2.1.1  Allmänt

Tillvaratagandet av naturprodukter på industriell nivå i Finland har sedan 2005 i hög grad varit beroende av inbjudna plockare från Thailand. Från första början har plockarnas inkomster väckt diskussion, och under årens lopp har det uppstått misstankar om människohandel, av vilka en del har lett till åtalsprövning och dom. Hösten 2022 avslöjades åter en misstanke om omfattande människohandel inom bärbranschen. Åtal väcktes i ärendet under vårvintern 2024; det finns sammanlagt 170 målsägande. Också hösten 2023 avslöjades nya brottsmisstankar. Människohandelsmisstankarna handlar om att plockarna misstänks ha blivit offer för tvångsarbete. Enligt åtalen har de bland annat tvingats arbeta mycket långa arbetsdagar, de har inte fått tillräckligt med mat och den mat de fått har varit av dålig kvalitet. De har också hotats och förbjudits att kontakta myndigheterna. Inkomsterna har varit låga och i vissa plockares fall har resorna till och med inneburit en förlust. 

Under årens lopp har man genom olika arbetsgrupper och utredningar försökt ta itu med problemet. Också arbetsrådet har ombetts att ge utlåtanden, för att få ett ställningstagande i fråga om huruvida plockandet av vilda bär uppfyller kriterierna för ett anställningsförhållande. I två av de fall som behandlades Arbetsrådets utlåtande av den 3 juni 2010 TN 1438-10 och arbetsrådets utlåtande av den 24 juni 2014 TN 1458-14. vid arbetsrådet kom arbetsrådet dock av olika skäl fram till att kriterierna för ett anställningsförhållande inte uppfylldes i dessa fall.  

Man ville dock förbättra bärplockarnas situation, och arbets- och näringsministeriet och utrikesministeriet lät 2014 göra en utredning om olika utvecklingsalternativ. Wallin Markku: Ehdotuksia ulkomaalaisten metsämarjanpoimijoiden olosuhteisiin liittyvien epäkohtien korjaamiseksi, 28.2.2014 (på finska; sv ung. "Förslag till korrigering av missförhållanden som gäller förhållandena för utländska skogsbärsplockare", den 28 februari 2014). I utredningen rekommenderades antingen övergång till ett anställningsförhållande inom ramen för direktivet om säsongsanställning eller en lösning med en speciallag. Rekommendationerna genomfördes dock inte som sådana efter att utredningen blev klar.  

I stället ingicks ett så kallat intentionsavtal mellan bärföretagarna, arbets- och näringsministeriet och utrikesministeriet. Avtalets syfte var att förbättra plockarnas och stöd- och servicepersonalens rättsliga ställning och inkomstmöjligheter och att skapa jämlika förutsättningar för bärföretagens affärsverksamhet. 

Utöver intentionsavtalsförfarandet förhandlade arbets- och näringsministeriet en gång om året med de thailändska myndigheterna för att komma överens om det antal utresevisum som Thailand årligen skulle bevilja för insamling av naturprodukter i Finland och som utgjorde den totala kvoten bärplockare. Finlands kvotförslag, som lämnades till myndigheterna i Thailand vid förhandlingarna, baserade sig på de behov som presenterades av de företag som bjöd in utländska bärplockare till Finland. Efter förhandlingarna meddelade ministeriet den kvot som förhandlingarna resulterat i till Norra Österbottens arbets- och näringsbyrå, som fördelade kvoten mellan företagen Detta arrangemang fortsatte efter att bärlagen hade stiftats oförändrat till sommaren 2022. 

Finlands ambassad i Bangkok handlade ansökningarna och fattade visumbesluten i enlighet med viseringskodexen. Praxis var att beskickningen vid handläggningen av plockarnas visumbeslut beaktade de utlåtanden med visumrekommendationer som arbets- och näringsbyrån gett företagen. På motsvarande sätt beaktade det företag som bjöd in thailändska plockare till Finland arbets- och näringsbyråns utlåtande med visumrekommendation i inbjudan, och de plockare som företaget bjudit in kunde lämna in högst så många visumansökningar som arbets- och näringsbyrån rekommenderat i sitt utlåtande. Säsongen 2023 slopades förhandlingarna med de thailändska myndigheterna om kvoter och fördelningen av dem. 

Syftet med bärlagen, som stiftades 2021, var att förbättra den rättsliga ställningen för utlänningar som plockar naturprodukter och att skapa jämlikare konkurrensvillkor för företag inom naturproduktsbranschen. 

I praktiken togs den praxis som användes under intentionsavtalsförfarandet till lagnivå i och med att bärlagen stiftades. Avsikten var att skapa ett minimiskydd för plockare som vistades i landet utan det skydd som arbetslagstiftningen ger. I lagen föreskrivs det för det första om plockarens rättigheter, vilka innefattar att sälja de plockade naturprodukterna till den aktör som plockaren själv väljer, att själv välja inkvartering och mathållning samt att själv bestämma tidpunkten för inresa och utresa och tidsschemat för plockandet. Däremot finns det inga bestämmelser om en garanterad inkomstnivå i lagen. I lagen föreskrivs det att för att kunna bjuda in plockare till landet ska ett företag vara tillförlitligt på det sätt som avses i lagens 5 §. I praktiken baserar sig bedömningen av tillförlitligheten, vilken görs av arbets- och näringsbyrån, på hur företaget sköter sina ekonomiska förpliktelser. 

I lagens 6 § föreskrivs det om företagets skyldigheter i förhållande till plockarna. Skyldigheterna innefattar bland annat att ge plockaren introduktion i plockning av naturprodukter och förhållandena i Finland, i de rättsliga förhållandena mellan aktören inom naturproduktsplockningsbranschen och plockaren, i plockarens rättigheter och skyldigheter i Finland, i allemansrätten samt i vem som ger råd och rättsskydd. Dessutom ska aktören följa skördeläget och bidra till plockandet på ett sådant sätt att plockaren har förutsättningar att få så stora inkomster som möjligt. Aktören ska också tillhandahålla plockaren inkvartering och lämplig mathållning, ett lämpligt fordon samt redskap och utrustning för plockandet, Aktören ska se till att plockaren känner till aktörens gällande minimiinköpspriser för naturprodukterna samt de kostnader som tas ut hos plockaren, och redan före plockarens ankomst till Finland, när det gäller en aktör som vid ansökan om visum inbjuder plockaren till landet. Vidare ska aktören hålla myndigheternas kontaktuppgifter tillgängliga för plockarna, så att dessa ska kunna ge respons om aktören, och i förväg på den adress som arbetarskyddsmyndigheten offentligt har uppgett meddela var plockarnas baser finns. Aktören ska kontinuerligt tillhandahålla plockaren aktuell information om intjänade belopp och innan plockaren lämnar landet betala det fulla belopp som plockaren har tjänat in med sitt plockande. Avgifter för exempelvis rekrytering eller oskäliga kostnader för bil och mat får inte tas ut av plockaren. Arbetarskyddsmyndigheterna har till uppgift att utöva tillsyn, och arbets- och näringsbyrån ska också övervaka att skyldigheterna enligt lagen fullgörs och ge utlåtanden om saken till arbetarskyddsmyndigheterna eller beskickningarna. 

I och med de allvarliga brottsmisstankarna hösten 2022 har det blivit klart att bärlagen inte i tillräcklig utsträckning kan bemöta de problem avseende utnyttjande som förekommer inom branschen. Bärlagen bygger också på antagandet att plockarna i regel anländer till landet med ett turistvisum. Detta motsvarar inte längre situationen ens under skördeperioden 2024. I 3 § 3 mom. i bärlagen föreskrivs att om rättsförhållandet mellan plockaren och aktören inom naturproduktsplockningsbranschen uppfyller de kriterier för ett arbetsavtal som anges i 1 kap. 1 § 1 mom. i arbetsavtalslagen (55/2001), ska den lagen tillämpas i stället för bärlagen. Således är bärlagen subsidiär i förhållande till arbetsavtalslagen. Också i förarbetena till bärlagen (RP 42/2021 rd) har det betonats att lagen inte ska inverka på definitionen av den rättsliga karaktären hos naturproduktsplockning. Lagen ska tillämpas när det inte anses vara fråga om ett anställningsförhållande. Om ett anställningsförhållande föreligger, ska istället arbetslagstiftningen tillämpas i enlighet med nuvarande praxis och den lag som föreslogs i förarbetena ska åsidosätts. 

De ändringar som föreslås i föreliggande proposition har som mål att de som anländer från tredjeländer för att plocka vilda bär framöver i huvudsak ska vara säsongsarbetare i ett anställningsförhållande. Således vore bärlagens betydelse i fortsättningen begränsad, men genom att utveckla den kunde man ytterligare förbättra ställningen för plockare som inte står i anställningsförhållande. De ändringar som eventuellt behövs i bärlagen förklaras närmare i slutrapporten från arbetsgruppen för förbättring av ställningen för plockare av vilda bär (6 maj 2024) (på finska). De beskrivs dock i stora drag också i denna proposition, eftersom de brister som upptäckts har bidragit till att de ändringar som föreslås i propositionen har ansetts nödvändiga.  

Behov av ändringar har märkts till exempel med avseende på bedömningen av tillförlitligheten, som bör utvecklas. Vid bedömningen av tillförlitligheten är det för närvarande svårt att beakta misstankar om människohandel, andra brottsmisstankar eller domar eller information från plockare om annat eventuellt osakligt bemötande eller agerande. Detta beror på att bedömningen enligt lagen närmast beaktar företagens ekonomiska situation och hur företagen sköter sina ekonomiska förpliktelser. Vid bedömningen beaktas också om aktören under de tre föregående åren i sin näringsverksamhet upprepade gånger har visat uppenbar likgiltighet för bestämmelserna i bärlagen, Alltför mycket ska dock till innan en aktör förlorar tillförlitligheten på grundval av detta kriterium (försummelserna måste upprepas och uppföljningstiden är lång), och dessutom gäller kriteriet endast sådana skyldigheter som aktören har på basis av bärlagen. Brister har konstaterats också bland annat med avseende på arbets- och näringsbyråns rätt att få uppgifter. 

När det gäller tillsynen har det observerats behov av precisering i bärlagen i fråga om hur begreppet aktör ska definieras, hur information om plockarnas baser ska meddelas, hur myndigheternas kontaktuppgifter ska hållas tillgängliga, hur aktören ska följa med skördeläget och fullfölja sin skyldighet att bidra till goda inkomstmöjligheter samt hur betalningen av inkomster och förbudet mot att ta ut avgifter ska övervakas. 

Eftersom man vill att tillstånd för säsongsarbete ska ställas till bärplockarnas förfogande snabbt, redan för skördeperioden 2025, är det inte ändamålsenligt att föreslå ändringar i bärlagen inom ramen för denna proposition, utan dessa behov kommer att tas upp i kommande projekt. Att göra sådana ändringar är motiverat först när man ser hur övergången till uppehållstillstånd enligt säsongsarbetslagen påverkar bärföretagens verksamhet. Bärlagen förblir tills vidare i kraft i sin nuvarande form, för att ge ett minimiskydd till de utlänningar som självständigt samlar skogsbär och som inte behöver uppehållstillstånd eller visum för inresa i landet eller som redan vistas i Finland med stöd av något uppehållstillstånd, när plockandet omfattas av bärlagens tillämpningsområde (2 §). 

2.1.2  Exploatering av plockare

Som det konstateras ovan har en del plockare utsatts för grovt utnyttjande och till och med för människohandel. Även om dessa problem inte har gällt alla plockare, är utnyttjandet dock utbrett. År 2013 kom bärplockarnas förhållanden till allmän kännedom, när en grupp plockare gjorde en brottsanmälan om människohandel. Under samma decennium framkom också andra misstankar om människohandel, och år 2016 dömde en tingsrätt en bärföretagare för människohandel. Ärendet överklagades hos högsta domstolen, som meddelade sin dom år 2022. Enligt domen hade en representant för ett bärföretag rekryterat de 26 målsägandena från Thailand till Finland med vilseledande information om inkvarteringsförhållandena och inkomstmöjligheterna i Finland och utsatt målsägandena för tvångsarbete och förhållanden som kränker människovärdet. Brotten begicks år 2016. I högsta domstolen handlade prövningen om huruvida det var fråga om ett eller flera människohandelsbrott och om vilket slags straff som var lämpligt. Företagaren hade dömts för människohandel redan i tingsrätten och hovrätten. 

Hösten 2022 avslöjades åter en misstanke om omfattande människohandel inom bärbranschen. Åtal väcktes i ärendet under vårvintern 2024. Antalet målsägande är 170. Också hösten 2023 avslöjades nya brottsmisstankar. 

Det är svårt att få en heltäckande bild av plockarnas förhållanden, eftersom de vistas i landet endast en kort tid och inte har någon systematisk kontakt med myndigheterna. De aktörer som hjälper plockarna, såsom Brottsofferjouren, har rapporterat att de årligen kontaktas av bärplockare, men det att plockarna söker sig till dessa aktörer beror mycket på slumpen, eftersom alla plockare inte vet hur de skulle kunna få hjälp. Enligt statistiken från hjälpsystemet för offer för människohandel kom 326 nya offer för människohandel att upptas av hjälpsystemet år 2023. Tvångsarbete var den vanligaste formen av människohandel. Av dem som fallit offer för tvångsarbete var 32 procent plockare av naturprodukter, och på bärgårdar (odlade bär) arbetade 24 procent av offren. Till följd av brottsmisstankarna har det rapporterats mycket i offentligheten om förhållandena för plockare av vilda bär, och även plockarnas berättelser har lyfts fram. 

Polisen, Brottsofferjouren och hjälpsystemet för offer för människohandel kontaktas i princip bara av sådana plockare som har utsatts för utnyttjande eller andra problem. Att det utnyttjande som rapporterats varit så omfattande visar dock att plockandet av vilda bär är förknippat med strukturella problem som i synnerhet sammanhänger med plockarnas svaga och beroende ställning och den ekonomiska risken och å andra sidan med avsaknaden av arbetsrättsligt skydd eller skydd av motsvarande grad. 

Utifrån de uppgifter som polisen, hjälpsystemet för offer för människohandel och Brottsofferjouren har fått är det svårt att bilda sig en helt tillförlitlig uppfattning om plockarnas genomsnittliga inkomstnivå. Det har inte heller samlats några registeruppgifter om de skattefria inkomsterna, utan uppgifterna finns tillgängliga endast i form av rapporter från företagen inom bärbranschen (se närmare avsnitt 4.2.3.3). Bland plockarna finns också sådana som tjänar upp till 6 000 euro under en plockningssäsong, men dessa är i huvudsak mycket erfarna plockare. I vilket fall som helst är det plockarna som ensamma bär risken när det gäller inkomstnivån och som av orsaker som inte beror på dem själva kanske får låga inkomster eller till och med förlorar ekonomiskt på sin resa till Finland. 

De plockare som de hjälpande aktörerna möter har oftast ingen klar bild av hur stora kostnaderna kan bli för dem i Finland. Kostnaderna är stora, och mat, bränsle, bilhyrning, inkvartering, plockningsredskap, telefoner och kläder medför hela tiden nya kostnader. Plockarna kan inte följa med hur deras inkomster utvecklas och de har ingen realtidsuppfattning om hur mycket de har tjänat. De plockare som varit i kontakt med hjälpande aktörer har berättat att arbetet vanligen börjar på morgonnatten och slutar sent på kvällen. Man har berättat att arbetet utförs sju dagar i veckan. Arbetsdagarna kan ha varit upp till 18 timmar långa och ingen mat har tillretts eller tillhandahållits i skogen under dagen. Många har blivit fysiskt utmattade av det tunga arbetet. 

De plockare som de hjälpande aktörerna möter är ofta analfabeter, lågutbildade och redan i sitt hemland i en låg socioekonomisk ställning. Bland dem finns både personer som anländer ensamma, gifta par och familjer där föräldrarna begett sig ut på resan med sina vuxna barn. De har rekryterats i Thailand av koordinatorer, och ofta har de getts en sådan bild av bärplockningen och inkomstmöjligheterna i Finland som inte motsvarar verkligheten. De har varit tvungna att ta lån för att komma till Finland och kan därför inte sluta plocka och återvända hem mitt under säsongen. Ofta har de också hotats, och de har inte förmåga att bedöma hur trovärdiga hoten är, eftersom de inte känner till det finländska samhället. Även i det thailändska samhället befinner de sig i en svag ställning och har inte heller där nödvändigtvis förmåga att bedöma hur trovärdiga eller genomförbara hoten är. Plockarna kan också ha undertecknat avtal enligt vilka de inte får vidta rättsliga åtgärder. 

De hjälpande aktörerna hävdar att många plockare tror sig vara i ett anställningsförhållande. Ofta existerar två olika handlingar, en i Thailand och en annan i Finland. För plockarna är det oklart vilka regler som följs. Koordinatorerna har alltså stor makt; en del av dem har egna företag genom vilka de agerar, medan andra är anställda av bärföretag. De rekryterar plockare och tar hand om ärenden med de thailändska myndigheterna. 

2.3.1  Turistvisum (t.o.m. år 2023)

Till och med år 2023 tillämpades viseringskodexen för Schengenområdet Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) på tredjelandsmedborgare som omfattades av viseringsskyldigheten och som kom till landet för att plocka vilda bär och vistades här kortvarigt, i högst 90 dagar. Utrikesministeriet hade inte på förhand fastställt de länder från vilka viseringsskyldiga tredjelandsmedborgare kunde komma för att plocka vilda bär. Således har visumansökningar som hänfört sig till plockning av vilda bär kunnat tas emot vid vilken som helst av de finska beskickningar som sköter inreseärenden. Eftersom syftet med resorna varit att plocka vilda bär, har man dock inte kunnat ansöka om visum hos en beskickning i ett annat Schengenland som representerar Finland i visumärenden. I praktiken har största delen av de utländska plockarna varit thailändska medborgare och visumen har sökts hos Finlands ambassad i Bangkok.  

Utfärdandet av visum ska grunda sig på en individuell helhetsbedömning i enlighet med vad som förutsätts viseringskodexen. En plockare ska vid ansökan om visum lägga fram sådana handlingar som visar syftet med vistelsen och vilka förutsättningar plockaren har att vistas i landet. Plockaren ska visa att han eller hon har de medel som behövs för uppehället under vistelsen i landet och för återresa till utreselandet. Om plockaren inte i samband med ansökan om visum kan visa att han eller hon har tillräckliga medel, ska plockaren lägga fram en utredning om att han eller hon kan skaffa medlen medan han eller hon vistas i landet. En förutsättning för inresa är också att personen inte har meddelats inreseförbud och inte äventyrar den allmänna ordningen och säkerheten. 

Vad som krävs för att uppfylla det villkor för beviljande av Schengenvisering som hänför sig till tillräckliga medel eller till möjligheten att förtjäna sitt uppehälle i Finland bestäms i enlighet med artikel 21.3 b och 21.5 i viseringskodexen. Eftersom man tillämpar EU:s viseringskodex på behandlingen av visumansökningar som gäller plockare av vilda bär, ska man vid prövningen av plockarnas visumansökningar noggrant avväga huruvida den som ansöker om visum har tillräckliga medel för att täcka kostnaderna för sin vistelse, med beaktande av både den planerade vistelsens längd och återresan till ursprungs- eller bosättningslandet, eller huruvida personen under vistelsen på laglig väg kan skaffa dessa medel. Vid bedömningen av om en plockare uppfyller kravet på tillräckliga medel måste beaktas att plockaren inte har rätt att utföra annat förvärvsarbete med det visum som beviljats för plockning av vilda bär. 

När man avgör vilka medel som behövs för att täcka kostnaderna för vistelsen ska man beakta det referensvärde som Finland har fastställt, vilket för närvarande är en minimiinkomst på 50 euro per vistelsedag i landet efter intjänande av beloppet för flygbiljetten och inkvarteringskostnaderna. Beloppet som motsvarar de medel som krävs per dag för Schengenvisering höjdes från och med den 1 januari 2024 till 50 euro per resedag, i stället för tidigare 30 euro. 

Som bilaga till visumansökan behövs bevis på tillräckliga medel, exempelvis sökandens lönekvitton eller bankverifikat för de tre månader som föregår visumansökan. Om sökanden dock har varit i Finland under tidigare år för att plocka vilda bär för samma inbjudande företag, ska sökanden som bilaga till sin ansökan foga ett intyg över de inkomster som han eller hon under dessa tidigare år fått på basis av avtal som ingåtts med det företaget. Detta förfaringssätt infördes i fråga om visum som söktes för skördeperioden 2023. De inkomster som sökanden fått under föregående skördeperiod kan beaktas vid prövningen av visumansökan. Om sökanden inte kan visa att hans eller hennes försörjning är tryggad under vistelsen i Finland eller om de övriga villkoren för beviljande av visum inte uppfylls, kan viseringen avslås. Omprövning av ett beslut som gäller avslag på en ansökan om visering kan begäras hos utrikesministeriet med stöd av 190 a § i utlänningslagen. 

Om en aktör inom bärbranschen hade bjudit in en sökande till Finland, skulle aktörens inbjudan sändas som bilaga till visumansökan. Ett företag inom bärbranschen som bjöd in utländska plockare till Finland måste vara tillräckligt solvent för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt bärlagen gentemot dem som anlände till Finland för att plocka vilda bär och ha ett verksamhetsställe med personal på plats i Finland. Norra Österbottens arbets- och näringsbyrå gav på begäran ett utlåtande till den finska beskickningen i utlandet om de ekonomiska förutsättningarna och vissa andra förutsättningar hos den aktör inom naturproduktsplockningsbranschen som bjöd in plockaren till landet. De finska beskickningarna behövde den ovan nämnda expertmyndighetens bedömning av tillförlitligheten för prövningen av visumansökningarna, eftersom plockarna måste ha möjlighet att tjäna minst 30 euro (numera 50 euro) för varje vistelsedag. Ovan avsedda utlåtanden och bedömningar av aktörers tillförlitlighet kunde beaktas vid prövningen av visum. 

Tillförlitligheten hos den aktör som bjöd in plockare utgjorde en del av helhetsprövningen när visum skulle beviljas. I utlåtandena kunde endast sådana förutsättningar som avses i 5 § i bärlagen beaktas vid bedömningen, såsom det hur företaget i fråga skötte sina ekonomiska förpliktelser. Uppgifterna om de löner som betalades till plockarna baserade sig dock på information från företagen. I utlåtandena framkom inget att anmärka på med avseende på att företagen skulle ha försummat sina skyldigheter. Beskickningarna fick genom utlåtandena inte sådana uppgifter som är väsentliga med tanke på den enskilda individens risk att bli utnyttjad. 

För plockning av vilda bär beviljades i regel engångsvisum. Schengenvisum för plockning av vilda bär var avsedda endast för plockning av vilda bär i Finland. När ett visum utfärdades, antecknades i dess kommentarsfält ”Seasonal Wild Berry Picking FI”. Detta visade syftet med resan. Att ett visum har utfärdats är ingen garanti för att en person får komma in i landet, utan Gränsbevakningsväsendet avgör separat vid gränskontrollen om villkoren för inresa uppfylls. 

2.3.2  Uppehållstillstånd för arbetstagare och andra inresealternativ under bärsäsongen 2024

Utrikesministeriet meddelade den 15 mars 2024 att inga ansökningar om Schengenvisum för plockare av vilda bär för tillfället tas emot i Thailand. Avbrottet innebär att bärplockare som kommer från dessa länder inte beviljas Schengenvisum för skördesäsongen sommaren 2024. Avbrottet i mottagandet av ansökningar gäller alla sökande i de länder som hör till verksamhetsområdet för Finlands ambassad i Bangkok: Thailand, Kambodja och Myanmar. Ministeriets anvisningar baserade sig på en omfattande lägesbedömning som ministeriet gjort. 

Bakom utrikesministeriets riktlinjer ligger de senaste allvarliga brottsmisstankarna under hösten 2023 och åtalen i januari 2024 för grov människohandel inom bärbranschen. Dessutom har utrikesministeriet av bland annat de thailändska myndigheterna efter skördesäsongen 2023 fått kännedom om att det mellan plockare och koordinerare har ingåtts avtal som har rubricerats som arbetsavtal, vilket innebär att turistvisum i så fall inte är det rätta inreseinstrumentet. Som helhet betraktat bedömer utrikesministeriet att villkoren för beviljande av Schengenvisum inte uppfylls och att turistvisum inte kan beviljas för plockning av vilda bär.  

Besvär över utrikesministeriets riktlinjer anfördes hos justitiekanslern, som bland annat ansåg att anvisningen stod i rätt proportion till sitt syfte, med beaktande av dess tidsmässigt och innehållsmässigt begränsade karaktär samt det att de thailändska plockarna fortsättningsvis har möjlighet att komma till landet med de inreseinstrument som står till förfogande (uppehållstillstånd för arbetstagare). OKV/892/10/2024, den 24 juni 2024. (på finska) 

För skördeperioden 2024 är det enda kvarblivande alternativet för företag som rekryterar thailändska plockare i praktiken att anställa plockarna i ett anställningsförhållande, varvid plockarna kan ansöka om uppehållstillstånd för arbetstagare (TTOL). En möjlighet vore dessutom den att plockarna skulle stå i anställningsförhållande till ett företag i Thailand, vilket skulle utstationera plockarna till Finland. Det uppehållstillstånd man skulle ansöka om vore också då uppehållstillstånd för arbetstagare. Inom branschen finns ett allmänt bindande kollektivavtal, för plockning av skogsbär, skogssvamp och andra naturprodukter hör enligt kollektivavtalet för landsbygdsnäringarna till landsbygdsnäringarna. 

Bestämmelser om uppehållstillstånd för arbetstagare finns i 72 § i utlänningslagen. Som ett delmoment av ett beslut görs också en så kallad tillgångsprövning, det vill säga man utreder om det redan finns arbetskraft att tillgå på arbetsmarknaden. Prövningen av tillgången baserar sig på närings-, trafik- och miljöcentralernas regionala riktlinjer om anlitandet av utländsk arbetskraft. I de regionala riktlinjerna, till exempel i Norra Österbotten, har biträdande arbete inom skogsbruket inte befriats från tillgångsprövningen våren 2024. Detta innebär inte att tillstånd inte kan beviljas, utan det leder till att mer tid måste reserveras för processen i och med att arbetsgivaren måste göra arbetsplatsen tillgänglig för offentlig ansökan under två veckors tid och därigenom utreda om det finns arbetskraft att få i Finland/EU–EES-området. 

Företagen har också under skördesäsongen 2024 kunnat anställa plockare som redan befinner sig i Finland eller som får resa in i landet utan visum, antingen som självständiga aktörer inom ramen för bärlagen eller i ett anställningsförhållande. 

I teorin är också uppehållstillstånd för företagare en möjlig inreseväg, men i praktiken är det arbetsdrygt för plockarna att ansöka om detta tillstånd, eftersom de då måste grunda ett företag i Finland och klara av de skyldigheter som företagandet medför. 

4.2.1  Plockarnas inresa

Inresan ska enligt propositionen i fortsättningen ske så att plockarna ansöker om någon form av tillstånd som berättigar till säsongsarbete. Vilket tillstånd som ska sökas beror på hur lång tid plockaren i fråga avses stanna i landet. Visum för säsongsarbete beviljas av en beskickning till en person som är medborgare i ett sådant land vars medborgare behöver visum för att komma till Finland, om vistelsen som gäller säsongsarbete avses vara högst 90 dagar. Säsongsarbetsintyg utfärdas av Migrationsverket till en person som kommer från en stat vars medborgare inte behöver visum för inresa till Schengenområdet och avsikten är att arbetet ska pågå högst 90 dagar. Bestämmelser om viseringsskyldighet och undantag från viseringskravet finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav. När denna proposition överlämnas är bland annat Ukraina och Moldavien stater som är undantagna från viseringskravet. Uppehållstillstånd för säsongsarbete beviljas också av Migrationsverket, när vistelsen som gäller säsongsarbete avses vara längre än 90 dagar. Dessutom beviljas tillstånd för säsongsarbete som varar 6–9 månader med iakttagande av det förfarande för beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare som det föreskrivs om i 5 kap. i utlänningslagen, varvid tillståndet också är kopplat till en så kallad tillgångsprövning.  

Tillstånd som berättigar till säsongsarbete är arbetsgivarspecifika, och tillstånd kan sökas samtidigt för flera olika arbetsgivare. Om det sker förändringar i ett anställningsförhållande, kan personen också ansöka om att en ny arbetsgivare fogas till tillståndet. 

I själva verket är det så att bärplockarna vanligen kommer till Finland för en kortare tid än tre månader, varvid de i princip ansöker om visum för säsongsarbete. Då genomför beskickningen en normal granskning och riskbedömning av förutsättningarna för inresa i enlighet med viseringskodexen och granskar dessutom förutsättningarna enligt säsongsarbetslagen. Andra stater kan dock också ha egna förfaringssätt när det gäller utresa ur landet. Till exempel reglerar Thailands arbetsministerium antalet arbetstagare som reser utomlands (inkl. dem som kommer till Finland för att plocka vilda bär) och fastställer villkoren för att få tillstånd. Den nuvarande lägesbilden pekar på att thailändska plockare under de kommande skördesäsongerna kommer att behöva utresevisum för att komma till Finland. 

4.2.2  Förebyggande av exploatering

Ett anställningsförhållande eller ett inresetillstånd för säsongsarbete eliminerar inte i sig risken för arbetsrelaterat utnyttjande. Hanteringen av risken underlättas dock om plockarna som säsongsarbetare omfattas av arbetslagstiftningen, varvid bland annat lagstiftningen om anställningsförhållanden, om arbetarskydd och om företagshälsovård blir tillämplig, och efterlevnaden av den lagstiftningen övervakas av arbetarskyddsmyndigheterna. Dessutom blir det aktuellt att iaktta bestämmelserna i ett eventuellt tillämpligt allmänt bindande kollektivavtal. Hittills har bland annat skördeläget, vädret och priset på naturprodukter inverkat på plockarnas inkomster. Försäljningspriset har plockaren själv haft endast begränsade möjligheter att påverka. Den föreslagna ändringen garanterar plockarna den lön som arbetsgivaren utlovat i inresetillståndsprocessen och samtidigt den minimiutkomst som krävs för tillstånd. På det hela taget innebär förslaget att plockarna som säsongsarbetare skulle ha en tryggare ställning. 

Genom den prövning som sammanhänger med beviljande av tillstånd för säsongsarbete skulle man också vid förhandskontrollen bättre kunna förvissa sig om aspekter som hänför sig till arbetsgivaren. Enligt 7 § i lagen om säsongsarbete kan tillstånd för säsongsarbete förvägras av orsaker som beror på arbetsgivaren bland annat när tillståndet har sökts för arbete hos en arbetsgivare som har påförts sanktioner för brott mot arbetsgivarskyldigheterna eller olaglig anställning, som har påförts sanktioner för allvarlig försummelse av skyldigheterna enligt säsongsarbetslagen, som inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt lag eller kollektivavtal när det gäller social trygghet, beskattning, arbetstagares rättigheter, arbetsförhållanden eller anställningsvillkor eller vars företag har sökts i konkurs eller vars företag inte bedriver någon ekonomisk verksamhet Dessa orsaker för förvägran omfattar avsevärt mer än de ovan nämnda grunder på basis av vilka en aktör inom naturproduktsbranschen enligt bärlagen kan få avslag på sin ansökan till följd av bristande tillförlitlighet. Detta möjliggör en förhandskontroll som är betydligt mer genomgripande än vad som är fallet när det gäller turistvisum och bärlagen. 

För alla Schengenvisum (inklusive visum för säsongsarbete) gäller att utfärdandet grundar sig på den individuella helhetsbedömning som förutsätts i EU:s viseringskodex, och varje enskilt fall bedöms utifrån de faktorer som beskickningen känner till. Att få visering är inte någon subjektiv rätt, och plockaren ska vid ansökan om visering lägga fram handlingar som visar syftet med vistelsen och förutsättningarna för vistelsen. Det krav på tillräckliga medel som avses i EU:s viseringskodex utgör ett av de centrala villkoren för att få visering. Den som ansöker om visering ska visa att han eller hon har de medel som behövs för uppehället under vistelsen i landet och för återresa till utreselandet. Om plockaren inte i samband med ansökan om visum kan visa att han eller hon har tillräckliga medel, ska plockaren lägga fram en utredning om att han eller hon kan skaffa medlen medan han eller hon vistas i landet. I praktiken förutsätts det att säsongsarbetarna har de medel som behövs (ca 50 €/dygn) fram till den första löneutbetalningen. Kravet på tillräckliga medel är ett i EU:s viseringskodex fastställt krav som tillämpas också vid tillståndsprövning som gäller visum för säsongsarbete, oberoende av sökandens nationalitet. Detta innebär att den myndighet som sköter viseringen ska kunna försäkra sig om att sökanden har tillräckliga medel för sitt uppehälle under vistelsen i Finland åtminstone fram till den första löneutbetalningen. Att thailändska personer som ansökt om visum befunnit sig i en svag ekonomisk situation har varit en betydande riskfaktor för exploatering inom naturbärssektorn. 

Säsongsarbetslagen innehåller även bestämmelser om till exempel inkvartering. I lagens 19 § 2 mom. föreskrivs att när bostaden tillhandahålls av eller genom arbetsgivaren ska hyran vara skälig och den får inte automatiskt dras av från lönen, ska det avtalas skriftligen om inkvarteringen så att boendevillkoren tydligt framgår och ska arbetsgivaren se till att inkvarteringen uppfyller de allmänna hälso- och säkerhetsbestämmelserna. Även detta bidrar till att säkerställa att arbetstagarna inte blir utnyttjade till exempel genom att de måste betala hyror som är alltför höga i förhållande till inkvarteringens kvalitet. 

4.2.3  Propositionens förhållande till bärlagen

Att man i enlighet med denna proposition fogar plockning av vilda bär till tillämpningsområdet för säsongsarbetsförordningen innebär dock inte automatiskt att man ändrar all plockning av vilda bär till arbete i anställningsförhållande. Huruvida det är fråga om ett anställningsförhållande ska alltjämt bedömas utifrån om kriterierna för ett anställningsförhållande uppfylls. 

I den finska lagstiftningen finns inga bestämmelser om att ett visst rättsförhållande är eller inte är ett anställningsförhållande, utan bedömningen görs genom att man granskar om kriterierna för ett anställningsförhållande uppfylls (1 § i arbetsavtalslagen (55/2001)). Det finns inte heller några bestämmelser om att någon viss verksamhet måste organiseras i form av ett anställningsförhållande eller att den inte får organiseras så. Den bakomliggande orsaken till detta är avtalsfriheten: som grundläggande princip gäller att parterna själva väljer den juridiska formen för rättsförhållandet mellan sig. Det vilken typ av rättsförhållande man väljer har naturligtvis rättsliga följder. För att plockning av naturprodukter genomgående ska börja basera sig på arbete i anställningsförhållande förutsätts det att bestämmelser om detta utfärdas separat genom lag. Till ett sådant regleringssätt har man förhållit sig reserverat. Däremot kan lagstiftaren föreskriva om villkoren för inresa och som villkor för inresa kräva att plockaren har ett arbetsavtal, vilket är vad man i denna proposition föreslår att ska göras. 

I 3 § i bärlagen föreskrivs om bärlagens förhållande till annan lagstiftning. Om rättsförhållandet mellan plockaren och aktören inom naturproduktsplockningsbranschen uppfyller de kriterier för ett anställningsförhållande som anges i 1 kap. 1 § 1 mom. i arbetsavtalslagen (55/2001), tillämpas den lagen i stället för denna lag. I bärlagen utesluts alltså inte, och det kan inte ens uteslutas, att bär kan plockas i arbetsavtalsförhållande. Plockning av skogsbär i anställningsförhållande har beaktats också i bestämmelsen om tillämpningsområdet för det (allmänt bindande) kollektivavtalet för landsbygdsnäringarna. Med andra ord, på plockning tillämpas kollektivavtalet i fråga. 

Utlänningar som redan vistas i Finland på någon annan grund kan även i fortsättningen plocka bär och sälja dem till företag och på så sätt komplettera sin försörjning. Då måste emellertid arbetarskyddstillsynen ta ställning till om plockningen de facto är självständig verksamhet för egen räkning eller om det är verksamhet i anställningsförhållande. Verksamheten bör i detta fall organiseras på ett annat sätt än vid plockning i anställningsförhållande, så att det inte bara är fråga om ett försök att kringgå arbetslagstiftningen. Om plockningen är självständig verksamhet, ska bärlagen även i fortsättningen i tillämpliga delar tillämpas på den. 

Propositionen syftar till att med snabb tidtabell, redan för skördesäsongen 2025, möjliggöra inresa med tillstånd för säsongsarbete för plockning av vilda bär. Förebyggandet av exploatering kräver dock att andra åtgärder vidtas parallellt. Eventuella ändringar i bärlagen är det skäl att göra sedan när man ser i vilken mån företagen övergår till att anställa plockare i anställningsförhållanden. Bärlagen ger också i fortsättningen ett minimiskydd för plockare som plockar bär självständigt, när plockningen ordnas av en i 2 § 2 mom. i den lagen avsedd aktör inom naturproduktsplockningsbranschen. 

Det är klart att det i praktiken kommer att uppstå problematiska tolkningssituationer. Till exempel kan plockare plocka bär på fritiden och erbjuda dem för köp till sin arbetsgivare, eller så kan ett och samma företag ha plockare som arbetar i anställningsförhållande och samtidigt köpa bär också av självständiga plockare. I denna proposition är det inte möjligt att ta ställning till hur lagen tillämpas i dessa situationer, utan de bedöms utifrån huruvida kriterierna för ett anställningsförhållande uppfylls. Dylika tolkningssituationer har förekommit också i dagsläget, när plockare som arbetat på bärgårdar har plockat skogsbär på sin fritid. 

4.2.4  Ekonomiska konsekvenser

4.2.5  Miljökonsekvenser

Allemansrätten avseende plockning av vilda bär har långa traditioner i Finland, och begränsningarna i fråga om den är små. De enda undantagen är vissa områden i Lappland där plockning av skogsbär eller andra liknande naturprodukter på statens marker har en avsevärd ekonomisk betydelse med tanke på den lokala befolkningens utkomst. Där kan jord- och skogsbruksministeriet genom ett beslut förbjuda andra att plocka naturprodukter. Laki luonnonvaraisten tuotteiden keräämisen rajoittamisesta eräissä tapauksissa (332/1955). Allemansrätten är mer begränsad på Åland än i Sverige och annanstans i Finland. Även på Åland får man plocka bär, men inte på privata marker, i parkområden eller i närheten av bebyggelse. Allemansrätten | Ålands landskapsregering (regeringen.ax) 

Allemansrätten är allmän och tillkommer alla som vistas i Finland, oberoende av medborgarskap. Den är oberoende av vem som utövar rätten, i vilket syfte den utövas eller vem som är ägare till mark- och vattenområdet i fråga. Inte heller det huruvida man i kommersiellt syfte handlar med stöd av allemansrätten i ett anställningsförhållande eller i egenskap av näringsidkare har i sig någon inverkan på förutsättningarna för att handla med stöd av allemansrätten. Utövandet av allemansrätten har inte begränsats i lag på grundval av syftet med en verksamhet. Med tanke på tillsynen vore detta mycket svårt, om inte omöjligt i praktiken. Den som rör sig och handlar med stöd av allemansrätten behöver inte för utomstående blotta orsaken till att han eller hon rör sig eller vistas på ett område. Endast polisen och vissa andra myndigheter har lagstadgad rätt att utreda identiteten hos en person som handlar med stöd av allemansrätten. 

Vid bedömningen av om det är tillåtet att handla med stöd av allemansrätten är den avgörande faktorn huruvida verksamheten medför mer än ringa olägenheter för markägaren, markanvändningen eller naturen. Att en verksamhet är kommersiell eller att produkter plockas i ett anställningsförhållande eller i samband med idkande av näring innebär inte automatiskt att tröskeln för mer än ringa olägenheter överskrids. De faktiska konsekvenserna av verksamheten avgör om markägarens samtycke behövs. De faktiska konsekvenserna av verksamheten beror bland annat på plockargruppens storlek, de lokala naturförhållandena, verksamhetens karaktär och plockningsmetoderna samt på hur regelbunden verksamheten är och hur länge den pågår. Enbart det att bär plockas i ett anställningsförhållande inverkar således inte på utövandet av allemansrätten. 

4.2.6  Andra konsekvenser för människor och samhälle

5.1.1  Att se över bärlagen

Som ett alternativ till att övergå till tillstånd enligt säsongsarbetslagen har det föreslagits att man kunde se över bärlagen. Detta allena är dock inte ett ändamålsenligt alternativ, eftersom bärlagen inte reglerar inresan, utan utgår från turistvisum. Turistvisum är emellertid inget juridiskt hållbart sätt att arrangera inresa i förvärvssyfte. Bärplockarnas inresa handlar inte om turism eller om en därmed jämförbar resa. Dessutom har det redan i flera års tid varit klart att inresa med turistvisum innebär sämre möjligheter att ingripa i risken för utnyttjande jämfört med arbetsbaserade inresetillstånd. Också rent konkret har det konstaterats att det förekommer människohandel inom branschen. 

Även om man i enlighet med denna proposition föreskriver att det för bärplockning behövs ett tillstånd enligt säsongsarbetslagen, kvarstår ändå de utlänningar som vistas i Finland på någon annan grund och de personer som får resa hit utan visum och som självständigt kan plocka bär och sälja dem till bärföretag. På dessa personer ska bärlagen tillämpas även i fortsättningen, om bärföretaget självt eller någon annan aktör för dess räkning ordnar med inkvartering, plockningsredskap och plockningsutrustning eller fordon för plockaren, i det huvudsakliga syftet att av plockaren köpa naturprodukter som han eller hon plockar. Detta förutsätter dock att plockandet verkligen är så självständigt att kriterierna för ett anställningsförhållande inte uppfylls. Om en person från ett land vars medborgare inte behöver visum för inresa kommer för att plocka vilda bär i ett anställningsförhållande, ska man för den personen ansöka om ett säsongsarbetsintyg. 

Vid tillämpning av bärlagen har man upptäckt brister som det vore bra att rätta till med tanke på dessa plockare som inte är anställda i ett arbetsavtalsförhållande. Huvuddragen i bristerna beskrivs i avsnitt 2.1.1. 

5.1.2  Idkande av näring

Ett alternativ vore att plockarnas inresa skulle grunda sig på idkande av näring. I så fall skulle de behöva ett inresetillstånd som korrelerar med detta syfte. Av de redan existerande tillståndsslagen vore uppehållstillståndet för företagare lämpligt för detta ändamål. Bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd för företagare finns i 79 § i utlänningslagen och bestämmelser om närings-, trafik- och miljöcentralens delbeslut på ansökan om uppehållstillstånd för företagare finns i 79 a § i den lagen. Beviljandet av uppehållstillstånd för företagare för en bärplockare innebär de facto att bärplockaren måste grunda ett företag i Finland. Vid delbeslutsprövningen säkerställer närings-, trafik- och miljöcentralen att företagsverksamheten bedrivs i ett företag som är registrerat i Finland, att företaget bedöms ha förutsättningar för lönsam affärsverksamhet, att företaget har tillräckliga resurser för att sköta affärsverksamheten i praktiken och att de lagstadgade skyldigheterna att betala skatter eller avgifter inte i avgörande grad har försummats i företagsverksamheten. Även om plockaren vistades i landet endast en kort tid, skulle uppehållstillstånd för företagare kunna sökas också för företagsverksamhet som bedrivs endast under en del av året. I praktiken skulle det då beviljas ett tillfälligt uppehållstillstånd för den tid säsongen varar. Sådana tillstånd har alltemellanåt sökts och beviljats för andra branscher, men tillståndet måste sökas på nytt varje år. För att tillstånd ska beviljas krävs det att ett företag grundas i Finland och det krävs ett FO-nummer. I praktiken är det osannolikt att sådana plockare som tidigare år har besökt Finland för att plocka bär kan grunda företag i Finland och fullgöra sina lagstadgade skyldigheter i anslutning till det. Detta beror dels på att plockarna vistas i landet så kort tid, dels på att plockarna vanligen är lågutbildade och en del till och med är analfabeter. 

Dessutom kunde man överväga att skapa en ny tillståndskategori som skulle göra det möjligt att plocka vilda bär som näringsidkare, men som skulle vara ett lättare och billigare alternativ än uppehållstillstånd för företagare. Denna lösning skulle medge beaktande av bärbranschens särdrag vid tillståndsprövningen. I så fall måste man dock kunna motivera varför det föreskrivs om en separat lösning för just denna bransch, där det har förekommit många problem och missbruk. Om tillståndsprövningen underlättas avsevärt, är det inte heller möjligt att vid tillståndsprövningen på ett effektivt sätt beakta risken för utnyttjande, varför plockarnas skydd blir svagt. 

I 74 § i utlänningslagen föreskrivs det om annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete eller näringsutövning (s.k. annat arbete). Beviljandet av ett sådant tillstånd är inte förenat med ett delbeslutsförfarande. Med ett sådant uppehållstillstånd är det också möjligt att idka näring i Finland. För närvarande nämns plockning av naturprodukter inte i förteckningen över arbetsuppgifter för vilka detta tillstånd kan beviljas, men det vore möjligt att införa plockning i paragrafen. Det går emellertid inte att urskilja någon grund för varför denna tillståndstyp skulle lämpa sig bättre för plockare än tillstånd för säsongsarbete. 

När bärlagen stiftades var avsikten att genom lagen stärka plockarnas rättsliga ställning i de fall då det inte är fråga om ett anställningsförhållande. Syftet med lagen var däremot inte att skapa en ny tredje kategori mellan företagare och arbetstagare. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets betänkande (AjUB 5/2021 rd ─ RP 42/2021 rd). Oberoende av inresesättet är problemet i den modell som baserar sig på näringsidkande att näringsidkarna inte har brukat anses behöva skydd. Principen om att skydda den svagare hänför sig uttryckligen till arbete i anställningsförhållande. Bärlagen är ett undantag i detta avseende, vilket torde vara en delorsak till att lagen inte har varit tillräcklig i bekämpningen av exploatering. Lagen innehåller inga bestämmelser om att den inte är tillämplig på arbete som utförs som företagare, utan den innehåller endast bestämmelser om att den är subsidiär i förhållande till arbetsavtalslagen. Om man således skulle komma fram till att plockarnas inresa i regel ordnas via ett uppehållstillstånd som grundar sig på näringsidkande (t.ex. uppehållstillstånd för företagare), måste bärlagen ändras på motsvarande sätt, eftersom den har utformats utifrån det utgångsläget att plockarna kommer till landet med turistvisum. På arbetsmarknaden finns det dock också många andra grupper som eventuellt befinner sig i en utsatt position, vars ställning är oklar och lämnar rum för tolkning. Som exempel kan nämnas flera yrken där man stöder sig på plattformsarbete, exempelvis matbud. Det vore svårt att motivera varför endast bärplockarföretagare skulle få en särskild skyddad ställning genom bärlagen.  

Problemen med exploatering skulle inte heller försvinna med den modell som hänför sig till näringsidkande. Bärlagen skulle inte ge något bättre skydd än för närvarande utan betydande ändringar. Att göra bärlagen mer förpliktande skulle däremot juridiskt sett vara mycket svårt utan att det kunde uppstå olika tolkningar i fråga om vad som avses med arbete som utförs i anställningsförhållande och med beaktande av behovet av skydd också för andra företagare i svag förhandlingsposition. 

5.1.3  Uppehållstillstånd för arbetstagare

I en situation där tillämpningsområdet för säsongsarbetslagen inte ändras och plockning av naturprodukter inte fogas till säsongsarbetsförordningen kan det hända att plockarna även i fortsättningen skulle anlända till landet med uppehållstillstånd för arbetstagare. Att bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare för plockning av vilda bär i anställningsförhållande är möjligt redan inom ramen för den gällande lagstiftningen. Under skördesäsongen 2024 har detta varit den huvudsakliga vägen till inresa. Tillståndet i fråga är betydligt dyrare (elektronisk form 540 €, pappersform 740 €) än visum för säsongsarbete (80 € plus en extern tjänsteleverantörs serviceavgift, som kan vara högst hälften av viseringsavgiften) eller säsongsarbetsintyg (elektronisk form 90 €, pappersform 250 €). 

Uppehållstillstånd för arbetstagare är ett förfarande i två steg där arbets- och näringsbyrån först fattar ett delbeslut varefter Migrationsverket kontrollerar de övriga villkoren för beviljande av tillstånd. Som ett delmoment av delbeslutet gör arbets- och näringsbyrån också en så kallad tillgångsprövning, det vill säga utreder om det redan finns arbetskraft att tillgå på arbetsmarknaden. 

Utnyttjandet av uppehållstillstånd för arbetstagare för inresa gör det möjligt för plockarna att stå i anställningsförhållande också till en thailändsk koordinator eller någon annan lokal aktör. Då arbetar de som utstationerade arbetstagare i Finland (lagen om utstationering av arbetstagare 447/2016). I lagen om utstationering av arbetstagare föreskrivs det om de minimivillkor som ska tillämpas på den utstationerade arbetstagarens arbetsavtalsförhållande samt om det utstationerande företagets och beställarens skyldigheter. Det är fråga om utstationering av arbetstagare när en utländsk arbetsgivare medan arbetsavtalsförhållandet pågår utstationerar en arbetstagare för tillfälligt arbete i Finland. Arbetstagaren ska normalt arbeta för den utstationerande arbetsgivaren i någon annan stat än Finland, och utstationeringen ska ske endast för en begränsad tid. Detta villkor uppfylls ofta inte i fråga om bärplockare, eftersom dessa vanligen inte är anställda hos ett utstationerande företag i Thailand, utan de anställs uttryckligen för arbete som utförs i Finland. Arbetstagare kan utstationeras i form av underentreprenad, uthyrd arbetskraft eller intern överföring inom en företagsgrupp. På arbetstagare som utstationerats till Finland tillämpas lagen om utstationering av arbetstagare oberoende av om arbetstagaren utstationeras till Finland från en annan EU-medlemsstat eller från ett land utanför EU. Lagen tillämpas på arbete som en utstationerad arbetstagare utför i Finland med stöd av ett arbetsavtal som avses i 1 kap. 1 § i arbetsavtalslagen. Det huruvida kriterierna för ett anställningsförhållande uppfylls avgörs således med stöd av Finlands arbetsavtalslag. 

I lagen om utstationering av arbetstagare anges de bestämmelser i Finlands arbetslagstiftning som alltid ska tillämpas på arbete som en utstationerad arbetstagare utför i Finland. I lagen fastställs dessutom de bestämmelser i arbetslagstiftningen och i ett kollektivavtal som ska tillämpas om de ger den utstationerade arbetstagaren fördelaktigare anställningsvillkor än den lag som annars ska tillämpas på arbetstagarens arbetsavtal. Om en naturproduktsplockare uppfyller kriterierna för en utstationerad arbetstagare, ska de krav som ställs i lagen iakttas i plockarens anställningsförhållande. 

I synnerhet utstationeringen av arbetstagare har i Sverige ansetts vara mycket problematisk med tanke på bekämpningen av exploatering, eftersom det är svårt att övervaka en arbetsgivare som är verksam i Thailand. Utgångspunkten är att det utstationerande företaget innan arbetet i Finland inleds ska göra en anmälan till arbetarskyddsmyndigheten om att en arbetstagare utstationeras till Finland och att företaget ska ha en företrädare i Finland som är tillgänglig för myndigheterna under hela utstationeringen av den utstationerade arbetstagaren. Företrädaren ska ha behörighet att ta emot myndighetshandlingar och stämningar på företagets vägnar och att lämna in handlingar från företaget till myndigheter och domstolar. När utstationeringen av arbetstagare upphör, upphör också arbetsgivarens skyldighet att ha en företrädare i Finland. Om ett företag inte har någon företrädare i Finland, är det mycket svårt för arbetarskyddsmyndigheten att utöva sina befogenheter och i synnerhet är det svårt att använda administrativa tvångsmedel över gränserna. 

Beviljande av tillstånd enligt säsongsarbetslagen förutsätter att sökanden har ett arbetsavtal med en arbetsgivare som är etablerad i Finland (3 § 3 punkten), varför tillstånd enligt säsongsarbetslagen inte kan beviljas utstationerade arbetstagare. Arbetsgivaren behöver dock inte vara ett bärföretag, eftersom säsongsarbete också kan utföras som inhyrd arbetskraft (RP 252/2020 rd s. 10). Utstationerade arbetstagare måste även i fortsättningen ansöka om uppehållstillstånd för arbetstagare. Då tillämpas visserligen tillgångsprövning på ansökningarna, och i samband med behandlingen av ansökningarna bedömer Migrationsverket risken för utnyttjande (36 a § 6 punkten i utlänningslagen), vilken åtminstone under skördesäsongen 2024 bedömts vara hög, och huruvida arbetsgivaren iakttar sina skyldigheter (36 d § i utlänningslagen). Som det konstateras ovan måste det också vara fråga om äkta utstationering och inte om arrangemang i syfte att kringgå inresebestämmelserna. Således kan utsändningsalternativet antas ha mindre betydelse, ifall inte företagens verksamhetsmodeller ändras. 

Tillstånd för säsongsarbete lämpar sig bättre för säsongsbundet arbete än uppehållstillstånd för arbetstagare, eftersom plockning av vilda bär är säsongsbunden verksamhet som anknyter till säsongsbundna förhållanden och som vid en viss tidpunkt på året förutsätter betydligt mer arbetskraft än den normala verksamheten. Många företag ägnar sig både åt produktion av trädgårdsbär och åt förädling av vilda bär, varför det att det finns endast en tillståndskategori ur arbetsgivarens synvinkel förtydligar hanteringen av ärenden. Även de ovan omtalade prisen på tillstånden talar för användningen av detta instrument. Den behandling som hänför sig till visum för säsongsarbete inbegriper inte heller någon tillgångsprövning. Riksdagen behandlar dessutom ett förslag till en separat lönegräns för uppehållstillstånd för arbetstagare, som man avser fastställa till 1 600 euro och som ska skärpa villkoren för beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare.