2.1.1  2.1.1 Lagstiftning

I 1 § i den gällande lagen om skyddshem anges syftet med lagen, som är att säkerställa nationellt högklassiga och heltäckande skyddshemstjänster för personer som är utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld. 

Enligt 2 § innehåller lagen bestämmelser om de grunder som iakttas vid betalning av ersättning med statsmedel till aktörer som producerar skyddshemstjänster. I paragrafens 2 mom. föreskrivs särskilt om att lagen även tillämpas på kommunala skyddshem och producenter av kommunala skyddshemstjänster. 

I lagens 3—5 § definieras begreppen skyddshem, våld i nära relationer och skyddshemstjänster. I lagens 5 § 3 mom. finns dessutom ett bemyndigande, enligt vilket genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet får utfärdas närmare bestämmelser om skyddshemstjänster. 

I lagens 6 § föreskrivs det om klienter i skyddshemsverksamheten. Enligt paragrafens 1 mom. erbjuds skyddshemstjänster i första hand åt personer som har blivit utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld och åt medföljande minderåriga barn. Skyddshemstjänster kan enligt 2 mom. även tillhandahållas i fall som kan jämställas med våld i nära relationer för att hjälpa personer som behöver hjälp, om hjälpen motsvarar offrets behov av hjälp och om hjälpen inte orsakar skada eller medför fara för andra som befinner sig i skyddshemmet. 

Enligt lagens 6 § 3 mom. får en person söka sig till vilket som helst av de skyddshem som tillhandahåller skyddshemstjänster, förutsatt att där finns plats. 

Lagens 7 § gäller uppgifter som sköts av Institutet för hälsa och välfärd. Institutet för hälsa och välfärd har som uppgift att sörja för den riksomfattande tillgången på skyddshemstjänster, ingå avtal om produktion av skyddshemstjänster med tjänsteproducenter och ansvara för den riksomfattande samordningen av skyddshemstjänsterna som helhet i samarbete med de skyddshem som har ingått avtal. 

I lagens 8 § föreskrivs om förutsättningar för produktion av skyddshemstjänster. Enligt paragrafens 1 mom. väljer Institutet för hälsa och välfärd till producenter av skyddshemstjänster sådana aktörer som har ett giltigt tillstånd enligt lagen om privat socialservice (922/2011). De anställda hos tjänsteproducenten ska i enlighet med paragrafens 3 mom. ha tillräcklig utbildning, arbetserfarenhet och insikt i krisarbete inom våld i nära relationer. Personalen ska omfatta ett tillräckligt antal representanter för olika yrkesgrupper. Utöver detta kan personalen omfatta sakkunniga i tjänsteproducentens specialområde inom krisarbete. 

Enligt 8 § 4 mom. i lagen får närmare bestämmelser om förutsättningarna för produktion av skyddshemstjänster utfärdas genom förordning av statsrådet. Med stöd av lagen har statsrådets förordning om förutsättningar för produktion av skyddshemstjänster (598/2015, nedan skyddshemsförordningen) utfärdats. Enligt 1 § 1 mom. i skyddshemsförordningen ska en ansvarig person vid ett skyddshem ha den behörighet som anges i 3 § i lagen om behörighetsvillkor för yrkesutbildad personal inom socialvården (272/2005) samt förtrogenhet med området och arbetserfarenhet av krisarbete inom våld i nära relationer. Enligt övergångsbestämmelsen i 3 § 2 mom. i skyddshemsförordningen fortsätter en ansvarig person som är verksam vid ett skyddshem den 1 januari 2015, har avlagt högskoleexamen och har minst tre års arbetserfarenhet vid skyddshem att vara behörig för uppgiften som ansvarig person till och med 31 december 2019. 

Enligt 1 § 2 mom. i skyddshemsförordningen ska en person som ger stöd och vägledning vid ett skyddshem ha sådan högskoleexamen inom social- och hälsovården som avses i lagen om behörighetsvillkor för yrkesutbildad personal inom socialvården eller i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) samt förtrogenhet med och arbetserfarenhet av krisarbete inom våld i nära relationer. Enligt 3 § 3 mom. i förordningen fortsätter personer som arbetar med stöd och vägledning den 1 januari 2015 att vara behöriga för den uppgiften till och med den 31 december 2019, om de har fått utbildning för långsiktigt krisarbete inom våld i nära relationer av den som producerar skyddshemstjänster, har förtrogenhet med krisarbete inom våld i nära relationer och minst tre års arbetserfarenhet vid skyddshem. 

Enligt 1 § 3 mom. i skyddshemsförordningen ska personer som arbetar med barn ha lämplig högskoleexamen och tillräcklig specialisering för arbete med traumatiserade barn. 

I 9 § i den gällande lagen om skyddshem föreskrivs det om avtalet om produktion av skyddshemstjänster. Det ingås enligt 1 mom. för högst fem år i sänder och i avtalet ska det intas en bestämmelse enligt vilken den ersättning som betalas årligen är beroende av det anslag som reserverats för detta ändamål i statsbudgeten. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de frågor man ska komma överens om i avtalet. Dessa är till exempel antalet familjeplatser på skyddshemmet, verksamhetsområde, antalet anställda och utbildning som arrangeras för personalen. 

Lagens 10 § avser ersättning som betalas av statens medel åt producenter av skyddshemstjänster. Institutet för hälsa och välfärd delar ut ersättningen i förskott till de tjänsteproducenter som har ingått avtal om produktion av skyddshemstjänster. Enligt paragrafens 3 mom. beaktas som grunder för fördelningen invånarantalet i tjänsteproducentens verksamhetsområde och kostnaderna för skyddshemstjänsterna året innan finansåret samt tjänsteproducentens uppgifter för den pågående räkenskapsperioden och nästa års budgetförslag. I paragrafens 4 mom. föreskrivs om hur ersättningen bestäms när avtal ingås med en ny tjänsteproducent. 

Enligt paragrafens 5 mom. får närmare bestämmelser om viktning av bestämningsgrunderna för den ersättning som betalas av statens medel och om fördelning av ersättningen utfärdas genom förordning av statsrådet. En sådan specificerad reglering har dock hittills inte utfärdats. 

I 11 § 1 mom. i lagen föreskrivs om redovisning för användning av ersättning som varje producent av tjänster ska ge Institutet för hälsa och välfärd årligen. Paragrafens 2 mom. gäller ny utdelning av återbetalda ersättningar, som Institutet för hälsa och välfärd beslutar om. Enligt paragrafens 3 mom. får närmare bestämmelser om utbetalning av ersättning som delas ut av statens medel, om redovisningens innehåll och om grunderna för återbetalning och ny utdelning av ersättning utfärdas genom förordning av statsrådet. En sådan specificerad reglering har dock hittills inte utfärdats. 

Enligt 12 § 1 mom. i lagen svarar social- och hälsovårdsministeriet för den allmänna ledningen, styrningen och tillsynen av skyddshemsverksamhetens finansiering, medan Institutet för hälsa och välfärd svarar för samordningen och styrningen av den riksomfattande skyddshemsverksamheten enligt paragrafens 2 mom. Övervakningen av skyddshemsverksamheten hör enligt paragrafens 3 mom. till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården samt regionförvaltningsverken. 

I lagens 13 § föreskrivs om tillämpning av statsunderstödslagen (688/2001) på ersättning som ska betalas till tjänsteproducenter. Fastän ersättningen baserar sig på avtalet, tillämpas på den olika bestämmelser i statsunderstödslagen. Som statsunderstödstagare betraktas i denna lag producenterna av skyddshemstjänster och som statsbidragsmyndighet betraktas social- och hälsovårdsministeriet. 

2.1.2  2.1.2 Praxis

Finansiering av skyddshem 

Före den gällande lagen om skyddshem ankom finansierings- och organiseringsansvaret på kommunerna i enlighet med dåvarande socialvårdslag. Då finansierades skyddshemstjänsternas verksamhet i regel antingen genom kundspecifika betalningsförbindelser som kommunen betalade, genom köptjänstavtal eller en kombination av dessa. Såtillvida kommunerna producerade tjänsten, beaktades finansieringen av skyddshem i kommunens budget. 

Sedan ingången av 2015 har skyddshemmen varit finansierade av staten, och anslagen för skyddshemsverksamhet har ökat avsevärt under den tid som staten har haft finansieringsansvar för verksamheten. I budgeten för 2015 fanns för skyddshemsverksamhet anvisat sammanlagt 11,55 miljoner euro, varav 250 000 euro var avsedda för att garantera Institutets för hälsa och välfärd resurser. I statsbudgeten för 2017 har 13,55 miljoner euro reserverats för skyddshemsverksamhetens utgifter. Anslaget får användas för att betala ersättning enligt den gällande lagen om skyddshem åt producenter av skyddshemstjänster samt för att avlöna ett antal anställda motsvarande högst tre årsverken åt Institutet för hälsa och välfärd för handlednings-, drifts-, kvalitetskontroll-, utvecklings- och förvaltningsuppgifter i anknytning till skyddshemsverksamhet och för andra konsumtionsutgifter. 

I planen för de offentliga finanserna för 2016—2019 har det konstaterats att den statliga finansiering som reserverats för skyddshemsverksamhetens utgifter ökar under ramperioden i enligt med tidigare rambeslut årligen med 2 miljoner euro till 17,55 miljoner euro. Dessutom beslutade man i regeringens halvtidsöversyn i april 2017 att tillgången på och omfattningen av skyddshemsplatser förbättras med en nivåförhöjning på 2 miljoner euro från och med 2018. När de höjningar som det har beslutats om tidigare räknas in torde anslagen för skyddshemmen att stiga till 19,55 miljoner euro 2019. 

Skyddshem och producenter av skyddshemstjänster 

I Finland fanns det 23 statsfinansierade skyddshem 2017 och i dem sammanlagt 143 familjeplatser, dvs. platser för en vuxen och medföljande minderåriga barn. Antalet skyddshem och familjeplatser har ökat klart från 2015, då finansieringen av skyddshemmen överfördes på statens ansvar; i slutet av ifrågavarande år fanns det 19 skyddshem och 114 familjeplatser. 

Största delen av de skyddshemstjänster som erhåller statlig finansiering produceras på föreningsbasis: 16 skyddshem upprätthålls av organisationer inom tredje sektorn 2017. Kommunerna upprätthåller i sin tur sammanlagt sju skyddshem. Kommunerna producerar dock inte denna skyddshemstjänst som en tjänst i enlighet med socialvårdslagen (1301/2014) utan får för denna statlig finansiering på motsvarande sätt som de övriga tjänsteproducenterna. 

Institutet för hälsa och välfärd genomförde 2016 i samarbete med mödra- och skyddshemmet i Uleåborg och samkommunen för social och hälsovården i Kajanaland (nedan Kajanalands social- och hälsovård) ett pilotprojekt som gällde ett så kallat fjärrskyddshem. Syftet med projektet var bland annat att skapa en modell för fjärrskyddshem som kan tillämpas på Kajanalands region och andra glesbygdsområden. I projektet var skyddshemmets fjärrenhet ordnad i barnhemmet i Kajana som upprätthålls av Kajanalands social- och hälsovård. 

I projektet bodde klienterna i fjärrenheten i Kajana, medan det psykosociala stödet erbjöds via fjärrförbindelser från mödra- och skyddshemmet i Uleåborg. Fjärrenheten hade en familjeplats, och under året var sammanlagt 30 vuxna och barn klienter i fjärrenheten. 

I projektet testades fjärrhjälp i skyddshemsarbetet, utvärderades fjärrskyddshemsmodellens möjligheter och de resurser som den kräver, förstärktes det lokala samarbetet och ökades medvetenheten om tjänsten i Kajanalands region. Under projektet skapades en modell, med vilken verksamheten med fjärrskyddshem kan genomföras i Kajanaland och andra glest bebodda områden. Skyddshemmets fjärrenhet som upprätthålls av Kajanalands social- och hälsovård har fått statlig finansiering från början av 2017. Modellen för fjärrskyddshem beskrivs närmare i Institutets för hälsa och välfärd publikation ”Etäturvakotihankkeen loppuraportti” (Institutets för hälsa och välfärd publikationer 2017). 

Skyddshemsstatistik 

År 2016 var det totala antalet klienter på skyddshem 3 535. Jämfört med föregående år ökade klientantalet med 16 %. 

Av de klienter vars ålder statistikfördes var 1 801 vuxna och 1 726 barn. Av de vuxna klienter vars kön statistikfördes var 1 701 kvinnor och 100 män. Den största åldersgruppen var barn under 4 år, som var 19 % av alla klienter på skyddshem. Den näststörsta klientgruppen var 25—34-åringar, som motsvarade 18 % av alla klienter. 

De vuxna klienterna som sökt sig till skyddshem meddelade att de upplevt 6 163 former av våld, vilket innebär att en klient har upplevt i genomsnitt 3,4 olika former av våld. Talet berättar inte hur många gånger klienten har upplevt våld, utan hur många olika typer av våldsformer denna har upplevt. Den mest allmänna formen av våld var psykiskt våld, som 84 % av de vuxna klienterna hade varit utsatta för. Fysiskt våld hade i sin tur 68 % av de vuxna klienterna varit utsatta för. Skyddshemmens barnklienter hade i sin tur sammanlagt 1 939 erfarenheter av våld, dvs. i genomsnitt 1,1 erfarenheter av våld per barn. Av barnen hade 53 % blivit utsatta för våld, och dessutom hade 22 % upplevt psykiskt våld och 10 % fysiskt våld. 

Våldet som de vuxna klienterna rapporterade om ledde till sammanlagt 537 brottsanmälningar. Våldet som barnen upplevt ledde i sin tur framför allt till barnskyddsanmälningar, vilka gjordes 843, medan brottsanmälningar gjordes i 83 fall. Från ett barns situation var det möjligt att statistikföra ett fall som flera anmälningar. 

På grund av utrymmesbrist måste uppskattningsvis 1 198 klienter dirigeras till ett annat skyddshem under året. Klienter måste dirigeras till andra skyddshem framför allt från skyddshemmen i huvudstadsregionen. Antalet klienter som dirigerats till ett annat skyddshem omfattar dock även klientens och myndighetens platsförfrågningar. Det är alltså möjligt att flera aktörer gör förfrågningar om en plats på skyddshem för en klient, varvid en och samma klient syns i statistiken flera gånger. Å andra sidan innehåller antalet även situationer där den som gjort platsförfrågan har statistikförts som en person, fastän denna haft andra medföljande personer till skyddshemmet. Det finns ingen tillgänglig information om hur många klienter som sökte sig till ett skyddshem dit de blivit anvisad på grund av utrymmesbrist. 

Antalet klienter i skyddshemmen varierade från skyddshem till skyddshem. Tre skyddshem hade under 2016 över 300 klienter, fyra skyddshem 200—300 klienter, åtta skyddshem 100—200 klienter och fyra skyddshem under 100 klienter. 

Antalet familjeplatser på skyddshemmen varierar mellan 3 och 11 beroende på skyddshem. Det finns ingen bindande definition om hur många klienter en familjeplats får ha. 

Boendedygn på skyddshemmen var under året sammanlagt 52 461, och i genomsnitt var en klient på skyddshemmet 15 dygn. Längden av skyddshemsperioden statistikfördes för klienter som fyllt 15 år. De var 1 904. Av klienterna var 801 under en vecka på skyddshem, 813 mellan en vecka och 30 dygn och 340 över 30 dygn. 

Skyddshemmens klienter och det våld som de upplevt, längden på skyddshemsperioden samt antalet familjeplatser på skyddshem från 2016 har närmare beskrivits i Institutets för hälsa och välfärd publikation ”Turvakotipalvelut 2016” (Institutets för hälsa och välfärd statistikrapport 17/2017). 

Kvalitetsrekommendationer för skyddshem och utbildning av tjänsteproducenter 

Institutet för hälsa och välfärd publicerade 2013 en handbok ”Nationella kvalitetsrekommendationer för skyddshemstjänster” Handboken har utarbetats innan den gällande lagen om skyddshem trädde i kraft, då kommunerna ännu ansvarade för anordnandet av skyddshemstjänster. Rekommendationerna som presenteras i handboken gällande till exempel egenskaper som krävs av lokaler och anteckning av klientuppgifter är trots allt fortfarande delvis aktuella. Avsikten är att uppdatera kvalitetsrekommendationerna under 2017. Uppdateringen görs i samarbete med organisationer specialiserade på våld i nära relationer och övriga aktörer. 

Institutet för hälsa och välfärd har i samarbete till exempel med Förbundet för mödra- och skyddshem r.f. ordnat utbildning för tjänsteproducenterna om arbete med barn. Nästan alla tjänsteproducenter har deltagit i utbildningen. Utbildningen är tre dagar lång, och den har dessutom omfattat tre omfattande distansuppgifter. Dessutom är utbildningar om våld i nära relationer och krisarbete under planering. 

2.3.1  2.3.1 Uppdrag av gruppen för utvärdering av lagen om skyddshem

Såsom ovan konstaterats, har riksdagen förutsatt att regeringen följer ikraftsättandet av den gällande lagen om skyddshem samt bedömer hur ansvaret att anordna skyddshemsverksamhet och finansieringen därav fungerar liksom hur krishjälpen fungerar i förhållande till systemet för social- och hälsovårdstjänster. 

I enlighet med ovannämnda har gruppen för utvärdering av lagen om skyddshem som uppgift att följa och bedöma hur gällande lag om skyddshem fungerar och göra eventuella ändringsförslag i den, bedöma hur det i lagen definierade ansvaret att anordna tjänster fungerar, bedöma hur finansieringsförfarandet fungerar och om finansieringen är tillräcklig, bedöma hur den akuta krishjälp som erbjuds med statliga medel fungerar i förhållande till social- och hälsovårdssystemets funktion samt komma med andra utvecklingsförslag. 

2.3.2  2.3.2. Ansvar för ordnande av skyddshemstjänster

Före den gällande lagen om skyddshem berodde möjligheterna för offer som utsatts för våld i nära relationer att söka sig till skyddshem på kommunen. Skyddshemmens finansiering var osäker i synnerhet då finansieringen grundade sig på enskilda klientspecifika betalningsförbindelser som kommunen betalade. Den ekonomiska situationen för den som svarar för ett skyddshem var god då skyddshemmet var fullbelagt. Däremot då det fanns lediga platser på skyddshemmet, täckte inkomsterna inte personalens löneutgifter. 

Enligt gruppen för utvärdering av lagen om skyddshem har överförandet av ansvaret att ordna skyddshemstjänster på staten skapat en stabil finansieringsbas för verksamheten och därigenom gjort verksamheten lättare att förutse. Detta har även möjliggjort en utvidgning av skyddshemsnätverket och ökning av familjeplatserna och därigenom förbättrat möjligheten till krishjälp. Dessutom har den regionala jämlikheten i erhållandet av hjälp förbättrats, eftersom det inte längre behövs en betalningsförbindelse från kommunen för att få komma till ett skyddshem. 

2.3.3  2.3.3 Gällande lag om skyddshem

Enligt gruppen för utvärdering av lagen om skyddshem fungerar den gällande lagen om skyddshem i huvudsak bra. Framför allt de aktörer som producerar skyddshemstjänster anser att lagen har skapat kontinuitet och stabilitet i skyddshemsverksamheten. Dessutom har lagen skapat klarhet i att kriser som gäller våld i nära relationer inte ska bemötas endast genom att man erbjuder en skyddsbostad, utan att det också behövs yrkeskunnig krishjälp i situationen. Samtidigt har producenterna av skyddshemstjänster önskat att det ska skapas klarhet i lagstiftningen t.ex. i fråga om huruvida skyddshemmet bör fatta ett beslut eller ingå ett avtal för att en person ska kunna bo på skyddshemmet. 

Institutet för hälsa och välfärd, som ansvarar för att ordna skyddshemstjänster, har upplevt det som problematiskt att institutet enligt lagen ska ingå ett avtal om produktion av skyddshemstjänster där man kommer överens om beloppet och utbetalningen av den ersättning som betalas av statens medel, samtidigt som man tillämpar många bestämmelser i statsunderstödslagen på ersättningen. Enligt lagens 13 § 1 mom. tillämpas på ersättningen t.ex. 21 § i statsunderstödslagen om återkrav av statsunderstöd. Återkrav är inte möjligt med stöd av avtalet, utan kräver ett förvaltningsbeslut. Utöver att Institutet för hälsa och välfärd ingår de i lagens 9 § avsedda avtalen med tjänsteproducenterna, i vilka man kommer överens t.ex. om ersättningsbeloppet, fattar institutet alltså också beslut om utdelning av ersättning i enlighet med statsunderstödslagen. 

I den nuvarande modellen, som är ett mellanting mellan avtal och statsunderstöd, är det i praktiken ofta så att det i en fråga som ingår i avtalet också har fattats ett beslut om statsunderstöd. Det kan då i många fall vara oklart till vilken del avtalsvillkoren ska tillämpas på ersättningen och till vilken del man ska tillämpa bestämmelserna i statsunderstödslagen. Om det skulle uppstå meningsskiljaktigheter i ärendet mellan Institutet för hälsa och välfärd och en tjänsteproducent, är det oklart t.ex. om ärendet ska avgöras som tvistemål i tingsrätten eller som ett förvaltningsärende i förvaltningsdomstolen och huruvida ärendet då ska tolkas i ljuset av avtalet mellan institutet och tjänsteproducenten eller med tanke på statsunderstödslagen. 

Enligt 9 § 2 mom. 8 punkten i den gällande lagen om skyddshem ska det i ett avtal om tjänsteproduktion bestämmas om uppsägning av avtalet. En eventuell uppsägning av avtalet antingen från institutets eller tjänsteproducentens sida skulle leda till oklarhet om hur man ska gå till väga med beslutet om statsunderstöd. I de nuvarande besluten om understöd ingår inga bestämmelser om att understöd ensidigt kan dras in eller avbrytas om avtalet sägs upp och frågan är om en sådan bestämmelse ens kan tas in i ett beslut om understöd. 

Allmänt taget kan man säga att avtal inte är det bästa möjliga redskapet att administrera skyddshem och statliga medel som är avsedda för skyddshemstjänster. Institutet för hälsa och välfärd ansvarar för den riksomfattande samordningen av skyddshemsverksamheten, och för att institutet faktiskt ska kunna administrera skyddshemsverksamheten och säkerställa att de krav som anges i lagen fylls måste institutet ha tillräckliga metoder för styrning av tjänsteproducenterna. Institutet för hälsa och välfärd måste också ha en faktisk möjlighet att styra skyddshemsverksamheten utan att t.ex. separat förhandla med samtliga tjänsteproducenter om varje enskild riktlinje som gäller verksamheten och om eventuella avtalsändringar som föranleds av riktlinjerna. 

Med stöd av det ovan anförda har gruppen för utvärdering av lagen om skyddshem ansett att det i ordnandet av skyddshemstjänster vore motiverat att helt slopa avtalen mellan Institutet för hälsa och välfärd och tjänsteproducenterna och föreskriva att statsunderstödslagen ska tillämpas på betalning av ersättning också till övriga delar än vad som föreskrivs i 13 § i den gällande lagen om skyddshem. 

I 10 § i den gällande lagen om skyddshem föreskrivs det om ersättning som betalas av statens medel och hur den bestäms. Enligt 3 mom. beaktas som grunder för fördelningen invånarantalet i tjänsteproducentens verksamhetsområde och kostnaderna för skyddshemstjänsterna året innan finansåret samt tjänsteproducentens uppgifter för den pågående räkenskapsperioden och nästa års budgetförslag. Enligt den gällande lagen om skyddshem beaktas dessa grunder vid fördelningen av ersättning, men ersättningen måste inte fördelas enligt dem. Detta avviker från 12 § i lagen om medling vid brott och i vissa tvister (1015/2005) och 5 § i statsrådets förordning om medling vid brott och i vissa tvister (267/2006), i vilka det föreskrivs i detalj om hur ersättningen bestäms med stöd av motsvarande fördelningsgrunder. 

Institutet för hälsa och välfärd har vid fördelning av ersättningen i praktiken beaktat framför allt antalet familjeplatser vid tjänsteproducenternas skyddshem och de budgetar som utarbetats utifrån detta antal, vilket den gällande lagen om skyddshem möjliggör. Således har grunderna för fördelning av ersättning i lagens 10 § blivit obehövliga. 

2.3.4  2.3.4 Tillräcklig finansiering av skyddshem och tillräckliga skyddshemstjänster

Såsom ovan i avsnitt 2.1.2 framförts fanns det 2017 sammanlagt 143 familjeplatser på skyddshemmen i Finland. Detta innebär en ökning på 21 % jämfört med situationen i slutet av 2015, då familjeplatserna var 118. Antalet platser har alltså ökat klart under den tid som finansieringen av skyddshemmen har varit på statens ansvar. 

Däremot finns det i Finland avsevärt färre familjeplatser på skyddshemmen än ovannämnda rekommendation från arbetsgruppen tillsatt av Europarådet förutsätter: beräknat på detta sätt borde det finnas 500 skyddshemsplatser i Finland. Det är dock fråga om en kalkylerad rekommendation där man inte beaktar våldssituationen i respektive land och andra särdrag. Hittills kan man inte exakt uppskatta vad som vore ett tillräckligt antal skyddshem och skyddshemsplatser i Finland, utan det verkliga behovet av tjänsten klarnar genom praxis. 

Samtidigt som man ökar skyddshemsplatserna, borde man i själva verket sträva efter att minska behovet av skyddshemstjänster genom att utveckla sådana tjänster med vilka man förebygger våld och ingriper i det i ett så tidigt skede som möjligt. Dessutom är syftet med öppna tjänster efter en skyddshemsperiod bland annat att säkerställa att våldspiralen inte fortsätter och att personen inte längre behöver uppsöka ett skyddshem. I fortsättningen borde man utveckla samarbetet mellan skyddshemstjänster och öppna tjänster som produceras av olika aktörer. 

Genom den gällande lagen om skyddshem strävar man efter att garantera riksomfattande kvalitativa skyddshemstjänster och se till att de är tillgängliga i hela landet. Trots detta är skyddshemmen ojämnt fördelade, och i vissa områden saknas de helt och hållet. Sådana områden är Sydösterbotten, mellersta Nyland och Egentliga Tavastland. Lagens skyldighet att erbjuda tjänster av jämn kvalitet i hela landet skapar ett behov att tillhandahålla tjänster i synnerhet för dessa områden. Dessutom är det nödvändigt att förbättra skyddshemstjänsterna i glest bebodda områden till exempel genom att grunda flera fjärrskyddshem, av vilka man såsom beskrivs i avsnitt 2.1.2 har fått goda erfarenheter i Kajanalands region. 

Förutom skyddshemmens ojämna geografiska fördelning har problemet, såsom ovan i avsnitt 2.1.2 beskrivits, varit skyddshemmens utrymmesbrist, på grund av vilken man varit tvungen att dirigera klienter till andra skyddshem. Utrymmesbrist har rått framför allt i huvudstadsregionens skyddshem – beräknat enligt den av Europarådet tillsatta arbetsgruppens rekommendation borde det finnas 110 familjeplatser i huvudstadsregionen i stället för nuvarande 43. I huvudstadsregionen har problemet varit att vid sidan av det låga antalet platser är även utrymmena trånga, och att byggnader som lämpar sig för skyddshemsbruk inte står till buds i tillräcklig utsträckning. Detta har gjort att arbetet med att utöka skyddshemsplatser gått långsamt. 

Å andra sidan kan skyddshemmen följa med varandras platssituationer i realtid med hjälp av ett elektroniskt system och vid behov dirigera klienterna till sådana skyddshem där det vid respektive tillfälle finns rum. Skyddshemmens platssituation syns också på telefontjänsten Nollalinja som är avsedd för personer som utsatts för våld i nära relationer eller för våld som riktar sig mot kvinnor, varför klienterna kan få råd om lämpliga skyddshem även genom denna tjänst. 

Våldsoffret blir således inte helt utan skyddshemsplats, om det har en möjlighet att åka till ett skyddshem beläget så långt bort från boningsorten som möjligt, utan att till exempel arbete eller barnens skolgång utgör ett hinder. Att åka till ett annat skyddshem har man strävat efter att underlätta så långt det är möjligt, till exempel så att det mottagande skyddshemment vid behov betalar kundens transport i enlighet med villkoren för användning av ersättning som betalas med statens medel. Det är motiverat att fortsätta med denna praxis även i framtiden. 

Såsom ovan i avsnitt 2.1.2 beskrivits, uppgår finansieringen för skyddshemsverksamheten för 2017 sammanlagt 13,55 miljoner euro. Under 2019 kommer finansieringen att öka till 19,55 miljoner euro. För att utöka antalet skyddshem och skyddshemsplatser finns det dock ett behov av att ytterligare öka finansieringen. Också i regeringens jämställdhetsprogram 2016—2019 (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2016:4) är målsättningen att förstärka skyddshemsnätverket. 

Dessutom kan Institutets för hälsa och välfärd arbetsmängd öka i fortsättningen, om helt nya aktörer väljs som tjänsteproducenter, eftersom det då krävs av institutet en större satsning än hittills på utbildning av tjänsteproducenterna och annat utvecklingsarbete. 

2.3.5  2.3.5 Krishjälp i relation till hjälp efter skyddshemsperiod

De tjänster som erbjuds på ett skyddshem är, enligt 5 § i den gällande lagen om skyddshem, omedelbar krishjälp, skyddat boende dygnet runt samt psykosocialt stöd, rådgivning och vägledning som skyddshemmet i akuta situationer erbjuder dem som har blivit utsatta för våld i nära relationer eller som lever under hot om sådant våld. Personer och familjer som blivit utsatta för våld i nära relationer eller lever under hot om sådant våld behöver många former av stöd och hjälp under en längre tid för att komma ur våldsspiralen och klara av de fysiska, psykiska och sociala följderna av våldet. Hjälpbehovet gäller såväl vuxna som barn. 

Behovet av skyddshemmets dygnetruntservice är för de flesta skyddshemsklienter kortvarigt, såsom framgår av avsnitt 2.1.2. Efter en skyddshemsperiod behöver dock största delen av klienterna hjälp och stöd för att klara av följderna av våldet. Dessa öppenvårdstjänster efter skyddshemsperioden har organisationer specialiserade på skyddshemstjänster erbjudit med hjälp av verksamhetsunderstöd eller betalningsförbindelser från Penningautomatföreningen och kommunerna. 

Behovet av att ordna hjälp efter en skyddshemsperiod har blivit synligt i och med verkställandet av den gällande lagen om skyddshem. I lagen begränsas skyddshemstjänsterna till service som sker inom ramen för dygnetruntverksamheten. Någon landsomfattande specialiserad tjänst för våld i nära relationer efter skyddshemstjänsten finns för närvarande inte, utan öppenvårdstjänsterna är i stor utsträckning beroende av organisationerna, och finansieringen av tjänsterna baserar sig fortfarande på intäkterna från penningspel. 

Enligt socialvårdslagen ska socialservice anordnas för stödbehov på grund av närstående- och familjevåld. Servicen är dock avsedd att anordnas inom ramen för existerande service, där det inte nödvändigtvis finns information och kunnande att svara mot stödbehoven hos offer utsatta för våld i nära relationer. Sålunda förverkligas inte alltid det särskilda stödet och hjälpen efter en skyddshemsperiod på ett ändamålsenligt sätt. I synnerhet barn och unga som varit på skyddshem blir ofta utan särskilt stöd. Verkställandet av socialvårdslagen har således inte genomförts i sin helhet när det gäller dessa delar. 

För att svara på detta stödbehov är det förnuftigt att också i fortsättningen utnyttja organisationernas gedigna kunnande. Dessutom ska man förvissa sig om att våldsarbetets öppenvårdstjänster inte börjar tolkas höra till det allmännas skyldigheter på ett sätt som skulle riskera organisationernas möjlighet att få understöd för verksamheten från Veikkaus Ab:s intäkter. Det är i enlighet med samhällets intressen som helhet att utnyttja redan existerande kunnande och finansieringskällor samt vidareutveckla till olika delar av Finland närverkslikande lösningar, i vilka organisationernas och den offentliga servicens kunnande kombineras. Som bra praktiskt exempel på detta är den verksamhetsmodell som man utvecklat i östra Finland i Saumuri-projektet. 

I servicestrukturreformen inom social- och hälsovården borde man beakta särskilda behov hos dem som behöver tjänsterna och skapa sådana strukturer som möjliggör hjälp och stöd till offren för närstående- och familjevåld. Detta utvecklingsarbete ska göras i samarbete med organisationer inom social- och hälsovårdsområdet, vilka har gediget och långvarigt kunnande av öppenvårdstjänster för våld i nära relationer samt beakta att detta arbete stöds med Veikkaus intäkter i enlighet med strategin för Social- och hälsoorganisationernas understödscentral. 

För att hjälpa offer som utsatts för allvarligt våld i nära relationer vore det nyttigt att skapa för de fem universitetscentralsjukhusområdena nätverksliknande kunskapscenter, där den offentliga servicens och organisationernas specialkunskaper sammanlänkas. Kunskapscentren kunde även enligt behov specialisera sig på vissa specialfrågor.