducenten och kunden. Med stöd av 4 punkten överförs via informationshanteringstjänsterna till landskapet och delvis också till affärsverket uppgifter om de tjänster som tillhandahållits kunden. Informationen är på det sätt som konstateras ovan i motiveringen till punkten i fråga nödvändig bl.a. för utbetalningen av ersättningar till producenterna.  

78 §.Tillhandahållande av informationshanteringstjänster. I paragrafen föreskrivs det hur de informationshanteringstjänster för valfriheten som avses i 77 § ska utföras. Enligt 1 mom. tillhandahåller Folkpensionsanstalten tjänsten för kundval. Tjänsten utförs i samband med Kanta-tjänster enligt kunduppgiftslagen. Kunden kan då i enlighet med 19 § i kunduppgiftslagen välja producent via Mina Kanta-sidorna. Dessutom ska Folkpensionsanstalten tillhandahålla hanteringstjänsten för producenter och uppföljningstjänsten för tjänsteproduktion samt informationstjänsten för tjänsteproducenternas samhällsansvar. Folkpensionsanstalten är registeransvarig i fråga om de informationshanteringstjänster som den svarar för till den del det uppstår personregister i tjänsterna. 

Enligt 2 mom. ska Befolkningsregistercentralen tillhandahålla och utveckla informationstjänsten för valfrihet som en del av det servicedatalager och den servicevy som avses i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster. När tjänsten utformas ska det register över tjänsteproducenter som avses i tjänsteproducentlagen och andra informationshanteringstjänster som avses i 77 § i den föreslagna lagen utnyttjas. I den informationstjänst för valfrihet som Befolkningsregistercentralen är ansvarig för uppstår inga personregister, och därför behöver det för tjänsten inte anges någon registeransvarig enligt personuppgiftslagen. 

Under våren 2017 har social- och hälsovårdsministeriet inlett ett arbete med att ta fram en totalarkitektur för valfrihet. Funktioner, uppgifter och informationssystem som krävs för att registrera tjänsteproducenter och anmäla sig som tjänsteproducent, utvärdera och följa upp kvaliteten på tjänster samt följa upp utbetalning och kostnader kommer att preciseras. Parter som tillhandahåller de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 2 mom. 1—5 punkten har till uppgift att bygga upp och svara för servicenivån på och underhåll och utveckling av nödvändiga informationssystemtjänster. Dessutom ska för alla tjänsteproducenter definieras bindande funktionella, tekniska innehållsspecifikationer för att säkerställa systemens interoperabilitet. 

79 §.Informationshantering i fråga om kundsedlar och personliga budgetar. Varje landskap svarar för egen del för genomförandet av de informationshanteringslösningar som behövs för kundsedlar och personliga budgetar. Vid genomförandet ska landskapen beakta landskapens informationssystems interoperabilitet med de riksomfattande informationshanteringstjänster som avses i 77 §. Informationen i de system som landskapet svarar för ska göras tillgänglig för de i 77 § avsedda riksomfattande informationshanteringstjänster för valfriheten i fråga om 1) kundsedlar som beviljats, 2) personliga budgetar som beviljats, 3) producenter av de tjänster som betalas med kundsedel eller en personlig budget, och 4) de tjänster som tillhandahållits mot kundsedel eller enligt en personlig budget. Utifrån dessa uppgifter finns det i de riksomfattande informationshanteringstjänsterna aktuella uppgifter också om alla tjänsteproducenter som tillhandahåller tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget. Detta gör det möjligt för kunderna att få samma information om alla tjänsteproducenter och de tjänster de tillhandahåller.  

Enligt 2 mom. ska landskapens informationssystem uppfylla de nationella krav på interoperabilitet som ställs i fråga om kundsedlar och personliga budgetar. Informationssystemen ska också utnyttja den informationstjänst för valfrihet som avses i 77 § 2 mom. 2 punkten. Folkpensionsanstalten svarar i samarbete med Befolkningsregistercentralen för utarbetandet av de krav på interoperabilitet som föreskrivs i den föreslagna bestämmelsen.  

80 §.Folkpensionsanstaltens rätt att få och lämna ut uppgifter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om Folkpensionsanstaltens rätt att trots sekretessbestämmelserna av landskapen, tjänsteproducenterna och statliga myndigheter få de uppgifter som behövs för att sköta de uppgifter som föreskrivs för den i lagen. I paragrafen föreskrivs det också om Folkpensionsanstaltens rätt att lämna ut uppgifter för skötseln av uppgifter enligt lag. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om Folkpensionsanstaltens rätt att av landskap, tjänsteproducenter och statliga myndigheter få de uppgifter som behövs för att administrera utbetalningen av ersättningar för direktvalstjänster enligt 10 kap. och för att beräkna den fasta ersättningen till producenter av direktvalstjänster. Rätten att få uppgifter gäller även de klient- och patientuppgifter i den i 14 § i kunduppgiftslagen avsedda Kanta-tjänsten som kan utnyttjas för nämnda uppgifter. När Folkpensionsanstalten beräknar den fasta ersättningen har den också rätt att utnyttja uppgifter som den fått för fullgörande av andra uppdrag som föreskrivits för den, om uppgifterna är nödvändiga för att beräkna ersättningen. Sådana uppgifter är bl.a. uppgifterna i Kanta-tjänsterna; särskilt gäller detta uppgifter om vem som har rätt till läkemedel som omfattas av specialersättning.  

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om Folkpensionsanstaltens rätt att av landskap, tjänsteproducenter och statliga myndigheter få nödvändiga uppgifter också för skötseln av sina andra uppgifter. Uppgifterna ska fås avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna. Som sådana uppgifter kan t.ex. anses de uppgifter som behövs för genomförande av de i 77 § avsedda informationshanteringstjänsterna samt uppgifterna i Kanta-tjänsten.  

Med stöd av bestämmelsen i 3 mom. ska Folkpensionsanstalten dessutom ha rätt att till landskap, tjänsteproducenter samt Institutet för hälsa och välfärd och Befolkningsregistercentralen lämna ut klient- och patientuppgifter som dessa behöver, om uppgifterna är nödvändiga för deras skötsel av uppgifter enligt den föreslagna lagen.  

81 §.Tillsyn. I paragrafen föreskrivs det om landskapets tillsyn. Enligt 1 mom. övervakar landskapet sådana inom sitt område verksamma producenter av social- och hälsovårdstjänster som tillhandahåller direktvalstjänster, kundsedeltjänster och tjänster som tillhandahålls enligt en personlig budget. Landskapet ska inom sitt område övervaka också tjänsteproducenter från vilka ovannämnda tjänsteproducenter skaffar tjänster som avses i den föreslagna lagen. Landskapet ska få uppgifter om vilka andra producenter som tjänsteproducenterna använder sig av bl.a. av tjänsteproducenterna själva. Landskapet kan få uppgifter som behövs för tillsynen över underleverantörernas verksamhet både av tjänsteproducenterna och direkt av underleverantörerna. Landskapet ska övervaka att tjänsteproducenterna följer de villkor som landskapet ställt och iakttar de bestämmelser som förpliktar tjänsteproducenterna.  

För tillsynen har landskapet trots sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt av tjänsteproducenterna få de uppgifter och utredningar om producentens verksamhet som är nödvändiga för tillsynen samt de uppgifter och handlingar om den vård och de tjänster som producentens kunder fått som är nödvändiga för att bedöma om tjänsterna är lämpliga. Landskapet har på basis av paragrafen rätt att få t.ex. klient- och patienthandlingar, om de nödvändigt behövs för tillsynen. Landskapet är även på basis av 76 § i den föreslagna lagen och lagen om ordnande av social- och hälsovård registeransvarig för kundregister inom social- och hälsovården. I kunduppgiftslagen föreskrivs det om elektronisk behandling av kunduppgifter och förutsättningarna för den. Landskapet bildar inte på basis av tillsynen ett eget personregister, utan behandlar i egenskap av registeransvarig uppgifter i det register som det upprätthåller i den utsträckning som tillsynen förutsätter. Dessutom har landskapet rätt att inspektera tjänsteproducenternas verksamhet och lokaler. Inspektion får göras utan förhandsanmälan. Inspektionsrätten ska dock inte gälla utrymmen som används för boende av permanent natur om det inte är nödvändigt att de inspekteras för att säkerställa kundens ställning och rättigheter samt för att trygga behörig service. Den i grundlagen skyddade hemfriden omfattar inte affärslokaler eller motsvarande företagslokaler. Grundlagsutskottet har ansett att sådan lagstiftning som gäller myndigheters inspektionsbefogenheter ska vara tillräckligt exakt och ge fullgoda garantier mot missbruk. I lagstiftningen ska det finnas fullgoda garantier för rättvisa förfaranden och rättssäkerhetsgarantier för detta. Inspektionerna får inte ingripa godtyckligt eller orimligt mycket i juridiska personers privata verksamhet (GrUU 5/2010 rd s. 2 och 3). 

I 39 § i förvaltningslagen föreskrivs det om inspektion. Enligt den paragrafen ska en myndighet underrätta en part som direkt berörs av ärendet och tidpunkten då en inspektion som faller under myndighetens behörighet inleds, såvida syftet med inspektionen inte äventyras av en sådan underrättelse. Parten har rätt att närvara vid inspektionen och att framföra sin åsikt och ställa frågor om omständigheter som har samband med inspektionen. Under inspektionens gång ska parten om möjligt underrättas om inspektionens ändamål, hur den genomförs samt om fortsatta åtgärder. Inspektionen ska förrättas utan att inspektionsobjektet eller dess innehavare orsakas oskälig olägenhet. Den som förrättar inspektion ska utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen. Av inspektionsberättelsen ska inspektionens förlopp och inspektionsförrättarens viktigaste iakttagelser framgå. Inspektionsberättelsen ska delges en part som har rätt att närvara vid inspektionen.  

Om det framkommer eventuella missförhållanden eller brister i en sådan tjänsteproducents verksamhet som avses i 1 mom., ska landskapet enligt 2 mom. begära att producenten redogör för saken inom en tillräcklig tidsfrist. Förvaltningslagens bestämmelser tillämpas på begäran om utredning. Efter det att missförhållanden eller brister konstaterats ska landskapet kräva att de avhjälps inom en tillräcklig tidsfrist. Grundlagsutskottet har ansett att förvaltningsuppgifter som i princip hör till myndigheter inte omfattas av näringsfriheten som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 40/2002 rd). Utskottet har emellertid ansett att det med tanke på proportionaliteten hos bestämmelserna om rättigheterna och skyldigheterna som gäller enskilda aktörer som inte hör till myndighetsorganisationen är nödvändigt att möjligheten att återkalla godkännande binds vid allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser eller vid att de anmärkningar och varningar som eventuellt getts en enskild aktör inte har lett till korrigering av påtalade brister i verksamheten (GrUU 20/2006 rd). 

Om en producent av direktvalstjänster eller en producent av kundsedelstjänster inte avhjälper missförhållandena eller bristerna inom den tidsfrist som landskapet satt ut och de i 72 § avsedda metoderna att nedsätta eller innehålla ersättningen inte är tillräckliga eller lämpliga, ska landskapet enligt 3 mom. vidta åtgärder för att i enlighet med 47 § återkalla godkännandet och för att i enlighet med 50 § säga upp eller häva avtalet om förutsättningarna i nämnda bestämmelser uppfylls.  

Enligt 4 mom. finns bestämmelser om tillsynen över tjänsteproducenter i tjänsteproducentlagen. Tjänsteproducenter inom social- och hälsovården övervakas för närvarande av regionförvaltningsverken och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira). Tillsynsmyndighet är i fortsättningen Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som har tillgång till de tillsynsmetoder som föreskrivs i tjänsteproducentlagen. Tillsynsmyndigheten har befogenhet enligt tjänsteproducentlagen att ingripa i konstaterade missförhållanden och vid behov t.ex. avbryta tjänsteproducentens verksamhet eller utfärda vite för tjänsteproducenten. Landskapet ska i enlighet med 24 § i tjänsteproducentlagen omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om sådana brister eller missförhållanden i en tjänsteproducents verksamhet och tjänster som det har fått kännedom om. I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det dessutom att om tillsynsmyndigheten i sin verksamhet får kännedom om missförhållanden i verksamhet som bedrivs av sådana tjänsteproducenter som avses i lagen ska den göra anmälan om saken till det landskap där tjänsteproducenten är verksam. Landskapet och tillsynsmyndigheten ska också till varandra för kännedom sända sina inspektionsberättelser om tjänsteproducenternas verksamhet i landskapet. På så sätt får myndigheterna information från varandra för att sköta tillsynen på ett ändamålsenligt sätt. Regionförvaltningsverken och kommunerna har redan använt ett liknande förfarande. 

82 §.Rätten att föra ärenden till landskapet för behandling. I paragrafen föreskrivs det om kundens möjlighet att till landskapet för kännedom och behandling föra ett ärende som gäller en sådan tjänsteproducent som avses i den föreslagna lagen. Dessutom kan en kund som är missnöjd med sina tjänster eller med bemötandet alltid framställa anmärkning enligt 23 § i klientlagen och i 10 § i patientlagen till tjänsteproducenten. Kunden kan även anföra klagan till tillsynsmyndigheter, såsom tillsynsmyndigheten enligt tjänsteproducentlagen eller riksdagens justitieombudsman. I 23 § i klientlagen och i 10 § i patientlagen föreskrivs det dock om att om ingen anmärkning framställts i ärendet och om tillsynsmyndigheten gör bedömningen att det är ändamålsenligast att behandla ärendet som en anmärkning, kan myndigheten överföra ärendet till berörd verksamhet för behandling. 

En kund har enligt 1 mom. rätt att till landskapet föra missförhållanden som han eller hon stött på i samband med en tjänsteproducents service, tillgången till service eller i bemötandet av honom eller henne. Ett upplevt missförhållande kan t.ex. vara kopplat till brister i tjänster, dåligt bemötande eller till att kunden inte får den tjänst som han eller hon behöver från tjänsteproducenten eller den kundsedel som han eller hon vill ha från affärsverket. Om det i saken inte har gjorts en sådan anmärkning till tjänsteproducenten som avses i 23 § i klientlagen eller i 10 § i patientlagen och det enligt landskapets bedömning är ändamålsenligast att behandla ärendet som en anmärkning, kan landskapet överföra ärendet till den berörda tjänsteproducenten för behandling. Landskapet kan då till tjänsteproducenten för behandling överföra t.ex. lindrigare fall där landskapet inte nödvändigtvis måste ingripa i situationen. Landskapet ska dock direkt till behandling ta allvarligare fall där kundens rättsskydd kräver att ärendet utreds av landskapet. En eventuell överföring av ärendet ska göras omedelbart efter bedömningen. Kunden ska underrättas om överföringen. Tjänsteproducenten ska underrätta det landskap som överfört ärendet om svaret och landskapet ska därefter bedöma behovet av vidare utredning av ärendet. 

Om landskapet tar upp det missförhållande som kunden påtalat till behandling ska landskapet enligt 2 mom. ge kunden ett svar inom skälig tid. Behandlingstiden kan variera beroende på behovet att utreda ärendet, ärendets brådskande natur och ärendets omfattning. Vanligen kan som en skälig tid anses en svarstid på högst några veckor. 

Enligt 3 mom. ska landskapet med anledning av ett ärende som förts till det vidta sådana åtgärder som avses i 81 §, om de förutsättningar som avses i den paragrafen uppfylls. Landskapet ska således vid behov begära en utredning i saken av tjänsteproducenten och kräva att den eventuella bristen avhjälps. Vid behov ska landskapet också kunna hänvisa kunden till ett affärsverk för sådan bedömning av servicebehovet som avses i 34 § och som är bindande även för en producent av direktvalstjänster om det handlar om att producenten av direktvalstjänster inte har tillhandahållit kunden den tjänst som han eller hon behöver. Om det t.ex. råder en svår konflikt mellan kunden och producenten av direktvalstjänster som inte kan lösas, kan landskapet ge kunden möjlighet att oberoende av tidsfristen byta producent av direktvalstjänster på det sätt som föreskrivs i 20 § 4 mom. 

83 §.Ändringssökande. I paragrafen föreslås bestämmelser om sökande av ändring i beslut som avses i lagen. Ändring i landskapets beslut får enligt 1 mom. sökas på det sätt som föreskrivs i landskapslagen. I landskapslagen finns bestämmelser om landskapsbesvär. Landskapsbesvär föregås av begäran om omprövning enligt landskapslagen till landskapets behöriga organ eller tjänsteinnehavare. I förvaltningsdomstolens beslut kan sökas ändring genom landskapsbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen utan att sökande av besvärstillstånd krävs. Landskapsbesvär uppskjuter inte verkställigheten av beslutet, och således kan beslutet verkställas oberoende av besvär. Landskapsbesvär får anföras över landskapets beslut enligt 18 § 6 mom. att inkludera även andra tjänster i direktvalstjänster än de som anges i 18 § 2 och 4 mom. Dessa tjänster som inkluderas i direktvalstjänster genom landskapets beslut är konsultationer och mottagningstjänster som ges av yrkesutbildade personer inom hälsovården och de anknyter till direktvalstjänster. Landskapsbesvär får anföras också i en situation där landskapet fattar beslut om att minska tillhandahållandet av de i 18 § 2 och 4 mom. avsedda tjänsterna som direktvalstjänster. Därtill kan landskapsbesvär anföras över landskapets beslut enligt 24 § 1, 3 och 4 mom. om tjänster i vilka landskapet tar i bruk en kundsedel, samt över landskapets beslut enligt 27 § 2 mom. om utvidgande av personkretsen för den personliga budgeten. Ovannämnda beslut av landskapet om sådana tjänster som inkluderas i direktvalstjänster, att tillhandahållas mot en kundsedel eller en personlig budget, riktas inte till en enskild part utan de är beslut som allmänt gäller landskapets kunder och de producenter som söker sig till producenter av direktvalstjänster, varmed landskapsbesvär är ett ändamålsenligt sätt att söka ändring i beslutet. Landskapsbesvär får anföras över landskapets beslut enligt 40 § 2 mom. om dispens eller beslut enligt 40 § 3 mom. om återkallande av dispens i fråga om de språkliga skyldigheter som en producent av direktvalstjänster har i tvåspråkiga kommuner. Ett beslut om dispens beträffande språkliga skyldigheter som gäller en enskild producent av direktvalstjänster och beslut om återkallande av dispensen har betydelse också för landskapets invånares ställning, varför det ska vara möjligt att anföra landskapsbesvär över beslutet. Också andra tjänsteproducenter kan ha intresse att söka ändring i beslutet om dispens. Landskapsbesvär får dessutom anföras över landskapets beslut enligt 43 § 1 mom. genom vilket landskapet ställer andra krav på producenter av direktvalstjänster eller tjänsteproducenter som producerar tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget än de som föreskrivs i lag. Landskapsbesvär får anföras över landskapets beslut enligt 64 § om ersättningar till producenter av direktvalstjänster och om ändring av ersättningarna samt över affärsverkets beslut enligt 70 § 1 mom. genom vilket landskapet fastslår ersättningarna till producenter av kundsedelstjänster för de kundsedlar som affärsverket beviljat. Landskapets beslut om krav som ställs på producenter och landskapets eller landskapets affärsverks beslut om de ersättningar som betalas till producenter gäller producenterna allmänt och riktar sig inte till en enskild producent, varför ändring i beslutet kan sökas genom besvär enligt landskapslagen. 

I sådana i 47 § avsedda beslut av landskapet som gäller återkallande av godkännande av en privat producent av direktvalstjänster eller en producent av kundsedelstjänster ska förvaltningsbesvär få anföras hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Återkallande av godkännandet riktas till den tjänsteproducent i fråga, varmed parten har möjlighet att anföra förvaltningsbesvär över beslutet. Före förvaltningsbesvär anförs behöver det inte ha gjorts en begäran om omprövning. Beslutet får verkställas trots ändringssökande, varmed anförande av förvaltningsbesvär inte uppskjuter återkallandet av godkännandet, om landskapet så beslutar. Detta möjliggör att verksamheten hos en tjänsteproducent som handlar felaktigt förhindras till den del som landskapet har återkallat godkännandet. 

Enligt 3 mom. får i andra beslut begäras omprövning hos den myndighet som avses i 130 § 2 mom. i landskapslagen på det sätt som anges i förvaltningslagen. Begäran om omprövning får göras hos det behöriga organet eller den behöriga tjänsteinnehavaren. I ett beslut som har fattats med anledning av en begäran om omprövning ska förvaltningsbesvär få anföras hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Sådana beslut över vilka begäran om omprövning enligt förvaltningslagen kan göras är landskapets beslut enligt 20 § 4 mom., 21 § 2 mom. och 22 § 2 mom. om huruvida en kund av någon annan grundad anledning oberoende av tidsfristen får byta social- och hälsocentral, mun- och tandvårdsenhet eller ett affärsverks verksamhetsställe eller dess tjänsteenhet efter landskapets prövning. Dessutom får förvaltningsbesvär anföras över beslut av affärsverket om beviljande av en personlig budget (30 §) och ändring av den (31 §). Ovannämnda beslut om byte av tjänsteproducent eller tjänsteenhet och om personlig budget riktar sig till en enskild kund, och därmed har kunden rätt att begära omprövning av beslutet och anföra förvaltningsbesvär över ett beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning. Förvaltningsbesvär får också anföras över landskapets beslut om godkännande av en producent av direktvalstjänster och en producent av kundsedelstjänster (46 §). Landskapets beslut om godkännande av en tjänsteproducent eller om att inte godkänna en tjänsteproducent riktar sig till tjänsteproducenten i fråga, och därmed kan parten begära omprövning av beslutet och vidare överklaga det beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning genom förvaltningsbesvär. 

Enligt 4 mom. får över förvaltningsdomstolens beslut i ett ärende som avses i 2 och 3 mom. besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

84 §.Styrning av genomförandet av informationshanteringstjänsterna. I paragrafen föreskrivs det att genomförandet av sådana informationshanteringstjänster som avses i 77 § 2 mom. ska stå under social- och hälsovårdsministeriets styrning. Bestämmelser om utförandet av informationshanteringstjänster finns i 78 §. Enligt 78 § tillhandahåller Folkpensionsanstalten den tjänst för kundval som avses i 77 § 2 mom. 1 punkten såsom del av Kanta-tjänsterna enligt kunduppgiftslagen, den hanteringstjänst för producenter som avses i 3 punkten i det momentet, den uppföljningstjänst för tjänsteproduktionen som avses i 4 punkten i det momentet och den informationstjänst för tjänsteproducenternas samhällsansvar som avses i 5 punkten i det momentet. Befolkningsregistercentralen tillhandahåller den informationstjänst för valfrihet som avses i 2 punkten. När det gäller den tjänst som Befolkningsregistercentralen tillhandahåller sker styrningen av finansministeriet och av social- och hälsovårdsministeriet i samarbete. Arbetet för genomförande styrs bl.a. genom den övergripande arkitektur som avses i lagen om styrning av informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen (634/2011). 

12 kap. Ikraftträdande

85 §.Ikraftträdande. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om lagens ikraftträdande. Avsikten är att lagen ska träda i kraft den 1 januari 2020. En del av bestämmelserna träder dock i kraft redan den 1 juli 2018 och en del den 1 januari 2019, vilket gör det möjligt för landskapen att fatta beslut och genomföra andra nödvändiga åtgärder som gäller införandet av lagen redan innan lagens egentliga ikraftträdande. Bestämmelserna i 93–96 § som gäller pilotförsök och 98 § som gäller ändringsstöd till landskapen träder dock i kraft den 1 juli 2018 genast när den föreslagna lagen har godkänts och stadfästs. I fråga om genomförandet av pilotförsöket träder också 80 § i kraft den 1 juli 2018. Avsikten är att inleda pilotförsöken redan under 2018. Dessutom är avsikten att bestämmelserna i 38–50 och 52 §, som gäller de krav som lagstiftningen ställer på tjänsteproducenter, de krav som ställs på tjänsteproducenter, anmälan från och godkännande av tjänsteproducenter, avtal som ingås med tjänsteproducenter samt förteckningen över tjänsteproducenter, ska träda i kraft den 1 januari 2019. Likaså träder 77–79 och 84 § som gäller informationshantering, informationshanteringstjänster och styrningen av tillhandahållandet av informationshanteringstjänster, 83 § som gäller ändringssökande, 88 § 3 mom. som gäller inledande av social-och hälsocentralernas verksamhet, 97 § som gäller val av affärsverk och 99 § som gäller begränsningar gällande direktvalstjänster i kraft den 1 januari 2019. 

Enligt 2 mom. ska genom lagen upphävas 47–49 § i hälso- och sjukvårdslagen, i vilka det föreskrivs om val av vårdenhet för icke-brådskande vård inom den offentliga hälso- och sjukvården, dvs. om val av hälsocentral och verksamhetsenhet inom den specialiserade sjukvården samt av yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. De upphävda bestämmelserna ersätts med den föreslagna lagens bestämmelser om kundens valfrihet. Det föreslås också att lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården (569/2009) ska upphävas. I stället för servicesedel föreskrivs det i 5 kap. i den föreslagna lagen om kundsedel som beviljas av affärsverket. Nya servicesedlar kan inte beviljas efter ingången av 2020. Servicesedlar som beviljas före 2020 överförs dock från kommunerna till landskapen enligt den förbindelse som ingår i servicesedeln.  

Enligt 3 mom. får varje landskap från och med den 1 januari 2019 fatta i 18 § 6 mom. avsedda beslut om inkluderande av tjänster som avses i 18 § 2 och 4 mom. i direktvalstjänsterna, i 24 § avsedda beslut om ibruktagande av kundsedlar, i 27 § 2 mom. avsedda beslut om utvidgning av personkretsen för den personliga budgeten samt i 64 § avsedda beslut om ersättningar som enligt 65–69 § betalas till producenter av direktvalstjänster. Därtill får varje affärsverk från och med den 1 januari 2019 fatta i 70 § avsedda beslut om ersättningar till producenter av kundsedelstjänster. 

I 4 mom. föreskrivs det om giltigheten av en servicesedel som getts en kund före den föreslagna lagens ikraftträdande så, att i lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården avsedda servicesedlar som före ikraftträdandet av lagen getts till kunder får användas under sedelns giltighetstid. Servicesedeln kan ha getts till kunden för en viss åtgärd, antingen så att sedeln gäller för viss tid eller tills vidare. Exempelvis har man inom boendeservicen även använt servicesedlar som gäller tills vidare. Om servicesedeln gäller ännu när landskapet tar i bruk kundsedlar, ska servicesedelns giltighet upphöra senast sex månader från det att landskapet har tagit i bruk kundsedlar. Efter detta kan landskapet inte längre förutsätta att kunden ska använda servicesedeln, utan affärsverket ska i stället erbjuda kunden t.ex. en kundsedel, om landskapet har tagit i bruk kundsedlar för tjänsten i fråga och kunden uppfyller kraven för att få en kundsedel. Kunden ska dock ha rätt att på begäran använda servicesedeln i högst två års tid från det att landskapet har tagit i bruk kundsedlar. Kunden har således möjlighet att själv välja om han eller hon vill fortsätta att använda servicesedeln. Det kan t.ex. vara så att den producent av servicesedelstjänster som kunden använder inte anmäler sig som producent av kundsedelstjänster, och kunden då hellre skulle vilja fortsätta använda servicesedeln för att få använda samma serviceproducent. Landskapet ska så långt möjligt se till att det säkerställs att samma tjänsteproducent tillhandahåller tjänsterna inom kundens omsorgs- eller vårdrelation också efter det att användningen av servicesedlar upphört. Avsikten är att kunden så långt möjligt ska kunna fortsätta använda samma tjänsteproducents tjänster genom att kunden får en kundsedel i stället för en servicesedel. Om en producent av servicesedelstjänster inte anmäler sig som producent av kundsedelstjänster, kan man i den mån det är möjligt sträva efter att fortsätta kundens omsorgs- eller vårdrelation t.ex. genom ett avtal om köpta tjänster. Ett syfte med bestämmelsen är att trygga att vårdrelationerna fortsätter så oavbrutet som möjligt och främja verkställigheten under övergångsperioden. Ett annat syfte med bestämmelsen är att säkerställa att kundernas servicebehov ses över tillsammans med kundavgifterna och att kunden ges de möjligheter den nya lagstiftningen erbjuder att få välja också i situationer där kunden inte själv aktivt kan begära detta. 

Bestämmelserna om val av affärsverk och dess tjänsteenhet samt val av yrkesutbildad person träder i kraft genast vid ingången av 2020. I fråga om kundsedlar, privata budgetar och direktvalstjänster tillämpas de övergångsbestämmelser och bestämmelser om tidtabellen för införande som anges längre fram i kapitlet.  

86 §.Övergångstiden för kundsedlar. Varje landskap ska senast den 1 juli 2020 ta i bruk kundsedlar som affärsverket beviljar vid produktionen av de tjänster som avses i 24 § 1 mom. och i de fall som avses i 24 § 3 mom. Landskapet har dock möjlighet att besluta om att ta i bruk kundsedlar i fråga om de tjänster som landskapet bestämmer genast vid ingången av 2020. Detta möjliggör att affärsverket använder kundsedlar för de tjänster för vilka kommunerna eller samkommunerna har använt servicesedlar som avses i den gällande lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården. Då behöver inte fungerande förfaranden med servicesedlar avbrytas. Avsikten är att lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården ska upphävas från och med den 1 januari 2020 i samband med ikraftträdandet av reformen. 

87 §.Övergångstiden för personliga budgetar. I paragrafen föreskrivs det om tidpunkten för ibruktagandet av personliga budgetar. Ibruktagandet av en personlig budget förutsätter åtgärder av landskapet och affärsverket både i fråga om datasystem och i fråga om produktifieringen av tjänster. Dessutom ska personalen tillägna sig rutiner som till dels är nya innan personliga budgetar tas i bruk. Enligt paragrafen ska varje landskap ta i bruk personliga budgetar på det sätt som avses i 27 § 1 mom. senast den 1 juli 2020. Personliga budgetar ska ändå få tas i bruk också tidigare i de tjänster och i den omfattning som landskapet bestämmer. 

88 §.Inledande av social- och hälsocentralernas verksamhet. I paragrafen föreslås bestämmelser om de övergångstider som gäller inledande av social- och hälsocentralernas verksamhet. Enligt 1 mom. inleder social- och hälsocentralerna i alla landskap sin verksamhet den 1 januari 2021, då landskapet ska överföra produktionen av de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 mom. 1–7 punkten till social- och hälsocentralerna. Direktvalstjänsterna överförs samtidigt till alla social- och hälsocentraler som affärsverket ansvarar för och till de privata social- och hälsocentraler som landskapet har godkänt. 

Enligt 2 mom. ska landskapet överföra produktionen av tjänster som avses i 18 § 2 mom. till social- och hälsocentralerna från och med den 1 januari 2022. De i den bestämmelsen angivna konsultationerna och mottagningstjänsterna inom minst två specialiteter ska i alla landskap överföras till social- och hälsocentralerna från nämnda tidpunkt. Landskapet kan från samma tidpunkt överföra andra konsultationer och tjänster i samband med öppen mottagning inom hälsovården till social- och hälsocentralerna enligt en tidtabell som landskapet beslutar. Dessa nya tjänster kan överföras till social- och hälsocentralerna etappvis. Om ett landskap i de tjänster som tillhandahålls vid en social- och hälsocentral har inkluderat fler än två medicinska specialiteter, har landskapet rätt att senare fatta beslut om att minska antalet specialiteter till minst två. 

Affärsverket svarar för produktionen av de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 och 2 mom. till dess att tjänsterna överförs på social- och hälsocentralerna. När direktvalstjänsterna har överförts till social- och hälsocentralerna kan affärsverket producera dem i det i 16 § avsedda affärsverkets social- och hälsocentraler. 

Enligt 3 mom. ska varje landskap senast den 31 mars 2020 fatta beslut om de i 18 § 2 mom. avsedda tjänster som den 1 januari 2022 ska överföras till social- och hälsocentralerna, om de i 42 § avsedda villkor som ställs upp för producenter av direktvalstjänster inom social- och hälsovården samt om de i 10 kap. avsedda ersättningarna till producenter av direktvalstjänster inom social- och hälsovården. Landskapet har tid fram till början av 2020 att fatta besluten i fråga, då landskapsstyrelsen inleder sin verksamhet från ingången av 2019.  

I 4 mom. föreskrivs det att om en privat tjänsteproducent vill bli producent av direktvalstjänster inom social- och hälsovården den 1 januari 2021, ska producenten göra en i 45 § avsedd anmälan till landskapet senast den 31 maj 2020. Landskapet ska fatta beslut om godkännande av den privata producenten av direktvalstjänster inom tre månader från det att anmälan inkommit. Till övriga delar ska i fråga om anmälan från en privat producent av direktvalstjänster och godkännande av producenten tillämpas bestämmelserna i 8 kap. När en privat producent av direktvalstjänster har blivit godkänd ska landskapet utan dröjsmål ingå ett i 48 § avsett avtal med producenten, under förutsättning att producenten av direktvalstjänster förbinder sig att följa de villkor som landskapet ställt upp för tjänsteproducenter. Landskapet tar emot anmälningar från nya producenter även efter maj 2020 och efter den tidpunkt då landskapet har överfört direktvalstjänsterna på tjänsteproducenternas produktionsansvar.  

Enligt 5 mom. ska varje landskap börja informera områdets invånare om överföringen av produktionsansvaret för tjänster på producenter av direktvalstjänster och om valbara social- och hälsocentraler samt om förfarandet vid valet av central senast den 1 oktober 2020, från vilken tidpunkt landskapsinvånarna ska kunna anmäla sig som kunder hos en social- och hälsocentral. Kunderna kan välja bland landskapets affärsverks social- och hälsocentraler samt de privata social- och hälsocentraler som landskapet godkänt fram till dess och som det ingått avtal med. Om nya producenter av direktvalstjänster anmäler sig senare till landskapet kan kunderna välja önskad tjänsteproducent även bland dessa nya producenter. Om en kund inte väljer en social- och hälsocentral före den 1 januari 2021, får kunden i enlighet med vad som föreskrivs i 90 § under åren 2021 och 2022 direktvalstjänster från en social- och hälsocentral som hör till ett affärsverk i det landskap där kunden är bosatt. 

89 §.Inledande av mun- och tandvårdsenheternas verksamhet. I paragrafen föreskrivs det om övergångsbestämmelser som gäller inledande av mun- och tandvårdsenheternas verksamhet. Enligt 1 mom. inleder mun- och tandvårdsenheterna i alla landskap sin verksamhet den 1 januari 2022, då varje landskap ska överföra produktionen av de direktvalstjänster som avses i 18 § 3 mom. till mun- och tandvårdsenheterna. Direktvalstjänsterna överförs samtidigt till alla mun- och tandvårdsenheter som affärsverket ansvarar för och till de privata mun- och tandvårdsenheter som landskapet har godkänt. 

Enligt 2 mom. ska varje landskap överföra produktion av tjänster som avses i 18 § 4 mom. till mun- och tandvårdsenheterna från och med den 1 januari 2023. Landskapet överför de konsultationer av yrkesutbildade personer inom hälsovården och de mottagningstjänster som det bestämt till mun- och tandvårdsenheterna i den tidtabell som landskapet beslutar. Tjänsterna kan överföras etappvis till mun- och tandvårdsenheterna. Landskapet kan senare också fatta beslut om att minska omfattningen av de tjänster som överförts till mun- och tandvårdsenheterna. 

Landskapens affärsverk svarar för produktionen av de direktvalstjänster som avses i 18 § 3 och 4 mom. till dess att tjänsterna överförs till mun- och tandvårdsenheterna. När direktvalstjänsterna har överförts till mun- och tandvårdsenheterna kan landskapets affärsverk producera dem i det i 16 § avsedda affärsverkets mun- och tandvårdsenheter. 

Enligt 3 mom. ska varje landskap senast den 31 mars 2021 fatta beslut om de i 18 § 4 mom. avsedda tjänster som den 1 januari 2023 ska överföras till mun- och tandvårdsenheterna, om de i 42 § avsedda villkor som ställs upp för producenter av direktvalstjänster inom mun- och tandvården samt om de i 10 kap. avsedda ersättningar som betalas till producenter av direktvalstjänster inom mun- och tandvården. 

I 4 mom. föreskrivs det att om en privat tjänsteproducent vill bli producent av direktvalstjänster inom mun- och tandvården den 1 januari 2022, ska producenten göra en i 45 § avsedd anmälan till landskapet senast den 31 maj 2021. Landskapet ska fatta beslut om godkännande av den privata producenten av direktvalstjänster inom tre månader från det att anmälan inkommit. Till övriga delar tillämpas i fråga om anmälan från en privat producent av direktvalstjänster och godkännande av producenten bestämmelserna i 8 kap. i den föreslagna lagen. När en producent av direktvalstjänster har blivit godkänd ska landskapet utan dröjsmål ingå ett i 48 § avsett avtal med denne, under förutsättning att producenten av direktvalstjänster förbinder sig att följa de villkor som landskapet ställt upp för tjänsteproducenter. Landskapet tar emot anmälningar från nya producenter även efter maj 2021 och efter den tidpunkt då landskapet har överfört direktvalstjänsterna på tjänsteproducenternas produktionsansvar.  

Enligt 5 mom. ska varje landskap senast den 1 oktober 2021 börja informera landskapets invånare om de valbara mun- och tandvårdsenheterna och om förfarandet vid val av enhet. Landskapets invånare ska kunna anmäla sig som kunder hos en mun- och tandvårdsenhet senast från och med nämnda datum. Kunderna kan välja bland landskapets affärsverks mun- och tandvårdsenheter samt de privata mun- och tandvårdsenheter som landskapet godkänt fram till dess och som det ingått avtal med. Om nya producenter anmäler sig senare till landskapet kan invånarna välja önskad tjänsteproducent även bland dessa nya producenter.  

90 §.Val av social- och hälsocentral. Om en landskapsinvånare inte har valt social- och hälsocentral före produktionsansvaret övergår till en producent av direktvalstjänster, får han eller hon enligt 1 mom. under två års tid direktvalstjänster vid en social- och hälsocentral som hör till ett affärsverk i det landskap där han eller hon är bosatt. Kunden meddelas då om vilken social- och hälsocentral han eller hon blir kund hos på basis av sin bostadsort. En person som anvisats som kund hos ett affärsverk ska dock ha rätt att byta social- och hälsocentral och mun- och tandvårdsenhet under 2021 och 2022. Första gången ska kunden få byta social- och hälsocentral oberoende av den i 20 § 4 mom. avsedda tidsfristen på sex månader, vilket kunden också ska informeras om. Efter det att en kund har valt social- och hälsocentral kan han eller hon i regel välja på nytt tidigast sex månader efter sitt föregående val. 

Om en landskapsinvånare inte när reformen har trätt i kraft och inte heller därefter före år 2023 har valt en social- och hälsocentral, anvisas han eller hon efter 2022 en ny social- och hälsocentral. Landskapsinvånaren anvisas då den social- och hälsocentral inom landskapet som är bäst tillgänglig för invånaren. En invånare som har anvisats en ny social- och hälsocentral har rätt att första gången byta social- och hälsocentral oberoende av den tidsfrist som avses i 20 § 4 mom. I fråga om minderåriga och i andra särskilda situationer ska vid valet av social- och hälsocentral tillämpas 11 och 12 §. 

Den ovan beskrivna modellen baserar sig på att det innebär en stor ekonomisk risk för landskapen att landskapsinvånare som inte har gjort något val delas upp genast när reformen träder i kraft. Dock skulle en sådan modell där de landskapsinvånare som inte har gjort ett val skulle tas som kunder vid affärsverket och där övergången som kund hos en annan social- och hälsocentral skulle förutsätta ett aktivt byte av producent, inte just uppmuntra affärsverken till att ändra sin verksamhet i den nya verksamhetsmiljön. Med den föreslagna modellen strävar man efter att undvika de risker som är förknippade med de ovannämnda modellerna.  

För att det ovan beskrivna förfarandet där landskapsinvånaren placeras som kund hos en ny social- och hälsocentral inte ska komma som en överraskning, föreslås det i 4 mom. att landskapet ska informera om omplaceringen. Då kan kunden redan före omplaceringen göra ett val att antingen stanna som kund hos affärsverkets social- och hälsocentral eller att övergå till att vara kund hos någon annan social- och hälsocentral.  

Landskapet ska informera kunderna om förfarandet enligt paragrafen senast i oktober 2022. Informationen ges uttryckligen till de landskapsinvånare som en eventuell ändring av social- och hälsocentral kan gälla. 

91 §.Val av mun- och tandvårdsenhet samt ersättningar till mun- och tandvårdsenheter 2022 och 2023. I paragrafen föreslås bestämmelser om val av mun- och tandvårdsenhet i det skede när reformen träder i kraft och om de ersättningar som betalas till producenter under åren 2022 och 2023. I 1 mom. föreskrivs det att om en landskapsinvånare inte har gjort ett val före 2024, anvisas invånaren i landskapet den mun- och tandvårdsenhet inom landskapet som är bäst tillgänglig för honom eller henne. En kund som har anvisats som kund hos en mun- och tandvårdsenhet har rätt att första gången välja en ny mun- och tandvårdsenhet oberoende av den tidsfrist på sex månader som anges i 20 §. Möjligheten att avvika från den föreskrivna tidsfristen gäller dock endast det första valet. I fortsättningen iakttas den nämnda fristen på sex månader för val av producent. 

Valet av mun- och tandvårdsenhet under åren 2022 och 2023 genomförs så att kunden har rätt att själv, utan anvisning från landskapet, välja en privat mun- och tandvårdsenhet eller landskapets affärsverks mun- och tandvårdsenhet inom vilket som helst landskap som avses i landskapslagen. Kundförhållandet uppkommer när man anmäler sig till vårdtjänster och när användningen av tjänsten inleds. Om en kund inte har valt en mun- och tandvårdsenhet, sparas kundens uppgifter i affärsverkets uppgifter, men han eller hon blir inte kund där och han eller hon överförs då inte till kund hos någon mun- och tandvårdsenhet. Den vars uppgifter finns hos affärsverket kan vid behov göra ett val. Efter etappindelningen övergår man i genomförandet från ingången av 2024 till genomförande enligt den modell med direktval som tillämpas inom annan social- och hälsovård. 

I 2 mom. finns det bestämmelser om de ersättningar som betalas till mun- och tandvårdsenheter under övergångsperioden åren 2022 och 2023. Övergångsperioden inverkar på de fasta ersättningarna enligt 65 §. Landskapen finansierar mun- och tandvårdsenheternas verksamhet under åren 2022 och 2023 med producentersättningar som bestämts för alla på lika och nationella grunder. Mun- och tandvårdsenheterna betalas ersättningar på basis av antalet kunder och enligt prestationer. Utbetalningen av ersättning börjar när en bedömning av kundens vård- och servicebehov har gjorts. Den fasta ersättningen bestäms enligt innehållet i och kostnaderna för de vanligaste mun- och tandvårdsåtgärderna (vårdpaket). Den fasta ersättning som grundar sig på bedömningen av vård- och servicebehovet betalas månatligen under vårdperioden. Vårdperioden kan vara olika lång beroende på kundens behov. Hela beloppet för en fast ersättning betalas när vården avslutas. Den fasta ersättningens storlek bestäms så att den är högst hälften av det anslag som landskapet anvisat för direktvalstjänster inom mun- och tandvården.  

Bestämmelser om de mun- och tandvårdsåtgärder som utgör grunden för den fasta ersättningen och ersättningens storlek samt om minimibeloppet för den prestationsbaserade ersättningen under det etappvisa skedet utfärdas genom förordning av statsrådet. Endast det att kunden anmält sig räcker inte till för att producentersättningar ska betalas, utan ersättningarna förutsätter en bedömning av vårdbehovet och ett kundförhållande. Inom mun- och tandvården iakttas nationella ersättningsgrunder. Prestationsbaserade ersättningar betalas till producenten efter vården på basis av en utredning.  

Landskapen ska därtill kunna besluta om incitamentsbaserade ersättningar enligt 68 § och andra ersättningar enligt 69 §. 

Efterfrågan på de tjänster som omfattas av valfriheten styrs på basis av kundens vårdbehov. Vård som vid bedömningen av vårdbehovet har konstaterats vara odontologiskt nödvändig ska med beaktande av patientens hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp ordnas inom skälig tid, dock inom de tidsfrister som anges i lagstiftningen (51 § i hälso- och sjukvårdslagen). Vid bedömning av odontologisk vård används som hjälp de nationella enhetliga grunderna för vård. Inom mun- och tandvård bestäms ett individuellt intervall för vård som baserar sig på kundens individuella behov. Producenter av direktvalstjänster, såväl privata som affärsverkets mun- och tandvårdsenheter, ska förbinda sig till dessa principer.  

92 §.Övergångstid för offentliga tjänsteproducenter. I paragrafen föreskrivs det om en övergångstid för offentliga tjänsteproducenter. Enligt den föreslagna 38 § ska alla tjänsteproducenter vara införda i det register som avses i tjänsteproducentlagen. Enligt bestämmelserna i tjänsteproducentlagen ska offentliga tjänsteproducenter dock omfattas av en övergångstid som varar till utgången av 2022. Under övergångstiden kan de offentliga tjänsteproducenterna fortsätta sin verksamhet förutsatt att de har gjort en i 42 § i tjänsteproducentlagen avsedd anmälan till tillstånds- och tillsynsmyndigheten. Därför föreslås det i paragrafen att offentliga tjänsteproducenter har rätt att vara sådana tjänsteproducenter som avses i den föreslagna lagen till utgången av 2022 förutsatt att de har gjort en anmälan för registrering inom utsatt tid. Från ingången av 2023 ska även alla offentliga tjänsteproducenter vara införda i registret över tjänsteproducenter.  

93 §.Pilotförsök med direktvalstjänster. I paragrafen föreskrivs det om pilotförsök som stöder ibruktagandet av direktvalstjänster samt om dess tidtabell och tillämpbara bestämmelser. I syfte att utveckla direktvalstjänsterna ska enligt 1 mom. ett pilotförsök genomföras åren 2018—2021. Syftet med pilotförsöket är att få erfarenhet av direktvalstjänster och att stödja inledandet av social- och hälsocentralernas och mun- och tandvårdsenheternas verksamhet. Avsikten är att pilotförsöket ska genomföras med iakttagande av 3 kap. och att det ska kunna omfatta de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 mom. och de mun- och tandvårdstjänster som avses i 18 § 3 mom. Pilotförsöket kan även omfatta antingen de i 18 § 1 mom. eller de i 18 § 3 mom. avsedda tjänsterna. 

I 2 mom. föreskrivs om avslutande av pilotförsöken. Enligt 88 § ska varje landskap den 1 januari 2021 överföra produktionen av de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 mom. till social- och hälsocentralerna. Därför är det ändamålsenligt att föreskriva att pilotförsöken med direktvalstjänster vid social- och hälsocentralerna ska avslutas senast vid utgången av 2020 och att ansvaret för att ordna tjänsterna blir en del av landskapets normala verksamhet. Det statsunderstöd som beviljats för pilotförsöket för 2020 och som hänförs till det året betalas enligt det föreslagna 96 § 4 mom. ut till det landskap som tar över administrationen av pilotförsöket. 

Enligt den föreslagna 89 § ska varje landskap den 1 januari 2022 överföra produktionen av de mun- och tandvårdstjänster som avses i 18 § 3 mom. till mun- och tandvårdsenheterna. Det föreslås därför att pilotförsöken med mun- och tandvårdstjänster ska upphöra senast vid utgången av 2021. Det statsunderstöd som beviljats för pilotförsöket för åren 2020 och 2021 och som hänförs till de åren betalas enligt det föreslagna 96 § 4 mom. ut till det landskap som tar över administrationen av pilotförsöket med mun- och tandvårdstjänster. 

94 §.Pilotförsök med kundsedel och personlig budget. I paragrafen föreslås bestämmelser om ett pilotförsök med kundsedlar och personliga budgetar. Enligt 1 mom. genomförs ett pilotförsök under åren 2018 och 2019 i syfte att utveckla användningen av kundsedlar och personlig budget. Syftet med pilotförsöket är att få erfarenhet av användningen av kundsedlar och personliga budgetar och att stödja införandet av dessa.  

Enligt 86 och 87 § i den föreslagna lagen ska varje landskap ta i bruk kundsedlar och personliga budgetar senast den 1 juli 2020. En kundsedel och personlig budget kan även tas i bruk tidigare. Det föreslås att pilotförsöken ska upphöra vid utgången av 2019. Efter detta ska produktionen av tjänster mot en kundsedel eller enligt en personlig budget vara en del av landskapets normala ansvar för att ordna social- och hälsovård. 

Pilotförsöket med kundsedel ska enligt 2 mom. genomföras med iakttagande av bestämmelserna i det föreslagna 5 kap. Vid pilotförsöket med kundsedel ska det tas fasta t.ex. på det som i 24 § 7 mom. konstateras om klient- och patientsäkerhet. Inom pilotförsöket med kundsedlar ska kunderna erbjudas en kundsedel endast för de i 24 § 1 mom. avsedda tjänsterna. I pilotförsöken är det kommuner eller samkommuner i stället för landskap som är aktörer med organisationsansvar. De kommunala aktörerna kan inte fatta beslut om att inom ramen för pilotförsöken ta i bruk kundsedlar enligt eget beslut på det sätt som föreskrivs i 24 § 4 mom. Pilotförsöket med personlig budget ska genomföras med iakttagande av bestämmelserna i det föreslagna 6 kap., dock så att pilotförsöket enligt 3 mom. endast får gälla sådana personer som avses i 27 § 1 och 3 mom. En personlig budget kan således erbjudas äldre personer och personer med funktionsnedsättning som har ett kontinuerligt och omfattande behov av hjälp, stöd eller vård och omsorg och som antingen själva eller med stöd kan planera och administrera sina tjänster. Ett och samma pilotförsök behöver inte omfatta alla de nämnda kundgrupperna. När pilotförsöket inleds är det viktigt att det för kunden upprättas en klientplan enligt 39 § i socialvårdslagen. I kundplanen och i beslutet om en personlig budget fastställs det vilka tjänster som omfattas av den personliga budgeten, deras kostnader och alternativ, enligt vilka kunden kan erhålla tjänsterna. Kundens ställning och rättigheter fastställs i enlighet med klientlagen, socialvårdslagen och de lagar som avses i 27 §. 

95 §.Bestämmelser som tillämpas vid pilotförsök. I 1 mom. ska det för tydlighetens skull konstateras att när man i valfrihetslagen talar om landskap, avser man vid pilotförsök även kommuner och samkommuner som ordnar social- och hälsovård när de administrerar pilotförsöket. På kommuner, samkommuner eller landskapsägda bolag eller andra sammanslutningar ska enligt 2 § 2 mom. tillämpas samma bestämmelser som på privata tjänsteproducenter. Vid pilotförsöken tillämpas enligt momentet bestämmelserna i 8 kap., som gäller krav som ställs på tjänsteproducenter, bestämmelserna i 9 kap., som gäller tjänsteproduktionen och tjänsteproducenternas skyldigheter, och bestämmelserna i 10 kap., som gäller ersättningar till tjänsteproducenter. I momentet konstateras även att vid pilotförsöken ska tillämpas i 3 § avsedd annan lagstiftning. 

Enligt 2 mom. ska på privata tjänsteproducenter tillämpas bestämmelsen om straffrättsligt tjänste- och skadeståndsansvar i 75 §.  

På tillsynen över tjänsteproducenter ska enligt 3 mom. tillämpas bestämmelserna i 81 §. Eftersom landskapen blir ansvariga för ordnandet av social- och hälsovårdstjänster först från och med 2020, ska det i momentet konstateras att det fram till utgången av 2019 är kommunen som svarar för tillsynen. 

Enligt 4 mom. ska en kund som deltar i ett pilotförsök ha rätt att på det sätt som avses i 82 § föra missförhållanden som han eller hon upplevt till kommunen, samkommunen eller landskapet för behandling. Ärendet kan på det sätt som avses i 82 § föras till tjänsteproducenten för att behandlas som en anmärkning. En kund ska också ha möjlighet att göra en anmärkning eller lämna in ett klagomål om den tjänst han eller hon fått i enlighet med gällande lagstiftning. I samband med pilotförsöken är det dock bra att få erfarenheter också av det förfarande som avses i 82 §. 

Enligt 5 mom. ska på sökandet av ändring i beslut om pilotförsök tillämpas vad som föreskrivs i 83§, när beslutet har fattats av landskapet. Före 2020 fattas de beslut enligt 83 § om pilotförsök av kommuner eller samkommuner och i fråga om dessa beslut tillämpas på sökandet av ändring bestämmelserna i kommunallagens 16 kap. som gäller begäran om omprövning och kommunalbesvär. 

96 §.Beviljande av statsunderstöd för pilotförsök. I paragrafen föreskrivs det om de centrala faktorer som anknyter till beviljande av statsunderstöd, såsom vem som beviljar statsunderstödet och vilka som får det. Enligt 1 mom. beviljar social- och hälsovårdsministeriet till kommuner och samkommuner understöd för genomförandet av pilotförsök. I ett pilotförsök deltar flera kommuner och samkommuner, och därför förvaltas pilotförsöket tekniskt av en kommun eller samkommun som också är den som ansöker om statsunderstöd och som i sista hand svarar för användningen av statsunderstödet. De kommuner och samkommuner som deltar i pilotförsöket ingår ett avtal om förvaltningen av pilotförsöket.  

Ansökningarna om statsunderstöd bedöms genom social- och hälsovårdsministeriets försorg. Enligt 1 mom. ska statsunderstöd beviljas för genomförandet av sådana pilotförsök som så väl som möjligt bedöms motsvara de krav som ställs på pilotförsöken. Syftet med pilotförsöken är att stödja verkställigheten av valfrihetslagen redan innan lagen träder i kraft och på det sättet främja att reformen lyckas så smidigt som möjligt. Avsikten med pilotförsöket med direktvalstjänster är att pilottesta i synnerhet tjänstehelheterna enligt valfrihetslagen och modellerna för avtal med och ersättningar till tjänsteproducenterna samt att samla information om hur valfriheten ska genomföras så att de landskap som inte deltar i pilotförsöken får tillgång till och kan utnyttja informationen. Pilotförsöken med kundsedlar och personliga budgetar syftar till att skapa modeller av i synnerhet den serviceprocess som gäller användningen av dem (bl.a. upprättande av kundplanen, fastställande av kundsedelns värde och beräkning av den personliga budgeten) samt att utveckla uppföljningssystemet. Fokus ligger på att pilottesta hur man kan utöka kundens roll dels i besluten om tjänster, dels i skapandet av tjänsternas innehåll så att de motsvarar kundernas behov. I utvärderingen granskas t.ex. hur genomförbart pilotförsöket är och hur väl man inom pilotförsöket kan ta fram information som är viktig med tanke på verkställigheten av valfrihetslagen.  

Enligt 1 mom. ska statsunderstödet beviljas till fullt belopp. Enligt 6 § i statsunderstödslagen (688/2001) får statsunderstöd inte täcka det fulla beloppet av de totalkostnader som orsakas av den verksamhet eller det projekt som utgör föremål för statsunderstödet, om inte något annat följer av skäl som är motiverade och nödvändiga för att målen med beviljandet av statsunderstödet ska nås. Det har ansetts vara motiverat att statsunderstöd beviljas för pilotförsöket till fullt belopp. Målet med pilotförsöket är att stödja inledandet av den verksamhet som landskapen ordnar, såsom social- och hälsocentraler. Det kan inte anses vara ändamålsenligt att kommunerna och samkommunerna ska behöva ta ekonomiskt ansvar för sådan verksamhet som från ingången av 2020 övergår till landskapen. Med tanke på genomförandet av social- och hälsovårdsreformen och i synnerhet den tillhörande valfriheten för kunderna anses det vara särskilt viktigt och ändamålsenligt på samhällsnivå att pilotförsöken blir av. För att säkerställa att pilotförsöken lyckas och ger resultat anses det vara av avgörande betydelse att de kan ordnas utan självfinansieringsandel. 

Statsunderstöd beviljas enligt 1 mom. inte de kommuner eller samkommuner som med en tjänsteproducent har ingått ett avtal som gäller produktion av alla direktvalstjänster som avses i 18 § 1 eller 3 mom. Om statsunderstöd beviljades även dessa kommuner, skulle det vara svårt att styra, utreda och övervaka användningen av statsunderstödet. Det kan lätt uppstå tolkningsproblem om huruvida stödet till kommunerna och samkommunerna i själva verket har gagnat det företag som producerar tjänsterna i pilotförsöket, då det är fråga om ett förbjudet statsstöd. I flera fall blir det nödvändigt att ändra avtalet med tjänsteproducenten till följd av pilotförsöket för att det inte ska bli fråga om en dubbel ersättning (se motiveringen till 99 §). I samband med utbetalningen av statsunderstöd kan det även efter det att avtalsändringarna har gjorts vara administrativt sett arbetsdrygt att kontrollera att tjänsteproducenten inte får ersättningar två gånger för samma kunder.  

I 2 mom. konstateras det att ett pilotförsök kan omfatta både sådana sätt att ordna och skaffa tjänster som avses i 93 § och sådana som avses i 94 §. Pilotansökan kan därmed innehålla pilotförsök som gäller såväl direktvalstjänster som kundsedelstjänster och personlig budget. 

Målet är att pilotförsöket ska omfatta de kommuner och samkommuner inom landskapets område vars sammanräknade invånarantal är minst 80 procent av landskapets totala invånarantal. Statsunderstöd ska dock kunna beviljas också för genomförandet av ett sådant pilotförsök som omfattar ett mindre invånarantal än detta. Detta förutsätter att sökanden lägger fram sådana särskilda skäl för den mindre omfattningen som social- och hälsovårdsministeriet anser vara godtagbara. Grunderna kan exempelvis hänföra sig till landskapets befolkningsstruktur. Om pilotförsöket inbegriper flera delförsök (social- och hälsocentral, mun- och tandvård, kundsedel, personlig budget), ska kravet på befolkningsunderlag uppfyllas separat för varje delförsök. Pilotområdet ska i regel omfatta alla kommuner inom landskapets område den 1 januari 2020. 

Det statsunderstöd som beviljats för genomförandet av pilotförsök för 2020 och 2021 och som hänförs till de åren betalas enligt det föreslagna 4 mom. ut till det landskap som vid ingången av 2020 tar över administrationen av pilotförsöket.  

De allmänna grunderna för beviljande av statsunderstöd samt de allmänna rättsregler som gäller ansökan om, beviljande av, användning av och övervakning av statsunderstöd finns i statsunderstödslagen, som enligt 5 mom. tillämpas på statsunderstöd som beviljas för pilotförsök. 

97 §.Val av affärsverk. Landskapens affärsverk inleder sin verksamhet den 1 januari 2020, och då övergår ansvaret för ordnandet av social- och hälsovårdstjänster från kommunerna till landskapen. Affärsverket har produktionsansvar för andra tjänster än direktvalstjänster. Därtill har affärsverket produktionsansvar för direktvalstjänster till dess att produktionsansvaret för dem övergår till en producent av direktvalstjänster. När direktvalstjänsterna har överförts till produktionsansvaret för producenter av direktvalstjänster, kan affärsverket producera dem i det i 16 § avsedda affärsverkets social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter.  

Landskapsinvånarna kan på det sätt som avses i 4 kap. välja det affärsverk och de tjänsteenheter som de vill använda i andra tjänster än direktvalstjänster. Till dess att produktionsansvaret för direktvalstjänster har överförts till producenter av direktvalstjänster, får kunderna också direktvalstjänsterna från de av affärsverkets tjänsteenheter som de har valt. Enligt 1 mom. ska landskapet börja informera sina invånare om förfarandet vid valet av affärsverk samt om affärsverkens tjänsteenheter och de tjänster dessa tillhandahåller senast den 1 oktober 2019, varefter landskapets invånare ska kunna välja affärsverk och dess tjänsteenheter. Valet av affärsverk och dess tjänsteenhet ska i enlighet med 21 och 22 § göras med hjälp av de informationshanteringstjänster som avses i 77 § 2 mom. eller annars skriftligen till det landskap där personen är bosatt. 

Om en landskapsinvånare inte har valt affärsverk före den 1 januari 2020, får han eller hon enligt 3 mom. andra tjänster än direktvalstjänster av ett affärsverk i det landskap vars invånare kunden är. Kunden får dock den första gången byta affärsverk oberoende av den tidsfrist som avses i 21 § 2 mom. 

98 §.Ändringsstöd. Enligt paragrafen ska social- och hälsovårdsministeriet och finansministeriet inom sina förvaltningsområden ge landskapen handledning och stöd vid verkställigheten av den föreslagna lagen. 

Det effektiviserade ändringsstödet ska innehålla bl.a. utarbetande av modeller för ersättningar till tjänsteproducenter med tillhörande beräkningsmodeller, av villkor som ställs upp för producenter och av avtalsmallar, beredning av sammanställningar av exempel på och god praxis för social- och hälsocentralernas serviceutbud samt gemensamma informationssystemlösningar på nationell nivå, såsom t.ex. den registerföring som görs med stöd av 76 § 2 mom., den i 77 § avsedda informationstjänsten för valfrihet och det register över tjänsteproducenter som avses i tjänsteproducentlagen. Under social- och hälsovårdsministeriets ledning och i samarbete med finansministeriet, Institutet för hälsa och välfärd, Folkpensionsanstalten samt olika forskningsinstitut upprättas för produktionen av tjänster som omfattas av valfriheten exempel på ersättningsmallar inklusive kalkylmallar samt exempel på utarbetandet av personliga budgetar. Mallarna och exemplen överlämnas till de organisationer i landskapen som ordnar tjänsterna och som kan använda dem i sitt beslutsfattande och i sin beräkning i landskapet. Ansvariga parter är social- och hälsovårdsministeriet (social- och hälsovårds- och valfrihetsfrågor, digitala lösningar för social- och hälsovårdssektorn) och finansministeriet (allmänt stöd för att inrätta landskap och inleda verksamhet, allmänna digitala lösningar).  

99 §.Begränsningar gällande direktvalstjänster. Innan social- och hälsovårdsreformen träder i kraft har en del kommuner och samkommuner ingått 10–20 år långa avtal med privata tjänsteproducenter om produktion av tjänster som ingår i de direktvalstjänster som avses i den föreslagna 18 §. Eftersom dessa avtal ingåtts före social- och hälsovårdsreformen och med stöd av den föregående lagstiftningen avviker de förmodligen i de flesta fall från den föreslagna valfrihetsmodellen både när det gäller tjänsternas innehåll och ersättningen till producenter. I praktiken kan dessa avtal användas för att i en del fall tillämpa arrangemang där samma producent får ersättning baserat på avtalet och ersättning enligt valfrihetssystemet för samma tjänster till samma kunder. 

Enligt 1 mom. ska en tjänsteproducent som med en kommun eller samkommun har ingått ett sådant avtal som överförs till landskapet och som gäller produktion av alla direktvalstjänster som avses i 18 § 1 och 2 mom. eller 18 § 3 och 4 mom., i ett godkännandeförfarande enligt 46 § under avtalets giltighetstid få godkännas som en sådan tjänsteproducent som avses i den föreslagna lagen. En förutsättning för ett i 48 § avsett avtal är dock dessutom att det i avtalet fastställs att ersättningen till tjänsteproducenten bildas i enlighet med 10 kap. i den föreslagna lagen, om inte landskapet och tjänsteproducenten avtalar om att ersättningarna betalas i enlighet med det avtal som överförts till landskapet. Således kan tjänsteproducenten inte erhålla ersättning för samma kund både enligt det avtal som överförts till landskapet och i enlighet med ett avtal enligt 48 § i den föreslagna lagen i egenskap av producent av direktvalstjänster. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att om de tjänster som avses i ett avtal som överförts till landskapet endast omfattar en del av de tjänster som avses i 18 § 1 och 2 mom. eller 18 § 3 och 4 mom., ska den tjänsteproducent som är part i avtalet, när den anmäler sig som producent av direktvalstjänster, i det avtal som ingås med landskapet och i vilket det samtidigt avtalas om grunderna för de ersättningar som tjänsteproducenten får förbinda sig att svara för att de kunder som får tjänster med stöd av det avtal som överförts till landskapet också tillhandahålls de övriga tjänsterna enligt 18 § 1 och 2 mom. eller 18 § 3 och 4 mom. Tjänsteproducenten får således en ersättning enligt 10 kap. för sådana tjänster som avses i 18 §, dock endast till de delar för vilka producenten inte erhåller ersättning enligt ett avtal som överförts till landskapet. 

Enligt 3 mom. begränsas inte kundernas rätt att i enlighet med den föreslagna lagen välja tjänsteproducent av den omständigheten att det avtal som överförts till landskapet är i kraft. Om kunden i enlighet med den föreslagna lagen har valt en annan tjänsteproducent, ska ersättningen till en tjänsteproducent som är part i ett avtal som överförts till landskapet minskas i motsvarande utsträckning. Således är landskapet inte förpliktat att enligt avtalet betala den tjänsteproducent som avses i 1 och 2 mom. en ersättning för en kund som har valt en annan tjänsteproducents social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att om en kund vars tjänster omfattas av ett i 1 eller 2 mom. avsett avtal som överförts till landskapet, inte på det sätt som avses i 90 och 91 § har valt social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet, ska kunden under avtalets giltighetstid få de tjänster som avses i 18 § i enlighet med det avtal som överförts till landskapet. Kunden ska dock ha rätt att på det sätt som avses i 20 § välja social- och hälsocentral samt mun- och tandvårdsenhet oberoende av den tidsfrist som avses i 20 § 4 mom. Kunden har enligt den föreslagna lagen rätt att välja social- och hälsocentral och mun- och tandvårdsenhet oberoende av det avtal som avses i 1 eller 2 mom. Om kunden inte väljer social- och hälsocentral och mun- och tandvårdsenhet, ska kunden fortsättningsvis erhålla sina tjänster på basis av avtalet enligt 1 eller 2 mom. Kunden kan dock oberoende av den föreskrivna tidsfristen på sex månader byta tjänsteproducent enligt 20 §. 

Landskapen ska noggrant förbereda sig på att de avtal enligt 1 och 2 mom. som överförts till dem upphör och förbereda sig på att övergå till modellen enligt valfrihetslagen så att invånarna i regionen har en så reell valfrihet som möjligt när det gäller att välja producent och att villiga tjänsteproducenter på motsvarande sätt har en faktisk möjlighet att komma in på marknaden i regionen. 

1.2  Inkomstskattelagen

21 d §.Landskapens skattskyldighet när det gäller inkomster av direktvalstjänster. I paragrafen föreskrivs det om landskapens skattskyldighet när det gäller inkomster av de direktvalstjänster som avses i lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården. Enligt den lagen ska ett landskap i ett affärsverk ha en eller flera social- och hälsocentraler för direktvalstjänster inom social- och hälsovården och en eller flera mun- och tandvårdsenheter för direktvalstjänster inom mun- och tandvården. Landskapen ska vara skyldiga att på dessa inkomster betala skatt till staten och kommunen enligt den inkomstskattesats för samfund som avses i 124 § 2 mom. I landskapets bokföring ska direktvalstjänsterna avskiljas från landskapets övriga verksamhet genom att verksamhetens inkomster och utgifter samt tillgångar och kapital hålls åtskilda från landskapets övriga verksamhet och ekonomi. Det är t.ex. nödvändigt att specificera skulderna, så att räntebeloppet för en verksamhet blir korrekt fördelat. Verksamhetens resultat ska vid verkställandet av inkomstbeskattningen i princip beräknas i enlighet med bestämmelserna i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet.  

I övrigt ska skattskyldigheten för landskapen bestämmas i enlighet med 21 §. Landskapen är dessutom skyldiga att betala skatt till kommunen på inkomster av fastighet eller del av fastighet som används för andra än allmänna eller allmännyttiga ändamål, enligt den inkomstskattesats som avses i 124 § 3 mom. 

120 a §.Förlust som härrör från landskapens direktvalstjänster. I paragrafen föreskrivs det om rätten att dra av den förlust som uppkommit för ett landskap av direktvalstjänsterna. Förlust som härrör från ett landskaps direktvalstjänster enligt 21 d § under ett skatteår kan dras av endast från direktvalstjänsternas resultat under de tio följande skatteåren, i den mån inkomster uppkommer. 

1.3  Lagen om statens revisionsverk

2 §.Granskningsrätt. I 1 mom. görs ändringar som gäller revisionsverkets granskningsrätt och som följer av landskapsreformen. Enligt den nya 2 a-punkt som ska fogas till momentet har revisionsverket rätt att granska lagligheten av och ändamålsenligheten i landskapens ekonomi och ekonomin i de i 4 § i landskapslagen avsedda sammanslutningar och stiftelser som hör till landskapskoncernen. Revisionsverket ska också ha rätt att granska lagligheten av och ändamålsenligheten i ekonomin i de andra sammanslutningar, stiftelser och ämbetsverk som avses i 4 § i landskapslagen till den del det är fråga om produktion av tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar, och således av landskapets finansieringsansvar, eller det är fråga om annan av landskapet utövad verksamhet som grundar sig på landskapets ägande, avtal eller finansiering. 

Avsikten är att rätten att granska landskapets verksamhet ska vara omfattande. Granskningsrätten omfattar först och främst den landskapskoncern som avses i landskapslagen, dvs. varje landskap och de sammanslutningar och stiftelser som landskapet har bestämmande inflytande över antingen direkt eller genom bassamfund eller samförvaltade stiftelser. Sådana sammanslutningar som hör till landskapskoncernen är t.ex. landskapsbolag som producerar tjänster för landskapen, oberoende av om bolagen är allmänt verksamma på marknaden eller inte. 

Revisionsverkets granskningsrätt omfattar utöver landskapskoncernen också landskapets övriga verksamhet som avses i landskapslagen, dvs. produktion av tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar i sammanslutningar, stiftelser eller ämbetsverk som inte hör till landskapskoncernen samt ekonomin i landskapets övriga verksamhet som grundar sig på landskapets ägande, avtal eller finansiering. Granskningsrätten omfattar på denna grund bl.a. sammanslutningar och stiftelser som ett eller flera landskap eller ett eller flera landskap och staten gemensamt har bestämmande inflytande över och där landskapet inte har bestämmande inflytande. Det kan t.ex. vara fråga om landskapens gemensamma bolag. Till dessa hör också landskapens nationella servicecenter som det finns bestämmelser om i landskapslagen. 

Statens revisionsverk har även rätt att granska produktion av tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar i andra sammanslutningar, stiftelser eller ämbetsverk än sådana som hör till landskapskoncernen, såsom i huvudsak eller helt och hållet privatägda bolag. Dessa sammanslutningar, stiftelser och ämbetsverk omfattas av revisionsverkets granskningsrätt till den del det är fråga om produktion av tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar i enlighet med t.ex. ett avtal eller en skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster (SGEI, services of general economic interest) som anges i lag eller fastställs av landskapet och finansieringen i anslutning till detta. Granskningsrätten omfattar i stor utsträckning situationer där en privat serviceproducent sköter en offentlig eller offentligt finansierad uppgift. Granskningsrätten har samband med granskningen av statsfinanserna, eftersom de uppgifter som omfattas av landskapets organiseringsansvar i huvudsak finansieras med statlig finansiering. Statens revisionsverk ska ha rätt att granska sammanslutningar, stiftelser och ämbetsverk som inte hör till landskapskoncernen också till den del det är fråga om landskapets övriga verksamhet som grundar sig på landskapets ägande, avtal eller finansiering. Det är motiverat att revisionsverket har rätt att granska också aktörer som inte hör till landskapskoncernen eftersom produktionen av de offentliga tjänster som tillgodoser de grundläggande fri- och rättigheterna och som staten finansierar i enlighet med lagen om landskapens finansiering då i sista hand omfattas av en enhetlig granskning. I fråga om tillsynen gäller enhetliga principer för olika producenter som utför offentliga eller offentligt finansierade uppdrag oberoende av deras ägarunderlag. 

Revisionsverket har rätt att förutom granska lagligheten av de ovannämnda aktörernas ekonomi också granska ändamålsenligheten i verksamheten och ekonomin. Detta är motiverat med beaktande av statens ansvar för att finansiera de tjänster som omfattas av landskapens organiseringsansvar samt med tanke på tjänsternas betydelse för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Landskapens verksamhet utgör en betydande del av det finansiella ansvar som staten har för den offentliga ekonomin och den tjänsteproduktion som är kopplad till de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Begreppsmässigt inbegriper ändamålsenligheten effektivitet. Revisionsverkets granskning kan således rikta sig till t.ex. styrningen av landskapens ekonomi och investeringar, uppnåendet av de mål som utgör grund för den statliga finansiering som det avtalats om genom det förhandlingsförfarande som avses i landskapslagen eller ändamålsenligheten i och genomförandet av målen med landskapens samarbetsarrangemang eller de serviceavtal eller andra arrangemang i anslutning till tjänsteproduktion som landskapen ingått. Däremot omfattar revisionsverkets uppgifter inte tillsynen över att landskapet iakttar budgeten, utan för detta ansvarar landskapets revisionsnämnd och revisorer med stöd av landskapslagen. Den granskning som statens revisionsverk utför ersätter inte den lagstadgade revisionen av de sammanslutningar och stiftelser som omfattas av granskningsrätten och inte heller verksamheten vid landskapets revisionsnämnd, utan granskningen tryggar statens intressen när den utövar tillsyn över användningen av medel för uppdrag som till sin natur är offentliga uppdrag. Statens revisionsverk ska se till att samarbetet med landskapens revisorer, revisionsnämnder och interna revision är ändamålsenligt. 

1.4  Lagen om rättegång i marknadsdomstolen

1 kap. Allmänna bestämmelser

6 §.Marknadsrättsliga ärenden. Det föreslås att det i 1 mom. tas in en ny 1 a-punkt med stöd av vilken man som marknadsrättsliga ärenden ska handlägga ärenden som i lagförslag 1 hör till marknadsdomstolens behörighet. Den bestämmelse som gäller marknadsdomstolens behörighet ingår i 53 § i det lagförslaget. Marknadsdomstolen ska med stöd av paragrafen ha behörighet att i enlighet 2 kap. 16 § och 17 § 1 mom. i konsumentskyddslagen meddela ett förbud att fortsätta eller upprepa ett förfarande som strider mot bestämmelserna i 1—8 eller 9 § eller ett därmed jämförbart förfarande vid marknadsföring av en social- och hälsotjänst eller i en kundrelation som hänför sig till en sådan tjänst, när tjänsteproducenten är något annat än en näringsidkare. Marknadsdomstolen föreslås dessutom ha behörighet att i samband med meddelandet av ett förbud ge ett i 2 kap. 19 § i konsumentskyddslagen avsett åläggande att korrigera en marknadsföringsåtgärd.  

Dessutom finns det skäl att konstatera att på de ärenden som enligt den föreslagna 1 a-punkten handläggs i marknadsdomstolen ska tillämpas de bestämmelser i lagen som gäller ärenden som det föreskrivs om i konsumentskyddslagen. Således är t.ex. den som har rätt att väcka ett ärende enligt 5 kap. 2 § 1 mom. 1 punkten konsumentombudsmannen i de ärenden som avses i 1 a-punkten. På dessa ärenden tillämpas också 5 kap. 3 §, som gäller subsidiär rätt att väcka ärenden, i fall där konsumentombudsmannen vägrar föra ett ärende till marknadsdomstolen, 5 kap. 9 § när konsumentombudsmannen yrkar på att ett temporärt förbud ska meddelas i ett ärende och 5 kap. 15 § när någon hörs i marknadsdomstolen som vittne eller sakkunnig. Lagens 5 kap. 12 § tillämpas i dessa ärenden på tjänsteproducenten, eftersom tjänsteproducenten vid tillämpningen av bestämmelserna i konsumentskyddslagen med stöd av 53 § i lagförslag 1 betraktas som näringsidkare.  

4.1  Lag om kundens valfrihet inom social- och hälsovården

Regeringens proposition om en valfrihetslag har rikligt med kopplingar till flera grundläggande fri- och rättigheter och till andra bestämmelser i grundlagen. Propositionen bör bedömas i synnerhet utifrån de grundläggande sociala rättigheter som fastställs i 19 § i grundlagen och den grundläggande rätt till jämlikhet och det diskrimineringsförbud som fastställs i 6 § i grundlagen samt den skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses och främjas som det allmänna har enligt 22 § i grundlagen. Även det som i 124 § i grundlagen föreskrivs om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter intar en central position vid bedömningen. Andra bestämmelser i grundlagen som är betydelsefulla vid bedömningen av propositionen gäller de språkliga rättigheter som fastställs i 17 § och rätten till rättsskydd och god förvaltning enligt 21 §. Vidare är det motiverat att i bedömningen beakta kundens självbestämmanderätt som en princip som är kopplad till de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Enligt 1 § 2 mom. i grundlagen ska konstitutionen trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället. Bestämmelsen omfattar den enskilda människans självbestämmanderätt, det vill säga friheten att bestämma över sig själv och sitt handlande (GrUU 26/2017 rd, RP 309/1993 rd, s. 45/II). Självbestämmanderätten är också kopplad till bestämmelserna om personlig frihet och integritet i 7 § i grundlagen och till bestämmelserna om skydd för privatlivet i 10 § i grundlagen (GrUU 26/2017 rd, GrUU 15/2015 rd). Propositionen anknyter även till den demokrati som föreskrivs i 2 § i grundlagen och till den reglering av genomförandet av självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner som gäller enligt 121 § 4 mom. i grundlagen. Valfrihetssystemet och den därmed förknippade styrningen gällande producenter av social- och hälsovårdstjänster har dessutom betydelse för den näringsfrihet som fastställs i 18 § i grundlagen. 

Valfriheten är en del av den övergripande social- och hälsovårdsreformen. När regeringens proposition om valfrihetslagen bedöms konstitutionellt gäller det därför att beakta bestämmelserna om ordnande av social- och hälsovården och produktionen av tjänsterna och om styrningen av dessa i den lag om ordnande av social- och hälsovård och den landskapslag som riksdagen behandlar (RP 15/2017 rd) och regleringen i regeringens proposition om produktion av social- och hälsotjänster (RP 52/2017 rd).  

Med avseende på grundlagen bör det föreslagna valfrihetssystemet bedömas i synnerhet till följande delar: 

1) Bidrar valfrihetssystemet till att fullgöra det allmännas skyldighet att tillförsäkra var och en tillräckliga social- och hälsovårdstjänster på lika grunder samt främja befolkningens hälsa, så som förutsätts enligt den helhet av normer som 19 § 3 mom., 6 § 1 och 2 mom. samt 22 § i grundlagen utgör?  

2) Uppfyller den föreslagna reglering som innebär att uppgiften att producera social- och hälsovårdstjänster överförs till privata tjänsteproducenter de krav som 124 § i grundlagen uppställer för att offentliga förvaltningsuppgifter ska kunna anförtros andra än myndigheter?  

3) Kommer det demokratiska beslutsfattandet om och den demokratiska styrningen av tjänster enligt 2 § i grundlagen samt landskapets självstyrelse enligt 121 § 4 mom. i grundlagen att genomföras i tillräcklig grad i valfrihetssystemet?  

4) Kommer de språkliga rättigheterna och samernas rätt att använda samiska enligt 17 § i grundlagen att tillgodoses i valfrihetsmodellen? 

5) Kommer det rättsskydd som avses i 21 § i grundlagen att förverkligas i tillräcklig grad i valfrihetssystemet? 

Jämlikt tillgodoseende av grundläggande sociala rättigheter 

En central fråga vid bedömningen av propositionen är huruvida den föreslagna regleringen bidrar till fullgörandet av det allmännas skyldighet att tillförsäkra var och en tillräckliga och tillräckligt likvärdiga social- och hälsovårdstjänster samt främja befolkningens hälsa, så som förutsätts enligt den helhet av normer som 19 § 1 och 3 mom., 6 § 1 och 2 mom. samt 22 § i grundlagen utgör. En förutsättning för att propositionen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning är att regleringen bidrar till att varje individ i olika delar av landet i alla situationer tillförsäkras tillräckliga social- och hälsovårdstjänster på lika villkor och till att skapa förutsättningar för att befolkningen i olika delar av landet på ett jämlikt sätt omfattas av åtgärder som främjar befolkningens välfärd och hälsa. Även regleringens centrala syfte, att främja valfriheten inom social- och hälsovården, bör bedömas med tanke på den grundläggande rätten till jämlikhet. 

Den föreslagna valfrihetslagen ska bedömas som en del av den helhet som utgörs av förslagen till landskapslag, lag om ordnande av social- och hälsovård och lag om produktion av social- och hälsotjänster (tjänsteproducentlag), som är under behandling i riksdagen. Bedömningen ska dessutom fästa uppmärksamhet vid de faktiska konsekvenser som propositionen har för genomförandet av social- och hälsovårdstjänsterna och valfriheten på riksnivå och regional nivå samt mellan olika befolkningsgrupper. Förhållandet till grundlagen bör således granskas parallellt med konsekvensbedömningen av propositionen. 

Bestämmelser om rätt till social trygghet finns i 19 § i grundlagen. Enligt 1 mom. har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Här ingår bland annat rätt till brådskande sjukvård och nödvändig socialservice (RP 309/1993 rd, s. 74). Enligt 3 mom. ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Grundlagens 6 § kräver rättslig jämlikhet och förbjuder diskriminering. Av de bestämmelser som nämns ovan följer tillsammans med den skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses som föreskrivs för det allmänna i 22 § i grundlagen en skyldighet att säkerställa att tillräckliga social- och hälsovårdstjänster faktiskt tillhandahålls och att valfrihetssystemets faktiska konsekvenser inte berör olika befolkningsgrupper eller invånare i olika regioner på olika sätt så att de särbehandlas utan lagbaserade godtagbara grunder.  

Den skyldighet att tillförsäkra tillräckliga social- och hälsovårdstjänster och främja befolkningens hälsa som föreskrivs i 19 § 3 mom. i grundlagen förpliktar det allmänna att säkerställa tillgången till tjänster (GrUU 26/2017 rd, GrUU 54/2014 rd) och ett tillräckligt utbud av tjänster i hela landet (GrUU 26/2017 rd, GrUB 25/1994 rd). Det innebär dock inte ett krav på att det allmänna ska producera alla tjänster självt. Många slags lösningar för att producera tjänsterna kan vara godtagbara i författningsrättslig mening, och i lagstiftningen ingår redan relativt vedertaget bestämmelser som inkluderar en modell med flera producenter (mångproducentmodellen). Exempelvis enligt 4 § 4 punkten i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården (733/1992) kan en kommun ordna de uppgifter som hör till social- och hälsovården bland annat genom att anskaffa service från staten, en annan kommun, en samkommun eller någon annan offentlig eller privat tjänsteproducent. Bestämmelsen ingick redan i den ursprungliga lag som trädde i kraft 1992 och har senare uppdaterats endast med tekniska ändringar, och till 5 punkten i samma paragraf har fogats bestämmelser om servicesedlar. Bestämmelsen som inkluderar mångproducentmodellen har i sig inte varit föremål för grundlagsutskottets bedömning. Lagstiftningen om servicesedlar vars uttryckliga syfte är att öka valmöjligheterna för serviceanvändare, förbättra tillgången till tjänster samt främja samarbetet mellan den kommunala social- och hälsovården, det kommunala näringslivet och de privata tjänsteproducenterna har införts med grundlagsutskottets medverkan. Enligt utskottets ståndpunkt är servicesedeln ett sätt för det allmänna att uppfylla sin plikt enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att tillförsäkra var och en tillräckliga social- och hälsovårdstjänster (GrUU 10/2009 rd).  

Trots att drag av mångproducentmodellen på detta sätt har tagits in i lagstiftningen om social- och hälsovårdstjänster är utgångspunkten i hälso- och sjukvårdslagen, folkhälsolagen och lagen om specialiserad sjukvård att en kommun och en samkommun själv ska producera viktiga delar av hälso- och sjukvårdstjänsterna. I socialvårdslagen finns bestämmelser om myndighetsuppgifter som ska skötas av kommunens eller samkommunens myndigheter samt om vissa delar av den kommunala socialservicen. I övrigt utgår lagen från att när den kommunala myndigheten har konstaterat att en klient har ett servicebehov kan även en privat aktör producera den tjänst som klienten tillhandahålls. 

Också inom den nya struktur för att ordna och producera social- och hälsovård som uppkommer utifrån landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och valfrihetslagen har produktionen av tjänster sin utgångspunkt i den offentliga produktion som landskapets affärsverk ansvarar för och som kompletteras med tjänster som andra aktörer producerar. Grundlagsutskottet har redan tidigare konstaterat att det finns tungt vägande skäl för att revidera social- och hälsovårdstjänsterna. Dessa skäl anknyter till de grundläggande fri- och rättigheterna och talar för att ansvaret för att ordna och producera social- och hälsovårdstjänster läggs över på aktörer som är större än de enskilda kommunerna (se GrUU 30/2016 rd, GrUU 75/2014 rd, s. 2/I och GrUU 67/2014 rd, s. 3–4). Med stöd av det nya lagstiftningspaketet ska landskapet inte bara ordna tjänster utan också i sista hand genom sin egen produktion säkerställa att tillräckliga och likvärdiga social- och hälsovårdstjänster finns att tillgå inom hela landskapets område på det sätt som 19 och 6 § i grundlagen förutsätter. Landskapet ska alltid ha en sådan mängd egen produktion som är tillräcklig för att fullgöra den skyldighet som nämns ovan och således för att se till att det kan tillförsäkra var och en tillräckliga och likvärdiga social- och hälsovårdstjänster. I detta avseende skiljer sig de föreslagna bestämmelserna från den modell som ingick i proposition RP 47/2017 rd, där landskapet i princip inte skulle ha haft rätt att låta sitt affärsverk tillhandahålla valfrihetstjänster som egen produktion. Den modellen ansåg grundlagsutskottet vara problematisk (GrUU 26/2017 rd, s. 45–46). 

I jämförelse med det nuvarande kommunbaserade systemet kommer landskapens ansvar för att ordna och producera social- och hälsovårdstjänster att främja tillgången till och kvaliteten på tillräckliga tjänster på det sätt som grundlagen förutsätter samt jämlikheten genom minskade regionala skillnader. Det bör dock påpekas att landskapen kommer att vara mycket olika till sitt befolkningsunderlag och sin servicestruktur. Social- och hälsovårdstjänsterna och i synnerhet tillgången till dem kan därför inte förverkligas på exakt samma sätt i olika landskap. Det väsentliga är att skillnaderna inte blir alltför stora ur ett jämlikhetsperspektiv. För detta är det av central betydelse att landskapens finansiering är tillräcklig och hur pass bra landskapens finansiering förmår beakta skillnaderna i förhållanden mellan landskapen, vilka avspeglas i kostnaderna för att producera tjänsterna. Grundlagsutskottet påpekade i sitt utlåtande GrUU 26/2017 rd i fråga om bestämmelserna om landskapens finansiering att det som utgångspunkt för landskapens finansiering är befogat att när bestämmelser om landskapens uppgifter införs, gäller det att samtidigt se till att kommunerna har faktiska möjligheter att klara av dem (s. 23). Utskottet fäste uppmärksamhet vid problemen med den nedskärning av finansieringen som ingick i bestämmelserna och vid att landskapen har mycket små möjligheter att anpassa sin ekonomi. Samtidigt påpekade utskottet också att den föreslagna lagen om landskapens finansiering innehåller undantagsbestämmelser för den händelse att den kalkylerade finansieringen inte räcker för att trygga tjänsterna. Av 19 och 22 § i grundlagen följer att staten ska sörja för landskapens finansiella förutsättningar att tillgodose de grundläggande rättigheterna (GrUU 2672017 rd, s. 24), och därför innehåller finansieringslagen instrument som ger möjligheter till detta. 

Social- och hälsovårdsreformen samt landskapsreformen kommer att innebära förändring av styrnings- och tillsynssystemet inom social- och hälsovården. Staten styr och idkar tillsyn över landskapen, medan landskapen gör detsamma i fråga om tjänsteproducenterna. Det blir allt mer fråga om samspel i styrningen av det nya systemet. Styrsystemet går ut på så kallad hybridstyrning, dvs. en kombination av normstyrning, resursstyrning och informationsstyrning. Tillsyn och utvärderingar får ökad betydelse. 

Sådana samråd mellan stat och landskap som nämns i landskapslagen och lagen om ordnande av social- och hälsovård är till exempel samråd om landskapens ekonomi (13 § i landskapslagen), förhandlingar som gäller landskapens organiseringsansvar (29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård), förhandlingar om samarbetsavtal mellan landskapen (10 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård). Samtalen om hur social- och hälsovården ska ordnas gäller bland annat verksamhetens mål, arbetsfördelningen när det gäller tjänsteproduktionen och egenkontroll. I förhandlingarna om ekonomi behandlas bland annat landskapens uppgifter och skyldigheter, vittsyftande investeringar och kostnadsutvecklingen. De olika förhandlingar mellan stat och landskap som det föreskrivs om i lagen om ordnande av social- och hälsovård och landskapslagen ska dessutom utmynna i ett förpliktande beslut eller avtal om exempelvis fördelningen av medel eller annat. Utöver finansieringen av landskapen kan statsrådet fatta förpliktande beslut bland annat om arbetsfördelningen mellan landskapen (18 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård) och landskapets servicestruktur, om den inte säkerställer lika tillgång till tjänster, tjänsternas kvalitet, verkningsfullhet eller produktivitet eller genomförandet av valfrihet (19 §). Regleringen ålägger staten och landskapen att ge akt på hur servicen fungerar och att reagera på uppdagade brister. På detta sätt ser man till att tillräckliga social- och hälsovårdstjänster tillhandahålls på lika villkor i hela landet och att skillnaderna inom och mellan landskapen inte växer sig för stora. 

Landskapen kommer att styra tjänsteproducenterna genom administrativa beslut och avtal, där landskapet bestämmer hur tjänsterna ska produceras och producenternas villkor samt kommer överens om ansvarsfördelningen i fråga om tjänsteproduktionen med tjänsteproducenterna, och genom ersättningar till producenterna (8 och 9 § i landskapslagen och 8 och 10 kap. i valfrihetslagen). Dessa metoder hjälper landskapet att få producenterna att förbinda sig vid att följa statens och landskapens styrande riktlinjer. 

Inom den modell som bildas utifrån regelverket kommer landskapets affärsverks tjänsteproduktion att på olika sätt kompletteras med tjänster som produceras av privata aktörer och tredje sektorn, det vill säga olika organisationsaktörer. Enligt 8 § i den landskapslag som riksdagen behandlar (RP 15/2017 rd) får landskapet producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra landskap eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter, om inte något annat föreskrivs genom lag. Dessutom ska affärsverkets produktion kompletteras med tjänster som tillhandahålls av sådana producenter av direktvalstjänster och kundsedelstjänster som landskapet har godkänt i enlighet med 46 § i den föreslagna valfrihetslagen och som uppfyller villkoren enligt 42 § i den lagen och med tjänster som kunden får enligt en personlig budget av sådana tjänsteproducenter som uppfyller villkoren i 42 §. Det är genom landskapets egen produktion som man alltid i sista hand ser till att det finns tjänster att tillgå i alla lägen och att tillgången inte bara hänger på privata tjänsteproducenter.  

Genom att stärka dragen av en mångproducentmodell vill man åstadkomma mångsidigare tjänster och erbjuda kunderna fler möjligheter att påverka de tjänster de får och att få den bäst lämpade servicen och att träffa val som gäller deras tjänster. På detta sätt främjas kundernas självbestämmanderätt. Samtidigt främjas ett tillräckligt utbud av tjänster genom att man framför allt inom tjänsterna på basnivå får privata tjänsteproducenter att producera tjänster inom social- och hälsovård som omfattas av landskapets organiseringsansvar. Avsikten är också att åstadkomma en konstellation där man bättre än för närvarande kan jämföra de olika produktionssättens effekt och kostnadseffektivitet och utforma incitament för att utveckla allt mer högkvalitativa, kundorienterade och kostnadseffektiva tjänster. 

Inom det valfrihetssystem som baserar sig på den föreslagna regleringen kommer kunderna att kunna välja en social- och hälsocentral i affärsverksform eller bolagsform i sitt hemlandskap eller i ett annat landskap för direktvalstjänsterna enligt 18 §. Kunden ska få andra än direktvalstjänster av ett affärsverk i sitt hemlandskap eller av ett affärsverk i något annat landskap som kunden väljer eller, mot en kundsedel som landskapets affärsverk beviljat, av en sådan privat tjänsteproducent eller producent av tjänster enligt en personlig budget som landskapet godkänt. Det kan också bli frågan om tjänster som landskapet skaffar från någon annan producent, exempelvis från ett annat landskaps affärsverk eller en privat tjänsteproducent och, när det gäller centraliserade tjänster, tjänster som produceras av ett annat landskaps affärsverk. Det föreslås att bortsett från brådskande vård ska hälso- och sjukvårdstjänster inom landskapsaffärsverkets produktionsansvar i princip alltid fås via direktvalstjänsterna på basis av remiss, med undantag för rådgivningsbyråer samt skolhälsovård och studerandehälsovård. För att få de socialvårdstjänster som affärsverket ansvarar för ska klienten söka sig till eller hänvisas till en bedömning av servicebehovet. 

Åtgärder för att främja mångproducentskap i enlighet med den föreslagna modellen kommer i någon mån att öka utmaningarna när det gäller att samordna tjänsterna för kunder som behöver en stor mängd tjänster och att säkerställa enhetliga tjänstehelheter. Det föreslagna regelverket avses emellertid innehålla flera bestämmelser som ska svara på dessa utmaningar. Genom styrning av tjänsteproducenterna ska landskapet säkerställa integrationen av tjänster så att alla producenter förbinder sig vid enhetliga servicekedjor och tjänstehelheter. I 23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreslås det bestämmelser om att alla tjänsteproducenter är skyldiga att iaktta landskapets anvisningar och samarbeta med andra tjänsteproducenter på det sätt som integrationen förutsätter.  

Tjänsteintegrationen ska också säkerställas på sätt att det vid social- och hälsocentralerna ska finnas tillgång till handledning och rådgivning inom socialvården för att det ska kunna säkerställas att sociala problem identifieras i tid och att kunden i rätt tid kan hänvisas till landskapets affärsverk för bedömning av servicebehovet och utifrån den till tjänster som täcker hans eller hennes behov. Enligt 33 § 3 mom. i förslaget till valfrihetslag är tjänsteproducenten skyldig att hänvisa kunden till landskapets affärsverk för bedömning av servicebehovet när kunden behöver andra tjänster än de som finns tillgängliga hos den producent av direktvalstjänster som kunden själv har valt. Landskapets affärsverk och social- och hälsocentralerna ska samarbeta för att smidiga tjänster ska kunna säkerställas och onödiga separata besökstjänster undvikas. För att stärka integrationen av social- och hälsovården och för att säkerställa att tjänsterna är lättillgängliga för kunden utan att han eller hon alltid behöver söka sig till tjänster som fysiskt finns på olika platser ska landskapets affärsverk enligt förslaget tillhandahålla socialvårdstjänster som det producerar och göra bedömningar av servicebehovet i anslutning till offentliga och privata social- och hälsocentraler.  

Landskapets affärsverk ska enligt förslaget svara för bedömningen av kundens servicebehov i fråga om tjänster inom dess produktionsansvar och i sista hand fastställa kundens kundplan, som är bindande också för producenter av direktvalstjänster och för dem som producerar kundsedelstjänster i fråga om de tjänster de ansvarar för, fatta beslut om socialtjänster och bevilja kundsedlar och personliga budgetar. På detta sätt säkerställs det att affärsverket effektivt kan svara för tjänstehelheter och säkerställa integrerade tjänster på individnivå för sådana kunder som anlitar flera olika slags tjänster. 

Mångproducentmodellen innebär alltid att integrationen utsätts för hot, men landskapet har rikligt med instrument för att säkerställa integration som utgår från kunden och för att på ett övergripande sätt ha ansvar för tjänsterna och för tjänstehelheterna. På detta sätt säkerställer man i detta avseende faktisk jämlikhet i fråga om tjänsterna på det sätt som grundlagen kräver också för dem som behöver anlita många olika slags tjänster. 

Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att inga skarpa gränser för lagstiftarens prövning går att läsa ut ur den allmänna jämlikhetsprincipen i 6 § i grundlagen när en reglering i överensstämmelse med den rådande samhällsutvecklingen eftersträvas (exempelvis GrUU 40/2014). En central fråga i författningsrättslig mening blir då frågan om huruvida särbehandlingarna kan motiveras på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till systemet med grundläggande fri- och rättigheter. Utskottet har samtidigt framhållit att särbehandlingarna inte får vara godtyckliga eller bli oskäliga. I samband med kommun- och servicestrukturreformen fäste utskottet uppmärksamhet också vid de faktiska möjligheterna för invånare i olika kommuner att få tjänster som är nödvändiga för deras grundläggande rättigheter (GrUU 20/2013 rd).  

En väsentlig jämlikhetsaspekt vid bedömningen av det föreslagna regelverket är att tjänster som tryggar de rättigheter som erkänns i 19 § 1 mom. i grundlagen och tjänster som avses i dess 3 mom. ska vara tillgängliga på lika villkor för olika personer och persongrupper i olika delar av landet och i olika delar av landskapen och att ingen i detta hänseende särbehandlas grundlöst. Såsom redan analyserats ovan kommer modellen i propositionen att innebära att landskapets egen tjänsteproduktion står som det fundament för servicestrukturen för social- och hälsovårdstjänster genom vilket landskapet i sista hand ska säkerställa att de tjänster som olika grupper behöver finns tillgängliga i tillräcklig utsträckning i olika delar av landskapet på det sätt som grundlagen och annan lagstiftning kräver. Landskapets egen produktion ska kompletteras med tjänster som produceras av privata aktörer och aktörer från tredje sektorn. På så vis främjas tillräckliga tjänster i fråga om hälso- och sjukvårdstjänster på basnivå, där det för närvarande förekommer problem med att få vård, och i fråga om de tjänster inom den specialiserade sjukvården där tidsfristerna för tillgång till vård inte hålls på det sätt som hälso- och sjukvårdslagen kräver samt i fråga om sådana socialvårdstjänster där den privata tjänsteproduktionen på ett naturligt sätt kompletterar den offentliga. Tillgången till tjänster blir dock inte beroende av privata aktörer utan av landskapets produktionsbeslut: landskapets beslut om det egna affärsverkets produktion och hur landskapet lyckas styra tjänsteproducenterna bland annat genom sina villkor för godkännande och de ersättningar det betalar producenterna. Landskapet har i sista hand alltid möjlighet och skyldighet att i sista hand genom sin egen produktion säkerställa att tjänster kan fås på lika villkor. 

I vilken utsträckning det i olika delar av landet uppkommer tjänster som kompletterar den offentliga tjänsteproduktionen och utgör alternativ till den är av betydelse för möjligheterna att uppnå faktisk valfrihet. I konsekvensbedömningen av lagförslaget behandlas förutsättningarna för att producera privata social- och hälsovårdstjänster i olika delar av landet. För tidigare faser i lagberedningen har Konkurrens- och konsumentverket (KKV) sammanställt en mer omfattande utredning om i vilken grad konkurrensen kan utnyttjas, om fördelarna och om förutsättningarna för att social- och hälsovårdstjänsterna ska fungera (Konkurrens- och konsumentverkets utredningar.) Trots att utgångspunkterna för regleringen av valfriheten har förändrats i väsentlig grad i jämförelse med propositionen RP 47/2017 rd som riksdagen behandlade, är KKV:s utredning nyttig också när konsekvenserna av det aktuella lagförslaget granskas. Enligt KKV:s bedömning kommer de tjänster som produceras av privata företag och organisationer och därigenom den faktiska valfriheten att variera i olika landskap. Det här avspeglar även nuläget där de regionala skillnaderna är betydande vad gäller användningen av köpta tjänster vid produktionen av social- och hälsovård som kommunerna har ansvar för.  

I synnerhet i stora tillväxtcenter och befolkningsrika landskap kommer företagens och organisationernas utbud att formas lättare och i större omfattning än i landskap med mindre befolkning och glesare bebyggelse. Enligt en preliminär bedömning kommer också skillnaderna inom landskapen att vara betydande i landskap som är stora till ytan. De faktiska möjligheterna till valfrihet kommer alltså inte att vara likadana överallt i Finland, men utbudet av tjänster som utgör alternativ till landskapens egen produktion påverkas också av landskapens beslut.  

Ett uttryck för möjligheterna för ett marknadsbaserat tjänsteutbud är att den andel som privata sektorn och organisationssektorn producerade 2014 var störst i landskapet Norra Karelen, som enligt KKV:s utredning inte har en verksamhetsmiljö som är den lättaste när det gäller att skapa ett marknadsbaserat tjänsteutbud. Detta stöds av observationen att det i nuläget i alla landskap finns ganska jämt med privat produktion av och verksamhetsställen inom social- och hälsovård (då även små mikroföretag beaktas), om antalet ställs i proportion till folkmängden. De valfrihetsförsök som startats 2017 och som granskas i konsekvensbedömningen av regeringens proposition visar likaså att flera tjänsteproducenter är tillgängliga även inom försök i glesbebyggda områden. 

Tjänster som utgör ett alternativ till den offentliga tjänsteproduktionen och som produceras av privata aktörer och den tredje sektorn och omfattas av valfriheten uppkommer således inte nödvändigtvis i samma mängd i olika delar av landet eller i enskilda landskap. Samtidigt kan landskapen genom sitt agerande och sina beslut främja uppkomsten av tjänster inom landskapets område. Eftersom de regionala förhållandena avviker från varandra behövs det även olika regionala lösningar för att valfriheten ska kunna främjas. Inom ramen för sin självstyrelse kommer landskapen att kunna främja invånarnas valfrihet med metoder som bäst svarar mot behovet av tjänster inom landskapets område samt utnyttja det tjänsteutbud som redan finns där och det tjänsteutbud som utvecklas där. Exempelvis i sådana områden där det inte uppkommer några alternativa social- och hälsocentraler kommer kundsedlarna att användas i högre grad. Landskapet kan styra användningen av kundsedlar på så sätt att privata tjänster som finns på landskapets område kan utnyttjas effektivt vid produktion av tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar för att förbättra tillgången till tjänster och främja valfriheten. Det bör noteras att rätten att välja inte kommer att vara kopplad till de tjänster som finns på landskapets område, utan kunden kommer att ha möjlighet att välja tjänster också utanför sitt hemlandskap. 

Det väsentliga är i sista han att kundens rätt till en viss tjänst inte påverkas av vem som producerar tjänsten. Det som påverkas är var han eller hon får tjänsten. Kundens rätt till tjänster och tjänsternas innehåll bestäms utifrån annan lagstiftning, och det bestämmelsekomplex som nu ska införas påverkar inte den biten. Om det inte uppstår privat tjänsteproduktion inom ett område accentueras betydelsen av landskapets egen produktion. 

Med tanke på jämlikheten är det väsentligt dels att tillgången och valfriheten sker på lika villkor, dels också att ingen ska särbehandlas i valfrihetssystemet utan ett godtagbart skäl. Enligt den föreslagna valfrihetslagen ska den valfrihet som anges i den lagen i princip gälla alla som omfattas av social- och hälsovården i Finland oberoende av var de är bosatta och oberoende av vårdbehovet. Enligt den förslagna 1 § i valfrihetslagen gäller valfriheten dock inte vård och omvårdnad oberoende av kundens egen vilja och enligt 12 § inte heller skolhälsovård och studerandehälsovård eller barn- och familjeinriktat barnskydd enligt barnskyddslagen.  

Frågan om hur tjänsteproducenterna väljer sina kunder, det vill säga plockar russinen ur kakan, är problematisk med tanke på jämlikheten. I förslaget till valfrihetslag har strävan varit att förhindra detta med hjälp av flera bestämmelser. Producenterna ska inte få välja ut sina kunder, och dessutom går det genom bestämmelserna om ersättningar till producenterna att se till att väldigt olika befolkningsgrupper är intressanta ur producenternas synvinkel. Producenter av direktvalstjänster ska heller inte få uppställa någon övre gräns för antalet kunder, eftersom det är tänkbart att ett maximiantal erbjuder producenterna möjlighet att styra och begränsa valet av kunder.  

Jämlikheten bör också bedömas utgående från om människor som bor i olika delar av landet och hör till olika befolkningsgrupper har jämlika möjligheter att få sådan vård eller sådana socialvårdstjänster som svarar mot deras individuella behov och har så stor effekt som möjligt. Utifrån konsekvensbedömningen stöder förslaget till valfrihetslag i sig reformen av tjänsterna och serviceprocesserna, men förnyandet påverkas också av landskapens organiseringskompetens och förmåga att använda de styrmedel som föreskrivs i lagen, såsom ersättningar som sporrar att utveckla tjänsternas kvalitet och verkningsfullhet (68 §). För att jämlikhet ska uppnås gäller det att genom den nationella styrning som ingår i förslaget till landskapslag och förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård försöka se till att de metoder som ingår i den föreslagna valfrihetslagen kan införas så väl som möjligt i olika landskap. Enligt konsekvensbedömningen kan ett väl genomfört valfrihetssystem förbättra tillgången till tjänster också för personer i en svagare socioekonomisk ställning samt dessa personers möjligheter att påverka innehållet i tjänsterna (se allmänna motiveringen, kapitel 4.2 Konsekvenser för människorna). 

Överföring av i GL 124 § avsedda offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter 

Vid sidan om frågan om jämlika social- och hälsovårdstjänster finns det en annan central fråga för lagstiftningsordningen för den föreslagna lagen, nämligen huruvida den föreslagna reglering som innebär att uppgiften att producera social- och hälsovårdstjänster läggs över på privata tjänsteproducenter uppfyller de krav som enligt 124 § i grundlagen ska vara uppfyllda för att offentliga förvaltningsuppgifter ska kunna anförtros andra än myndigheter. Grundlagens 19 § kräver inte att det allmänna själv ska producera alla social- och hälsovårdstjänster. Grundlagen anger heller inte hur social- och hälsovårdstjänsterna ska ordnas eller produceras (RP 309/1993 rd, s. 75—76, GrUU 20/2004 rd, s. 2). Sådan reglering som innebär att privata aktörer får ansvar för produktionen av social- och hälsovårdstjänster ska emellertid uppfylla de krav som följer av 124 § i grundlagen till den del det är fråga om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter. 

Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. 

Genom bestämmelsens ordalydelse betonas det att offentliga förvaltningsuppgifter i regel ska skötas av myndigheter och att dessa uppgifter endast i begränsad utsträckning kan anförtros andra än myndigheter. Att anförtro någon annan än en myndighet förvaltningsuppgifter utgör med andra ord alltid ett undantag från huvudregeln och det är inte meningen att bemyndigandet ska användas för att anförtro någon som står utanför myndighetsmaskineriet omfattande förvaltningsuppgifter eller för att inrätta så kallade kvasimyndigheter. 

Med offentlig förvaltningsuppgift avses i grundlagen ett förhållandevis brett spektrum av en helhet av förvaltningsuppgifter som omfattar exempelvis uppgifter i anslutning till verkställighet av lagar samt beslutsfattande om enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner. Grundlagsutskottets tidigare tolkningspraxis har huvudsakligen gällt överföring av enstaka uppgifter. Utskottet har ansett att exempelvis sjöräddningstjänsten som helhet betraktad (GrUU 24/2001 rd) och sammantaget de operativa avfallshanteringsuppgifterna (GrUU 58/2010 rd) är offentliga förvaltningsuppgifter. Det menar att rättshjälps- och intressebevakningsuppgifter, med hänsyn till det sätt uppgifterna ordnas på, utgör ett komplex med drag av offentlig förvaltningsuppgift, trots att de aspekter som anknyter till privata intressen och näringsverksamhet är framträdande (GrUU 16/2016 rd). Utskottet har ansett att också uppgifter som går ut på att assistera en myndighet (biträdande uppgifter) är offentliga förvaltningsuppgifter (exempelvis GrUU 55/2010 rd).  

Utgångspunkten enligt 124 § i grundlagen är att offentliga förvaltningsuppgifter endast genom lag kan överföras på andra än myndigheter. Eftersom framför allt skötseln av offentliga tjänster bör kunna ordnas smidigt och det inte i fråga om sådana uppgifter med hänsyn till syftena med regleringen finns behov av detaljreglering i lag, ska det också vara möjligt att med stöd av lag genom föreskrifter eller beslut bestämma om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Också befogenheten att överföra uppgiften ska härvid grunda sig på lag (RP 1/1998 rd). 

Offentliga förvaltningsuppgifter inom social- och hälsovården 

De offentliga socialvårdstjänster och hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahålls i enlighet med 19 § i grundlagen bör uppfattas som sådana offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen och kompletterande tjänsteproduktion. Tjänsterna är också förenade med uppgifter som handlar om betydande utövning av offentlig makt. 

Inom hälso- och sjukvården är de situationer som omfattar betydande utövning av offentlig makt ofta vissa urskiljbara delar i vårdkedjan eller i helheten av hälso- och sjukvård. Som exempel kan nämnas lösningar genom vilka man väsentligen ingriper i den personliga frihet eller integritet som avses i 7 § i grundlagen, såsom intagning för observation, beslut om vård oberoende av patientens vilja och begäran om handräckning (GrUU 5/2014 rd). I ett färskt utlåtande om regeringens proposition med förslag till lag om smittsamma sjukdomar ansåg utskottet dock att befogenheterna för andra läkare än läkare i tjänsteförhållande bör begränsas så att läkaren inledningsvis kan vidta endast åtgärder som är nödvändiga (GrUU 11/2016 rd). Ståndpunkten hänförde sig dock till att de begränsningsåtgärder som enligt lagen skulle hindra spridningen av smittsamma sjukdomar gjorde det möjligt att tämligen kraftfullt ingripa i den personliga friheten och integriteten och detta kan inte i sig generaliseras till att gälla alla åtgärder och tjänster inom hälso- och sjukvården. 

I övrigt är det inom den hälso- och sjukvård som det allmänna har organiseringsansvar för främst fråga om offentliga förvaltningsuppgifter eller kompletterande service. Bedömningen av patientens hälsotillstånd, diagnosticeringen av sjukdomar och besluten om att undersöka en patient kan anses höra till kategorin offentliga förvaltningsuppgifter, liksom besluten om den vård och behandling som patienten ska få eller som patienten får remiss för. Dessa beslut avgör om en person får vård eller inte och hurdan den vård och behandling personen får. Bedömningen av servicebehovet avgör således hur de tjänster som avses i 19 § i grundlagen genomförs i praktiken, eftersom det då avgörs vilka tjänster som tillhandahålls på individnivå och vem som får dem. Således är bedömningen av servicebehovet i nyckelställning också när det gäller kravet enligt 6 § i grundlagen att tjänsterna ska tillhandahållas på lika villkor. Det beror på att man genom bedömningen träffar val i fråga om hur stränga eller fria villkor olika individer får service på i förhållande till andra. Den konstitutionella granskningen av bedömningen av servicebehovet måste ske med beaktande av att bedömningen bland annat ska grunda sig på patientlagen, hälso- och sjukvårdslagen och speciallagstiftningen för hälso- och sjukvården, såsom exempelvis mentalvårdslagen (1116/1990), och därmed utgör bedömning grundad på lagstadgade kriterier där ett väsentligt inslag utgörs av den yrkesmässiga prövning som en legitimerad yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården gör. De vård- och behandlingsåtgärder som utförs utifrån bedömningen av servicebehovet har å sin sida i stor utsträckning karaktären av faktisk service som kompletterar den offentlig förvaltningsuppgift, men där det ändå är fråga om att tillgodose en individs grundläggande fri- och rättigheter. Också exempelvis enstaka laboratorieprover som tas utifrån läkarremiss är snarare service än en offentlig förvaltningsuppgift. 

Det är emellertid inte möjligt att genom lagstiftning på ett uttömmande sätt särskilja tjänsterna inom hälso- och sjukvården för att ange vilken tjänst eller uppgift som ska anses vara utövande av offentlig makt, en offentlig förvaltningsuppgift eller faktisk administration för att sköta en sådan uppgift eller så service som kompletterar dessa. Innehållet i enskilda hälso- och sjukvårdsåtgärder kan i sista hand anses bli bestämt utifrån kundens behov på så sätt att verksamheten utgör ett kontinuum där det är svårt att stycka upp delarna i juridiskt separata faser både ur den vårdanställdes och ur kundens synvinkel. Verksamheten är av sådan natur att någon produktifiering inte finns på en sådan exakthetsnivå som skulle krävas för att separera enstaka offentliga förvaltningsuppgifter från vårdpaketet i övrigt. Den inledande bedömningen av vårdbehovet kan karakteriseras som en offentlig förvaltningsuppgift som leder till att någon blir kund och som en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården fått lagfäst befogenhet att utföra. Samma befogenheter utövas emellertid också bland annat vid diagnostisering, behandling och utskrivning av recept. Alla dessa åtgärder kräver bedömning och kontinuerligt beslutsfattande baserade på vårdutbildning, och utan dessa bedömningar och beslut kommer patientens förtroliga och med tystnadsplikt belagda vårdprocess inte att framskrida. Vårdprocesserna inom primärvården är i princip likadana och samma lagstiftning och övriga nationella anvisningar gäller för dem oavsett om läkaren eller någon annan vårdanställd har offentlig eller privat arbetsgivare eller är yrkesutövare. Sådan verksamhet inom primärvården som bygger på bedömning av patientens vårdbehov och på en kundplan kan inte helt och hållet anses vara en offentlig förvaltningsuppgift, men samtidigt är det av angivna orsaker svårt att särskilja funktioner av olika karaktär. 

Socialvården skiljer sig från hälso- och sjukvården i det avseendet att det alltid krävs ett förvaltningsbeslut för att någon ska få socialservice. Inom socialvården fattas det många sådana beslut som gäller individen och som innebär utövning av offentlig makt eller betydande utövning av offentlig makt och som även på ett konkret sätt ingriper i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter. Det är å sin sida i hög grad fråga om faktisk service som kompletterar en offentlig förvaltningsuppgift när tjänster tillhandahålls utifrån en bedömning av servicebehovet och ett på bedömningen baserat förvaltningsbeslut, men tjänsterna kan också ha drag av offentliga förvaltningsuppgifter. 

Det är av ovan angivna skäl inte möjligt att på ett uttömmande sätt dela in social- och hälsovårdens tjänster och åtgärder i utövande av offentlig makt, offentliga förvaltningsuppgifter och service som kompletterar dessa. Därför anger de föreslagna bestämmelserna i stället vilka tjänstehelheter som ingår i direktvalstjänsterna och samtidigt sörjer man genom bestämmelser i lag för att kraven i grundlagens 124 § för att offentliga förvaltningsuppgifter ska få överföras uppfylls i fråga om alla tjänstehelheter som privata tjänsteproducenter får ansvaret för. Detta är motiverat redan av den anledningen att de uppgifter som överförs till alla delar gäller tillgodoseende av de grundläggande fri- och rättigheterna enligt 19 § 3 mom. i grundlagen vare sig det är fråga om offentliga förvaltningsuppgifter eller egentlig service. Detta förutsätter redan i sig exakt och ändamålsenlig reglering och dessutom att överföringen inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten och kraven på god förvaltning.  

Den föreslagna valfrihetsmodellen innebär att en del av de uppgifter som avses i 124 § i grundlagen och som ingår i hälso- och sjukvårdens tjänster på basnivå eller i sådana tjänster inom den specialiserade sjukvården som landskapen bestämmer överförs på privata producenter av direktvalstjänster. De privata producenterna avses inte få uppgifter som inbegriper betydande utövning av offentlig makt, utan uppgifter där det främst är fråga om offentliga förvaltningsuppgifter eller uppgifter som har drag av sådana. När det gäller socialvård föreslås det inte att ansvaret för sådana förvaltningsbeslut inom socialvården som rör individen ska överföras till producenter av direktvalstjänster, utan bara sådana uppgifter i anslutning till handledning och rådgivning inom socialvården som inte kräver ett förvaltningsbeslut. I detta avseende kommer bestämmelserna att skilja sig väsentligt från bestämmelserna i proposition RP 47/2017 rd, vilka grundlagsutskottet ansåg vara problematiska (GrUU 29/2017 rd, s. 53). I besluten om socialvårdstjänster är det fråga om en för individens del synnerligen viktig verksamhet som kräver stor sakkunskap om lagstiftning och den offentliga sektorn. Besluten fattas ofta genom att behovet av service bedöms i förhållande till andra villkor för sådan offentlig service som avses i socialvårdslagstiftningen. Därför är det motiverat att organisera den samlade beslutsprocessen på så sätt att det är myndigheter som har ansvaret och därför föreslås det inte att det ska vara en uppgift för social- och hälsocentralerna.  

När det gäller kundsedlar och personliga budgetar ska landskapets affärsverk enligt förslaget göra en bedömning av servicebehovet och en kundplan samt fatta ett förvaltningsbeslut om att socialtjänster ska tillhandahållas, och tjänsteproducenten ska vara skyldig att producera tjänster på det sätt som förutsätts i förvaltningsbeslutet, kundsedeln och den personliga budgeten i enlighet med kundplanen. När det gäller tjänster som tillhandahålls mot kundsedel eller enligt personlig budget är det således främst frågan om faktisk verksamhet i anslutning till produktion av tjänster, men när det gäller tjänsterna mot kundsedel i viss mån också om överföring av en offentlig förvaltningsuppgift. Tjänsterna enligt personlig budget och deras innehåll kommer att bestämmas på grundval av annan lagstiftning. I sitt utlåtande om proposition RP 47/2017 rd slog grundlagsutskottet fast att det är möjligt att överföra social- och hälsovårdstjänster till någon annan än en myndighet, men på det villkoret kraven enligt 124 § i grundlagen inklusive kravet på ändamålsenlighet visas vara uppfyllda från fall till fall i fråga om varje uppgiftsgrupp som överförs (GrUU 26/2017 rd, s. 53—54). 

Kravet på bestämmelser i lag och på ändamålsenlighet i direktvalstjänster 

I kravet på bestämmelser i lag enligt 124 § i grundlagen ingår att överföringen av uppgifter ska regleras tillräckligt exakt. Också det faktum att bedömningen av huruvida överföringen av uppgifter är ändamålsenlig ska göras särskilt för varje grupp av uppgifter (GrUU 26/2017 rd, s. 54) ställer krav på att regleringen är exakt. 

I valfrihetsmodellen ska ansvaret för produktionen av direktvalstjänster, vid sidan av landskapens social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter i affärsverksform, bäras av sådana social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter i bolagsform och privata centraler och enheter som godkänts av landskapet. På detta sätt kommer privata tjänsteproducenter att svara för uppgiftshelheter som för närvarande huvudsakligen är verksamhet som bedrivs av offentliga aktörer med tjänsteansvar. I fråga om de direktvalstjänster som definieras i 18 § i valfrihetslagen ska social- och hälsocentralerna enligt vad som särskilt föreskrivs i lag svara för rådgivning och handledning inom socialvården och bedömning av servicebehov, uppgörande av kundplaner och produktion av tjänster inom hälso- och sjukvården för de personer som väljer tjänsteproducenten i fråga. På detta sätt kommer regleringen av direktvalstjänster att ge de av landskapet godkända privata tjänsteproducenter som uppfyller de lagstadgade och av landskapet uppställda villkoren förhållandevis omfattande uppgiftshelheter som kan anses innehålla offentliga förvaltningsuppgifter i synnerhet när det gäller bedömningen av servicebehovet och utarbetandet av kundplaner. 

Det föreslagna 18 § 1 mom. avses innehålla bestämmelser om de tjänster som ska produceras av social- och hälsocentralerna. Det rör sig om de hälsovårdstjänster inom primärvården som räknas upp i paragrafen samt rådgivning och handledning inom socialvården. 

Dessutom ska landskapet enligt 2 mom. i direktvalstjänsterna inkludera sådana konsultationer och mottagningstjänster i anslutning till i 1 mom. avsedda tjänster som tillhandahålls av andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården än sådana som är yrkesutbildade inom området allmänmedicin så att nämnda tjänster erbjuds vid varje social- och hälsocentral inom minst två medicinska specialiteter motsvarande befolkningens servicebehov. Landskapet ska fatta beslut om innehållet i och omfattningen av de konsultationer och tjänster i samband med öppen mottagning som tillhandahålls inom de olika specialiteterna med beaktande av vårdbehovet i fråga om sjukdomar som har en stor inverkan på befolkningens hälsa och så att tjänsterna svarar mot landskapsinvånarnas servicebehov. Landskapet ska ha möjlighet att besluta om antalet konsultationer och mottagningstjänster och inom vilka specialiteter de ska tillhandahållas vid social- och hälsocentralerna också särskilt för varje område (42 § 3 mom. ) så att tjänsterna svarar mot landskapsinvånarnas servicebehov.  

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om direktvalstjänster inom mun- och tandvård och i 4 mom. föreslås det att landskapen ska åläggas en skyldighet att i de tjänster som produceras vid en mun- och tandvårdsenhet inkludera en med tanke på tjänsteutbudet inom landskapets område och landskapsinvånarnas servicebehov tillräcklig mängd sådana konsultationer och mottagningstjänster i anslutning till enhetens tjänster som tillhandahålls av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. I det föreslagna 6 mom. föreslås ytterligare kriterier för landskapets prövningsrätt när det beslutar om vilka tjänster som ska överföras till producenter av direktvalstjänster med stöd av 2 och 4 mom. Enligt momentet ska beslutet fattas med beaktande bland annat av tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet samt främjande av tjänstehelheternas funktion. Överföringen får inte leda till att klient- och patientsäkerheten äventyras. 

Strävan har varit att ange de uppgiftshelheter som social- och hälsocentralerna svarar för så entydigt som möjligt i de föreslagna 18 § 1 och 3 mom. Samtidigt har avsikten varit att bestämmelserna ska tillåta visst spelrum som medger ändamålsenlig tillämpning i situationer där läkarvetenskapen och dess metoder förändras. Det går exempelvis inte fullständigt exakt att ange vad som hör till området allmänmedicin och definitionen förändras med tiden. Dessutom skiljer sig verksamheten åt vid de nuvarande hälsovårdscentralerna, och på dem är det i regel allmänläkare som har vårdansvar. Regleringen garanterar emellertid att tjänsteutbudet vid social- och hälsocentralerna och mun- och tandvårdsenheterna till centrala delar kommer att vara enhetligt i hela landet. Tillräckligt enhetlig praxis ska säkerställas genom den tillsyn och styrning som ingår i lagstiftningspaketet.  

I 2, 4 och 6 mom. har strävan å sin sida varit att finna formuleringar som gör det möjligt att på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt beakta att förhållandena och invånarnas servicebehov i landskapen varierar, men som samtidigt avgränsar landskapens befogenheter så att de skillnader som eventuellt uppkommer mellan landskapen bygger på godtagbara lagstadgade grunder, främst på områdesvisa skillnader i servicebehov.  

Kravet på ändamålsenlighet i 124 § i grundlagen är en rättslig förutsättning för överföringen av en förvaltningsuppgift, och bedömningen av ändamålsenligheten är en rättslig prövning av tillämpningen av grundlagen, inte exempelvis en politisk ändamålsenlighetsprövning. Bedömningen ska ske med särskilt beaktande av bland annat enskilda personers behov (GrUU 26/2017 rd, s. 49).  

Generellt kan det konstateras att när det gäller de direktvalstjänster som nämns i 18 § stöds uppfyllandet av kriteriet för ändamålsenlighet i fråga om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter av bedömningen att kundens tillgång till tjänster på basnivå kommer att förbättras. I konsekvensbedömningen har det framförts att valfrihetssystemet åtminstone i en del av landet kan förbättra tjänsterna på basnivå och tillgången till dem. Med fler producenter främjas tjänsternas tillräcklighet. Men i de regioner där det inte uppkommer några alternativ inom utbudet av direktvalstjänster ska landskapet genom egen produktion säkerställa tillgången till tillräckliga tjänster, vilket gör att tillgången inte enbart blir beroende av privata aktörer. 

Faktorer som talar emot ändamålsenligheten med den valda regleringen är begränsningen av landskapets självstyre samt den invecklade skötseln av förvaltningen och ekonomin. Även om landskapet genom att ställa villkor för godkännande och genom ersättningssystemet har möjlighet att styra utformningen av servicestrukturen, är styrningen inte lika effektiv som en administrativ styrning av egen produktion och beslut om produktionen. Dessutom kommer styrningens effektivitet att bero på hur landskapet klarar av att använda de styrmedel som lagen ger möjlighet till. 

Verksamheten inom primärvården ska svara mot behoven att främja kundernas välfärd och hälsa och reagera på olika symtom och multisjuklighet med hjälp av ett brett utbud av metoder och gruppinsatser. För att svara på befolkningens behov av service på ett heltäckande och högkvalitativt sätt måste alla servicekoncept och serviceprocesser inom primärvården stå till buds. Därför är det inte ändamålsenligt att i fråga om enskilda åtgärder föreskriva om att anförtro privata aktörer offentliga förvaltningsuppgifter inom primärvården, utan det är i stället motiverat att föreskriva om överföring från offentlig till privat aktör på vårdcentralernas operativa nivå. Prövningen av ändamålsenligheten påverkas också av vilka problem eller brister man försöker åtgärda genom överföringen. Man måste beakta dels om tjänsternas blir mer tillgängliga, dels hur pass heltäckande och högkvalitativt man svarar mot invånarnas servicebehov. Problemen med att få offentlig primärvård har lett till att många anlitar kortvariga och ibland oändamålsenliga privata tjänster. Om den privata tjänsteproduktionen engageras som större och mer välplanerade helheter för att lösa tillgångsproblemet kan både kvaliteten och tillgången förbättras på ett sätt där invånarnas behov av service tillgodoses bättre. Detta kan bidra till att man lyckas med strävandena att minska skillnaderna i hälsa och ojämlikheten. 

Den uppgiftshelhet som överförs på social- och hälsocentralerna ska bestå av de uppgifter som anges i det föreslagna 18 § 1 mom. och dessutom av de uppgifter som landskapet beslutar om med stöd av 18 § 2 mom. Det har förekommit betydande tillgångs- och jämlikhetsproblem i fråga om alla de i bestämmelsen ingående enskilda uppgiftshelheter som social- och hälsocentralerna övertar ansvaret för och som innebär offentlig förvaltningsverksamhet. Problemen beskrivs i allmänna motiveringen och detaljmotiveringen. Målet är att genom propositionen försöka lösa problemen, vilket ska ske genom att sådana social- och hälsocentraler skapas där också privata tjänsteproducenter kan tillhandahålla lagstadgade tjänster och på så sätt fullgöra uppgifter som kan karakteriseras som offentlig förvaltningsverksamhet. 

Inom hälso- och sjukvården ska enligt 18 § 1 mom. till direktvalstjänster räknas förutom rådgivning och handledning inom hälso- och sjukvård och rehabilitering i första hand också de nuvarande tjänsterna inom hälso- och sjukvård på basnivå samt hälsoundersökningar. Kärnan i direktvalstjänsterna kommer att utgöras av social- och hälsocentraler på allmänläkarnivå enligt 1 mom. 3 punkten. På det sätt som närmare beskrivs i detaljmotiveringen är de tjänster som anges i 1—2 och 4—6 punkterna en väsentlig del av denna helhet och ändamålsenligheten när det gäller överföringen av dem till producenter av direktvalstjänster genereras av denna helhet som därmed uppkommer. När social- och hälsocentralerna övertar ansvaret för denna tjänstehelhet kommer tillgången att förbättras till denna tjänstehelhet i form av lågtröskeltjänster som ges som närservice. Social- och hälsocentralerna är operativa helheter där de olika delarna inte kan särskiljas från varandra i kundarbetet även om de i hälso- och sjukvårdslagen och i detta utkast definieras som egna punkter för att göra lagtexten klarare. I praktiken tar kunden kontakt med centralen, varvid en bedömning av vårdbehovet görs. Kontakten kan leda till råd och handledning om exempelvis egenvård (1 mom. 2 punkten) eller till att kunden anvisas undersökningar och behandling (1 mom. 3 punkten). I undersökningarna och behandlingen ingår remiss till laboratorium bilddiagnostik ((1 mom. 6 punkten) eller så kan man bedöma behovet av rehabilitering och ta fram en rehabiliteringsplan (1 mom. 4 punkten). I dessa funktioner ingår hälsorådgivning och vid behov hälsoundersökningar utförda av vårdpersonalen (1 mom. 1 punkten). Det förekommer i dagens läge problem när det gäller att få hela paketet och därför är det ändamålsenligt att utvidga producentbasen. I takt med att antalet tjänsteenheter ökar kan kunderna snabbare få vård och behandling. Det måste ses som ändamålsenligt att ålägga producenterna av direktvalstjänster produktionsansvaret för tjänsterna i 1 mom., eftersom det har varit problem med tillräcklighet och tillgången i fråga om tjänsterna inom primärvården i olika delar landet, vilket yttrar sig i långa väntetider och icke tillgodosedda vårdbehov för dem som behöver anlita tjänsterna. 

Rådgivning och handledning inom socialvården som ges av en legitimerad yrkesutbildad person inom socialvården är sådan lågtröskelverksamhet som det är ändamålsenligt att erbjuda vid social- och hälsocentralerna i syfte att främja integrationen av social- och hälsovården. På detta sätt kan man förbättra möjligheterna att identifiera klienternas sociala problem tillräckligt tidigt och vid rätt tidpunkt hänvisa dem till affärsverket för bedömning av behovet av socialvård. När problemen kan identifieras i ett tidigt skede behöver inte tyngre service sättas in. Genom krav på att rådgivningen och handledningen ska ges av en legitimerad yrkesutbildad person inom socialvården går det att försäkra sig om att verksamheten fungerar och håller professionell nivå. Det kommer att främja integrationen av socialvården och hälso- och sjukvården. Med hjälp av den föreslagna modellen kommer nätverket av tjänsteenheter sannolikt att utvidgas på riksnivå, även om det i det avseendet kan uppstå regionala skillnader. Till följd av detta kommer också antalet verksamhetsställen som tillhandahåller rådgivning och handledning inom socialvården att öka.  

När landskapet åläggs att inkludera konsultationer och öppenvårdsmottagning inom den specialiserade sjukvården i sina direktvalstjänster stärks servicen på basnivå. Då kan den service som kunden behöver tillhandahållas på ett ändamålsenligt sätt och så snabbt som möjligt och i rätt tid nära kunden. Som exempel på olika specialiteter kan nämnas inre medicin, pediatrik, geriatrik, ögonsjukdomar och psykiatri. När tjänsterna tillhandahålls kan dels läkarnas expertis, dels den övriga vårdpersonalens specialkompetens utnyttjas. Överföringen av specialiteter avses gälla konsultationer och tjänster i samband med öppen mottagning, vilka inte kommer att kräva större investeringar i lokaler eller utrustning, och de får inte äventyra klient- eller patientsäkerheten. 

Med tanke på kravet på bestämmelser i lag enligt 124 § i grundlagen och på jämlikhet vad gäller tjänsternas tillgänglighet kan bestämmelserna i 18 § 2 och 4 mom. i viss mån betraktas som problematisk, eftersom landskapet får en förhållandevis fri befogenhet att besluta om vilka konsultationer eller tjänster vid öppenvårdsmottagningar inom den specialiserade sjukvården som hör till direktvalstjänsterna. Det rör sig då om ett beslut som landskapet fattar med stöd av lag om överföring av en offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen, och beslutets ändamålsenlighet går tillbaka på skillnaderna mellan landskapen. Det är ändamålsenligt att garantera marginaler eftersom invånarna i landskapen och i de olika delarna av landskapen har olika servicebehov. Landskapens möjligheter att prioritera styrs genom kriterierna i 2, 4 och 6 mom. Landskapen får inte till direktvalstjänster överföra uppgifter som innebär utövning av offentlig makt, om det inte uttryckligen föreskrivs genom en bestämmelse i lag, eller tjänster som är avsedda att samlas till större helheter enligt 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Beträffande jämlikheten när det gäller tillgången till tjänster finns det vissa skillnader mellan olika delar av landet eftersom helheten av tjänster som omfattas av valfrihet definieras på olika sätt i olika landskap. Samtidigt ger reglerna landskapen möjlighet att beakta de faktiska förhållandena inom landskapet, vilket kommer att främja faktisk jämlikhet. Det är landskapet som bäst kan bedöma vilket produktionssätt som ger dess invånare och övriga användare bäst tillgång till servicen. 

Möjligheter för producenter av direktvalstjänster att anlita underleverantörer 

I 54 § i lagen det föreskrivs om möjligheterna för producenter av direktvalstjänster att skaffa tjänster från andra tjänsteproducenter. Bestämmelsen utgår från att den som producerar direktvalstjänster alltid själv ska svara för kundens tjänstehelhet och bedömningen av kundens servicebehov och utarbetandet av kundplaner, men att tjänster kan köpas av andra producenter utifrån ett på detta sätt identifierat servicebehov i enlighet med kundplanen. Det är då inte fråga om en vidareöverföring av en offentlig förvaltningsuppgift, utan om en komplettering av den egna tjänsteproduktionen med hjälp av köp från underleverantörer. Det väsentliga är att producenten av direktvalstjänster ska ha det övergripande ansvaret av den service en kund får också i fråga om tjänster som anskaffas av en annan producent.  

När grundlagsutskottet behandlade proposition RP 47/2017 rd slog det fast att man i princip bör förhålla sig avvisande till att en offentlig förvaltningsuppgift som överförts till en enskild delegeras vidare (subdelegering) (GrUU 26/2017 rd, s. 51). Det har dock inte funnits grunder för något absolut förbud i situationer där uppgiften har varit av teknisk art och underleverantören har berörts av samma kvalitetskrav och motsvarande tillsyn som den primära serviceproducenten (GrUU 26/2017 rd, s. 51, och GrUU 6/2013 rd, s. 4). 

Jämfört med regleringen i proposition RP 47/2017 rd är tillämpningsområdet nu snävare för den nu föreslagna bestämmelsen om möjligheten att anlita underleverantörer för producenter av direktvalstjänster. Ansvaret för att bedöma servicebehovet och utarbeta kundplaner avgränsas så att det uttryckligen gäller producenterna av direktvalstjänster. Det innebär att endast kompletterande tjänster i enlighet med dessa får anskaffas av andra tjänsteproducenter. Det ingår i kärnuppgifterna för producenterna av direktvalstjänster att bedöma kundens servicebehov och utarbeta en kundplan, och således måste de kvarstå som egen verksamhet hos en tjänsteproducent som landskapet godkänt. Det kommer inte att finnas något som hindrar att dessa tjänsteproducenters egen verksamhet kompletteras med exempelvis tjänster inom bilddiagnostik och laboratorietjänster där en annan producent tillhandahåller dem. 

Lösningen i propositionen är att begränsa de tjänster som en social- och hälsocentral köper in av en annan producent med innehållsliga kriterier och inte exempelvis genom avgränsning av den tillåtna omfattningen på underleveranserna. Det som är avgörande när det ska bedömas om underleveranser är godtagbara är uttryckligen den anskaffade servicens beskaffenhet och det faktum att den genom underleverans anskaffade servicen är av kompletterande natur till de tjänster som producenten av direktvalstjänsterna tillhandahåller. Med andra ord är det avgörande inte servicens omfattning, eftersom det är svårt att entydigt göra en kvantitativ avgränsning. 

Enligt den föreslagna 45 § ska producenter när de anmäler sig som producenter av direktvalstjänster lämna landskapet en bedömning av vilken del av tjänsterna som enheten producerar själv som egen verksamhet och vilken del som skaffas från andra tjänsteproducenter samt vilka tjänster som vid behov ska skaffas från andra tjänsteproducenter. Detta ger landskapet en möjlighet att när det godkänner sådana producenter kontrollera att tjänster som skaffas från andra producenter kompletterar den anmälda producentens egen produktion. Exempelvis kommer landskapet i samband med tillsynen över producenten och även annars vid behov att på begäran få upplysningar också om det vilka tjänsteproducenter producenten av direktvalstjänster anskaffar tjänster av. 

Valfrihetslagen kommer att innehålla bestämmelser om garantier för att verksamheten sköts på behörigt sätt på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter i utlåtande GrUU 26/2017 rd. De allmänna förvaltningslagarna och regleringen om straffrättsligt tjänsteansvar kommer att gälla för de producenternas verksamhet som tjänsteproducenten köper in kompletterande tjänster av. Vidare gäller kraven i lagen om ordnande av social- och hälsovård och valfrihetslagen plus de krav som ställts med stöd av den. Den som producerar direktvalstjänster ska se till att tjänsteproducenter som service skaffas av uppfyller verksamhetsförutsättningarna enligt 38—40 och 42 §. Dessutom kommer producenten av direktvalstjänster att ansvarar för den service en underleverantör ger enskilda kunder och även att ha det övergripande ansvaret för de direktvalstjänster enskilda kunder får. Det innebär att producenterna ska ge akt på sina eventuella underleverantörers verksamhet och på det sättet försäkra sig om att tjänsterna utförs i enlighet med kundens behov, lagstiftningen och eventuella kundplaner. 

De producenter av social- och hälsotjänster som tjänster köps av ska uppfylla kraven i tjänsteproducentlagen och vara införda i det register som avses i den lagen, och utöver den tillsyn som landskapet utövar är de föremål för den tillsyn som utövas av social- och hälsovårdens tillsynsmyndighet. 

Kraven på bestämmelser i lag och på ändamålsenlighet inom kundsedelstjänster 

I 24 § föreslås bestämmelser om de tjänster där det blir möjligt att använda kundsedel. Kundsedlarna avses vara ett instrument för att utvidga kundernas valfrihet i fråga om sådana andra tjänster än direktvalstjänster som landskapens affärsverk svarar för. Kundsedlarna kommer att öka valfriheten och bidra till att tjänster är tillgängliga i rätt tid, eftersom det kommer att finnas flera andra tjänsteproducenter vid sidan om landskapets affärsverk. Genom att sedeln är obligatorisk säkerställs lagens syfte, dvs. att främja faktisk valfrihet. 

Kunderna ska få kundsedlar utifrån affärsverkets bedömning av servicebehovet och kundplan så att de kan få de tjänster de behöver. I fråga om socialvårdstjänster ska landskapet också fatta ett förvaltningsbeslut. Med kundsedeln kan kunden välja en tjänsteproducent som något landskap godkänt som producent av kundsedelstjänster. En tjänsteproducent ska producera de tjänster som anges i kundsedeln i enlighet med kundplanen och socialvårdens förvaltningsbeslut. Affärsverket ska ersätta tjänsteproducenten för tjänsten enligt vad som anges i kundsedeln. Kunden ska betala avgiften till landskapet. Kundsedlarna kommer att öka valfriheten och dessutom att bidra till att tjänster finns att få vid rätt tidpunkt, eftersom det vid sidan av affärsverket ska finnas flera andra tjänsteproducenter. 

I det föreslagna 24 § 1 mom. anges de tjänster där affärsverket ska erbjuda kunden en kundsedel. I 2 mom. ges landskapet emellertid en möjlighet att avgränsa användningsområdet för kundsedlar i fråga om de tjänsterna. I 3 mom. åläggs landskapet att införa kundsedel i situationer där tidsfristerna för rätten att få vård enligt hälso- och sjukvårdslagen överskrids, och i 4 mom. anges det vidare att landskapet får införa kundsedel också i fråga om andra social- och hälsovårdstjänster. I 5 mom. ingår det kriterier som landskapet ska beakta när det bestämmer hur omfattande användningen av kundsedel får vara. Slutligen innehåller det föreslagna 6 mom. ett förbud mot att införa kundsedel i fråga om sådana tjänster där sedeln kan äventyra affärsverkets fullgörande av dess lagstadgade uppgifter. Landskapet ska i de tjänster som betalas med kundsedel inte få inkludera sådana tjänster som innebär utövning av offentlig makt, om det inte särskilt föreskrivs att en uppgift får anförtros någon annan än en myndighet. 

På samma sätt som i fråga om 18 §, som anger vilka tjänster som är direktvalstjänster, har man i fråga om 24 § försökt finna en balans mellan exakthet och det spelrum som behövs för att beakta skillnaderna mellan landskapen. De tjänster där landskapen i princip måste börja använda kundsedel anges exakt. Syftet med obligatorisk användning av kundsedlar i landskapen är att främja och förenhetliga utbudet av social- och hälsovårdstjänster och att säkerställa att valfriheten realiseras så enhetligt som möjligt i de olika landskapen. Exakthet har också eftersträvats i bestämmelserna om möjligheten att avgränsa användningsområdet liksom i bestämmelserna om de förutsättningar som ska föreligga för att landskapet ska kunna bestämma att kundsedel ska användas också i fråga om de tjänster där det inte finns någon direkt lagstadgad skyldighet till det. Också de tjänster där landskapet ges möjlighet att börja använda kundsedel räknas upp i bestämmelsen. Det spelrum som regleringen tillåter ger å sin sida landskapen möjlighet att justera användningsområdet för kundsedeln utifrån de särskilda lokala och regionala behov och skillnader i servicebehov som beror på befolkningsstrukturen. Kriterierna för beslutanderätten kommer att styra landskapen i denna riktning.  

Kundsedelstjänsterna avses inte inbegripa bedömning av servicebehovet eller något ansvar för att en kundplan utarbetas. Därför är det lättare att anse att kravet på ändamålsenlighet uppfylls i fråga om kundsedelstjänster än i fråga om direktvalstjänster, där producenten också får ansvaret för att bedöma servicebehovet och utarbeta kundplaner i fråga om de tjänster den producerar. 

Något som är gemensamt för största delen av de tjänster där landskapen är skyldiga att använda kundsedel är att de är nära kopplade till kundens personliga liv och leverne. I fråga om sådana tjänster är det viktigt och lämpligt att kunden har faktiska möjligheter att påverka valet av tjänsteproducent. Dessa möjligheter kan öka kundens motivation att förbinda sig vid tjänsterna och därmed också göra dem mer effektfulla. Kundsedel ska erbjudas en kund för det första för social rehabilitering enligt 17 § 1 mom. 3 och 4 punkten i socialvårdslagen. Denna tjänst lämpar sig väl för inkludering i kundsedelns användningsområde eftersom det stärker kundens möjligheter att få träning eller gruppterapi anpassad efter de individuella behoven. Dessutom ger det socialvårdpersonalen bättre möjligheter att bygga upp social rehabilitering som överlag bättre motsvarar klientens behov. Enligt 2 punkten skam kundsedel erbjudas för hemservice enligt 19 § i socialvårdslagen. Inom hemvården är kundsedeln lämplig framför allt för att göra tjänsterna inom hemservicen mer tillgängliga. Möjligheten till kundsedel kommer att bidra till att hemservicens betydelse ökar som förebyggande metod för tidigt stöd. Enligt 3 punkten ska kundsedel erbjudas för hemvård enligt 20 § i socialvårdslagen och enligt 6 punkten för hemsjukvård enligt 25 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Kundsedlar och tjänster producerade av privata tjänsteproducenter blir ett fungerande instrument när det gäller stödtjänsterna inom hemvården, särskilt i lägen som förändras och kräver snabba reaktioner. De som behöver hemvård kan ha mycket varierande servicebehov i fråga om innehåll, kvantitet och omfattning, och därför är det viktigt att det finns tillräckligt med sådana tjänster att tillgå som svarar mot olika och synnerligen individuella behov som kräver att tjänsteinnehållet skräddarsys. I synnerhet efterfrågan på kortvarig vård varierar, varvid man lämpligen med tanke på tillgången kan åtgärda långa köer med kundsedlar. Om det blir lättare att få tjänster som erbjuds hemma underlättas kundens situation när behovet att uppsöka verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården minskar. Enligt 4 punkten ska landskapets affärsverk erbjuda kunderna kundsedlar för boendeservice enligt 21 § i socialvårdslagen, 8 § 2 mom. i handikappservicelagen och 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda. Den boenderelaterade servicen är särskilt viktig med tanke på klientens välfärd och därför är det viktigt att stärka klientens rätt till självbestämmande när besluten fattas som de berörda tjänsterna. Det förefaller ändamålsenligt att kundsedel används i fråga om boenderelaterad service eftersom man då kan öka produktionen av alternativ boendeservice, vilket bidrar till att stärka klientens möjligheter att finna den tjänsteproducent som bäst svarar mot hans eller hennes individuella situation och stödbehov. När tillräckligt med tjänster produceras mot kundsedel främjas i det avseendet uppnåendet av lagens syfte, dvs. ökad valfrihet för kunderna, och samtidigt förbättras tillgången till service och på individnivå även tjänsternas kvalitet när servicen skräddarsys efter vissa kundgruppernas behov. Enligt den föreslagna 1 mom. 5 punkten ska kunden också erbjudas kundsedel för sådan arbetsverksamhet för personer med funktionsnedsättning som avses i socialvårdslagen. Kundsedel kommer sannolikt att leda till att det finns fler tjänsteproducenter att välja mellan och då kan kunden bättre hitta tjänster som lämpar sig för hans eller hennes individuella behov. Detta kommer troligtvis att ge effektivare service och att öka individens välfärd. Vidare ska affärsverket enligt 7 punkten erbjuda kunden kundsedel för enskilda mottagningsbesök av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i anslutning till medicinsk rehabilitering enligt 29 § i hälso- och sjukvårdslagen. Också när det gäller medicinsk rehabilitering accentueras behovet att kunna erbjuda kunden möjlighet att anlita den bäst lämpade servicen utifrån individuella behov av en tjänsteproducent som kunden själv kan välja. Detta skulle främja möjligheterna att flexibelt skräddarsy och integrera rehabiliteringen i individens tjänstehelhet. Avslutningsvis föreslås det i 8 punkten att kundsedel ska användas för behövliga tandprotetiska behandlingar inom mun- och tandvården. Kundsedlarna kommer att öka tillgången till dessa behandlingar och är därför lämpliga i sammanhanget. 

Landskapets skyldighet att börja använda kundsedel i fråga om dessa tjänster avses inte vara absolut, utan landskapet ska kunna begränsa omfattningen av användningen av kundsedlar i fråga om var och en av dessa tjänster, om det är nödvändigt för att tjänstehelheterna ska fungera eller för att tjänsterna ska kunna ordnas kostnadseffektivt. Dessutom ska landskapet fatta beslut om de grunder som affärsverket ska beakta när det fastställer det närmare innehållet i tjänster som tillhandahålls mot kundsedel. Kundsedlar får inte användas där ibruktagandet kan äventyra klient- eller patientsäkerheten. Landskapet ska heller inte få använda kundsedlar i fråga om sådana tjänster där det kan äventyra affärsverkets fullgörande av dess lagstadgade uppgifter. Genom sådana regler sörjer man för landskapets möjligheter att avgränsa användningsområdet för kundsedlar så att det motsvarar förhållandena i landskapet och samtidigt inte försämrar affärsverkets verksamhetsbetingelser och därmed dess möjligheter att tillhandahålla de tjänster det ansvarar för. 

Enligt det föreslagna 24 § 3 mom. ska landskapet fatta beslut om att kundsedlar ska användas i fråga om sådana andra tjänster som omfattas av affärsverkets produktionsansvar än de som avses i 1 mom. när kunden inte kan få tjänster hos affärsverket inom den tidsfrist som avses i 52 § 3 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Syftet med den bestämmelsen är att säkerställa tillgången till vård i de situationer där landskapet inte på annat sätt förmått trygga detta inom utsatt tid. Därför kan det anses ändamålsenligt att kundsedel används i de situationer som avses i bestämmelsen. 

Enligt 4 mom. i samma paragraf får landskapet dessutom besluta att kundsedlar ska användas även i fråga om andra tjänster än de som avses i 1 och 3 mom. Bestämmelsen innehåller på det sätt som beskrivs närmare i detaljmotiveringen familjearbete eller ordnande av stödperson eller stödfamilj enligt socialvårdslagen samt andra förebyggande socialvårdstjänster. Kundsedlar får också användas när ledighet ordnas för närståendevårdare enligt lagen om stöd för närståendevård eller för personlig assistans, dagverksamhet och anpassningsträning enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp. Dessa tjänster påverkar kundens personliga liv och leverne, och därför är det viktigt och ändamålsenligt att kunden i dessa fall faktiskt kan påverka valet av tjänsteproducent. Bestämmelsen räknar också upp hälso- och sjukvårdstjänster, närmare bestämt rådgivningsbyråtjänster enligt hälso- och sjukvårdslagen, kirurgiska ingrepp som utförs på poliklinik, icke-brådskande operationsverksamhet, mottagning hos en yr-kesutbildad person inom hälso- och sjukvården, medicinska undersökningar med koppling till vården och behandlingen av kunden och regleringsvård av tänderna. Det ska vara möjligt att använda kundsedel också i fråga om social- och hälsovårdstjänster som är jämförbara med de nämnda tjänsterna. Landskapet får dessutom besluta att kundsedlar ska användas även i fråga om andra tjänster än de som avses i 24 § 1 och 3 mom. Landskapet ska då bestämma vilken kvantitet tjänster som betalas med kundsedlar som är tillräcklig för att främja tidsfristerna för tillgång till vård, tjänsternas tillgänglighet samt fungerande tjänstehelheter och för att säkerställa att kunden har möjlighet att välja tjänsteproducent också i fråga om andra tjänster än direktvalstjänster. Regleringen innebär att landskapet styrs att använda kundsedlar på ett sätt som motsvarar invånarnas servicebehov och ökar urvalet och tillgången. När landskapets möjlighet att bestämma knyts till lagstadgade kriterier sörjer man för att det inte uppkommer sådana skillnader mellan landskapen som inte skulle ha en godtagbar grund. I sista hand sörjer den statliga styrningen för att skillnaderna mellan landskapen inte äventyrar jämlikheten. 

När landskapet med stöd av 2 och 7 mom. beslutar om omfattningen av användningen av en kundsedel och med stöd av 3 och 4 mom. beslutar om andra kundsedelstjänster ska det beakta de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård, landskapsinvånarnas behov, landskapets servicestrategi enligt 14 § i den lagen samt landskapets riktlinjer för tjänster som skaffas från andra producenter. Dessutom ska landskapet iaktta bestämmelserna om centralisering av vissa uppgifter inom den specialiserade sjukvården och iakttagande av enhetliga kriterier i 11 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och 45 § i hälso- och sjukvårdslagen samt i de föreskrifter som utfärdats med stöd av dem. 

Tryggande av grundläggande fri- och rättigheter, rättssäkerhet och andra krav på god förvaltning 

Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter kräver dels att det sker genom lag och är ändamålsenligt, dels enligt 124 § i grundlagen också att överföringen inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. 

I sin tolkningspraxis angående överföringen av offentliga förvaltningsuppgifter (bland annat GrUU 8/2014 rd) har grundlagsutskottet fäst uppmärksamhet vid bland annat att en tillräcklig styrnings- och tillsynsmodell ska ha gjorts upp för styrningen och tillsynen av den förvaltningsuppgift som ska överföras. Exempelvis i fråga om propositionen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (RP 54/2013 rd) har grundlagsutskottet (GrUU 8/2014 rd) krävt att ”den modell för tillsyn och styrning som ingår i regleringen faktiskt och tydligt säkerställer en tillräcklig tillsyn och styrning av tjänsteproducenten” och ”bör det sörjas för att verksamheten är effektiv och ledningen konsekvent i alla konkreta situationer, särskilt i undantagsförhållanden”. 

Med stöd av valfrihetslagen kommer direktvalstjänsterna och de tjänster som tillhandahålls mot kundsedel eller enligt en personlig budget att överföras från myndighetsmaskineriet och styrningen av den interna myndighetsförvaltningen till privata tjänsteproducenter. Det regelverk som landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och valfrihetslagen utgör avses dock innehålla flera olika instrument som landskapet i egenskap av anordnare styr och övervakar tjänsteproducenterna med. Dessa instrument presenteras närmare under ”Landskapens organiseringsansvar och dess beslutande-, styrnings- och tillsynsrätt”. 

I syfte att garantera rättssäkerhet och god förvaltning ska de allmänna förvaltningslagarna, såsom förvaltningslagen och språklagarna, enligt 3 § i den föreslagna lagen tillämpas på verksamhet som i enlighet med den lagen bedrivs av privata tjänsteproducenter. Dessutom tillämpas vad som i 40 kap. i strafflagen (39/1889) föreskrivs om straffrättsligt tjänsteansvar på personer som är anställda hos en privat social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet som producerar direktvalstjänster och på personer som är anställda hos en underleverantör till dessa när de utför uppgifter som avses i valfrihetslagen. Detsamma ska gälla för personer som är anställda hos en tjänsteproducent som tillhandahåller tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget och som är införd i det register som avses i 10 § i tjänsteproducentlagen. Det innebär att samma bestämmelser gäller för tjänsteproduktionen oavsett om producenten är en myndighet eller en aktör i bolagsform. 

Alla tjänsteproducenter inom social- och hälsovården kommer att övervakas både av landskapet i egenskap av anordnare och av tillsynsmyndigheterna. Enligt grundlagsutskottets praxis (bland annat i utlåtande GrUU 62/2014 rd) har myndighetstillsynen ansetts vara ett av kraven för att offentliga förvaltningsuppgifter ska få anförtros andra än en myndighet. Kunderna kommer att kunna använda sig av anmärknings- och klagomålsförfaranden och dessutom kan en kund alltid vända sig till tillsynsmyndigheten. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens möjligheter att vidta åtgärder kommer att regleras i den tjänsteproducentlag som är under behandling i riksdagen. Den föreslagna tjänsteproducentlagen ger tillsynsmyndigheten rätt att inspektera verksamheten, lokalerna och utrustningen vid en tjänsteproducents tjänsteenhet. En inspektion får också företas utan förhandsanmälan. Om en brist, ett fel, en försummelse eller ett annat missförhållande konstateras i produktionen av social- och hälsotjänster får tillsynsmyndigheten ge administrativ styrning eller uppmaningar (26 §). Tillsynsmyndigheten kan ålägga tjänsteproducenten att korrigera bristerna eller undanröja missförhållandena vid vite eller vid äventyr att verksamheten hos tjänsteproducenten, en verksamhetsenhet eller en del av den eller användningen av en anordning som används i verksamheten avbryts (27 §). Myndigheten kan avföra en tjänsteproducent eller en verksamhetsenhet ur registret om tjänsteproducenten inte längre uppfyller förutsättningarna för registrering enligt tjänsteproducentlagen eller om det i verksamheten på ett väsentligt sätt brutits mot tjänsteproducentlagen (28 §) eller om verksamhetsenhetens tjänster inte uppfyller verksamhetsförutsättningarna enligt 2 kap. i tjänsteproducentlagen och tidigare anmärkningar eller ålägganden inte har lett till att bristerna i verksamheten korrigerats eller till att missförhållandena undanröjts (29 §). 

Ett instrument som specifikt anges i valfrihetslagen är kundens rätt att enligt 82 i den föreslagna valfrihetslagen föra missförhållanden som han eller hon upplevt till landskapet för behandling, och med tillstånd av landskapet ska kunden dessutom kunna byta tjänsteproducent innan sex månader gått ut (21 § 2 mom.). 

Landskapens affärsverk ska ha möjlighet att ingripa i den service en enskild kund får med hjälp av den kundplan som avses i 34 §. Dessutom kommer landskapet att fatta ett förvaltningsbeslut när socialvårdstjänster ska tillhandahållas, och i det kommer den service som klienten ska få att specificeras. Eftersom affärsverken i ovan nämnda situation kommer att ansvara för bedömningen av kundens servicebehov binder den kundplan ett affärsverk gjort upp även producenter av direktvalstjänster. Landskapen kan också utifrån sin kontinuerliga tillsyn samt efter det att ett ärende enligt 82 § hänskjutits till landskapet även i enskilda fall ingripa i en tjänsteproducents verksamhet. 

Landskapens organiseringsansvar och dess beslutande-, styrnings- och tillsynsrätt 

När det gäller ett jämlikt tillgodoseende (6 § i grundlagen) av de sociala grundläggande fri- och rättigheter som föreskrivs i 19 § i grundlagen och det allmännas ansvar enligt 22 § i grundlagen anknyter de viktigaste punkterna i bestämmelserna om valfrihetssystemet till landskapets möjlighet att utnyttja den beslutanderätt som organiseringsansvaret medför och att styra, följa upp och övervaka tjänsteproducenterna i valfrihetssystemet och att försäkra sig om att kunden får de tjänster som föreskrivs i lagen på ett jämlikt sätt enligt 6 § i grundlagen och på det sätt som landskapet fortsatt fastställer med stöd av sitt organiseringsansvar. Landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och valfrihetslagen innehåller många viktiga bestämmelser för att detta ansvar ska fullgöras. I ljuset av grundlagen är det oklart i vilken mån grundlagen kräver att det allmänna i alla lägen ska sådana möjligheter att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna som kan jämställas med egen produktion. Det väsentliga i det föreslagna regelverket är att landskapen i alla lägen har möjlighet att producera tjänsterna själva och en skyldighet att genom egen produktion se till att tjänsterna är tillgängliga i tillräcklig utsträckning och på lika villkor i alla delar av landskapet, men att landskapet samtidigt har tillräckliga instrument för att styra andra tjänsteproducenter på ett sätt som förpliktar dem.  

Innehållet i landskapets organiseringsansvar fastställs utifrån 7 § i förslaget till landskapslag, som för närvarande behandlas av riksdagen. Enligt förslaget svarar landskapet vad gäller direktvalstjänster för att de lagstadgade rättigheterna tillgodoses och för att tjänstehelheter samordnas samt i fråga om de tjänster och övriga åtgärder som ordnas för: 1) en jämlik tillgång, 2) fastställandet av behov, mängd och kvalitet, 3) produktionssätt, 4) styrning av och tillsyn över produktionen, 5) utövandet av myndigheternas befogenheter oberoende av om det är fråga om egen eller en privat tjänsteproducents produktion av tjänster. 

Anordnarens uppgifter regleras också genom bestämmelserna i 7 kap. i landskapslagen och 2 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Landskapet ska upprätta en landskapsstrategi där det bland annat ska specificera de strategiska riktlinjerna för ordnande och produktion av tjänster, målen för tjänsterna och ägarpolitiken. Dessutom kommer landskapsfullmäktige att besluta om landskapets budget och ekonomiplan.  

Landskapet ska enligt 14 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård utarbeta en servicestrategi för social- och hälsovården och enligt 15 § ett servicelöfte. I servicestrategin ska landskapet bland annat ange de långsiktiga målen för social- och hälsovården. I servicelöftet kommer landskapet å sin sida att ställa upp målen för hur social- och hälsovårdstjänsterna ska tillhandahållas på ett sätt som beaktar invånarnas behov och de lokala förhållandena. 

I 9 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om det ansvar att samordna tjänsterna till helheter som landskapens organiseringsansvar omfattar och att samordna verksamheten med kommunens, statens och landskapets övriga tjänster. Dessutom föreskrivs det om landskapens ansvar att se till att producenterna samarbetar sinsemellan så att kunderna får tillgång till samordnade tjänster. I 13 § i förslaget till lag om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs om landskapens skyldighet att sköta samordningen av kundernas tjänster. 

En viktig bestämmelse med tanke på skyldigheten att styra direktvalstjänsterna är 16 § om landskapens samarbetsavtal. I avtalen ska parterna komma överens om bland annat åtgärder för att säkerställa integration av och jämlik tillgång till tjänster, kundernas rätt att vara delaktiga och möjlighet att påverka samt språkliga rättigheter. 

De väsentliga bestämmelserna i den föreslagna valfrihetslagen med avseende på fullgörandet av landskapets organiseringsansvar är bestämmelserna i 8 kap. om landskapens rätt att ställa villkor på och införa ett godkännande- och avtalsförfarande för tjänsteproduktionen för att fullgöra sitt organiseringsansvar, bestämmelserna om samordnande av tjänster i 7 kap. och, i synnerhet, affärsverkens möjlighet att i enlighet med 5 och 34 § besluta om en persons tjänster genom en kundplan som binder social- och hälsocentralen samt bestämmelserna i 10 kap. om ersättningar till producenterna. 

Sådana tjänsteproducenter som avses i den föreslagna valfrihetslagen ska enligt 38 § uppfylla de lagstadgade skyldigheterna, till exempel vara införda i det register över tjänsteproducenter som avses i tjänsteproducentlagen och när det gäller patientuppgifter använda den så kallade Kanta-tjänsten. För att kunna registrera sig ska producenten uppfylla de villkor för tjänsteproducenter som föreskrivs i tjänsteproducentlagen. Villkoren anknyter till rätten att överlag få vara verksam som producent av social- och hälsotjänster. Landskapet ska enligt 42 § i utkastet till valfrihetslag beträffande kvaliteten, resurserna och tillgängligheten samt servicekedjorna och samordningen av tjänsterna kunna ställa upp villkor för producenterna av direktvalstjänster. Enligt 46 § ska landskapet godkänna producenterna av direktvalstjänster, när de uppfyller de lagstadgade och av landskapet uppställda villkoren, och landskapet har enligt 47 § skyldighet att återkalla ett godkännande om förutsättningarna inte längre uppfylls.  

Landskapet ska också ingå de avtal med producenter av direktvalstjänster som avses i 48 §. Avtalet gäller främst praktiska arrangemang, till exempel när verksamheten ska inledas. 

Dessutom avses 23 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård innehålla bestämmelser om tjänsteproducenternas skyldigheter. En tjänsteproducent ska exempelvis iaktta de lagstadgade skyldigheterna i fråga om den offentliga social- och hälsovården, landskapets servicestrategi och landskapets servicelöfte, tillhandahålla kunden tjänster i enlighet med kundplanen och iaktta de tjänstehelheter och servicekedjor som landskapet fastställt. Skyldigheterna avses gälla både landskapets affärsverk och andra producenter, inklusive dem som producerar köpta tjänster och producenterna inom valfrihetssystemet. Dessutom avses det ingå bestämmelser om skyldigheterna för producenterna av valfrihetstjänster i 55 och 56 § i den föreslagna valfrihetslagen.  

Regleringen av valfriheten ingår i en speciallag och därför begränsar den i viss utsträckning landskapets möjligheter att besluta om produktionssättet och även om servicestrukturen. Det beror på att direktvalet, kundsedelssystemet och den personliga budgeten regleras i lag. Landskapet kommer ända att ha tillgång till instrument för att styra producenternas verksamhet. Exempelvis får landskapet med stöd av kriterierna i valfrihetslagen bestämma vilka tjänster inom den specialiserade sjukvården som ska finnas på social- och hälsocentralerna och i fråga om vilka andra tjänster kundsedel ska användas för än i fråga om de enligt lag obligatoriska. Dessutom kommer landskapet att kunna styra var producenterna etablerar sig bland annat genom ersättningssystemet och att enligt 42 § ställa villkor i fråga om kvaliteten, resurserna och tillgängligheten samt servicekedjorna och samordningen av tjänsterna. För landskapen är möjligheten att ställa villkor ett starkt styrmedel, eftersom en producent måste uppfylla villkoren för att kunna godkännas som producent inom valfrihetssystemet och eftersom godkännandet kan återtas om producenten inte längre uppfyller villkoren. 

Med tanke på förutsättningarna för överföring av de uppgifter som avses i 124 § i grundlagen och landskapets organiseringsansvar är det viktigt att lagstiftaren försäkrar sig om att den aktör till vilken uppgiften överförs har förutsättningar att ansvara för uppgiften i fråga. I 45 § i lagen krävs det att producenter av såväl direktvalstjänster som kundsedelstjänster anmäler sig och godkänns som producenter. Genom att anmäla sig godkänner de samtidigt de villkor för produktionen som landskapet fastställt genom sitt organiseringsansvar. Förslaget innefattar också en möjlighet för producenter av direktvalstjänster att enligt 53 § i förslaget till valfrihetslag dessutom fullfölja sitt ansvar via underleverantörsförfaranden eller dylika förfaranden utan att landskapet direkt har kunnat försäkra sig om att dessa producenter har förutsättningar att bära det ansvar som uppgiften kräver. Enligt 53 § 3 mom. i lagförslaget ska producenten dock se till att underleverantören uppfyller de krav som föreskrivs i 38–42 §. Landskapen står dock inte i avtalsförhållande till dessa tjänsteproducenter utan den avtalspartner som anmält sig som producent av direktvalstjänster ansvarar för landskapens avtal och för att villkoren i dessa uppfylls. 

Det system för ersättning till tjänsteproducenter som ingår i lagförslaget innefattar instrument med hjälp av vilka landskapet kan styra producenternas verksamhet på ett sätt som inte ger dem incitament till överbehandling eller underbehandling. Enligt 65 § 3 mom. i förslaget till valfrihetslag kommer de ersättningar som producenter av direktvalstjänster betalas att på ett centraliserat sätt grunda sig på en kalkylerad ersättning utifrån nationella behovsfaktorer. Dessutom kommer ersättningssystemet att innefatta den möjlighet som föreskrivs i 67 § i lagförslaget om prestationsbaserade ersättningar och möjligheten enligt 68 § att ersättningarna till producenter ska omfatta incitament eller sanktioner som berör ett bra vård- eller serviceresultat för kunden eller en bra tjänsteintegration. Hur väl dessa finansieringsmetoder fungerar i syfte att undvika underbehandling eller överbehandling beror i verkligheten på hur väl landskapet i olika situationer lyckas fastställa ersättningsnivåerna och vilka incitament och sanktioner som finns att tillgå och på hur snabbt landskapet kan reagera på ersättningssystemets sätt att fungera. 

Om landskapets tillsynsmetoder föreskrivs i utkastet till lag om ordnande av social- och hälsovård. Enligt 21 § i utkastet ska landskapen utarbeta ett program för egenkontroll för de uppgifter och tjänster som hör till deras organiseringsansvar. I programmet ska anges hur tillhandahållandet av, tillgången till och kvaliteten på social- och hälsovårdstjänster samt jämlikheten mellan klienter och patienter ska säkerställas, oberoende av om tjänsten produceras av landskapet eller någon annan tjänsteproducent. I programmet ska det dessutom anges hur tillhandahållandet, klient- och patientsäkerheten och annan kvalitet samt jämlikheten i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna ska övervakas och konstaterade brister åtgärdas. I 24 § i utkastet till lagen om ordnande av social- och hälsovård ingår en bestämmelse om programmet för egenkontroll för tjänsteproducenter. Enligt bestämmelsen ska producenterna övervaka genomförandet av de allmänna förpliktelser som fastställts för tjänsteproducenter. Med tanke på tillsynen är 58 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård viktig. Enligt paragrafen är landskapet registeransvarigt för klient- och patientregistret inom social- och hälsovården och kan på så sätt också övervaka och följa upp producenternas verksamhet på individnivå. Detta förutsätter dock datasystem som är lämpliga för ändamålet. I 80 § i förslaget till valfrihetslag föreskrivs dessutom om landskapens tillsyn samt rätt att få information och rätt att företa inspektioner. 

Finansiering av tjänsterna 

Enligt den föreslagna valfrihetsmodellen ska landskapens tjänster vad gäller direktvalstjänster ordnas så att landskapen fastställer ersättningsgrunderna och villkoren för godkännande för social- och hälsocentralerna och mun- och tandvårdsenheterna. Utifrån dessa fattar tjänsteproducenterna beslut om att inrätta tjänsteenheter och om deras placering. Besluten om var tjänsteenheterna för direktvalstjänster ska placeras påverkas av efterfrågan och utbud på tjänsterna och av de ersättningsgrunder som bestäms för tjänsteproducenterna. I egenskap av anordnare kan landskapet för affärsverkets vidkommande bestämma tjänsteenhetens placering i besluten om organisering och genom ägarstyrning. 

Vad gäller direktvalstjänster kan landskapen med hjälp av de villkor de fastställer för producenterna uppfylla sin skyldighet att ordna de social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster som avses i 19 § i grundlagen. De övriga ersättningar som i enlighet med 70 § betalas till producenterna ger landskapen möjlighet att sporra till att upprätthålla kapaciteten i glesbebyggda områden eller i områden som av andra orsaker är ointressanta för marknaden. Landskapens möjligheter begränsas dock av de anslagsbegränsningar som fastställs i 65 § 2 och 4 mom., enligt vilka landskapen ska reservera två tredjedelar av det anslag som betalas till social- och hälsocentralerna och hälften av det anslag som reserverats för mun- och tandvårdsenheter för fasta kundspecifika ersättningar. 

Den föreslagna valfrihetslagen innehåller inga bestämmelser om landskapens möjlighet att få tilläggsfinansiering, om tjänsteproduktionen visar sig vara väsentligt dyrare i områden som inte är attraktiva för marknaden. En obalanserad situation vad gäller landskapens finansiering kan också uppstå om incitamenten i avtalsvillkoren och finansieringslösningarna inte fungerar som de ska och landskapens affärsverk får ansvara för relativt sett betydligt fler patienter som behöver många tjänster och medför höga kostnader. 

Som regel ska landskapen täcka den nödvändiga tilläggsfinansieringen med den totala finansiering de får från staten. Följaktligen kan skillnader i marknadssituationen eller icke-fungerande incitamentsmekanismer försätta landskapen i ojämlik ställning i förhållande till varandra vad gäller den finansiering de får. Som grund för finansieringen från staten beaktas enligt den finansieringslag som för närvarande behandlas av riksdagen inte faktorer som beror på marknadssituationen eller andra faktorer som föranleds av valfrihetssystemet. Landskapen är således tvungna att åtminstone i den inledande fasen finansiera en förhållandevis större andel av produktionen av direktvalstjänster på bekostnad av affärsverkets finansiering. De kan få tilläggsfinansiering från staten, om de genom det årliga bedömningsförfarande som avses i 30 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård kan påvisa att de villkor föreligger som föreskrivs i 7 eller 8 § i finansieringslagen. Staten har prövningsrätt enligt bestämmelserna i fråga. Den skyldighet som staten i sista hand har att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses på ett jämlikt sätt sätter ändå gränser för den rätten. 

Även de kostnader valfrihetssystemet orsakar påverkar huruvida landskapets finansiering är tillräcklig och det finns en balans mellan tillhandahållandet av affärsverkens tjänster och direktvalstjänster. Systemet medför kostnader främst till följd av att valfriheten och därigenom även tillgången till vård inom ramen för direktvalstjänster förbättras. Vad gäller tjänster på basnivå kan en övergång till ett system som grundar sig på kapitation medföra betydande konsekvenser för kostnaderna. De överlappande finansieringsformer som används, till exempel alternativa tjänster som bekostas av företagshälsovården, studerandehälsovården, privata försäkringar eller egen finansiering, kan ha konsekvenser för den totala finansieringen samt för finansieringen av olika funktioner. 

På motsvarande sätt syns de ökade kostnaderna också inom mun- och tandvården där andelen offentligt finansierade tjänster sannolikt kommer att öka. Vad gäller mun- och tandvård utnyttjar bara ungefär en tredjedel av befolkningen på årsnivå den offentliga servicen i det nuvarande systemet. Kunder som inte utnyttjar servicen har hittills inte medfört några kostnader för den offentliga ekonomin, men nu betalas för alla en kapitation till det verksamhetsställe kunden har valt. Om den penningsumma som använts för tandvård inte stiger och man inte lyckas förutse vilka kostnader som kommer att uppstå, bör konkurrensen medföra betydande fördelar för att de som i nuläget utnyttjar den offentliga servicen inte ska vara tvungna att nöja sig med en lägre servicenivå än tidigare. 

Dessutom ökar kostnaderna på grund av IKT-relaterade förändringar och andra kostnader som förändringarna ger upphov till de totala kostnader som reformen medför.  

Om de ovan beskrivna merkostnaderna inte kan täckas genom en effektivisering av verksamheten behöver landskapen tilläggsfinansiering för att kunna trygga de tjänster som avses i 19 § i grundlagen.  

Demokrati 

De samlade tjänster som uppstår till följd av social- och hälsovårdsreformen bygger på landskapens självstyrelse. Den demokrati som avses i 2 § i grundlagen kanaliseras till systemet genom självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner enligt 121 § 4 mom. i grundlagen. Det viktigaste demokratiska organet är landskapsfullmäktige, som väljs genom direkta val. Finansieringsansvaret ligger dock hos staten. Tjänster som omfattas av valfrihetssystemet avviker i den aktuella modellen dock inte från helhetslösningen vad gäller kanaliseringen av demokratin, utan demokratin ska också i fråga om dessa tjänster genomföras via landskapens självstyrelse och landskapsfullmäktiges beslutsfattande. 

De centrala skillnaderna mellan landskapens självstyrelse och den kommunala självstyrelsen beskrivs i regeringens proposition RP 15/2017 rd. Skillnaderna kan sammanfattas på följande sätt: 

● Landskapen har inget allmänt verksamhetsområde. 

● Landskapen har ingen beskattningsrätt. 

● Landskapens beslutanderätt begränsas dessutom av en stark statlig styrning, bland annat vad gäller styrningen av investeringar samt samarbetsavtal (som statsrådet i sista hand har beslutanderätt över). Staten styr också starkt centraliseringen av tjänster med stöd av förordning. De landskap som inte ansvarar för att ordna de tjänster som centraliseras får en mycket snäv beslutanderätt över verksamheten kring social- och hälsovårdstjänsterna eftersom en del tjänster är centraliserade till andra landskap och en stor del regleras genom lag inom valfrihetssystemet. 

● Landskapens självstyrelse begränsas av att organiseringsansvaret och produktionen skiljs åt och av den medföljande skyldigheten att grunda affärsverk, eftersom det påverkar landskapens möjligheter att besluta om hur förvaltningen ska ordnas och produktionen organiseras. 

● Grundandet av servicecenter och skyldigheten att använda dessa begränsar landskapets självstyrelse när det gäller att fatta beslut om egendomen. 

De centrala avsnitten i förslaget till valfrihetslag handlar om det lagstadgade införandet av direktvalstjänster, kundsedlar och personlig budget och om att organisera förvaltningen av direktvalstjänster. I dessa avseenden begränsar förslaget till valfrihetslag landskapens självstyrelse när det gäller beslut om införande av formerna för tjänsteproduktion och om hur landskapets förvaltning ska ordnas. I det nuvarande systemet har anordnaren inom ramen för lagstiftningen full beslutanderätt när det gäller hur den vill producera tjänsterna, med hurdana avtalsvillkor och med hurdan finansiering den tillhandahåller eventuella köpta tjänster, och har även rätt att upplösa sådana arrangemang om det visar sig att de inte uppfyller kraven i lagstiftningen eller i övrigt inte är ändamålsenliga. Dessutom kan anordnaren i dagens läge bestämma hur den vill organisera sin förvaltning. Enligt utkastet till valfrihetslag ska landskapen öppna de lagstadgade tjänsterna för produktion av andra tjänsteproducenter som uppfyller villkoren, och med stöd av sitt organiseringsansvar ska landskapen styra produktionen av tjänster genom att ställa villkor för produktionen. Eftersom förslaget ändå inte hindrar landskapen från att själva producera samma tjänster och en öppnare marknad uttryckligen innebär att man bättre kan tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna, har regleringen motiverats med vägande skäl som anknyter till dessa fri- och rättigheter. 

Enligt 57 § i den föreslagna valfrihetslagen ska landskapens affärsverk särredovisa produktionen av direktvalstjänster och annan produktion. Detta kan genomföras genom att bilda ett eller flera separata affärsverk eller genom att särredovisa uppgiften (resultaträkning och balansräkning) inom det affärsverk som svarar för produktionen. Propositionen anknyter till de principiellt huvudsakliga riktlinjerna för reformen enligt vilka ordnandet av tjänsterna och produktionen ska separeras. När det gäller produktion av direktvalstjänster är syftet med regleringen när produktionen separeras inom affärsverket eller som ett särskilt affärsverk att möjliggöra jämförelse av och insyn i den verksamhet som bedrivs vid landskapens affärsverk och av privata producenter av direktvalstjänster. Landskapet är dessutom skattskyldigt för produktion av direktvalstjänster. Med beaktande av syftet med regleringen kommer den inte nämnvärt att begränsa landskapens möjligheter att fatta beslut om sin förvaltning. 

Tidtabellen för införande av direktvalstjänsterna 

För att trygga de tjänster som avses i 19 § i grundlagen och med tanke på demokratin bör man även bedöma beslutsfattandet kring och tidtabellen för införande av valfrihetssystemet. Liksom grundlagsutskottet har slagit fast måste de grundläggande och mänskliga rättigheterna kunna tillgodoses från och med det att reformen träder i kraft (GrUU 26/2017 rd, s. 44). Utskottet konstaterade i sin behandling av proposition RP 47/2017 rd att tidsplanen för genomförandet av den föreslagna lagstiftningen och avsaknaden av etappvis införande äventyrar skyldigheten att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta har beaktats i den nu föreslagna lagstiftningen genom att tidsplanen för verkställighet har förlängts och delats in i etapper på ett sätt som inte äventyrar tillgången till social- och hälsotjänster under övergångsetappen. 

Avsikten är att valen av landskapsfullmäktige ska hållas i oktober 2018 och att landskapsfullmäktige ska inleda sin verksamhet den 1 januari 2019. Ansvaret för att ordna social- och hälsovård ska emellertid övergå till landskapen först i början av 2020 och valfrihetssystemet ska införas etappvis efter det.  

Den nya landskapsförvaltningen måste genast då den inleder sin verksamhet fatta mycket viktiga beslut om valfrihetssystemet. Landskapet ska besluta om bland annat villkoren för godkännande av tjänsteproducenter, förfarandet för godkännande, ersättningar som betalas till producenter, avtalspraxis, avtalsvillkor och lämplig uppföljning av verksamheten. Landskapet borde också ha fungerande system och tillräcklig beredskap för att överföra kunduppgifter, ta i bruk ett registreringssystem samt följa och förvalta ett system för ersättningar till tjänsteproducenter. 

Samtidigt ska landskapet dessutom förbereda sig för att inleda sin egen verksamhet samt för de omfattande arrangemangen avseende personal, egendom och IKT i samband med detta. Landskapet måste också förbereda sig för att anpassa den verksamhet som kommunerna och samkommunerna skött och som landskapet ska börja ansvara för samt personalen och ansvaret och skyldigheterna för egendom till den verksamhet som ska inledas till följd av valfrihetssystemet. Detta kan vara problematiskt i synnerhet med tanke på landskapets beslutsfattande, om landskapet inte har faktiska möjligheter att på ett tillräckligt sätt planera beslut om helheten. Dessutom kan tidtabellen för verkställandet och en eventuell brist på experter orsaka svårigheter att planera verksamheten i tillräcklig grad, vilket medför en risk för tillhandahållandet av tjänsterna.  

Valfrihetslagen avses träda i kraft stegvis. De bestämmelser som behövs för verkställigheten av lagen (bland annat bestämmelserna som gäller godkännande av producenter och landskapets beslutsfattande) avses träda i kraft redan den 1 januari 2019, för att landskapsförvaltningen ska ha möjlighet att fatta beslut om valfrihetstjänsterna och godkänna producenter innan lagen faktiskt träder i kraft. Varje landskap ska överföra de direktvalstjänster som avses i 18 § 1 mom. till att produceras av social- och hälsocentralerna den 1 januari 2021 och de mun- och tandvårdstjänster som avses i 18 § 3 mom. 1—7 punkten till att produceras av mun- och tandvårdsenheterna den 1 januari 2022. Kundsedeln ska börja användas i fråga om de tjänster som avses i 24 § 1 mom. 1–8 punkten senast den 1 juli 2020. Personlig budget ska införas senast den 1 juli 2020 inom tjänsterna för personer med funktionsnedsättning och för äldre. Landskapen ska kunna utvidga användningen av systemet med personlig budget till andra tjänster på det sätt de vill. På detta sätt sörjer man för att systemet införs på ett kontrollerat sätt. Om en invånare i ett landskap inte har valt social- och hälsocentral före den 1 januari 2021, kommer han eller hon enligt det föreslagna 90 § 2 mom. att under 2021 och 2022 få direktvalstjänster vid en social- och hälsocentral som hör till landskapets affärsverk, såvida han eller hon inte väljer en annan central. Också detta bidrar till att tjänsterna fortsätter utan störande avbrott. 

till skillnad från den modell som föreslogs i proposition RP 47/2017 rd inbegriper den valfrihetsmodell som nu föreslås ingen skyldighet för landskapet att bolagisera sin tjänsteproduktion och lagen träder i kraft stegvis. På så sätt reserveras landskapen tillräckligt med tid för att verkställa valfrihetslagen.  

För valfrihetssystemet och för att dess mål ska kunna uppnås är det viktigt att det är möjligt för tjänsteproducenten att få uppdaterade uppgifter om kunden. För att detta ska kunna ske är det i fråga om informationssystemen avgörande hur de uppgifter som behövs cirkulerar bland tjänsteproducenterna, Kanta-tjänsterna och de övriga aktörerna. Då regeringspropositionen RP 47/2017 rd behandlades av riksdagens utskott bedömdes i samband med hörandet av experter att det inte är möjligt att få alla behövliga informationssystem färdigställda innan reformen träder i kraft. De nuvarande informationssystemen kommer dock att stå till tjänsteproducenternas förfogande och Kanta-tjänsterna erbjuder redan nu möjligheter för att ge tjänsteproducenter tillgång till behövliga uppgifter. Jämfört med modellen i proposition RP 47/2017 rd är den föreslagna modellen mer problemfri eftersom social- och hälsocentralerna inte kommer att ansvara för socialtjänsterna. Kanta-tjänsterna används för närvarande inom hälso- och sjukvårdstjänsterna. Det faktum att reformen träder i kraft ett år senare och att social- och hälsocentralerna inleder sin verksamhet först 2021 ger tid för utveckling av de informationssystem som valfrihetssystemet kräver på ett sätt som ger producenterna tillgång till klient- och patientuppgifterna. Inom informationssystemsprojekten säkerställs också att de tjänster i informationssystemen som gör det möjligt för kunden att välja kan tillhandahållas innan reformen träder i kraft.  

I den föreslagna valfrihetslagen föreskrivs om pilotförsök kring direktvalstjänsterna och den personliga budgeten i syfte att få erfarenhet av genomförandet av valfrihet. Grundlagsutskottet har tagit ställning till försöken och grunderna för dessa i vissa utlåtanden. I utlåtandena har man granskat försöken, särskilt med tanke på jämlikheten, som tryggas i 6 § 1 mom. i grundlagen. I utlåtandena har grundlagsutskottet konstaterat att det i lagen på ett exakt och noggrant avgränsat sätt bör föreskrivas om försöksområdet eller kriterierna för att besluta om detta eller grunderna för urvalet till försöket. Dessutom bör man i regeringens proposition utreda hur insamlingen och bedömningen av resultaten av försöket ordnas. Grundlagsutskottets utlåtanden har gällt situationer där man i försöket har avvikit från den befintliga lagstiftningen, till exempel från de bestämmelser som iakttas i studentexamen (GrUU 58/2001 rd) eller försöket med basinkomst (GrUU 51/2016 rd). 

Grundlagsutskottet har ansett att försökslagstiftning som leder till en viss grad av olikhet i sig kan accepteras med tanke på jämlikheten, om det finns ett godtagbart mål för försöket (se till exempel GrUU 51/2016 rd, GrUU 20/2012 rd, s. 2/I—II och GrUU 58/2001 rd, s. 2/II samt de utlåtanden det hänvisas till i dessa). Principen om jämlikhet föranleder inga snäva gränser för lagstiftarens prövning i strävan mot den reglering som förhandenvarande samhällsutveckling kräver och försöket kan åtminstone inom vissa gränser bilda en sådan godtagbar grund med stöd av vilken man kan tumma på den formella jämlikheten i regionala förhållanden (GrUU 42/2010 rd, s. 5/I, GrUU 11/2002 rd, s. 2—3 och GrUU 58/2001 rd, s. 2). Utskottet har även uttryckligen kopplat försökets godtagbarhet till anskaffningen av information om och erfarenheter av konsekvenserna av vissa reformer som planeras (GrUU 19/1997 rd, s. 1/I).  

Invånarna i de kommuner och i kommuner som hör till de samkommuner som är med i de pilotförsök som det föreskrivs om i 93 och 94 § i den föreslagna valfrihetslagen har i regel samma rättigheter att få lagstadgade social- och hälsovårdstjänster som personer som bor på annat håll i Finland. Däremot kommer valfrihetslagen att tillämpas på pilotförsöken och då kommer de invånare som omfattas av försöken emellertid att ha mer omfattande rättigheter att påverka sin service än i dagsläget. På motsvarande sätt har kommunerna och samkommunerna samma ansvar för att ordna och producera social- och hälsovårdstjänster som andra kommuners och samkommuners skyldigheter. Den föreslagna lagen ingriper heller inte i den gällande regleringen, med stöd av vilken kunden har möjlighet att välja en tjänst till exempel vid en hälsocentral eller enhet för specialiserad sjukvård med stöd av hälso- och sjukvårdslagen. I pilotförsöken kring direktvalstjänster, kundsedlar och personlig budgetering handlar det om att påskynda genomförandet av den föreskrivna reformen , att använda olika sätt att genomföra den och att samla på information och erfarenheter om hur det är att ordna service enligt den nya lagen. Förslagets godtagbarhet stöds av att man genom pilotförsöket strävar efter att uppmuntra kommuner att delta i beredningen och genomförandet av social- och hälsovårdsreformen på ett sätt som syftar till att minska oron kring tryggandet av medborgarnas rättigheter enligt grundlagen då den omfattande reformen genomförs. Ett snabbt genomförande påskyndar i själva verket samordnandet av de olika situationerna i nuläget. Ett genomförande som grundar sig på pilotförsök och testning av till exempel olika detaljer i finansieringsmodellen ansågs också vara motiverat i flera expertutlåtanden om lagutkasten. Målen för pilotförsöket kan således anses vara godtagbara. Pilotförsöken ska enligt avsikt inledas från och med sommaren 2018, då kommunerna fortfarande ansvarar för att ordna social- och hälsovårdstjänsterna. Centrala aktörer i försöken är kommunerna och samkommunerna, vars verksamhet återspeglar kommuninvånarnas vilja som uttrycks genom kommunalval. Ansvaret för administrationen av pilotförsöken kommer att övergå till landskapen vid ingången av 2020. 

Lagen anger inga områden för pilotförsöken, utan i stället är det meningen att områdena väljs ut på grundval av ansökningar om statsunderstöd. Försöksplanerna ska bedömas av en expertgrupp som lägger fram ett förslag för social- och hälsovårdsministeriet om vilka pilotförsök som ska få finansiering. Understödet ska beviljas för att genomföra sådana pilotförsök som bedöms kunna uppnå de uppställda målen så väl som möjligt. I princip ska minst 80 procent av landskapets befolkning omfattas av pilotförsöket, men befolkningsunderlaget kan vara mindre än så av särskilda skäl. Under pilotförsöken ska sådana uppgifter som behövs för utvärdering samlas in systematiskt och analyseras, eftersom försökens syfte är att ge alla landskap tillgång till information om verkställighet av valfrihetslagen och att på detta sätt bidra till ett smidigt införande av valfrihet i hela landet. Institutet för hälsa och välfärd ska ha hand om den nationella observationen och utvärderingen av pilotförsöken utifrån vad som avtalats med social- och hälsovårdsministeriet. 

Överföring av uppgifter som omfattar offentlig makt och offentliga förvaltningsuppgifter till privata aktörer blir möjlig först efter det att valfrihetslagen trätt i kraft, varvid de rättsmedel som avses i den föreslagna lagen och regleringen om landskapets beslutanderätt samtidigt gäller. I pilotförsöken kan de privata tjänsteproducenterna sköta offentliga förvaltningsuppgifter när de producerar direktvalstjänster enligt 18 § 1 och 3 mom. 

Språkliga rättigheter och samernas rättigheter 

Nationalspråken 

I 40 § i den föreslagna valfrihetslagen tryggas de språkliga rättigheterna med avseende på tjänster som omfattas av direktvalstjänsterna. En producent av direktvalstjänster ska tillhandahålla tjänsterna på kommunens språk vid verksamhetsställen som finns i en enspråkig kommun samt på finska och svenska vid verksamhetsställen som finns i en tvåspråkig kommun. I fråga om direktvalstjänsterna är skyldigheten således bunden till kommunens språk.  

Enligt 5 § i språklagen (432/2003) utgör kommunerna grundenheten för den språkliga indelningen. Övriga administrativa områdens språk fastställs på basis av språket i de kommuner som ligger inom dess område. Om ett område omfattar en eller flera kommuner som har olika språk eller en tvåspråkig kommun är hela det administrativa området tvåspråkigt. Individens språkliga rättigheter fastställs på grundval av om myndigheten är en- eller tvåspråkig. I fråga om tvåspråkiga myndigheter bör språkgrupperna behandlas på lika grunder, det vill säga man får inte begränsa den ena språkgruppens rätt att använda och få service på sitt eget språk. Även lagförslaget till lagen om införande av landskapslagen och lagen om ordnande av social- och hälsovård som behandlas i riksdagen omfattar ett förslag om att ändra 6 § i språklagen så att landskapets språk fastställs enligt de kommuner som finns i området. Om det inom landskapets område finns kommuner som har olika språk eller ens en tvåspråkig kommun, är landskapet tvåspråkigt.  

Den föreslagna regleringen i 40 § i valfrihetslagen kan dock betraktas som motiverad eftersom den svarar mot nuläget vad gäller tillgodoseende av de språkliga rättigheterna. Om man inom direktvalstjänsterna i ett tvåspråkigt landskap var tvungen att ordna tjänster på två språk i hela landskapet, skulle tillämpningsområdet för de språkliga rättigheterna, beroende på landskapet, utvidgas i mycket stor utsträckning jämfört med nuläget. Till exempel borde man i landskapet Kymmenedalen ordna direktvalstjänster på två språk i hela landskapet eftersom landskapet omfattar en tvåspråkig kommun, Pyttis, som ligger i landskapets randområde. 

Enligt 40 § 2 mom. kan ett landskap dessutom på ansökan bevilja en producent av direktvalstjänster dispens från skyldigheten att producera tjänster på båda nationalspråken i en tvåspråkig kommun, om kunderna inom det område där verksamhetsstället finns på lika villkor har tillgång till andra verksamhetsställen för producenter av direktvalstjänster, så att kunderna kan få tjänster på sitt eget språk och utnyttja sin valfrihet. Även denna dispens kan betraktas som motiverad. Till exempel har man i Helsingforsområdet försökt stärka tillhandahållandet av tjänster på svenska så att där i nuläget finns tre hälsocentraler som har specialiserat sig på svenskspråkig betjäning. De bestämmelser som föreslås möjliggör liknande verksamhet. Vid beviljande av dispens förbinder sig landskapet till den skyldighet att trygga en jämlik tillgång till tjänsterna som behandlas i riksdagen och som föreskrivs i 7 § i landskapslagen och 9 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Således bör landskapet alltid då det överväger att bevilja dispens bedöma förutsättningarna för beviljandet ur detta perspektiv. 

Enligt den föreslagna 69 § ska landskapet och tjänsteproducenterna utöver den fasta ersättningen kunna avtala om andra ersättningar till producenterna. Dessa ersättningar gör det möjligt att beakta bland annat de språkliga förhållandena i olika områden.  

Samernas rättigheter 

I 17 § 3 mom. i grundlagen tryggas rätten till det samiska språket och den samiska kulturen. I 6 § i samiska språklagen tryggas i nuläget rätten att använda samiska i kommuner som hör till samernas hembygdsområde (Enare, Enontekis, Sodankylä och Utsjoki). Dessutom gäller samiska språklagen de samkommuner som dessa kommuner är medlemmar i, det vill säga i nuläget Lapplands sjukvårdsdistrikt. Det föreslås att 6 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård som nu behandlas av riksdagen ska trygga rätten att använda samiska inom social- och hälsovårdstjänsterna. Enligt den har kunden rätt att på det sätt som avses i samiska språklagen använda samiska när det gäller social- och hälsovårdstjänster som produceras inom samernas hembygdsområde samt i landskapet Lappland när det gäller sådana tjänster som bara produceras vid verksamhetsställen utanför hembygdsområdet. I den föreslagna valfrihetslagen föreskrivs inte separat om rätten att använda samiska vid direktvalstjänster, utan bestämmelsen i lagen om ordnande av social- och hälsovård gäller också sådana producenter av direktvalstjänster som avses i den här lagen och tryggar därmed rätten att använda samiska på motsvarande sätt som i nuläget. Syftet med regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av samiska språklagen (RP 44/2017 rd) är att se över bestämmelserna i samiska språklagen så att de överensstämmer med de förändringar som landskapsreformen och reformen av ordnandet av social- och hälsovården ger upphov till, samtidigt som det säkerställs att samernas språkliga rättigheter tillgodoses också efter att dessa ändringar trätt i kraft. Skyldigheterna enligt lagen preciseras till att också gälla landskapen så att de skyldigheter som kommunerna i nuläget har också ska åläggas landskapen. 

Rättsmedel 

Tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna har en nära koppling till rättsskyddet. Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. 

Ordnandet av en omfattande möjlighet att söka ändring hos en domstol har allmänt taget ansetts i tillräcklig grad uppfylla kravet på rättsskydd (GrUU 38/1998 rd). Bestämmelsen om garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning i 21 § i grundlagen utgör dock inget hinder för att föreskriva om ringa undantag från rätten att söka ändring, så länge som undantagen inte ändrar på huvudregeln enligt vilken man har rätt att söka ändring eller i enskilda fall äventyrar en individs rättsskydd. Grundlagsutskottet har konstaterat att även om utgångspunkten är att rätt till ändringssökande ska ordnas, kan även rättsskyddsarrangemang som är mildare än den egentliga rätten att söka ändring i vissa fall vara tillräckliga (GrUU 23/1997 rd, GrUU 51/2006 rd, GrUU 7/1997 rd och GrUU 5/2006 rd). 

Utifrån 83 § i den föreslagna valfrihetslagen får landskapsbesvär anföras över sådana beslut av landskapet som avses i 18 § 7 mom. och som gäller inkluderande av i 18 § 2 och 4 mom. avsedda tjänster i direktvalstjänsterna, sådana beslut av landskapet som avses i 24 § 1, 3 och 4 mom. och som gäller tjänster för vilka landskapet inför kundsedel samt sådana beslut av landskapet som avses i 27 § 2 mom. och som gäller utvidgning av personkretsen för den personliga budgeten. Landskapsbesvär får anföras över sådana beslut av landskapet som avses i 40 § 2 mom. och som gäller dispens eller sådana beslut av landskapet som avses i 40 § 3 mom. och som gäller återkallande av dispens i fråga om de språkliga skyldigheterna för producenter av direktvalstjänster i tvåspråkiga kommuner. Landskapsbesvär får dessutom anföras över sådana beslut av landskapet som avses i 43 § 1 mom. genom vilka landskapet ställer andra krav för producenter av direktvalstjänster eller producenter som tillhandahåller tjänster mot kundsedel eller en personlig budget än de som föreskrivs i lag. Landskapsbesvär får anföras över sådana beslut av landskapet som avses i 64 § och som gäller ersättningar till producenter av direktvalstjänster och ändring av ersättningarna samt över sådana beslut av landskapets affärsverk som avses i 70 § 1 mom. och genom ersättningarna fastslås till producenter av kundsedelstjänster i fråga om kundsedlar som beviljats av landskapets affärsverk. 

De förvaltningsbeslut över vilka förvaltningsbesvär ska få anföras är landskapets beslut enligt 20 § 4 mom., 21 § 2 mom. och 22 § 2 mom. om huruvida en kund får byta social- och hälsocentral, mun- och tandvårdsenhet eller affärsverk eller ett affärsverks tjänsteenhet oavsett den föreskrivna tiden av någon annan grundad anledning efter landskapets prövning. Dessutom får förvaltningsbesvär anföras över beslut av landskapets affärsverk om beviljande av en personlig budget (30 §) och ändring av den (31 §). Förvaltningsbesvär får också anföras över landskapets beslut om godkännande av en producent av direktvalstjänster och en producent av kundsedelstjänster (46 §) och återkallande av godkännande (47 §). Förvaltningsbesvär ska föregås av omprövningsförfarande enligt förvaltningslagen, utom i fråga om beslut att återkalla godkännande av en tjänsteproducent, som kan överklagas genom förvaltningsbesvär direkt till förvaltningsdomstolen.  

Enligt gällande bestämmelser anses vårdbeslut inom hälso- och sjukvården handla om faktisk förvaltningsverksamhet, varvid kunden inte har rätt att överklaga genom besvär, om personen inte får den hälso- och sjukvårdstjänst han eller hon vill ha. Man bör dock säkerställa kundernas rättsskydd även vid faktisk förvaltningsverksamhet. I fråga om hälso- och sjukvårdstjänster samt mun- och tandvårdstjänster som en producent av direktvalstjänster ansvarar för (18 §) har kunden rätt att göra en anmärkning enligt patientlagen till den person som leder verksamhetsenheten eller att anföra klagan hos tillsynsmyndigheten. Kunden kan också föra sitt ärende till landskapet för behandling (82 §). Landskapets affärsverk kan vid behov hänvisa kunden för bedömning av servicebehovet till landskapets affärsverk, och affärsverkets bedömning av servicebehovet, liksom kundplanen, är bindande för producenten av direktvalstjänster (34 §). Dessutom har kunden möjlighet att i fråga om ordnandet av hälso- och sjukvårdstjänster eller kostnader för dessa föra ett ärende till förvaltningsdomstolen som ett förvaltningstvistemål om kunden inte har fått den hälso- och sjukvårdstjänst som landskapet ansvarar för att ordna och personen behöver, utan har varit tvungen att skaffa den på egen bekostnad.  

En producent av direktvalstjänster får inte vägra att ta emot någon som sin kund. Producenten har således ingen rätt att överväga om den tar emot en enskild kund eller inte, utan kundens val är ett anmälningsärende. Valet görs elektroniskt med hjälp av informationsförvaltningstjänster eller på annat sätt skriftligen till landskapet, och en producent av direktvalstjänster kan inte från kund till kund överväga om producenten tar emot en kund eller inte. Kunden kan också meddela valet direkt till producenten.  

Kundens val av affärsverk ska genomföras i enlighet med det föreslagna 4 kap. Landskapet har ingen prövningsrätt gällande vilket landskaps affärsverk en kund väljer, utan kunden kan välja vilket affärsverk som helst. Vid icke-brådskande tjänster inom den specialiserade sjukvården kan kunden välja ett verksamhetsställe bland de av affärsverkens tjänsteenheter där tjänsten tillhandahålls. Det handlar om faktisk förvaltningsverksamhet när någon väljer producent av direktvalstjänster eller landskapets affärsverk och där fattas inte beslut som kan överklagas. Vad gäller hälso- och sjukvård kommer bestämmelserna att motsvara regleringen i den gällande hälso- och sjukvårdslagen om att kunden har rätt att byta hälsostation och vårdplats för specialiserad sjukvård. 

Kunden kan heller inte överklaga det att han eller hon inte får välja vilken yrkesutbildad person eller vilken multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer inom socialvården eller hälso- och sjukvården som tillhandahåller en tjänst (10 §). Enligt den föreslagna 10 § har kunden ingen absolut rätt att välja en yrkesutbildad person eller en multiprofessionell grupp yrkesutbildade personer, utan valet görs i den omfattning detta är möjligt med tanke på en ändamålsenlig verksamhet. I ett ärende som gäller val av yrkesutbildad person fattas inte ett överklagbart förvaltningsbeslut, utan det är fråga om faktisk förvaltningsverksamhet. När det gäller hälso- och sjukvård motsvarar bestämmelsen regleringen i den gällande hälso- och sjukvårdslagen om att kunden har rätt att välja vilken yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården han eller hon vårdas av inom gränserna för vad ett ändamålsenligt ordnande av verksamheten vid verksamhetsenheten tillåter. 

Enligt den föreslagna 25 § ska landskapets affärsverk erbjuda kunden en kundsedel om förutsättningarna för att få en kundsedel, som landskapet tagit i bruk på det sätt som avses i 24 §, är uppfyllda utifrån en bedömning av en kunds servicebehov. Om förutsättningarna är uppfyllda i fråga om en kund har affärsverket ingen prövningsrätt när det gäller om denne ska erbjudas kundsedel eller ej. Vid beviljande av kundsedel är det fråga om faktisk förvaltningsverksamhet. Kunden har emellertid alltid rätt att från landskapets affärsverk få ett överklagbart förvaltningsbeslut om huruvida personen beviljas den socialservice han eller hon sökt. Om kunden inte beviljas kundsedel, kan han eller hon exempelvis föra sitt ärende till landskapet för behandling enligt 82 § i den föreslagna lagen. 

Kundens rättsskydd i fråga om tillgång till tjänster tryggas genom den föreslagna 34 §, enligt vilken affärsverket kan bedöma kundens servicebehov och utarbeta en kundplan också i fråga om direktvalstjänster om det är motiverat med tanke på kundens servicebehov. En producent av direktvalstjänster ska på det sätt som anges i 23 § 1 mom. 3 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård tillhandahålla kunden tjänsterna i enlighet med kundplanen. 

Kundens rättsskydd tryggas också genom landskapets tillsyn enligt 81 § och kundens rätt att föra ett ärende till landskapet för behandling enligt 82 § i den föreslagna lagen. Om landskapet tar upp det missförhållande som kunden påtalat till behandling ska landskapet ge kunden ett svar inom skälig tid. Kunden kan också använda sig av en sådan anmärkning till tjänsteproducenten som avses i 23 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården och i 10 § i lagen om patientens ställning och rättigheter. Landskapet kan också överföra ärendet till den berörda tjänsteproducenten för behandling om det är ändamålsenligast att behandla ärendet som en anmärkning.  

Vid tjänster enligt den föreslagna lagen kan kunden också göra en anmärkning enligt klientlagen och patientlagen, anföra en förvaltningsklagan hos tillsynsmyndigheten enligt förvaltningslagen och dessutom finns möjligheten att väcka skadeståndstalan och åtal för ett brott. 

Avtal om utkontraktering med kommuner och samkommuner 

Cirka 20 kommuner eller samarbetsområden har innan lagen träder i kraft avtalat om att social- och hälsovårdstjänster produceras av en privat tjänsteproducent med stöd av så kallade avtal om fullständig utkontraktering. Dessutom har det ingåtts nästan lika många avtal om partiell utkontraktering. När avtalen om utkontraktering träder i kraft och de med stöd av 22 § i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet (RP 15/2017 rd) som behandlas i riksdagen överförs till landskapet uppstår en situation där den tjänsteproducent som är part i avtalen om utkontraktering enligt nuvarande lagstiftning får det delegerade ansvaret för tjänsterna. Alla avtal om fullständig utkontraktering har enligt de uppgifter som social- och hälsovårdsministeriet fått ingåtts enligt en modell där det bolag som producerar tjänsterna utifrån avtalet bär det övergripande ansvaret för alla social- och hälsovårdstjänster inom sitt avtalsområde. Detta innebär att de ansvarar för såväl basservicen som den specialiserade sjukvården. Ansvaret omfattar utöver tjänsterna även det ekonomiska ansvaret så att bolaget bär det ekonomiska ansvaret även för de tjänster det inte själv producerar. En avtalsmodell som omfattar ett övergripande ansvar innebär i praktiken att organiseringsansvaret, både för basservice och för tjänster på specialnivå, med stöd av avtalen i själva verket överförts till det bolag med vilket ett avtal om utkontraktering ingåtts, medan kommunen i den nuvarande modellen vid sidan om sjukvårdsdistriktet har så kallat delat organiseringsansvar även för tjänster på specialnivå. I valfrihetssystemet finns inget sådant parallellt organiseringsansvar, utan landskapet bär organiseringsansvaret och ansvaret för tjänsteproduktionen har enligt lag fördelats på ett annat sätt än i det nuvarande systemet. Till följd av avtalen om utkontraktering finns det under den tid avtalet gäller i landskapet bolag vars verksamhet grundar sig på ansvar enligt det tidigare systemet. Grunden för ansvaret hos den producent med vilken ett avtal om utkontraktering ingåtts står därmed under den tid avtalet gäller i konflikt med landskapets ansvar. 

I 99 § i den föreslagna valfrihetslagen förtydligas tillämpningen av valfrihetssystemet enligt lagen till avtal om utkontraktering, eftersom en modell med en producent enligt avtalet i stor utsträckning avviker från valfrihetssystemet i propositionen. Syftet är att förhindra utbetalning av överlappande ersättningar och att se till att alla invånare i landskapet också efter tidigare fullständiga utkontrakteringar omfattas av valfrihet även enligt den nya lagstiftningen. Genom en del av avtalen om utkontraktering fullgörs kommunens och i fortsättningen landskapets uppgift att ordna social- och hälsovårdstjänster. En snabb uppsägning av avtalen skulle i vissa fall medföra problem och skulle kunna utgöra en risk för tjänsternas kontinuitet i en förändringssituation. 

Eftersom avtalen och lagstiftningen strider mot varandra är landskapen och producenterna i praktiken tvungna att förhandla om hur servicen enligt de gamla avtalen och de tjänster som tillhandahålls vid de social- och hälsocentraler och mun- och tandvårdsenheter som avses i valfrihetslagstiftningen ska samordnas. I 99 § i valfrihetslagen föreskrivs att om en part i ett avtal om fullständig utkontraktering anmäler sig som leverantör av tjänster som tillhandahålls vid en social- och hälsocentral eller mun- och tandvårdsenhet, bör man avtala om på vilken grund ersättningen till producenterna betalas och samordnas med ersättningarna som baserar sig på ett avtal om utkontraktering. I lagrummet fastställs för tydlighetens skull också att bestämmelsen inte begränsar kundernas valfrihet som baserar sig på lagen. Det att en producent med vilken ett avtal om utkontraktering ingåtts inte samtidigt och inom tjänster till samma kunder får hänvisa till sina rättigheter både enligt avtalet och enligt valfrihetsmodellen kan inte anses kränka den näringsfrihet som skyddas i 18 § i grundlagen eller jämlikheten enligt 6 §. Bestämmelsen ger heller inte möjlighet till uppsägning av avtalet eller ensidigt ingripande i avtalet, och därmed strider lagförslaget inte mot egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen.  

Även om kundernas juridiska rätt att välja tjänsteproducent tryggas i propositionen, kan förekomsten av avtal om utkontraktering ändå begränsa deras valfrihet i praktiken. Övriga producenter har i vilket fall som helst en betydligt svagare konkurrensställning än den producent med vilken ett avtal om utkontraktering ingåtts såväl under den tid avtalet gäller som efter att det upphört att gälla. Syftet med regleringen är att främja jämlikheten bland kunder och bland andra valfrihetsproducenter. Landskapen kan i avtalsförhandlingarna erbjuda möjlighet att avsluta eller ändra avtalen om utkontraktering genom avtal, om det är motiverat med tanke på jämlikheten och ordnandet av tjänsterna. 

Näringsfrihet 

I valfrihetslagen ställs flera krav på producenter av social- och hälsovårdstjänster som omfattas av valfriheten. Skyldigheterna ska därmed granskas även med tanke på den näringsfrihet som avses i 18 § i grundlagen. I regel bör valfrihetssystemet ses som positivt med tanke på den näringsfrihet som avses i grundlagen, vilket också kan beaktas som en synvinkel då man överväger det föreslagna systemets författningsrättsliga ändamålsenlighet. Enligt förslaget till valfrihetslag är ett grundläggande krav att en tjänsteproducent inom social- och hälsovården ska vara införd i det register som avses i 10 § i förslaget till lag om tjänsteproducenter som behandlas i riksdagen. Registreringsförfarandet jämställs författningsrättsligt med tillståndsplikt. I förslaget till lag om tjänsteproducenter fastställs i förutsättningarna för registrering olika krav för tjänsteproducenterna inom social- och hälsovården. I och med strukturreformen inom social- och hälsovården och förslaget till valfrihetslag ökar antalet tjänsteproducenter och det sker alltmer en övergång till en modell med flera producenter. Genom att ställa vissa krav på tjänsteproducenterna innan registreringen och produktionen av tjänsterna kan man trygga jämlika och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster för klienterna och patienterna. Enligt förslaget till valfrihetslag kan landskapet dessutom ställa villkor i enlighet med 42 §. Regleringen hör särskilt samman med grundlagens 19 § som gäller de grundläggande fri- och rättigheterna och det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses i enlighet med 22 § i grundlagen. 

För landskapen föreskrivs en skyldighet att behandla olika producenter på ett icke-diskriminerande och likvärdigt sätt. De krav som ska ställas på producenterna är nödvändiga för att man på ett jämlikt sätt ska kunna tillgodose den rätt till social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster som det föreskrivs om i 19 § i grundlagen. Regeringen anser att de krav som ska ställas på tjänsteproducenterna ändå inte strider mot 18 § i grundlagen. 

Skydd för hemfriden och privatlivet samt myndigheternas rätt att få information 

I förslaget till valfrihetslag finns bestämmelser som berör tillsynsbefogenheterna och rätten att få information hos de myndigheter som genomför landskapens organiseringsansvar och ansvaret att trygga de sociala grundläggande fri- och rättigheterna. I 46 § i valfrihetslagen föreskrivs om landskapets rätt att få information som berör godkännandet av producenter av direktvalstjänster och producenter av kundsedelstjänster. Då en producent ansöker om att bli godkänd som producent av direktvalstjänster lämnar producenten de uppgifter som anges i 45 § i lagen till landskapet. Landskapet inhämtar eventuella tilläggsuppgifter som behövs för godkännandet. Enligt förslaget har landskapet rätt att få de uppgifter som är nödvändiga för att bedöma villkoren för godkännande. Sådana uppgifter gäller producentens ekonomi och verksamhet samt de ekonomiska och funktionella förutsättningar att tillhandahålla direktvalstjänster som det föreskrivs om i valfrihetslagen. Landskapet kan också få dessa nödvändiga uppgifter från andra myndigheter trots sekretessbestämmelserna. Rätten att få information begränsas till uppgifter som är nödvändiga för att bedöma villkoren för godkännande. De uppgifter som avses i paragrafen utgörs således vanligen inte av sådana personuppgifter som avses i 10 § i grundlagen och i personuppgiftslagen. Producenter av kundsedelstjänster kan ha uppgifter om enskilda näringsidkare som därmed är förknippade med en identifierbar enskild person i dennes roll som yrkesutövare.  

Utifrån 81 § i den föreslagna valfrihetslagen har landskapet med tanke på den kontinuerliga tillsynen över tjänsteproducenterna rätt att av tjänsteproducenterna få nödvändiga uppgifter om producentens verksamhet samt de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för att bedöma lämpligheten hos den vård och de tjänster som producentens kunder fått. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att kunderna får tillräckliga social- och hälsovårdstjänster enligt de enhetliga grunderna för vård och service och att övervaka producenternas verksamhet. Tillgången till uppgifter på kundnivå är nödvändig för att man ska kunna övervaka producenternas verksamhet och säkerställa kundernas rätt till tjänster enligt lag. Enligt lagförslaget är landskapet den registeransvarige vid offentliga social- och hälsovårdstjänster. Landskapet har också rätt att behandla dessa uppgifter på det sätt som föreskrivs i lagen om klientuppgifter, så bestämmelsen utvidgar inte i sig landskapets behandling av personuppgifter och ger heller inte landskapet rätt att inrätta ett separat personregister med tanke på tillsynen. Lagen om klientuppgifter innehåller också detaljerade bestämmelser om behandling av information som berör tillsynen. Rätten att få information begränsas i 81 § i valfrihetslagen till de uppgifter om en kunds vård eller tjänster eller om producentens verksamhet som är nödvändiga för tillsynen. I lagen begränsas uppgifterna enligt grundlagsutskottets praxis till de mest nödvändiga och dessutom har uppgiftsområdet och användningsändamålet för uppgifterna begränsats (jämför GrUU 49/2016 rd och GrUU 46/2016 rd).  

Dessutom har landskapet enligt 81 § rätt att inspektera tjänsteproducenternas verksamhet och lokaler. Inspektion får göras utan förhandsanmälan. Inspektionen får dock inte omfatta utrymmen som används för boende av permanent natur. Hemfridsskyddet som tryggas i grundlagen omfattar inte affärslokaler eller motsvarande företagslokaler. Grundlagsutskottet har ansett att lagstiftning om myndigheters inspektionsbefogenheter måste vara tillräckligt exakt och ge fullgoda garantier mot missbruk. Lagen måste ha fullgoda processer och rättssäkerhetsgarantier för detta. Inspektionerna får inte ingripa godtyckligt eller orimligt mycket i juridiska personers privata verksamhet (GrUU 5/2010 rd, s. 2 och 3). Enligt regeringens uppfattning avgränsar lagen i tillräcklig utsträckning utförandet av och syftet med inspektionen. Inspektionerna kan anses vara nödvändiga med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. 

4.2  Lagen om statens revisionsverk

Propositionen inbegriper ett förslag om ändring av lagen om statens revisionsverk. Förslaget går ut på att till lagen foga en bestämmelse som ger revisionsverket rätt att granska lagligheten av och ändamålsenligheten i landskapens ekonomi och ekonomin i den i 4 § i landskapslagen avsedda landskapskoncernen samt lagligheten av och ändamålsenligheten i ekonomin i de andra sammanslutningar, stiftelser och ämbetsverk som avses i den paragrafen till den del det är fråga om produktion av tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar eller landskapets övriga verksamhet som grundar sig på landskapets ägande, avtal eller finansiering. I landskapskoncernen avses de sammanslutningar och stiftelser ingå som hör till landskapet eller där landskapet har bestämmande inflytande antingen direkt eller genom ett bassamfund. Förslaget är relevant med avseende 90 § i grundlagen, dvs. med avseende på riksdagens behörighet att övervaka statsfinanserna och revisionsverkets ansvarsområde och oavhängighet. Dessutom är fråga betydelsefull med avseende på annan regional självstyrelse enligt 121 § i grundlagen och bland annat för garantierna för god förvaltning och tillgodoseende av de grundläggande fri- och rättigheterna i dess 22 och 124 §. 

Landskapen är sådana större självstyrande områden än kommuner som avses i 121 § 4 mom. i grundlagen. Enligt landskapslagen ska landskapets förvaltning bygga på självstyrelse för dess invånare och det högsta beslutande organet är landskapsfullmäktige, som invånarna väljer genom direkta val. Rättsligt sett är landskapet en från staten separat juridisk person. Dessutom är landskapets ekonomi en separat helhet från de i grundlagen avsedda statsfinanserna. 

Bestämmelser om landskapens finansiering finns i lagen om landskapens finansiering. Utifrån den lagen kommer uppemot 90 procent av landskapens samtliga medel att komma från staten. Pengarna är avsedda att användas till finansiering av verksamheter inom landskapens organiseringsansvar. En betydande del av verksamheterna har en direkt eller indirekt koppling till de grundläggande fri- och rättigheterna. Av finansieringen uppskattas 17,4 miljarder euro gå till socialvården och hälso- och sjukvården. Syftet är att tillgodose den i 19 § i grundlagen avsedda rätten till social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster. Riksdagen har utifrån statens huvudsakliga finansieringsansvar och statens skyldighet enligt 22 § i grundlagen att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna ett allmänt intresse och också ett intresse med avseende på medelsanvändningen, särskilt med stöd av 90 § i grundlagen, att övervaka landskapens verksamhet och hur medlen används inom den verksamheten. 

Bestämmelser om revisionsverkets ansvarsområde och uppgifter finns i 90 § 2 mom. i grundlagen. För revisionen av statsfinanserna och iakttagandet av statsbudgeten finns i anknytning till riksdagen statens revisionsverk, som är oavhängigt. Närmare bestämmelser om revisionsverkets ställning och uppgifter utfärdas genom lag. Utifrån förarbetena till grundlagen och grundlagsutskottets praxis ska revisionsverkets uppgifter anknyta till uppgiftsområdet enligt grundlagen och garantera att verket är oavhängigt. Landskapens ekonomi samt finansieringen av uppgifterna inom landskapens organiseringsansvar och den tillhörande ekonomin hör inte i sig till de statsfinanser som avses i 90 § i grundlagen. Landskapens verksamhet finansieras huvudsakligen med statliga medel, vilka däremot omfattas av den rätt att övervaka som avses i 90 §. Det vore med tanke på riksdagens rätt att övervaka och revisionsverkets uppgift motiverat att riksdagen med hjälp av revisionsverkets revision kan idka tillsyn över landskapens verksamhet i fråga om de medel som kommer från staten. En utvidgning av revisionsverkets rätt att granska till den ekonomi som gäller landskapens verksamhet har på det sättet i sak en koppling till verkets uppgiftsområde enligt 90 § i grundlagen. Riksdagens grundlagsutskott har i samband med att lagarna om partifinansiering och valfinansiering behandlats slagit fast att 90 § i grundlagen inte inskränker möjligheten att ge revisionsverket uppgifter som gäller tillsynen och granskningen av sådan finansiering, även om uppgifterna inte gäller övervakning av statsfinanserna och iakttagandet av statsbudgeten. Grunden har varit kopplingen till statsorganens verksamhet (GrUB 9/2015 rd, GrUB 3/2010 rd och GrUB 2/2009 rd).  

Den granskningsrätt och granskningsuppgift som nu är aktuell har en nära koppling till revisionsverkets huvuduppgift enligt 90 § i grundlagen. Verkets oavhängighet äventyras inte av uppgiften och den tillhörande regleringen. Landskapets tjänster, i synnerhet social- och hälsotjänsterna inom valfriheten, gäller användning av offentliga och i huvudsak statliga medel för att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna, och därför kan det också som en garanti för god förvaltning enligt 124 § i grundlagen motiveras att revisionsverkets rätt att granska utsträcks till privata producenter av tjänsterna. 

4.3  Övergripande bedömningar av effekterna av reformen och av uppfyllandet av de författningsrättsliga förutsättningarna

Det som framför allt är viktigt när man bedömer om valfrihetslagen uppfyller de konstitutionella villkoren är huruvida regelverket skapar ramar för att det allmänna att fullgöra sin skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses på lika villkor på det sätt som bestämmelserna i 19, 6 och 22 § i grundlagen förutsätter och huruvida bestämmelserna uppfyller kraven i grundlagens 124 § när det gäller överföring av en offentlig förvaltningsuppgift till andra än myndigheter. De föreslagna bestämmelserna måste bedömas som en del av den helhet landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och tjänsteproducentlagen, och det avgörande är vad man kommer fram till i fråga om regelkomplexets faktiska konsekvenser när det gäller tillgodoseende av de rättigheter som grundlagen garanterar. Därför har konsekvensbedömningen av bestämmelserna stor betydelse när grundlagsenligheten bedöms. 

Målet med social- och hälsovårdsreformen är att minska ojämlikheten och förbättra tillgången till tjänster samt hejda kostnadsökningen. Den föreslagna valfrihetslagen ska som en del av reformen förbättra möjligheterna för social- och hälsovårdens kunder att välja tjänsteproducent, säkerställa att kundens tjänster tillhandahålls som en samordnad helhet och att servicekedjorna fungerar, förbättra tillgången till service och tjänsternas kvalitet och stärka incitamenten inom servicesystemet till kostnadseffektiv verksamhet och kontinuerlig utveckling. 

Utgångspunkten i det system som regelverket ger upphov till avses vara att ansvaret för att ordna social- och hälsovård och för att producera tjänsterna hör till landskapen. Även om inslagen av mångproducentmodell stärks kommer tillräckliga tjänster på lika villkor i sista hand att garanteras genom egen produktion av landskapens affärsverk. Tillgången till adekvata tjänster kommer således inte att vara beroende av privat tjänsteproduktion, utan det är landskapet som har ansvaret för det i alla lägen. 

Enligt bedömningen av valfrihetslagens konsekvenser kan det antas att de grundläggande tjänsterna stärks i jämförelse med nuläget, i synnerhet inom hälso- och sjukvården, när kunderna sannolikt snabbare kan anlita direktvalstjänster när tjänsternas blir mer tillgängliga. Tjänsterna på basnivå kommer att stärkas av att social- och hälsocentralerna i enlighet med befolkningens behov av service tillhandahåller de konsultationer och mottagningstjänster inom den specialiserade sjukvården som landskapet bestämt och att även tjänster som landskapets affärsverk producerar i anslutning till centralerna finns att tillgå där. Den handledning och rådgivning inom socialvården som finns att tillgå vid social- och hälsocentralerna kommer å sin sida att främja tjänsteintegrationen. Vidare kommer uppskattningsvis tillgången till tjänster mot kundsedel att förbättras och alternativen att öka. Enligt konsekvensanalysen kommer valfrihetssystemet att leda till att nya aktörer blir producenter och att kvalitetskonkurrensen ökar samtidigt som utvecklingen av innovativa produktionssätt främjas. På detta sätt förbättras kundernas möjligheter att få tjänster som motsvarar de individuella behoven så väl som möjligt och att träffa val om sin service. Kundernas självbestämmanderätt kommer att stärkas. 

Tjänsteutbudet kommer att öka åtminstone i tätt befolkade områden. Däremot kommer utbudet inte nödvändigtvis att öka i glesbygden i samma utsträckning. Det kan således råda ojämna möjligheter när det gäller kundernas faktiska valmöjligheter och den förbättrade tillgången till tjänster som reformen för med sig. I så fall fördelas nyttan med reformen, såsom en allt snabbare tillgång till tjänster på basnivå, ojämnt. Det centrala i detta avseende blir då landskapens faktiska förmåga att utnyttja de möjligheter som lagstiftningskomplexet erbjuder att styra tjänsteproducenterna och servicestrukturen och att bland annat genom ersättningssystemet bidra till att tjänster produceras. Konsekvensbedömningen visar att valfrihetssystemet kan ha effekter som främjar jämlikheten när det gäller tillgången till tjänster och därmed också effekter som minskar skillnader i välfärd och hälsa. Effekterna beror dock på hur man lyckas med detaljerna när valfriheten genomförs. 

Den föreslagna valfrihetsmodellen kommer att minska landskapets möjligheter att besluta om förvaltningen och servicestrukturen enligt utgångspunkterna i det egna området. Det råder viss osäkerhet om hur landskapet kan försäkra sig om att valfrihetsproducenterna använder sin ställning som dörrvakt på ett jämlikt sätt med tanke på befolkningens och individens behov och på det sätt som avses i lagstiftningen och att de bedriver sin verksamhet på ett kostnadseffektivt och högkvalitativt sätt. Lagstiftningskomplexet erbjuder landskapen många instrument för att fullgöra organiseringsansvaret och att styra och övervaka producenterna. Frågan om hur landskapet lyckas använda dessa instrument kommer att accentueras särskilt. 

Till följd av valfrihetssystemet kommer produktionen av social- och hälsovårdstjänster att bestå av flera steg och att inbegripa gränssnitt mellan tjänster som tillhandahålls av olika producenter. En splittrad finansiering mellan social- och hälsocentralerna och enheterna för mun- och tandvård, dem som producerar tjänster mot kundsedel eller enligt en personlig budget och landskapets affärsverk kan också möjliggöra skadlig deloptimering, om man inte lyckas tillräckligt väl med att hantera den när de lagstadgade instrumenten används. Med tanke på landskapets organiseringsansvar och ekonomin kräver modellen ett nytt slag av ledningskompetens och god förmåga att använda de styrmedel som lagen medger jämsides med den traditionella administrationsinterna styrningen. Det finns en särskild risk att verksamhet enligt ”pengarna följer kunden”-modellen kan leda till att man inte vill betjäna sådana kunder som behöver mycket hjälp om man inte i tillräcklig utsträckning lyckas beakta dessa kunders särskilda situation i detaljerna i modellerna för ersättningar till producenterna. Ojämlikhet mellan olika befolkningsgrupper vad gäller tillgången till tjänster påverkas av huruvida systemet uppmuntrar till och gör det möjligt att välja kunder (en så kallad tendens att plocka russinen ur kakan). Bestämmelserna om ersättningar till tjänsteproducenterna ger landskapen möjligheter att avstyra diskriminerande kundurval. Ur denna synvinkel är det viktigt att den fasta ersättningen till producenterna av direktvalstjänster bygger på nationella behovsfaktorer. Dessutom kan landskapen införa prestations- och incitamentsbaserade ersättningar för att styra tjänsteproducenterna. 

Att rådgivningen och handledningen inom socialvården förs till social- och hälsocentralerna gör det möjligt att identifiera sociala problem i ett tidigt skede och att hänvisa kunderna till de tjänster de behöver och till att anlita stöd. Landskapens affärsverk kommer att tillhandahålla socialvårdskonsultationer och bedömning av behovet av socialtjänster i anslutning till social- och hälsocentralerna, vilket bidrar till stärkt integration av social- och hälsovården. De kunder som är i behov av omfattande tjänstesamordning kommer att anvisas till landskapets affärsverk. Affärsverket svarar i de fallen för kundplanen och de andra tjänsteproducenterna måste följa den. På detta sätt sörjer man för tjänsteintegration på individnivå för dem som behöver många olika typer av tjänster. 

När antalet privata tjänsteproducenter som tillhandahåller valfrihetstjänster ökar kan möjligheterna att sörja för att landskapets affärsverk har tillräckligt med personal och tillräcklig expertis i viss mån försämras när konkurrensen om personal ökar. Regleringen kommer dock att ge landskapet möjligheter att begränsa det obligatoriska användningsområdet för kundsedlarna och också påverka social- och hälsocentralernas tjänsteutbud i syfte att säkerställa att verksamhetsförutsättningarna för dess affärsverk inte äventyras. 

Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter genom lag eller med stöd av lag. Sådana bestämmelser måste uppfylla kraven i grundlagens 124 § på att detta behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Lagförslaget innehåller bestämmelser som innebär att offentliga förvaltningsuppgifter överförs på tjänsteproducenter som inte är myndigheter. Det är ändamålsenligt att anförtro sådana uppgifter till andra än myndigheter om man ser på de konsekvenser som anges i konsekvensbedömningen och som gäller produktionen och tillgången till tjänster samt stärkandet av serviceanvändarnas självbestämmanderätt. Social- och hälsocentralerna och enheterna för mun- och tandvård är operativa helheter vars olika tjänster utgör en samlad helhet. Det finns i dagens läge problem när det gäller tillgången till dessa helheter och därför är det ändamålsenligt att utvidga producentbasen. När det gäller tjänster som tillhandahålls mot kundsedel talar både tillgången och stärkt självbestämmanderätt för kunden för att kravet på ändamålsenlighet blir uppfyllt. I fråga om dessa tjänster accentueras kundens delaktighet, engagemang och möjlighet att påverka sina tjänster. Strävan har varit att i bestämmelserna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses och rättssäkerheten bevaras också när det gäller tjänster som andra än myndigheter producerar. Detta sker bland annat genom att tillämpning av de allmänna förvaltningslagarna och straffrättsligt tjänsteansvar utvidgas till dessa andra producenter. Oavsett vem som är producent kommer tjänsteproduktionen att vara föremål för den tillsyn som landskapet och tillsynsmyndigheterna utövar. De uppgifter som överförs till andra än myndigheter är emellertid en omfattande helhet och dessutom ger bestämmelserna landskapen visst spelrum när det gäller att bestämma vilka tjänster privata producenter ska få ansvaret för. 

Helhetsbedömning 

Som helhet betraktad stärker den produktionsmodell som föreslås i propositionen individens självbestämmanderätt och valfrihet. Förslaget leder också till att i synnerhet tillgången på hälso- och sjukvårdsvårdstjänster förbättras och att innehållet i dem blir jämlikare jämfört med nuläget, samtidigt som bättre kvalitet på tjänsterna främjas. När dessutom social- och hälsocentralerna erbjuder rådgivning och handledning inom socialvården kommer också integrationen av social- och hälsovården och identifieringen av sociala problem i ett tidigt skede att främjas och därmed också att kunden får tjänsterna i rätt tid. När valfriheten utvidgas kommer också att stärka kundens och den vårdanställdes gemensamma beslutsfattande, vilket också har positiva följder på individnivå när det gäller att uppnå social- och hälsovårdens syfte. Regeringens uppfattning är att det ökande antalet tjänsteproducenter i flerproducentmodellen och även skyldigheten för landskapen att garantera jämlik tillgång till tillräckliga tjänster i sista hand genom egen produktion i tillräcklig utsträckning tryggar jämlikheten i olika delar av landet och mellan olika befolkningsgrupper. Den överföring av offentliga förvaltningsuppgifter till andra aktörer än myndigheter som regleringen medför är enligt regeringens bedömning ändamålsenlig ur ett författningsrättsligt perspektiv med tanke på de konsekvenser som slås fast i konsekvensbedömningen och detaljmotiveringen när det gäller produktionen, tillgången till tjänster och kundernas stärkta självbestämmanderätt. Den föreslagna regleringen innehåller i tillräckligt omfattande utsträckning garantier för god förvaltning, som är en förutsättning för att förvaltningsuppgifter ska kunna överföras till en annan aktör än en myndighet.  

Regeringen har utifrån konsekvensbedömningen och det som presenterats ovan uppfattningen att förslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.  

Förslaget gäller dock på ett väsentligt sätt flera grundläggande fri- och rättigheter, särskilt den helhet som 19, 6 och 22 § i grundlagen utgör. Dessutom kommer regleringen att skapa en helt ny konstellation jämfört med tidigare och då i fråga om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter utanför myndighetsmaskineriet på det sätt som avses i 124 § i grundlagen. Därför anser regeringen att det är nödvändigt att begära ett utlåtande om propositionen av grundlagsutskottet.