1.1  Bakgrund

Lagen om djurvälfärd (693/2023) trädde i kraft den 1 januari 2024. Genom lagen om djurvälfärd upphävdes djurskyddslagen och reviderades bestämmelserna om djurvälfärd så att de motsvarar det moderna samhällets uppfattningar om djurens ställning och behovet av djurskydd. Samtidigt preciserades lagen och man skapade en reglering på lagnivå som till sin struktur och språkdräkt motsvarar de nuvarande kraven. Djurens välbefinnande förbättrades genom nya bestämmelser. Dessutom effektiviserades tillsynen över djurvälfärden och myndigheternas möjligheter att ingripa i missförhållanden. 

Sedan lagen om djurvälfärd trädde i kraft har det visat sig att ordalydelsen för det bemyndigande som ingår i lagen behöver förtydligas och att lagen behöver kompletteras med en bestämmelse om statens skadeståndsansvar. Dessutom har det visat sig vara nödvändigt att göra tekniska preciseringar i lagen. 

Efter det att riksdagen hade godkänt lagen om djurvälfärd offentliggjorde kommissionen den 7 december 2023 sitt förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om välbefinnande hos hundar och katter och deras spårbarhet (COM(2023) 769 final, nedan förordningen om hundars och katters välfärd ), som är en del av ett mer omfattande projekt för översyn av djurskyddslagstiftningen. Syftet med förordningen är att utarbeta enhetliga minimibestämmelser om avel, hållande och utsläppande på marknaden av hundar och katter som hålls hos uppfödare, i djuraffärer och på djurhem. Genom förordningen vill man också förbättra spårbarheten för hundar och katter som tillhandahålls på unionsmarknaden och komplettera bestämmelserna om import av hundar och katter. Bakom förslaget till förordning ligger framför allt en oro över valpfabriker och olaglig import av hundar och katter till EU. Förslaget till förordning innehåller också bestämmelser om identifiering och registrering av alla hundar och katter som släpps ut på marknaden i syfte att förbättra spårbarhet för djuren. Avsikten är att enskilda djurs ursprung och samtliga ägarbyten ska kunna spåras utifrån medlemsstaternas hund- och kattregister. Kommissionen har för avsikt att genom en genomförandeakt föreskriva om vad registren åtminstone ska innehålla. Medlemsstaterna bör ha tagit sina register över hundar och katter i drift inom fyra år från ikraftträdandet av förslaget till förordning. Den tekniska behandlingen av förslaget till förordning i rådets arbetsgrupp avslutades i maj 2024, och förslaget väntas gå vidare till trepartsförhandlingar hösten 2024 eller våren 2025. Förordningen kan träda i kraft tidigast 2025, eftersom de nationella hund- och kattregister som ska införas enligt förordningen ska vara i drift 2029. Hur förslaget till förordning framskrider påverkas i hög grad av arbetsprogrammet för det nya Europaparlamentet som valdes i juni 2024 och den nya kommission som väljs därefter samt av tidsplanen för programmet.  

Tillämpningen av 12 § 3 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket är delvis bunden till den ovan beskrivna beredningen av förordningen om hundars och katters välfärd. Därför föreslås det i propositionen att också 12 § i lagen om utövning av veterinäryrket ändras.  

1.2  Beredning

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid jord- och skogsbruksministeriet. Utlåtande om propositionen har begärts av följande instanser: justitieministeriet, finansministeriet, regionförvaltningsverken, Naturresursinstitutet, Livsmedelsverket, Statskontoret, Kommunförbundet, Eläinlääkärihygieenikkojen yhdistys ry, Veterinärhygienikernas förening rf, Animalia ry, Eläinten terveys ETT ry / Djurens hälsa ETT rf, Maa-ja metsätaloustuottajain keskusliitto MTK, Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund SLC rf, SEY Suomen eläinsuojelu ry, Djurskyddet Finland rf, Finlands veterinärförbund rf, Suomen eläinlääkäripraktikot - Finnish Association of Veterinary Practitioners - Finlands veterinärpraktiker ry, Suomen Kennelliitto- Finska Kennelklubben ry, Suomen Kissaliitto ry, Suomen Koirankasvattajat SuKoKa ry och Suomen valvontaeläinlääkäriliitto ry - Finlands tillsynsveterinärförbund rf. Förslaget till regeringsproposition har dessutom varit framlagt på jord- och skogsbruksministeriets webbplats 15.8–11.9.2024.  

Beredningsunderlaget till regeringens proposition finns i den offentliga tjänsten på adressen: https://mmm.fi/hanke2?tunnus=MMM041:00/2024 .  

2.1  Lagen om djurvälfärd

Sedan lagen om djurvälfärd trädde i kraft har vissa bestämmelser i lagen visat sig vara svårtolkade med hänsyn till tillsynen, och dessa behöver förtydligas. Det behöver också göras tekniska uppdateringar av lagen. Dessutom är rättsläget i fråga om skadeståndsansvaret mellan kommunerna och staten oklart i situationer där kommunalveterinären eller en tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen utövar tillsyn över djurvälfärden.  

Bestämmelser om tillsyn över djurvälfärden finns i lagen om djurvälfärd. Bestämmelser om tillsyn finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), nedan kontrollförordningen .  

Kontrollförordningen trädde i kraft den 27 april 2017. Förordningen gäller säkerställande av tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel. I förordningen fastställs harmoniserade EU-regler genom vilka man vill skapa en heltäckande och enhetlig praxis för den offentliga kontrollen. Enligt artikel 1.2 f i kontrollförordningen ska förordningen tillämpas på offentlig kontroll som utförs för att verifiera efterlevnaden av djurskyddskrav, oavsett om de har fastställts på unionsnivå eller av medlemsstaterna för tillämpningen av unionslagstiftningen. Med offentlig kontroll avses verksamhet som utförs av de behöriga myndigheterna eller av de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har delegerats i enlighet med kontrollförordningen för att verifiera att aktörerna efterlever förordningen och de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i förordningen och att djur eller varor uppfyller kraven enligt de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i förordningen, inbegripet för utfärdandet av officiella intyg eller officiella attesteringar.  

Sedan lagen om djurvälfärd trädde i kraft har det visat sig finnas ett behov av att förtydliga det inbördes förhållandet mellan kontrollförordningen och lagen. Behovet av ett tydligare samband aktualiserades i samband med kommissionens besök i Finland den 13–17 maj 2024 i syfte att inhämta information om fiskars välbefinnande. Artikel 9 i kontrollförordningen förutsätter kontroll som sker regelbundet, riskbaserat och med lämplig frekvens. Sådan övervakning har i Finland i huvudsak genomförts genom stickprovskontroller på enskilda djurarter. Eftersom anläggningar för fiskodling inte omfattas av stickprovskontroll aktualiserades behovet av att förtydliga det inbördes förhållandet mellan kontrollförordningen och lagen om djurvälfärd uttryckligen vid det besök för inhämtande av information som gällde fiskodlingar. Den offentliga kontroll som avses i kontrollförordningen förutsätter enligt den gällande lagen om djurvälfärd inte någon misstanke om brott mot bestämmelserna om djurvälfärd. För att klargöra rättsläget och säkerställa en enhetlig tolkning behöver hänvisningen till kontrollförordningen i 78 § 1 mom. i lagen om djurvälfärd tas ut i ett separat moment, för att det ska vara tydligt att det för inspektioner som hör till tillämpningsområdet för kontrollförordningen inte ska förutsättas någon föregående misstanke. 

Bemyndigandet i lagens 114 § 2 mom. behöver preciseras. Med stöd av momentet ska bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid faktureringen av prestationer utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. I bemyndigandet nämns det dock inte att det ska eller kan föreskrivas om avgifternas storlek. För att bemyndigandet att utfärda förordning ska överensstämma med andra motsvarande författningar behöver bemyndigandet preciseras så att det utöver förfarandet vid faktureringen också omfattar avgifternas storlek. 

Enligt 23 § i veterinärvårdslagen (765/2009) betalar staten ersättning till kommunerna för den tillsyn över djurvälfärden som kommunalveterinärerna utövar. I samband med beredningen av propositionen har det på kommunernas initiativ även utretts om staten kunde ersätta kommunerna även för den tillsyn över djurvälfärden som utövas av de tjänsteinnehavare som övervakar hälsoskyddet i kommunen. Eftersom kostnaderna bedöms stiga föreslås i propositionen inte några bestämmelser om ersättning för hälsoinspektörernas arbete. 

I propositionen föreslås det emellertid att till 114 § i lagen om djurvälfärd fogas en bestämmelse om att kommunen ska bestämma och ta ut avgifterna för den tillsyn över efterlevnaden av Europeiska unionens lagstiftning och lagen om djurvälfärd som utövas av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen och för tjänsteinnehavarnas övriga prestationer. Storleken på de avgifter som ska tas ut för prestationer av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet ska enligt förslaget högst motsvara kostnaderna för åtgärden. 

2.2  Lagen om utövning av veterinäryrket

Ett centralt mål med reformen av lagen om djurvälfärd var att förtydliga och precisera bestämmelsen om djuravel så att det i avelsverksamheten i allt större utsträckning ska tas hänsyn till djurens välbefinnande. Enligt 25 § i lagen om djurvälfärd får ett djur inte användas för avel, om den avelskombination som används sannolikt orsakar sådana sjukdomar eller andra egenskaper hos avkomman som medför betydande men för avkommans välfärd. Ett djur får inte heller användas för avel om djuret på grund av en ärftlig egenskap eller en sjukdom inte kan föröka sig på naturligt sätt. För att effektivisera tillsynen över bestämmelserna om avel fogades till 12 § i lagen om utövning av veterinäryrket ett nytt 3 mom., enligt vilket en utövare av veterinäryrket trots sekretessbestämmelserna är skyldig att till den tillsynsmyndighet som avses i lagen om djurvälfärd utan dröjsmål anmäla sådana men och sjukdomar som utövaren diagnostiserat hos hundar och katter och som begränsar djurets användning för avel samt på begäran av myndigheten lämna nödvändiga ytterligare uppgifter om saken. Anmälan ska göras genom att använda informationssystemet för djurregistret enligt lagen om identifiering och registrering av djur (1069/2021). Avsikten är att närmare bestämmelser om de men, dvs. defekter, och sjukdomar beträffande vilka en anmälan ska göras ska utfärdas genom en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av lagen om djurvälfärd. Nedan används för denna kommande förordning benämningen avelsförordningen .  

Den anmälningsskyldighet som fogades till lagen om utövning av veterinäryrket trädde i kraft den 1 januari 2024 till den del som gäller hundar. I fråga om katter träder skyldigheten i kraft den 1 januari 2027. I praktiken kan anmälningsskyldigheten dock fullgöras först när det genom avelsförordningen har föreskrivits om de defekter och sjukdomar som anmälningsskyldigheten gäller. Beredningen av avelsförordningen har fördröjts, och enligt nuvarande bedömning kan förordningen träda i kraft tidigast 2025. Dessutom måste det djurregister till vilket anmälningarna ska göras vara i drift, och i registret måste det finnas teknisk beredskap för registrering av anmälningarna. För hundars del har Livsmedelsverket drivit ett register (hundregistret) sedan våren 2023. Eftersom avelsförordningen ännu inte har utfärdats har man inte i registret kunna införa en teknisk infrastruktur för registrering av anmälningar om anmälningspliktiga defekter och sjukdomar. För att anmälningar ska kunna registreras i hundregistret behöver dessutom registret uppdateras. Uppdateringen av hundregistret medför också betydande kostnader som inte kan täckas med Livsmedelsverkets nuvarande omkostnadsmedel.  

När det gäller katter är tidpunkten för införandet av ett kattregister ännu oklar. Tidsplanen påverkas bland annat av de krav på registrens innehåll och funktioner som anges i den förordning om hundars och katters välfärd som är under beredning samt av övergångsperioden för införandet av de nationella registren. Jord- och skogsbruksutskottet har också fäst vikt vid att det innan det kattregister som krävs enligt förordningen om hundars och katters välfärd införs bör reserveras tillräckligt med tid för att utreda och förebygga eventuella praktiska problem i anknytning till införandet. Dessutom har utskottet ansett det vara viktig att man vid genomförandet av de ändringar i de nationella registren som förordningen föranleder beaktar möjligheten att samtidigt förbättra de nationella registrens allmänna funktion. (JsUU 1/2024 rd, på finska) 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att lagen om djurvälfärd och 12 § i lagen om utövning av veterinäryrket ändras.  

Lagen om djurvälfärd föreslås bli kompletterad med en ny 118 a § som gäller statens skadeståndsansvar. Paragrafen behövs för att förtydliga kommunens respektive statens skadeståndsansvar i en situation där en kommunalveterinär som är anställd hos kommunen eller en tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen orsakar skada när han eller hon utför djurskyddskontroll. I sådana situationer ska staten alltid ha skadeståndsansvar.  

Det föreslås vidare att definitionen av en permanent djurutställning i 5 § i lagen om djurvälfärd preciseras i fråga om å ena sidan viltdjur, å andra sidan djur som tillhör vilda djurarter. Ändringen behövs för att förtydliga lagen.  

Det föreslås att hänvisningen i lagen on djurvälfärd till kontrollförordningen flyttas till ett nytt 78 § 3 mom. Den offentliga kontroll som avses i kontrollförordningen förutsätter inte enligt den gällande lagen någon misstanke om brott mot bestämmelserna om djurvälfärd. Genom det nya 3 mom. i 78 § klargörs rättsläget.  

Det föreslås att 114 § i lagen om djurvälfärd ändras. Bemyndigandet i 2 mom. föreslås bli preciserat så att det inkluderar storleken på avgifterna och motsvarar det som annars föreskrivs om kommunalveterinärens prestationer. Att bemyndigandet preciseras och förenhetligas med andra motsvarande författningar behövs för att göra lagen tydligare. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. som gör det möjligt för kommunen att bestämma avgifterna för den tillsyn över efterlevnaden av Europeiska unionens lagstiftning och lagen om djurvälfärd som utövas av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen och för tjänsteinnehavarens övriga prestationer samt att ta ut avgifterna. Avsikten är att storleken på avgifterna högst ska motsvara kostnaderna för åtgärden.  

Tillämpningen av 12 § 3 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket anknyter delvis till beredningen av förordningen om hundars och katters välfärd, som är en del av ett mer omfattande projekt för översyn av EU:s djurskyddslagstiftning.  

Tillämpningen av 12 § 3 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket i momentets nuvarande utformning skulle dessutom kräva att avelsförordningen har utfärdats och att det har införts ett djurregister med teknisk beredskap för registrering av anmälningar. Eftersom båda tillämpningsvillkoren saknas föreslås det i propositionen att 12 § i lagen om utövning av veterinäryrket ändras. I fråga om 12 § 3 och 4 mom. föreslås dessutom en separat övergångsbestämmelse. Enligt övergångsbestämmelsen ska 12 § 3 mom. tillämpas från och med den 1 januari 2028, medan 4 mom. föreslås träda i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning av statsrådet. En övergångsbestämmelse behövs eftersom det är mycket svårt att bedöma hur förordningen om hundars och katters välfärd framskrider och bedöma tidsplanen för förordningen. Hur förslaget till förordning framskrider påverkas i hög grad av arbetsprogrammet för det nya Europaparlamentet som valdes i juni 2024 och den nya kommission som väljs därefter, samt av tidsplanen för programmet. 

Genom övergångsbestämmelsen säkerställs det att man vid införandet av det kattregister som krävs enligt förordningen om hundars och katters välfärd reserverar tillräckligt med tid för att utreda och förebygga eventuella praktiska problem i anknytning till införandet.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

7.1  Lagen om djurvälfärd

5 § . Definitioner. Det föreslås att 5 § 1 mom. 16 punkten förtydligas. I den gällande lagen definieras begreppet permanent djurutställning, med vilket avses en permanent anläggning där enbart eller i huvudsak andra djur än sådana som tillhör vilda djurarter hålls för att förevisas för allmänheten och där det förevisade antalet vilda djur eller djurarter är litet och djuren inte tillhör djurarter som är särskilt viktiga med avseende på naturskyddsvärdet. Den första delen av definitionen motsvarar definitionen av en permanent djurutställning i 20 § 1 mom. i den upphävda djurskyddslagen (247/1996).  

I 5 § 1 mom. 7 punkten i lagen om djurvälfärd ingick som ny definition en definition av viltdjur (pl. vilda djur). Enligt definitionen avses med viltdjur ett i naturen levande djur som tillhör en vild djurart. Således är det ändamålsenligt att i definitionen av permanent djurutställning i 1 mom. 16 punkten använda termen ”djur som tillhör en vild djurart” i stället för termen ”vilda djur”, eftersom de djur som hålls i en djurutställning inte lever i naturen. Genom ändringen förtydligas definitionerna av permanent djurutställning och viltdjur så att de är enhetliga.  

78 § . Inspektion och provtagning . I 1 mom. finns en hänvisning till artiklarna 9–15 i kontrollförordningen. Enligt artikel 9 i kontrollförordningen ska de behöriga myndigheterna regelbundet och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll av alla aktörer. Eftersom kontrollförordningen inte innehåller något nationellt handlingsutrymme och är direkt tillämplig rätt krävs det för offentlig kontroll enligt kontrollförordningen i nuläget ingen misstanke om brott mot bestämmelserna om djurvälfärd. Hänvisningen till kontrollförordningen har dock ansetts vara svårtolkad vid utövandet av tillsynen.  

Hänvisningen i 1 mom. till kontrollförordningen föreslås bli flyttad till ett nytt 3 mom. i syfte att klargöra rättsläget. Enligt artikel 1.2 f i kontrollförordningen ska förordningen tillämpas på offentlig kontroll som utförs för att verifiera efterlevnaden av djurskyddskrav, oavsett om de har fastställts på unionsnivå eller av medlemsstaterna för tillämpningen av unionslagstiftningen. Med offentlig kontroll avses verksamhet som utförs av de behöriga myndigheterna eller av de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har delegerats i enlighet med kontrollförordningen för att verifiera att aktörerna efterlever förordningen och de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i förordningen och att djur eller varor uppfyller kraven enligt de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i förordningen, inbegripet för utfärdandet av officiella intyg eller officiella attesteringar.  

Bakgrunden till att det till paragrafen har fogats ett uttryckligt omnämnande av kontrollförordningen är det behov av att klargöra rättsläget som framkommit efter ikraftträdandet av lagen om djurvälfärd. Den riskbaserade kontroll som avses i artikel 9 i kontrollförordningen har i Finland av hävd skötts genom stickprovskontroller, där det inte har förutsatts någon misstanke om brott mot bestämmelserna. Behovet av precisering gäller alltså i synnerhet sådana djurarter i fråga om vilka stickprovskontroller inte utförs. Bland annat odlade fiskar, kalkoner samt kaniner i uppfödning omfattas för närvarande inte av stickprovskontroll. Eftersom kontrollförordningen inte innehåller några bestämmelser om nationellt handlingsutrymme kommer det uttryckliga omnämnandet av kontrollförordningen i det nya 3 mom. att klargöra läget till den del som gäller tillsynen.  

I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. Paragrafens tidigare 3–5 mom. blir 4–6 mom. Innehållet i det tidigare 3 mom. förblir oförändrat. Ordalydelsen för de tidigare 4–5 mom. har preciserats.  

114 § . Avgifter som ska tas ut. Paragrafens 1 mom. innehåller i fråga om de avgifter som tas ut för statliga myndigheters prestationer en hänvisning till kontrollförordningen och till lagen om grunderna för avgifter till staten.  

Enligt paragrafens 2 mom. bestämmer regionförvaltningsverket avgifterna för kommunalveterinärens avgiftsbelagda prestationer och tar ut avgifterna till staten. Med avgiftsbelagda prestationer avses kundavgifter som tas ut direkt till staten. I paragrafen finns en hänvisning till lagen om grunderna för avgifter till staten, där det föreskrivs om allmänna principer och andra grunder för statliga myndigheters avgiftsbelagda prestationer och avgifternas storlek. Momentet innehåller också ett bemyndigande med stöd av vilket bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid faktureringen av prestationer utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.  

Enligt veterinärvårdslagen ska kommunen se till att det finns förutsättningar för skötseln av de uppgifter som kommunalveterinären har med stöd av lagen om djurvälfärd, lagen om djursjukdomar (76/2021), lagen om animaliska biprodukter (517/2015), lagen om transport av djur (1429/2006), lagen om medicinsk behandling av djur (387/2014) och lagen om identifiering och registrering av djur (1069/2021). Kommunen ska också se till att det finns kommunalveterinärstjänster för ovannämnda tjänsteuppdrag. Kommunen har rätt att få ersättning från staten för de faktiska kostnader som skötseln av uppgifterna har medfört för kommunen.  

Med stöd av 23 § i veterinärvårdslagen täcker ersättningen från staten också sådana av kommunalveterinären utförda uppdrag som är avgiftsbelagda för aktören. Närmare bestämmelser om ersättningen och faktureringen av den finns i 3 § i statsrådets förordning om veterinärvård (1031/2009). Enligt den paragrafen grundar sig ersättningen dels på kostnaderna, dels på den tid som använts för tillsynsuppgiften, inklusive den tid som använts för resor. Till de faktiska kostnader som ersättningen grundar sig på räknas lönekostnaderna, inklusive lönebikostnaderna, för den arbetstid som använts för tillsynsuppgiften, de nödvändiga, faktiska resekostnader som tillsynsuppgiften medför, de ämnen, förnödenheter och varor som använts för tillsynsuppgiften, köp av nödvändiga tjänster i anslutning till tillsynsuppgiften och som andel av de sammanlagda kostnaderna fem procent av lönekostnadernas totala belopp. 

Med hänsyn till det som nämns ovan är det logiskt att det tas ut kundavgifter till staten för kommunalveterinärens prestationer enligt de nämnda lagarna. En annan anledning till att det inte har ansetts möjligt att föreskriva att kommunen ska ta ut avgifterna är att tillsynen enligt lagen om djurvälfärd och de andra ovannämnda lagarna i enlighet med veterinärvårdslagen inte, till skillnad från tillsynen enligt livsmedelslagen, ankommer på kommunen eller ett kommunalt organ, exempelvis en nämnd. 

I momentet anges inte i momentets nuvarande ordalydelse uttryckligen att det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet skulle vara möjligt att utfärda bestämmelser om avgifternas storlek. I förslaget fogas till momentet ett omnämnande av att bestämmelser om storleken på avgifterna för kommunalveterinärens prestationer utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet med iakttagande i tillämpliga delar av vad som i lagen om grunderna för avgifter till staten föreskrivs om allmänna principer och andra grunder för statliga myndigheters avgiftsbelagda prestationer och avgifternas storlek. Förslaget motsvarar det som föreskrivs om kommunalveterinärens prestationer i 96 § i lagen om djursjukdomar och i 59 § i lagen om animaliska biprodukter. I förslaget stryks omnämnandet i 2 mom. av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen. Bestämmelser om faktureringen av prestationer av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen ska i fortsättningen finnas i det nya 3 mom. som föreslås bli fogat till paragrafen.  

Enligt förslaget tar kommunen enligt taxa ut en avgift för den tillsyn över efterlevnaden av Europeiska unionens lagstiftning och lagen om djurvälfärd som utövas av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen. Storleken på avgifterna ska högst motsvara kostnaderna för åtgärden, om inte något annat följer av kontrollförordningen. 

I artikel 82 i kontrollförordningen föreskrivs det om beräkning av avgifter. Artikeln gäller endast obligatoriska avgifter. Enligt artikel 80 i kontrollförordningen får medlemsstaterna ta ut även andra avgifter eller pålagor för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet än de avgifter eller pålagor som avses i artikel 79, om detta inte är förbjudet enligt den lagstiftning som är tillämplig på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.  

Omnämnandet av att avgifternas storlek högst ska motsvara kostnaderna för åtgärden är motiverat för att de avgifter som tas ut för prestationer av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen till sina grunder ska motsvara de avgifter som tas ut för kommunalveterinärens prestationer. Storleken på de avgifter som tas ut för kommunalveterinärens prestationer bestäms förutom av kontrollförordningen också av lagen om grunderna för avgifter till staten. Således ska också de avgifter som tas ut för prestationer som utförs av en tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen motsvara självkostnadspriset.  

Det föreslås att nuvarande 3 mom. blir 4 mom. Momentets innehåll förblir oförändrat.  

118 a §. Skadestånd. Det föreslås att till lagen fogas en ny paragraf om skadestånd. Den föreslagna ändringen förtydligar skadeståndsansvaret i situationer där en kommunal tjänsteinnehavare utövar tillsyn över djurvälfärden.  

I fråga om skadeståndsansvaret vid skada som vållats vid tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd ska enligt förslaget bestämmelserna i skadeståndslagen iakttas. För skada som kommunalveterinären eller en tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen har vållat vid tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd ska dock staten ansvara, inte kommunen. Vid tillsynen över djurvälfärden ska kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen i skadeståndsrättsligt hänseende jämställas med statstjänstemän. Att skadeståndsansvaret överförs helt och hållet till staten är således motiverat också eftersom tillsynen över djurvälfärden inte hör till kommunens uppgifter. 

I början av paragrafen föreslås en hänvisning till skadeståndslagen. Enligt paragrafen ska inte kommunen utan staten svara för skada som kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen har vållat vid tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd. En definition av bestämmelserna om djurvälfärd finns i 5 § i lagen om djurvälfärd. Till den föreslagna paragrafen fogas ett omnämnande av att på staten ska tillämpas vad som i 3 kap. i skadeståndslagen föreskrivs om kommunens skadeståndsansvar vid skada som vållats av en kommunal tjänsteinnehavare och vad som i 4 kap. 3 § och 6 kap. 2 § i skadeståndslagen föreskrivs om den som är ansvarig enligt lagens 3 kap. Hänvisningarna till 4 och 6 kap. i skadeståndslagen gäller förhållandet mellan statliga och kommunala tjänsteinnehavare. I och med hänvisningen träder staten också i detta avseende i kommunens ställe i de skadeståndssituationer som avses i de nämnda bestämmelserna. I paragrafen ska användas termen ”tjänsteinnehavare” i stället för termen ”tjänsteman” som används i skadeståndslagen, för att paragrafen ska överensstämma med de övriga paragraferna i lagen om djurvälfärd.  

7.2  Lagen om utövning av veterinäryrket

12 § . Anmälnings- och upplysningsskyldighet. Paragrafens 1 och 2 mom. förblir oförändrade. I 3 mom. finns bestämmelser om en skyldighet för en utövare av veterinäryrket att trots sekretessbestämmelserna till den tillsynsmyndighet som avses i lagen om djurvälfärd utan dröjsmål anmäla sådana men (defekter) och sjukdomar som utövaren diagnostiserat hos hundar och katter och som begränsar djurets användning för avel. En utövare av veterinäryrket ska dessutom på begäran av myndigheten trots sekretessbestämmelserna lämna nödvändiga ytterligare uppgifter om saken. Avsikten är att det genom en nationell avelsförordning ska utfärdas bestämmelser om de defekter och sjukdomar som ska omfattas av anmälningsskyldigheten.  

Det föreslås att 3 mom. ändras så att momentet delas in i två moment, av vilka det i det första ska föreskrivas om anmälningsförfarandet i fråga om hundar. I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. enligt vilket det som föreskrivs i 3 mom. också ska gälla defekter och sjukdomar som begränsar användningen av katter för avel. Att det nuvarande 3 mom. delas upp i två separata moment är nödvändigt för att förtydliga övergångsbestämmelsen. Genom uppdelningen av momentet i två kan det nya 3 mom. som gäller hundar träda i kraft den 1 januari 2025 och börja tillämpas den 1 januari 2028. 

I fråga om det föreslagna nya 4 mom. som gäller defekter och sjukdomar som begränsar användningen av katter för avel är det motiverat att föreskriva om en separat ikraftträdandebestämmelse. Enligt den föreslagna ikraftträdandebestämmelsen ska bestämmelser om ikraftträdandet av 4 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. För att tidpunkten för ikraftträdandet ska kunna bestämmas genom förordning av statsrådet krävs det enligt 79 § 3 mom. i grundlagen särskilda skäl. I grundlagsutskottets praxis har som ett särskilt skäl ansetts vara att det finns en koppling mellan lagstiftningen och gemenskapsrätten. Tillämpningen av det föreslagna 4 mom. anknyter till beredningen av förordningen om hundar och katters välfärd, som är en del av ett mer omfattande projekt för översyn av EU:s djurskyddslagstiftning. Avsikten är att det i förordningen om hundars och katters välfärd ska föreskrivas om en skyldighet för medlemsstaterna att inrätta både ett hundregister och ett kattregister. Bestämmelser om kraven på innehållet i registren ska enligt förslaget utfärdas genom en genomförandeakt. Registren ska ha tagits i drift inom fyra år från ikraftträdandet av förordningen. I Finland infördes ett hundregister våren 2023. Tidpunkten för införandet av ett kattregister är ännu oklar. Inrättandet av kattregistret påverkas bland annat av de krav på registrens innehåll och funktioner som ska införas med stöd av förordningen om hundars och katters välfärd samt av övergångsperioden för införandet av de nationella registren. Tillämpningen av den anmälningsskyldighet som avses i det föreslagna 4 mom. förutsätter utöver en nationell avelsförordning också att det har inrättats ett kattregister, eftersom anmälningarna ska göras till kattregistret. Då det är mycket svårt att i detta skede bedöma hur förordningen om hundars och katters välfärd framskrider och bedöma tidsplanen för förordningen är det motiverat att bestämmelser om ikraftträdandet av det föreslagna 4 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Det föreslås att 4 mom. blir 5 mom. Hänvisningen till 3 mom. i momentet ändras till en hänvisning till 3 och 4 mom. I övrigt ändras inte momentets innehåll.  

Det föreslås att 5 mom. blir 6 mom. Hänvisningen till 3 mom. i momentet ändras till en hänvisning till 3 och 4 mom. I övrigt ändras inte momentets innehåll.  

10.1  Förhållande till budgetpropositionen

De eventuella kostnader som propositionen medför tillgodoses med medel i statsbudgetarna och den godkända ramen för statsfinanserna. Propositionen förutsätter inga ytterligare årsverken eller andra tilläggsresurser, utan årsverken och resurser fördelas utifrån de befintliga resurserna. 

12.1  Kommunernas självstyrelse

Enligt 121 § i grundlagen ska kommunernas förvaltning grunda sig på självstyrelse för invånarna. Bestämmelser om de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och om uppgifter som åläggs kommunerna utfärdas genom lag. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis innebär den kommunala självstyrelsen särskilt att kommuninvånarna har rätt till förvaltningsorgan som de själva har valt och att kommunen har rätt att själv fatta beslut om sin ekonomi (GrUU 14/1986 rd). Genom vanliga lagar får det inte göras sådana ingrepp i självstyrelsens mest centrala särdrag att självstyrelsen urholkas i sak (GrUU 31/1996 rd). Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis betonat att när kommunerna åläggs uppgifter ska det i enlighet med finansieringsprincipen också ses till att kommunerna har faktiska förutsättningar att klara av dem (se GrUU 16/2014 rd, s. 2/II och de utlåtanden som nämns där). 

Den nu föreslagna ändringen ger kommunerna prövningsrätt i fråga om storleken på den taxa de tar ut för den tillsyn över djurvälfärden som utförs av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen. Kommunernas prövningsrätt kommer dock att begränsas av de tvingande bestämmelserna i kontrollförordningen. Förslaget gör det också möjligt för kommunerna att ta ut kundavgifter, vilket de facto förbättrar kommunernas faktiska förutsättningar att själva besluta om sin ekonomi. Med beaktande av ovannämnda omständigheter anses propositionen inte vara problematisk i förhållande till 121 § i grundlagen. 

12.2  Bestämmelser om tidpunkten för ikraftträdandet

Propositionen anknyter till 79 § 3 mom. i grundlagen, enligt vilket det av en lag ska framgå när den träder i kraft. Av särskilda skäl kan i en lag anges att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms genom förordning. Ett sådant särskilt skäl som avses i 79 § 3 mom. i grundlagen har i grundlagsutskottets praxis ansetts vara bland annat att det finns en koppling mellan lagstiftningen och gemenskapsrätten (t.ex. GrUU 21/2007, s. 2/II, GrUU 46/2006 rd, s. 3/I, GrUU 41/2006 rd s. 4/I och GrUU 5/2009 rd, s. 3/II). Utskottet har dock betonat att även om lagstiftningen skulle ha en koppling till gemenskapsrätten uppfyller det inte kraven i 79 § 3 mom. i grundlagen att bestämmelsernas ikraftträdande på detta sätt direkt binds upp vid när bestämmelserna om en EU-förordning ska genomföras. Det ska framgå av Finlands författningssamling hur länge bestämmelserna i lagen gäller (t.ex. GrUU 24/2009 rd s. 2).  

Enligt förslaget ska bestämmelserna i 12 § 4 mom. i lagen om utövning av veterinäryrket träda i kraft vid en tidpunkt som närmare bestäms genom förordning av statsrådet. Tillämpningen av det föreslagna 4 mom. anknyter till beredningen av förordningen om hundar och katters välfärd, som är en del av ett mer omfattande projekt för översyn av EU:s djurskyddslagstiftning. Avsikten är att det i förordningen om hundars och katters välfärd ska föreskrivas om en skyldighet för medlemsstaterna att inrätta både ett hundregister och ett kattregister. Tillämpningen av den anmälningsskyldighet som avses i det föreslagna 4 mom. förutsätter utöver en nationell avelsförordning också att det har inrättats ett kattregister, eftersom anmälningarna ska göras till kattregistret. Då det är mycket svårt att i detta skede bedöma hur förordningen om hundars och katters välfärd framskrider och bedöma tidsplanen för förordningen är det motiverat att bestämmelser om ikraftträdandet av det föreslagna 4 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. Ikraftträdandebestämmelsen i lagförslaget kan anses uppfylla kravet på ett särskilt skäl, eftersom lagstiftningen har en koppling till gemenskapsrätten.  

12.3  Bemyndiganden att utfärda förordning samt delegering av lagstiftningsbehörighet

Propositionen har anknytning till grundlagens 80 §, som gäller utfärdande av förordningar och delegering av lagstiftningsbehörighet. I lagförslaget om djurvälfärd ingår ett bemyndigande att utfärda förordning. Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Genom lag ska dock utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Med anledning av grundlagens 80 § har grundlagsutskottet i sin tolkningspraxis ställt krav på regleringens exakthet och noggranna avgränsning i bemyndiganden att utfärda förordning (t.ex. GrUU 38/2013 rd). Utskottet har understrukit att ett bemyndigande att utfärda förordning som tas in i lagen måste formuleras så att innehållet i bemyndigandet tydligt framgår av lagen och det avgränsas tillräckligt noggrant (t.ex. GrUU 26/2017 rd).  

Lagen om djurvälfärd har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 106/2022 rd), och jord- och skogsbruksutskottet har i sitt betänkande ansett att omfattande bemyndiganden att utfärda förordning i princip är motiverade och välkomna (JsUB 33/2022 rd, s. 9). Den ändring som nu föreslås endast preciserar det bemyndigande att utfärda förordning som redan funnits i 114 §. Med beaktande av det som anförs ovan anses propositionen inte vara problematisk i förhållande till 80 § i grundlagen, och det bemyndigande att utfärda förordning som ingår i lagförslaget kan anses uppfylla de krav som gäller delegering av lagstiftningsbehörigheten. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget enligt regeringens uppfattning behandlas i vanlig lagstiftningsordning.